Posted tagged ‘Nanci Griffith’

En jul i rosenrött

28 december, 2016

img_1631
Min lilla fina julkrubba. Foto: Tommy Hansson

Dags att summera julen 2016. För mig blev det en jul i rosenrött.

Det är inte så romantiskt som det låter – snarare tvärtom. Jag drabbades nämligen av den inte så lustiga åkomman rosfeber. http://rosfeber.se/symptom-pa-rosfeber/

Det började onsdagen den 21 december. Jag hade just som gåva tagit emot en fåtölj av en snäll svägerska, då jag plötsligt började få svåra frossbrytningar och samtidigt kunde notera att mitt högra ben fått röda utslag och börjat svullna. Febern steg snabbt till 39,3 grader Celsius. Utslagen i sängläge resten av dagen med underliga drömmar och noll aptit.

På fredagen var jag så pass pigg att jag lyckades praktisera mig ner till stan och inhandla julmat och klappar till de närmaste. Den planerade jullunchen hos den andra svägerskan fick dock ställas in, men det kändes ändå bra att ha hunnit med klapparna som jag skickade med min son. Jag är inte direkt någon hängiven julfirare, men de grundläggande traditionerna försöker jag hålla på.

För att gå vidare i berättelsen om min rosenröda jul så fick jag omsider besök av den svägerska, till yrket läkare, som anordnade jullunchen. Hon ställde, efter att smått förskräckt ha inspekterat mitt röda och svullna ben, diagnosen rosfeber samt försåg mig med penicillin. Hon rekommenderade mig även att uppsöka akuten vid Södertälje sjukhus.

img_1630
Det av rosfeber angripna benet. Foto: Tommy Hansson

På akuten tog det cirka tre timmar innan jag fick träffa en ung, kvinnlig och kompetent läkare som noga studerade benet och med en spritpenna markerade röda områden. Hon menade att det var ett okomplicerat fall av rosfeber som inte borde leda till vare sig blodförgiftning, blodpropp eller amputation. Hon skrev även ut ytterligare penicillin samt dubblade min svägerskas dosering på grund av min vikt.

Så nu skall allt mänskligt att döma vara under kontroll. Ja, benet är alltjämt svullet och rött, men det gör inte ont och jag kan gå obehindrat, låt vara att jag nätt och jämnt kan få på mig en sko på den svullna foten. Jag vore inte den jag är om jag inte kunde se något försonande romantiskt även i denna åkomma.

Här således den vackra irländska folkvisan ”Red Is the Rose” med Nanci Griffith och The Chieftains: https://www.youtube.com/watch?v=yvS8KkzKTjQ

Vi skriver nu den 28 december, således den tid mellan jul och nyår då man kan känna sig lätt desorienterad vad beträffar tid och verklighet. En ganska behaglig tid för återhämtning och eftertanke hos en nybliven pensionär. Vis av liv och erfarenhet förväntar jag mig ingenting särskilt under det kommande året men hoppas på och ber för gudomligt beskydd och god hälsa för nära och kära.

Jag tycker uppriktigt synd om alla ateister och andra som inte kan uppleva den unika känslan av att Gud verkligen bryr sig om en. Gud som är nåd, barmhärtighet och kärlek och som vill mitt absolut bästa-alltid!

Då är det för sent (att sluta älska varann)

2 november, 2013

220px-NancicarolinegriffithNanci Griffith, född 1953. Notera hennes kampanjknapp ”Nixon/Agnew”.

http://www.youtube.com/watch?v=XVUsMbHU4UM

I dag, när jag snart skall bege mig ut på ”stora gravrundan” – i mitt fall till kyrkogårdarna i Södertälje respektive Salem – tyckte jag det kunde passa bra att länka till en sång av den amerikanska countrysångerskan Nanci Griffith.

Sången heter ”It´s Too Late” och tillägnas alla par som upptäckt att det är för sent att lämna varandra. De har blivit på det klara med att de är bundna till varandra genom ett obrytbart band av kärlek och tillgivenhet. Då finns bara alternativet att stanna hos varandra för all framtid.

Jag har ju själv haft lyckan att få uppleva just ett sådant slags kärlek med min hustru Marika (1956-2010). För oss blev det otänkbart att bryta upp från varandra. Därmed inte sagt att allt var friktionsfritt mellan oss, långt därifrån. Men vi visste att vi var varandras öden och höll ut tills hon gick bort för snart fyra år sedan.

När jag senare i dag uppvaktar henne i minneslunden i Södertälje vet jag mycket väl att hon är och förblir mitt livs enda och riktiga kärlek även bortom döden.

Ja, Marika, jag kommer alltid att älska dig trots att jag är den jag är.

Sången tillägnas alla män och kvinnor som tar kärleken till varandra på allvar och stannar för att älska och stödja varandra i med- som motgång, i hälsa som i sjukdom, i nöd som lust. Det är ni som får världen att snurra.

Sånger om ensamhet

1 augusti, 2013

Tänkte denna gång önska god natt med två sånger om ensamhet.

Överst finns en länk till ”Streets of London”, skriven och här framförd av den engelske sångaren, gitarristen och låtkompositören Ralph McTell. Denne föddes 1944 och får nog anses vara ett av de mest inflytelserika namnen inom  folksångsgenren enligt den anglosaxiska traditionen.

Ralph McTell April tour 2007Ralph McTell.

McTell, som föddes med efternamnet May, hade först tänkt kalla sången ”Streets of Paris” men ändrade titeln när han insåg att det var om London han sjöng. Sången  fokuserar på de ensamma, ibland hemlösa och bortglömda existenser vi möter i vår egen tillvaro varje dag och blev snabbt populär. Den skrevs 1969 men kom ut som singel i Storbritannien först 1974 och har spelats av otaliga artister genom åren.

McTells näst mest populära sång, också den tolkad av en uppsjö artister, är ”From Clare to Here”, komponerad 1977, vilken handlar om irländska emigranters inte alltid lätta tillvaro i England:

Sången framförs här av den amerikanska countrysångerskan Nanci Griffith, född 1953.

220px-NancicarolinegriffithNanci Griffith.

Båda sångerna kan uppfattas som ganska deprimerande men är likväl obeskrivligt vackra. Personligen finner jag denna typ av sånger vilsamma och trösterika, särskilt nu när jag (som jag vill tro framgångsrikt) återhämtar mig från ett långdraget emotionellt trauma.

Jag tillägnar dem min vän Bengt di Paulis, som jag först hörde framföra ”Streets of London” på sin tolvsträngade gitarr i slutet på 1970-talet.