Posted tagged ‘National Review Online’

Antisionismen är den moderna antisemitismen

29 juli, 2014

http://www.nationalreview.com/corner/384039/why-anti-zionism-modern-anti-semitism-benjamin-weinthal

Länge har termen ”antisionism” ansetts vara ”finare” än antisemitism, det vill säga judehat. Antisemitiska utbrott i Europa under senare tid, ibland nödtorftigt maskerade som en variant av antisionism, visar dock att det i realiteten inte finns någon som helst skillnad mellan antisionism och antisemitism. De är helt enkelt olika termer för samma sak.

untitled Benjamin Weinthal.

Benjamin Weinthal utreder på ett förtjänstfullt sätt detta faktum i en text på sajten National Review Online den 29 juli. Hela texten via länken överst. Weinthal, som är korrespondent i Europa för The Jerusalem Post samt forskare vid the Foundation for Defense of Democracies, framhåller:

Israels försvarsoperation Protective Edge mot Hamas raketeld avslöjade att det krävdes en militär konflikt för att visa att antisionism inte kan lösgöras från antisemitism.

Antisionismen, menar Weinthal, har länge varit en integrerad del av judehatet. Weinthal citerar i sammanhanget den österrikisk-judiske skribenten och Auschwitz-överlevaren Jean Amery (1912-78), pseudonym för Hans Meyer: ”Antisionism innehåller antisemitism liksom ett moln innehåller en storm.”

Uttrycket ”antisionism” började användas i ökad utsträckning under 1960-talet för att beteckna Israels i extremvänsterns och palestinasympatisörernas ögon oacceptabla politik. Eftersom sionism inte innebär något annat än en strävan efter ett judiskt nationalhem, och en vilja att bevara detta sedan det en gång upprättats i form av Israel, betecknar ”antisionism” dock, sedan all ovidkommande retorik skalats av, en vilja att utplåna den judiska staten.

flag_2987636b Antisemitismen på marsch i Europa: en israelisk flagga bränns i centrala Paris.

Enligt Benjamin Weinthal är de Israel- och judefientliga ropen och demonstrationerna på gatorna i europeiska städer såsom Paris, London, Berlin och Frankfurt uttryck för en dödlig antisemitisk massrörelse. Många europeiska elitister inom media och politik, stora skaror muslimer, vänsterfolk och nynazister står på samma sida i sitt hat och förakt för Israels judiskhet. Weinthal skriver:

Tyskland, ja Tyskland, tycks vara ett av de huvudsakliga naven för en del av den mest intensiva antisemitismen. Protesterande i Berlin har ropat slogans om att gasa judarna.

Saken kommer till belysning i en artikel i Mail Online den 22 juli, där Israels ambassadör i Tyskland, Yakov Hadas-Handelsman, jämför händelserna i Tyskland 2014 med utbrottet av judefientlighet under den så kallade Kristallnatten 1938:

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2701365/Anti-Semitic-attacks-rise-Europe-German-French-Italian-foreign-ministers-condemn-growing-hostility-against-Jews-wake-Gaza-conflict.html

Den antisemitiske tyske historikern Heinrich von Treitschke (1834-96) menade på sin tid att ”Judarna är vår olycka.” Med modernt antisemitiskt språkbruk: ”Israel är vår olycka.”

images874ZIHEJ Heinrich von Treitschke (1834-96).

Weinthal påpekar att den europeiska kontinenten under de senaste decennierna tolererat en stor volym antisemitisk propaganda. Den naturliga frågan blir då varför det finns så stor tolerans och efterfrågan när det gäller hat gentemot den judiska staten Israel.

Weinthal citerar den israeliske psykoanalytikern Zvi Rex, vilken blivit känd för sitt bitande sarkastiska yttrande: ”Tyskarna kommer aldrig att förlåta judarna för Auschwitz.” I en nutida kontext skulle detta kunna översättas med: ”Europa kommer aldrig att förlåta Israel för Förintelsen.” Enligt Benjamin Weinthal söker många européer att skaka av sig sin skuld för delaktighet i Förintelsen genom att ge sig på den judiska staten och tolerera dem som vill utplåna den. Israelhatet fungerar då som ett slags reningsprocess, katharsis, syftande till att bli av med skulden.

Visserligen har europeiska statsmän som Angela Merkel i Tyskland och Francois Hollande i Frankrike – till skillnad från de svenska så kallade statsmännen i Europas utmarker – tagit avstånd från den moderna antisemitismen men har ändå inte förmått hejda den antiisraeliska/antisemitiska tsunamivågen.

carterhamas En amerikansk karikatyrtecknares bild av förre USA-presidenten Jimmy Carter, som vill stryka Hamas från  listan över terrorrörelser.

Tyskland och andra europeiska länder demonstrerade därtill den bristande förbindelsen mellan den officiella retoriken och sitt praktiska handlande genom att lägga ner sina röster, då FNs råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) i Geneve röstade för att undersöka Israels eventuella brott mot de mänskliga rättigheterna under den pågående operationen i Gaza.

Israel, som alltså genomför en försvarsoperation i anledning av den av EU terrorstämplade organisationen Hamas raketoffensiv mot Israel,  skall alltså undersökas – inte de raketavfyrande terroristerna. Detta är enligt många bedömare uttryck för en rent antisemitisk inställning.

Benjamin Wienthal anser i sin tänkvärda text att Europas behandling av Israel, som bekänner sig till samma frihetligt demokratiska värden som de europeiska nationerna, utgör ett litmustest beträffande de senares demokratiska mognad.

Visst var Oslo-terroristen en ensam galning

30 juli, 2011

Oslodåden skapade rubriker världen över.

Jag deltog i ett kultur-historiskt evenemang i Medevi Brunn i hjärtat av Östergötland när nyheten kom att en 32-årig norrman den 22 juli ägnat sig åt helt andra aktiviteter i Oslo. När den värsta chocken lagt sig var jag och en kollega, liksom jag medlem i Sverigedemokraterna, ense om att det inte skulle dröja länge innan partiets fiender skulle börja söka ett samband mellan Oslo-terroristen och SD.

Vi fick rätt – i själva verket hade vi inte ens hunnit lämna den gamla kurorten innan sådana spekulationer hade fått fart.

Det föreligger härvidlag en tydlig likhet mellan de fruktansvärda terrordåden i Oslo 2011 och mordet på Olof Palme 1986. Expo angav inte oväntat tonen genom att redan dagen efter dådet tvärsäkert slå fast att Anders Behring Breivik inte varit ”en ensam galning”: ”…han hade en gemenskap, en idévärld där hans tankar fick näring.” På motsvarande sätt hade exempelvis Lars Wenander och  Håkan Hermansson  1987 i boken Uppdrag Olof Palme – hatet, jakten, kampanjerna med karakteristisk luddighet fastslagit, att det kring Olof Palme hade florerat  en ”atmosfär” och ett ”klimat” som gjorde mordet möjligt.

Varken de mer eller mindre fantasifulla teorierna om Palme-mordet eller de hittillsvarande kannstöperierna kring Oslo-massakrerna har emellertid lyckats bevisa annat än att de respektive dåden utfördes av just ensamma galningar. Vad de däremot lyckats med är att misstänkliggöra ett antal personer och organisationer vilka inte haft ett dyft med respektive illgärning att göra.

Publikationen Nationell idag, organ för det numera till synes öppet nazistiska partiet Nationaldemokraterna, står för sin del i en viss särklass när man tillskriver den israeliska säkerhetstjänsten Mossad massmorden i Oslo.

Den politiske krönikören Daniel Pipes menar i en text på National Review Online den 27 juli att Anders Behring Breivik genom sprängningen i Oslo och skjutningarna på Utöya syftade till att skapa uppmärksamhet kring sitt beryktade politiska manifest:

På så sätt liknar Behring Breivik Unabombaren Ted Kaczynski som använde sig av våld för att marknadsföra sitt manifest från 1995 Industrial Society and its Fate.

Pipes framhåller att den påstått allmänkonservative och antimuslimske Breivik jämte miljöfanatikern Kaczynski, den judiske terroristen Baruch Goldstein (Hebron 1994) samt Oklahomabombaren Timothy McVeigh varit ”de fyra framstående undantagen till islamismens dominerande ställning som massmördare.” Pipes jämför dessa fyra terrordåd med de omkring 25 000 islamistiska terrordåd som enligt tillgänglig statistik utförts sedan 1994.

Den så kallade Unabombaren Ted Kaczynski grips av amerikansk polis.

Den ensamme galningen i Oslo hänvisar i sitt manifest bland annat till konservativa idéer och tänkare men bortser från att konservatismen till sitt själva väsen ställer sig helt avvisande till revolutionära våldsdåd av den typ som nämnde galning utfört; han kallar sig kristen men låtsas inte om att några av den judeo-kristna etikens fundamenta är förbud mot att döda och krav på att älska sin nästa så som sig själv, ja rentav att älska sin fiende; han uttalar sig som oförsonlig fiende till islam men är enligt egen utsago själv beredd att under vissa omständigheter samverka med islamistiska extremister. Provkartan över gärningsmannens motsägelser skulle kunna göras avsevärt längre än så.

Sanningen är naturligtvis att Anders Behring Breivik är en narcissistisk virrhjärna som i sitt så kallade manifest svarat för ett hopkok av olika idéer och koncept som spretar åt alla håll. Han har i själva verket inte begripit någonting av vare sig konservatismen, kristendomen eller islam. De sammanhang han skisserar existerar bara i hans egna överhettade hjärna, och hittills har det inte kunnat påvisas att han har några som helst anhängare. Mot den bakgrunden är det i grunden fel och ansvarslöst att försöka peka ut några politiska krafter såsom helt eller delvis ansvariga för massmorden i Oslo.

Personligen orkar jag inte bli särskilt arg på gänget kring Daniel Poohl i Expo eller andra som nu pekar finger åt Sverigedemokraterna. Mest känner jag sorg och bedrövelse över denna exploatering av en chockartat tragisk händelse och att sådana spekulationer kunnat komma igång redan dagen efter Breiviks mordorgie. Man måste emellertid hålla i minnet att Expos medarbetare inte längre har några jobb och löner om de inte lyckas prestera plausibla teorier om det fruktansvärda högerextremistiska hotet mot vår del av världen. I det sammanhanget är uppfinningsrikedom och en förmåga att tänja på sanningen en nödvändig dygd.

Tyvärr finns det några exempel på sverigedemokrater – hög såväl som låg – som hjälpt Expo och andra media en smula på traven genom oförsiktiga och felaktiga teorier. Till viss del kan sådant förklaras genom den chock som Oslo-dådet framkallade, varför vi nog inte bör vara alltför snara att döma. En viss förmåga till stringent tänkande och en realistisk uppskattning av situationen tycker jag dock kan begäras.

Det bästa vi sverigedemokrater kan göra i nuläget är att fortsätta det politiska arbetet precis som förut i övertygelsen, att till och med de mardrömslika händelserna i Oslo som skördade kring 70 människoliv tids nog kommer att lägga sig och flyttas från löpsedlar och förstasidor. Vi bör fortsätta engagera oss mot massinvandring, mångkultur och islamisering – de hoten mot vårt demokratiska, västerländska samhälle har på intet sätt försvunnit.

Islam är inte fienden.

Vad vi slutligen bör göra är att dra upp en tydlig skiljelinje mellan islam och islamism. Islam är inte ond, vilket Breivik hävdar i sitt manifest. Islam kan och måste reformeras. Moderat islam är lösningen på de flesta av de problem som omgärdar det muslimska religions- och kulturkomplexet. Islam är inte fienden – religiös och politisk extremism är fienden.