Sveriges sämsta låtar (5): ”Symfonin”. Loa Falkman

Vilka är Sveriges sämsta låtar? I en bloggserie om fem avsnitt med början här tänkte jag försöka svara på denna viktiga samtidsfråga. Jag behöver nog inte framhålla att det är en högst subjektiv bedömning som ligger till grund för min ranking. Kanske några av er läsare tycker att just de här låtarna – eller några av dem – är fru Musicas gåva till mänskligheten. Det år i så fall helt OK.

Jag börjar från slutet med att utnämna ”Symfonin”, framförd av Loa Falkman och med text och musik av Elisabeth Lord och Tommy Gunnarsson, till Sveriges femte sämsta låt. Det vill säga den ”bästa” av dem jag avser redovisa på min blogg.

Med ”Symfonin” skulle operasångaren och skådespelaren Carl Johan ”Loa” Falkman etablera sig även som populärsångare. Det var i alla fall så det var tänkt, men det blev inte riktigt så. Låten floppade rejält i Melodifestivalen 1990 och kom på sista plats i tävlingen. Det är inte särskilt svårt att förstå varför – den är tungfotat svulstig, den ”lyfter” inte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Symfonin_(s%C3%A5ng)

I mina ögon visar exemplet ”Symfonin” att det sällan blir bra när operasångare försöker sig på populärgenren. Ett annat exempel härpå är Ingvar Wixell, i likhet med Falkman en internationellt gångbar operastjärna, som vid Melodifestivalen 1965 vann med den i sammanhanget mycket seriösa ”Annorstädes vals”. Att Wixell vann var minst av allt någon sensation – han fick framföra samtliga bidrag i tävlingen!

Tanken bakom den svenska satsningen på Wixell var att den kvalitet denne världsberömde barytonsångare ansågs borga för skulle vinna tävlingen åt Sverige. Wixell slutade emellertid bara på tionde plats med sex poäng vid Eurovision Song Contest (ESC) i Neapel. Han framförde sången på engelska med titeln ”Absent Friend”, vilket var första gången i tävlingens historia en artist sjöng på ett språk annat än modersmålet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Annorst%C3%A4des_vals

Hovsångaren Loa Falkman är sedan 2015 känd som ”ICA-stig”.

Loa Falkman var aldrig i närheten av att ta sig till ESC i Zagreb detta år utan slutade på tionde och sista plats. Vann gjorde Edin-Ådal med ”Som en vind”. I ett avseende var ”Symfonin” dock mer framgångsrik än Ingvar Wixells ”Annorstädes vals”: medan den senare endast klarade en vecka på Svensktoppen parkerade ”Symfonin” tolv veckor på samma lista med en andraplats som bäst.

”Symfonin” är inget musikaliskt mästerverk men väl en svensk kalkonklassiker!

Ombra mai fù – sång till ett träd: Caruso

Enrico Caruso (1873-1921) var storkonsument av starka egyptiska cigarretter.

”Ombra mai fù” är den inledande arian i G. F. Händels opera Xerxes (Serse), som uruppfördes i London 1738 och då blev ett svidande ekonomiskt fiasko – operan lades ner efter fem föreställningar. Den fick emellertid en renässans på 1800-talet och särskilt då denna vackra aria.

Texten prisar ett träd som operans titelrollsfigur Xerxes sitter under. Arians titel betyder ungefär ”Aldrig har det funnits en sådan skugga”. Ursprungligen skrevs arian för en kastratsångare, men den brukar i våra dagar ofta sjungas av en countertenor eller en alt. Den är även omtyckt som bravurnummer för tenorer, och via länken ovan kan man avnjutna den store Enrico Carusos version från 1920.

Enrico Caruso föddes i Neapel 1873 och slog igenom i slutet av 1800-talet. Han gjorde därefter stor succé som hjältetenor i den italiensk/franska operagenren med sin barytonalt färgade tenorröst och uttrycksfulla presentation. Han blev så småningom dragplåster på scener som La Scala i Milano och Metropolitan i New York. Han kan också sägas ha varit tidernas första stora grammofonstjärna och var den förste som 1907 sålde över en miljon skivor. Han dog alltför tidigt, bara 48 år gammal, 1921.

Ett signerat fotografi av Caruso som den bedragne äkte mannen och clownen Canio i Leoncavallos I Pagliacci.

Det är nästan omöjligt att skriva om Caruso utan att nämna hans verkliga paradnummer: arian ”Vesti la giubba” (Ta narrkåpan på dig) ur Ruggiero Leoncavallos enaktare I Pagliacci (Clownerna). Rollfiguren Canio sjunger den i samband med att han sticker ner hustrun och dennas älskare. Så dödligt passionerad kan kärleken vara. Carusos version av arian är unikt uttrycksfull:

Caruso berättar i en minnesbok hur han vid ett tillfälle var tvungen att framföra denna aria samma kväll som hans tio år äldre älskarinna Ada Giachetti, mor till hans fyra söner, hade lämnat honom. Och visst kan man ana självupplevda hjärtekval i hans framförande här ovan. Han gifte sig senare med den 20 år yngre amerikanskan Dorothy Benjamin som var hans maka i tre år innan han avled. De fick tillsammans dottern Gloria (Caruso Murray, 1919-99).

Caruso ligger mig varmt om hjärtat, då han var min första stora sångidol tack vare att hans bevarade sånger överförts från gamla vaxrullar och ”stenkakor” till LP-skivor. Jag tvekar inte om att Enrico Caruso var tidernas främste operatenor. Hans ”Ombra mai fù” är en riktig höjdare.

Caruso gav, förutom en memoarbok, ut den instruktiva läroboken Konsten att sjunga och även en samling karikatyrteckningar.

Tillägnas min morbror Gösta som fick mig att bli intresserad av vacker sång.