Socialdemokratin och klasskampen och att ställa grupper mot varandra

Socialdemokratisk 1 maj-demonstration i Vaggeryd 2006.

”Vi ställer aldrig grupper i samhället mot varandra.”

Detta hävdas av Boel Godner (S), kommunstyrelsens ordförande i Södertälje sedan 2010, i en socialdemokratisk annonsbilaga i den gratisutdelade lokaltidningen Södertäljeposten december 2021.

Detta är naturligtvis kvalificerat struntprat, och fru Godner är själv väl medveten om detta – om hon är någorlunda underkunnig om sitt eget partis historik. Vilket jag förutsätter att hon är. I så fall vet hon att Socialdemokraterna i egenskap av ett socialistiskt parti i grunden bygger sitt engagemang på klasskampen, vilken per definition innebär just att ställa samhällsgrupper mot varandra.

Det kan vara fråga om män mot kvinnor, folket mot makthavarna (dock inte så aktuellt när sosseriet har makten), borgarklass mot arbetarklass, arbetsgivare mot arbetstagare, kapitalister mot löntagare, hyresvärdar mot hyresgäster, strejkbrytare mot strejkande, militärer mot fredivrare, klimatalarmister mot så kallade -förnekare eller kanske bara vi mot dem. Det kan också vara fråga om Sverigedemokraterna mot övriga partier, något jag själv fått erfara som ledamot i Södertälje kommunfullmäktige. Och det är givetvis Boel Godner som ställt sig i spetsen för denna uppdelning i ”vi och de andra”.

Boel Godner (S) i Södertäljeposten (annonsbilaga) december 2021. Foto: Tommy Hansson

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) bildades formellt 1889 men kan noga taget räkna sitt ursprung tillbaka till 1881, då agitatorn och skomakaren August ”Mäster” Palm höll ett uppmärksammat tal med titeln Hvad vilja socialdemokraterna?.

Partiets huvudfrågor var allmän och lika rösträtt samt åtta timmars arbetsdag. I syfte att vinna gehör för sina krav organiserade dåtidens sossar en lång rad konfliktåtgärder och strejker, något som ledde till en stark polarisering i det dåtida samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_socialdemokratiska_arbetarepartis_historia

Ett återkommande inslag i partiets agitatoriska verksamhet har ända sedan starten varit högtidlighållandet av arbetarklassens dag (eller klasskampens dag som jag brukar säga) den 1 maj, den dag då man ditintills mestadels firat vårens ankomst.

Nu skulle medvetna socialistiska arbetare, istället för att avnjutna fågelsång och vårvärme i behaglig enskildhet, ut på gatorna och bära röda flaggor och banderoller samt skandera käcka slagord mot arbetsgivare, militärer, hyresvärdar och andra förhatliga grupper. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsta_maj

Ådalen 14 maj 1931.

Den enskilda händelse som betytt mest för Socialdemokraternas maktinnehav i Sverige var tveklöst händelserna i Ådalen i Hälsingland den 14 maj 1931. Arbetare vid Marmaverken protesterade då mot att arbetsgivaren under pågående strejk hyrt in strejkbrytare för att hålla produktionen igång. Flera av strejkbrytarna misshandlades och förnedrades. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85dalsh%C3%A4ndelserna

Det demonstrationståg som ringlade sig fram genom det naturfagra landskapet kom att beskjutas då ett militärbefäl (felaktigt) tyckte sig se vapen i flera av demonstranternas händer, varvid fem personer tragiskt nog sköts ihjäl.

Opinionsbildningen har genom åren utvecklats till att vara överväldigande på demonstranternas sida, men så var långt ifrån fallet vid själva tilldragelsen: borgerliga tidningar sympatiserade i regel med polis och militär, däribland Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning och dess chefredaktör Torgny Segerstedt. Ådalshändelserna kan sägas ha delat in Sverige i två läger och bidrog troligen starkt till att Socialdemokraterna kunde komma till makten 1932 och behålla den oavbrutet till 1976.

Nutidens sossar inklusive Boel Godner vill gärna framställa det egna partiet som inkluderande och gränsöverskridande. Då och då sticker emellertid bockfoten fram hos ledande partiföreträdare såsom Magdalena Andersson, Morgan Johansson och Peter Hultqvist vilka kanske framförallt har en tendens att se farliga nazister och högerextremister bakom varje buske. När dessa mestadels återfinns i partiföreträdarnas hjärnor.

Statsrådet Morgan Johansson hävdar att det vimlar av högerextremister och nazister.

De som går på Godners och övrigas försök till skönmålning skulle kanske studera texten till sången Internationalen (svensk text från 1902 av Henrik Menander), vilken sjungs unisont på såvitt jag vet alla sossesammankomster den 1 maj. Ett exempel i form av några rader i en vers som troligen inte sjungs i dag men som ändå finns med: ”Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång, vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.” https://www.dagensarena.se/redaktionen/sta-inte-dar-och-mumla/

Bildt anklagad för antisemitism – krav på uteslutning ur M

 

Carl Bildt och Fatah-grundaren Yassir Arafat.

Efter Carl Bildts senaste förlöpningar om Israel höjs det röster för att den förre stats- och utrikesministern skall uteslutas ur Moderaterna. En som krävt just detta är Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet.

Bild gjorde sig inledningsvis skyldig till den häpnadsväckande utsagan att Israels agerande vid Tempelberget i Jerusalem, där de muslimska helgedomarna al-Aqsa-moskén och Omar-moskén är belägna, är att jämställa med att ”skicka in nazister i Vatikanen.” https://www.expressen.se/nyheter/bildts-svar-anklagas-for-ren-antisemitism/

Jämförelser mellan staten Israels politik och nationalsocialismen anses vara ett säkert tecken på antisemitism. Aron Verständig citeras i Expressen: ”Det är ren och skär antisemitism.” Han menar att Moderaterna nu bör ta tag i problemet Bildt och utesluta honom ur partiet. Samma krav har ställts av Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Stockholm.

Verständig anser vidare: ”Det är  förvånande att en tidigare statsminister och utrikesminister ger uttryck för sådana åsikter.” Tyvärr är det emellertid inte alls förvånande att just Carl Bildt gör det, varom mer nedan.

Det skall i ärlighetens namn sägas att Bildt insåg att han gått för långt och erkände att hans formulering nog inte hade varit den allra bästa. Istället tillkännagav Carl Bildt med en överraskande dålig språklig formulering  via sitt Twitter-konto som svar till en kritiker: ”Och jag håller med dig om det hade förmodligen varit bättre att det var som om IS hade stormat in St. Peters-kyrkan – eller i viktiga synagogor.” 

Att jämföra Israel med den brutala terrorrörelsen Islamiska staten (IS), även kallas Kalifatet – som halshuggit och bränt folk levande – skulle alltså enligt excellensen Bildt vara att föredra framför att jämföra den judiska staten med de tyska nazisterna. Jag överlåter åt mina läsare att avgöra om så verkligen är fallet.

Jag belyste i en på sin tid rätt uppmärksammad bloggartikel 2009 den dåvarande utrikesministern Carl Bildts hållning gentemot Israel och det judiska folket. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Jag framhöll bland annat: ”Med excellensen Bildt är det nu en gång så att han aldrig förstått det judiska folkets situation och särart.” Följaktligen har han gång efter annan trampat i klaveret då han kommenterat situationen i Mellanöstern eller haft med israeliska befattningshavare att göra.

Detta har bland annat yttrat sig i att han jämfört den islamistiska terrorrörelsen Hamas med den demokratiska oppositionen i Israel samt tryckt på för att östra Jerusalem skall utropas till huvudstad i en palestinaarabisk statsbildning. I samband med den senaste konflikten har Bildt yttermera stött husockuperande palestinaaraber i östra Jerusalem.

Jag jämförde i mitt blogginlägg enligt ovan Bildts bristande förståelse för den judiska synen på Jerusalem som Israels eviga huvudstad med den tragiskt mördade FN-medlaren Folke Bernadotte, vilken i princip hade samma inställning till Jerusalem som Bildt. 

Det påstås ofta att Jerusalem är centralt för den muslimska identiteten. Fakta i målet är dock att Jerusalem i Koranen nämns lika ofta som i hinduismens eller asatrons grundläggande dokument – det vill säga aldrig. https://www.varldenidag.se/israelkommentar/hur-viktig-ar-jerusalem-for-islam/repqkB!aIRxMmGTk8w8S1dmPqigUA/

Bildts Israel-kritiska och ”Palestina”-vänliga hållning kan spåras tillbaka till hans tid som studentpolitiker. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping i november 1971 gick Carl Bildt, Carl Cederschiöld och några till emot förbundets representantskap och insisterade på att ”Israels bildande stod i strid” med palestinaarabernas rättigheter. Och på den vägen är det. Jag tror inte jag begår någon större överdrift om jag gissar att Bildt helst såg att Israel försvann från kartan.

Bildts inställning i Israel-”Palestina”-frågan rimmar väl med hans öppenhet för vänstern i andra frågor. Som medlem i Stockholms studentkårs internationella utskott möjliggjorde han för kårmedlemmarna (däribland denna bloggare, vilken till skillnad från Bildt tog en examen) att skänka pengar till de kommunistiska gerillarörelserna FNL (Viet Cong) i Vietnam och Frelimo i Mocambique. Bildt tillhörde också de studentpolitiker som förordade goda förbindelser med östblocksländer såsom Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern.

Det förtjänar slutligen att påpekas att det parti som gått mest i bräschen för stöd till Israel i den pågående konflikten är Sverigedemokraterna; även Kristdemokraterna intar en proisraelisk hållning.

DEBATT: Israel har rätt att försvara sig mot terrorister

Fotnot: Lars Lundberg (1945-2004) ger i boken Bilder av Bildt (Legus förlag 2004, 187 sidor) en exposé över Carl Bildts liv från tidigt ungdom och framåt.

+n

b¨+9´+u

Så hjärntvättar BBC britterna: vänstervridning och dubbeltänk

British Broadcasting Corporation (BBC) grundades den 18 oktober 1922. Företaget stod bakom den första nationella TV-kanalen i världen med reguljära sändningar utanför USA och förfogar i dag över ett otal TV- och radiokanaler i och utanför Storbritannien. Länge respekterades BBC allmänt som en garant för en saklig och opartisk nyhetsrapportering, men det ryktet har blivit avsevärt skamfilat – alltfler tenderar istället att se BBC som en vänsterinriktad propagandamegafon.

Enligt den brittiske författaren, journalisten och universitetslektorn David Sedgwick är det illa ställt på British Broadcasting Corporation, ibland av kritiker skämtsamt benämnt bland annat British Bullshitting Corporation, Bolshevik Broadcasting Corporation eller Brussels Broadcasting Corporation.

I boken BBC: Brainwashing Britain? (Sandgrounder Publishing 2018, 387 sidor) levererar Sedgwick en veritabel och samtidigt av fakta och exempel väl underbyggd bredsida mot den statliga brittiska företagsjätten, stundom kallad Auntie, som en gång i tiden uppfann beteckningen public service avseende medier ägnade att betjäna allmänheten.

David Sedgwick menar att det är illa ställt på BBC.

”The modern BBC”, konstaterar Sedgwick (sidan 5), ”is an entirely different animal than it was back in the 1950s when Auntie seemed to capture its essence so deftly. The modern organisation is in fact barely recognisable to its 1970s or even 1980s incarnations. Something has changed – is changing /…/ With its enthusiasm for all things liberal and ´progressive´, to the ordinary man and woman in the street the ´national´ broadcaster arguably feels ever more remote, ever more detached from their own reality than at any time in the corporation´s near 100-year history. https://sv.wikipedia.org/wiki/BBC

Frankfurtskolan och kulturmarxismen. Enligt David Sedwick ligger alla som tillhör en eller flera av grupperna konservativa, kristna, vita, män, arbetarklassen, patrioter, abortkritiker och Brexit-supportrar illa till hos den närmast patologiskt politiskt korrekta institutionen BBC. En term som ofta nämns i samband med BBC och etablissemangsmedia  över huvud taget är kulturmarxism, som mycket kortfattat kan definieras som en utveckling av marxismen syftande till att påverka kultur- och samhällslivet i marxistisk/socialistisk riktning.

Ursprunget till kulturmarxismen står att finna i den så kallade Frankfurtskolan, som var en neomarxistisk skolbildning med ursprung i Institutet för socialforskning i tyska Frankfurt am Main i början av 1930-talet. En av målsättningarna var att förena Karl Marx politiskt-ekonomiska idéer med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.  Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 flydde många av företrädarna, exempelvis Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse, till USA. Särskilt Marcuse fick ett avsevärt inflytande över 68-vänstern i USA och västvärlden i sin helhet. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett uttryck som tillskrivits den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, däribland det mediala flaggskeppet BBC, hade inletts.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankfurtskolan

David Sedgwick definierar kulturmarxismens agenda på följande sätt (sidan 15): ”The gradual process of destroying all traditions, languages, religions, individuality, government, family, law and order in order to re-assemble society in the future as a communist utopia. This utopia will have no notion of gender, traditions, morality, god or even family or the state.”

Hatet mot Trump. Ett särskilt hatobjekt för BBC är USAs president Donald J. Trump. Etablissemangsmedia och den politiska korrektheten i stort kommer aldrig någonsin att förlåta Trump för att denne i presidentvalet 2016 besegrade den egna favoriten Hillary Clinton, vilken så sent som kvällen före valet av såväl politiska bedömare som spelbolag antogs gå mot en given seger. Istället vann Trump med 304-227 räknat i elektorsröster; att Clinton fick något fler väljarröster än Trump hade ingen betydelse såsom det amerikanska valsystemet är utformat. https://www.oddsonline.se/nyheter/valet-i-usa-clinton-storfavorit-infor-den-sista-debatten/

Sedgwick presenterar i sin bok en rik provkarta på BBCs Trump-fientliga verksamhet. Trump är till att börja med nära nog allt som det brittiska medieföretaget avskyr: man, kristen, heterosexuell, frispråkig anti-socialist och med en bakgrund som extremt framgångsrik företagare i miljardklassen. Sedgwick (sidan 112): ”The maverick businessman represents a real threat to the elites  whose interests the BBC so faithfully and unreservedly represent. His opposition to open borders, mass migration and subsequent disenfranchisement of America´s blue collar workers puts him very much on the wrong side of BBC and its ´progressive´allies.”

Donald Trump är enligt BBCs värdegrund, som David Sedgwick uppfattar den, ”very, very bad”. Alla nyheter om och analyser av Trumps göranden och låtanden presenteras i BBCs programutbud i negativast möjliga dager. Jag skall av utrymmesskäl nöja mig med att återge ett exempel ur Sedgwicks bok.

Det gäller försöken att sammanbinda Trump med den vita rasistgruppen Ku Klux Klan (KKK) och särskilt David Duke, USAs troligen mest beryktade antisemit och förespråkare för vit överhöghet samt med ett förflutet som stormästare (grand wizard) för en falang av KKK. Duke har representerat det Republikanska partiet i delstatsparlamentet Louisiana men har även varit medlem i Demokratiska partiet. Populistiska partiet och Reformpartiet. Han uttalade 2019 sitt stöd för den vänsterextremistiska samt jude- och Israel-hatande demokratiska kongresskvinnan Ilhan Omar. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/14/vite-arkerasisten-david-duke-backar-upp-ilhan-omar/

Sedgwick beskriver hur BBC, oavsett vad Donald Trump sysslade med under sin framgångsrika valkampanj 2016, sökte koppla detta till David Duke: Trump vill sänka skatterna. Vad tycker David Duke om det? Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Vad är David Dukes åsikt om det? Trump gillar glass med mintchoklad. Gillar David Duke glass med mintchocklad? Så där höll det på.

BBC piskade upp hatstämning mot Vita husets pressekreterare Sarah  Huckabee Sanders.

”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det kan noteras att Donald Trump enligt tillgänglig statistik som presenteras av Sedgwick (sidan 231) tagit avstånd från David Duke/KKK 55 gånger sedan 1991. Ändå har BBC med en dåres envishet gjort sitt bästa för att antyda, att de båda herrarna är av samma skrot och korn. Så till exempel hävdade det brittiska bolaget under valkampanjen 2016 att ”Trump vägrat ta avstånd från Duke” sedan den senare uttalat halvhjärtat stöd för Trump. Sedgwick visar emellertid att Trump i en intervju med journalisten och nyhetsankaret John Heilemann redan 2015 sade om Duke: ”I don´t need his endorsement. I certainly wouldn´t want his endorsment.”

Hatet och illviljan mot president Trump omfattar även hans nära medarbetare. David Sedgwick tar upp fallet med Sarah Huckabee Sanders, Vita husets pressekreterare 2017-19. Vid en presskonferens ställde en närvarande reporter den egendomliga frågan: ”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det väckte rabalder då Huckabee Sanders enligt BBCs framställning inte svarade på frågan. BBCs mailkorg fylldes snabbt med inlägg av typen ”Sarah Sanders är en fruktansvärt monster” och ”Hela administrationen är fullproppad med förespråkare för vit överhöghet!”

Sanningen var att journalisten och Trump-hataren April Ryan, troligen helt medvetet, slängde ur sig frågan – som inte hade någonting alls att göra med vad som diskuterats under pressträffen – då Sarah Huckabee Sanders hade avslutat pressträffen och var på väg från podiet. Detta rapporterades inte av BBC, som på detta sätt kunde skapa en egenhändigt ihopsnickrad skandal med Trump-anknytning. Sarah Huckabee Sanders ställning hos den vänsterliberala presskåren och hos BBC främjas knappast av att hon är dotter till den konservative före detta guvernören i Arkansas och presidentkandidaten Mike Huckabee. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sarah_Huckabee_Sanders

McGovern-syndromet och journaliskåren. BBC förefaller vara drabbat av samma åkomma som sedan lång tid tillbaka vidlådit etablerade svenska medier: det jag har kallat McGovern-syndromet. Det är uppkallat efter George McGovern (1922-2012), en vänsterliberal senator från delstaten South Dakota vilken nominerades som Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet 1972 men som förlorade till den sittande presidenten Richard M. Nixon med en av de största marginalerna i USAs historia – Nixon vann med elektorsrösterna 520-17.

McGovern-syndromet innebär att det aktuella mediet undantagslöst i sin rapportering och sina analyser med alla medel backar upp den demokratiske kandidaten. I Sverige har vi kunnat notera detta fenomen åtminstone sedan Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Svenska etablissemangsmedia, enkannerligen etermedia som SVT och TV4 (där USA-korrespondenten Rolf Porseryd är ett skräckexempel), har med den drucknes envishet favoriserat alla demokratiska presidentkandidater.

Detta gäller vare sig dessa varit vinnare såsom John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama eller förlorare såsom Hubert Humphfrey, Walter Mondale, Michael Dukakis, Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton. De republikanska kandidaterna och presidenterna av typ Ronald Reagan och George W. Bush har analogt härmed svartmålats och demoniserats och Donald Trumps ondska känner i SVT/TV4s perspektiv som vi alla vet inga gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Detta är på intet sätt någon tillfällighet. Statistik visar att den svenska journalistkåren står långt till vänster. Enligt en norsk undersökning från 2019 röstar 70,7 av de 150 journalister som svarat på enkätfrågorna om partisympatier på något av partierna Vänsterpartiet (32,0 procent), Socialdemokraterna (24,0 procent) och Miljöpartiet (14,7 procent). Inget av de övriga partierna kommer upp i tvåsiffriga procenttal – Centerpartiet får 9,3, Liberalerna 5,3, Moderaterna 4,0, Kristdemokraterna 3,3 och Sverigedemokraterna 2,7 procent. https://nyheteridag.se/undersokning-70-procent-av-svenska-journalister-har-vanstersympatier/

Nej, George McGovern valdes inte till president 1972. Till den svenska journalistkårens stora sorg.

Tidigare undersökningar som gjorts under ledning av professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har också visat att den svenska journalistkåren står påtagligt till vänster om de vanliga väljarna beträffande partisympatier. I Asps forskning tenderar dock Miljöpartiet att vara det parti som framför andra favoriseras av journalisterna. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

BBC och Orwells dubbeltänk. Inte bara Donald Trump är i BBCs ögon ”very, very bad”. Detsamma gäller Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen (EU), populärt kallat Brexit. Företagets motstånd mot Brexit poppar enligt Sedgwick upp överallt i såväl TV- som radiokanaler. När det visade sig att den brittiska ekonomin på det hela taget tycks ha gynnats av EU-utträdet har termen ”trots Brexit…” varit ymnigt förekommande.

BBC har ett särskilt gott öga till det konservativa partiet Tories´ underhusmedlem Jacob Rees-Mogg, representerande valkretsen North East Somerset, vilken inte bara är aktiv Brexit-förespråkare utan även katolik, abortkritiker och motståndare till samkönade ”äktenskap”. Följaktligen har Rees-Mogg åtskilliga gånger varit utsatt för två av de metoder som David Sedgwick i sin bok tillskriver BBC: smutskastning och felaktiga påståenden, sådant som drabbar alla som inte oförbehållsamt bekänner sig till det brittiska mediaföretagets världssyn. Dessa förklaras omväxlande vara rasister, nazister eller extremister samt lidande av ”fobier” av skilda slag – islamofobi, homofobi och allt vad det kan vara.

Samtidigt berömmer sig ”Auntie” av att vara opartisk och rättvis. Hur går detta ihop? Enligt David Sedgwick i BBC: Brainwashing Britain? ägnar sig BBC åt ett dubbeltänk (doublethink) av samma slag som det Sanningsministeriet ägnar sig åt såsom det skildras av George Orwell (Eric Blair) i dennes klassiska framtidsdystopi 1984 (1949). Sedgwick sammanfattar (sidan 151):

I am an impartial, objective journalist who nevertheless: – Missrepresents the views  which contradict the BBC worldview. – Smears entities that disagree with the BBC worldview. – Selects and edits  material specifiacally to support the BBC worldswiew. – Amplifies whatever supports BBC narratives. – Suppresses whatever contradicts BBC narratives. – Applies different standards depending on whether individuals or organisations share the BBC worldview.

Det dubbeltänkande som beskrivs av Orwell – till exempel ”krig är fred” – möjliggör för BBCs journalister att samtidigt hysa två motstridiga uppfattningar i en fråga och tro att båda är lika sanna. https://study.com/academy/lesson/doublethink-in-1984-definition-examples.html

”Quiet and safe in Malmö”… Sedgwicks bok avrundas med fyra fallstudier av vilka en har stort intresse för oss svenskar då den gäller Malmö. Under rubriken ”Quiet and safe in Malmö” tar författaren upp situationen i vår tredje största stad Malmö utifrån en kommentar som gjordes av Donald Trump i februari 2017: ”We´ve got to keep our country safe. You look at what´s happening in Germany, you look at what´s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They´re having problems like they never thought possible.”

Uttalandet väckte bestörtning runtom i världen bland människor som inte är insatta i de problem vi svenskar upplever på daglig basis i vårt arma fosterland. Mord, dödsskjutningar, våldtäkter, kvinnomisshandel, bilbränder, bilar som kör in i folkmassor. Icke minst BBC uttryckte bestörtning: hur vågar den okunnige Trump ifrågasätta mångkulturens välsignelser? Bland de som citerades av BBC fanns förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, som på sitt sedvanligt arroganta och snorkiga sätt frågade sig vad Trump hade ”rökt”.

BBC trodde sig veta att det varit ”tyst och säkert” i Malmö och att det inte inträffat något större terrordåd. Det var dock inte det Trump hade åsyftat – han hade, helt korrekt, hänvisat till de avsevärda problem relaterade till massinvandring och mångkulturalism som är daglig verklighet för den svenska befolkningen. I syfte att understryka att Trump var en usel lögnare sände det brittiska mediebolaget ett reportageteam till Sveriges tredje största stad, Malmö. Teamet kom, vilket måste anses vara föga sensationellt, fram till att: ”Trump´s wrong, it´s quiet and safe in Malmö.”

Donald Trump hade rätt om tillståndet i Sverige.

Påståendet stämmer dåligt eller inte alls med föreliggande statistik publicerad av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), SVT och Sydsvenskan. Enligt denna är Malmö med sina runt 330 000 invånare den farligaste staden i den nordeuropeiska regionen. Malmö toppar listan för 2016 med ett mordindex på 3,4 per 100 000 invånare. Malmö jämförs i statistiken med Paris ((1,8), London (1,3), Köpenhamn (1,1) samt Berlin (1,0). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Det förefaller som om Donald Trump inte hade haft så fel ändå. Och, som så ofta tidigare, hade BBC påkommits med byxorna nere.

BBC har nyligen varslat om betydande nedskärningar. Av företagets totalt 6000 tjänster har det aviserats att 520 skall bort. Därtill kommer ytterligare hundratals nedskärningar regionalt och vad avser Skottland, Wales och Nordirland. Huruvida detta kommer att dämpa BBCs vänstervridning må dock vara osagt.

Slutligen vill jag inte undanhålla för mina läsare att jag i egenskap av gruppledare för SD Södertälje intervjuades av BBC World´s stringer Malcom Brabant, stationerad i Köpenhamn, som ett kort inslag i ett program om den syriska flyktinginvasionen i Södertälje 2014. Om flera av BBCs medarbetare vore lika proffsiga och sakliga som Malcolm skulle företaget ha betydligt färre problem. https://www.bbc.com/news/av/world-europe-25805342/syria-crisis-influx-of-refugees-into-swedish-town

SÄPO-chefens varning för högerextrem terror: ett beställningsjobb från regeringen?

SÄPO-chefen Klas Friberg anser att det finns risk för högerextremt våld.

SÄPO-chefen Klas Friberg går nu ut och varnar för ökad risk för så kallat högerextremt våld. ”Det finns en ökad risk för attentat när det gäller våldsbejakande högerextrema personer”, citeras Friberg i en TT-intervju den 23 augusti. Han menar att det troligen rör sig om ”ensamagerande” personer som inte är organiserade någonstans. https://www.svt.se/nyheter/sapo-varnar-for-mer-hogerextremt-vald

Det är givetvis bra att SÄPO håller koll på befintligt och möjligt politiskt våld av skilda slag. Det finns noga taget tre kategorier av sådant våld: islamistiskt, vänsterextremt och högerextremt. Nu har SÄPOs högsta ansvarige valt ut den högerextrema varianten som den som för tillfället utgör det största hotet mot vårt demokratiska samhälle. Jag måste tillstå att jag finner detta en smula egendomligt.

Klas Fribergs argumentation lämnar i mitt tycke åtskilligt övrigt att önska. Han hänvisar till terrordåd med högerextrema förtecken såsom de vilka begåtts mot moskéer i Christchurch på Nya Zeeland, på en stormarknad i El Paso i Texas samt det nyligen timade attentatsförsöket mot en moské i Norge. Det finns risk för så kallat copy-cat-beteende i Sverige, menar SÄPO-chefen.

Friberg berättar vidare för oss att propagandan kring vad som kan kallas högerextrema idéer ökar runt om i världen.  Dock lugnar han oss med  följande käcka försäkran;: ”Vi jobbar underrättelsemässigt, vi följer vad som händer på nätet med de förmågor vi har och så gott vi kan.” Ja, fattas bara annat. Detta är ju faktiskt den svenska säkerhetspolisens raison d’etre.

SÄPO-bossen får ursäkta, men jag tycker inte hans redogörelse för det högerextrema hotet verkar vara särdeles professionellt anlagd. Snarare som att han i stora drag återger samtalsämnet kring fikabordet vid gårdagens kafferast på SÄPO-kansliet än att han ägnar sig åt något slags seriöst analyserande. Mest löst tyckande kring vad några terrordåd i utlandet möjligen kan tänkas innebära för oss svenskar. Har inte SÄPOs chef mer på fötterna kan han, som jag ser det, lika gärna hålla tand för tunga.

Fortfarande sker ju islamistiska terrordåd, det ena blodigare än det andra, praktiskt taget varje dag på olika platser i världen. Antalet islamister i Sverige är vidare mångfaldigt större än antalet så kallade högerextremister – jag skriver ”så kallade” eftersom de högerextremister som är nazister de facto bekänner sig till en socialistisk ideologi. Risken för islamistiska terrordåd borde alltså vara enormt mycket större än ”högerextrema” motsvarigheter.

Vänsterextremisten Jonas Linde, med bakgrund i den autonoma miljön, dömdes till fem års fängelse för grovt vapenbrott.

I verkligen torde hotet från den våldsbenägna vänstern vara minst lika stort. Det är bara tre månader sedan som den tidigare deltidssoldaten och vänsterextremisten Jonas Linde, 32, av Jönköpings tingsrätt dömdes till fem års fängelse för att ha bunkrat upp vapen i en container i småländska Taberg. Bland vapnen fanns en fullt utrustad AR-15, en automatkarbin som användes vid de två moskédåd på Nya Zeeland som krävde ett 50-tal människoliv. https://www.expressen.se/gt/vansterextrema-jonas-linde-hade-vapengomma-doms/

Det finns även högerextrema/nazistiska personer som dömts för våldsdåd inklusive mord samt vapenbrott i Sverige, men det var ganska länge sedan. Klas Friberg har inte lyckats visa att riskerna för ett dåd av detta slag skulle ha ökat under den senaste tiden.

Jag misstänker starkt att SÄPO-chefens illa underbyggda utsagor om en överhängande risk för högerextrema terrordåd i Sverige mest är av politiskt slag. Nu spekulerar jag kanske hej vilt, men det skulle inte förvåna ett dugg om de teorier Friberg luftar är ett beställningsjobb från regeringen i allmänhet och justitieminister Morgan Johansson i synnerhet i syfte att kratta manegen för regeringens planer på att förbjuda vad man kallar rasistiska organisationer. https://www.expressen.se/nyheter/regeringen-vill-forbjuda-rasistiska-organisationer/

Slutligen är det värt att notera att Fribergs varningsord kommer samtidigt som antalet ”vanliga” – det vill säga rent kriminella – illdåd i form av sprängningar, skjutningar, mordbränder och misshandelsfall försiggår på en daglig basis med till synes obefintliga möjligheter för polismakten att göra något åt eländet.

 

AB/Inizio: Katastrofsiffror för MP och L – det ”konservativa” blocket större än regeringen

Aftonbladet/Inizio augusti 2019.

I den första opinionsmätningen efter den tämligen regniga högsommarmånaden juli får det så kallade konservativa blocket SD-M-KD mandatmässig majoritet: beräknade 179 riksdagsplatser mot 170 för regeringen och dess stödpartier. Sveigedemokraterna går framåt med 0,3 procentenheter jämfört med den förra mätningen och blir därmed näst största parti.

Inizio: MP rasar vilket ger konservativ majoritet

Socialdemokraterna är som väntat störst med 25, 6 procent, vilket är en marginell ökning om 0,2 procentenheter men fortfarande uruselt i ett historiskt perspektiv. Moderaterna på tredje plats noteras för 19,6 procent, en minskning på 0,1 procentenhet Fjärde största parti blir Centern med 10,3 procent, en ökning på nära 1 procentenhet. Vänsterpartiet får 8,5 procent medan Kristdemokraterna noterar en liten ökning och går nu upp till 7,3 procent.

Verkliga katastrofsiffror blir det för regeringsbärande Miljöpartiet, som antecknas för mätningens i särklass mest omfattande tillbakagång: 3,6 procent är en minskning om 1,4 procentenheter och innebär att MP tappar var fjärde väljare. Även regeringens andra borgerliga stödparti, Liberalerna, hamnar under riksdagsspärrens 4 procent med 3,6 procent, vilket är oförändrat jämfört med Inizios förra prognos.

Vare därmed sagt att L-partiet inte kunnat dra nytta av någon ”Sabuni-effekt” sedan partiledarbytet tidigare i sommar. Kanske inte så konstigt, då Nyamko Sabuni varit praktiskt taget helt osynlig sedan politikerveckan i Almedalen för cirka en månad sedan – många, däribland denna bloggare, uppfattade den nya L-ledarens tal i Visby som föga imponerande.

När det gäller MP är det alldeles tydligt att väljarna, trots att inte så få av dessa oroar sig över det påstådda klimathotet, inte låter sig imponeras av MPs extremt fanatiska miljöpolitik omfattande en rad drakoniska skatter på exempelvis flyg och drivmedel. Någon ”Bolund-effekt” sedan partiet valde ett nytt språkrör kan heller inte förmärkas.

Norges statsminister Erna Solberg och Sveriges energiminister Anders Ygeman.

Det är ett sundhetstecken att det ”konservativa” blocket  – vilket noga taget är ett konservativt-liberalt block – i dag samlar fler väljare än det regeringsbärande blocket. Ändå är det en gåta för mig och säkert många andra att Socialdemokraterna, vars regeringsmedlemmar med få undantag bör betecknas som inkompetenta klåpare, fortfarande kan attrahera runt en fjärdedel av väljarkåren.

Det senaste exemplet är energiminister Anders Ygemans angrepp på Norge och dess statsminister Erna Solberg i kölvattnet efter moskéskjutningen nyligen, där han jämför den borgerliga norska regeringen med nazister. Sverige är redan ett avskräckande exempel i betydande delar av den civiliserade världen. Det sista vi behöver är att en lindrigt begåvad sossepamp skapar kris i umgänget med det grannland vi har mest gemensamt med. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/kJya8A/norges-harda-svar-till-anders-ygeman

 

Runorna – en omistlig del av vårt kulturarv!

Rökstenen i Ödeshög i Östergötland är världens mest kända runsten.

I en tid när Sveriges ekonomi går på knäna, våldtäktsstatistik och annan form av kriminalitet skjuter i höjden och islamisering och antisemitism fortgår med oförminskad styrka bestämmer sig vår bålde justitieminister Morgan Johansson (S) för att tillsätta en utredning om att införa ett möjligt förbud mot bruket av runor.

När jag först såg uppgifter om detta utgick jag från att det var falska nyheter, ty så här idiotisk kan väl inte ens en av sosseriets mest beryktade regeringsministrar vara? Jag hade fel. Johansson har verkligen tillsatt en dylik utredning i syfte att försvåra verksamheten för nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR), som använder sig av den så kallade Tyr-runan.

Jag låter Smålandspostens ledarskribent Fredrik Haage (20 maj 2019) under rubriken ”Låt runorna vara ifred” tolka mina synpunkter på Johanssons utredning:

Man kan förbjuda Tyr-runan. Man kan förbjuda x-runan. Man kan förbjuda ditten- och dattenrunan ända tills hela futharken, runalfabetet, är helt förbjuden. För naturligtvis kommer de politiska krafter man vill stävja genast gripa an nya symboler  så snart deras nuvarande har förbjudits. http://www.smp.se/ledare/lat-runorna-vara-ifred/

Haage konstaterar att ett barn begriper detta, men tydligtvis inte vår så kallade justitieminister. Han öppnar enligt Smålandspostens ledarskribent för en ”låtsaslek” som endast ”kommer att ytterligare urlaka det allmänna förtroendet för svensk politik. Om svenska nazister plötsligt använde en röd ros som symbol, bara för att jäklas, vad gör regeringen då?

Det kan man verkligen med allt fog fråga sig. För att ge litet perspektiv på frågeställningen kan konstateras att nazister har funnits i knappt 100 år medan runorna går tillbaka närmare 2000 år i tiden. Nu vet jag ju att det är att begära på tok för mycket av Morgan Johansson och andra ledande svenska socialdemokrater, som har väldigt dimmiga begrepp om sin egen partihistoria, att hysa kunskaper om så gamla historiska skeenden. Men för er andra följer här en kort sammanfattning av runskriftens historik.

Runskriften uppstod omkring 150-200 efter Kristi födelse.

Enligt beprövad vetenskap uppstod runskriften bland germanska stammar på den europeiska kontinenten runt åren 150-20 efter Kristi födelse. Den har troligen påverkats av såväl det latinska som det grekiska alfabetet. Under begreppet futharken – det finns i själva verket ett antal futharker – sammanfattas de vanligaste typerna av runskrifter. Orsaken till att vi vet något alls om dessa är att de dök upp på nordiska runstenar under vikingatiden (cirka 700-1050). https://sv.wikipedia.org/wiki/Futhark

Runor hade en både bokstavlig, symbolisk och religiös betydelse. En bevarad isländsk svartkonstbok, som finns på Historiska muséet i Stockholm, visar att runor användes dagligen på Island ända in i 1600-talet. Den olyckliga kvinna eller man som ertappades med att använda runtecken löpte betydande risk att brännas på bål som häxa eller trollgubbe.

Om Morgan Johanssons utredning landar i slutsatsen att bruket av runor bör förbjudas kan vi alltså räkna med nya häxprocesser, låt vara av något mindre våldsamt slag än under 1600- och 1700-talen. Det kommer sannolikt att hänvisas till värdegrund i stället för kristen tro som motivation till de nya åsiktsförföljelserna, men rent principiellt är det samma sak som gäller – misshagliga seder och bruk skall brännmärkas och förbjudas.

Man kan också, förutsatt att den nämnda utredningen kommer att förorda ett runförbud, fråga sig vad som kommer att hända med alla de verk av den legendariske runforskaren, den förre riksantikvarien ”Run-Janne” Sven B. F. Jansson (1906-87), och andra forskare som upptar plats på hyllorna i våra bibliotek. Kommer de att förses med varningstexter? Kommer de i likhet med olämpliga Pippi Långstrump- eller TinTtn-böcker att rensas ut? Vad säger Morgan Johansson?https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_B.F._Jansson

Den enda rimliga inställningen i den här frågan är: rör inte våra runor! De är en viktig, för att inte säga helt omistlig, del av vårt kulturhistoriska och religiösa arv som går betydligt längre tillbaka i vår historia än kristendomen. Det är också en fråga om den grundlagsfästa religionsfriheten, som jag ändå utgår från att till och med vår justitieminister har visst hum om och som även finns inskriven i artikel 9 i Europakonventionen.

Det kan i sammanhanget vara värt att notera, att runor i sig inte behöver vara ett tecken på hedendom eller asadyrkan. Inte så få av texterna på våra runstenar har karaktären av kristna missionsbudskap – som att någon mötte ”Vite Krist” (Jesus Kristus) under sina vikingafärder och nu var angelägen om att berätta för omvärlden om detta omvälvande möte.

Sven B. F. Jansson (”Run-Janne”) var vår mest framstående runforskare.

Nedanstående länk från Nordiska Asa-samfundet innehåller ett formulär där den som vill kan skriva på en namnlista mot ett möjligt runförbud. Den har när detta skrivs samlat närmare 14 000 underskrifter. Skriv på du också!

Runkampen

Jag räknar mig upplysningsvis som troende kristen och sörjer på intet sätt asatrons nederlag i religionskampen i höjd med 1100-talet. För mig är Jesu kärleksbudskap och Tio Guds bud av helt avgörande betydelse som moraliska rättesnören. Jag är emellertid också väl medveten om betydelsen av det nationella och kulturhistoriska arv som vår nuvarande så kallade regering uppenbarligen struntar fullständigt i.

 

Prima Victoria: SDs förste ordförande skriver historia

Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.

Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.

Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE

Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.

Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.

Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.

Tidig SD-propaganda.

Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”

Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.

Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.

Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem  tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.

Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.

Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.

Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.

I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.

Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.

Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.

Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.

Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.

Anders Klarström framhåller (sidan15):

Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används  som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?

Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.

För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.

Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.

Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.

Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.

Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.

1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.

Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.

 

Vite ärkerasisten David Duke backar upp Ilhan Omar

David Duke och hans nya protegé Ilhan Omar.

Den kontroversiella amerikanska kongressledamoten Ilhan Omar, som på bara ett par månader blivit USAs mest omdiskuterade politiker efter president Donald Trump, har nu fått stöd av doyennen bland amerikanska vit makt-operatörer, nämligen David Duke. https://www.breitbart.com/politics/2019/03/07/david-duke-calls-ilhan-omar-most-important-member-of-the-us-congress/

Muslimska Ilhan Omar, född i Somalia 1981, invaldes i USAs representanthus i november 2018 som en multikulturell omslagsflicka för det Demokratiska partiet. Hon har på mycket goda grunder stämplats som antisemit och Israel-hatare sedan hon bland annat anklagat judiska politiker för att ha dubbla lojaliteter och påstått att ”Israel har hypnotiserat världen”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/07/antisemitism-och-socialism-i-amerikanska-kongressen/

Omars uttalanden har renderat henne åtskillig kritik från såväl republikaner som från demokratiska partikamrater men har hittills hållits under armarna av representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi. Omar utgör jämte Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez en vänsterradikal trojka i representanthuset.

David Duke som KKK-höjdare på besök i  London i slutet av 1970-talet.

Det är dock svårt att tänka sig att stödet från den fanatiske antisemiten och vite rasisten David Duke skulle kunna gynna vare sig Ilhan Omar eller det Demokratiska partiet. Duke skrev på sin sajt: ”By defiance to Z. O. G. Ilhan Omar is NOW the most important member of the US Congress..” Z. O. G. är en förkortning för Zionist Occupation Government, som ofta används av nazister och därmed jämställda i syfte att påvisa att det finns en judisk världskonspiration. Dukes stöd för Omar visar att extremister till höger och vänster har mycket gemensamt.

David Duke är född i Tulsa i Oklahoma 1950 men är sedan länge bosatt i delstaten Louisiana. Han var före 1975 medlem i The American Nazi Party men gick därefter över till Demokraterna, som han tillhörde fram till 1988. 1989 blev han emellertid som republikan  i ett fyllnadsval invald i Louisianas delstatsparlament, som han tillhörde till 1992. När han 1990 ställde upp i guvernörsvalet – han kom tvåa efter demokraten Edwin Edwards – representerade han Grand Old Party (republikanerna). https://sv.wikipedia.org/wiki/David_Duke

Duke har även hunnit med att vara Grand Wizard (stormästare) i en falang av den rasistiska kamporganisationen Ku Klux Klan (KKK). Han har besökt Sverige och höll 2006 ett tal i Helsingborg på inbjudan av Nordiska förbundet. https://expo.se/2005/02/david-dukes-tal-granskas-av-%C3%A5klagare

SD framåt hos Sentio, Åkesson angripen av Macron – LT publicerar anonym smutskastning mot SDs gruppledare

Facit för Nyheter idag/Sentios tredje mätning i augusti.

Jag tänkte att det här inlägget jämnt en vecka före valet skulle handla om något av det som skrivits och sagts om Sverigedemokraterna under senare tid. En lämplig inledning kan vara att hänvisa till Nyheter idag/Sentios tredje augustimätning, som kom för ett par dagar sedan. https://mickek69.com/2018/08/31/sd-rusar-i-sentios-tredje-augustimatning-storsta-parti-infor-valet-med-marginal/

Enligt Nyheter idags rubricering ”tokrusar” SD i opinionen, vilket möjligen skulle kunna betecknas som falsk marknadsföring. Det är sant att SD ökar med bastanta 2,2 procentenheter – från 21,8 till 24,0 procent jämfört med andra augustimätningen. Dock bör man ha klart för sig att det senaste resultatet innebär att SD är tillbaka på normala Sentio-nivåer efter ett för mig rätt oförklarligt dipp.

De 24 procenten gör SD till största parti hos det norska mätinstitutet, vilket som bekant var det institut som bäst lyckades förutse SDs resultat i valet 2014. Såväl Socialdemokraterna med 22,1 som Moderaterna på 18,2 procent backar något jämfört med den närmast föregående undersökningen. De nämnda siffrorna skulle mycket väl kunna bli det verkliga valresultatet den 9 september.

Av intresse i övrigt är att Centerpartiet tappar ner till 6 procent och kanske framförallt att Kristdemokraterna ökar med 1,2 procentenheter upp till 5,0 procent. Ebba Busch Thor tycks ha fått ett visst genomslag i opinionen. Även Liberalerna ökar till 5,2 procent medan Vänsterpartiet i stort sett ligger still kring 9 procent och Miljöpartiet minskar ner till 4,4 procent. MP-tappet kanske kan förklaras med att den värsta hysterin kring den heta sommaren har lagt sig.

Sentio-undersökningen ger inga som helst belägg för att extremnationella Alternativ för Sverige skulle komma in i riksdagen, eftersom stapeln för ”övriga partier” exklusive F!, PP och MED bara lyckas komma upp i 2 procent.

Braskande rubriker blev det när Jimmie Åkesson, efter att ha blivit grovt påhoppad i form av så kallad satir, avfärdade radiokanalen P3 som en ”skitkanal” som helst borde läggas ner. ”Vänsterliberal smörja rakt igenom” löd Åkessons kärva men helt adekvata omdöme .https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7031333

Åkessons beska sanningar fick personer som kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP), vänsterledaren Jonas Sjöstedt och riksdagens kulturutskotts vice ordförande Gunilla Carlsson (S) att gå fullständigt apeshit, som en målande engelskspråkig term lyder. ”Ett av de grövsta påhoppen jag hört under min tid som kulturminister”, påstod Bah Kuhnke medan Carlsson såg SD-ledarens uttalanden som ”ett totalt angrepp mot public service”. https://omni.se/kulturministern-ett-av-de-grovsta-pahoppen-jag-hort/a/a2Egxd

SDs valstuga vid Politikertorget i Södertälje centrum. Foto: Tommy Hansson

Det måste vidare betraktas som anmärkningsvärt att Frankrikes president Emmanuel Macron hittar tid att anklaga Åkesson för att vara ”inkompatibel med svenska värderingar” sedan Åkesson under sitt framträdande i P3s ”Morgonpasset” vägrade välja mellan Vladimir Putin och Macron. Alltså med Åkessons ord dels en ”aggressiv imperialist” (Putin), dels en ”vänsterliberal EU-federalist” (Macron).https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/macron-sagar-akessons-svar/

Det är onekligen litet rörande att Frankrikes president noterar vad ledaren för ett socialkonservativt/nationalistiskt parti i Sverige anser, men det är nog rätt uppenbart att han känner sig kränkt i sammanhanget. Vad sedan en snigel- och grodätande sydeuropé har för kunskaper om ”svenska värderingar” är en annan femma. Själv tycker jag Åkesson gjorde alldeles rätt som passade på frågan.

Att Bonnier-ägda och SD-hatande Expressen i flera artiklar kört med nazistkortet mot SD förvånar ingen. Det är naturligtvis betänkligt om personer med pronazistiska åsikter söker sig till SD, men däremot skall ingen person behöva jagas med blåslampa för åsikter vederbörande lämnat bakom sig. Flera av de av tidningen utpekade individerna har nu lämnat SD, andra är under utredning. https://www.expressen.se/nyheter/fjorton-sd-politiker-lamnar-efter-nazistavslojanden/

Jimmie Åkesson har enligt min mening sagt det som behöver sägas i sammanhanget: ”Bara för att man gjort något dumt i sin ungdom, för att man var till exempel nazist, islamist eller kommunist i sin ungdom eller i sina tonår, måste inte det innebära att man diskvalificerar sig från all typ av samhällsdeltagande resten av livet.”

Jag skulle vilja gå ett steg längre: lämnar man nationalsocialismen (eller islamismen alternativt kommunismen) till förmån för ett demokratiskt engagemang bör man få beröm i stället för att tvingas schavottera i slaskpressen!

Jag avslutar med att redogöra för ett smutsigt och mycket obehagligt angrepp som gruppledaren i min SD-förening, SD Södertälje, råkade ut för nyligen. Beata Milewczyk kom till Sverige från Polen 2007 och engagerade sig några år senare i SD. I dag är hon gruppledare i fullmäktige och riksdagskandidat. Inte så konstigt, då Beata är en kompetent och attraktiv person.

Detta upprör dock signaturen ”Bekymrad väljare” (LT 1/9) som helt lögnaktigt anklagar Beata för att sakna utbildning – hon har i själva verket universitetsutbildning från Gdansk – och dessutom klämmer i med att hon skulle vara ”en ekonomisk båtflykting på Östersjön” samt ”marionett åt Tommy Hansson”. Det sistnämnda kan jag kanske tycka är litet kul, men alla som känner Beata Milewczyk vet att hon inte är ”marionett” åt någon.https://www.lt.se/artikel/opinion/insandare/forstar-beata-milewczyk-vilket-parti-hon-har-engagerat-sig-i

Beata Milewczyk i fullmäkttiges talarstol. Foto: Tommy Hansson

Resten av detta olustiga och lögnaktiga personangrepp på Beata och även på polska katolska kyrkan  av en debattör som inte vågar framträda med eget namn kan ni tillgodogöra er genom länken ovan. Mycket upprörande är det att LTs debattredaktion släppt igenom det – men när det gäller att upplåta plats åt smutskastning av det Sverige-vänliga partiet och dess företrädare finns inga tabun.

Jag tänker inte komma med dåligt underbyggda anklagelser av något slag, men med tanke på den vårdade svenskan och med vetskap om S-partiets fullständigt hämningslösa lögnmaskineri skulle det inte förvåna mig det bittersta om lögnerna producerats av Boel Godners medarbetarstab i Södertälje stadshus eller kanske rentav i S-högkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm.

Det må vara hur det vill med den saken – valen till riksdag, kommuner och landsting kommer med all sannolikhet att förändra det partipolitiska landskapet i Sverige på ett genomgripande sätt. Sosseriet står inför sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes och kan vara i praktiken utraderat i valet 2022.

Förslag från F!-kandidater: Deportera alla Israels judar till USA och åk på spa-resa till Auschwitz

Tvångsdeportera alla israeliska judar till USA så att palestinaaraberna kan få vara i fred. Det föreslår Feministiskt initiativs (F!) riksdagskandidat Oldoz Javidi i en intervju i partipublikationen Feministiskt Perspektiv. https://voiceofeurope.com/2018/07/parliamentary-candidate-for-swedens-feminist-party-suggests-deporting-all-jews-from-israel/

Oldoz Javidi: Deportera Israels judar till USA. Foto: Pride

F! har på begäran av Oldoz Javidi i efterhand raderat detta minst sagt antisemitiska förslag och tagit avstånd från det som ”oacceptabelt”. Även Javidi har bett om ursäkt för sin bisarra förlöpning. Från F!s sida uppges nu att man kommer att intensifiera informationen om antisemitism inom partiet men låter ändå Javidi vara kvar i både partiet och på riksdagslistan. http://www.varldenidag.se/nyheter/far-sta-kvar-pa-fis-riksdagslista/reprgt!iGNovK6UcdDUB072AbHEQ/.

Oldoz Javidi uttryckte sig ursprungligen på bland annat följande sätt: ”Min inofficiella åsikt som privatperson är lite mer fantasifull. Israel har ockuperat ett annat land. Drivit människor på flykt från deras eget hem, tagit deras land och stulit deras liv och frihet. Det finns inget försvarbart i det överhuvudtaget. Israels bästa vän är USA…Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården?”

Javidis eklatanta antisemitism är blott ännu ett i den oändligt långa rad av exempel som visar hur svårt vänstern har för judarna i allmänhet och staten Israel i synnerhet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/11/vanstern-har-alltid-haft-svart-for-judarna/

Oldoz Javidi föddes i mullornas Iran 1980 och kom till Sverige sex år senare. Hon titulerar sig gärna som ”skådespelare och clown” och har medverkat i några filmer. Hon står på 36e plats på F!s riksdagslista vilken toppas av partiledarna Gudrun Schyman och Gita Nabavi och får därmed svårt att komma in, även om partiet mot all förmodan skulle inväljas i den svenska partipolitikens finrum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oldoz_Javidi

Javidis uttalande har rönt stor uppmärksamhet i Israel och på andra internationella håll men har däremot inte tagits upp i etablerade svenska media.

Teysir Subhi: Trevligt med spa-resa till Auschwitz. Foto: Oscar Stenberg

Javidi är inte den enda av F!s riksdagskandidater som haft svårt att hålla tungan rätt i mun när det gäller ämnen som Israel, judar och Förintelsen. För en tid sedan twittrade Teysir Subhi, 31-årig lärare och ”frilanskommunikatör” från Göteborg, om att hon som projektledare för en ”tjejresa” till Auschwitz ville piffa upp resan en aning: ”Vi vill gärna kombinera resan med god mat och lite SPA. Är det någon som varit där och gjort den kombon? Vill gärna ha era bästa tips!” https://nyheteridag.se/fi-politiker-ville-aka-pa-spa-resa-till-auschwitz-skyller-kritik-pa-nazister/

Även Subhi var ångerfull efter sin utsaga och skyllde den kritik som inte helt oväntat kom henne till del på ”nazister”. Hon har vidare gjort sig känd för åsikten att SDare inte skall få vara lärare. Teysir Subhi är 25e namn på Feministiskt initiativs riksdagslista. http://www.mynewsdesk.com/se/feministiskt_initiativ__fi/pressreleases/haer-aer-foerslaget-till-riksdagslistan-2018-2393286