Posted tagged ‘Nederländerna’

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

8 oktober, 2019

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

FN-råd pekar ut Israel som värsta kvinnoförtryckare i bisarr resolution

25 juli, 2019

Israels kvinnor är en vital del av landets militära försvar.

FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) fördömde vid sitt sommarmöte i Genève i en resolution av det mer bisarra slaget Israel som det enda landet i världen som systematiskt förtrycker kvinnors rättigheter. https://unwatch.org/no-joke-un-singles-out-israel-a-worlds-only-violator-of-womens-rights-iran-saudi-arabia-yemen-among-the-voters/

Av rådets 54 medlemmar röstade 40 för resolutionen och bara två emot. Nio länder avstod från att rösta under det att tre var frånvarande. Det är minst sagt anmärkningsvärt, att bland demokratiskt tvivelaktiga länder såsom Iran, Saudiarabien, Jemen, Sudan, Angola, Ryssland, Vitryssland, Turkmenistan, Turkiet samt Pakistan även Norge och Danmark stödde resolutionen tillika med förment civiliserade nationer som exempelvis Frankrike, Irland, Nederländerna, Sydkorea och Japan.

Inte för att FN-organet ECOSOCs agerande var precis oväntat. FN som helhet är sedan lång tid tillbaka en parodi på sig själv när det gäller ensidigt ställningstagande mot den judiska staten Israel. Enligt resolutionstexten är Israel ”a major obstacle” för palestinaarabiska kvinnor ”with regard to their advancement, self-reliance and integration in the development of their society”.

Däremot säger resolutionen inte ett ord om den svåra situation kvinnor varje dag upplever under den Palestinska myndighetens styre i Judéen och Samarien (”Västbanken”) och Hamas våldsamt totalitära regim i Gaza. https://arbetet.se/2019/03/08/palestina-endast-en-av-tio-kvinnor-har-jobb/

Vidare förekommer i resolutionens text inte ett enda kritiskt ord om länder av typ Saudiarabien, Iran, Pakistan eller Demokratiska republiken Kongo, vilka alla rankas bland de tio värsta länderna när det gäller kvinnoförtryck i World Economic Forums (WEF) Gender Gap Report för 2018. https://www.jagranjosh.com/current-affairs/wefs-global-gender-gap-report-2018-iceland-tops-india-ranks-108th-1545216177-1

Människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh har dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp av en iransk domstol.

I mullornas Iran sitter människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh fängslad efter att ha dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp för ”brottet” att ha försvarat kvinnors rättigheter – bland annat  rätten att inte bära slöja – i hemlandet. I Jemen förvägras kvinnor sjukvård om inte sådan godkänts av en manlig anförvant. Men det är alltså Mellanösterns enda demokrati, Israel, som av FN pekas ut som värstingland i sammanhanget. Absurt är bara förnamnet .https://www.amnesty.se/aktuellt/over-en-miljon-manniskor-kraver-att-iran-slapper-nasrin-sotoudeh-fri/

All heder dock till USA och Kanada som röstade nej till resolutionen. Bland de länder som avstod från att rösta märktes Brasilien, Tyskland, Storbritannien och Ukraina. Omedelbart efter resolutionen om kvinnoförtryck antog ECOSOC en andra resolution som även pekade ur Israel för dess behandling av landets Palestinaaraber i allmänhet.

FNs ekonomiska och sociala råd är en paraplyorganisation under vilken ett stort antal fackförbund, kulturella och humanitära organisationer sorterar. Antal medlemsländer har fastställts till 54; dessa utses för treårsperioder enligt ett särskilt schema. Sverige ingår för närvarande inte i rådet.

Ekonomiska och sociala rådet

Undrens tid är inte förbi: klokt utrikespolitiskt beslut av Sverige!

13 juli, 2019

Margot Wallström: Sverige skriver inte under FNs konvention mot kärnvapen.

Det är nästan så man får nypa sig i armen för att inse att det faktiskt är sant: Sveriges regering har fattat ett klokt utrikespolitiskt beslut! Undrens tid är uppenbarligen inte förbi.

Jag tänker på utrikesminister Margot Wallströms tillkännagivande att Sverige icke avser underteckna FNs konvention om förbud mot kärnvapen. ”Sverige är en stark röst för en kärnvapenfri värld”, underströk Wallström på en presskonferens där hon motiverade Sveriges beslut att ej underteckna konventionen. Hon fortsatte dock med att framhålla att konventionen innehåller ”oklarheter”. https://nyheter24.se/nyheter/politik/929716-beslutet-sverige-skriver-inte-under-for-karnvapenforbud

Bland de aktuella oklarheterna märks vilka slags vapen konventionen omfattar samt hur den förhåller sig till andra avtal om kärnvapennedrustning såsom avtalet om kärnvapenspridning och avtalet om stopp för provsprängningar. Spörsmålet är enligt utrikesministern ”komplicerat”: ”Man måste vara realist”, menade hon. Istället för att underteckna avtalet har Sverige uttryckt en önskan om att bli observatör av det föreliggande avtalet.

Utrikesministern förklarade dock att Sverige kan komma att ompröva sin hållning gentemot FN-konventionen: ”Vi stänger inte dörren, blir det ett nytt säkerhetspolitiskt läge så kan vi återkomma till frågan.”

FNs konvention om kärnvapenförbud (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW) är det första bindande avtalet med målsättningen att helt förbjuda kärnvapen. Det antogs vid ett multinationellt möte i Förenta nationerna (FN) i New York den 7 juli 2017 där 122 länder av 124 – inklusive Sverige – röstade ja till avtalet. Endast Nederländerna, som var det enda NATO-landet närvarande, röstade nej under det att Singapore avstod från att rösta. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_konvention_om_k%C3%A4rnvapenf%C3%B6rbud

Enmansutredaren Lars-Erik Lundin avrådde från ratificering av kärnvapenavtalet.

Inga kärnvapennationer och inga NATO-anslutna länder med undantag för Nederländerna var närvarande vid mötet. Sverige förhöll sig inledningsvis positivt till konventionen men uppdrog åt enmansutredaren Lars-Erik Lundin att utreda frågan. Denne presenterade i januari 2019 sina slutsatser vilka gick ut på att Sverige inte skulle skriva på eller ratificera konventionen..

Konventionen kommer att träda i kraft om minst 50 nationer ratificerar den. den 7 november 2017 hade 53 länder skrivit under konventionen varav tre även hade ratificerat den.

Beslutet att ej underteckna FN-konventionen har så här långt stött på viss kritik. Enligt Beatrice Fihn, vilken 2017 i egenskap av generalsekreterare för antikärnvapenorganisationen ICAN (International campaign to abolish nuclear weapons) mottog Nobels fredspris, reagerar med ryggmärgen och påstår att Sveriges beslut att inte underteckna FN-avtalet är ett ”historiskt svek” mot den svenska kärnvapenpolicyn. http://icanw.se/

Fihn tycker inte alls att beslutet är fihnt utan menar: ”Det här betyder att Sverige tar ställning för kärnvapen och att man inte längre anser att de kärnvapen som existerar är ett hot.” http://www.kristianstadsbladet.se/nyheter/fredspristagare-svek-att-inte-skriva-under/

Värst av allt är enligt Fihn: ”Man följer Trump hellre än att följa svensk policy.” Även inom ramen för regeringen finns krafter som hade velat att Sverige skulle skriva på FN-konventionen. Dit hör Miljöpartiet samt den till S-partiet knutna islamistiska kamporganisationen Tro & solidaritet  (före detta Broderskapsrörelsen) under ledning av vänstersossen och den så kallade statsvetaren Ulf Bjereld. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/antikarnvapenorganisationen-man-foljer-trump

Beatrice Fihn: Regeringen följer Trump.

ICANs Beatrice Fihn försöker måla upp Sveriges beslut som ”otroligt farligt”, vilket helt enkelt inte är sant. Det hade varit betydligt farligare ur säkerhetspolitisk synvinkel att skriva på. Vår säkerhetspolitik bygger på samarbete och samförstånd med vänligt sinnade länder i omgivningen och inte på en ensidig och självdestruktiv plakat- och symbolpolitik som enbart gynnar våra fiender.

Olof Jonmyren gör följande helt adekvata reflektion i en ledarartikel i Södermanlands Nyheter den 1 september 2017 med rubriceringen ”Kärnvapenavtalet bör förbli osignerat.”: ”Verklig ned- och avrustning kräver att även skurkarna är med på banan, minns det kalla krigets terrorbalans. Annars är dylika avtal mest självskadande aktivism, lätt för illasinnad främmande makt att utnyttja i egna syften.” https://www.sn.se/opinion/ledare/ledare-karnvapenavtalet-bor-forbli-osignerat-sm4557540.aspx

Således har varken Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran visat något intresse för att skriva under den aktuella konventionen. Det har heller inte något NATO-land eller våra nordiska grannländer inklusive Finland, där motståndet mot NATO är ännu större än i Sverige, gjort. Inte ens av kärnvapnen hårt drabbade Japan har velat skriva under. Ett svenskt undertecknande skulle innebära att samarbetet med NATO, som är livsviktigt för vår nationella säkerhet, äventyrades.

Ett faktum som få vågar erkänna öppet är slutligen, att medvetenheten om kärnvapnens förödande verkan har verkat starkt krigsavhållande sedan USA på president Harry S Trumans order 1945 släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki Japan. Det var denna medvetenhet som upprätthöll terrorbalansen under det Kalla kriget och förhindrade, att ett kallt krig övergick i ett varmt. Situationen är densamma när vi nu, efter Vladimir Putins makttillträde i Ryssland 2000, befinner oss i ett nytt kallt krig. Ett avskaffande av kärnvapnen skulle därmed öka, inte minska, krigsrisken. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/09/nagasaki-och-hiroshima-atombomber-for-fred/

Ulf Kristersson gör debut i mytomspunna Bilderberg

30 maj, 2019

Ulf Kristersson gör debut i Bilderberg-sammanhang.

Enligt uppgift har moderatledaren Ulf Kristersson fått en inbjudan att deltaga i den så kallade Bilderberggruppens möte i Montreux i Schweiz den 30 maj-2 juni 2019. https://epochtimes.se/Ulf-Kristersson-deltar-i-arets-Bilderbergmote#

Få sammanslutningar är väl så mytomspunna som just Bilderberggruppen. Den höll sitt första möte på Hotel de Bilderberg i Oosterbeek i Nederländerna den 29 maj 1954. För värdskapet den gången stod prins Bernhard av Nederländerna, som var ordförande i gruppens styrkommitté fram till 1976. Den nuvarande ordföranden är Henri de Castries från Frankrike.

Därefter har gruppen hållit ett möte per år på olika platser i västvärlden  under närvaro av vid pass 120-150 framstående internationella aktörer inom affärs- och industriverksamhet, media och politik. Fyra möten har hållits i Sverige: på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1962, 1973 och 1984 samt i Stenungsund i Bohuslän i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bilderberggruppen

Ett stort antal svenskar har genom åren återfunnits bland de inbjudna gästerna. Så har exempelvis alla statsministrar från och med Tage Erlander, med undantag för Ingvar Carlsson och Ola Ullsten efter vad jag kunnat utröna, deltagit vid Bilderberggruppens möten. Mycket flitiga deltagare har Carl Bildt och representanter för släkten Wallenberg varit. Centerledaren Annie Lööf deltog härom året. Bland de mest kända internationella deltagarna märks Henry Kissinger, Bill Clinton och David Rockefeller.

USAs tidigare utrikesminister Henry Kissinger är en flitig Bilderberg-gäst.

Tidigare var det mest den yttersta vänstern som protesterade mot Bilderberggruppens sammankomster. I samband med gruppens möte på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1973, eljest mest känt för samförståndsmötet mellan LO och SAF 1938 som lade fast spelreglerna för den svenska arbetsmarknaden, var de röda bokstavssekterna ordentligt i gasen med anklagelser om folkmord, imperialism (termen ”globalism” var då knappast uppfunnen som skällsord) och mycket annat.

I dag förefaller det huvudsakligen vara Putin-vurmande ultrahöger och nazigrupper av typ NMR som blir upprörda när Bilderberg kommer på tal.

Mycket av de konspirationsteorier som florerar kring Bilderberggruppen har att göra med det faktum att gruppen inte ägnar sig åt någon officiell rapportering kring mötena, vilka tenderar kretsa kring tillståndet för världens ekonomi. Konspirationsteoretikernas utläggningar brukar gå ut på att det är på dessa möten den globalistiska kabbalan träffas för att lägga upp riktlinjerna för hur den skall styra världen och hjärntvätta folk till att bli lydiga globalister.

Allt det där är givetvis bara mer eller mindre sinnessvagt svammel med ungefär lika mycket substans som myten om den judiska världskonspirationen. De individer som träffas under förhoppningsvis gemytliga former i Montreux i år är naturligtvis, liksom varje världsmedborgare borde vara, intresserade av att den globala ekonomin skall fungera på ett tillfredsställande sätt.

Därifrån till att börja konspirera om hur man bäst skall styra och hjärntvätta resten av världen är steget emellertid minst sagt långt. Jag tillåter mig därtill förmoda, att merparten deltagare är människor som förmår tänka själva. Med andra ord: ryktet om Bilderberggruppens farlighet är betydligt överdrivet.

På plats i Montreux: Investors Sara Mazur.

Vid Bilderberg-mötet i Montreux deltar 130 personer från 23 länder. Bland dessa märks NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg. Förutom Ulf Kristersson har bland svenskar Sara Mazur, styrelseledamot i Investor, Marcus Wallenberg, ordförande i SEB, samt Johan Rockström, professor i miljövetenskap tillika yvig klimataktivist bjudits in till årets sammankomst..

Vid Bilderberg-mötet i Montreux nu i dagarna skall bland annat Europas och kapitalismens framtid och klimatfrågan, liksom hur Ryssland och Kina bör hanteras, ventileras. Återstår att se om klimatfrågan blir belyst på ett allsidigt och seriöst sätt eller om det blir Greta-stuket som gäller. Jag känner mig under alla omständigheter rätt säker på att Ulf Kristersson (M) kommer att kunna lära sig ett och annat samt dessutom knyta värdefulla kontakter.

 

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

20 mars, 2019

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

Krisens Venezuela: Alltmer stöd till Juan Guaidó

6 februari, 2019

Den civiliserade världen ställer sig nu bakom Joan Guaidó som Venezuelas legitime president.

Den hårt ansatte Nicolás Maduro i Venezuela försöker överföra motsvarande 11 miljarder kronor (1,2 miljarder US dollar) från statskassan till en bank i Uruguay. Det hävdar landets interimistiske president Juan Guaidó, som kräver att den aktuella banken skall stoppa dessa försök då han betraktar Maduros planerade transaktion som ”stöld av offentliga medel”. https://www.reuters.com/article/us-venezuela-politics-uruguay/venezuelas-guaido-says-maduro-government-trying-to-move-public-funds-to-uruguay-idUSKCN1PT1VV

Enligt Reuters har Guaidó inte presenterat några konkreta bevis för Maduros planerade miljardtransaktion, men för en diktator som flyger till en lyxkrog i Istanbul i Turkiet och kalasar på prima biff tillsammans med hustrun medan folket svälter och dör på grund av den krisande sjukvården i landet förefaller en sådan ekonomisk åtgärd fullt logisk. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngxOon/folket-hungrar–maduro-ater-fin-biff

Det var den 23 januari i år som Juan Gerardo Guaidó Marques, född 1983, svor en ed som Venezuelas tillförordnade president i syfte att ge landet en fungerande politisk ledning. Juan Guaidó, som valdes till president i nationalförsamlingen i slutet av 2018, representerar det socialdemokratiskt orienterade partiet Voluntad Popular (Folkets vilja) vilket betraktas som ”centristiskt”. https://en.wikipedia.org/wiki/Juan_Guaid%C3%B3

En karta över hur världens länder ställer sig i förhållande till Juan Guaidó respektive Nicolás Maduro.

Guaidó är till yrket ingenjör och har studier i det privata universitetet George Washington University i den amerikanska huvudstaden Washington, D. C. bakom sig. Han har erkänts som interimspresident i Venezuela av den interamerikanska organisationen Organization of American States (OAS) samt av USA, Israel, Brasilien, Australien, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien, Österrike, Nederländerna, Portugal, Danmark och Sverige.

Medan således viktiga länder i den civiliserade delen av världen backar upp Guaidó har stater såsom Ryssland, Kina, Kuba, Bolivia, Turkiet, Irak och Syrien valt att ställa sig på Maduros sida. Den Europeiska unionen (EU) har på Italiens initiativ krävt fria val i Venezuela men har inställningen, att det är varje medlemsstats sak att välja sida. https://www.bbc.com/news/world-latin-america-47053701

Nicolás Maduro, född 1962, har varit utrikesminister och var vicepresident i Venezuela 2012-13 representerande Venezuelas förenade socialistiska parti. Han efterträdde den bisarre Hugo Chávez när denne avled 2013. Maduro vann sedan det efterföljande  presidentvalet den 14 april. Segermarginalen till Henrique Capriles var endast 1,49 procentenheter, vilket fick den senare att överklaga valresultatet till Venezuelas högsta domstol som dock inte gick på Capriles linje utan bekräftade Maduros seger. https://en.wikipedia.org/wiki/2013_Venezuelan_presidential_election

Maduro smörjer kråset medan folket svälter…

Det mesta i Venezuela står för tillfället och väger. Nicolás Maduro har förklarat att han kan tänka sig att tidigarelägga valet till parlamentet men vägrar gå med på nytt presidentval. Likt så många andra socialistiska härskare tycks han vägra inse att spelet är förlorat utan försöker med näbbar och klor hanka sig kvar vid makten trots att landet står vid avgrundens rand.

I detta avseende finns det tydliga likheter mellan Maduro och Chiles tidigare president Salvador Allende Gossens (1908-73), vilken trots ett mycket knappt parlamentariskt underlag med stöd av allehanda revolutionära krafter förde en socialistisk överbudspolitik som ledde till 1000-procentig inflation och en katastrofal situation i de flesta avseenden. Till slut blev en militärkupp oundviklig.

Likheterna mellan Maduro och Allende är således påfallande. Båda körde sina respektive länder eftertryckligt i botten. Skillnaden mellan dessa båda socialistledare är väl, att medan Maduro ser ut ungefär som Saddam Hussein framtonade Allende som en snäll farfar varför han också fick mångas sympatier på sin sida.

Att det är riktigt illa i Venezuela framgår med viss emfas av det faktum att Sveriges rödgröna regering ställt sig bakom utmanaren Guaidó. Utrikesminister Margot Wallström har citerats: ”Vi godtog aldrig valresultatet när Maduro valdes till president. Vi stödjer och betraktar Juan Guaidó och nationalförsamlingen som de enda legitima representanterna för det venezuelanska folket.”  Wallström utesluter heller inte nya sanktioner mot Maduro-regimen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sverige-staller-sig-bakom-guaido

Salvador Allende med sin främste internationelle supporter, Kubas diktator Fidél Castro.

Med Vänsterpartiet, som efter viss tvekan släppte fram den nuvarande regeringen Löfven, är det en annan sak. Det gamla kommunistpartiet har länge haft det socialistiska Venezuela som något av ett idealland, och när Maduro med hårfin marginal besegrade Caprile i presidentvalet 2013 skickade V-ledaren Jonas Sjöstedt ett gratulationstelegram till Maduro.

Att Maduro kastade oppositionella i fängelse och besatte nyckelposter i sin administration med släktingar och vänner innebar sannolikt endat pluspoäng för våra avdankade kommunister. Det är ju så det brukar gå till när kommunister erövrar makten.http://www.bt.se/ledare/historien-upprepar-sig-i-venezuela-och-i-vansterpartiet/

Sjöstedt har så här långt föredragit att hålla tyst om utvecklingen i Venezuela. Det är nog ett ganska smart drag.

Den som lever får se vad som närmast kommer att hända i den djupnande krisens Venezuela. Militären har tidigare betraktats som en garant för Nicolás Maduros fortlevnad som landets högste ledare, men det är inte alls givet att så fortfarande skulle vara fallet. Sålunda har flygvapengeneralen Francisco Yanez uttalat sitt oförblommerade stöd för utmanaren Guaidó och även uppmanat militärt anställda att desertera. Också Venezuelas militärattaché i Washington, överste José Luis Silva Silva, stödjer Juan Guaidó. https://www.dn.se/nyheter/varlden/venezuelas-flygvapenchef-stodjer-guaido/

Venezuelas militärattaché i Washington, D. C., överste José Luis Silva Silva, stödjer Guaidó.

Det sades under Allendes tid även om Chiles militärmakt att den hade en tradition att stödja den sittande presidenten och respektera den civila maktutövningen. När drastiska åtgärder ansågs nödvändiga lät sig dock generalen Augusto Pinochet Ugarte (1915-2006) övertalas att leda den militärkupp som den 11 september 1973 störtade Allende-regimen över ända.

Ett militärt ingripande kan knappast uteslutas i det nuvarande kaotiska Venezuela, även om ett sådant vore ytterst olyckligt. Frågan är bara vilken sida militären i så fall kommer att ställa sig på.

 

 

Burqan – ett säkerhetshot inte bara i Israel

3 februari, 2019

Området vid den israeliska gränsövergången spärrades snabbt av.

En kvinnlig terrorist klädd i burqa sköts ihjäl när hon drog kniv och försökte knivhugga israelisk säkerhethetspersonal i Judéen den 30 januari. https://worldisraelnews.com/female-terrorist-killed-during-stabbing-attack-near-jerusalem/

Framkommen till checkpoint A-Zaim vid Jerusalems södra infart drog kvinnan fram en kniv och angrep israelisk säkerhetspersonal. Denna reagerade raskt och sköt ihjäl kvinnan på plats. Inga israeler skadades. Chefen för Jerusalems distriktspolis Joram Halevi var snabbt på plats och informerade den närvarande pressen om detaljerna.

Halevi kunde bland annat informera om att den ihjälskjutna burqa-terroristen var en 16-årig student från Ramallah i Judéen på den så kallade Västbanken. Hon hade tagit en taxi till checkpoint A-Zaim där hon försökte genomföra knivattacken. Hennes antecedentia är föremål för närmare undersökning.

Händelsen är en av de senaste i raden av närmast dagliga terrordåd som palestinaarabiska terrorister utsätter Israels judiska befolkning för och som väldigt sällan ger upphov till ens korta notiser i västerländska medier. Antalet terrordåd i Israel sedan början av innevarande år är nu uppe i omkring 100-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/01/21/91-palestinaarabiska-terrorattacker-sedan-borjan-pa-2019/

Att terrorister använder den heltäckande kvinnoklädnaden burqa är ingen ovanlighet. Här följer några exempel under senare år.

Vid en terrorattack utförd av burqaklädda terrorister i en shiitisk moské i östra Afghanistan i augusti 2018 dödades runt 25 gudstjänstbesökare av bomber medförda av självmordsbombare samt automateld. https://www.ndtv.com/world-news/afghanistan-blast-burqa-clad-suicide-bombers-kill-at-least-20-in-afghanistan-1894861

Minst tolv studenter mördades av terrorister utklädda i burqa i Peshawar 2017.

I december 2017 fick minst tolv studenter vid en jordbruksskola i Peshawar i Pakistan sätta livet till då skolans dormitorium stormades av burqaskrudade talibaner som öppnade eld. Ett 30-tal beräknas ha sårats. https://www.rediff.com/news/report/pix-burqa-clad-terrorists-attack-college-in-peshawar-pakistan-/20171201.htm

I Melbourne i Australien genomförde en radikaliserad muslimsk kvinna iförd burqa i februari 2018 en knivattack mot en sovande 56-årig man. Dennes minderåriga dotter befann sig i mannens bostad vid attacken. Kvinnan skall ha varit inspirerad av Islamiska staten (IS). https://www.heraldsun.com.au/blogs/andrew-bolt/police-woman-in-burqa-in-terror-attack/news-story/0d1892f16fdfb2115399c49ba88799af

Burqaklädda terrorister stormade i oktober 2018 en polisstation i den indiska delstaten Kashmir och sköt ihjäl en polisman. https://www.dailypioneer.com/2018/india/burqa-clad-terrorists-attack-police-station–kill-policeman-in-kashmir.html

Det kan inte råda några tvivel om att burqa och andra typer av heltäckande klädsel i dessa tider av islamistisk terrorism utgör ett allvarligt säkerhetshot över hela världen. I Danmark klubbade folketinget i maj 2018 igenom ett förbud mot niqab och burqa gällande från augusti samma år. Denna sorts klädsel förklarades strida mot dansk kultur. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Ql0AjP/danmark-klubbade-forbud-mot-burka

Inte bara vårt realistiska broderfolk danskarna har förbjudit burqa. Ett sådant förbud har i Europa även införts i Österrike, Tyskland, Bulgarien, Nederländerna, Frankrike, Belgien och Italien. Burqaförbud råder även i Barcelona i Spanien och Ticino i Schweiz. I ryska Stavropol råder förbud mot niqab. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/de-har-landerna-har-infort-forbud-mot-burka-och-niqab

Vem vet vad som döljer sig under burqan?

I Senegal i nordvästra Afrika infördes burqaförbud i november 2015 med säkerhetsaspekten som motivation. Burqan är ett idealistiskt klädesplagg för terrorister som vill gömma bomber, granater, skjutvapen och knivar på ett smidigt sätt. Liknande förbud hade dessförinnan införts i länder såsom Tchad, Kamerun och Demokratiska republiken Kongo. https://www.breitbart.com/national-security/2015/11/18/burqa-ban-sweeping-africa-senegal-latest-to-curb-full-face-veil/