Familjevänlig FN-resolution får feminister och sexradikaler att rasa

http://www.pravoslavie.ru/english/80578.htm

Det är inte ofta man i egenskap av konservativ har anledning att förbehållslöst applådera någonting som kommer ut ur Förenta nationerna (FN). Desto trevligare när så sker!

Palais des Nations i Genève.

FNs råd för mänskliga rättigheter /UN Human Rights Council/ antog nämligen i Genève med röstsiffrorna 27-14 (6 avstod) den 26 juni en omfattande resolution, vilken uppmanar medlemsländerna att beskydda familjen som samhällets grundläggande enhet, erkänner föräldrarnas rättighet att utbilda sina barn och uppmanar alla länder att implementera en politik som tillvaratar familjens intressen.

Det är första gången i världsorganisationens historia så sker. Se vidare information via länken överst.

Resolution kunde antas sedan Kina, Ryssland, Indien och en grupp länder från vad som kan beskrivas som Tredje världen, med stöd av socialkonservativa oberoende organisationer (NGOs) i omröstningen klart besegrat länder från den utvecklade delen av världen med extremliberala USA i spetsen.

Följande nationer röstade ja till den familjevänliga resolutionen: Algeriet, Benin, Botswana, Burkina Faso, Kina, Kongo, Elfenbenskusten, Etiopien, Gabon, Indien, Indonesien, Kazakstan, Kenya, Kuwait, Maldiverna, Marocko, Namibia, Pakistan, Filippinerna, Ryssland, Saudiarabien, Sierra Leone, Sydafrika, Förenade Arabemiraten, Venezuela, Vietnam och Vitryssland.

Dessa röstade emot: Chile, Estland, Frankrike, Irland, Italien, Japan, Montenegro, Rumänien, Storbritannien, Sydkorea, Tjeckien, Tyskland, USA och Österrike. Avstod gjorde Argentina, Brasilien, Costa Rica, Makedonien, Mexiko och Peru. Kuba valde att inte rösta.

 Familjen – samhällets viktigaste enhet.

Sharon Slater från den familjevänliga organisationen Family Watch International kommenterade utfallet av omröstningen på följande sätt:

This is unprecedented, a tremendous victory for the family.

Slater menade att de utvecklade länderna med all sannolikhet satte hård press, genom att exempelvis hota dra in på utlandsbiståndet, på de övriga för att förmå dessa att stoppa den föreslagna resolutionen eller att genom tillägg få den att urvattnas. Austin Ruse, representerande the Center for Family and Human Rights, ansåg att den antagna resolutionstexten utgjorde ”a tremendous victory for the pro-family world”.

Flera försök gjordes av feministiska och HBTQ-relaterade påtryckargrupper att få så många länder som möjligt att i första hand rösta ner resolutionen, i andra hand genom tilläggstexter få med uttryck som ”reproductive rights” (en omskrivning för ”rätten” till abort, och att ersätta ”the family” med ”families” i syfte att till familjebilden foga även samkönade relationer och andra sexuella förhållanden.

Dessa ansträngningar misslyckades emellertid, vilket gjorde feminist- och homosexorienterade grupperingar rasande. Det så kallade The Sexual Rights Initiative menade exempelvis, att den antagna resolutionen var ett allvarligt bakslag för individens rättigheter genom att den upphöjer familjen till samhällets viktigaste, skyddsvärda enhet utan att hänvisa till ”patriarkalt förtryck” samt olika typer av övergrepp som kan ske inom familjen eller erkänna att det finns olika typer av familjer:

https://c-fam.org/friday_fax/sex-activists-bemoan-passage-of-pro-family-resolution-at-un-in-geneva/

Nu hjälpte dock inte ens USAs kraftfulla lobbyverksamhet för att besegra eller ändra den familjevänliga resolutionstexten, då endast ett relativt fåtal länder backade upp den abort- och HBTQ-vänliga förslagsfloran. I stället understryker resolutionen att (den traditionella) familjen är samhällets grundsten.

http://www.familiam.org/famiglia_eng/society/00008326_UN_Pro_Family_Resolution.html

 Salen där den historiska resolutionen antogs.

Även romersk.katolska Pontificum Consilium pro Familia – länken här ovan – gläds åt att den banbrytande FN-resolutionen fastslår att ”the family has the primary responsibility  for the nurturing and protection of children and that children, for the full and harmonious development of their personality, should grow up in a family environment and in an atmosphere of happiness, love and understanding.”

Ett konkret resultat av FN-mötet i Genève blev bildandet av en arbetsgrupp med uppgift att ta fram positiva referenser relaterade till familjens samhälleliga betydelse, detta i syfte att motväga tendensen att bara se fel i familjeinstitutionen.

Kränkthetsindustrin för högvarv: SAOL inför varningstexter

 

 Gatuartisten Dan Parks chokladboll känner sig kränkt…

http://www.dn.se/kultur-noje/saol-avrader-fran-krankande-ord/

Svenska akademiens ordlista (SAOL) kom ut första gången 1874, medan den 13e och senaste upplagan såg dagens ljus 2006. Inför den kommande, 14e upplagan som publiceras om cirka en månad aviseras en tidstypisk nyhet: ord som kan uppfattas som ”kränkande” förses med varningstexter samtidigt som påbjudna ersättningsord anges. Mer härom via länken till Dagens Nyheter Kultur överst.

Den kommande upplagan av SAOL kommer att innehålla 13 000 nya ord under det att 9000 tvingas skatta åt förgängelsen. Ett hundratal av de gamla orden skall således förses med alternativ, då dessa enligt förhärskande politisk korrekthet (PK) kan betraktas som dödskallemärkta.

Det gäller ord som lapp (skall heta ”same”), neger (”svart”), negerboll (”chokladboll”) samt zigenare (”rom”).

Sven-Göran Malmberg, huvudredaktör för SAOL, citeras i DN:

Det har alltid funnits markeringar om ord som är nedsättande och kan verka stötande, men det som är lite nytt är att det tydligt står vad man ska säga i stället.

Alltså inte vad man kan eller bör säga, utan vad man SKA säga; vad PK-operatörerna med sina pekpinnar beordrar oss att säga och skriva. Det känns onekligen melankoliskt när kränkthetsindustrin, som genom exempelvis kommunala mångfaldsstrateger, diskrimineringsombudsmän och inte minst medlemmar av journalistkåren, expanderat ända in i de finare salongerna.

De alternativ som anges ovan är dock inte invändningsfria. Ta ”svart”, som ett tag var högsta mode. Det ordet är inte längre lika oomtvistat, numera skall man ju helst  använda olika variationer av ordet ”afro”, typ afro-amerikan, afro-svensk etcetera. Eller kort och gott ”afrikan”, något om dock kan misstolkas – det finns ju även vita afrikaner, främst i eller stammande från länder som Sydafrika, Namibia och Zimbabwe.

 ”Django” Reinhardt var sinto – inte rom.

När det gäller zigenare kan ordet ”rom” i dess ställe vara direkt etniskt felaktigt. Det finns också en zigenargruppering som kallas ”sinti” och som i dag håller till huvudsakligen i Tyskland, Österrike och i någon utsträckning också i Benelux-länderna. Män från sinti kallas sinto och kvinnor sintisa. En känd sinto var den legendariske jazzgitarristen Jean ”Django” Reinhardt (1910-53), vilken oftast felaktigt benämns som ”rom”.

Ordet lapp är svårt att undvika när man talar om Lappland, landets till ytan största landskap. Hittills har jag inte hört talas om att ens kränkthetsindustrins eljest outtröttliga representanter vill döpa om Lappland till Sameland. Men det kanske kommer.

Vad Svenska akademien beträffar ger den även sedan 1898 ut Svenska akademiens ordbok (SAOB), som behandlar all skriven svenska från och med 1521.

För den som vill läsa mer om användandet av ordet neger i skilda sammanhang kan jag rekommendera min egen bloggtext enligt länken nedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/09/24/1407/

 

Den nya vänsterrasismen och dess chefsideolog: apartheid nästa?

 

 En bild av så kallad småskuren apartheid: en del av trappan för vita (européer), en för icke-vita.

En betydande del av vänsterrörelsen tycks ha fått ett nytt ideologiskt ideal: det gamla sydafrikanska apartheidsystemet.

Jag besökte Sydafrika under en rundresa i södra Afrika 1988; besökte även Angola och Namibia. Fick naturligtvis en del skit för det eftersom detta var under apartheidtidens sista, låt vara tämligen urholkade fas. Ett antal reformer var redan på gång och de flesta vita jag träffade  föreföll medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken, som rått sedan Nationalistpartiet tog över makten i parlamentsvalen 1948, skulle tvingas skatta åt förgängelsen.

Inför de lokaval som skulle hållas i landet hösten 1988 intervjuade jag parlamentariska representanter för samtliga tre kammare i det nationella parlamentet i Kapstaden: en kammare var för de vita, färgade och asiatiska folkgrupperna. Landets stora folkmajoritet, de svarta, hade däremot ingen parlamentarisk representation men var med i lokalvalen över hela landet.

Så här utlät sig Leo Dilley, en tidigare borgmästare i staden Simonstown söder om Kapstaden som företrädde det styrande Nationalistpartiet i parlamentet, om det då pågående reformarbetet: ”Vårt parti innehåller starka krafter för förändring av förhållandena i landet. Det råder inga tvivel om att förhållandena skett mycket snabbare om det inte varit för den konservativa opinionen som vill återinföra en strikt apartheidpolitik.” /Fotnot 1/

 Min artikel i Morgonposten inför de sydafrikanska lokalvalen i oktober 1988. Foto: Tommy Hansson

Grundstenen i apartheid var indelningen av landets befolkning i de fyra grupperna vita, svarta, färgade och asiater. I teorin innebar det att människorna i de olika grupperna skulle utvecklas var för sig under rättvisa förhållanden, men eftersom regeringen och statsapparaten var överväldigande vit var den vita gruppen priviligierad. Lagen Group Areas Act, som infördes 1950, drog upp riktlinjerna för apartheidsystemets bostadspolitik med gruppåtskilda boendeområden. /Fotnot 2/

Så såg det alltså ut i Sydafrika från 1948 och fram till 1994, då ANCs tidigare fängslade ledare Nelson Mandela (1918-2013) efterträdde F. W. de Klerk (född 1936) som landets president och de sista resterna av det vacklande apartheidsystemet avskaffades. De Klerk var sedan vicepresident fram till 1996. 1993 tilldelades Mandela och de Klerk Nobels fredspris för sina insatser i försoningens tjänst.

Den lagstadgade rasismens avskaffade i Sydafrika tycks emellertid inte ha imponerat över hövan på delar av dagens vänsterrörelse, vilka trots bedyranden om sin grundmurade ”antirasism” – bland annat yttrande sig i våldsamma demonstrationer mot misshagliga partier och andra grupperingar (exempelvis Sverigedemokraterna och Pegida) – förefaller bli alltmer absorberad i ett kufiskt rastänkande som utgår från begreppet ”rasifiering” vilket börjar bli alltmer i ropet.

 Rasifieringsideologen och marxisten Frantz Fanon (1925-61).

Ordet rasifiering (alternativt etnifiering) skall ha använts första gången redan 1961 av den franske (färgade) marxisten och psykatrikern Frantz Fanon (1925-61) i boken Jordens fördömda. Fanon talade bland annat om ”tankens rasifiering”, det vill säga vita européer utgick i sin syn på andra folk i de gamla kolonierna och den så kallade tredje världen i stort från gamla fördomar.

Moderna rasifieringstillskyndare erkänner inte mänskliga raser eller etniciteter som fysiska eller biologiska skiljemärken utan påstår att ras- eller etnicitetsbegreppet är en social konstruktion, ungefär på samma sätt som radikala feminister hävdar att könstillhörighet inte har med biologiska skillnader att göra. Det krävs dock knappast något övermänskligt intellekt för att konstatera, att människors hudfärg och andra yttre egenskaper inte skapats genom fördomar lika litet som könsorganen gjort det (trots att någon feminazist lär ha hävdat att det finns omkring 53 olika kön…).

Konsekvensen av rasifieringstänkandet (om man nu kan kalla det så) blir en ny form av rasism, där de rasifierade individerna –  vare sig dessa nu har rötter i Mellanöstern, Afrika, Rumänien, Korea eller annorstädes – anses vara en ny sorts övermänniska som per definition anses överlägsen den vite/a mannen eller kvinnan. Inte nog därmed – de rasifierade förutsätts också ha de rätta åsikterna, det vill säga vara ”vänster”. Är så ej fallet blir det mordhot, anklagelser om rasism eller påståenden om SD-sympatier. Tillmälen som brukar höras är husneger, husblatte, Onkel Tom med flera.

Den mest uppmärksammade  rasifieringsteoretikern i Sverige är tveklöst Tobias Hübinette (tidigare Karlsson), född i Sydkorea 1971 som Lee Sam-dol och adopterad av en svensk familj i tidiga år. Efter att ha gått med i extremgruppen Antifascistisk aktion (AFA) i början på 1990-talet blev Hübinette en förhärdad  kriminell, som i svensk domstol är dömd för brott såsom skadegörelse, sabotage, ofredande, uppvigling och förtal. 2005 släcktes hans hemsida vid Stockholms universitet ner på grund av dess rasistiska innehåll.

 Tobias Hübinette vill registrera befolkningen enligt rastillhörighet/etnicitet.

Under tidsperioden 2006-2008 dömdes Hübinette åter för en rad brott av typ framkallande av fara för annan och hot av olika slag. Flera av dessa brott riktade sig mot den forna flickvännen och dennas nya sällskap. Det kan även nämnas att Hübinette varit misstänkt för det så kallade fryshusmordet på 16-årige Anders Gustafsson nyårsnatten 1994-95, men bevisen räckte inte den gången.

Hübinette var 1995 med och bildade stiftelsen/tidskriften Expo tillsammans med bland andra den sedermera posthumt närmast helgonförklarade journalisten och trotskisten Stieg Larsson och var tidskriftens researchchef till 1997. Herostratiskt ryktbar har Hübinette blivit för ett citat ur en artikel i tidningen Creol 1: 1996, då Hübinette lade ut texten så:

Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin! /Fotnot 3/

Om Tobias Hübinette hade haft en annan politisk åskådning än en vänsterradikal sådan hade han, som en följd av sitt kriminella belastningsregister och uttalanden liknande det ovan angivna, av fullt förståeliga skäl varit portad från alla seriösa sammanhang. I stället är han i dag verksam vid stiftelsen Mångkulturellt center i Botkyrka och som docent i ”interkulturell pedagogik” vid Södertörns högskola (var annars?). Vår man doktorerade 2005 i ämnet koreanologi vid Stockholms universitet.

2013 blev Tobias Hübinette uppmärksammad sedan han av alliansregeringen utsetts till utredare av det påstått växande fenomenet ”afrofobi” (mer plumpt och mindre politiskt korrekt uttryckt negerskräck) i Sverige. I februari 2014 utkom hans rapport i ämnet.

Nu är den bålde Hübinette på gång igen. I en debattartikel i Aftonbladet den 9 mars 2015 argumenterar han för att det är på tiden att regeringen gör upp ett svenskt rasregister (Hübinette har valt termen ”jämlikhetsregister”). Hübinettes artikel publicerades sedan SVT granskat den etniska sammansättningen i de tio största svenska bolagen, ett projekt som fått utstå hård kritik av bland andra Timbros Adam Cwejman som i Expressen den 25 februari skriver följande: ”Begriper inte SVT att många av oss med bakgrund utanför Sverige inget annat vill än att betraktas som komplexa individer som inte kan reduceras till vår etniska bakgrund?” /Fotnot 4/

 Timbros Adam Cwejman är kritisk till SVTs rastänkande avseende svenska bolag.

Tobias Hübinette har ett helt annat förhållningssätt. Han tycker det är utmärkt att statstelevisionen börjat göra rasutredningar i de svenska bolagen och vill gå åtskilliga steg längre. Han uppmanar därför regeringen Löfven att inrätta ett nationellt rasregister:

Alla dessa räkningar pekar på att Sverige – trots världens mest progressiva antidiskrimineringslagstiftning – verkar vara det västland där underrepresentationen av icke-vita inom den priviligierade delen av befolkningen är som allra mest extrem. Samtidigt gör avsaknaden av statistik om ras det omöjligt att kunna följa denna underrepresentation både över tid och i större skala…
Så i stället för att slå ned på de journalister och forskare som trots allt försöker räkna andelen vita och icke-vita inom olika sammanhang är det i stället hög tid att arbeta för införandet av jämlikhetsstatistik i Sverige. Det är det enda instrumentet som kan leda till ett jämlikt samhälle för alla befolkningskategorier i samhället…/Fotnot 5/

Hübinette presenteras i Aftonbladet som ”Docent och kritisk ras- och vithetsforskare”. I andra sammanhang brukar han presentera sig som ”forskaraktivist”, en ännu så länge med allt skäl rätt kontroversiell titel i vårt land.

Det är känt sedan tidigare att Tobias Hübinette tycker mycket om listor och tabeller. 2002 utkom hans bok Den svenska nationalsocialismen 1931-45 (Carlssons bokförlag), där författaren rabblar upp 28 000 namn som hämtats från exempelvis  medlemsregistret i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Bland annat anklagas författarinnan och nobelpristagaren Selma Lagerlöf för att ha varit nazist.

Boken rönte bitvis mycket hård fackkritik, delvis på grund av dess bristande bevisföring – det går inte att bevisa att en person med nödvändighet varit nazist på grund av en positiv inställning till Tyskland eller för att vederbörande prenumererat på eller satt in annonser i nazistiska tidningar. I efterhand har Hübinette menat att han sammanställde boken mest som en ”provokation”.

 Några av de nummer av Aktuellt om Korea jag svarade för genom åren. Foto: Tommy Hansson

Om exemplet Tobias Hübinette kan jag slutligen nämna, att jag själv råkat ut för honom i någon mån. Han ringde hem till mig, det bör ha varit på 1990-talet,  och presenterade sig med ett vanligt svenskt namn och ställde frågor om mitt vid denna tid omfattande engagemang kring Korea. Jag var exempelvis 1981-96 redaktör för tidskriften Aktuellt om Korea. Hübinette omnämner mig sedan som ”koreakännare” (man tackar) i avsnittet ”Koreasvenskarna” i arbetet Varför dras nazister och högerextremister till Asien? (2003). /Fotnot 6/

Tobias Hübinette har, som torde framgått av ovanstående, en i det närmaste  sjuklig fixering vid ämnet rasism. Nu föreslår han alltså till och med att befolkningen i Sverige skall inrangeras i rasrelaterade grupperingar. Man kan undra vilka grupper Tobias tänkt sig här. I Sydafrika hade man på den tid det begav sig de fyra grupperna vita, svarta, färgade samt asiater (oftast indier eller malaysier). I Sverige kunde man kanske tänka sig vita, svarta, asiater, araber, latinos och romer – eller vad säger ”raskännaren” Tobias?

Det finns fler rastänkare inom den svenska vänstern än Tobias Hübinette, men han är sannolikt den mest beryktade av våra rasifieringsteoretiker och den som bäst stämmer in på termen chefsideolog i detta lugubra sammanhang. Det verkligt obehagliga är när individer som Hübinette kombinerar en grav psykisk obalans innefattande benägenhet för våld med ett skarpt intellekt.

Den beskrivningen stämmer även väl in på några av Tredje rikets toppfigurer som en Heinrich Himmler, en Hermann Göring eller en Reinhard Heydrich, händelsevis arkitekterna bakom den nazityska Förintelsen. Dessa kunde nå den tyska riksledningen tack vare den oreda och det kaos som rådde i landet som ett resultat av bland annat en alltför svag regeringsmakt. Således delvis liknande förhållanden som råder i Sverige i dag, även om likheterna inte bör överdrivas.

Historien visar oss att det alltid är illavarslande när en viss politisk gruppering utväljer en annan gruppering till sin huvudfiende. I förlängningen väntar, om det vill sig maximalt illa, nackskottet, gasugnen, fängelset eller koncentrationslägret. Våra vänsterrasifierare lär inte heller behöva sakna villiga händer om det värsta skulle inträffa: i västvärlden i stort och i stigande antal härhemma finns ett betydande antal unga jihadkrigare som brinner för att döda kristna, judar med flera icke muslimska grupper. Och i slutändan givetvis också vänsterrasisterna, sekularister och ateister som inte har någon plats i det globala kalifatet,.

Jihadister som av rasifierarna och deras påhejare Mona Sahlin ses som offer för vithetsnormen och självfallet inte bör hindras från att utkräva hämnd i fall av en revolutionär situation, vilken kan inträffa fortare än vi anar.

 Reichsführer SS Heinrich Himmler.

För mig står det fullständigt klart att Tobias Hübinette för sin del utgår från sitt eget adoptionstrauma och använder sitt ideologiserande i syfte att ta revansch på det svenska samhälle han så djupt föraktar på grund av dess basala ”vithet”.

Jag skall avrunda genom att återge följande tänkvärda ord ur en ledare i Sydsvenskan den 14 juli 2014:

Vänstern har alltid varit besatt av klassificering. Dess politiska identitet har vilat på klassretoriken…Därför är det oroväckande att det nu finns en helt ny, avvikande vänsterlinje som har börjat byta ut kapitalismen mot vithetsnormen som sin främste fiende. Den sanna underklassen anses nu vara de som bryter mot vihetsnormen…Är man inte vit så är man också per definition, per automatik, ett offer. Etnicitet har blivit den nya vänsterns kapital. /Fotnot 7/

 

Fotnot 1: Artikeln publicerades i Morgonposten i Göteborg den 7 oktober 1988 med rubriken ”Lokalvalen en huvudvärk för regeringen Botha.”

Fotnot 2: En kortfattad sammanfattning av apartheid finns här: http://www.debok.net/historia/2015/02/Vad-ar-Apartheid.html

Fotnot 3: Här återfinns en lista på mer eller mindre smaskiga Hübinette-citat:http://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Fotnot 4: Hela Cwejmans debattartikel i Expressen här: http://www.expressen.se/debatt/svts-hudfargsanalys-goder-rastankande/

Fotnot 5: Hübinettes debattinlägg i Aftonbladet här:http://www.aftonbladet.se/debatt/article20439966.ab

Fotnot 6: ”Varför dras…”: http://www.tobiashubinette.se/asienforskare_1.pdf

Fotnot 7: Ledartexten i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/rasifiering-ar-det-nya-svarta/

Nu är de rabiata ”antirasisterna” i farten igen

Inte många har väl undgått turbulensen kring finländska Fazers Kina-godis. Ni vet den gula påsen som pryds av den tecknade bilden av ett huvud tillhörigt en glatt leende person av tydligt asiatiskt ursprung. Tämligen oförargligt, kan man tycka.

Det tyckte emellertid inte journalisten Patrik Lundberg, som själv har asiatisk bakgrund. Han skrev en text i Helsingborgs Dagblad på temat den vardagsrasism som personer med asiatiskt utseende påstås stöta på i Sverige. Lundberg har, skrev han, vid ett flertal tillfällen varit med om att etniska svenskar tilltalat honom med ”tjing-tjong”. Det som väckte mest uppmärksamhet i Lundbergs text var emellertid följande passus:

Se bara på Fazers Kina-godis, vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla.

Oavsett vad man än må tycka Lundbergs argumentation och krav på att Fazer skall förändra påsens utseende måste man gratulera honom till en mycket framgångsrik debattinsats: på Fazer fick man skrämselhicka och lovade på stört att plocka bort Kina-mannen från godispåsen. Det är mig obekant om Lundberg hoppas på färre rasistpåhopp efter Fazers beslut, men om så skulle vara fallet blir han nog besviken.

Dock kan man tycka att Fazer-folket  kunde ha haft litet mera is i magen. SVTs ”Debatts” företog en SIFO-undersökning vilken visade på ett överväldigande folkligt stöd för Kina-mannen (och då syftar jag inte på Lundberg). Således ansåg 97 procent av de i undersökningen tillfrågade, att de tycker Fazer gör fel som omdesignar påsen.

Det finns ju en teoretisk möjlighet att företaget tänker om, men jag tvivlar starkt härpå. Det finns nämligen en klar tendens i samhället att hellre lyssna på elitisterna med deras politiskt korrekta och många gånger krystade argument än på folkets åsikter. På detta finns det gott om exempel.

2005 lyckades exempelvis det obskyra Centrum mot rasism få glassbolaget GB att avlägsna  ”Nogger Black” ur sortimentet med motiveringen, att namnet på glassen med lakritsöverdrag förde tankarna till ordet ”nigger” och därför var rasistiskt. Det hjälpte inte att Centrum mot rasism (CMR) fick vidkännas en ström av kritik för sitt i mångas ögon löjliga ställningstagande. Icke minst påpekades att ”Nogger” syftade på nougat, inte på nigger. Bland kritikerna fanns Folkpartiets Nyamko Sabuni, som man nog inte kan misstänka för rasism:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10578544.ab

En annan av CMR:s bragder var att få bort det 150 år gamla kvartersnamnet Negern i Karlstad. Kommunens stadsbyggnadsnämnd visade sig föredömligt lydig och var inte sen att plocka bort det ”rasistiska” namnet 2009. Bara Folkpartiets representant i nämnden var däremot. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/negern-forsvinner-fran-karlstad_3563271.svd

 Professionelle antirasisten Kitimbwa Sabuni gillar inte Tintin i Kongo.

Bland dem som applåderade beslutet att ta bort det förhatliga kvartersnamnet fanns Kitimbwa Sabuni, pikant nog kusin till nämnda Nyamko Sabuni, som sedan Nogger Black-affären rasade hunnit bli statsråd i alliansregeringen. Kitimbwa Sabuni kan närmast betecknas som professionell antirasist och fanns såsom företrädare för Afrosvenskarnas riksförbund även med i opinionsbildningen mot Nogger Black och snart sagt alla liknande exempel på småskuren antirasism.

Kitimbwa Sabuni är även medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), en gruppering som ser minsta lilla antydan till kritik mot islam, islamism eller muslimer som tecken på farlig rasism och så kallad islamofobi. Bland annat har MMRK anklagat politikern Nalin Pekgul (S), själv muslim, för att ”understödja antimuslimska strömningar” och gå SD och Jimmie Åkesson till mötes:

http://www.mmrk.org/index.php?option=com_content&view=article&id=44:joomla-security-strike-team&catid=1:latest-news

MMRK har bland annat ägnat mycket krut åt att skönmåla den beryktade Munir Awad (ibland kallad Awid), som är svärson till Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. Awad, som dömdes för våldsbrott 2004, greps som misstänkt terrorist i Somalia 2007 och i Pakistan 2009, då tillsammans med ”Guantánamo-svensken” Mehdi Ghezali. Enligt Sabuni och MMRK var Munir Awid givetvis helt oskyldig och utsatt för en komplott av stygga islamofobiska krafter.

Den 29 december 2010 greps så Munir Awad jämte tre andra personer av dansk polis i Köpenhamns-området, misstänkta för terrorplaner mot den danska tidningen Jyllands-Posten (JP) vilken 2005 publicerat karikatyrteckningar föreställande profeten Muhammed. Enligt planerna skulle anställda vid JPs Köpenhamns-kontor halshuggas och/eller skjutas. Mer om Munir Awad här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Munir_Awad

När man skrapar litet på den antirasistiska rörelsens yta kan man alltså stöta på de mest förbluffande saker. Vågen med bisarra anmälningar mot och klagomål på påstått rasistiska företeelser kan sägas ha börjat med negerbollsaffären 2003. Sjöbo bröd och konditori i Sjöbo-området i Skåne hade tagit sig friheten att göra reklam för ett ”sfäriskt bakverk vanligen rullat i kokos eller pärlsocker” under det dittills allmänt vedertagna namnet negerboll.

Detta passade inte Sara Kander, som hade sommarstuga i Sjöbo och tyckte att ordet ”negerboll” var synnerligen kränkande och rasistiskt gentemot personer med svart/brun hudfärg. Hon anmälde därför konditoriet till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Efter ett halvår kom beskedet att DO lade ner ärendet, eftersom anmälaren själv inte känt sig kränkt. Det spelade vid det laget ingen roll. Mediahysterin kring händelsen hade för all framtid (?) bannlyst ordet ”negerboll” från det svenska ordförrådet till förmån för ”chokladboll”.

http://www.expressen.se/nyheter/1.39794/sjobo-konditori-do-anmalt-for-negerboll

Ett av de senare exemplen på påstådd rasism mot mörkhyade afrikaner – det finns ju faktiskt även vita afrikaner i exempelvis Sydafrika, Namibia och Zimbabwe – gäller den belgiske serietecknaren Hergés album Tintin au Congo (Tintin i Kongo). Albumet har hävdats vara rasistiskt och dragits inför rätta i såväl Belgien som Frankrike. I Storbritannien är  albumet försett med varningstext för att få säljas.

Hergé har själv hävdat att han tvingades av sitt förlag att tota ihop en tecknad berättelse om hur bra det belgiska kolonialväldet var. De mörkhyade kongoleserna framställdes som dumma, barnsliga och lata. Då albumet utgavs 1931 var detta tvivelsutan den vanliga synen på svarta afrikaner inte bara i Belgien utan i hela västvärlden.  Detta kan naturligtvis uppfattas som rasistiskt.

Samtidigt är ju Tintin i Kongo ett tidsdokument av stort historiskt intresse som det enligt min uppfattning närmast vore ett helgrerån att förbjuda, inte minst för alla oss Tintin-älskare. Tintinalbumen ges i Sverige ut av förlaget Bonnier Carlsen, som uppgivit att man avvaktar utgången av rättssakerna i Belgien och Frankrike innan man tar ställning till hur man ämnar agera.

Med tanke på svenska företags extrema förmåga att anpassa sig till den rådande politiska korrektheten skulle det förvåna mycket om man vid fällande dom inte drar in albumet i fråga. Min personliga önskan är naturligtvis att man morskar upp sig och inte genast knäfaller och ber om förlåtelse vid minsta klagomål om påstådd rasism eller annan typ av förgriplighet. Ty vem vet var det slutar?

Stöd för Hitler?

Man kan med visst fog fråga sig när följande produkter skall bannlysas: glassen Magnum White, chokladgodiset Geisha, hårvårdsprodukter från Schwarzkopf, Schweppes läskedryck Indian Tonic Water. Och hur skall det gå för maträtterna lappskojs, sotare, skomakarlåda och sjömansbiff? Eller glassen 88, vars namn kan tolkas som stöd stöd för Hitler och Nazityskland (88 kan sägas syfta på alfabetets åttonde bokstav, H, som är begynnelsebokstav i ”Heil Hitler”).

Skall man förbjuda Tintin måste man nog överväga, om inte Åke Holmbergs böcker om privatdetektiven Ture Sventon med deras osympatiskt  lismande arabfigur herr Omar också måste väck. Eftersom Sventon därtill läspar svårt är det till råga på allt också fråga om motbjudande lyteskomik! För att inte tala om barnvisornas försåtliga värld, där det kryllar av niggerland, indianer krokiga som fasaner och lömska indiska trollkarlar.

Möjligheterna för Kitimbwa Sabuni och hans anmälningsglada meningsfränder bland de rabiata antitrasisterna synes outtömliga…

ANCs Sydafrika måste få kritiseras

Dan Roodt vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem.

1988 besökte jag Sydafrika under apartheidstyrets sista dagar. Besöket skedde under en rundresa i södra Afrika, då jag också besökte Namibia (Sydvästafrika) och Angola. Jag var vid denna tid ordförande i Svenska Angolagrupperna – som stödde den angolanska motståndsrörelsen UNITA under Jonas Savimbis ledarskap – och resan genomfördes för att jag dels skulle få en fördjupad insikt i konflikterna i området, dels skulle få underlag för att skriva artiklar i ämnet.

Jag kom under resan till insikt om att det endast var en tidsfråga innan det djupt orättfärdiga apartheidsystemet – indelningen av Sydafrikas befolkning i de fyra rasrelaterade grupperingarna vita, svarta, färgade och asiater – slutgiltigt skulle falla. Apartheid, som införts av National Party (NP) vid dess makttillträde 1948, var redan då på fallrepet och så gott som alla jag träffade var medvetna om att slutet var nära.

Samtidigt kunde jag inte undgå att observera ett flertal paradoxer när det gällde det över hela världen så förhatliga rasåtskillnadssystemet. Ty trots att den vita minoriteten åtnjöt en minst sagt priviligierad ställning på bekostnad av framförallt den svarta majoriteten – de båda övriga rasgrupperna representerades tillsammans med de vita i ett trekammarparlament – hade landets svarta en levnadsstandard som var bättre än i alla övriga afrikanska länder. Vidare var Sydafrika ett hett flyktingmål för svarta från omkringliggande länder – jag besökte ett flyktingläger där människor som med risk för liv och lem flytt från angränsande Mocambique placerades. 

Inte ens i Soweto, den hårt kritiserade svarta skjulstaden till Johannesburg i norra delen av landet, rådde entydigt eländiga förhållanden. Visst såg jag en hel del misär i Soweto, men där fanns också mer välbeställda områden där exempelvis Winnie Mandela – dåvarande hustrun till då fortfarande fängslade Nelson Mandela – huserade i en vräkig villa tillsammans med sin beryktade privatarmé av militanta ynglingar.

Situationen i Sydafrika var med andra ord inte så, ursäkta uttrycket, svart/vit som politiskt korrekta media i Sverige och den övriga västvärlden sökte göra gällande. Ytterligare en faktor som måste tas med i beräkningen när det gäller Sydafrika är att landet under det Kalla kriget spelade en viktig roll som bålverk mot kommunismen. Och oavsett den berättigade kritik som måste riktas mot det vita styret under National Party kommer man inte ifrån att detta, trots allt, lyckats bygga upp Sydafrika till det generellt sett mest välmående landet i Afrika.

Att det säkerligen hade gått ännu bättre om man inte envisats med apartheid som, förutom att det diskriminerade alla etniska grupper förutom de vita var ett kollektivistiskt system med klara socialistiska inslag, är en annan sak.

F. W. de Klerk och Nelson Mandela lade grunden till det nya Sydafrika.

När jag gjorde min rundresa i södra Afrika 1988 var Pieter Willem Botha fortfarande president. De mindre reformer som införts i landet redan under Bothas tid accelererade då Frederik Willem de Klerk vann presidentvalet 1989, och 1990  tog den sistnämnde det avgörande steget att frige symbolgestalten Nelson Mandela ur dennes fångenskap. 

Jag måste här be att få nyansera den allmänna bilden av Mandela som en ljusets riddargestalt. Nelson Mandela gick med i African National Congress (ANC) 1942 och kom ända fram till polisens massaker på anhängare av Pan Africanist Congress (PAC) i Sharpville i mars 1960 att bekänna sig till fredliga metoder i kampen mot det vita minoritetsstyret. Därefter bildades ANCs väpnade gren Umkhonto we Sizwe (Nationens spjut), som ägnade sig åt sabotageaktioner och planerade för ett gerillakrig med stöd av South African Communist Party (SACP) samt PAC. Mandela blev dess ledare 1962. Umkhonto we Sizwe (förkortat MK) bildades efter mönster från den judiska terroriströrelsen Irgun, även kallad Stern-ligan efter upphovsmannen Avraham Stern.

Nelson Mandela hade jämte andra anti-aparheidaktivister gripits 1956, men i slutet av den rättegång som hölls 1956-61 friades samtliga tilltalade. Mandela greps på nytt 1962 och dömdes till fem års fängelse. 1963 greps ytterligare ett antal ANC-aktivister, och i slutet av den så kallade Rivonia-rättegången 1964 dömdes de tilltalade inklusive Mandela till livstids fängelse.

Det blev för Nelson Mandela början på en 27 år lång fängelsevistelse, varav 18 år tillbringades på den ökända ”fängelseön” Robben Island. 1985 fick Mandela av regeringen ett erbjudande om att bli frigiven om han tog avstånd från våld och terror, men det vägrade han göra. Det bör understrykas att ANCs aktioner inte enbart riktades mot militära och statliga mål. Även ”mjuka mål” av typ idrottsarenor och restauranger bombades och sprängdes, varvid tusentals oskyldiga civila dödades.

Nelson Mandela har nära nog helgonförklarats till följd av sin berömvärt koncilianta attityd efter frigivningen, men han måste enligt mitt sätt att se betecknas som ett helgon med betydande skavanker. Såvitt jag vet har han aldrig bett om ursäkt för de civila offer som ANCs väpnade kamp krävde.

De första sant demokratiska valen i Republiken Sydafrika hölls den 27 april 1994 och slutade, icke oväntat, med en storseger för ANC. Dock lyckades även National Party förhållandevis bra och fick över 20 procent av rösterna samt egen majoritet i Västra Kapprovinsen. Redan 1993 hade de Klerk och Mandela erhållit Nobels fredspris för sina insatser, och Mandela blev som en följd av valet Sydafrikas president fram till 1999 då han efterträddes av Thabo Mbeki. Den senare är mest (herostratiskt) ryktbar för att ihärdigt ha förnekat att AIDS skulle utgöra något allvarligt hot mot landets befolkning. De Klerk var vicepresident 1994-96.

 

En nuvarande och en blivande (?) president: Jacob Zuma och Julius Malema.

Efter en kort övergångsperiod med Kgalema Motlanthe som president valdes den kontroversielle Jacob Zuma – som bland annat stått åtalad för våldtäkt – 2009 till den moderna Republiken Sydafrikas fjärde president.

Att Sydafrika i dag formellt är en demokrati med i teorin lika rättigheter för samtliga medborgare oavsett etnisk tillhörighet är givetvis en utomordentligt god och vällovlig sak. Men liksom Nelson Mandela är ett helgon med skavanker måste även Sydafrika enligt min mening betecknas som en demokrati med skavanker. Om detta har Dan Roodt skrivit en uppmärksammad bok med den engelska titeln The Scourge of the ANC (Praag förlag 2005, 143 sidor).

Dan Roodt, född 1957, är en sydafrikansk författare och aktivist härstammande från den vita folkgruppen afrikaner, ättlingar till boerna (boer = bonde på det på holländskan utformade språket afrikaans). Efter att tidigare ha varit vänsterinriktad och skarp kritiker av det vita styret i Sydafrika undergick han under en sejour i Frankrike 1985-92 en politisk omorientering och blev i stället konservativ och antikommunist.

Efter att ha arbetat vid Citibank 1992-99 var Roodt 2000 med och grundade Pro-Afrikanse Aksiegroep (PRAAG), en grupp som gjort det till sin uppgift att tillvara de sydafrikanska boerättlingarnas rättigheter. PRAAG driver ett bokförlag och kämpar bland annat för att afrikaans skall ha en fortsatt viktig ställning i sydafrikanskt samhällsliv. Här en länk till Roodts personliga blogg och samtidigt en läsövning i afrikaans:

http://roodt.org/

I maj 2010 blev jag kontaktad av Dan Roodt under den resa han gjorde i Europa för att lägga fram sin och afrikanernas sak för vem som ville lyssna, och under någon timme samtalade vi på en restaurang i Stockholm om den enligt Roodt bekymmersamma situationen i hans hemland. Det mest bekymmersamma i hans perspektiv är att boerättlingarna (afrikanerna) tenderar att alltmer motas ut från majoritetssamhället.

-3600 vita farmare har dödats i Sydafrika, framhöll Roodt inledningsvis. Situationen börjar alltmer likna den som råder i Zimbabwe. Ett folkmord maskerat som brottslighet pågår. 

”Vryheidsvlag” – flagga i tilltänkt sydafrikansk volkstaat.

Enligt Dan Roodt pågår i Sydafrika en process som, under devisen Black Economic Empowerment, syftar till den svarta befolkningsgruppens totala övertagande av landets ekonomi. Det innebär att vita sydafrikaner utsätts för en fortgående diskriminering. Att detta ofrånkomligen leder till att Sydafrika dräneras på begåvning och kompetens tycks inte oroa Jacob Zuma och hans ANC-regering.

Dan Roodt tog även upp den roll den unge svarte politikern Julius Malema, sedan 2008 ordförande i ANCs ungdomsförbund African National Congress Youth League, spelar. Även om Malema ibland kritiseras hårt på grund av de kontroverser han ofta ger upphov till får han ändå hållas tack vare inflytelserikt stöd.

Under ett möte i den kampanj som föregick det senaste presidentvalet kläckte Malema bland annat ur sig följande:

-Let´s make it clear now: we are prepared to die for Zuma. Not only that, we are prepared to take up arms and kill for Zuma.

Under ett möte vid ett universitetscampus i mars 2010 sjöng vidare Julius Malema en känd anti-apartheidsång där en strof lyder: ”Döda en boer.” Samma år dömdes Malema till 50 000 rand i böter för att ha missfirmat en kvinna som anklagat Jacob Zuma för våldtäkt. Malema har som sagt  utsatts för viss kritik, också från de egna ANC-leden, men har mäktigt stöd. Dan Roodt :

– Malema hålls under armarna av Tokyo Sexwale, en affärsman och miljardär som nu är minister för mänsklig bosättning i ANC-regeringen. Han satt tidigare fängslad i 13 år.

Det råder ingen tvekan om att Dan Roodt och hans organisation PRAAG ser på den pågående utvecklingen i Sydafrika med djup oro. Det har fått dem att förespråka ett eget land för boerättlingarna, en så kallad volkstaat. Mer därom här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Volkstaat

Dan Roodt är ej endast kritisk gentemot ANC och dess styre i Sydafrika. Han fördömer även skarpt den politik som fördes av den sista NP-regeringen under F. W. de Klerk, som han menar sålde ut afrikanernas intressen till ANC och därmed lade grunden till den nuvarande situationen. Också den svenska regeringen, som i hög grad hjälpte ANC till makten, får sin släng av sleven.

Miljardären och regeringsministern Tokyo Sexwale.

– Sydafrika har genomgått en multikulturell utveckling som inte fungerar – multikulturalism fungerar i själva verket ingenstans. 1994 trodde vi att det skulle kunna fungera, men det har visat sig att det inte gör det.

Dan Roodts syn på sitt hemland sammanfattas väl av följande passus i boken The Scourge of the ANC (sidan 15):

ANC rule  in South Africa represents the biggest scourge visited upon the country since our traditional enemy, Great Britain, invaded us one hundred years ago. During the Anglo-Boer War, Britain burned most of the countryside, including churches and farm houses, and committed genocide on 27 000 Boer women and children in the concentration camps…It is anyone´s guess how long it will take to recuperate from the current rapine practised by another invader, the erstwhile foreign terrorist group known as the ANC. Since coming to power, a staggering 300 000 people have been murdered, and our beautiful country has been turned into a criminal state. Not only has government become corrupt to the core…but South Africa is also the preferred domicile of hundreds of foreign crime syndicates. We have been transformed – to use a fashionable piece of  official jargon – into a den of iniquity, the international crime capital and centre for drug-trafficking, prostitution, money laundering, child pornography, rape, murder, car hijacking, and so on.

Det vore alltför enkelt att avfärda Dan Roodt som reaktionär och/eller rasist, och så sker också. I juli 2010 intervjuades han exempelvis inför fotbolls-VM i Sydafrika – Roodt gjorde sig känd för att ha uppmanat sydafrikanerna att heja på Holland i stället för på det egna landet – av John Oliver, Jon Stewarts pajasmedarbetare i den vänstervridna pratshowen ”Daily Show.” I inslaget framställdes Roodt av en tjoande Oliver typ som den ende kvarvarande ”rasisten” i Sydafrika:

http://www.thedailyshow.com/watch/mon-july-5-2010/oliver—world-cup-2010–into-africa—the-amazing-racists

Bilden av Dan Roodt som ”rasist” stämmer dock knappast. Man behöver inte vara ”rasist” för att kritisera det alltmer urartade ANC-styret i Sydafrika. Ingen kan vara gladare än jag över att apartheidstyret är ett minne blott, men det innebär inte att vi bör lämna landet åt sitt öde i tron att allting är okay. Så är det inte. Sydafrika är på god väg att gå samma tragiska öde till mötes som grannlandet Zimbabwe, och det är i sammanhanget symtomatiskt att ANC-regeringen i princip vägrar kritisera Robert Mugabes grava misskötsel av detta en gång så rika land.

ANCs Sydafrika måste få kritiseras och det är därför vi bör lyssna till vad Dan Roodt har att säga även om vi inte behöver hålla med honom om allting.