Alternativ för Sverige – eller Alternativ för Sparkade?

Den officiella bilden av Alternativ för Sverige. Foto: AfS

En numera tyvärr avliden vän och partikamrat hade en käpphäst: företeelser som Nationaldemokraterna (om någon nu minns dem), Svenskarnas parti och Nordiska motståndsrörelsen fyller en viktig funktion i svensk politik, nämligen den att vara avstjälpningsplats för folk som av olika anledningar inte platsar i Sverigedemokraterna (SD).

Det ligger enligt min mening mycket i det. Till ovanstående tre namn kan nu också läggas Alternativ för Sparkade, förlåt Alternativ för Sverige (AfS). Ett gäng som Svenska Dagbladet på ledarplats träffande nog kallat Bunkeralternativ för Sverige. Formuleringen sattes på pränt sedan SDs förre partiledare, Mikael Jansson, presenterats som riksdagskandidat för AfS och syftar på Janssons hemmahörighet i SDs så kallade bunkerfalang. https://www.svd.se/bunkeralternativ-for-sverige

Alternativ för Sverige kan på flera sätt liknas vid just en bunker, det vill säga ett underjordiskt skyddsrum där det tas betäckning från den hotfulla världen ovanför. Det nystartade partiet leds av den snart 31-årige Gustav Kasselstrand, som tidigare var förbundsordförande för SDs dåvarande ungdomsförbund Sverigedemokratisk ungdom (SDU) och även politisk sekreterare i riksdagen. Kasselstrand anses vara en hyggligt bra talare men handikappas av att han aldrig valts till något politiskt ämbete.

Gustav Kasselstrand (till höger) och Eric Myrin flankerar Ingrid Hult i samband med ett valmöte i Södertälje den 3 september 2014. Ingen av dessa är kvar i SD. Foto: Tommy Hansson

Kasselstrand, uppvuxen i Valdemarsvik i Östergötland, toppar AfSs riksdagslista om 50 namn. Andranamn på listan är, föga oväntat, Kasselstrands ständige vapendragare från SDU-tiden, William Hahne, vilken tituleras ”militär”. Kandidatlistan domineras av namn från Stockholms- och Göteborgs-regionerna och innehåller ett antal militärer och jurister samt någon läkare och finansanalytiker. Även en före detta TV4-medarbetare märks bland de förhoppningsfulla. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alternativ_f%C3%B6r_Sverige

Alternativ för Sverige är ett ideologiskt mer stelbent alternativ än Sverigedemokraterna. Att döma av partiets utspel så här långt tycks det hemfallet åt verklighetsfrämmande idéer om att det, bara partiet kommer in i riksdagen, kommer det vara möjligt att utvisa ”minst 100 000” illegala invandrare. Exakt hur ett litet parti ensamt skall kunna genomföra detta anges inte.

En annan av AfSs målsättningar är att ”göra Sverige självförsörjande”, vilket partiet har gemensamt med Enwer Hoxhas rigigida diktatur i det kommunistiska Albanien – givetvis helt verklighetsfrånvänt: inget land kan existera i ett vakuum. Det skall tilläggas att Kasselstrand och sykofanterna kring honom i likhet med så många andra inom extremhögern synes vurma för Putin och dennes ryska maffiastat. När USAs president Barack Obama besökte Sverige i september 2013 twittrade Kasselstrand sålunda följande: ”Jag välkomnar hellre Vladimir Putin än Barack Obama till Sveriges huvudstad.”https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_Kasselstrand

William Hahne i krogbråk på Island 2010. Skärmdump: Expressen

Jag beskrev i en bloggtext från 2015 SDs uteslutning av Kasselstrand och Hahne – som jag kallade den ”dynamiska duon” – som ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp om SD skulle kunna bevara sin identitet som ett anständigt konservativt/nationalistiskt parti. Det är ett omdöme jag står fast vid. Utan SDs modererande inflytande kan Kasselstrands och Hahnes gäng ta ut svängarna bäst de behagar, vilket tveklöst är bäst för båda parter. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/29/uteslutningen-av-den-dynamiska-duon-ett-nodvandigt-kirurgiskt-ingrepp/

Kasselstrand och Hahne stötte jag på första gången när jag jobbade ett halvår före valet 2010 på SDs dåvarande rikskansli på Södermalm i Stockholm, även känt som Bunkern (det låg i en källarlokal i anslutning till ett parkeringsgarage). Vill minnas att de på den tiden allmänt betraktades som ett par välartade och lovande ynglingar.

Kort tid efter valet fick jag emellertid klart för mig att unge Hahne nog inte var någon man gärna ville se som representant för Sverigedemokraterna – han ställde till stor skandal i anslutning till ett möte med Nordiska rådet i Reykjavik på Island, då han i uppenbart överförfriskat tillstånd råkade i våldsamt handgemäng med en bartender på en krog. Jag påpekade Hahnes olämpliga uppträdande vid tillfället i fråga men fick rådet att ligga lågt med kritiken, eftersom Hahne och det övriga SDU-gänget ansågs ha partiledningens välsignelse. https://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/

Krogslagsmål var dock inget som vid denna tid kvalificerade för uteslutning ur SD eller SDU. När Gustav Kasselstrand och William Hahne emellertid den 7 november 2011 fick in en debattartikel i Aftonbladet där man pläderade för att det Israel-vänliga SD skulle erkänna ”Palestina” som en självständig statsbildning, hade den dynamiska duon verkligen skitit i det så kallade blå skåpet. https://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Gustav Kasselstrand och William Hahne slog som högsta SDU-representanter ett slag för den socialdemokratiska ”Palestina”-politiken 2011. På bilden statsminister Stefan Löfven och Palestinska myndighetens ”president” Mahmout Abbas. Foto: Regeringskansliet

Under rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”, där författarna talade för hela SDU, skrev Kasselstrand och Hahne bland annat: ”Vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter.” Varför de kommit till den tvärsäkra slutsatsen gjorde de inga ansatser att förklara. Med sitt inlägg anslöt sig de båda SDU-ledarna till den socialdemokratiska politiken att erkänna en stat som inte finns och aldrig funnits i sinnevärlden, något som sannolikt inte imponerade på SD-ledningen.

Jag gissar att champagnekorkarna smällde i Kasselstrand-lägret när den rödgröna regeringen Löfven erkände ”Palestina” som stat som en av sina första åtgärder efter makttillträdet hösten 2014.

I fortsättningen hade SDU moderpartiets ögon på sig och urladdningen kom hösten 2015, då hela ungdomsförbundet lösgjordes från SD och de medlemmar som ställde sig lojala till moderpartiet samlades under beteckningen Ungsvenskarna SDU och blev Sverigedemokraternas nya ungdomsförbund med obligatoriskt medlemskap i SD. Dess ordförande, Skövde-födde Tobias Andersson, finns på valbar plats på SDs riksdagslista inför höstens val trots då detta skrivs ännu ej fyllda 22. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ungsvenskarna_SDU

Huruvida Alternativ för Sverige kommer att inväljas i riksdagen den 9 september 2018 kan man endast spekulera om. Enligt en opinionsundersökning i regi av Metro/YouGov fick det nybildade partiet närmare 2 procent av väljarsympatierna, men hur pass tillförlitlig denna siffra är må vara osagt. https://www.metro.se/artikel/yougov-alternativ-för-sverige-börjar-få-stöd-i-opinionen

Gustav Kasselstrand som nyvald SDU-ordförande utanför riksdagshuset i Stockholm 2011. Foto: Tommy Hansson

Enligt en annan undersökning av det norska mätinstitutet Sentio kunde 13 procent ”tänka sig” att rösta på AfS. Närmare 30 procent av dessa sympatiserade med SD.http://www.friatider.se/sentio-13-procent-kan-t-nka-sig-r-sta-p-alternativ-f-r-sverige

Motsvarande siffra för den rent nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR) var för övrigt 8 procent, onekligen en oroväckande hög siffra. NMRs verksamhet har förbjudits i Finland. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nordiska-motstandsrorelsen-forbjuds-i-finland

Det talas ofta i såväl interna som externa sammanhang om att det finns ett utbrett missnöje med Sverigedemokraterna i nationalistiskt disponerade kretsar. Dels beroende på att partiet skulle ha blivit ”en del av etablissemanget” och  kompromissvilligt i frågor som rör exempelvis EU och NATO. Dels beroende på partiledningens sätt att behandla medlemmar som uppfattas som obekväma.

Det vore både löjligt och fel att förneka att det finns ett sådant missnöje, för det gör det även om långt ifrån allt enligt min mening är befogat. Frågan är bara hur stort och utbrett det är. Personligen tror jag inte det räcker för att föra AfS, och självfallet ännu mindre NMR, in i riksdagen. Det råd jag vill ge varje seriös tillika demokratiskt sinnad Sverige-vän är att rösta på Sverigedemokraterna i höst och inte splittra upp den konservativa/nationalistiska rörelsen!

Det är naturligtvis en föga sensationell uppmaning för att komma från en aktiv SD-politiker som denna bloggare, men likväl tycker jag det behöver sägas.

 

Tankar och intryck från ett årsmöte

 Bloggaren i landstingssalens ena talarstol under årsmötet. Foto: Robert Stenkvist

Efter den myckna turbulensen i samband med SD Stockholms stads årsmöte för någon vecka sedan var vi nog rätt många som befarat något liknande vid SD Stockholms läns årsmöte, hållet i landstingssalen i Stockholms landstingshus, lördagen den 14 mars. Därav blev dessbättre intet. Nedan följer några delvis högst personliga tankar och intryck från den senare begivenheten.

Vid stadens årsmöte valdes en ny, utökad styrelse med unge William Hahne som ordförande. Mötet, som inte inleddes förrän klockan 16.000, var klart först kring midnatt. Länets motsvarighet klubbades igång vid den mer normala tidpunkten 13.00 och var tilländalupen före 18.00. En del rätt hårda debatter förekom, men det tillhör förvisso den brukliga ordningen i en demokrati.

Största intresset var knutet till SDU-ordföranden Gustav Kasselstrands styrelsekandidatur samt att det alternativa styrelseförslag, vari denne ingick, omfattade nio jämfört med valberedningens sju ordinarie ledamöter. Om ordförandeposten rådde däremot ingen oenighet: båda förslagen förordade att Per Carlberg, SD Tyresö, var bäst lämpad att efterträda den avgående och mycket uppskattade ordföranden Robert Stenkvist, numera riksdagsledamot. Per utgör en av två gruppledare i stadens och länets gemensamma landstingsgrupp om nio ledamöter (den andre är Dan Kareliusson).

 Nyvalde ordföranden Per Carlberg (sittande) samtalar med Martin Nigals strax före årsmötet. Foto: Tommy Hansson

Den lika rutinerade som duglige mötesordföranden Joakim Larsson kunde glädja sig åt att mötesförhandlingarna gick som på räls fram till punkt tolv, då antalet ledamöter i distriktsårsstyrelsen skulle fastställas. David Bergqvist från valberedningen, som hade en avvikande mening jämfört med valberedningens majoritet, underströk att det alternativa styrelseförslaget inte innebar något kuppförsök utan endast var ett i laga ordning framlagt alternativt förslag. David välkomnade även Gustav Kasselstrands kandidatur.

Själv gick jag upp i landstingssalens ena talarstol och höll följande korta anförande:

Jag vill inleda med att redovisa min personliga erfarenhet från en mängd styrelser sedan mer än 40 år tillbaka. Den går ut på att en liten styrelse bestående av lagspelare alltid fungerar bättre än en utvidgad styrelse med inslag av solokörare.
Som övertygad konservativ har jag ett motto som definierar den politiska konservatismen: Att förnya det som behöver förnyas för att kunna bevara det som måste bevaras.
I detta ligger att förändringar sker hela tiden – och måste ske – men att alla förändringar inte är av godo.
För att en förändring skall göras måste man enligt mitt synsätt vara hyfsat övertygad om att förändringen också kommer att innebära en förbättring.
Så känner jag inte inför det alternativa förslaget till styrelse.

Jag har varit med i Sverigedemokraterna sedan 2008 och har under den tiden haft förmånen att under några år sitta i länets distriktsstyrelse med Arnold Boström som ordförande. Det fungerade alldeles utmärkt.
Tillskyndarna av det alternativa styrelseförslaget kan inte peka på att distriktet skötts dåligt på något sätt. Tvärtom har det, såvitt jag förstår, flutit på bra utan gnissel i maskineriet. Att länets medlemsantal växt och växer kraftigt är heller inget hållbart argument för en större styrelse, särskilt inte när det finns anställda ombudsmän som backar upp styrelsen.
Så av den anledningen finns inga skäl att förändra styrelsens sammansättning vare sig personellt eller numerärt.
Det brukar vidare ofta hävdas att det är bra att få in ”ungt och friskt” folk i styrelser och andra församlingar. Och det kan det visst vara, förutsatt att det ”gamla gardet” visat prov på senilitet och/eller inkompetens.
Detta är dock, vågar jag kategoriskt påstå, icke fallet här. Valberedningens förslag innehåller en bra mix av litet äldre och litet yngre folk som säkerligen med ackuratess kommer att hedra de sverigedemokratiska idealen och hävda den sverigedemokratiska politiken.
Att föryngra för föryngringens egen skull är heller ingen bra idé. Lika litet som att förändra för förändringens egen skull.
Jag yrkar bifall till valberedningens förslag och avslag till det alternativa förslaget.

För er som vill se och höra större delen av mitt anförande samt inlägg av Robert Stenkvist, Gustav Kasselstrand och Per Carlberg finns möjligheten att göra detta via denna video, som lagts upp av Rune Söderlund, om drygt åtta minuter:

https://www.youtube.com/watch?v=EviAr4jkssc&feature=youtu.be

Som synes valde jag att inte ta upp några personfrågor, men det skulle snart andra talare göra. Den avgående ordföranden, Robert Stenkvist, påpekade att Gustav Kasselstrand tidigare trots förfrågningar aldrig visat något intresse av att hjälpa SD Stockholms län med någonting, och att det var märkligt att Gustav inte hade kandiderat till en plats i stadens styrelse eftersom han är skriven i Stockholms stad.

      På den övre bilden syns rösträknarna Mikael Strandman (med ryggen mot kameran) och Ingrid Hult. Mellan dem Fredrik Lindahl och längst till höger mötesordföranden Joakim Larsson.  På bilden nederst presenterar valberedningens David Lång förslaget till styrelse. Foto: Tommy Hansson 

När det var dags för Gustav Kasselstrand att presentera sin kandidatur förklarade han vältaligt, att han planerar att bosätta sig inom Stockholms län och att han var villig att lägga ner åtskilligt arbete på länet och exempelvis resa ut till alla kommunföreningar från Södertälje i syd till Norrtälje i nord. Han fick stöd av talare såsom Eric Myrin och Monica Tedestam Berglöw, för övrigt mamma till Kasselstrands parhäst William Hahne.

Det riktigt tunga artilleriet rullades fram och avlossades av Henrik Vinge respektive Johan Tireland. Båda menade, att eftersom SD växer hela tiden på grund av partiets i breda lager uppskattade socialkonservativa politik så vore det förödande om vi nu skulle ta ett kliv tillbaka till den smala högerflankspolitik som företräds av Kasselstrand-Hahne-falangen vilken attraherar få väljare.

    Övre bilden: Gustav Kasselstrand presenterar sin kandidatur. Nedre bilden: Johan Tireland argumenterar för valberedningens förslag utan Kasselstrand. Foto: Tommy Hansson

Jag vill gärna passa på att här klargöra att jag helt delar Vinges och Tirelands analys. De politiska tvillingarna Gustav Kasselstrand och William Hahne står, och detta alldeles oavsett hur kapabla och vältaliga de i övrigt än må vara, för en unken och urmodig sorts nationalkonservatism som SD gjorde sig av med i och med uteslutningarna 2001 av det gäng som kom att bilda Nationaldemokraterna (ND).

Och i likhet med ND-gänget är det väl känt att herrar Kasselstrand och Hahne håller sig med en syn på konflikten mellan Israel och ”Palestina” (citationstecknen därför att det inte finns och aldrig har funnits någon självständig stat med erkända gränser som har detta namn) som skulle göra sig utmärkt inom de av islamister infiltrerade partierna S, V och MP.

 Årsmöteslokalen i Stockholms landstingshus var praktiskt taget fullsatt. I förgrunden syns Sören Sundh, Rolf Gustavsson och Sven Pernils. Foto: Tommy Hansson

Så här skrev de unga SDUarna Kasselstrand-Hahne i en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet den 7 november 2011, i vilken de pläderar för erkännande av ”Palestina” som stat och där SD anklagas för att vara alltför proisraeliskt:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Att Israel är Mellanösterns enda fungerande demokrati i ett hav av mer eller mindre primitiva arabdiktaturer på islamisk grund, och att den Palestinska myndigheten handhas av blodtörstiga terrorister som vill utplåna den judiska staten Israel, är ingenting som herrarna Kasselstrand och Hahne tycks väga in i bedömningen av läget i Mellanöstern. De unkna nationalisterna har alltid tyckt illa om judar, en inställning som går långt tillbaka i tiden och som numera lika nödtorftigt som genomskinligt brukar maskeras som ”Israel-kritik” eller ”antisionism”.

Efter den lilla utvikningen är det dags att redovisa utgången av den votering som slutligen verkställdes avseende frågan om antalet ledamöter i distriktsstyrelsen. Den slutade med seger för valberedningens förslag med röstsiffrorna 86 mot 69. Inte direkt någon strid på kniven, alltså. När antalet suppleanter skulle spikas under nästkommande punkt blev siffrorna ännu klarare: 89 mot 58 för valberedningen. Därmed var det klart att Kasselstrand inte hade lyckats ta sig in i länets styrelse.

 Avgående och tillträdande ordförandena på en bild: Robert Stenkvist (till vänster) och Per Carlberg. Foto: Tommy Hansson

Därefter följde personval till styrelsen med följande resultat: Per Carlberg (ordförande), Arnold Boström (vice ordförande), Fredrik Lindahl (andre vice ordförande, Martin Nigals, Henrik Mellström, Robert Stenkvist och Ingrid Hult (ledamöter) samt Stefan Buncic och Mikael Strandman (suppleanter).

Den enda val där denna bloggare kandiderade gällde ombud till landsdagarna. Jag ingick här i valberedningens segrande förslag på ordinarie ombud och får alltså nöjet att i den egenskapen deltaga i höstens landsdagar. Ett hedersuppdrag som jag faktiskt innehaft ända sedan jag gick med i partiet med början i skånska Ljungbyhed 2009.

 

 

Demokratiskt haveri på bred front efter SDs framgångar

 Glada miner efter Björn Söders utnämning till riksdagens andre vice talman.

http://nyheteridag.se/sonderrivna-valsedlar-och-han-sa-beter-sig-ledamoterna-i-riksdagen/

I dag, måndagen den 29 september 2014, utsågs Sverigedemokraternas Björn Söder, född 1976, till riksdagens andre vice talman. Ett synnerligen väntat val emedan denna förtroendepost enligt demokratisk praxis tillfaller riksdagens tredje största parti. Detta tilltalade inte Vänsterpartiet, vars ledare Jonas Sjöstedt krävde sluten omröstning i kammaren trots att Söder var ensam kandidat till posten.

Att det var just Vänsterpartiet, som för knappt en generation sedan kallade sig kommunistiskt, som inte accepterade de demokratiska spelreglerna var minst av allt någon sensation.

På den tiden partiet kallade sig Sveriges kommunistiska parti (SKP) betraktade man sovjetdiktatorn Josef Stalin som världens frälsare och stödde emfatiskt Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939, som tillät Sovjetunionen och Nazityskland att dela Polen sinsemellan och de tyska nazisterna att våldföra sig på Danmark, Norge, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Jugoslavien med flera länder.

 Hitlers och hans anhangs inmarsch i Paris 1940 gillades högt och rent av Vänsterpartiets kommunistiska föregångare.

En av samma partis nuvarande riksdagsledamöter uppträdde i dag i riksdagskammaren iförd en T-tröja med texten ”SD=rasister” och bröt sålunda mot såväl klädkod som demokratisk anständighet.

I samband med den något turbulenta omröstningen om Söders talmansskap utmärkte sig emellertid även representanter för andra partier. Moderaten Sofia Arkelsten betedde sig  enligt partikamraten  Malin Lundgren (Twitter) som ”16-åriga F!-väljare”. Detta mot bakgrund av att hon rivit sönder en tryckt valsedel med Björn Söders namn på och på densamma skrivit: ”Blankröst redo.” Sedan är folk förvånade över att det finns ett politikerförakt.

Vänsterfascistiske fejkhistorikern och påhittade pansarofficeren Henrik Arnstad krävde å sin sida  i ett tweet,  att de sex icke-sverigedemokrater som röstade på Söder skulle registreras.

Sajten Nyheter i dag redogör via länken överst för pajaserierna i riksdagen under dagen.

http://www.dn.se/debatt/folj-fn-lag-mot-rasism-och-tvinga-sd-att-bekanna-farg/

I dag menar vidare två professorer på DN Debatt – länken här ovan – att ”rasistiska” partier bör förbjudas. Det är Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet  samt Elena Namli, professor i etik vid Uppsala universitet, som bland annat uppmanar en ny regering att ”förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering”.

Att det egentligen är SD som avses framgår av denna passus i debattartikeln:

Alldeles oavsett om vi betecknar Sverigedemokraternas ideologi som ”rasistisk”, ”främlingsfientlig”,”invandringskritisk”, ”nationalistisk” eller något annat, så vet vi alltså detta: partiet underblåser rasismen genom att peka ut en viss samhällsgrupp som roten till alla problem.

Jaså, det vet vi? Vad debattörerna icke uppmärksammat är att SD i allt väsentligt riktar sitt kritiska sökarljus mot den av svenska regeringar under en följd av år alldeles hämningslösa immigrationspolitik och inte mot de laglydiga individer som kommit hit.

 Professor Stefan Jonsson ropar på förbud.

Att partiet vill utvisa grovt kriminella immigranter utan medborgarskap eller personer som inte har laglig rätt att vistas här är en helt annan sak. Sådana distinktioner tycks dock de bålda akademikerna på DN Debatt inte mäkta med, det blir för komplicerat. Och ”underblåsa rasismen”? Den saken sköter den havererade massinvandringspolitiken med åtföljande integrationsproblem så bra på egen hand.

Andreas Johansson Heinö på den borgerliga tankesmedjan Timbro har i ett tweet instämt i de båda professorernas synpunkter, så tillvida att han anser att kravet på förbud mot ”rasistiska” organisationer/partier är ”Inte orimligt”. Dock pekar han på gränsdragningsproblem och på att Jonsson tidigare utnämnt Folkpartiet till ett rasistparti.

Krav på förbud mot vad som med ett svepande språkbruk kallas ”rasistiska” grupperingar måste tyvärr sägas ligga helt i linje med den allmänna utvecklingen inom EU-sektorn. Enligt  direktiv från Europaparlamentet skall det således, genom antagandet av en ny ”gummiparagraf”, bli möjligt att stoppa ekonomiska bidrag till partier som anses bryta mot EUs så kallade grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter.

 Tidigare EU-parlamentarikern Göran Färm (S) vill dra in EU-anslagen till olämpliga partier.

Socialdemokraten Göran Färm är en av de EU-politiker som drivit på hårdast om att dra in bidragen till partier som ogillas i maktens Bryssel. Det var sedan Färm upptäckt att det lilla, numera avsomnade, svenska partiet Nationaldemokraterna i något sammanhang kommit i åtnjutande av EU-bidrag som han krävde en förändring av bidragsreglerna. De partier som fortsättningsvis ansöker om EU-bidrag skall kunna visa upp dokumentation som, enligt Expo, klargör att man är ”ett parti som ställer upp på demokrati och står upp för medborgerliga rättigheter”.

http://www.expressen.se/kultur/vilket-sverige-ar-det-ni-inte-kanner-igen/

Det kommer definitivt inte som någon sensation för denna bloggare, att även det självutnämnda politiska oraklet, riks-HBTQ-personligheten Jonas Gardell, känt sig manad att i kölvattnet av SD-Söders utnämning till andre vice talman knacka ner sina visdomsord om utvecklingen i Sverige. Han gör det dock ur ett något annorlunda perspektiv: han angriper dem som anser att Sverigedemokraternas frammarsch skulle vara något ”osvenskt”.

Gardells inlägg kan läsas via länken närmast här ovan.

 Gardell har en poäng: ingenting biter på SD!

Gardell drar till den ändan upp företeelser såsom det i början av 1920-talet etablerade Rasbiologiska institutet i Uppsala, tvångssteriliseringar, diskrimineringen av romer samt – givetvis – det forna förbudet mot homosexualitet. Inget av dessa fenomen har givetvis det bittersta med SD att göra. Tvärtom: samtliga dessa företeelser initierades och understöddes av föregångarna till de flesta av de äldre partier som i dag sitter i riksdagen. Ej heller har de ett dugg med SDs nuvarande politik att göra.

Vad som inte lämnar Jonas Gardell någon ro är att ingenting tycks bita på det förhatliga SD:

Särskilt som det inte verkar bita hur man än försöker angripa denna svulst av fascism och främlingsfientlighet som nu växer alltmer accelererat i det svenska samhället. Att ta debatten hjälper inte, att inte ta debatten hjälper inte, svulsten verkar dessutom immun mot politiska skandaler som skulle få vilket annat parti som helst att rasa ihop.

Här har han faktiskt en poäng, Gardell. Det han borde inse är givetvis att angreppen mot Sverigedemokraterna inte lönar sig, eftersom partiets väljare och sympatisörer sedan länge blivit klara över att den hiskeliga djävulsmålning Gardell och en hoper andra demokratihaverister på bred front sömngångaraktigt utsätter partiet för har föga eller inget med verkligheten att göra.

 

Ministerstyre av Adelsohn Liljeroth?

När Lena Adelsohn Liljeroth inte viker ut sig så här lättklädd ägnar hon sig åt vad som sannolikt kan kallas ministerstyre.

Kultur- och medieminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) går i dag ut i en debattartikel i debatt.svt och kräver att den nationellt inriktade tidningen Nya Tider, som ansökt hos Presstödsnämnden om att få ett presstöd omfattande 1 679 000 kronor, inte skall få något stöd vid den kommande medeltilldelningen.

Kulturministern skriver bland annat:

Min uppfattning är klar: Skattemedel ska inte användas för att främja spridningen av åsikter som strider mot demokratins grundläggande värden.

I debattinlägget nämns även den Nationaldemokraterna närstående publikationen Nationell Idag, vilken häromåret tillerkändes presstöd, som ett exempel på tidningar som ej borde begåvas med detta. Se Lena Adelsohn Liljeroths hela debattinlägg här:

http://debatt.svt.se/2013/09/26/antidemokratiska-tidningar-bor-inte-fa-statsstod/

Däremot nämner kulturministern som exempel på odemokratiska publikationer inte Kommunistiska Partiets (KP) tidning Proletären, som i många år kunnat överleva enbart tack vare statligt stöd och i nuläget drar in 2 232 000 kronor i årliga subventioner. KP gör ingen hemlighet av att partiet avser genomföra ”proletariatets diktatur” genom väpnad revolution och upprätta ett samhälle modell Nordkorea.

Andra vänsterextremistiska tidningar som i dag erhåller presstöd är syndikalistiska Arbetaren, som bland annat förspråkar vilda strejker (2 239 000); trotskistiska Offensiv (2 239 000); samt likaledes trotskistiska Internationalen (1 679 000). Samtliga dessa extremvänsterorgan underkänner den västerländska demokratin och arbetar enligt konceptet ”den permanenta revolutionen”.

Nya Tiders chefredaktör Vavra Suk, tidigare på Nationell Idag.

En av metoderna är att sabotera det normala demokratiska arbetet genom att exempelvis störa fullmäktigemöten och genomföra olagliga ockupationer. Så vitt jag känner till har vare sig Nya Tider eller Nationell Idag – ingendera någon av mina favorittidningar – ens kommit i närheten av ett sådant antidemokratiskt tänkande eller handlande.

Om Lena Adelsohn Liljeroth nu är så angelägen om att antidemokratiska tidningar inte skall få något statligt stöd, borde hon rimligen tagit nämnda vänsterextrema alster som exempel. Frågan är då varför hon inte gör det. Jag tror för min del att svaret är ganska givet: det ger betydligt fler poäng i den politiska godhets- och skönhetstävlingen att slå ner på nationalistiskt präglade publikationer än på vänsterdito. Det är helt enkelt mer politiskt korrekt att slå åt vad som kan uppfattas som höger än åt vänster.

Statligt understödda revolutionsorganet Proletären med en palestinsk terrorist som omslagsflicka.

Jag menar att det är i allra högsta grad olämpligt för en regeringsminister att lägga sig i vilka en statlig nämnd skall ge pengar eller inte ge pengar åt. Frågan är om detta inte kan karaktäriseras som så kallat ministerstyre – att en minister detaljstyr ärenden som faller under aktuellt departement – vilket inte är tillåtet i Sverige (men som däremot är det i en rad andra länder).

Sedan är det en annan sak att det kan diskuteras om inte presstödet bör avskaffas helt och hållet.

Sverigedemokraterna mot nya höjder

 Jimmie Åkesson invigningstalar vid SD:s kommun- och landstingskonferens i Västerås 27-28 oktober. Jimmie själv betyder mycket för SD.s senaste framgångar. Foto: Robert Stenkvist

Det är inte lätt att hänga med i svängarna när mitt kära parti ständigt går mot nya höjder i opinionsmätningarna. Nu senast noterades Sverigedemokraterna för all time high med 11,2 procent i Aftonbladet/United Minds novembermätning 2012. SD cementerar därmed rangen som landets tredje största parti.

I övrigt behåller den rödgröna oppositionen sitt övertag gentemot alliansregeringen och får totalt 44,8 procent, att jämföra med regeringens 43,1. I den sistnämnda siffran har också KD, som än en gång hamnar utanför riksdagen med 3,9 procent, medräknats. Närmast efter SD kommer MP med 8,0 procent.

Läs mer här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15758991.ab

Jimmie Åkesson konstaterar lågmält:

Vi har gått framåt i alla opinionsmätningar hos alla institut de senaste två månaderna. Det är en trevlig utveckling för oss. Det hänger ihop med samhällsutvecklingen där invandrarfrågan tar mer och mer plats.

Det visar sig att SD nu även ökar bland kvinnliga väljare och i storstäderna, vilket är synnerligen välkomna besked för partiets valstrateger. Dessa har tidigare lagt pannorna i djupa veck inför den dåliga feminina tillslutningen samt det bristande stödet i framförallt Stockholm, där SD i valet 2010 varken kom in i landstings- eller stadsfullmäktige.

Media har den senaste tiden närmast överflödat av mer eller mindre desperata analyser av de sverigedemokratiska framgångarna. Ett genomgående tema har varit att övriga partier ”överlåtit invandringsdebatten till SD” och att det måste bli en ändring på det. Ett ganska typiskt exempel på hur det kan låta var Expressens ledarartikel den 10 november.

”Fortfarande extremister”, utropar Expressens ledarrubrik därför att ”kärnidén” för SD  av tidningen alltjämt uppges vara ”att bevara Sverige svenskt”. I övrigt tänker jag förbigå Excessens bedrövliga aktstycke med barmhärtig tystnad men vill ändå säga följande. Längre än så har alltså inte en av de största och därtill mest sensationalistiska drakarna kommit när det gäller att analysera SD. Centrala delar av ledaren kunde lika gärna ha varit skrivna 1988, då SD bildades.

Så länge etablissemanget fortsätter att hävda att Sverigedemokraterna är ett extremparti kommer man ofrånkomligen att tappa mark. Denna analys är nämligen hårresande felaktig vilket så kallat vanligt folk inte har några problem att inse. Jag, som anslöt mig till SD 2008 i vredesmod över alliansregeringens nedrustningspolitik på försvarsområdet, kan gå med på att SD före utbrytningen 2001 av de element som senare blev Nationaldemokraterna – i dag ett diminutivt crackpot-parti som hänger på den så kallade gärsgårn – hade vissa extrema drag.

Men att år 2012 kalla Sverigedemokraterna för ”extremister” demonstrerar med önskvärd tydlighet att man inte längre deltar i en seriös debatt utan ägnar sig åt mer eller mindre vildsint pajkastning.

Utan att göra alltför mycket av de senaste mätningssiffrorna – valet äger som bekant rum om nästan två år och lägre siffror kommer ofelbart att dyka upp framdeles – vill jag ge följande förklaringar till våra framgångar:

 En överdimensionerad invandring upplevs av allt fler väljare som ett stort problem.

1. Samhällsutvecklingen talar för SD. Partiets hjärtefrågor – framförallt problemen med massinvandringen och den tilltagande brottsligheten men även den bristfälliga äldrevården – upplevs av allt fler svenskar som synnerligen angelägna.

2. SD har genom en stark och uttalad vilja att bli av med de enstaka extremister som trots allt funnits, och i sällsynta fall alltjämt gömmer sig i partileden, demonstrerat att man vill vara ett seriöst parti som är berett att ta sitt ansvar och tala med en gemensam röst. Till den ändan har partiledare Jimmie Åkesson sänt ut ett uppmärksammat medlemsbrev med uppmaningar till knäppskallarna att lämna partiet. En ny kommunikationsplan betitlad Vem talar vi till? har även framtagits.

3. Genom bland annat de ansträngningar som redovisas under punkt 2, och genom ett uppoffrande ideellt arbete i riksdag, kommuner, regioner och landsting, har SD cementerat sin ställning som ett seriöst och ansvarstagande parti med reell förmåga att påverka det som sker i samhället och människors vardag.

Det gör att allmänheten inte längre köper de djävulsbilder som företrädare för etablissemanget och den politiska korrektheten med flink hand målar upp. Folk skiter uppriktigt sagt i att Bengt ”Vet Bästerberg” Westerberg kallar SD för ”rasistiskt” därför att de numera vet att han har fel.

4. SD har i Jimmie Åkesson en skicklig och professionell partiledare som kan  mäta sig med vem som helst i partiledardebatter och andra sammanhang. Jimmies personliga betydelse för de för tillfället positiva mätningsresultaten – och bilden av SD som ett seriöst/ansvarstagande parti – kan inte nog uppskattas. Han har därtill till sitt förfogande ett antal duktiga och beprövade nära medarbetare.

Jag vill trots allt understryka att mätningssiffror skall tas för vad de är. De är just mätningssiffror vilka kan variera kraftigt från institut till institut beroende på mätmetoder och annat. Det som till syvende og sidst gäller är valresultatet i september 2014.

Ändå måste jag tillägga att de senaste SD-framgångarna i mina ögon ter sig helt logiska. Partiet har i princip fördubblats i varje riksdagsval sedan starten, och just nu finns det ingenting som tyder på att detta skulle förändras!

Goda nyheter för Sverigedemokraterna!

Sverigedemokraterna når för första gången tvåsiffrigt resultat i Sentios majmätning 2012.

Den här bloggtexten handlar om två goda nyheter för Sverigedemokraterna (SD). Dels rakar partiet i höjden i en nyligen offentliggjord opinionsmätning. Dels har vårt älskade parti blivit av med lite dödkött. Låt mig börja med Sentios majmätning (25/5).

När jag slog upp lokalavisan LT här om dagen visade stapeldiagrammet, hämtat från Novus majmätning, att SD fått blygsamma 4,6 procent. Något jag snabbt bläddrade förbi. Samma dag  hade emellertid Sentio publicerat sin majundersökning vilken gav SD 10,0 procent – all time high, hallelujah! Dock inte någon sensation för den här bloggaren, som redan inför valet skrev att 10 – 12 procent borde ligga väl inom räckhåll.

Jag tänker inte göra alltför mycket av Sentios resultat, eftersom det är det opinionsinstitut som brukar ge SD högst noteringar. De tre senaste mätningarna har exempelvis alla givit oss över 8 procent. Ändå kan man som aktiv sverigedemokrat inte låta bli att slå klackarna i taket en smula.

Champagnen får stå på lut till valet i september 2014. Men en stor grogg på vodka (gärna på rekommendeabla Finlandia) och apelsinjuice unnar jag mig – således en så kallad screwdriver.

Screwdriver – vodka och apelsinjuice.

Ni visste väl att screwdriver var president Ronald Reagans favoritdrink?

Sentio-resultatet bekräftar en tendens som blivit relativt vanlig i opinionsmätningarna under senare tid: Sverigedemokraterna är numera Sveriges tredje största parti närmast före Miljöpartiet (MP), som noteras för 8,6 procent. Anmärkningsvärt är vidare att såväl C (2,6) som KD (3,5) hamnar utanför riksdagen.

Några av de ”effekter” knutna till partiledarna som då och då påtalats tycks definitivt ha klingat av. Sorry Romson, Lööf och Sjöstedt. Både hos Sentio och Novus bekräftas trenden med framåtgående socialdemokrater och sackande moderater.

Så till den andra goda nyheten. Den notoriska vänsterblaskan Expo vet berätta att SD-politikern Solveig Renhammar-Metus på sin Facebook-sida aviserat, att hon avser lämna partiet bland annat på grund av vad hon betecknar som ”judisk infiltration” och ökat ”sionistiskt” inflytande inom SD. Hon menar dessutom att judarna strävar efter att ”ta över” Europa.

För er som vill läsa mer bifogas en länk till Expo-texten här:

http://expo.se/2012/sd-politiker-judar-styr-partiet_5049.html

Ja herregud. Så här spontant skulle jag vilja råda Renhammar-Metus att investera i en hjärnröntgen. Samma råd skulle jag vilja ge samtliga som fortfarande, 67 år efter krigsslutet, yrar om ”judiska konspirationer”. Maken till mental och politisk efterblivenhet är onekligen svår att uppbåda.

Porträttfoto från Renhammar-Metus FB-sida.

63-åriga Solveig Renhammar-Metus valdes redan 1991 in i Dals-Eds kommunfullmäktige. För närvarande sitter hon på en ersättarplats i Strömstads fullmäktige. Hon uppges nu fundera över att gå över till Nationaldemokraterna (ND), ett parti som uppstod i början av 2000-talet som en avknoppning av några av SD:s extremnationalistiska medlemmar.

Jag är övertygad om att Renhammar skulle passa utmärkt väl i ND, ett tynande parti som bland annat gjort sig känt för en fanatiskt negativ inställning till såväl judar som Mellanösterns enda demokrati Israel.  ND kan på ytterst goda grunder betecknas som pronazistiskt.

Likasinnade uppmans följa Renhammar-Metus exempel. Eller åtminstone ha vett att avstå från att släppa sina hjärnspöken fria.

Om strippskandaler och kryptonazister i täljepolitiken

Sverigedemokraterna (SD) når 7,5 procent – högst någonsin – i Synovates sista opinionsmätning och 6,4 hos Aftonbladet/United Minds. Det framtvingar naturligtvis skärrade reaktioner från olika håll. Regeringspolitiker såsom Anders Borg och Carl Bildt har blivit mycket flitiga med att uppmana väljare att inte rösta på SD, samtidigt som så kallade  tungviktare sägs såga SDs budget och allt annat partiet företar sig.

Den våldsbenägna extremvänstern för sin del har  bytt taktik: från att söka förlöjliga oss sverigedemokrater genom clownuppträden och andra förlustelser låter man numera det råa våldet och det långt ifrån clownlika hatet råda. Som då maskerade personer bröt sig in hos unge David von Arnold och torterade honom. Som olagliga och våldsamma motdemonstrationer då man gör allt för att stoppa SD-möten.  Som dödshot i brev och telefon. Att dylika aktioner ofrånkomligen skapar sympatier för oss och ökar på röstetalen verkar inte bekymra den röda dräggen. Som på sitt sätt nog kan sägas utgöra några av våra mest effektiva valarbetare.

Jag noterar dock att Expos chefredaktör Daniel Pohl i såväl tidingar som TV bestämt tagit avstånd från våldet mot Sverigedemokraterna, vilket hedrar honom. Något liknande oförbehållslöst avstångstagande från det paranoida SD-hatet har hittills inte avhörts från det parlamentariska etablissemanget.  Reinfeldt beklagade visserligen våld och odemokratiska metoder mot SD häromdagen men menade ändå, att SD nog får skylla sig självt.

I dag idkade vi som arbetar på partikansliet i Stockholm högläsning ur ett brev, addresserat till ”Sverigejudarna (SD)” med följande lydelse: ” Åk hem till Israel, era stinkande judesvin! Hur tycker ni om att höra sådant?” Som svar på den sistnämnda frågan skulle jag vilja säga att det alltid är intressant att studera hur störda individer brukar uttrycka sig. Ändå skiljer sig raderna i brevet inte nämnvärt från de tirader i mejl och bloggar jag brukar få mig till livs från människor som påstår sig tillhöra den så kallade nationella rörelsen: det är ”sionist” hit, ”muhammedan” dit, ”jävel”, ”skitstövel”, sekterist”, you name it.

Eljest tänkte jag i det här inlägget mest uppehålla mig vid valrörelsen i min hemkommun, Södertälje, där jag toppar SDs kommunlista. Just nu talas det förstås mest om Vänsterpartiets beryktade burleskerier under en ”familjedag” med det i sammanhanget något anmärkningsvärda namnet ”Rocka röven av högern” i kommundelen Järna. (Där också inom parentes sagt även sosseriet och ABF medverkade).

Förutom avklädda knivkastare och personer som spottade äpplen på publiken kunde noteras en strippa som valt att dölja bröstvårtorna med V-klistermärken. Underhållningen i fråga försvarades av vänsterpartistiska kommunalrådet Staffan Norberg och nämndpolitikern Isabel Flygare men brännmärktes som oacceptabelt från partiledningen; Flygare försökte i TV få det till att strippans framträdande var något slags feministisk manifestation men lyckades dåligt.

I förra veckan fanns jag och SD Södertäljes tredjenamn Tobias Kuru på plats i Hovsjöskolan, som bjudit in samtliga partier att informera eleverna om det förestående valet. Faktum är att skolan i ett av Södertäljes mest omtalade och invandrartäta problemområden enligt samstämmiga uppgifter förändrats till det bättre under senare år och särskilt efter den brand som förra våren ödelade en del av skolan, något som till betydande del sägs bero på den nye rektorn, Tom Hagman. Vår närvaro väckte givetvis en hel del nyfikenhet och reaktioner, allt dock väl inom ramen för det acceptabla.

Notabelt är att endast Ung Vänster av övriga partier/ungdomsförbund fanns på plats förutom Sverigedemokraterna, åtminstone under de två dagar jag och Tobias var närvarande (skolan hade bjudit in partierna att finnas på plats under tre dagar). Kanske resonerade man som så att en sådan här aktivitet ändå inte bär frukt i form av röster, men det är ett mycket begränsat sätt att se på saken. Eleverna talade säkert med föräldrar, syskon och släktingar efter skoldagens slut om SDs närvaro, och dessutom visade lärare och annan skolpersonal en hel del intresse för vårt parti. Det blir ringar på vattnet…I morgon finns vi på KTH i Campus Telge.

Förutom sjuklöverpartierna ställer ytterligare ett antal partier upp i Södertäljes kommunval: vid sidan av SD således även Nationaldemokraterna (ND), Pensionärspartiet (PP) och Södertäljepartiet (SP). Det finns viss risk för en komplicerad situation efter valet, då jag bedömer det som fullt troligt att samtliga småpartier kommer in i fullmäktige. Om etablissemanget vill tala med SD går det naturligtvis för sig – om man har något att erbjuda.

Nationaldemokraterna, ett parti som grundades utifrån en extremnationalistisk utbrytning ur Sverigedemokraterna 2001, har sitt starkaste fäste i Södertälje med två mandat i fullmäktige (där SD tyvärr har två tomma stolar) och är märkbart oroade över SDs mobilisering. Således klarar ND tydligtvis inte av att utforma sitt valmaterial utan att ge sig på SD, som utmålas som ett ”mångkulturellt” förrädarparti.

Orsak: SD har valt att se invandrare som en del av lösningen på Södertäljes många och allvarliga problem i stället för att hålla dem ute kylan och har därför inte haft några betänkligheter att ta med främst kristna irakier ”på vagnen.” I mångt och mycket delar denna kategori invandrare Sverigedemokraternas värdekonservativa hållning.

Toknationalistiska ND å sin sida kör ett eget apartheidrace: man tar avstånd från SDs assimilationslinje och eftersträvar att de utomeuropeiska invandrarna koncentreras/isloleras i områden såsom Hovsjö och Ronna, detta för att det skall vara desto lättare att sparka ut dem (”repatriera”) i en framtid. Problemet för denna diminutiva partibildning är naturligtvis att dess möjligheter att tillvälla sig tillräckligt antal röster för att kunna förverkliga sin politik är obefintliga – svenska folket har inte och kommer aldrig att ha särskilt mycket till övers för kryptonazistiska apartheidaktivister.

ND är för övrigt mig veterligt det enda svenska partiet som har en fängelsedömd person – Marc Abramsson – som partiledare. Denne har försiktigvis valt att ha sambon Elin Lövgren som andranamn i fullmäktige.

Södertäljepolitikens ytterlighetspartier – V och ND – förefaller alltså ha problem. Hur domen på valdagen kommer att se ut är en annan fråga.