Posted tagged ‘NATO’

Turkiets invasion i Syrien och vad den betyder för Israel

17 oktober, 2019

En karikatyrtecknares bild av situationen i nordöstra Syrien.

”De hjälpte oss inte i Normandie…De var där och hjälpte oss i sitt eget land och det är annorlunda. ”https://www.svt.se/nyheter/utrikes/donald-trump-kurderna-hjalpte-oss-inte-i-normandie

Så uttryckte sig USAs president vid ett tillfälle när han skulle förklara varför han beslutat att dra tillbaka de amerikanska trupperna från nordöstra Syrien och därmed svika sina allierade i den kurdiska rörelsen. Det är med förlov sagt ett urbota korkat argument. Det är sant att kurderna inte fanns med i Normandie på Dagen D, men det fanns inte heller andra som USA hjälpt – sydkoreanerna, sydvietnameserna, grenadinerna…

Det var den 6 oktober som president Trump deklarerade att han, efter att ha konsulterat Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, beslutat dra tillbaka USAs styrkor om cirka 2000 man från den kurdiskdominerade autonoma regionen Rojava i Syriens nordliga och östliga delar. Dagen efter drog turkarna igång sin nu pågående invasion av området. Trump förutskickade redan i december i fjol att han avsåg dra tillbaka USA-trupperna, vilket fick försvarsminister Jim Mattis att avgå. Sedan hände dock ingenting. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava

Efter intensiv lobbyverksamhet från den islamistiska Erdogan-regimen vände emellertid den amerikanske presidenten på en femöring och beslöt sig för att göra slag i saken och kalla hem trupperna från det aktuella området. Detta lämnade USAs allierade i de kurdiskdominerade Syrian Democratic Forces (SDF), som bildats av Folkets försvarsstyrkor (YPG) 2015, skyddslösa. https://en.wikipedia.org/wiki/Syrian_Democratic_Forces

Eftersom SDF har visst samröre med den marxistiska PKK-gerillan kan Turkiet inte förväntas lägga fingrarna emellan när det gäller att hantera SDF-styrkorna. Vad som i hög grad främjat USAs intressen i regionen är att SDF visat sig vara den mest effektiva grupperingen när det gällt att bekämpa Islamiska staten (IS) och samtidigt är motståndare till den syriska al-Assad-regimen. Det är känt att USAs stöd för SDF, vilket tog sin början under Obama-administrationen,  har förorsakat enorm spänning i umgänget mellan Turkiet och USA; Turkiet är i egenskap av NATO-medlem en historisk allierad till Förenta staterna.

Nu har det tillkännagivits att en fem dygns tillfällig så kallad vapenvila avtalats mellan Turkiet och USA. Erdogan ser dock uppehållet som en ”paus” i striderna, under vilken han hoppas att kurderna skall avväpnas samt utrymma området. Det återstår att se vad detta kommer att resultera i. Trumps försäkran att uppehållet kommer att rädda ”miljontals liv” kan vi saklöst bortse från. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/nan7Bn/eldupphor-i-syrien–for-ett-tillbakadragande-av-trupper

Det finns också en koppling till den judiska staten Israel i den här historien. Michael J. Koplow, som är policy director för Israel Policy Forum i Washington, D. C., menar i en artikel i Jewish Journal den 16 oktober att det kan komma att visa sig att den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu och andra israeliska ledare varit alltför snabba att höja Trump till skyarna som Israels frälsare. Netanyahu försökte i december 2018 få Trump att inse att de amerikanska trupperna borde stanna kvar i Syrien.

Koplow skriver: ”Then as now, the mistake was assuming that Trump had any special affinity for Israel or that Israel would be the sole exception to the iron law of  Trump´s fundamentally self-interested and transactional nature.” Presidentens beslut att flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem kostade i Koplows perspektiv USA inte ett dugg.

The Israel Angle to Trump’s Syria Sellout 

Turkiska soldater försvarar en position under den pågående invasionen.

Det finns dock, menar Koplow, liten anledning förmoda att Trump skulle få för sig att dumpa Israel på samma sätt som han dumpat kurderna: ”What would make Trump´s move in Syria so worrisome for Israel is not what it signals about direct U. S. action, but how it will impact other regional actors. Trump´s erratic swings and turn-on-a-dime foreign policy, embodied in their purest form by his Syria announcement, have introduced an unprecedented uncertainty into American policy decisions.”

Trovärdigheten och förutsägbarheten, avgörande faktorer i alla internationella relationer, i Förenta staternas utrikespolitik, har försvunnit med Trumps ryckiga agerande i Syrien och lett till att varken vänner eller fiender numera kan lita på honom. Att han tagit initiativet till tämligen begränsade ekonomiska sanktioner mot Turkiet och skrivit ett märkligt brev till Erdogan, där han hoppas på en givande överenskommelse samtidigt som han hotar ödelägga Turkiets ekonomi, lär inte göra situationen mycket bättre.

Michael J. Koplow gör bedömningen att Trumps politik för Israels del medför en ökad risk för en väpnad konflikt med Iran, emedan israelerna inte längre kan lita på att USA förmår avskräcka den totalitära regimen i Teheran från att starta krig med Israel. Detta ökar risken för en förebyggande israelisk attack mot Iran. Det kan också tänkas att de sunnitiska arabstater som närmat sig Israel nu känner sig mer motiverade att närma sig Iran.

”The clear loser in all of this”, konstaterar Koplow, ”will be Israel, not only because it will be alone in countering Iran but because it will also quickly lead to the end of the much heralded but overhyped development of quiet ties between Israel and Gulf states.” Vad som är verkligt oroande är att president Donald Trump tillkännagivit som sin föresats att helt lämna Mellanöstern åt sitt öde.

Ögonvittnen konfirmerar att Turkiets pågående invasion av den kurdiskdominerade regionen sker med stor brutalitet. Exempelvis har den 35-åriga kurdiska politikern Hevrin Khalaf, som arbetat för att ena kristna, araber och kurder i Syrien, avrättats – eller rättare sagt mördats – av en av Turkiet stödd gruppering i nordöstra delen av regionen tillsammans med åtta andra. Khalaf var generalsekreterare i Future Syria Party. https://www.christianpost.com/news/kurdish-female-politician-who-worked-to-unite-christians-arabs-kurds-executed-in-syria-233434/?fbclid=IwAR1Im6QkYGdehlfp4IttEsRPAA0dQaDFFZGsinSf6Qsa4d2JkC0N7o3MS9w

Det amerikanska representanthuset har med röstsiffrorna 354-60 fördömt presidentens beslut att kalla hem trupperna från nordöstra Syrien. 129 republikaner röstade för ett fördömande. Detta rubbar inte Donald Trump, som kallat sitt eget beslut ”briljant”: ”Våra soldater har lämnat platsen, våra soldater är helt säkra, om Turkiet går in i Syrien är det upp till Turkiet och Syrien att lösa situationen, inte Turkiet och USA som en massa korkade personer vill att ni ska tro.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-s-kongress-fordomer-trumps-syrienbeslut

Som Trump-anhängare  bjuder det mig emot att skriva detta, men den mest korkade personen i sammanhanget är president Trump själv som vägrar inse att USA i egenskap av världens ledande demokrati har ett särskilt ansvar  att försvara demokratiska och frihetliga värderingar på ett globalt plan. Att överge nära allierade är heller aldrig en god idé.

Den kurdiska politikern Hevrin Khalaf har mördats av turkisktrogna trupper.

Trump får dock dela på dumstruten med Turkiets president Recep Tayyip Erdogan som med sin aggression i Syrien kastar hela Mellanöstern-regionen in i ett ytterst osäkert läge. Simon Tisdall, kolumnist i den brittiska vänstertidningen The Guardian, framhåller den 15 oktober att Erdogans dagar borde vara räknade och skriver:

Turkey´s ill-considered invasion is a by-product of Erdogan´s dictatorial behaviour. Like Donald Trump, he trusted his gut, not seasoned advisers. Now Syrians, mostly Kurds, are paying the price. All Western leaders share some blame here. They have long known Erdogan for what he is – yet for reasons of realpolitik they looked the other way.” https://www.theguardian.com/commentisfree/2019/oct/15/erdogan-syria-turkey-democracy-dictatorship

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

8 oktober, 2019

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Anders Fogh Rasmussen sågar det extrema Sverige: ”Svenskarna har blivit tokiga”

22 juli, 2019

Anders Fogh Rasmussen anser att vi svenskar blivit tokiga med vår politiska korrekthet.

Svenskene har gått av hengslene med politisk korrekthet (ungefär: ”Svenskarna har blivit tokiga med sin politiska korrekthet”). https://denkorteavis.dk/2019/nu-anders-fogh-rasmussen-sverige-er-ude-af-kontrol-takket-vaere-politisk-korrekthed/

Så valde den tidigare danske statsministern och NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen att beskriva tillståndet i Sverige då han, i samband med en konferens i Norge, intervjuades av nättidningen Ökonomi. Hela citatet om Sverige lyder:

Svenskarna har blivit tokiga med sin politiska korrekthet. Det är ren galenskap. De har valt en farlig strategi i att isolera Sverigedemokraterna. Vi gjorde det motsatta i Danmark med Dansk Folkeparti. Min tanke är att inkludera alla demokratiska krafter in i förhandlingar och inkludera dem. Därmed blir de mer ansvarsfulla och parlamentariska partier. Det har vi sett hända i Danmark. Det svenskarna gör är helt fel.

Anders Fogh Rasmussen, född 1953, var 2001-09 statsminister i Danmark representerande det liberalkonservativa partiet Venstre. 2009-14 var han generalsekreterare i den västliga försvarsalliansen NATO. Fogh Rasmussen har till skillnad från så gott som alla ledande svenska politiker en akademisk examen (från universitetet i Aarhus). https://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Fogh_Rasmussen

Det är först är på senare tid som Kristdemokraterna släppt litet på sin tidigare aversion mot Sverigedemokraterna. I några sydsvenska kommuner delar även SD och Moderaterna på kommunstyret. I det stora hela förblir dock motståndet mot det Sverige-vänliga partiet, främst av känslomässiga skäl, tämligen kompakt. Att vara emot SD anses på många håll vara viktigare än att ta itu med de överhängande samhällsproblemen.

Det är långt ifrån endast Anders Fogh Rasmussen som anser att Sverige helt förlorat kontrollen över den skenande politiska korrektheten. Den förre NATO-chefens synsätt är vanligt förekommande i de övriga tre nordiska länderna. Aftonbladets utrikesmedarbetare Wolfgang Hansson har den 17 augusti 2018 sammanfattat detta på följande sätt: ”I Sverige betraktar vi oss gärna som ett politiskt framsynt, modernt och öppet land i mittfåran. Men i övriga Nordens ögon är Sverige extremt och ett avskräckande exempel.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngj7Bx/har-ar-sverige-ett-avskrackande-exempel

SDs Jimmie Åkesson och Dansk Folkepartis tidigare ledare Pia Kjaersgaard.

Det enda Sveriges riksdagspartier är helt överens om är att Sverigedemokraterna till varje pris måste stängas ute från inflytande”, fortsätter Hansson och uttrycker exakt samma mening som Fogh Rasmussen. Hansson frågar sig också hur länge denna inställning kan hålla. Svaret på den frågan hittar ni här ovan – KD och i någon mån M har faktiskt lättat litet på isoleringspolitiken gentemot SD.

I övriga nordiska länder talas det ibland bekymrat om ”det svenska tillståndet” där sunt förnuft och måttfullhet hålls tillbaka av PK-hysteri och godhetsfnatt. ”Detta behov av att framstå som god verkar inte finnas på samma sätt i grannländerna”, konkluderar Wolfgang Hansson. Han påminner i sammanhanget om att Sverige 2017 enligt statistik från EU tog emot dubbelt så många asylsökande som Norge, Danmark och Finland tillsammans.

Det är i själva verket en milsvid skillnad mellan hur Sverige och våra nordiska grannländer hanterat systemkritiska partier. Dessa har i övriga länder tagits med i regeringen eller åtminstone i regeringsunderlaget. I Sverige råder i stort – med undantag för nämnda exempel – en panisk skräck för SD. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/11/en-nordisk-jamforelse-installningen-till-systemkritiska-partier-och-en-skrammande-framtid/

Även i länder såsom Ungern och USA ses Sverige som ett avskräckande exempel. Massinvandring med åtföljande problem som skenande kriminalitet, utanförskapsområden, hedersvåld, gruppvåldtäkter, okontrollerade gängkrig med dagliga mord, tilltagande islamisering och antisemitism, obefintlig respekt för kvinnor, äldre och djur, icke fungerande vård, skola och omsorg, organiserat tiggeri, poliser som hellre tjoar i Pride-parader än bekämpar brott etcetera är ingenting som våra europeiska grannländer önskar sig. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6911077

Jag finner det svårt att klandra dem för den inställningen.

Undrens tid är inte förbi: klokt utrikespolitiskt beslut av Sverige!

13 juli, 2019

Margot Wallström: Sverige skriver inte under FNs konvention mot kärnvapen.

Det är nästan så man får nypa sig i armen för att inse att det faktiskt är sant: Sveriges regering har fattat ett klokt utrikespolitiskt beslut! Undrens tid är uppenbarligen inte förbi.

Jag tänker på utrikesminister Margot Wallströms tillkännagivande att Sverige icke avser underteckna FNs konvention om förbud mot kärnvapen. ”Sverige är en stark röst för en kärnvapenfri värld”, underströk Wallström på en presskonferens där hon motiverade Sveriges beslut att ej underteckna konventionen. Hon fortsatte dock med att framhålla att konventionen innehåller ”oklarheter”. https://nyheter24.se/nyheter/politik/929716-beslutet-sverige-skriver-inte-under-for-karnvapenforbud

Bland de aktuella oklarheterna märks vilka slags vapen konventionen omfattar samt hur den förhåller sig till andra avtal om kärnvapennedrustning såsom avtalet om kärnvapenspridning och avtalet om stopp för provsprängningar. Spörsmålet är enligt utrikesministern ”komplicerat”: ”Man måste vara realist”, menade hon. Istället för att underteckna avtalet har Sverige uttryckt en önskan om att bli observatör av det föreliggande avtalet.

Utrikesministern förklarade dock att Sverige kan komma att ompröva sin hållning gentemot FN-konventionen: ”Vi stänger inte dörren, blir det ett nytt säkerhetspolitiskt läge så kan vi återkomma till frågan.”

FNs konvention om kärnvapenförbud (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW) är det första bindande avtalet med målsättningen att helt förbjuda kärnvapen. Det antogs vid ett multinationellt möte i Förenta nationerna (FN) i New York den 7 juli 2017 där 122 länder av 124 – inklusive Sverige – röstade ja till avtalet. Endast Nederländerna, som var det enda NATO-landet närvarande, röstade nej under det att Singapore avstod från att rösta. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_konvention_om_k%C3%A4rnvapenf%C3%B6rbud

Enmansutredaren Lars-Erik Lundin avrådde från ratificering av kärnvapenavtalet.

Inga kärnvapennationer och inga NATO-anslutna länder med undantag för Nederländerna var närvarande vid mötet. Sverige förhöll sig inledningsvis positivt till konventionen men uppdrog åt enmansutredaren Lars-Erik Lundin att utreda frågan. Denne presenterade i januari 2019 sina slutsatser vilka gick ut på att Sverige inte skulle skriva på eller ratificera konventionen..

Konventionen kommer att träda i kraft om minst 50 nationer ratificerar den. den 7 november 2017 hade 53 länder skrivit under konventionen varav tre även hade ratificerat den.

Beslutet att ej underteckna FN-konventionen har så här långt stött på viss kritik. Enligt Beatrice Fihn, vilken 2017 i egenskap av generalsekreterare för antikärnvapenorganisationen ICAN (International campaign to abolish nuclear weapons) mottog Nobels fredspris, reagerar med ryggmärgen och påstår att Sveriges beslut att inte underteckna FN-avtalet är ett ”historiskt svek” mot den svenska kärnvapenpolicyn. http://icanw.se/

Fihn tycker inte alls att beslutet är fihnt utan menar: ”Det här betyder att Sverige tar ställning för kärnvapen och att man inte längre anser att de kärnvapen som existerar är ett hot.” http://www.kristianstadsbladet.se/nyheter/fredspristagare-svek-att-inte-skriva-under/

Värst av allt är enligt Fihn: ”Man följer Trump hellre än att följa svensk policy.” Även inom ramen för regeringen finns krafter som hade velat att Sverige skulle skriva på FN-konventionen. Dit hör Miljöpartiet samt den till S-partiet knutna islamistiska kamporganisationen Tro & solidaritet  (före detta Broderskapsrörelsen) under ledning av vänstersossen och den så kallade statsvetaren Ulf Bjereld. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/antikarnvapenorganisationen-man-foljer-trump

Beatrice Fihn: Regeringen följer Trump.

ICANs Beatrice Fihn försöker måla upp Sveriges beslut som ”otroligt farligt”, vilket helt enkelt inte är sant. Det hade varit betydligt farligare ur säkerhetspolitisk synvinkel att skriva på. Vår säkerhetspolitik bygger på samarbete och samförstånd med vänligt sinnade länder i omgivningen och inte på en ensidig och självdestruktiv plakat- och symbolpolitik som enbart gynnar våra fiender.

Olof Jonmyren gör följande helt adekvata reflektion i en ledarartikel i Södermanlands Nyheter den 1 september 2017 med rubriceringen ”Kärnvapenavtalet bör förbli osignerat.”: ”Verklig ned- och avrustning kräver att även skurkarna är med på banan, minns det kalla krigets terrorbalans. Annars är dylika avtal mest självskadande aktivism, lätt för illasinnad främmande makt att utnyttja i egna syften.” https://www.sn.se/opinion/ledare/ledare-karnvapenavtalet-bor-forbli-osignerat-sm4557540.aspx

Således har varken Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran visat något intresse för att skriva under den aktuella konventionen. Det har heller inte något NATO-land eller våra nordiska grannländer inklusive Finland, där motståndet mot NATO är ännu större än i Sverige, gjort. Inte ens av kärnvapnen hårt drabbade Japan har velat skriva under. Ett svenskt undertecknande skulle innebära att samarbetet med NATO, som är livsviktigt för vår nationella säkerhet, äventyrades.

Ett faktum som få vågar erkänna öppet är slutligen, att medvetenheten om kärnvapnens förödande verkan har verkat starkt krigsavhållande sedan USA på president Harry S Trumans order 1945 släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki Japan. Det var denna medvetenhet som upprätthöll terrorbalansen under det Kalla kriget och förhindrade, att ett kallt krig övergick i ett varmt. Situationen är densamma när vi nu, efter Vladimir Putins makttillträde i Ryssland 2000, befinner oss i ett nytt kallt krig. Ett avskaffande av kärnvapnen skulle därmed öka, inte minska, krigsrisken. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/09/nagasaki-och-hiroshima-atombomber-for-fred/

Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

24 juni, 2019

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.

Ulf Kristersson gör debut i mytomspunna Bilderberg

30 maj, 2019

Ulf Kristersson gör debut i Bilderberg-sammanhang.

Enligt uppgift har moderatledaren Ulf Kristersson fått en inbjudan att deltaga i den så kallade Bilderberggruppens möte i Montreux i Schweiz den 30 maj-2 juni 2019. https://epochtimes.se/Ulf-Kristersson-deltar-i-arets-Bilderbergmote#

Få sammanslutningar är väl så mytomspunna som just Bilderberggruppen. Den höll sitt första möte på Hotel de Bilderberg i Oosterbeek i Nederländerna den 29 maj 1954. För värdskapet den gången stod prins Bernhard av Nederländerna, som var ordförande i gruppens styrkommitté fram till 1976. Den nuvarande ordföranden är Henri de Castries från Frankrike.

Därefter har gruppen hållit ett möte per år på olika platser i västvärlden  under närvaro av vid pass 120-150 framstående internationella aktörer inom affärs- och industriverksamhet, media och politik. Fyra möten har hållits i Sverige: på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1962, 1973 och 1984 samt i Stenungsund i Bohuslän i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bilderberggruppen

Ett stort antal svenskar har genom åren återfunnits bland de inbjudna gästerna. Så har exempelvis alla statsministrar från och med Tage Erlander, med undantag för Ingvar Carlsson och Ola Ullsten efter vad jag kunnat utröna, deltagit vid Bilderberggruppens möten. Mycket flitiga deltagare har Carl Bildt och representanter för släkten Wallenberg varit. Centerledaren Annie Lööf deltog härom året. Bland de mest kända internationella deltagarna märks Henry Kissinger, Bill Clinton och David Rockefeller.

USAs tidigare utrikesminister Henry Kissinger är en flitig Bilderberg-gäst.

Tidigare var det mest den yttersta vänstern som protesterade mot Bilderberggruppens sammankomster. I samband med gruppens möte på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1973, eljest mest känt för samförståndsmötet mellan LO och SAF 1938 som lade fast spelreglerna för den svenska arbetsmarknaden, var de röda bokstavssekterna ordentligt i gasen med anklagelser om folkmord, imperialism (termen ”globalism” var då knappast uppfunnen som skällsord) och mycket annat.

I dag förefaller det huvudsakligen vara Putin-vurmande ultrahöger och nazigrupper av typ NMR som blir upprörda när Bilderberg kommer på tal.

Mycket av de konspirationsteorier som florerar kring Bilderberggruppen har att göra med det faktum att gruppen inte ägnar sig åt någon officiell rapportering kring mötena, vilka tenderar kretsa kring tillståndet för världens ekonomi. Konspirationsteoretikernas utläggningar brukar gå ut på att det är på dessa möten den globalistiska kabbalan träffas för att lägga upp riktlinjerna för hur den skall styra världen och hjärntvätta folk till att bli lydiga globalister.

Allt det där är givetvis bara mer eller mindre sinnessvagt svammel med ungefär lika mycket substans som myten om den judiska världskonspirationen. De individer som träffas under förhoppningsvis gemytliga former i Montreux i år är naturligtvis, liksom varje världsmedborgare borde vara, intresserade av att den globala ekonomin skall fungera på ett tillfredsställande sätt.

Därifrån till att börja konspirera om hur man bäst skall styra och hjärntvätta resten av världen är steget emellertid minst sagt långt. Jag tillåter mig därtill förmoda, att merparten deltagare är människor som förmår tänka själva. Med andra ord: ryktet om Bilderberggruppens farlighet är betydligt överdrivet.

På plats i Montreux: Investors Sara Mazur.

Vid Bilderberg-mötet i Montreux deltar 130 personer från 23 länder. Bland dessa märks NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg. Förutom Ulf Kristersson har bland svenskar Sara Mazur, styrelseledamot i Investor, Marcus Wallenberg, ordförande i SEB, samt Johan Rockström, professor i miljövetenskap tillika yvig klimataktivist bjudits in till årets sammankomst..

Vid Bilderberg-mötet i Montreux nu i dagarna skall bland annat Europas och kapitalismens framtid och klimatfrågan, liksom hur Ryssland och Kina bör hanteras, ventileras. Återstår att se om klimatfrågan blir belyst på ett allsidigt och seriöst sätt eller om det blir Greta-stuket som gäller. Jag känner mig under alla omständigheter rätt säker på att Ulf Kristersson (M) kommer att kunna lära sig ett och annat samt dessutom knyta värdefulla kontakter.

 

SD, M och KD i majoritet enligt SVT/Novus – L halverat sedan valet när Björklund lämnar

7 februari, 2019

SVT/Novus väljarbarometer 14/1 – 3/2 2019.

Det mest anmärkningsvärda med SVT/Novus väljarbarometer för januari-februari 2019 är att det redan hårt prövade partiet Liberalerna sjunker ännu djupare ner i dyn och nu noteras för 2,7 procents väljarsympatier. Detta sker parallellt med att partiledaren Jan Björklund deklarerat sin avgång till partistämman i november. Det innebär att L under nio månader tvingas hålla till godo med en ovanligt död anka. som partiledare

Björklund har sedan valet den 9 september ifjol lyckats halvera sitt parti – från föga imponerande 5,5 procent i riksdagsvalet till det nu föreliggande, rent katastrofala resultatet. Hur kunde det gå så illa? Jag återkommer med ett försök till svar på den frågan nedan. https://www.svt.se/special/valjarbarometern/

Störst i den aktuella mätningen är det regeringsbärande Socialdemokraterna. Partiet går dock tillbaka med 2,8 procentenheter jämfört med föregående Novus-mätning, vilket uppges vara den enda statistiskt säkerställda förändringen. Det är ändå marginellt bättre än valresultatet på 28,3 procent. Vänsterpartiet avancerar framåt med 1,5 procentenhet och får nu 9,1 procent.

Det hjälper dock inte mycket när alla övriga partier i regeringsunderlaget enligt Januariöverenskommelsen (Jök) går kräftgång. Riksdagens värsta extremistparti, Miljöpartiet, noterar usla 3,4 procent och backar därmed med en halv procentenhet från förra mätningen. Centerpartiet backar med 0,1 procentenhet till 7,5 procent, vilket är omtrent 1 procent sämre än i valet.

Liberalerna har halverats sedan valet.

Emedan såväl MP som L åker ur riksdagen om de nu aktuella siffrorna vore valresultat bildar de konservativt betonade Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna politisk majoritet i parlamentet. SD är med 21,2 procent näst största parti och ökar mest av alla i föreliggande väljarbarometer (2,0 procentenheter). Det är hela 3,7 procentenheter bättre än i valet. M får 18,3 procent, en minskning på 0,6 procentenheter medan KD ökar med 1,3 procentenheter till 7,4 procent.

Mandatfördelningen enligt Novus-barometern är 177 mandat för SD, M, KD och 172 för S och MP.

Liberalerna har nu rätt lång tid på sig att leta efter en ersättare till Jan Björklund. Jag tänker inte ge mig in på några vidlyftiga spekulationer, men om jag vore liberal med ansvar för att få fram en ny partiledare skulle jag akta mig väldigt noga för att utse någon av de tidigare regeringsministrarna Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson till att ta över efter majorens avsked. Båda har bevisats ha helt orealistiska och verklighetsfrämmande åsikter när det gäller vitala frågor som invandring, integration, feminism och nationalstatens betydelse.

Ullenhag är sedan 2016 Sveriges ambassadör i Jordanien. Där kan han med fördel stanna i ytterligare några år, som jag ser det.

Jan Björklund och Annie Lööf har genom sitt beslut att rösta fram den ideologiska fienden Stefan Löfven till statsministerposten på Ulf Kristerssons bekostnad bjudit in till välförtjänt kritik om svek och förräderi gentemot den partipolitiska borgerligheten. Allt på grund av sin fixa idé att göra det till en helt överordnad fråga att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande. Det har resulterat i att alliansen numera är stendöd och att SD och KD liksom V går framåt i opinionen.

Januariöverenskommelsens verklighet enligt tecknaren Jeander.

Starkt jobbat, Jan och Annie!

Jag vill ändå lyfta fram de goda insatser Jan Björklund enligt min ringa mening gjort under sin tid som partiledare. Han har lyckats övertala övriga allianspartier om det eftersträvansvärda i att ansluta Sverige till den västliga försvarsalliansen NATO. Han har också fått med sig allianspartierna på kravet att stärka det militära försvaret. Och han drev som ende aktör i valrörelsen frågan om värnskattens avskaffande.