Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD).Två uppskattade partiledare,
Ett parti står ut framför alla övriga i Nyheter idag/Sentios majmätning: Kristdemokraterna som ökar med 2,9 procentenheter jämfört med aprilmätningen till 8,5 procent. Därmed är KD riksdagens fjärde största parti enligt väljaropinionen. Jag vågar påstå att detta helt och hållet beror på partiledaren Ebba Buschs rakryggade hållning i anledning av korankravallerna kring påsk.
Inget parti förmår dock rubba Socialdemokraterna, som med 29,2 procent (+0,9) toppar listan. Också här torde man kunna tillskriva partiledarens (och statsministerns) Magdalena Andersson pondus – icke minst beträffande NATO-underhandlingarna – sossarnas säkra position i toppen i mätning efter mätning.
Att övriga statsråd såsom Morgan Johansson, Annika Strandhäll, Anders Ygeman med flera gör tämligen släta figurer alternativt då och då visar prov på häpnadsväckande inkomptetens påverkar tydligen inte den starka S-ställningen.
Moderaterna tappar närmare 2 procentenheter från aprilundersökningen men behåller andraplatsen med 20,4 procent.
Sentio sågs tidigare av etablissemanget en smula över axeln på grund av att det var det mätinstitut som överlag gav Sverigedemokraterna högst procent i åtskilliga mätningar. Det norska institutet lyckades dock bäst av alla pricka in SDs valresultat 2014. Numera brukar det Sverige-vänliga partiet knappast få några uppseendeväckande opinionssiffror – den nu aktuella majmätningen ger partiet 19,4 procent (-1,7) och en tredjeplacering.
På femte plats efter ovan nämnda KD återfinns Vänsterpartiet som går tillbaka med en dryg procentenhet till 7,8 procent. Härefter följer Centerpartiet 5,3, Miljöpartiet 4,1 samt Liberalerna 2,6. Andra partibildningar lyckas samla ihop 2,6 procent vilket är en marginell tillbakagång.
C tycks ha vuxit fast kring 5-procentsstrecket – riksdagsspärren om 4 procent är därmed inte särskilt långt borta. MP kan denna gång glädja sig åt att hamna precis ovanför sagda spärr, men frågan är hur länge det kommer att hålla. Sverige skulle under alla omständigheter vara ett bättre land att leva i utan de gröna dårarna.
Någon Johan Pehrson-effekt i form av glädjesiffror för L är det slutligen definitivt inte fråga om i föreliggande mätning.
Fotnot: Sentio Research Norge AS grundades 1997. Företaget säger sig utföra alla typer av samhällsvetenskapliga undersökningar. Huvudkontoret är placerat i Trondheim.
Meta-Défense.fr framhåller: ”Inte nog med att det mesta av utrustningen ärvdes från sovjettiden och hade moderniserats endast något, utan de ryska enheterna led själva av stora misslyckanden och försämrad operativ förmåga. Och om dessa hade noterat vissa framgångar, som 2014 på Krim, eller 2015 i Donbass, visade de fortfarande vissa gränser när de var tvungna att konfrontera modern kapabilitet, vilket var fallet i början av operationen i Syrien.”
Ändå, menar skribenten, har flera ambitiösa reformer skett, exempelvis 2008 och 2012 vad beträffar förbättringar avseende prestationsförmågan hos stridsvagnar, stridsbombplan, stridsfartyg och ubåtar.
PM Nilsson, ledarskribent i Dagens industri, pekar i en artikel den 13 mars 2022 på svagheterna hos de ryska stridskrafterna men även det ryska samhället i stort: ”De ryska stridskrafterna kan lägga ukrainska städer i ruiner men Rysslands ekonomiska bas och politiska ställning förstörs nu med en hastighet som överraskar de flesta bedömare.”https://www.di.se/ledare/ryssland-forlorar-kriget/
Enligt PM Nilsson är Vladimir Putins ryska rike ”en ekonomisk dvärg som utmanar väst på alla sätt som tänkas kan”. Nilsson pekar på att EUs ekonomiska styrka är elva gånger större och NATO-ländernas 30 gånger större än Rysslands. De nordiska ländernas samlade ekonomi är närmare tio procent större än den ryska.
Det konstateras vidare i Dagens industris ledarartikel att det inte finns en enda rysk innovation eller ett enda varumärke som kan ta upp kampen med väst. Till och med de mest kända vodkasorterna kommer någon annanstans ifrån än från Ryssland: Smirnoff från USA, Khortytsa från Ukraina, Zubrowka från Polen, Finlandia från Finland och Absolut från Sverige.
Nilsson konstaterar vidare att de utländska sanktionerna, trots Putins försäkringar om motsatsen, slår hårt mot den ryska ekonomin och krymper den till ”afrikansk nivå”. Rubeln har fallit med 50 procent, räntan har stigot till 20 procent och Moskva-börsen tvingas hålla stängt. Stora ryska företag som Gazprom, Sherbank, Rosneft och VTB har kollapsat och de västerländska storföretagen har lämnat Ryssland i rask takt.
PM Nilsson drar följande slutsatser: ”Ett regimskifte i Moskva är just nu lika sannolikt som ett i Kiev, På längre sikt har Ryssland ingen chans i kraftmätningen…Ryssland går mot ett historiskt nederlag.”
Samma åsikt framförs i en video i Expressens nätupplaga den 10 maj av Nigel Gould Davis som tidigare varit Storbritanniens ambassadör i Belarus. Han säger bland annat: ”Ryssarna har inte vunnit det här kriget – de håller på att förlora det.” Krigsutvecklingen talar för ett Ukraina som ständigt tillförs nya stridskrafter utifrån. https://www.expressen.se/tv/nyheter/ryssland-haller-pa-att-forlora-kriget/
Vladimir Putin var när de ryska stridsvagnarna rullade in över gränsen till grannlandet Ukraina den 24 februari tveklöst övertygad om att ”den särskilda operationen” skulle vara över på några dagar, kanske högst någon vecka. Många i väst var inne på samma linje.
Det visar sig nu emellertid med full skärpa att de ryska stridskrafterna varit våldsamt överskattade, precis som Sovjetunionens stridskrafter länge var det. Detta framgick med all önskvärd tydlighet av det ryska nederlaget mot Mujaheddin i Afghanistan-kriget 1979-89. Två år senare hade Sovjetunionen imploderat.
Den som, i likhet med denna bloggare, har tillgång till den notoriskt Israel-hatande arabiska TV-kanalen Al-Jazeera har kunnat konstatera, att man alltsedan den egna reportern Shireen Abu Akleh, 51, sköts till döds på onsdagen dygnet runt har sökt leda i bevis att det är Israel som är boven i dramat.
Dödsskjutningen ägde rum när Shireen Abu Akleh följde en israelisk militäroperation i staden Jenin i Samarien, det vill säga den norra delen i vad som vanligen refereras till som ”Västbanken” (Judéen utgör områdets södra del). Jenin administreras sedan 1996 av den Palestinska myndigheten (PA) och är administrativt centrum i området samt ett viktigt jordbrukscentrum. I Jenin bor cirka 40 000 människor plus drygt 10 000 i ett stort flyktingläger. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jenin
Den palestinaarabiske kriminalteknikern doktor Rayyan Al-Ali från the Forensic Medicine Institute i Nablus har emellertid citerats: ”It is not possible to give this information now, because the team at the forensic laboratorium has to study the evidence to answer this question.”
Konkreta bevis verkar dock inte vara något som vare sig Al-Jazeera, den Palestinska myndigheten eller den Palestinska missionen vid Förena nationerna (FN) fäster sig särskilt mycket nu. Det viktigaste är istället att av politiska skäl nagla fast den judiska staten vid skampålen.
Israels försvarsminister Benny Gantz har kommenterat att ”no gunfire was directed at the journalists”: ”Findings at this time indicate that there is a reasonable chance that the journalist was shot by Palestinian armed terrorists.” En video som publicerats visar desslikes hur palestinaarabiska styrkor öppnar eld på onsdagen.
PA har tvärtom hittills emfatiskt nekat göra detta och har inte ens gått med på att låta israelerna studera den kula som dödade journalisten; kulan skall enligt uppgift vara en 5.56×45 mm NATO-kula vilken används av båda sidor i konflikten.
En anonym israelisk tjänsteman har i sammanhanget citerats: ”Those who have nothing to hide do not refuse to cooperate.”
Det finns säkerligen anledning återkomma i detta ämne!
Regimen i Nordkorea, världens mest slutna samhälle och hårdaste diktatur, har riktat kritik mot att Sverige jämte Finland överväger att gå med i North Atlantic Treaty Organization (NATO).
George W. Bush inrangerade under sin tid som USAs president Nordkorea bland sådana länder han kallade ”ondskans axelmakter”. Uttrycket skapades av den kanadensisk-amerikanske politiske kommentatorn David Frum och är en motsvarighet till vad president Ronald Reagan tidigare benämnt ”ondskans imperier”.https://sv.wikipedia.org/wiki/Ondskans_axelmakter
Nordkoreas regim i Pyongyang känner sig uppenbarligen manad att bryta en lans för Ryssland, som tillsammans med Kina och Iran torde vara landets enda internationella vänner. Den engelskspråkiga sydkoreanska tidningen Korea Herald konstaterar: ”I en text på dess hemsida uppger /det nordkoreanska/ utrikesdepartementet att Natomedlemskap för de nordiska länderna endast kommer att öka på den militära konfrontationen med Ryssland och skaka om den militära balansen i Östersjöområdet.”
Enligt det nordkoreanska synsättet betraktar USA och västvärlden Ukrainas situation som ett gyllene tillfälle att begränsa Rysslands strategiska utrymme, något som Putins Ryssland uppfattar som en provokation.
Även om man kanske kan tycka att ovanstående försök till analys har en viss logik över sig tyder fortsättningen på att Pyongyang ordentligt missuppfattat läget. Ty enligt Nordkorea fungerar inte de omfattande internationella sanktionerna mot Ryssland, utan dessa uppges vara tecken på att de europeiska länderna ”är rädda för framtiden”, att ett strypande av ryska energileveranser kan leda till en allvarlig ekonomisk kris.
Om så hade varit fallet hade emellertid Europaparlamentet knappast röstat för att EU-länderna skulle bojkotta olja, naturgas, kol och kärnbränsle från Ryssland vilket skedde i början på april. https://www.di.se/live/eu-rostade-ja-till-rysk-energibojkott/
Korea Herald citerar det nordkoreanska utrikedepartementets bombasmer: ”Verkligheten visar att käppen av sanktioner som skickats från USA och Väst mot Ryssland snarast visat sig vara en bumerang som flyger tillbaka mot dess halsmuskler.”
Nordkorea är en kommunistisk diktatur som kretsar kring personkulten av landets ledare, den 38-årige Kim Jong-un. Denne kallas officiellt ”den store efterträdaren” under det att hans far Kim Jong-il kallades ”den käre ledaren”. Farfadern, Kim Il-sung, är känd som ”republikens evige president”. Kim Jong-un har beräknats vara 1,62 m lång men använder skoinlägg för att verka längre. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kim_Jong-un
Kim Jong-un har haft makten sedan fadern avlidit den 17 december 2011. Han har gjort sig känd för att ha minst sagt hårda nypor – han har bland annat låtit mörda sin halvbror Kim Jong-nam och avrätta den ingifte farbrodern Jang Song-thaek. Enligt vissa uppgifter skall Jang och fem av hans medarbetare ha kastats in i en bur med utsvultna hundar och blivit sönderslitna av djuren. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/03/nordkorea-kim-jong-uns-morbror-blev-sondersliten-av-hundar/
Nordkorea har cirka 26 miljoner invånare, precis häften av Sydkoreas invånarantal. De båda koreanska staterna bildades 1948 då den tidigare av Japan ockuperade Koreahalvön delades i en nordlig och en sydlig del, varvid Sovjetunionen sattes att ansvara över den norra delen och USA över den södra. På 1970-talet köpte Nordkorea 1000 Volvo-bilar av Sverige men betalade aldrig för dessa – skulden uppgick 2019 till 2,8 miljarder kronor.
Bill Browder, allmänt känd som Vladimir Putins fiende, menar i en intervju i Dagens Nyheter (som refereras till i Dagens PS den 13 april) att om de ryska trupperna skulle få ordning på kriget i Ukraina så står icke NATO-länder som Sverige på tur.
Browder är ”förvånad” över att Sverige ännu inte är med i NATO. Detta, menar han i intervjun, är ett stort misstag och ett tecken på att de svenska makthavarna besitter ”en anmärkningsvärd brist på handlingskraft.”
Den politiske aktivisten och investeraren William Felix (”Bill”) Browder, född 1964, var tidigare en av de största västerländska investerarna i Ryssland. Han tröttnade emellertid på den ryska korruptionen och försnillandet av skattemedel och utvisades ur Ryssland. Hans advokat Sergej Magnitskij (1972-2009) arresterades och avled i fängelset efter drygt ett års tortyr och obehandlad sjukdom.
Browder är upphovsman till den så kallade Magnitskijlagen (Magnitsky Act), vilken antogs av den amerikanska kongressen 2012. Lagen gör det möjligt att beslagta ekonomiska tillgångar samt neka inresetillstånd till USA för sådana individer som kan antas ha varit inblandade i Magnitskijs död eller sätter mänskliga rättigheter ur spel. Liknande lagstiftning finns i Kanada, Storbritannien, Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Magnitskijlagen
Bill Browder, född i USA men numera bosatt i London, lever under ständigt dödshot från Moskva. Han ger uttryck för uppfattningen att Putin använt NATO endast som en förevändning för invasionen i Ukraina. ”Enda sättet att stoppa Putin”, anserhan, ”är att sluta köpa rysk olja och gas.”
Hittills har Polen tagit emot omkring 2,1 miljoner flyktingar från Ukraina, där Volodomyr Zelenskyj är president.
Polen och Ungern har länge kritiserats, bland annat för att dessa länder varit ovilliga att acceptera flyktingar. Det är hög tid för kritikerna att inse att den kritiken inte håller längre, särskilt när det gäller Polen. Sedan den ryska invasionen av Ukraina startade beräknas det att Polen tagit emot omkring 2,1 miljoner av alla de cirka 25 miljoner ukrainare – varav de flesta kvinnor och barn – som flytt landet. En enorm insats med andra ord. https://www.europaportalen.se/2022/03/fn-25-miljoner-har-flytt-ukraina Förutom till Polen har flyktingströmmarna gått till grannländerna Ungern, Moldavien, Slovakien och Rumänien samt i lägre grad till övriga Europa inklusive Sverige. Polen ligger inklämt mellan Ryssland och Tyskland och har varit med om mycket elände genom historien. Icke minst gäller detta landets fram till andra världskriget avsevärda judiska befolkning. Om Putins hänsynslösa krig i Ukraina – som hittills inte varit särdeles framgångsrikt med ryska ögon sett – fortsätter dra ut på tiden lär flyktingströmmen från Ukraina fortsätta. Bland annat har de ryska bomberna fallit över militärbasen Javoviv inte så långt från Lviv nära den polska gränsen. Frågan är vad som händer om Nato-landet Polen hamnar i skottlinjen på allvar – NATO har en skyldighet att ingripa om ett medlemsland utsätts för angrepp. Polen och Ungern har som nämnts ovan tidigare intagit en restriktiv hållning i flyktingfrågan – särskilt när det gällt flyende från andra kulturer och andra religioner än den kristna. De har insett att alltför många sådana inom landets gränser per automatik leder till svårigheter avseende assimilering och integrering i samhället. Det är enligt min mening en förståelig för att inte säga efterföljansvärd prioritering!
Fotnot: Ovanstående text är en redigerad variant av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen i Södertälje den 22 mars 2022.
En bild av diktaturernas intressegemenskap: Xi Jinping möter Vladimir Putin.
Under uppmarschen mot invasionen i Ukraina har Moskva och Peking bakom kulisserna hållit varandra underrättade om sina planer avseende Ukraina respektive Taiwan. Det deklarerar enligt tidningen The Epoch Times den 28 februari två amerikanska kongressledamöter.
Ledamoten i representanthuset Ken Buck, en republikan från Colorado, har uttalat sig på följande sätt: ”I think they have coordinated and I think that China is in a better position letting Russia go first, to evaluate.”
Buck menar att genom att passivt bedöma den ryska krigsinsatsen i Ukraina kan det röda Kina stå bättre rustat att ta itu med Republiken Kina på Taiwan, även kallat det fria Kina, som kineserna menar skall införlivas med fastlandet.
Bucks republikanske representanthuskollega Steve Chabot från Ohio påpekade att Vladimir Putin och Xi Jinping nyligen möttes vid de vinterolympiska spelen i Peking, något som ledde till ett ”no limits” partnerskap. ”They´ve been plotting behind the scenes”, konstaterade Chabot.
Ukraina-krisen kan tvivelsutan sägas gynna kineserna, då den tar bort USAs uppmärksamhet från Kina. Buck målar upp ett olustigt scenario: ”If the United States starts pouring troops into Europe and do our part as a NATO partner, we are not going to do what we want to do or need to do in the Pacific.”
Det ligger mot denna bakgrund i Folkrepubliken Kinas intresse att kriget i Ukraina förlängs så länge som möjligt samt att Putins ryska imperium fortsätter att utgöra ett potent hot mot Baltikum, Polen, Ungern och andra forna sovjetiska satellitstater. Inte ens Finland och Sverige kan känna sig säkra.
Makthavarna i Peking har så här långt avstått från att kalla Putins angreppskrig för ”invasion” men, för att vara garderad, hävdat att man respekterar ”all countries´sovereignty and territorial integrity”. Detta är minst av allt någon garanti för att kineserna kommer att avhålla sig från angrepp på Taiwan, då de inte betraktar Taiwan som ett självständigt land utan en integrerad del av Kina.
Steve Chabot menar att det är ”absolute critical” att Kina inser att ett anfall mot Taiwan medför direkt konfrontation med USA. ”The Taiwan Relations Act” är det avtal som reglerar förbindelserna mellan Förenta staterna och Republiken Kina. Det ålägger USA att stödja Taiwan med olika typer av krigsmateriel men stipulerar inte direkt att USA måste lägga sig i en militär konflikt mellan det kommunistiska Kina och det fria Taiwan. https://en.wikipedia.org/wiki/Taiwan_Relations_Act
Det är ingen överdrift att säga att intressegemenskapen mellan diktaturerna Kina och Ryssland hotar världsfreden. Den avgörande frågan i sammanhanget är om den skakiga Biden-administrationen i Washington, D. C. verkligen skulle komma att försvara Taiwan med vapenmakt om Peking sätter sina hot i verket.
Vladimir Putins anhängare framställer ofta sin idol som en mycket smartare ledare än sina västerländska kolleger. Det är ett omdöme som i hög grad kan ifrågasättas, enkannerligen efter vapenskramlet i Ukraina. Det kan mycket väl vara så att Ukraina-krisen är början till slutet för Putins tid vid maktens köttgrytor.Det kan han i så fall bara tacka sin egen dumhet för.
Självtillräckliga despoter, omgivna av underdåniga jasägare som de är, tenderar alltid att underskatta motståndarna. Vladimir Putin är på intet sätt något undantag från den regeln. Han hade sannolikt väntat sig att aggressionen i Ukraina skulle passera tämligen friktionsfritt. Så blev inte fallet.
Istället har så gott som hela världen vänt sig mot Ryssland, och såväl EU som USA verkar för kraftfulla sanktioner riktade mot Ryssland. NATO stärker jämväl de östeuropeiska medlemsländernas försvar genom att förse dem med örlogsfartyg, jaktplan och tusentals soldater. Stödet för anslutning till NATO har därtill under senare tid ökat i Ukraina och uppgår för närvarande till 62 procent.
”Putins krigshetsande har haft ungefär samma klargörande effekt som en hink iskallt vatten över huvudet”, skriver Anna Dahlberg.
Inte ens Rysslands allierade, det kommunistiska Kina, har givit sitt oreserverade stöd för den pågående ryska invasionen. Det kinesiska utrikesdepartementets taleskvinna, Hua Chunying, sade i ett uttalande att Kina hade ”called on all parties to respect and attach importance to each other´s legitimate security concerns, strive to restore issues through negotiation and consultation and jointly maintain regional peace and stability.” https://www.cbsnews.com/news/china-russia-ukraine-united-states-creating-panic/
Sveriges före detta stats- och utrikesminister Carl Bildt har inte varit nådig i sin karaktäristik av diktatorn i Kreml. Efter det timslånga tal Putin höll i rysk TV om situationen i Ukraina sade Bildt: ”Han har sjunkit ner i en historietolkning som är bisarr och farlig.”
I en kommentar till SVT Nyheter den 22 februari yttrade Bildt vidare följande: ”Det var ett synnerligen märkligt tal. Osammanhängande, obalanserat, farligt. Alla möjliga konstiga saker.” Bildt tvekade inte att kalla den ryske diktatorns tal för ”rappakalja”.
Bildt vände sig särskilt mot Putins påstående att Ukraina skapades av Sovjetunionen: ”Man häpnade. Han verkar leva i en värld av nationalistiska myter och unken imperienostalgi.” I grunden, menade Bildt, handlar det inte om det ryskdominerade Donbass-området i östra Ukraina utan om huvudstaden Kiev. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/carl-bildt-hapnade-av-putins-tal
Carl Bildt tror att äventyrligheterna i Ukraina mycket väl kan innebära slutet för Putins regim. ”Skulle han gå till ett storkrig med ett stort anfall och försöka ta Kiev, med många tusen döda som följd, tror jag att förr eller senare, möjligen snarare än förr, att det också blir slutet på Putinregimen.”https://www.expressen.se/nyheter/bildt-stort-krig-kan-bli-slutet-pa-putinregimen/
Putin har för tillfället stöd av såväl den ryska statsduman som troligen en majoritet av befolkningen, men skulle ett fullskaligt krig i Ukraina leda till att tusentals ryska soldater återvänder till fosterjorden i likkistor samtidigt som den redan hårt ansträngda ryska ekonomin handikappas ytterligare av kännbara sanktioner, kan situationen till slut leda till Putins fall.
Han har i så fall bara sig själv och sin ointelligenta politik att skylla på.
Den som slutligen intresserar sig för historiska paralleller kan knappast undgå att jämföra den ryska aggressionen i Ukraina med Nazitysklands expansion under åren närmast för Andra världskrigets utbrott. Vid Münchenöverenskommelsen den 30 september 1938 tillerkändes Tyskland det så kallade Sudetenland i den höglänta norra delen av Tjeckoslovakien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sudetenland
I mötet i München deltog Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Tjeckoslovakien fick inte vara med utan tvingades acceptera det fattade beslutet att blidka det expansiva Tyskland genom att ge Hitler Sudetenland på en silverbricka. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain, osalig i åminnelse, trodde att detta skulle tillfredsställa Hitlers törst efter nya områden att lägga under sig.
Hitler hänvisade då till att den tyska folkdelen måste skyddas mot övergrepp från de fridsamma tjeckerna och slovakerna. I exemplet Ukraina är det ryssarna därstädes som skall skyddas mot de snälla ukrainarna. Hitler var dock inte nöjd utan invaderade Polen den 1 september 1939, vilket innebar startskottet för Andra världskriget.
Om Putins ryska styrkor skulle lyckas med att erövra hela Ukraina kan han i värsta fall få för sig att göra en Hitler och gå in i de forna ryska territorierna Finland, Estland, Lettland och Italien. Problemet med detta är naturligtvis att de tre sistnämnda länderna är medlemmar i NATO med dess 40 medlemsstater i ryggen, som i ett sådant läge är förpliktigade att skrida till medlemsstaternas undsättning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato
Omkring 30 000 ryska soldater har anlänt till Belarus under de senaste dagarna.
Vladimir Putins makttillträde som Rysslands president 2000 blev starten till det nya Kalla kriget. Det gamla kan sägas ha inletts med den kommunistiska Prag-kuppen 1948 och kom att vara till Sovjetunionens upplösning på nyårsafton 1991. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
Det har konstaterats att Putin packat gränsen mot Ukraina med 100 000 ryska soldater. NATOs generalsekreterare, den förre norske statsministern Jens Stoltenberg, har nu informerat om att 30 000 ryska stridsmän har fylkats i grannlandet Belarus, ett rike som närmast har karaktären av sovjetisk museistat och i dag mest liknar ett ryskt lydrike, för att hålla ”en sammanhållen stridsövning”.
Bland de utplacerade ryska trupperna finns bland annat medlemmar i elitstyrkorna Spetsnaz och bland stridskrafterna i Belarus märks SU-35-jaktplan, Iskander-robotar samt luftvärnsrobotsystem.
Hockeylirarna Putin och Lukasjenka.
Den belarusiske diktatorn Aleksandr Lukasjenka har tidigare sagt att Belarus och Ryssland skall hålla gemensamma militärövningar på gränsen till Ukraina i februari.
Vladimir Putin uttalade 2005 att Sovjetunionens sammanbrott var en av 1900-talets största geopolitiska katastrofer. Det är ett illa dolt faktum att han aldrig riktigt accepterat frigörelsen av de forna sovjetiska satellitstaterna. Ukraina kan på många sätt anses vara ”juvelen i kronan” i det gamla sovjetimperiet, varför det inte var någon tillfällighet att Ryssland invaderade landet 2014 och annekterade Krim-halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Putin
Putin har vidare tvingats se på när den ena före detta satellitstaten efter den andra anslutit sig till fienden NATO respektive EU. Det är uppenbart att han nu inte vill se Ukraina gå samma väg. Om det kommer att leda till en fullskalig rysk invasion återstår att se.
”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.
Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativtatt genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”
Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka
Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.
Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.
Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”
Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.
Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp.
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 