Saddams massförstörelsevapen smugglades till Assad i Syrien

Georges Sada beskriver hur Saddam Hussein lyckades dölja massförstörelsevapnen.

http://www.theatlanticwire.com/global/2012/07/did-syria-receive-its-chemical-weapons-saddam/55142/

Oavsett vilka sida i Syrien-konflikten som använt kemiska vapen står det klart att sådana vapen finns i Syrien. Enligt en tidigare Saddam-general smugglades massförstörelsevapen från Irak till Syrien innan USAs invasion utbröt 2003, vilket förklarar varför amerikanerna inte hittade några.

General  Georges Sada (född 1939), en kristen med assyrisk bakgrund, var en av Saddam Husseins mest aktade militära rådgivare men välkomnade Saddams fall från makten sedan befrielsekriget i Irak brutit ut den 19 mars 2003. I sin bok Saddam´s Secrets (på svenska Saddams hemligheter, Livets Ords förlag 2006) beskriver Sada bland annat i detalj hur smugglingen av massförstörelsevapnen gick till.

Se länken överst samt även denna:

http://www.nysun.com/foreign/iraqs-wmd-secreted-in-syria-sada-says/26514/

General Sada var under sin militära karriär inblandad i genomförandet eller planerandet av strategiska operationer under tre krig: Sexdagarskriget 1967, Oktoberkriget 1973 samt ett föga känt angrepp med flera nervgaser som Saddam ville att flygvapnet, där Sada tjänstgjorde, skulle utföra mot Israel 1990. Angreppet frös dock dessbättre inne.

General Sada i irakisk uniform.

Sada är mycket kritisk till den USA-ledda koalitionens agerande under Kriget i Persiska viken 1991. Efter att ha krossat allt motstånd fanns möjligheten att inta Bagdad och störta Saddams folkmördande förtryckarregim. I stället drog man sig tillbaka, vilket skulle komma att kräva otaliga liv: Saddam utkrävde en gruvlig hämnd på de befolkningselement han uppfattade hade gått fiendesidans ärenden.

Georges Sada har inga höga tankar om Saddam Hussein. I sin bok skriver han (sidan 74):

Värst av allt var att han brandskattade landets rikedomar för sina palats, sina personliga nöjen och sin egen makt. Han utvidgade arméns resurser till att omfatta 6400 tanks, 40 artilleriregementen, mer än 1000 stridsflygplan och avancerade vapen för alla militära grenar. Dessutom lät han uppföra 68 luxuösa palats runtom i landet för sin egen räkning. Han såg till att alla intäkter från oljefälten gick direkt till honom, och han tvekade inte att använda landets rikedomar till att bygga allt fler raketer utrustade med kemiska stridsmedel. 

Enligt Sada försökte den irakiske diktatorn även anskaffa avancerade kärnvapen och lockade många atomforskare till Irak. Al-Qaidas terrorattacker mot USA den 11 september 2001 fungerade som en väckarklocka för USA och västvärlden, och i sitt tal till nationen den 29 januari 2002 namngav president George W. Bush länderna Iran, Irak och Nordkorea som ”ondskans axelmakter”.

General Sada, som efter en imponerande karriär inom det irakiska flygvapnet avancerat till att bli en av Saddam Husseins närmaste militära rådgivare, menar att invasionen 2008 – ”befrielsekriget” som han kallar den – var det enda sättet att stoppa galningen Saddam, som inte hade nämnvärt låtit sig bekomma av sanktionerna som tidigare riktats mot hans regim utan i stället låtit landets befolkning ta stötarna i form av hunger och brist på de flesta förnödenheter.

Saddam skall även ha haft långtgående planer på att lägga hela arabvärlden under sig, och mycket tyder på att han såg sig själv som en inkarnation av den fornbabyloniske härskaren Nebukadnessar. Sada belyser i sin bok också den enorma korruptionen i Irak såväl som i FN, en följd av projektet ”Olja i utbyte mot mat”.

President Bush och hans medarbetare har kritiserats och förlöjligats för att de, som den huvudsakliga motivationen bakom angreppet mot Irak, felaktigt påstått att Saddam Hussein förfogade över massförstörelsevapen av typ kemiska och biologiska stridsmedel. Sant är att några sådana inte upptäcktes av de invaderande styrkorna hur mycket de än letade.

Saddam strax efter tillfångatagandet.

General  Georges Sada är emellertid helt säker på sin sak: Saddam hade tillgång till sådana vapen och använde dem mot den egna befolkningen efter kriget 1991 samt planerade att använda dem mot Israel. De FN-inspektörer som arbetade på plats i Irak under svåra förhållanden med att söka efter olika typer av vapen hittade under mellankrigsperioden 1991-2003, förklarar Sada,  förutom handeldvapen och konventionella vapen även många olika typer av vapen och ammunition som var förbjudna. Dock lyckades man inte spåra upp några så kallade massförstörelsevapen.

På sidorna 241-242 i Sadas bok heter det;

Saddam hade möjlighet att snabbt flytta och återuppbygga tillverkningsapparatur, och han lyckades gömma många av dessa vapen tillsammans med råmaterial för tillverkning av massförstörelsevapen…Saddam var fast besluten att använda sig av massförstörelsevapen, och han skulle inte tveka att använda dem mot sina fiender. Kunskapsnivån bland forskarna som arbetade med att utveckla våra kärnvapen var mycket hög, men det var svårt att anskaffa den speciella utrustning som krävdes för detta arbete. Saddam hade mycket ambitiösa mål beträffande kärnvapenutvecklingen, men vi hade inte hunnit lika långt med kärnvapenprogrammet som med biologiska och kemiska stridsmedel. Dessa vapen var mycket avancerade, och vi hade gott om dem.   

Saddam agerade enligt general Sada mycket slugt. När han misstänkte att inspektörerna skulle upptäcka något på en viss plats lät han förstöra allting, men inte ens då var någonting egentligen förstört: forskarna var fortfarande i besittning av sin kunskap och sina pengar, och när tiden bedömdes vara den rätta fortsatte de helt enkelt igen. Strax före krigsutbrottet 2003 jobbade regimen i Bagdad frenetiskt med att utplåna spåren av massförstörelsevapnen och var så framgångsrik i detta arbete, att hart när hela världssamfundet – inklusive chefen för FNs inspektionsstyrka, den förre svenske utrikesministern (FP) Hans Blix – lät sig luras.

Hans Blix: bortfintad av Saddam.

När invasionsstyrkorna sedan inte hittade några massförstörelsevapen blev kritiken mycket hård mot Bush-administrationen, vilken kritiserades för att ha startat Irak-kriget på ”falska grunder”.

General Georges Sada förklarar dock på sidan 243 hur det i verkligheten låg till:

Min situation är annorlunda, som en före detta general som inte bara såg dessa vapen användas på order av landets  flygvapenchef och president. Jag vet också namnen på en del av dem som var inblandade i utsmugglandet av massförstörelsevapen ur Irak under 2002 och 2003. Jag vet namnen på tjänstemännen i bulvanföretaget SES som mottog vapnen från Saddam. Jag vet hur och när de transporterades ut ur Irak. Jag känner även till antalet och vilka typer av flygplan som faktiskt användes till detta, och andra fakta av liknande slag.   

Rent konkret gick utsmugglingen av kemiska och biologiska vapen till så, att Saddam gjorde bruk av en naturkatastrof i grannlandet Syrien sommaren 2002 – en fem kilometer lång bevattningsdamm brast – för detta ändamål. Från Irak avgick ett stort antal flygplan och lastbilar som, förutom hjälpsändningar till de nödställda syrierna, även var lastade med massförstörelsevapen. Totalt skedde enligt Sada 56 flygningar med kommersiella plan av typ Boeing 747 respektive 727. Materielen togs om hand av vapenspecialister som lovade att förvara den i Syrien tills vidare.

Planerna, berättar general Sada, hade dragits upp som en ren affärsuppgörelse och kostade regimen i Bagdad enorma summor. Chefsarkitekter bakom avtalet var Ali Hussein al-Majid (den ökände ”Kemiske Ali”) samt den syriske generalen Abu Ali, en kusin till Syriens diktator Bashar al-Assad.

Det grymma kriget i Syrien visar inga tecken på att bedarra.

Det är med intill visshet gränsande sannolikhet dessa vapen som kommit till användning av den syriska Assad-regimen i kriget mot rebellrörelsen. Att upprorsmännen skulle ha lyckats med konsstycket att stjäla de säkerligen hårdbevakade massförstörelsevapnen tror jag inte riktigt på. Assad har fått inhösta vissa sympatier från delar av världssamfundet på grund av sin kamp mot rebellrörelsen, av vilken betydande delar är islamistiska jihadister.

Detta gör dock inte Assad till någon hjälte. Mycket långt därifrån. Han efterträdde sin far som enväldig diktator 2000 och har utmärkt sig för stor hänsynslöshet i sin strävan att krossa den demokratiska motståndsrörelse, som börjat utmana hans maktställning. Det var denna omedgörliga attityd som gjorde att även islamisterna i Syrien och omvärlden snart var involverade i ett krig som det är omöjligt att se några vinnare i.

Användandet av kemiska vapen i Syrien visar slutligen en sak: George W. Bush och hans medarbetare hade alldeles rätt. Saddamregimen hade verkligen massförstörelsevapen men lyckades alltså utplåna alla spår efter dessa i Irak just före invasionen i februari 2003. Personligen tycker jag dock alldeles för mycket när det gäller invasionen av Irak har hängts upp på massförstörelsevapnens vara eller icke vara.

En amerikansk hjälte: president George W. Bush.

Enbart det faktum att Saddam Hussein avsattes och senare hängdes motiverar, som jag ser det, angreppet. Om Saddam fått hållas hade han sannolikt kastat världen in i en brand utan motstycke i  historien. Om det är någon som förtjänar hjälterollen i denna historia så är det förvisso George W. Bush.

Västra tempelmuren – judarnas heligaste plats

 Västra tempelmuren med Omars moské.

På frågan vilken som är judarnas heligaste plats finns det egentligen bara ett svar: Västra tempelmuren i Jerusalem. Det är den enda del av det i de bibliska berättelserna om Jesus omnämnda så kallade Herodes tempel som blivit bevarad in i vår tid.

Förutom det heliga templet lät Herodes den store (cirka 73  – cirka 4 före Kristi födelse) bland annat uppföra staden Caesarea samt Antonia-borgen i Jerusalem. Noga taget är det emellertid inte helt korrekt att säga att det var Herodes som lät bygga templet.

Vad han gjorde var att på ett omfattande sätt låta renovera samt tillbygga Serubbabels tempel, vilket började uppföras år 516 efter det judiska folkets babyloniska fångenskap. Templet, som alltså Jesus ofta besökte, stod sedan till år 70 efter Kristus då det förstördes av den romerska ockupationsmakten. Så när då som på den Västra tempelmuren.

Herodes ”den store” var av blandat judiskt-idumeiskt ursprung och fungerade som tetrark (fjärdingsfurste) över Galiléen, Samarien, Judéen samt ytterligare några mindre områden. Han utnämndes av den romerska senaten till konung över provinsen Iudaea år 40 före Kristus.

Herodes den store skall inte förväxlas med sin son, Herodes Antipas, som var tetrark över Galiléen och Peréen men avsattes av romarna 39 efter Kristus. Det var denne Herodes som lät avrätta förkunnaren Johannes döparen, och som på ett ställe i Nya testamentet av Jesus benämns ”den räven”.

En modern modell över Serubbabels/Herodes tempel (516 f. Kr. – 70 e. Kr.).

Om Jerusalems tempel i allmänhet och Västra tempelmuren i synnerhet berättade Tor Carlid i ett intressant anförande i Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm för en tid sedan; Carlid är initiativtagare till och förgrundsgestalt i gruppen, som existerat sedan mitten av 1990-talet.

Var tredje fredag  – med undantag för jul- och sommaruppehåll – erbjuder Israelgruppen alla som intresserar sig för Israel, Jerusalem och andra judiska ämnen en stimulerande mötesplats.

Carlid, som själv kallar sig  journalist, föredragshållare och pilgrim, inledde med att säga:

– Jag fick ett raseriutbrott efter att  i april 2010 ha läst att  en reklamgranskande instans  hävdat, att Israel inte har rätt att använda bilder på Västra tempelmuren eftersom denna ”inte tillhör Israel”…frågan är då vilket land muren annars tillhör. Någon palestinsk stat finns ju inte.

Tor Carlid bjöd på ett engagerande föredrag. Foto: Tommy Hansson

Tor Carlid läste sedan i december 2010 i tidningen Dagen om en ”befängd” palestinsk rapport vilken gjorde gällande, att tempelmuren inte har någonting med Israel att göra utan tillhör al-Aqsa-moskén och  ”Palestina”:

Läs artikeln här:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=238051

– Men hur skall man i så fall förklara denna mur? frågade sig Carlid. Bara för att al-Aqsa-moskén byggdes år 638 innebär ju inte det, att muren blev en del av den. Detta är bara ett försök att delegitimisera staten Israel.

Åhörarna fick sedan höra Tor berätta om det första Jerusalems tempel, ”Salomos tenpel”, som uppfördes på initiativ av Israels tredje konung – Salomo –  omkring år 960 före Kristi födelse. Ända sedan detta tempels dagar vänder sig judar över hela världen mot templet i Jerusalem och uttrycker förhoppningen ”Nästa år i Jerusalem”.

Så här har en sentida tecknare tänkt sig att Salomos tempel kan ha tett sig.

Salomos tempel förstördes i grund under den av kung Nebukadnessar ledda invasionen av Juda rike 586 före Kristus, då de flesta judar fördes bort i den så kallade babyloniska fångenskapen vilken kom att vara i 70 år. Det tempel som därefter uppfördes kom, som redan konstaterats, att kallas Serubbabels tempel efter en ledargestalt från Davids släkt som av en del rentav troddes vara Messias.

Herodes den store lät sedan i grunden restaurera och tillbygga det ett halvt årtusende gamla templet samt även jämna ut Tempelberget.

– För judarna blev själva templet nu den heligaste platsen på jorden, konstaterade Tor Carlid som interfolierade sin engagerande berättelse med ett stort antal ljusbilder. Serubbabels/Herodes tempel beskrivs inte i Bibeln men väl av den judiske historikern Flavius Josefus.

Under det judiska upproret åren 66 – 70 efter Kristus förstördes Jerusalems heliga tempel av romerska soldater. Josefus blev åsyna vittne till hur rasande, hämndlystna romare lade Jerusalem inklusive templet i grus och aska. Enligt Josefus (cirka 37 – 100 efter Kristus) brände de romerska soldaterna ner templet utan att först ha inhämtat kejsarens tillåtelse.

 En byst som anses avbilda den judiske historieskrivaren  Josefus.

– Det finns vissa uppgifter om att nästan en miljon skall ha dödats under det judiska upproret, men troligen rör det sig ”bara” om cirka 200 000, berättade Tor Carlid. Bara Västra muren – även kallad Klagomuren – blev kvar. Det var den muren som låg närmast templets ”allra heligaste”.

Romarna förde med sig krigsbyte från templet hem till Rom, vilket bland annat reliefer i Titusbågen vittnar om; här finns bland annat den stora, sjuarmade ljusstaken – Menorah – avbildad.

Carlid igen:

– Det har tidigare alltid funnits begränsningar för judarna att besöka Västra muren, men det har aldrig varit totalstopp. Fullt tillträde har det varit först efter slutet av Sexdagarskriget 1967. Kejsar Hadrianus tillät judar att besöka muren en gång om året. Detta visar att muren verkligen tillhört det judiska templet.

Den muslimske härskaren Suleyman I (1494-1566), sultan över det turkiska Ottomanska riket, lät röja upp den öppna platsen vid den 18 meter höga muren. Fromma judar har genom historien här samlats för att minnas och känna sorg över förstörelsen av det heliga templet, därav namnet ”Klagomuren”.

– Under 1800- och 1900-talet var judar av de arabiska härskarna förbjudna att hålla gemensam bön vid muren, omtalar Tor Carlid. Detta fortsatte under den brittiska tiden efter Första världskriget. Inga Torah-rullar fick heller finnas vid muren.

När staten Israel utropades 1948 ockuperade Jordanien östra Jerusalem inklusive Tempelberget. Man intog då med militärmakt samma platser man tackat nej till när FNs delningsplan offentliggjordes 1947. Mellan 1948 och 1967 förbjöd araberna i området alla judiska tillbedjare att besöka murplatsen. Ändring blev det först då israeliska styrkor på ett dramatiskt sätt intagit östra Jerusalem.

De israeliska krigshjältarna Yitzhak Rabin, Moshe Dayan och Uzi Narkiss med fasta steg på väg mot tempelmuren sedan östra Jerusalem intagits.

Judar har kunnat vittna om den fruktansvärda jordanska överhögheten över Jerusalems östra (gamla) del. Synagogor förstördes, judiska gravstenar användes som gatubeläggning och så vidare.

– Är det vad araberna vill ha tillbaka? frågade sig Tor Carlid med allt fog.

I dag är det stundom folkfest vid Västra muren, exempelvis i samband med bar respektive bat mitzva – konfirmation för pojkar respektive flickor – då Torah-rullar brukar bäras omkring dagen till ära. Vid större högtider, såsom Lövhyddohögtiden i oktober,  kan uppemot 100 000 personer samlas på murplatsen.

Cirka 70 procent av denna är reserverad för manliga, cirka 30 procent för kvinnliga besökare. Alla pojkar och män måste bära den judiska huvudbonaden kippa.

En lång rad notabiliteter har genom åren besökt Västra tempelmuren i Jerusalem. Till dessa hör påvar, amerikanska presidenter och kända artister. Bland de senare kan nämnas den amerikansk-judiske sångaren Bob Dylan (egentligen Robert Zimmerman). Många har stoppat bönelappar i murverket.

 Bob Dylan, iförd judiska, religiösa attribut, vid Klagomuren.

Tor uppgav att den som skickar en bönelapp med adressen ”Gud, Jerusalem” får denna instoppad i muren!