Krisens Venezuela: Alltmer stöd till Juan Guaidó

Den civiliserade världen ställer sig nu bakom Joan Guaidó som Venezuelas legitime president.

Den hårt ansatte Nicolás Maduro i Venezuela försöker överföra motsvarande 11 miljarder kronor (1,2 miljarder US dollar) från statskassan till en bank i Uruguay. Det hävdar landets interimistiske president Juan Guaidó, som kräver att den aktuella banken skall stoppa dessa försök då han betraktar Maduros planerade transaktion som ”stöld av offentliga medel”. https://www.reuters.com/article/us-venezuela-politics-uruguay/venezuelas-guaido-says-maduro-government-trying-to-move-public-funds-to-uruguay-idUSKCN1PT1VV

Enligt Reuters har Guaidó inte presenterat några konkreta bevis för Maduros planerade miljardtransaktion, men för en diktator som flyger till en lyxkrog i Istanbul i Turkiet och kalasar på prima biff tillsammans med hustrun medan folket svälter och dör på grund av den krisande sjukvården i landet förefaller en sådan ekonomisk åtgärd fullt logisk. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngxOon/folket-hungrar–maduro-ater-fin-biff

Det var den 23 januari i år som Juan Gerardo Guaidó Marques, född 1983, svor en ed som Venezuelas tillförordnade president i syfte att ge landet en fungerande politisk ledning. Juan Guaidó, som valdes till president i nationalförsamlingen i slutet av 2018, representerar det socialdemokratiskt orienterade partiet Voluntad Popular (Folkets vilja) vilket betraktas som ”centristiskt”. https://en.wikipedia.org/wiki/Juan_Guaid%C3%B3

En karta över hur världens länder ställer sig i förhållande till Juan Guaidó respektive Nicolás Maduro.

Guaidó är till yrket ingenjör och har studier i det privata universitetet George Washington University i den amerikanska huvudstaden Washington, D. C. bakom sig. Han har erkänts som interimspresident i Venezuela av den interamerikanska organisationen Organization of American States (OAS) samt av USA, Israel, Brasilien, Australien, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien, Österrike, Nederländerna, Portugal, Danmark och Sverige.

Medan således viktiga länder i den civiliserade delen av världen backar upp Guaidó har stater såsom Ryssland, Kina, Kuba, Bolivia, Turkiet, Irak och Syrien valt att ställa sig på Maduros sida. Den Europeiska unionen (EU) har på Italiens initiativ krävt fria val i Venezuela men har inställningen, att det är varje medlemsstats sak att välja sida. https://www.bbc.com/news/world-latin-america-47053701

Nicolás Maduro, född 1962, har varit utrikesminister och var vicepresident i Venezuela 2012-13 representerande Venezuelas förenade socialistiska parti. Han efterträdde den bisarre Hugo Chávez när denne avled 2013. Maduro vann sedan det efterföljande  presidentvalet den 14 april. Segermarginalen till Henrique Capriles var endast 1,49 procentenheter, vilket fick den senare att överklaga valresultatet till Venezuelas högsta domstol som dock inte gick på Capriles linje utan bekräftade Maduros seger. https://en.wikipedia.org/wiki/2013_Venezuelan_presidential_election

Maduro smörjer kråset medan folket svälter…

Det mesta i Venezuela står för tillfället och väger. Nicolás Maduro har förklarat att han kan tänka sig att tidigarelägga valet till parlamentet men vägrar gå med på nytt presidentval. Likt så många andra socialistiska härskare tycks han vägra inse att spelet är förlorat utan försöker med näbbar och klor hanka sig kvar vid makten trots att landet står vid avgrundens rand.

I detta avseende finns det tydliga likheter mellan Maduro och Chiles tidigare president Salvador Allende Gossens (1908-73), vilken trots ett mycket knappt parlamentariskt underlag med stöd av allehanda revolutionära krafter förde en socialistisk överbudspolitik som ledde till 1000-procentig inflation och en katastrofal situation i de flesta avseenden. Till slut blev en militärkupp oundviklig.

Likheterna mellan Maduro och Allende är således påfallande. Båda körde sina respektive länder eftertryckligt i botten. Skillnaden mellan dessa båda socialistledare är väl, att medan Maduro ser ut ungefär som Saddam Hussein framtonade Allende som en snäll farfar varför han också fick mångas sympatier på sin sida.

Att det är riktigt illa i Venezuela framgår med viss emfas av det faktum att Sveriges rödgröna regering ställt sig bakom utmanaren Guaidó. Utrikesminister Margot Wallström har citerats: ”Vi godtog aldrig valresultatet när Maduro valdes till president. Vi stödjer och betraktar Juan Guaidó och nationalförsamlingen som de enda legitima representanterna för det venezuelanska folket.”  Wallström utesluter heller inte nya sanktioner mot Maduro-regimen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sverige-staller-sig-bakom-guaido

Salvador Allende med sin främste internationelle supporter, Kubas diktator Fidél Castro.

Med Vänsterpartiet, som efter viss tvekan släppte fram den nuvarande regeringen Löfven, är det en annan sak. Det gamla kommunistpartiet har länge haft det socialistiska Venezuela som något av ett idealland, och när Maduro med hårfin marginal besegrade Caprile i presidentvalet 2013 skickade V-ledaren Jonas Sjöstedt ett gratulationstelegram till Maduro.

Att Maduro kastade oppositionella i fängelse och besatte nyckelposter i sin administration med släktingar och vänner innebar sannolikt endat pluspoäng för våra avdankade kommunister. Det är ju så det brukar gå till när kommunister erövrar makten.http://www.bt.se/ledare/historien-upprepar-sig-i-venezuela-och-i-vansterpartiet/

Sjöstedt har så här långt föredragit att hålla tyst om utvecklingen i Venezuela. Det är nog ett ganska smart drag.

Den som lever får se vad som närmast kommer att hända i den djupnande krisens Venezuela. Militären har tidigare betraktats som en garant för Nicolás Maduros fortlevnad som landets högste ledare, men det är inte alls givet att så fortfarande skulle vara fallet. Sålunda har flygvapengeneralen Francisco Yanez uttalat sitt oförblommerade stöd för utmanaren Guaidó och även uppmanat militärt anställda att desertera. Också Venezuelas militärattaché i Washington, överste José Luis Silva Silva, stödjer Juan Guaidó. https://www.dn.se/nyheter/varlden/venezuelas-flygvapenchef-stodjer-guaido/

Venezuelas militärattaché i Washington, D. C., överste José Luis Silva Silva, stödjer Guaidó.

Det sades under Allendes tid även om Chiles militärmakt att den hade en tradition att stödja den sittande presidenten och respektera den civila maktutövningen. När drastiska åtgärder ansågs nödvändiga lät sig dock generalen Augusto Pinochet Ugarte (1915-2006) övertalas att leda den militärkupp som den 11 september 1973 störtade Allende-regimen över ända.

Ett militärt ingripande kan knappast uteslutas i det nuvarande kaotiska Venezuela, även om ett sådant vore ytterst olyckligt. Frågan är bara vilken sida militären i så fall kommer att ställa sig på.

 

 

Ny Park blir president i Sydkorea

60-åriga Park Geun-hye blir ny sydkoreansk president.

Park Chung Hee (1917-79) styrde som president Republiken Korea (Sydkorea) med järnhand 1961-79. Han fick hård kritik för att han höll vänsteroppositionen i strama tyglar men också lovord för en ekonomisk politik, som förvandlade Sydkorea från ett u-land till ett modernt industriland.

Den 19 december valdes Parks dotter Park Geun-hye (född 1952) till ny president efter att besegrat sin liberale medtävlare Moon Jae-in med 3,5 procentenheters marginal. Moon var för övrigt en tid politisk fånge under den äldre Parks auktoritära styre. Parks seger innebär att Sydkoreas konservative president Lee Myung-bak efterträds av den likaledes konservativa partikamraten Park Geun-hye. Enligt grundlagen kan en sydkoreansk president inneha sin femåriga ämbetsperiod endast en gång.

För den som vill få en uppfattning om den nyvalda fröken Parks – hon har alltså förblivit ogift – personlighet och samtidigt en koreansk språkövning kan klicka på länken här, där hon framträder inför det sydkoreanska företaget The Tongil Group:

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=jEjSCHff6yk

Park Geun-hye representerar det konservativa  så kallade Saenuri Party, som fick det namnet i februari 2012 efter att tidigare ha hetat Grand National Party (Hannara). Hon kandiderade för att bli partiets presidentkandidat redan i valet i december 2008 men förlorade då knappt mot Seouls förre borgmästare Lee Myung-bak. Mellan de båda sägs råda en stark rivalitet. Park invaldes i nationalförsamlingen 1998 men hade redan då en gedigen politisk erfarenhet.

Yuk Young-soo under en officiell funktion. Maken Park Chung Hee till vänster.

Sedan hennes mor Yuk Young-soo mördats under ett attentatsförsök riktat mot maken Park Chung Hee 1974 blev det nämligen blott 22-åriga Geung-hye som fick ta över de omfattande plikterna som rikets första dam. Hon fullföljde enligt alla kända bedömningar dessa plikter på ett ytterst samvetsgrant sätt och lade på detta sätt grunden för den kommande politiska karriären. Fadern mördades 1979 av landets säkerhetschef som led i ett misslyckat kuppförsök.

Sydkorea fortsatte att vara en auktoritär högerdiktatur till slutet av 1980-talet. Förre generalen Roh Tae-woo började lätta på trycket då han efterträdde diktatorn Chun Doo Hwan som president 1987, och därefter blev landet en fullskalig liberal demokrati under vänsterpolitikerna Kim Yong-sam (1993-98) och Kim Dae-jung (1998-2003). 2003 valdes vänstermannen Roh Mo-hyun till president. Han begick självmord ett år efter ämbetstidens slut efter anklagelser om korruption.

Det är ett återkommande tema i sydkoreansk politik att alla presidenter lovar att ta itu med korruptionen, som tycks vara extremt svårutrotad i landet liksom på andra platser i Asien. Det har länge varit självklart att politiker som väljs till höga ämbeten hjälper fram gamla affärsbekanta, släktingar och vänner till höga poster samt gärna stoppar undan offentliga pengar för egen del på diverse skumraskkonton.

Det vackert belägna presidentpalatset ”Blå huset”. Här växte Park Geun-hye upp och flyttar på nytt in där i februari.

Det skall bli intressant att se hur presidentvalda Park Geun-hye, som flyttar in i presidentpalatset (Blå huset) i Seoul den 25 februari nästa år, lyckas hantera detta problem. En annan viktigt fråga är naturligtvis ekonomin. Sydkorea har sedan slutet av 1970-talet betraktats som en av de ”asiatiska tigrarna” till följd av sin effektiva marknadsekonomi med offentliga inslag. I slutet på 1990-talet drogs landet emellertid in i den djupa ekonomiska krisen i Asien men lyckades återhämta sig. Sydkorea är i dag världens 13e största ekonomi. Nu knakar dock det ekonomiska ramverket åter i fogarna.

Som kvinna är det naturligt att den ingenjörsutbildade Park lovat skapa större jämlikhet/jämställdhet mellan könen i detta traditionellt mycket patriarkaliska samhälle, där kvinnorna tjänar 39 procent mindre än männen och där kvinnliga samhällsledare inte direkt står som spön i backen. Samtidigt företräder Park traditionella familjeideal och har gjort sig känd som en barnens förkämpe; hon har även skrivit barnböcker.

Park Chung Hee visade vägen mot Sydkoreas ekonomiska succé.

Den viktigaste frågan alla kategorier är dock tveklöst förhållandet till den kommunistiska grannen Nordkorea i norr. Parks företrädare Lee förde en avsevärt tuffare politik mot norr än vad de vänsterinriktade företrädarna – som bekände sig till en mjuk så kallad solskenspolitik – gjorde, vilket skapade vrede i Pyongyang. Park Geun-hye väntas föra en något mindre hård politik än företrädaren trots den nordkoreanska robotavskjutningen nyligen.

Oavsett om nordpolitiken blir hård eller mjuk kvarstår dock det faktum, att Nordkorea är en utfattig, oberäknelig och aggressiv diktatur som regelmässigt hotar med att angripa söder. Man kan i princip hitta på vad som helst. Park kan inte bortse från detta faktum och måste självklart se till att den sydkoreanska militären upprätthåller erforderlig slagstyrka.

Spänningen mellan Nord- och Sydkorea har vidmakthållits ända sedan Koreakrigets slut 1953 och var också grunden för Park Chung Hees auktoritära styre. När armégeneralen Park störtade det kortvariga demokratiska styre som rådde efter den auktoritäre och korrupte Syngman Rhees regim – som haft makten sedan republikens grundande 1948 – skedde det officiellt (och säkerligen också reellt) på grund av hotet från norr. 1960-61 översvämmades republiken av kommunistagenter som utnyttjade demokratin bland annat till att skapa oro bland landets studenter och försvaga ekonomin.

Kim Dae-jung (till höger) möter Nordkoreaas diktator Kim Jong-il i Pyongyang 2000. Kims ”solskenspolitik” bar dock dålig frukt.

Park Chung Hee fick ordning på Sydkoreas ekonomi och lade grunden till den uppryckning som skedde på den eftersatta landsbygden genom sitt banbrytande moderniseringsprogram som kallades Saemaul. Han hyllades (och hyllas fortfarande) som något av landets frälsare men fick också vidkännas hård kritik för sin hårdhänta politik mot allt som kunde betecknas som vänster. Politiska fängslanden och tortyr hörde till ordningen för dagen.

Park Geun-hye vägrade länge kritisera sin fars politik men bad slutligen i februari 2012 om ursäkt för de övergrepp som skett.