Posted tagged ‘Natur & Kultur’

Islam och nazismen: mullaskolan i Dresden, stormuftin och Arafat

8 mars, 2015

 

untitled Hajj Mohammed Amin al-Husseini hälsar muslimsk SS-trupp i Tyskland.

Under Andra världskriget stred hundratusentals muslimer i de tyska väpnade styrkorna, huvudsakligen i armén. Under krigets senare skede inrymdes frivilliga muslimska soldater i Reichsführer Heinrich Himmlers så kallade svarta legioner: muslimer från Balkan utgjorde flera huvudenheter i Waffen-SS.

Bosniska muslimer bildade 13. Waffen-Gebirgs Division der SS Handschar samt 23. Waffen-Gebirgs Division der SS Kama. Albanska muslimer fanns i 21. Waffen-Gebirgs Division der SS Skanderbeg. Andra enheter bestod av de sovjetiska muslimska kontingenterna Osttürkischen Waffen-Verbände der SS, Waffen-Gebirgs Brigade der SS (Tatarische Nr. 1) och Kaukasischer Waffen-Verbände der SS.

Himmler var känd som den mest promuslimske inom Tredje rikets ledarskikt, vilket till betydande del berodde på att han avskydde den ”mjuka” kristendomen. Däremot högaktade han den ”maskulina” och martialiska muhammedanismen med dess blinda kollektiva lydnad och trosanhängarnas beredvillighet att uppoffra sig själva i den skoningslösa kampen mot fienden. Även Adolf Hitler själv uttryckte sig positivt om islam och dess profet.

images

Detta medförde att Himmler gärna gjorde avsteg från sina fantasier om det ”ariska” övermänniskoidealet i syfte att rekrytera flera muhammedaner till sitt SS.  Inte bara det – han gav dem också möjlighet att utöva sin religion inom SS-leden. Därför etablerade han en institution med uppgiften att utbilda muslimska fältpräster. Den kallades Mullahschule (mullaskola) och var belägen i Dresden.

Mullaskolan i Dresden slog upp sina portar i november 1944 med SS-Brigadeführer Walter Schellenberg som chef. I Dresden fanns även det så kallade Arbeitsgemeinschaft Turkestan, ett forskningsinstitut under SS-kontroll.

Lektionerna skulle ges av muslimska lärare vilka utvalts av stormuftin av Jerusalem, Hajj Mohammed Amin al-Husseini. Huvudlärare var professor Amilcan Idris, en volgatatar verksam i det tyska utrikesministeriet vilken var involverad i ett projekt som omfattade propagandasändningar över radio riktade mot Turkiet.

profile_picture_by_sschellenberg-d4crs9pWalter Schellenberg: chef för den nazistiska mullaskolan.

Förutom en betoning av intressegemenskapen mellan Tredje riket och den muslimska världen innehöll kurserna vid mullaskolan lektioner som förmedlade elementära kunskaper om hur man studerade och idkade högläsning ur Koranen, en sammanfattning av profeten Muhammeds liv och gärning, en kortfattad orientering om islams religiösa historia och expansion samt om de berörda folkslagen.

Mullaskolans första studentgrupp bestod av 40 frivilliga från flera centralasiatiska länder. Kurserna var ursprungligen tänkta att ta ett-två år i anspråk, men för de flesta ”fältmullor” kortades den ner till ett par månader på grund av det trängande behovet av deras tjänster. Den första kursen hade avslutats i slutet av 1944.

Skolan och forskningsinstitutet upplöstes efter de allierades terrorbombningar av Dresden den 14 februari 1945, då den gamla kulturstaden i östra Tyskland förvandlades till en rykande ruinhög. Kvarvarande studenter flydde tillsammans med personal ur Arbeitsgemeinschaft Turkestan till Weissenfels, där de sannolikt kapitulerade till den amerikanska armén.

images9O5YPWE6 Dresden efter de allierades bombningar.

Det är väl känt att det reellt existerande islam och nazismen hade ett gemensamt intresse i att utrota såväl judendomen som det judiska folket. Islam är från och med sin grundare, profeten Muhammed, och de muhammedanska grunddokumenten Koranen och haditherna impregnerad av judehat. Niclas Sennerteg skildrar i sin bok Hakkorset och halvmånen (Natur & Kultur 2014, 491 sidor) insiktsfullt den växelverkan som existerade mellan de båda ideologierna.

Stormuftin Hajj Mohammed Amin al-Husseini är den obestridde centralfiguren när det gäller denna växelverkan mellan den religiösa läran islam och den sekulära ideologin nationalsocialismen. Det kan inte råda någon tvekan om att islam är det mer omfattande och mest genomtänkta av dessa båda koncept, något som naturligtvis också framgår av deras respektive livslängd: under det att det nazistiska ”tusenårsriket” kapsejsade efter tolv år har islam funnits i 1400 år och befinner sig i skrivande stund på en internationell terroroffensiv som saknar motstycke i världshistorien.

Det kan på goda grunder anses att den så kallade Islamiska staten (IS), eller DAESH, överträffar nazisterna när det gäller utstuderade grymheter och obegriplig sadism. Den turkiske poeten Serkan Engin, född 1975, hävdar följdriktigt i Jihad Watch att islam är värre än nazismen och att den därför bör förbjudas. Han pekar på att Koranen och haditherna överflödar av upmaningar om att döda exempelvis avfällingar, otrogna, homosexuella, äktenskapsbrytare med flera.

Muhammed föregick med gott exempel när han lät döda mellan 600 och 800 judar som vägrade underkasta sig honom. Det var därför på intet sätt märkligt att Hitler och nazisterna lät sig inspireras av islamisk teori såväl som praktik. Vid ett möte i ”Örnnästet” i Obersalzberg den 22 augusti  1939, således bara en dryg vecka före invasionen i Polen som utlöste Andra världskriget, sade Hitler: ”Vem talar i dag om armeniernas utplåning?”

imagesVCNJMUWV Kharpert i Ottomanska riket i april 1915. Ottomanska armén marscherar armenier till ett närbeläget fängelse i Mezireh.

Hitler syftade här på Osmanska rikets folkmord (Seyfo) på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontiska greker med flera kristna grupper under Första världskriget 1915-16. Han menade att om turkarna kunde gå i land med sådant så skulle nazisterna nog kunna utplåna Europas judar utan särskilt stor uppståndelse. Där tog han givetvis fel, men det är en annan historia.

Hajj Mohammed Amin al-Husseini (1895/97-1975) föddes i Kairo i en förmögen familj och utsågs 1921 av britterna till den prestigefyllda posten som stormufti (en hög domare) över Jerusalem i det brittiska mandatet Palestina, en position som tidigare innehafts av al-Husseinis fader och broder. Han blev även ordförande i Muslimska högsta rådet.

När den brittiska mandatärmakten utsåg al-Husseini till Jerusalems stormufti var den synnerligen väl medveten om al-Husseinis lågande hat mot judar och sionister. Redan 1918 hade han rakt på sak förklarat för en judisk medarbetare i Jerusalem: ”Detta är och kommer att förbli arabiskt land…Sionisterna skall slaktas till sista man…Inget annat än svärdet kommer att avgöra framtiden för detta land.” Al-Husseini var inte sen i att omsätta sitt tal i praktisk handling.

Under årtionden uppmanade han, från Nabi-musa-upploppen 1920 fram till Israels bildande 1948, till blodiga pogromer mot de palestinska judarna. Stormuftin betonade de antijudiska passagerna i de muslimska skrifterna och framhävde ständigt den påstådda muslimska plikten att slakta så många judar som möjligt. 1929 agiterade han fram en arabpalestinsk revolt i mandatet Palestina. Desslikes propagerade han för internationell jihad (heligt krig) mot till exempel hinduerna i Indien.

imagesEAC3XEPF Stormuftin och Führern i Berlin den 28 november 1941.

1937 tvingades al-Husseini fly från Palestina sedan en ny arabrevolt utbrutit mot britterna och judisk immigration i området. Han reste därefter i tur och ordning till Libanon, Irak, Persien (Iran) och Italien, där han den 27 oktober 1941 träffade den italienske diktatorn Benito Mussolini. Därefter fortsatte stormuftin till Tyskland och träffade Hitler i Berlin den 28 november. Han begärde hjälp mot judarna i Palestina och lär även för Führern ha föreslagit att judarna måste utrotas.

Al-Husseini stannade i Tyskland under merparten av kriget och fick under tiden graden Gruppenführer i SS. Efter krigsslutet inleddes en ny period av kringflackande i stormuftins liv. Efter att först ha landat i Schweiz hamnade han i Frankrike, varifrån Jugoslavien såväl som Storbritannien förgäves sökte få honom utlämnad och ställd inför rätta som krigsförbrytare: stormuftin hade rekryterat omkring 20 000 muslimer till SS vilka deltagit i massakrer på judar i Kroatien och Ungern. 1946 tog han sig från fransk fångenskap först till Egypten och därpå till Libanon.

Efter den arabiska invasionen av Israel 1948 utsågs al-Husseini den 1 oktober 1948 av det Palestinska rådet till ledare för en påstått  självständig palestinsk nation som man ansåg sig ha bildat i Gaza. Stormuftin fortsatte att vara palestinaarabernas främste talesman till 1962, då han drog sig tillbaka från offentligheten. Han avled i Beirut 1974.

Efterträdare blev Yassir Arafat (1929-2004), född i Kairo av en mamma som var kusin med al-Husseini, Hamida Khalifa al-Husseini. Arafat, en medlem av Muslimska brödraskapet, hade 1958 bildat Fatah och utsågs 1969 till ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO och i tidernas fullbordan till den icke existerande staten ”Palestinas” så kallade president.

images Puss på dig, bäste bror…Arafat pussar sin efterträdare Abbas.

Historien visar som framgått ovan att det går en röd, eller kanske snarare brun, tråd av naziinspirerat judehat och antisemitism från Hajj Mohammed Amin al-Husseini via Yassir Arafat till dennes efterträdare som ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen). Att detta i dag i breda lager tycks vara totalt okänt är onekligen ett bevis på att det historiska minnet kan vara tragiskt kort.

Källor:

http://derfreiwilligen.blogspot.se/2010/08/ss-mullahschule-in-dresden.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hakkorset-och-halvmanen_4224977.svd

http://www.jihadwatch.org/2014/08/turkish-poet-islam-is-worse-than-nazism

http://www.levandehistoria.se/folkmordskonventionen-en-historisk-introduktion/forintelsen-anas-runt-hornet

http://www.d-intl.com/2013/10/17/den-okande-stormuftins-ideologi-var-islam-inte-nazism/

http://www.expressen.se/debatt/hamas-ar-arvtagare-till-hitlers-arabiska-vanner/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19849905.ab

http://www.salem-news.com/articles/may162010/turkish-slaughters-ss.php

Förändringshysteri contra konservatism

17 april, 2013

obama_change-WE-NEED

Två teman dominerade Barack Obamas valkampanj 2008: Yes, we can samt Change.

Det finns väl inget frekventare och samtidigt innehållslösare slagord än just ”förändring” (change). Det tas upp i precis alla möjliga och omöjliga sammanhang som ett universalmedel avsett att bota allt ont i världen. Av politiker, företag, samhällsdebattörer och motivationsprofeter. Allt skall röra sig om förändring, förändringsbenägenhet och förändringsarbete.

Förändring blir ett värde och ett mål i sig enligt receptet ”förändring för förändringens egen skull”. Allt skall omstöpas och omorganiseras och omflyttas.

Vi märker det i varuhuset där helt plötsligt hyllor och montrar omgrupperats så att det tar flera dagar, ibland veckor eller ännu längre att vänja sig vid det nya stuket.

Vi märker det på den dagliga tidningen som får nya typsnitt, större bilder, andra vinjetter och nya serier. De olika avdelningarna byter plats, korsorden stöps om. Ibland blir det bättre, ibland sämre. Om en ny chef bestämt sig för att sätta sin prägel på tidningen genom att förvandla den till oigenkännlighet så brukar det också bli så.

Vi märker det i den svenska skolans utveckling där förändringarna, den ena mer plågsam och destruktiv än den andra, har sköljt över de arma lärarna, eleverna och föräldrarna som flodvågor efter Andra världskrigets slut då Sverige fick en ny grundskola enlig östtysk modell. Följden har blivit att Sverige sackat efter alltmer i den internationella skolutvecklingen – eleverna får sämre och mer otillräckliga kunskaper för varje år som går.

I vårt land anses det nämligen fult att tillägna sig säkra kunskaper i olika ämnen – detta kallas ”korvstoppning” och menas vara uttryck för en ”förlegad pluggskola”.

Vi märker vidare förändringshysterin   på banken som plötsligt avskaffar kontanthanteringen, sak samma på bussen. Vi märker det på bilmodellerna som ser likadana ut allihop. På puben och restaurangen där vi inte får röka längre.

Det enda som aldrig förändras är det eviga tjatet om förändringar som löser alla problem. Och även om det snart blir uppenbart att de inte löser alla eller ibland ens några problem ses den heliga förändringen som ett självändamål.

img92047-image460-links1AIDS – en frukt av den destruktiva sexuella revolutionen.

Därmed inte sagt att det inte behövs förändringar och omprövningar ibland. Många av historiens reformer och nyorienteringar har varit helt nödvändiga: kvinnans frigörelse, läkarvetenskapens utveckling, demokratiseringen i betydande delar av världen (även om diktatur och förtryck fortfarande plågar stora delar av mänskligheten), kommunikationernas utveckling inklusive IT-revolutionen, kommunismens respektive nationalsocialismens kollaps, handelns utveckling som gav upphov till kapitalismen vilket möjliggjort ett tidigare okänt välstånd. En lång rad uppfinningar och upptäckter vilka i grunden förändrat vårt sätt att leva. Etcetera, etcetera.

Som övertygad konservativ menar jag dock att mänskligheten i det stora hela mår bättre av att förändringarna sker som ett resultat av mogna överväganden och en smula eftertanke. Om det annalkande nya helt eller ganska säkert kan antas medföra förbättringar så skall det troligen prövas. Om inte är det bättre att avstå.

Bland alla oönskade så kallade revolutioner finns det en som enligt min mening enbart har medfört elände. Det är den sexuella revolutionen eller det så kallade ”fria sex” som kommit traditionella värden och värderingar såsom kyskhet, trohet, ömsesidig respekt mellan könen och familjebildning att tvingas stryka på foten. Följden har blivit bland annat galopperande ansvarslöshet, oönskade barn, abortkult och individualistisk njutningslystnad utan förpliktelser samt epidemiska könssjukdomar.

Sexkulten har, paradoxalt nog kan tyckas, gjort att den ömtåliga intimitet som tidigare var ett adelsmärke i umgänget mellan könen gått förlorad. Det sexuella har blivit något vulgärt och ett föremål för hejdlös exhibitionism. Det kan här vara lärorikt att studera de svängande löspenisarna på något lastflak i centrala Stockholm i samband med den årligen återkommande så kallade Pridefestivalen.

Jag är konservativ därför att jag, för att låna ett uttryck från den gamle fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) i debattboken Kämpande konservatism (Natur & Kultur 1971), önskar ”reformera det som behöver reformeras för att kunna konservera det som behöver konserveras”. En eftertänksam konservatism är alltså inte något projekt för att bevara status quo – förändringar kommer vare sig vi vill det eller inte och är ibland, som nämnts, både oundvikliga och nödvändiga.

Stundom är det emellertid, eller borde i alla fall vara, uppenbart att det gamla fungerar bättre än det tilltänkta nya. Ett enda exempel från vårt eget land: monarkin. En statsform som mestadels fungerat alldeles utmärkt i Sveriges land i ett årtusende. Monarkin har genom åren undergått sådana förändringare som gör att den i dag, i så kallad konstitutionell form, är väl anpassad till samtiden och ger Sverige ovärderlig PR utomlands såväl som medborgarna en känsla av festivitas och solennitet här hemma.

M-BernMarskalk Bernadotte: grundaren av dynastin Bernadotte.

Medan man i andra länder varit klåfingriga och avskaffat monarkin i en rad länder – och stundom har väl detta varit motiverat i det enskilda fallet – har vi svenskar, lite överraskande kanske, varit kloka nog att ha behållit den. Genidraget var att förändra inom ramen för det bestående genom att importera ett nytt kungahus från utlandet 1810 – hade det inte varit för de populära bernadotterna hade Sverige sannolikt varit republik i dag.