NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Om ”komma till bukt med” och andra språkgrodor

Docent Ann-Sofie Dahl har skrivit en utmärkt bok om NATO – dock med smärre språkliga brister.

Jag håller för närvarande på att läsa Ann-Sofie Dahls bok NATO-historien om en försvarsallians i förändring (Historiska Media 2019). Det är en utmärkt och välskriven bok som ger en lättfattlig orientering i ett komplicerat ämne. Jag har dock en invändning – författaren skriver konsekvent ”en slags” på var och varannan sida.

Eftersom det heter ”ett slag” och aldrig ”en slag” är detta ett felaktigt språkbruk. Det skall således i alla lägen heta ”ett slags” (union, utvidgning, försvar eller vad det nu är som avses). Det är i mitt tycke minst sagt förvånande att en så pass kvalificerad skribent som Ann-Sofie Dahl använder en icke korrekt svenska.

Jag är emellertid numera så pass överseende med språkliga grodor att jag inte längre per automatik slänger böcker med felaktigt eller ofullkomligt språkbruk i soporna. I nämnda fall delar jag dessutom Dahls positiva syn på NATO; ett särskilt tack vill jag rikta till Dahl för att hon skriver NATO med versaler istället för det tyvärr i dag vanligare Nato. Min oförytterliga mening är att akronymer av detta slag alltid bör stavas med versaler.

Ett avsevärt värre språkfel än att skriva ”en slags” är då i mitt tycke den allt vanligare horrören ”komma till bukt med”. Exempelvis i en mening som ”Nu måste vi komma till bukt med budgetunderskottet”. Det korrekta är som alla borde veta ”få bukt med” eller den synonyma meningen ”komma till rätta med”. Det är noga taget endast en båt man kan komma till bukt med. http://sbraak.blogspot.com/2017/03/sjofartsnytt-att-komma-till-bukt.html

Det finns en rikhaltig flora av exempel på hur ärans och hjältarnas språk (det vill säga svenska) urholkats och förflackats. En vanlig formulering numera är att ”det är inte din ensak”. Såsom i ”Mitt privatliv är inte din ensak”. Det korrekta är i detta sammanhang ”det är inte din sak”, helt enkelt därför att min ensak inte är din sak.  Alltför ofta ser man vidare formuleringen ”mellan-till”: ”Mellan åren 1789 till 1917”. Skall givetvis vara ”och” istället för ”till” och hör sen!

Ett ord som introducerades för bara ett par år sedan är ”hen”. Jag använder det aldrig själv då jag tycker det är ett hemskt ord, men skall det nödvändigtvis användas så skall det ske i ett sammanhang där könet på den man avser inte är känt. Däremot aldrig när man känner till vederbörandes kön. Dessvärre förekommer detta oskick rätt ofta i tidningsspalterna.

Ett särskilt kapitel i berättelsen om den svenska språkförflackningen gäller destruktiva eller åtminstone problematiska influenser från den städse närvarande engelskan. Ett typexempel är det lilla ordet ”lämna” som man ser hela tiden. Till exempel ”Han blev avskedad så han var tvungen att lämna”. Det är dock alltid något man lämnar, exempelvis planen, klubben, befattningen etcetera. Här har man helt sonika direktöversatt engelskans ”leave”, vilket blir fel i svenskan. Lämnar man något skall det också anges vad man lämnar.

En annan tydlig influens från engelskan är ”formula”, som numera är allenarådande i reklam för exempelvis hårschampo eller sminkprodukter. När vi vanligtvis använder termen ”formel 1” och inte ”formula 1” om bilracing borde det rimligen kunna gå att hålla sig till den svenska varianten också i smink- och schamporeklam.

Den här båten går gissningsvis inte att komma till bukt med.

Ett liknande exempel på svenglisering är ”ultimata” som i ”Den ultimata upplevelsen” och liknande. Man kan tycka att det åtminstone ibland skulle kunna gå att använda ”slutgiltiga” eller ”definitiva” istället för ”ultimata”. När jag ändå är inne på anglicismer kan jag nämna ”event”, som i dag helt tycks ha ersatt ”evenemang” eller ”jippo”, respektive det nya ”influencer” som ju är samma sak som opinionsbildare.

Nu är jag emellertid inte någon språkpurist i den meningen att jag vill utrota allt främmande inflytande i vårt språk. Jag skäms inte för att använda ord som ”mejl” eller ”fejs” om det kan anses motiverat att göra så. För att inte nämna ”kiosk” eller ”parfym” – vi kommer inte ifrån att svenska språket innehåller en berikande mängd låneord från exempelvis franska, tyska, latin, turkiska, romani (”tjej”, ”lattjo”) med flera.

Något som inte har med engelsk språkpåverkan att göra är förvirringen när det gäller ”var” och ”vart” som jag tror började någon gång på 1990-talet. ”Var” anger rätteligen plats/belägenhet medan ”vart” anger riktning.

Intressant i sammanhanget är vidare den glidande betydelse vi fått när det gäller ord som ”sjukt” respektive ”grymt”. Orden ifråga betecknar av tradition något negativt: ”Du är sjuk i huvudet”, ”Mördaren var en sjuk psykopat”. I dessa yttersta av tider används dock ”sjukt” och ”grymt” ofta i positiv bemärkelse: ”Hon var helt sjukt bra” eller ”Han var grym” (alltså fantastiskt bra).

Via den ymniga spelreklamen i TV har vi vidare fått en samling helt nya ord av typen ”välkomstbonus”, ”registreringskrav” samt ”insättningskrav”. Här gäller emellertid en annan problematik som jag inte tänker gå in på här. Jag avstår också från att analysera den så kallade rinkebysvenskan, som är ett kapitel helt för sig själv.

Sammanfattningsvis har vi inom loppet av de senaste decennierna fått uppleva en mindre trevlig utveckling vad gäller delar av det svenska språket. Detta omfattar även en allmän språklig osäkerhet, där man esomoftast ser namn på månader och veckodagar stavade med stora begynnelsebokstäver. Det är någonting vi enligt min mening måste komma till…förlåt, få bukt med.

Det finns slutligen de bedömare som välkomnar alla sorters språkförändringar med motiveringen, att språket hela tiden utvecklas. Jag tycker inte den argumentationen håller. Lika litet som när förändringar generellt anges vara något positivt och att vi därför bör välkomna alla sorters förändringar. Det borde  vara en självklarhet att inte alla förändringar är bra – några är rentav helt förkastliga för att inte säga destruktiva. Lika självklart borde det vara att allt som förklaras vara ”modernt” inte är bra.

Att språket förändras och utvecklas kommer vi aldrig ifrån. Eller att förändringar och lån utifrån är något oundvikligt. Min utgångspunkt som konservativ är emellertid att förändringar, inklusive de som inträffar på språkets område, bäst sker i försiktig takt och med ett stort mått av eftertanke. Revolutioner och alltför hastiga förändringar har enligt mitt förmenande ställt till betydligt mer skada än nytta i mänsklighetens historia.