Om morden på Kennedy och Oswald – och om en mördare som hyllas som hjälte

Ögonblick före skotten i Dallas: John och Jackie Kennedy i öppet fordon jämte Texas-guvernören John Connally.

Den amerikanska regeringsadministrationen har i dagarna, efter beslut av president Donald Trump, via Internet offentliggjort drygt 2800 dokument om mordet på president John F. Kennedy (1917-1963) vilka tidigare varit sekretessbelagda. En liten del av materialet om Kennedy-mordet den 22 november 1963 är dock alltjämt hemligstämplad. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6808190

Det är givetvis bra om hädanefter största möjliga öppenhet kan råda beträffande vår moderna historias mest spektakulära mordfall. De enda politiska attentat med dödlig utgång som genom alla tider torde kunna tävla tävla med det på Kennedy är mordet på Julius Caesar  år 44 före Kristi födelse samt mordet på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike-Ungern 1914.

Julius Caesar (100-44 före Kristi födelse) föll offer för en konspiration i Roms senat och bragtes om livet i denna den 15 mars (Idus Martii) år 44 f. Kr. Konspirationens förgrundsgestalter, de romerska ädlingarna Brutus och Cassius, fanns med bland de uppskattningsvis fem-tio förövare som ändade diktatorn Caesars liv och därmed gjorde slut på den romerska republiken. Enligt obduktionsläkaren Antistius protokoll mottog Caesar sammanlagt 23 knivhugg, varav redan det andra var dödande. http://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/hur-manga-knivhugg-fick-caesar

Ärkehertig Franz Ferdinand (1863-1914) och hans hustru Sophie von Chotek (1868-1914) mördades under ett besök i Bosniens huvudstad Sarajevo den 28 juni 1914, då de – i likhet med Kennedy och hans hustru Jacqueline (1929-94) i Dallas 49 år senare – oförsiktigt nog färdades i öppen bil genom staden. Mördaren  var en 20-årig, lungsiktig bosnienserb vid namn Gavrilo Princip (1894-1918), som backades upp av terrororganisationen Svarta handen.

Statyn över den serbiske ”hjälten” Gavrilo Princip invigs i Belgrad den 28 juni 2015.

Mordet på ärkehertigparet ledde fram till utbrottet av Första världskriget senare samma år. Princip hyllas än i dag som en hjälte av serbiska nationalister, och 101 år efter mordet – således den 28 juni 2015 – restes en staty av honom i Serbiens huvudstad Belgrad. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/skotten-i-sarajevo-attentatet-som-startade-forsta-varldskriget

Morden på Caesar och Franz Ferdinand fick djupgående konsekvenser för den världshistoriska utvecklingen. Detsamma kan enligt min uppfattning inte sägas om Kennedy-mordet. Detta skakade visserligen USA och västvärlden i sina grundvalar men ändrade knappast världshistorien på något mer avgörande sätt. Möjligen hade konflikten i Indokina – som vid den tid då Kennedy bragtes om livet ännu ej utvecklats till ett fullskaligt krig – fått en något annorlunda karaktär. USA hade vid tiden för Kennedy-mordet omkring 10 000 man stationerade i Vietnam. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget

I likhet med ovan berörda mordfall vet vi vem som mördade president John F. Kennedy. Det var Lee Harvey Oswald (1938-63), som var född i New Orleans året före utbrottet av Andra världskriget men anställd vid ett skolbokslager i Dallas, Texas.

Den så kallade Warren-kommissionen (som lade fram The Warren Report den 27 september 1964), tillsatt av president Lyndon B. Johnson i syfte att utreda omständigheterna kring mordet, fastslog då den offentliggjordes  att Oswald var ensam gärningsman och att han med tre skott dödat Kennedy och allvarligt sårat guvernör John Connally som också tillsammans med hustrun Nellie färdades i bilen. Connally bytte sedan parti och tjänstgjorde som finansminister i Richard M. Nixons republikanska dministration 1971-72. /Fotnot/

Kommissionens juridiske rådgivare Arlen Specter myntade teorin om att samma kula som dödat Kennedy även sårat Connally. Någon övertygande bevisning för att andra skyttar skulle ha varit inblandade i presidentmordfallet har aldrig framlagts, även om konspirationsteorierna förvisso stått som spön i backen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warrenkommissionen

Lee Harvey Oswald sköt Kenndy från sjätte våningen i Texas School Book Depository.

Det var den 22 november 1963 som Lee Harvey Oswald från sin position i Texas skolbokslager (Texas School Book Depository), det vill säga sin egen arbetsplats, gjorde sig herostratiskt ryktbar genom att mörda USAs 35e president. Oswald hade tidigare varit anställd som flygplansmekaniker och då bland annat genomgått prickskytteutbildning. John F. Kennedy hade haft en skakig inledning på sin presidenttid efter att ytterst knappt ha besegrat sin republikanske motståndare Richard M. Nixon i presidentvalet i november 1960, där det amerikanska megafiaskot i Grisbukten på Kuba den 17 april 1961 framstår i viss särklass.

Omkring 1500 antikommunistiska exilkubaner skickades av Kennedy-administrationen till Kuba i akt och mening att störta den nyligen upprättade kommunistregimen i Havanna under Fidél Castros ledning. Dessa nedkämpades efter tre dagars strider av kommuniststyrkorna varvid 100 dödades och resten fängslades. De senare återbördades till USA sedan den amerikanska regeringen gått med på att skänka omfattande bistånd till Kuba. Invasionsförsöket var taffligt planerat och genomfört och hade aldrig några reella förutsättningar att lyckas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Grisbuktsinvasionen

Kennedys aktier steg efter hand med presidentens statsmannamässiga hanterande av Kubakrisen i oktober 1962 som oförliknelig höjdpunkt. USA hade upptäckt att Sovjetunionen, som då leddes av den färgstarke Nikita Chrusjtjov (1894-1971) med ett förflutet som Stalins hantlangare  i sovjetrepubliken Ukraina, var i färd med att installera nukleära robotbaser på Kuba. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5289118

Kennedy ställde Chrusjtjov mot väggen: han lät införa en blockad mot Kuba och krävde att baserna skulle avvecklas samt att alla vapen under FNs överinseende skulle fraktas tillbaka till Sovjetunionen. USA kunde inte tillåta kärnvapenbestyckade missiler knappt 15 mil från Floridas kust. Chrusjtjov gav efter mot USAs löfte om att inte invadera Kuba. I hemlighet tvingades USA dock även gå med på att montera ned sina robotbaser i NATO-landet Turkiet; om detta kommit fram vid denna tid är det tveksamt, om lovorden över Kennedys ”resoluta” agerande blivit lika ampla som de faktiskt blev.

Fidél Castro träffade dåvarande vicepresidenten Richard M. Nixon på besök i USA 1959.

När de ödesdigra skotten i Dallas föll var det bara ett år kvar till det amerikanska presidentvalet, då alla förväntade sig att John F. Kennedy skulle återväljas för ännu en ämbetsperiod i Vita huset. Resan i öppet fordon i centrala Dallas kan ses som ett avstamp för valkampanjen. Lee Harvey Oswald ändrade dock på den saken men säkrade valsegern 1964 för den demokratiske kandidaten, president Lyndon Johnson. Det är väl känt att Oswald var socialist med starka sympatier för både Sovjetunionen och Kuba. I början av 1960-talet vistades han i Sovjetunionen, där han träffade sin hustru Marina Oswald Porter född Prusakova 1941. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lee_Harvey_Oswald

Det framgår av de nyligen offentliggjorda handlingarna att Oswald bara ett par månader före mordet på Kennedy  vid Sovjetunionens ambassad i Mexico City hade träffat KGB-mannen Valerij Vladimirovitj Kostikov, som var stationerad vid KGBs avdelning 13 som sysslade med politiska mord och attentat. Den amerikanska federala polisen FBI fick kännedom om detta möte den 1 oktober 1963 men vidtog inga åtgärder.

Möjligen berodde detta på att Oswald, även av ryssarna, betraktades som en något förvirrad men troligen ofarlig tokstolle. Oswald hade även haft kontakter med Kubas konsulat i Mexiko. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/R3E1d/kennedys-mordare-traffade-kgb-agent–kort-fore-skotten

Det krävs emellertid inga övernaturliga mått av fantasi att föreställa sig, att såväl ryssar som kubaner hade intressen av att bli av med USAs besvärlige president. Moskva kan ha varit ute efter hämnd för förödmjukelsen i samband med Kubakrisen ett år före mordet, medan Kuba hade ännu tydligare intressen i sammanhanget: genom bland annat vittnesmål i den amerikanska kongressen har det framkommit, att den amerikanska säkerhets- och spionorganisationen CIA genom projektet Operation Mungo (Operation Mongoose) utförde ett flertal försök att mörda diktatorn Fidél Castro (1926-2016) och störta kommunisterna från makten under perioden 1960-62. https://en.wikipedia.org/wiki/Cuban_Project

Fulgencio Battista: Kubas president 1940-44 samt 1955-59. Här på tidskriften Times omslag.

Försöken att mörda Castro, som tagit makten på nyåret 1959 efter en framgångsrik gerillakamp och tvingat den tidigare korrupte diktatorn Fulgencio Battista (1901-73) att fly till Miami i Florida jämte över en halv miljon landsmän, omfattade exempelvis mordförsök via förgiftade cigarrer och en förgiftad dykardräkt. Det ter sig därför inte som helt orimligt att kubanerna ville hämnas för attackerna mot Castro och svara med samma mynt.

Enligt den amerikanske författaren William F. Buckley, Jr. (1925-2008), grundare av den inflytelserika konservativa tidskriften National Review, i tomanen ”Mongoose R.I.P.” (London 1987) handlade Lee Harvey Oswald på direkt eller indirekt uppdrag av Fidél Castro i Havanna. Boken tar upp CIAs mordförsök på Castro och robotkrisen på Kuba, och även om boken i mycket bygger på fiktiva händelser så talar fakta i målet för att teorin om Castro-regimens inblandning kan vara riktig.

Om mordet på John F. Kennedy – trots Warren-rapporten och trots de nu frisläppta dokumenten – åtminstone delvis ter sig gåtfullt så kan detsamma förvisso sägas om mordet på Lee Harvey Oswald den 24 november 1963. Oswald sköts till döds från 30 centimeters håll av den kriminellt belastade nattklubbsägaren Jack Ruby (1911-67), egentligen Jacob Leon Rubenstein, under förflyttning från polishäktet i Dallas till delstatsfängelset mitt under televiserad direktsändning från TV-bolaget NBC: https://www.youtube.com/watch?v=r6PcVCqg3tg

Lee Harvey Oswalds baneman Jack Ruby avled i fängelse 1967.

Det har spekulerats vida om motivet till Rubys mordhandling och personligen kan jag tänka mig tre motiv: 1. Jack Ruby var personligen chockad över mordet på Kennedy och ville hämnas detta genom döda Oswald. 2. Ruby hade maffiaförbindelser och sköt Oswald för maffians räkning för att dölja dess inblandning i mordet. 3. Ruby handlade på uppdrag av den kubanska regimen i syfte att mörka dess inblandning.

Enligt Warren-rapporten fanns inget som tydde på att Ruby hade maffiarelationer, och tanken att en upprörd privatperson skulle vilja vedergälla mordet på en omtyckt president genom att avliva mördaren framstår i alla fall för denna bloggare som tämligen osannolik. Om teorin om Castro-regimens inblandning i Kennedy-mordet är riktig – vilket jag hävdar att den kan vara – blir tanken att Ruby agerade för kubanernas räkning desto mer plausibel. Ruby besökte för övrigt själv Kuba 1959. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jack_Ruby

Lee Harvey Oswald: lejd av kubanerna?

Jack Ruby dömdes den 14 mars 1964 till döden för mordet på Lee Harvey Oswald men avled i fängelse i en cancerrelaterad sjukdom den 3 januari 1967 innan domen hunnit verkställas.

Det har formulerats tonvis med konspirationsteorier avseende mordet på president John F. Kennedy. Det mest kända exemplet härvidlag är väl Oliver Stones Oscar-belönade film JFK från 1991, enligt vilken bland andra Kennedys vicepresident Lyndon Johnson var inblandad i försöken att mörklägga mordhandlingen. Detta är inte något som jag tänker ta upp här, mycket beroende på att jag är mer eller mindre allergisk mot konspirationsteorier. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/16/behovet-av-konspirationer/

Mycket av glorian kring John F. Kennedys ”1000 dagar” som USAs president härrör från mordet den 22 november 1963. Hade Kennedy fått fortsätta är risken stor att han, precis som sin efterträdare, svårt vingklippts Vietnamkriget och kanske också de skandaler som omgärdade hans privatliv men som pressen teg om. I verkligheten var Kennedy en ganska ordinär politiker som levde högt på familjens pengar och sin personliga karisma.

Chefsdomare Earl Warren (1891-1974), ordförande i Warren-kommissionen.

Fotnot: Warren-kommissionen leddes av presidenten i USAs Högsta domstol, Earl Warren. Övriga medlemmar var förre CIA-chefen Allen Dulles, kongressmannen och senare presidenten Gerald Ford, kongressman Hale Boggs, förre chefen för världsbanken John J. McCloy, Georgia-guvernören Richard Russell, senator John Sherman Cooper och senator Arlen Specter (juridisk rådgivare)

Trump brännmärkte ”skurkstater” i sin FN-debut: Retoriskt mästerligt och kraftfullt tal

Trump under sitt retoriskt mästerliga och kraftfulla tal i FNs generalförsamling.

Donald Trumps debut som talare i Förenta nationernas generalförsamling i New York den 19 september 2017 blev enligt insiktsfulla bedömare en formidabel succé. Elliott Abrams skriver så i National Reviews nätupplaga: ”Rättvisa bedömare kommer att kalla detta tal en verklig framgång.” http://www.nationalreview.com/article/451501/trumps-un-speech-was-success

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu håller med: ”Jag har aldrig hört ett djärvare eller modigare tal. President Trump förde fram sanningen om de stora faror som vår värld står inför och utfärdade en kraftfull maning att möta dem i syfte att säkra mänsklighetens framtid.” http://www.washingtonexaminer.com/benjamin-netanyahu-applauds-trumps-un-remarks-i-never-heard-a-bolder-or-more-courageous-speech/article/2634890

I sitt drygt 40 minuter långa tal skrädde Donald J. Trump inte orden beträffande sin uppfattning om  den hänsynslösa islamistdiktaturen Iran och den exempellöst grymma och aggressiva kommunistregimen i Nordkorea, länder vilka kallades ”skurkstater” av den amerikanske presidenten. Trump passade även på att rikta skarp kritik mot socialistjuntans Venezuela. Om Iran hade Trump följande att säga:

”Vi kan inte låta en mordisk regim fortsätta sina destabiliserande aktiviteter samtidigt som man bygger farliga missiler och vi kan inte hålla oss till en överenskommelse om denna utgör en täckmantel för den slutliga utformningen av ett kärnvapenprogram.”

Otto Warmbiers möte med den nordkoreanska ”rättvisan”.

Trump talade i fallet Iran om det omdiskuterade kärnvapenavtal som USA tillsammans med andra länder undertecknade under Barack Obamas tid i Vita huset. Ändå var det Donald Trumps anmärkningar om Nordkorea som tilldrog sig störst uppmärksamhet.

Efter att brännmärkt Nordkorea för att bland annat låta miljoner av landets egna medborgare dö i svält och utsätta andra för fängslanden och tortyr och för att ha mördat den amerikanske turisten Otto Warmbier fastslog Trump (en länk som visar hela talets text följer efter nedanstående citat):

Förenta staterna har storartad styrka och tålamod, men om landet tvingas försvara sig självt eller sina allierade skulle vi inte ha något annat val än att förstöra Nordkorea helt och hållet. ”Raketmannen” befinner sig på ett självmordsuppdrag för sig själv och sin regim. Förenta staterna är berett, villigt och kapabelt. Förhoppningsvis kommer detta dock inte att bli nödvändigt. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/09/19/donald-trumps-first-speech-united-nations-full/

Detta måste ha varit det mest kraftfulla tal som någonsin hållits av en amerikansk president sedan Ronald Reagans dagar och samtidigt ett retoriskt mästerstycke. Kritiken uteblev givetvis inte. Vår ständigt klavertrampande utrikesminister Margot Wallström kallade Trumps tal ”bombastiskt och nationalistiskt” och statsminister Stefan Löfven spann vidare på samma tema och mumlade något om ”väldigt allvarligt”. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/wallstrom-efter-trumps-premiartal-i-fn-bombastiskt-och-nationalistiskt

Löfven och Wallström är upprörda över att Trump talade om att förgöra Nordkorea – nota bene med förhoppningen att det inte skulle visa sig nödvändigt – men sade såvitt jag vet inte ett knäpp när den nordkoreanska regimen för några dagar sedan hotade lägga USA i ”mörker och aska”. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/09/15/bor-usa-genomfora-en-forebyggande-attack-mot-nordkorea/

Carl Bildt på besök hos Irans president Hassan Rohani under sin tid som Sveriges utrikesminister.

Även avdankade statsmannen Carl Bildt har haft föga smickrande saker att säga om Trumps insats i Förenta nationerna. Bildt, som uppenbarligen tror att världen fortfarande lyssnar på honom, kallade Trumps tal ”farligt och simplistiskt” och menade av någon anledning att ”Europa kommer att få lida”: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/carl-bildt-om-trumps-fn-tal-europa-kommer-lida-alla-kommer-forlora-pa-detta

Att brännmärka Donald Trump är i dessa dagar som bekant en favoritsport hos politiker och media. Fantasin är därvidlag till synes oändlig. Det var länge sedan jag slutade bry mig. Det är som jag ser det inte omöjligt att Trump kommer att gå till historien som mannen som oskadliggjorde en av de värsta och samtidigt mest bisarra diktaturer – jag talar givetvis om Nordkorea – världen skådat.

EUs utrikeschef: ”Islam har en plats i Europa”

 Federica Mogherini är minst lika glad som den iranska delegationen sedan kärnvapenavtalet med skurkstaten Iran förhandlats fram.

När IS-terrorister mördade ett 30-tal personer i Bryssel nyligen befann sig den Europeiska unionens ”höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik” – i dagligt tal ”EUs utrikesminister” – Federica Mogherini på en pressträff i Jordaniens huvudstad Amman.

Efter att kort tid före pressträffen ha ha fått beskedet om massakrerna i Bryssel tvingades Mogherini avbryta sitt framträdande tillsammans med Jordaniens utrikesminister Nasser Joudeh – hon föll i gråt, gav Joudeh en kort kram och sprang därefter ut från pressträffen: http://www.jpost.com/International/VIDEO-EU-foreign-policy-chief-Mogherini-breaks-down-over-Brussels-attacks-448879

En mänsklig reaktion som inte bör ligga Mogherini till last, kan tyckas. Skall inte politiker också få visa känslor? Det är bara det att EUs italienska ”utrikesminister” förefaller ha ett tämligen selektivt känsloliv.

När människor dör i hjärtat av Europa som en följd av islamistisk terror går det bra att låta tårarna flöda, men när samma typ av krafter mördar israeler på måfå – som skett i en våg av blodiga attentat i Israel sedan i höstas – trillar inga tårar nerför Mogherinis kinder. På sin höjd uppmanar hon då ”båda sidor” att iakttaga ”återhållsamhet och lugn” och att inte vidtaga några ”oproportionerliga” aktioner. Vi har hört samma banala klyschor förut, bland annat från vår egen utrikesminister Margot Wallström.  http://eeas.europa.eu/statements-eeas/2015/151011_02_en.htm

Federica Mogherini, född 1973, hade varit Italiens utrikesminister i knappt ett år när hon efterträdde baronsessan Cathrine Ashton av Uppholland i Hertfordshire som EUs utrikes- och säkerhetspolitiskt ansvariga den 31 oktober 2014. Ashton i sin tur hade tillträtt denna genom Lissabonfördraget nyskapade post i december 2009.

 Mogherini på samma bild som bland andra sin företräderska, lady Ashton, och Sveriges Carl Bildt.

Ashton, med ett förflutet i Tony Blairs Labour-ministär och i det brittiska överhuset och som för övrigt är gift med det brittiska opinionsinstitutet You Govs president Peter Kellner, fick under sin femårsperiod i EU-ämbetet vidkännas såväl ris som ros. Ett omdöme löd så: ”Frånvarande. Och även när hon är närvarande finns där en känsla av frånvaro.” http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/10971640/Farewell-Lady-Ashton-EUs-absent-foreign-minister-prepares-to-leave-for-good.html

Den 17 år yngre Federica Mogherini inledde sin aktiva bana inom politiken genom medlemskap i den italienska Kommunistiska ungdomsfederationen 1988-96 och gick över till Vänsterungdom efter kommunistpartiets upplösning och omvandling till ett socialdemokratiskt parti.

Utbildad statvetare var Mogherini från 2000-talets början sysselsatt med internationella frågor och anslöt sig till det italienska Demokratiska partiet (DP) vid dess bildande 2007. Hon kom då att ingå i partigrundaren Walter Veltronis stab. Så småningom blev hon parlamentariker och den 22 februari 2014 således utrikesminister i Matteo Renzis center-vänsterregering.

Som så många andra vänsteranhängare i vår tid har Federica Mogherini sedan ungdomen sympatiserat med palestinaaraberna i konflikten med Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel. En tidig idol var PLO-ledaren och terrorstrategen Yassir Arafat.

När Mogherini kort efter sitt tillträde som EUs högsta utrikesansvariga besökte FN-faciliteter i Gaza i november 2014 strax efter det senaste kriget mellan Israel och den islamistiska terrorrörelsen Hamas – som kostade 2140 människor livet – utlät hon sig på följande sätt: ”Vi behöver en palestinsk stat – det är det slutliga målet och det är hela den Europeiska unionens position.”   

 Fatahungdomar, sedan barnsben hjärntvättade att hata judar, gör hitlerhälsning.

Sådana uttalanden river naturligtvis ner applådåskor från det hopplöst anti-israeliska FN och den svenska S-MP-regeringen med dess bagage från Palme-åren. Däremot är de illavarslande för alla som är bekymrade över att det enda som den Palestinska myndigheten och den papperskonstruktion som skall föreställa en palestinsk enhetsregering verkligen tycks behärska någorlunda väl är våld och terror i form av exempelvis raketbeskjutningar och bestialiska knivdåd riktade huvudsakligen mot den israeliska civilbefolkningen. http://www.dw.com/en/eu-foreign-affairs-chief-mogherini-calls-for-palestinian-state/a-18048838

Mogherini har vidare varit en av de pådrivande krafterna när det gällt att säkra kärnvapenavtalet mellan den islamistiska skurkstaten Iran och de fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd (USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien) samt Tyskland och EU, som började implementeras den 16 januari i år i form av hävda Iran-sanktioner.

När Iran satte igång med robottester som icke minst upprörde Israel, hävdade Mogherini att testerna, trots att hon erkände att de kunde framkalla spänningar i regionen, inte bröt mot det nyss ingångna kärnvapenavtalet. http://theiranproject.com/blog/2016/03/15/iran-missile-tests-dont-violate-nuclear-agreement-eu-says/

Iranavtalet har hälsats med stor tillfredsställelse av den EU-byråkrati som Federica Mogherini är en hög representant för men emottagits betydligt mer skeptiskt i Israel, där premiärminister Benjamin Netanyahu menar att det utgör ”ett historiskt misstag”. Avtalsskeptikerna anser att Iran mycket väl kan framställa kärnvapen trots avtalet, även om det kanske tar aningen längre tid. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/17/darfor-blir-varlden-farligare-efter-iran-avtalet/

Det som går som en röd tråd i Mogherinis internationella utsyn är hennes grundläggande känslomässiga sympatier för islam och för dess påstådda plats i den europeiska historien: ”Islam håller en plats i våra västerländska källor. Islam tillhör Europa. Det håller en plats i Europas historia, i vår kultur, i vår mat och – vad som betyder mest – i Europas samtid och framtid. Tyck om det eller inte, detta är verkligheten.”   

David Pryce-Jones, kolumnist i National Reviews nätupplaga, håller inte med om detta. Han träffar huvudet på spiken när han framhåller: ”I sobra fakta har islams tillbakahållande, från slaget vid Tours och Konstantinopels fall ända fram till 9/11, under århundraden varit en stående aspekt av västerländsk historia. Och exakt vilken är islams plats i vår kultur? http://www.nationalreview.com/corner/421060/eu-official-idea-clash-between-islam-and-west-has-misled-our-policies-david-pryce

 Mogherini anser att islam har en plats i väst.

Detta är onekligen en berättigad fråga, som jag inte kan se att Federica Mogherini har tillstymmelsen till svar på. Det faktum att några av våra maträtter bär arabisk prägel kan under alla omständigheter knappast vara skäl nog att välkomna underkastelsens ideologi (islam betyder som bekant just ”underkastelse”) med de öppna armar Mogherini förespråkar. Än mindre dess förnedrande kvinnosyn, dess barbariska sharialagstiftning och dess massiva intolerans.

Det är slutligen upprörande att Mogherini kan tala om ”hela den Europeiska unionens position” när hon som ovan berör det föregivna behovet av en palestinsk stat, trots att en sådan aldrig existerat i världshistorien och trots palestinaarabernas oförmåga att kontrollera sina gränser.

EU består av 28 nationer vilka var och en har en egen utrikespolitik, och det är ingenting annat än hybris – om EUs utrikestaleskvinna är bekant med denna term från den europeiska civilisationens vagga – att tala om en gemensam utrikespolitik för EU. Framförallt vore det upprörande om ett samlat Europa skulle fördöma Islamiska statens islamistiska terror i Bryssel och på andra platser men ursäktar samma slags terror när den utövas av palestinaaraberna mot Mellanösterns enda demokrati.

Gruvkatastrofen i Turkiet: Erdogan i kris

 Protesterna växer mot Erdogans islamofascistiska regim i Ankara.

Medan Carl Bildt och andra EU-toppar lobbar för att få med Ukraina och dess delvis av fascister bestående kuppregim i EU, har en annan av Bildts skyddslingar – Turkiets islamistiske premiärminister Recep Tayyip Erdogan – tydliga problem på sitt håll.

När detta skrivs är antalet dödsoffer i gruvolyckan i Soma i Turkiet uppe i närmare 300. Protesterna och vreden mot den turkiska AKP-regimens okänsliga hantering av katastrofen synes växa undan för undan. Alltjämt uppges drygt 100 gruvarbetare saknade. En proteststrejk i anledning av olyckan har utlysts av några av Turkiets största fackförbund.

I städerna Ankara, Istanbul och Izmir har tiotusentals vredgade demonstranter drabbat samman med polis. I Izmir använde polisen, vilket framgått av TV-bilder, vattenkanoner mot de folkmassor som protesterade mot dels islamistregimen, dels gruvbranschen. Bland dem som skadades genom polisens ingripande märks Kani Beko, som är ordförande i fackföreningen Disk med över 400 000 medlemmar.

Enligt Disk är det regeringen som i första hand bär skulden för olyckan, då den förbjudit facket att göra oberoende inspektioner av arbetsmiljön i gruvorna. President Abdullah Gül besökte olycksgruvan i Soma den 15 maj sedan han hälsat på skadade gruvarbetare som vårdas på sjukhus. Inga våldsamma protester mötte Gül vid tillfället.

 En fullträff för Yusuf Yerkel men knappast för hans chef…

Däremot har den maktfullkomlige regeringschefen Erdogans agerande i samband med gruvkatastrofen väckt våldsamma känslor hos det turkiska folket. Premiärministern buades ut under sitt besök i Soma, och när hans följe ansattes av protesterande folkskaror tvingades det enligt tidningen Hürriyet gömma sig i ett snabbköp.

Erdogans position har inte förbättrats sedan bilder, som visar hur hans nära rågivare Yusuf Yerkel sparkar på en liggande demonstrant som hålls fast av två uniformerade män, spridits i sociala medier och därefter funnit vägen ut i världspressen. Erdogan ligger i nuläget synnerligen illa till.

Den turkiske regeringschefens till synes totala oförmåga att handskas med situationen är påfallande för att inte säga märklig. Under den presskonferens som ordnades under Erdogans besök i Soma började han läsa upp dödstal från andra gruvolyckor och hävdade, att ”sådant här händer hela tiden”.   

Ett uttalande, som inte torde ha lugnat de familjer som förlorat eller saknar sina anhöriga i samband med Soma-katastrofen.

Recep Tayyip Erdogans bristande sociala kompetens och oförmåga att hantera media kan kanske delvis förklaras med att han ända sedan förra sommaren, då massiva demonstrationer ägde rum på Taksim-torget i Istanbul och på andra platser i Turkiet, varit hårt ansatt. Oroligheter utbröt på nytt i slutet av december förra året, då polisräder företogs mot flera samhällstoppar efter läckor om utbredd korruption.

 Erdogan söker, ehuru inte särskilt framgångsrikt, värja sig mot kritiken.

Chefen för den statliga storbanken Halbank påkoms med att ha sedlar motsvarande ett värde av 30 miljoner kronor undanstoppade i skokartonger, medan sonen till inrikesministern hade flera kassaskåp proppfulla med pengar. Flera ministrar tvingades avgå till följd av skandalen, men miljöministern framhöll i sitt avgångstal att han inte hade gjort någonting utan Erdogans godkännande och uppmanade därför premiärministern att avgå även han.

Också Erdogans son, Bilal, drogs in i mut- och korruptionshärvan då han misstänktes för oegentligheter i samband med ett husbygge i Istanbul som senare blev till studentbostäder.

Det spekulerades i att det utbredda missnöjet med Erdogan och hans regim skulle kunna leda till en katastrof för det islamistiska AKP i lokalvalen i slutet av mars, men så blev det inte. I stället stärktes partiets och därmed Erdogans ställning genom en överlägsen seger för partiet.

Mer om korruptionen i den turkiska samhällstoppen och protesterna mot denna här:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/lokalvalet-ett-odesval-for-erdoan_3415588.svd

Recep Tayyip Erdogans  marsch mot makten i Turkiet är på sitt sätt imponerande. Han har nu varit landets premiärminister i drygt tio år och har gradavis med hårda nypor förvandlat den sekulära oppositionens tillvaro till ett helvete. Den amerikanska tidskriften National Review (21 april 2014) konstaterar att fängelserna är fulla av militära befattningshavare och journalister som anklagats för att ha konspirerat mot Erdogan, som dessutom har sparkat hundratals domare och polischefer och ersatt dessa med i Erdogans ögon pålitligt folk.

När läckor visade på den gigantiska korruptionen inom administrationen och desslikes avslöjade att Erdogan planerade en intervention i Syriens blodiga inbördeskrig, försökte han begränsa skadeverkningarna genom att stänga ner Twitter och Youtube. En domstol beordrade regimen att häva förbudet, men det fria ordet är fortfarande i trängt läge.

 Vattenkanoner mot demonstranter på Taksim-torget i Istanbul.

Recep Tayyip Erdogan må fortfarande åtnjuta viss popularitet bland Turkiets troende muslimer, men de sekulära krafterna har vänt sig mot honom efter de hårdhänta metoderna mot demonstranterna. Gruvkrisen ställer saker och ting ytterligare på sin spets och kan hota Erdogans ställning även bland de troende.

Helt klart är att utvecklingen i Turkiet, som i bästa fall kan beskrivas som en halvdemokrati, inte gynnar landets planer på ett EU-inträde. Gissningsvis ligger då det av EU med silkesvantar behandlade Ukraina, trots att detta land knappast heller är föga mer än en halvdemokrati och dessutom har en ekonomi körd i den absoluta botten, bättre till när det gäller möjligheter att bli medlem i EU.

Chávez död: det politiska helvetet får förstärkning

Hugo Chávez och Mahmud Ahmadinejad i Caracas.

En martyr har fallit offer för en misstänkt sjukdom. Venezuela förlorade sin modige, starke son och världen en vis och ren ledare.

Så lyder de mest översvallande kondoleanserna sedan Venezuelas diktator Hugo Chávez (1954-2013) avlidit på Stalins dödsdag den 5 mars, jämnt 60 år sedan den på sin tid så uppburne sovjetledaren gick ur tiden. De framfördes av Irans  president Mahmud Ahmadinejad. Tämligen ampla lovord till Chávez ära yttrades även av ledare såsom Raúl Castro (Kuba), Daniel Ortega (Nicaragua), Vladimir Putin (Ryssland) och Ban-ki Moon (FN). Det var emellertid endast den patetenterat debile Ahmadinejad som kom på den absurda tanken att beteckna Chávez som ”vis” och som antydde att han föll offer för en (utan tvivel USA-ledd) konspiration.

Hugo Chávez frånfälle innebär att det speciella helvete som inrättats för politiska diktatorer får förstärkning. Ty det var inte litet den forne militären och kuppmakaren hann med under sin tid vid makten 1999-2013, avbruten endast av ett missslyckat kuppförsök som varade i två dygn 2002. National Reviews Jim Geraghty skriver online:

By his second full time in office, the concentration of power and erosion of human rights had given the government free rein to intimidate, censor, and prosecute Venezuealans who criticized the president or thwart his political agenda.

Hugo Chávez led åtminstone sedan 2011 av cancer i underlivet, men när han slutligen avled i Caracas var det enligt uppgift till följd av en hjärtattack. Hans sista ord var inte av det mer heroiska slaget. Eftersom han var alltför svag för att tala formade han läpparna till följande budskap:

Jag vill inte dö. Snälla, låt mig inte dö.

Men dog, det gjorde han. Inte ens ”de bästa” läkarna på Kuba eller i Venezuela kunde rädda denne bisarre diktator som mest liknande en pajas och som hann bli 58 år innan hans Gud – Chávez var i likhet med de flesta andra latinamerikaner troende katolik – bestämde att det inte längre fanns plats på jorden för honom. Under den tid han fanns bland oss hann han dock med att göra åtskillig skada.

Hugo Chávez ledde till sin död Venezuelas förenade socialistiska parti. Han gjorde militär karriär 1970-89 och slutade i det militära som överstelöjtnant. Hans karriär mot den yttersta makten kan sägas ha tagit fart med El Carazco (ungefär kaoset i Caracas) 1989-92, då Venezuela och framförallt dess huvudstad Caracas drabbades av oroligheter som ett resultat av de marknadspolitiska reformer som företogs av president Carlos Andrés Perez efter internationella påtryckningar från bland andra Internationella valutafonden (/IMF).

Det Chávez-ledda kuppförsöket 1992 misslyckades.

Chávez ställdes i spetsen för ett militärt elitkommando med uppgift att störta den demokratiskt valda regeringen. Chávez ord efter det avvärjda kuppförsöket blev bevingade: ”Vi har misslyckats, tills vidare (por ahora)”. Chávez fängslades men släpptes efter två år 1994 som en hjälte för många av sina landsmän. Han inledde omedelbart en politisk kampanj genom att resa runt i alla landets delar , särskilt slumområdena. Detta bar frukt: i presidentvalet 1998 fick Hugo Chávez 56,2 procent av rösterna mot 39 procent för medtävlaren Henrique Salas Römer.

Den nyvalde presidenten sade sig ha som målsättning att eliminera fattigdomens strukturella rötter, få bukt med den utbredda korruptionen och att göra fattiga venezolaner delaktiga av den politiska processen. Han vände sig därtill med särskild kraft mot vad han och många kolleger på vänsterkanten kallade ”imperialismen”, det vill säga USA och västvärlden där nyliberala strömningar var starka. Det blev i det perspektivet självklart för honom att liera sig med den blodbesudlade Castro-regimen på Kuba som såg Chávez som sin speciella protegé.

Själv valde Chávez att benämna sin version av den saliggörande socialismen ”den bolivarianska revolutionen” efter den sydamerikanske frihetskämpen Simón Bolívar (1783-1830), som föddes i Caracas och som befriade Peru, Venezuela, Nya Granada (Colombia) och i någon mån även Ecuador från det spanska väldet. Bolivar planerade att samla alla forna spanska kolonier i Sydamerika i en union.

Simón Bolivar (1783-1830).

Liknande visioner hade även Chávez, och till en del kan han sägas ha lyckats: hans venezolanska revolution blev ett föredöme för ett antal länder i Latin- och Sydamerika. Ett utflöde av denna vänstergemenskap blev handelspakten ALBA med målsättningen att vara en motvikt mot handelsberoendet av USA och medverka till sydamerikansk integrering. På Kuba applåderade kommunistjuntan givetvis kraftigt. Enda dissonansen i den latinamerikanska hyllningskören är grannlandet Colombia, som anklagat Chávez-regimen för att stödja FARC-gerillan. Svenska vapen som exporterades till Venezuela 1985 har för övrigt hittats hos FARC.

I det presidentval som hölls 2000 valdes Chávez återigen efter att ha fått närmare 60 procent av rösterna. 2002 försökte så delar av den politiska oppositionen, delar av militären och ett antal privata radiostationer kuppa bort Hugo Chávez från presidentposten och ersätta honom med affärsmagnaten Pedro Carmona, men det hela var över redan efter 48 timmar. Carmona, som var president 12-13 april 2002, placerades i husarrest men lyckades fly till Colombia för att sedan dyka upp i Miami i USA.

2002-2003 ledde missnöje med Chavéz-styret till generalstrejker och oroligheter i Venezuela, och 2004 försökte oppositionen få bort vänsterpresidenten genom en folkomröstning men den vann Chávez-sidan klart. I presidentvalet 2006 fick Chávez 62,84 procent av rösterna mot endast 36,89 procent för utmanaren Manuel Rosales. Kraftig internationell kritik riktades dock mot det sätt på vilket valet genomfördes.

Pedro Carmona svär presidenteden i april 2002.

En grupp EU-observatörer skrev en rapport på 300 sidor där regimen anklagades bland annat för att offentliganställda tilläts verka för Chávez återval på arbetstid, att statliga media öppet stödde Chávez kandidatur, att valhemligheten bröts av valnämnder, samt att 15 procent av vallokalerna inte höll internationell standard.

2007 hölls i Venezuela en folkomröstning om ett kontroversiellt förslag till ny konstitution som framlagts av Chávez. Här föreslogs exempelvis förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning, sex timmars arbetsdag samt att Venezuela skulle fastslås vara en ”socialistisk stat”. För en gångs skull åkte dock Chávez på pumpen med röstningsprocenten 51-49.

Vid sitt frånfälle har Hugo Chavéz främst hyllats för att han förbättrat de fattigas situation, och en del ligger det i det – under hans styre har fattigdomsprocenten nedbringats från 48 till 28 procent. Med Kuba som förebild har fri sjukvård införts. Under Chávez-eran har dock brottsligheten i storstäderna ökat med 57 procent. Vidare har Venezuela sjunkit ner ända till 174e plats på det ekonomiska frihetsindexet och till 172a plats när det gäller korruption. Därmed är Venezuela klart sämst i hela regionen.

Den socialistiska regimen har vidare konfiskerat land och privatägda företag med varubrist, prisökningar och en krympande ekonomi som följd. Man har även höjt skatterna för utländska oljebolag, något som lett till minskad oljeproduktion – trots det har landets oljeinkomster trefaldigats. Pengarna har Chavéz delvis använt för att stärka sitt politiska grepp om landet.

Venezuela har fått utstå hård kritik från människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch för att grundläggande mänskliga fri- och rättigheter har hotats och kränkts under Hugo Chávez regim. 2010 kritiserade den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter landet för brott mot de mänskliga rättigheterna. Bland annat konstaterades att domstolsväsendet inte kan anses vara oberoende och att rättssäkerheten därmed är hotad. Det är även klarlagt att tortyr förekommer och det har förekommit uppgifter om utomrättsliga avrättningar. Korruptionen är utbredd inom alla delar av samhället. Chávez svarade stilenligt med att kalla kommissionens ordförande för ”en skit” och hotade med att Venezuela skulle lämna kommissionen.

Tysklands väna förbundskansler Angela Merkel: ”nazist” enligt Chávez.

Man kan kalla Hugo Rafael Chávez för mycket, men att visdom skulle vara ett utmärkande drag hos honom – som Irans Ahmadinejad ville göra gällande – är bara skrattretande. Hans tid vid makten är belamrad av pinsamma, okunniga och klumpiga uttalanden. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har han kallat ”nazist”. USAs president George W. Bush blev ”djävulen”, Spaniens premiärminister José Maria Aznar ”fascist”. Inför det amerikanska presidentvalet 2008 kallade Chávez Barack Obama för El Negro (den svarte). Colombias president har han bett ”dra åt helvete”. Och när ovannämnde Ahmadinejad kom på besök i Caracas sade Chávez att ”Israel är USAs mördarverktyg”.

Utrikespolitiskt har Hugo Chávez framförallt idealiserat Kuba. I samband med Libanonkriget 2006 lät Chávez kallas hem Venezuelas diplomatiske företrädare från Tel Aviv och påstod att Israel var i färd med att begå en ny ”Förintelse”. Israel svarade med att kalla hem sin ambassadör i Caracas. I samband med upproret i Syrien har Chávez och hans regim stått fast vid Baathpartiets och Bashir al-Assads sida.

Nicolas Maduro är tillförordnad president.

Om framtiden för den ideologi som kommit att kallas chavinismen efter sin upphovsman kan man bara spekulera. Vicepresidenten Nicolas Maduro har lovat att föra Chávez socialistiska politik vidare, men det är osäkert hur Maduro – som inte alls har samma lyskraft som den framlidne presidenten – kommer att lyckas med det. Han får nu tillfälligt ta över Chávez position tills presidentval skall utlysas inom en månad. Där kommer han att utmanas av högeroppositionens Henrique Capriles som förlorade till Chávez förra året, då Chávez omvaldes för en fjärde ämbetspertiod – 55 mot 44 procent.

Ett av de första besluten Maduro tagit som tillförordnad president uppges vara att låta Hugo Chávez kropp balsameras och visas upp för allmänheten – precis som skett med andra vänsterdiktatorer såsom Lenin, Stalin, Mao Tse-tung och Kim Il-sung.

I valet ställer oppositionen i Venezuela  återigen upp med Henrique Capriles.

Annie, Anna-Karin – och Ayn

Anna-Karin Hatt – Mauds favorit.

Striden om vem som skall efterträda Maud Olofsson som ny ledare för Centerpartiet lär i första hand komma att utkämpas mellan Annie Johansson och Anna-Karin Hatt. Båda småländskor, båda unga – Annie född 1983, Anna-Karin född 1972.

Annie Johansson fyller när detta skrivs snart 28 år (16 juli) och valdes 2006 in i riksdagen som dess yngsta ledamot. Hon är partiets ekononomiskt-politiska talesperson och därtill vice gruppledare i riksdagen. Med sin nyliberala utsyn – en av hennes politiska förebilder är Margaret Thatcher – är hon helt klart den så kallade Stureplans-falangens favorit.

Anna-Karin Hatt är elva år äldre än Annie Johansson och blir 39 år den 7 december. Hon är IT- och regionminister (biträdande näringsminister) och den som Maud Olofsson helst vill se som sin efterträdare. Är inte lika utmejslat liberal som Annie Johansson. Anna-Karin, som varit ledarskribent på centertidningarna Hallands Nyheter och Södermanlands Nyheter,  är född Andersson och gift med Greger Hatt som var med och bildade Miljöpartiet i början på 1980-talet; han gick sedan över till Socialdemokraterna innan han landade hos Centern. Tidigare var Anna-Karin Hatt gift med centerprofilen Ola Alterå.

Jag kan inte påstå att jag bryr mig över hövan om vem som blir Centerpartiets nya ledare. I Aftonbladet den 23/6 fanns dock på kulturavdelningen  intressant information i sammanhanget: Annie Johanssons tre favoritböcker påstods vara Johan Norbergs Till världskapitalismens försvar, Robert Nozicks Anarki, stat och utopi samt idéromanen Och världen skälvde av Ayn Rand. De två förstnämnda verken har jag inga särskilda synpunkter på. De är säkert lärorika, bildande och inspirerande om man lutar åt det nyliberala hållet, även om jag personligen (ännu) inte läst dem.

Rand-frälsta Annie Johansson.

Den tredje boken i ordningen har jag dock läst. Författarinna är rysk-amerikanskan Ayn Rand (1905-82), vilken onekligen är en framstående skribent men tyvärr också tillskyndare av en nördig och närmast totalitär  ideologi som något oegentligt kallas objektivismen. Och världen skälvde (på engelska Atlas Shrugged) är en tegelstensroman som kom ut på svenska i tre volymer på Timbro förlag i slutet på 1980-talet. Boken publicerades först i USA 1957 som ett politiskt-ideologiskt manifest, där författarinnan förkunnar att människan endast existerar för sin egen skull och att hennes strävande efter lycka är den högsta moraliska normen. Människan bör vara en heroiskt rationell varelse och allt som är däremot – religion, altruism, kollektivism – är ondskefullt.

Personportätten i Och världen skälvde är irriterande ensidiga och onyanserade. Hjältefigurerna, såsom messiasgestalten John Galt, dennes älskade Dagny Taggart samt Hank Rearden, är undantagslöst vackra, smärta och handlingskraftiga, med andra ord lysande exemplar av det mänskliga släktet. Skurkarna (på svenska ”roffarna”, på engelska the looters) är samtliga ömkliga, blekfeta och korrumperade och bör helst utrotas från jordens yta.

Jag tvingade mig igenom den svenska upplagan av boken med dess tre volymer för att jag sanningsenligt skulle kunna säga att jag läst den. Den är förvisso skriven på kraftfull prosa och innehåller en hel del spänning och visst annat av intresse, men den kritiske läsaren kan inte undgå att notera det malande predikande som genomsyrar verket, kulminerande i John Galts stora tal över 76 sidor i den svenska upplagan. Detta tal måste vara det mest effektiva sömnpiller världslitteraturen äger. Jag skall här inte öda några ord på själva handlingen i boken, den är löjligt melodramatisk, orealistisk och fyrkantig.

Storasyster Ayn ser dig…

När Atlas Shrugged kom ut i USA fick den ett blandat mottagande. Liberaler, som i likhet med Ayn Rand sjöng kapitalismens lov, tenderade att höja boken och dess bisarra författarinna till skyarna. Konservativa med en kristet orienterad livssyn stöttes av bokens kompromisslösa ateism och totala oförståelse för religionens värden. Det medförde att Rand genast fick den inflytelserika tidskriften National Review– då som nu den amerikanska konservatismens flaggskepp – och dess grundare, den troende katoliken  William F. Buckley, Jr., mot sig. Buckley lät medarbetaren Whittaker Chambers, en avhoppad kommunist och den som några år tidigare avslöjat den uppburne amerikanske UD-tjänstemannen Alger Hiss som kommunist och sovjetisk spion, skriva en recension under rubriken ”Storasyster ser dig” med bland annat följande lydelse (min översättning från engelskan):

Från nästan vilken sida som helst i Atlas Shrugged kan en röst höras, utifrån smärtsam nödvändighet, kommenderande: ”Till en gaskammare – gå!” Samma oflexibla självrättfärdighet resulterar också (i total avsaknad av någon form av befriande humor), i udda extravaganser…detta dollartecken, till exempel.

Chambers har metaforiskt fångat författarinnans obarmhärtiga fanatism och intolerans, vilken för övrigt har många paralleller med en (pseudo)religiös tro. Dollartecknet syftar på  Rands en smula barnsliga upphöjande av det amerikanska dollartecknet som det godas symbol nummer 1. Trots vissa marginella förtjänster måste Ayn Rands magnum opus enligt mitt synsätt hänföras till litteraturhistoriens praktpekoral och bör i dag läsas främst i avskäckande syfte. Då  rekommenderar jag hellre Rands genombrottsverk De levande (We the Living) och Anthem (Hymn), båda mer anspråkslösa och mer läsvärda än Och världen skälvde.

Annie Johansson får naturligtvis ha vilka favoritböcker hon vill för mig. Att en tänkbar ledare för ett svenskt riksdags- och regeringsparti inrangerar fanatikern Ayn Rands svulstiga Och världen skälvde bland sina absoluta favoritböcker bedömer jag emellertid som klart oroande.

Centern skulle sannolikt göra väl i att  låta Annie Johansson stå på tillväxt samt förpassa Stureplans- och bögliberalerna ut i partiets periferi när man ändå håller på. Det är inte mer liberalism Centerpartiet behöver, snarare mer konservatism. Och i så fall undrar jag om inte jordbruksminister Eskil Erlandsson vore en bättre partiledarkandidat.

Kommer Eskil Erlandsson att ladda bössan?

Visst går det att segra i Afghanistan!

Det brukar alltsomoftast hävdas att det är omöjligt för invaderande arméer att segra i Afghanistan. Det otillgängliga landet skulle i det perspektivet utgöra något av ”imperiernas begravningsplats.” Slutsatsen av sådana påståenden blir då att dagens utländska styrkor bör utrymma Afghanistan och det illa kvickt.

Påståendena om det omöjliga i att segra i Afghanistan är, hävdar Thomas Barfield, Boston University i boken Afghanistan: A Cultural and Political History, emellertid ingenting annat än en myt:

For 2500 years (Afghanistan) was always part of somebody´s empire, beginning with the Persian Empire in the fifth century B.C.

Alexander den store passerade bara igenom Afghanistan på väg till Indien.

Afghanerna framställs ofta som ett primitivt men segt och obändigt folk som har givit stora imperier på tafsen ända sedan Alexander den stores tid omkring 300 år före vår tideräknings början – perser, mongoler, moguler, ryssar, britter och sovjeter, alla förklaras ha fått ordentligt med smörj av de vilda klankrigarna. Verkligheten ter sig dock något annorlunda. Det hävdas i alla fall i en artikel av Andrew Roberts i den amerikanska tidskriften National Review (20 september 2010) vilken utgår från Barfields bok.

I fallet Alexander, skriver Roberts, fanns det ingen anledning för den makedonske härföraren att stanna någon längre tid i Afghanistan eftersom han endast passerade området på väg till Indien:

Afghanistan had already been conquered by the Median and Persian Empires beforehand, and afterwards it was conquered by the Seleucids, the Indo-Greeks, the Turks, and the Mongols….When Genghis Khan attacked it in 1219, he exterminated every human being in Herat and Balkh, turning Afghanistan back into an agrarian society. Mongol conqueror Tamerlane treated it scarcely better. The Moghuls held Afghanistan peaceably during the reign of Akbar the Great, and for well over a century afterwards.

Roberts konstaterar vidare att praktiskt taget inget av de forna imperier som lade Afghanistan under sig var intresserat av att införa centraliserat direktstyre, utan tillät i stor utsträckning provinsiell autonomi till följd av landets geografiska och stamrelaterade natur. Något annat hade varit helt orealistiskt före de moderna kommunikationernas ankomst.

Den afghanska befolkningen var ändå helt i händerna på de respektive imperiemakterna, och det faktum att det var först 1747 som Afghanistan blev en igenkännbar suverän stat under Ahmad Shah Durrani visar, menar Andrew Roberts (och Thomas Barfield), att idén om det okuvliga afghanska oberoendet bara är en myt eller en kliché utan motsvarighet i verkligheten. Det är det faktum att de utländska intressenterna av praktiska skäl i stort sett låtit de inhemska stammarna och klanerna sköta sig själva och fortsätta utöva sina seder och bruk som förvillat många bedömare att tro, att utlänningarna inte kunnat ”rå på” afghanerna.

 Sir Frederick Roberts, segraren vid Kandahar.

Vad imperierna i fråga var intresserade av var att säkerställa att det afghanistanska territoriet inte användes som en bas för angrepp mot dem själva, i Storbritanniens fall av Tsarryssland under vad som benämndes ”Det stora spelet.” Det är visserligen sant att det Första Afghankriget blev ett veritabelt  misslyckande  för britterna, låt vara att den militära katastrofen våldsamt överdrivits. Det Andra Afghankriget vanns däremot av general Frederick Roberts genom slaget vid Kandahar 1880. De blandade brittiska erfarenheterna har sammanfattningsvis, menar Andrew Roberts i sin artikel, ingenting att lära dagens NATO-styrkor.

 Beträffande dagens situation skriver Roberts följande:

NATO is not demanding that much more today, merely a modicum of human rights, especially for women. Had the Taliban not hosted and protected al-Qaeda while it masterminded the 9/11 attacks, Afghanistan would almost certainly have been left alone entirely. Today, NATO is simply trying to help the majority – as we discover from recent polling, the large majority – of Afghans ”to prevent a cancer from once again spreading through that country”, in the words of President Obama.

Inte heller, förklarar Roberts, är islamsk fundamentalism något historiskt väletablerat fenomen i Afghanistan. NATO anklagas ofta av vänsterkrafter för att försöka tvinga på afghanerna västerländska värderingar, men faktum är att det var den inhemske konungen Amanullah Khan (1892-1960)  som genomförde en modernisering i landet efter mönster från Kemal Atatürks Turkiet redan 1928. Amanullah sökte då införa exempelvis monogami, västerländsk klädedräkt och slöjförbud. I själva verket är det talibanerna som är intresserade av att tvinga på det afghanska folket en främmande kultur.

Konung Amanullah Khan sökte modernisera Afghanistan.

Om den sovjetiska närvaron i Afghanistan 1979-89 skriver Andrew Roberts att invasionen genomfördes, inte av sovjetiska elitstyrkor utan av soldater från sovjetrepublikerna i Afghanistans geografiska närhet, detta för att invasionen skulle kunna hävdas vara en lokalt begränsad operation. De rekryter med en tjänstgöringstid om två år det var fråga om var ofta berusade eller gick på opium. Sovjet förlorade sammanlagt 15 000 man i Afghanistan, det vill säga mer än tio gånger fler än USA under jämförbar tidsperiod.

Sovjetryssarna tvekade inte att låta tungt bestyckade helikoptrar förstöra ett betydande antal civila byar och var därtill ojämförligt mycket värre än amerikanerna i fråga om moral, disciplin och träning. Och medan tusentals ryssar deserterade till fienden under denna tid är siffran för de USA-ledda NATO-styrkorna två under jämförbar tidsperiod. Att utifrån det sovjetiska nederlaget påstå att det är omöjligt att segra i Afghanistan låter sig därför svårligen göras.

Att tillförsäkra det afghanska folket ett någorlunda demokratiskt statsskick och grundläggande mänskliga rättigheter borde enligt min uppfattning vara en viktig angelägenhet för hela den demokratiska delen av världen. Även för Sverige. Talibanerna kan och kommer besegras om väststyrkorna  demonstrerar tillräcklig konsekvens och tillräckligt tålamod.