”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.
Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativtatt genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”
Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka
Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.
Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.
Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”
Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.
Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp.
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.
”Vill socialdemokratin någonting alls numera?” frågar sig debattörerna samtidigt som de hävdar: ”Vårt parti har inte tagit riktigt ansvar sedan 2006.” Debattörerna menar vidare att S-partiet visserligen förfogar över ett antal regeringsposter men att de ledande företrädarna ”är mest att likna vid statstjänstemän”.
Ändå vill Socialdemokraterna framstå som ansvarstagande och närmast en garant för fortsatt demokrati och laglydnad i Sverige. Detta trots att S-MP-regeringen misslyckats på ett antal viktiga punkter.
Kriminaliteten skenar trots diverse regeringsledamöters försäkran om att de gängkriminella ska jagas till världens ände och liknande; den överdimensionerade immigrationen fortsätter mer eller mindre ohejdat trots försäkringar om motsatsen, vilket leder till obefintlig integration och ett ständigt ökande antal problemområden; äldrevården är fortsatt under all kritik, vilket framgått med övertydlighet under coronapandemin; vårdköerna visar inga tendenser att kortas. Så där skulle vi kunna fortsätta ett bra tag till.
Det är bara att konstatera att samtliga S-ledare som kommit efter Göran Persson – Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven – endast har varit bleka varianter av sina företrädare. Det är också betecknande att det bara är Sahlin, Juholt och Claes Tholin (partiledare 1896-1907) som inte beklätt statsministerposten.
Parallellt därmed har också röstetalen sjunkit påtagligt. Resultatet i riksdagsvalet 2018, 28,3 procent, var således det sämsta partiet lyckats åstadkomma sedan 1911, då 28,5 procent av detta års väljarkår röstade socialdemokratiskt.
Socialdemokraternas nedgång har medfört en ny situation i svensk partipolitik. I Kantar/SIFOs månatliga sammanvägning av de vanligaste opinionsmätningarna för juni minskade S till 25,5 procent medan Moderaterna fick 22,1 och Sverigedemokraterna 20,5 procent. Om den beskrivna utvecklingen håller i sig kommer dessa tre partier sannolikt att vara ungefär lika stora i valet den 11 september 2022.
Under de tre största partierna finns ett mellanskikt bestående av Vänsterpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna vilka samlar mellan omkring 11 och 6 procent. I bottenskiktet dväljs Miljöpartiet och Liberalerna, vilka i mätningarna mestadels hamnar under riksdagsspärren på 4 procent.
En fingervisning om det aktuella läget kan vi få vid kyrkovalet den 19 september i år.
Egentligen är det märkligt att S-nedgången inte varit kraftigare än vad som varit fallet. I åtskilliga EU- länder har de socialdemokratiska partierna närmast havererat under senare år, exempelvis i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Österrike. Storbritannien är det stora undantaget. https://arbetet.se/2018/05/28/socialdemokratin-i-fritt-fall-i-europa/
Inte heller i Södertälje kan den mångåriga S-dominansen anses vara ohotad. I kommunalvalet 2018 erhöll S 31,3 procent av rösterna, en minskning med icke obetydliga 3,3 procentenheter jämfört med föregående val. Det innebar att partiet tvingades söka hjälp hos ej endast Miljöpartiet utan också Centerpartiet och Kristdemokraterna. Det ska bli spännande att se vad KD-väljarna tycker om det i valet om drygt ett år…
Hur som helst: det är i högsta grad på tiden att vi får ett styre helt befriat från de stagnerande och alltmer idéfattiga Socialdemokraterna i kommunen såväl som i hela riket. Det är dags att dumpa sossarna!
Fotnot:Ovanstående text är en något utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 23 juli 2021. med denna bloggare och Beata Milewczyk från SD Södertälje som undertecknare.
Det 25e avsnittet i min bloggserie ”Glömda svenska fotbollshjältar” (se fotnot) blir också det sista. Jag har i den här serien porträtterat spelare som intresserat mig snarare än de bästa och mest välkända. Första avsnittet i serien handlade om anfallaren Erik Börjesson, som var verksam i början av 1900-talet. Med föreliggande porträtt återvänder jag i tiden till Börjessons samtida Karl ”Köping” Gustafsson (1888-1960). https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Gustafsson_(fotbollsspelare)
”Kalle Köping” är främst bekant för att ha gjort det allra första svenska landslagsmålet. Det skedde en landskamp mot Norge i Balders hage i Göteborg den 27 juli 1908. Norge hade tagit ledningen med ett snabbt mål av den unge Minotti Böhn innan det blev Karl Gustafsson förunnat att kvittera till 1-1 i den 14e minuten. https://no.wikipedia.org/wiki/Minotti_B%C3%B8hn
Sedan rann det iväg, och den blågula segern fastställdes slutligen till 11-3. Erik Börjesson svarade för hela fem fullträffar och Erik Bergström för fyra under det att Gustafsson spelade in två mål. Det historiska svenska laget hade följande sammansättning från målvakt till vänsterytter: 1. Ove Erickson (målvakt). 2. Theodor ”Thodde” Malm. 3. Nils Andersson. 4. Sven Olsson. 5. Hans Lindman. 6. Thor Ericsson. 7. Gustaf ”Foten” Bergström. 8. Erik Bergström. 9. Erik Börjesson. 10. Karl ”Köping” Gustafsson. 11. Karl Ansén. Domare var Charles Smith från England.
Segern över Norge blev den enda svenska vinstmatchen under OS-året 1908. Efter Norge-matchen blev det förluster mot i tur och ordning England hemma (1-6), Storbritannien i OS i London (1-12), Nederländerna i OS i London, match om tredje pris (0-2), Nederländerna borta (3-5) samt Belgien borta (1-2). https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1908%E2%80%931919
Det första svenska fotbollslandslaget anno 1908.
”Kalle Köping” avverkade 32 matcher och gjorde 22 mål landslagströjan 1908-24 och uttogs till fyra olympiska spel: London 1908, Stockholm 1912, Antwerpen 1920 och Paris 1924 (i Paris, där Sverige tog brons, var han reserv och spelade inte). Han ansågs vara landslagets borne fältherre. När han invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som # 3 i den första selektionen motiverades invalet så: ”‘Köping’ var vår förste komplette spelare. Svenska landslagets förste målskytt. Landslagskarriären sträckte sig ända till 1924.” Gustafsson blev även en svensk fotbolls första ”stora grabbar”.
Första klubben fram till 1909 var IFK Köping, i vars A-lag Kalle debuterade redan som 15-åring. I en del matcher öste han in kopiösa mängder mål, exempelvis tolv fullträffar mot Arboga 1906. Han lånades därefter ut till Västmanland-Nerikes BK under ett år. 1910-13 hette klubbadressen Köpings IS. 1913 reste Kalle till England i syfte att förkovra sina färdigheter i den ädla leken med läderkulan och fick ett amatörkontrakt med Leicester City FC, som han spelade tolv matcher för.
Året därpå var ”Köping” tillbaka i Köpings IS innan han avrundade karriären med två SM-guld för Djurgårdens IF i Stockholm 1916-24. Gustafsson bildade ett fruktat mittfält tillsammans med landslagskamraterna Ragnar Wicksell och Bertil Nordenskjöld. Efter den aktiva spelarbanan hade ”Köping” en mängd tränaruppdrag för olika föreningar och inte bara i fotboll – hans idrottsintresse var synnerligen omfattande, och efter spelarbanan öppnade han en framgångsrik sportaffär som snart blev rikskänd.
1916 inträffade en milstolpe i den svenska landslagsfotbollen. Det tidigare som ”omöjligt” ansedda Danmark betvingades med 4-0 (2-0) på Stockholms stadion den 8 oktober. Målskyttar i den historiska segermatchen var Carl Karlstrand, Karl Gustafsson, Ivar Svensson och Rune Bergström. Segern var desto mer välkommen då Sverige tidigare under säsongen sensationellt förlorat mot USA hemma med 3-2. I matchen mot Danmark förekom för första gången organiserat ”hejande” på läktarna.
Karl Gustafsson före en träningslandskamp mot Ryssland på bortaplan 1913: svensk seger med 4-1.
Enligt Karl ”Köping” Gustafssons noggrant förda statistik avverkade han totalt 635 matcher varav 296 segrar, 232 förluster och 107 oavgjorda. Han gjorde sammanlagt 483 mål.
Enligt en anekdot, vars sanningshalt jag inte går i god för, blev medlemmarna i det svenska OS-laget i Antwerpen 1920 så glada efter seger med 9-0 i öppningsmatchen mot Grekland att de festade hela natten trots att en match mot Nederländerna väntade dagen därpå.
Den svenske managern, ”fotbollsgeneralen” Anton Johanson (1877-1953), lovade de svenska spelarna att han skulle prata med domaren om att behandla det blågula laget på ett så välvilligt sätt som möjligt. Det blev nu inte riktigt som Johansson hade tänkt sig, vilket skall ha berott på att nederländarna för dagen spelade i gula och inte som vanligt i orangea tröjor. Johanson var liksom Karl Gustafsson född i Köping. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anton_Johanson
Matchen mot Nederländerna förlorades med 5-4, och även i den därpå följande matchen mot Spanien blev det förlust, denna gång med 2-0.
Fotnot: Bloggserien ”Glömda svenska fotbollshjältar” omfattar följande spelare: 1. Erik Börjesson. 2. Per ”Pära” Kaufeldt. 3. Sven ”Svenne Berka” Bergqvist. 4. Sven Jonasson. 5. Malte Mårtensson. 6. Sune ”Mona-Lisa” Andersson. 7. Erik Nilsson. 8. Arne Selmosson. 9. Gösta ”Knivsta” Sandberg. 10. Yngve Brodd. 11. Bengt ”Zamora” Nyholm. 12. Gunnar ”Säffle” Andersson. 13. Hasse Jeppson. 14. Lennart Wing. 15. Lennart Backman. 16. Harry Bild. 17. Ove Grahn. 18. Roger Magnusson. 19. Hasse ”HP” Persson. 20. Prawitz Öberg. 21. Sven-Gunnar Larsson. 22. Inge Danielsson. 23. Kurt Axelsson. 24. Tom Turesson. 25. Karl ”Köping” Gustafsson.
Tom Turesson försvarar i sin roll som som libero det egna målet i en match mot Malmö FF.
Tom Turesson (1942-2004) räknas som en av Hammarby IFs verkliga legendarer. Under 15 säsonger i Bajen-tröjan spelade han in totalt 91 mål i division I (allsvenskan) och division II.
Till ”Söderbröderna” kom Tom Turesson som 19-åring 1961. Han spelade då för IK Rex i Turessons bostadsort Vendel i norra Uppland och Hammarby-ledningen hade nåtts av ryktet om den försigkomne ynglingen. Den allsvenska debuten ägde rum i en bortamatch mot Örgryte IS den 4 juni 1961.
Unge Tom, som spelade högerytter, ställdes mot ÖIS landslagsmeriterade vänsterback Lennart Wing men visade inte denne någon överdriven respekt: den unge hammarbyiten gjorde två mål och medverkade därmed synnerligen aktivt till stockholmarnas 4-2-seger. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tom_Turesson
Tom Turessons landslagsdebut inföll i en bortamatch mot Norge den 16 september 1962; Tom fick hoppa in i 37e minuten men kunde inte hindra norrmännen från att vinna med 2-1. Det stora genombrottet kom emellertid vid en bortalandskamp mot Norge på Ullevål den 18 september 1966, Sverige låg under med 2-1 fram till 70e minuten då Turesson slog till: det blev ett äkta hat-trick med tre fullträffar inom tio minuter och svensk seger med 4-3.
1964-65 hade Tom nöjet att spela i samma lag som Lennart ”Nacka” Skoglund (1929-75), vilken återvänt till fosterjorden efter 13 säsonger i italienska serie A. ”Det var ett fantastiskt minne”, kommenterade Tom Turesson tiden med ”Nacka” i ett av Hammarbys programblad 1999. ”Lennart var en polare ut i fingerspetsarna. Han var en mycket bra bollirare och drog massor av folk.”https://sv.wikipedia.org/wiki/Nacka_Skoglund
En ung Tom Turesson i Bajen-tröjan.
Med förstärkningen i form av ”Nacka” vann ”Bajen” division II hela nio poäng före Sundbybergs IK och gick upp i allsvenskan. Här blev det dock omgående respass ner i tvåan efter bara en säsong i högsta serien. Klubben var vid denna tid något av ett ”lindansarlag”, och det skulle dröja till 2001 innan det första – och hittills enda – SM-guldet kom. Det skall tilläggas att laget har SM-guld även i den så kallade Hallsvenskan, futsal samt inomhusfotboll för elvamannalag.
Efter några framgångsrika år i svensk fotboll blev Tom Turesson av naturliga skäl intressant för utlandet. Han förhandlade först med den österrikiska klubben Austria Wien innan det 1968 slutligen skrevs kontrakt med belgiska Club Brugge KV, där svensken Kurt Axelsson redan fanns på plats som en av lagets stora stjärnor. Främsta proffsmeriten är belgisk cupseger efter vinst med 6-1 mot Royal Club Daring i finalen efter ett mål av svensken.
Småningom fick ”Tom Tur”, som han stundom kallades, konkurrens som anfallare i sin belgiska klubb. Det skedde i form av holländaren Rob Rensenbrink (1947-2020), vilken gjorde 46 landskamper för Nederländerna och är den som gjort flest mål i Cupvinnarcupen. Klubben löste situationen så att holländaren spelade borta- och svensken hemmamatcherna. Rensenbrink lämnade dock Brugge redan 1971 till förmån för RSC Anderlecht. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rob_Rensenbrink
Då hade Tom Turesson redan återvänt till Sverige och Hammarby jämte hustrun Gunlög och sonen Tomas. ”Ibland ångrar jag att jag flyttade hem, det hade kunnat bli några år till utomlands”, citeras Turesson i intervjun i programhäftet 1999. ”Söderbröderna” välkomnade förstås den förlorade sonens återkomst med öppna armar.
Det fanns all anledning till detta: hösten 1970, då Tom Tur återkom, blev succéartad för lindansargänget från Söders höjder. Den litet äldre Turesson fungerade ypperligt ihop med ungtuppar (och blivande legendarer) som Ronnie Hellström, Kenta Ohlsson och Janne Sjöström. Det slutade med en allsvensk femteplats, klubbens dittills största sportsliga prestation på fotbollssidan efter sju nätkänningar av Tom Turesson.
Innan dess hade Tom hunnit representera Sverige i fotbolls-VM i Mexiko. Han spelade från start i den andra gruppspelsmatchen mot Israel, som slöt 1-1. Tom svarade för det svenska målet och stod därmed för hälften av den blågula målproduktionen under världsmästerskapet – det andra målet gjordes av Ove Grahn i den avslutande 1-0 segern över blivande VM-fyran Uruguay, då Turesson fick hoppa in som avbytare.
Hammarby IF av 1975 års upplaga. Tom Turesson fjärde man från höger.
När Björn Bolling trädde till som tränare i HIF 1975 gjorde han om Tom Turesson till libero, ett experiment som slog mycket väl ut. Skadeproblem tvingade dock Tom att sluta som aktiv spelare 1977. Året därpå fick han i ett nödläge rycka in som tränare i klubben, men 1979 var ordningen återställd med gamle landslagsspelaren och VM-medaljören Bengt ”Julle” Gustavsson (1928-2017) som tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengt_Gustavsson_(fotbollsspelare)
Tom Turesson plågades av njurproblem och tvingades genomgå flera misslyckade transplantationer innan man hittade en njure som inte stöttes bort. Till slut gick det dock inte utan Turesson avled vid 62 års ålder 2004. På meritlistan står 22 A-landskamper (nio mål), 5 U21-landskamper (ett mål) samt 3 B-landskamper (tre mål). https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/P34KBb/hammarby-legendar-dod
Tomas Turesson har gjort karriär som tränare.
Även sonen Tomas Turesson, född 1964, kom att viga sitt liv åt fotbollen. Efter ett antal ungdoms-, junior- och pojklandskamper tvingade skadeproblem Tomas att övergå till tränarsysslan. Han har coachat svenska ungdomslandslag sedan 2008 samt är instruktör vid Stockholms fotbollsförbund och även lärare. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/forbundskaptener/tomas-turesson/
Recep Tayyip Erdogan och Carl Bildt möts i Ankara den 23 maj 2017.
När Frankrike började vidta mått och steg i syfte att försvara sig och sitt demokratiska statsskick mot islamistisk terror gick Turkiets president Recep Tayyip Erdogan i taket. Efter mordet på läraren Samuel Paty frågade sig Erdogan: ”Vad har Macron för problem med islam och muslimer?” Erdogan menade också att den franske presidenten behövde genomgå en psykiatrisk undersökning.
Monstret i Ankara nöjde sig icke härmed. ”Muslimer möts nu av en liknande lynchkampanj som den judarna i Europa möttes av innan andra världskriget”, citerades Turkiets islamistiske president av nyhetsbyrån AP. Erdogan glömde bort den i sammanhanget nog så väsentliga detaljen att de europeiska judarna inte hade för vana att skära av huvuden på eller beskjuta kristna. https://www.expressen.se/nyheter/erdogan-muslimer-jagade-som-judar-fore-varldskriget/
Den nuvarande konflikten mellan Turkiet och Frankrike inleddes med att president Emmanuel Macron anklagade Erdogan för att ha försett Azerbajdzjan med 300 jihadister i den pågående konflikten med Armenien. Senast har Erdogan å Turkiets vägnar hotat med rättsliga åtgärder mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo för att ha publicerat en skabrös karikatyrteckning av Erdogan som lättar på en muslimsk kvinnas hijab.
Det var som bekant Charlie Hebdo som 2015 utsattes för en islamistisk/jihadistisk terrorattack vilken ledde till att tolv människor dödades. Utanför tidningsredaktionen mördades en polisman samt fyra civila i samband med en attack mot en judisk livsmedelsaffär. Den rättegång som efter fem år planerades hållas mot den huvudmisstänkte för attacken har uppskjutits på obestämd tid därför att den misstänkte drabbats av covid-19. https://www.vk.se/2020-11-01/pandemin-skjuter-upp-charlie-hebdo-rattegang
Jihadistisk terror upplever emellertid Erdogan som sitt minsta bekymmer (om han nu alls ser det som ett bekymmer, vilket är tveksamt): ”Europa står på katastrofens brant på grund av xenofobi och religiös fascism. Attacker mot mig är en attack mot alla muslimer i hela världen.”
Den turkiske presidentens yviga retorik visar att han ser sig själv som alla muslimers ledare och frälsare. I ett tal till nationen den 13 juli i år i samband med omvandlingen av helgedomen Hagia Sofia i Istanbul – tidigare Konstantinopel – från museum till moské kallade Erdogan omvandlingen ett förebud om ”befrielse av al-Aqsa”, det vill säga den moské med anor från 600-talet som finns på Tempelberget i Jerusalem och som räknas som islams tredje viktigaste helgedom. https://www.varldenidag.se/nyheter/erdogan-talade-om-befrielse-av-al-aqsa-mosken/reptgm!FxOXoxNHSBev1Bc8Nmpmg/
Karikatyr med Erdogan i Charlie Hebdo.
Erdogan anser att Jerusalem, Israels huvudstad, i själva verket tillhör Turkiet emedan staden tillhörde det Osmanska riket under tiden 1516 till 1917, då Storbritannien efter Första världskrigets slut tog över förvaltningen. En sådan snedvriden historietolkning bortser från att Jerusalem erövrades av den judiske konungen David redan omkring 990 före Kristi födelse och gjordes till huvudstad i dennes rike. Därefter har staden ockuperats av bland andra babylonier, romare, mamluker och araber. https://www.varldenidag.se/kultur/erdogans-ansprak-jerusalem-tillhor-turkiet/reptjl!Y0QbrtDGszrHIPMShPD9A/
Recep Tayyip Erdogan föddes 1954. Han är Turkiets president sedan den 28 augusti 2014 efter att ha beklätt posten som premiärminister 2003-14. 2001-14 var han partiledare för det av honom själv grundade Rättvise- och utvecklingspartiet (APK), vilket har majoritet i den turkiska nationalförsamlingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Recep_Tayyip_Erdo%C4%9Fan
I sin ungdom var Erdogan halvprofessionell fotbollsspelare i ett lag i Istanbul. 1994-98 var han borgmästare i samma stad men tvingades avgå sedan han reciterat en dikt med islamistiskt budskap i ett tal han höll i provinsen Siirt i sydöstra Turkiet. Dikten, författad av den nationalistiske poeten och sociologen Ziya Gökalp, innehöll bland annat följande rader: ”Moskéerna är våra kaserner, kupolerna våra hjälmar, minareterna våra bajonetter och de troende våra soldater.”https://sv.wikipedia.org/wiki/Ziya_G%C3%B6kalp
Dikten renderade Erdogan tio månader i fängelse av vilka han satt av sex. Sedan Erdogan grundat APK kunde han redan 2002 bilda den turkiska statens första enpartiregering på nio år. Partiet var islamistiskt med en islamistisk stat på programmet men har ändå av omvärlden kommit att betraktas som mindre doktrinärt på grund av Erdogans pragmatiska hållning i början av dess existens. Ahmet Davutoglu efterträdde Erdogan som partiledare då den sistnämnde blev president 2014. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttvise-_och_utvecklingspartiet
Recep Tayyip Erdogan framstod i begynnelsen av sin politiska karriär som tämligen moderat. Han genomförde reformer i demokratisk riktning – bland annat blev pressen friare samtidigt som antiterrorism-lagens befogenheter minskades. Med tiden blev Erdogan alltmer auktoritär: lättnader som införts för den kurdiska befolkningsdelen avskaffades och fler än 100 journalister fängslades. Internetfilter infördes och HBTQ-kommunitetens rättigheter reducerades kraftigt.
Detta medförde att Turkiet sjönk till 148e plats bland 178 i Press Freedom Index, som publiceras varje år av Reporters Without Borders. I 2020 års lista har Turkiet halkat ner till 154e plats. Listan toppas i tur och ordning av de fyra nordiska länderna Norge, Finland, Danmark och Sverige med Nederländerna på femte plats. I botten, på 180e plats, återfinner vi Nordkorea. https://rsf.org/en/ranking
Offer för turkisk massaker i Aleppo i Syrien i februari 1919.
Erdogan håller med den drucknes envishet fast vid att det Osmanska rikets ytterst väldokumenterade folkmord (SEYFO) på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och greker 1915-17 – vilket beräknas ha skördat runt 2 miljoner människoliv varav cirka 1,5 miljoner armenier – aldrig ägt rum. Erdogans motivering från 2009 löd: ”Det är inte möjligt för en muslim att begå folkmord.”https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/17/om-folkmord-ii-100-ar-sedan-turkarnas-slakt-pa-kristna-inleddes/
Länge såg det ut som om Turkiet under Recep Tayyip Erdogans ledning var på väg mot EU-medlemskap. Erdogan själv utsågs 2004 av European Voice Organization till ”årets europé”. Året därpå inleddes förhandlingar om Turkiets anslutning till EU, vilken Erdogan-vännen Carl Bildt entusiastiskt backade upp. 2005 genomförde den turkiske presidenten ett statsbesök i Israel; 2007 talade den dåvarande israeliske presidenten Shimon Peres efter inbjudan av Erdogan inför den turkiska nationalförsamlingen.
2010 ökade dock spänningarna mellan Turkiet och Israel dramatiskt. När israeliskt territorium besköts från Gazaremsan valde Israel att bemöta aggressionen med militära medel, vilket fick Erdogan att börja yra om ”folkmord” på palestinaaraber – en orimlig anklagelse som Erdogan återkommit till ett flertal gånger. http://afp.omni.se/erdogan-accuses-israel-of-state-terror-and-genocide/a/gPGdm9
Erdogan fick vid det misslyckade försöket till statskupp den 15-16 juli 2016 tillfälle att spela ut hela sitt register. Han gjorde det så pass bra att det har ryktats om att han själv iscensatte kuppförsöket i syfte att komma åt sina fiender och meningsmotståndare. Minst 265 människor beräknas ha dött och drygt 1440 ha skadats vid de blodiga kupphändelserna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Milit%C3%A4rkuppf%C3%B6rs%C3%B6ket_i_Turkiet_2016
Många bedömare var vid kuppförsökets inledning övertygade om att Recep Tayyip Erdrogans dagar vid makten var räknade. De bedrog sig. Presidenten uppmanade allmänheten att ge sig ut på gatorna och göra motstånd. Inom någon dag hade 2700 domare och 2800 militärer avsatts eller gripits. Poliser, lärare, skolchefer och regionala tjänstemän avskedades och cirka 50 000 offentligt anställda sparkades. 17 000 personer fängslades för påstådd inblandning i det till synes illa förberedda kuppförsöket, vilket uppenbarligen inte hade det folkliga stöd som hade krävts.
Inga av dem som påstås ha deltagit i kuppförsöket behövde riskera dödsstraff – denna strafform avskaffades av Ankara 2004 i samband med den turkiska offensiven för att komma med i EU. Stärkt av sin seger i en folkomröstning 2017 har Erdogan emellertid talat om att det kan vara dags att återinföra dödsstraffet i landet. https://sverigesradio.se/artikel/6676882
Oavsett vad monstret i Ankara säger eller hittar på kan han påräkna förre svenske stats- och utrikesministern Carl Bildts insatser som hejaklacksledare. Denne stödde entusiastiskt Turkiet i dess förhandlingar om EU-medlemskap, och även om ett sådant i nuläget tycks minst sagt avlägset har Bildt fortsatt stå vid Erdogans sida.
Karta som visar var den turkiska invasionen av Rojava ägde rum.
När turkiska styrkor på presidentens order – sedan USAs president Donald Trump lämnat kurderna åt sitt öde genom att säga sig vilja dra tillbaka 2000 soldater från området – invaderade den kurdiskt dominerade autonoma regionen Rojava i norra Syrien 2019 spred Bildt helt ogenerat på sitt Twitter-konto falska nyheter producerade på Erdogans regeringskansli till 670 000 följare.
I Bildts ögon kan något som Turkiet företar sig aldrig vara landets eget eller Erdogans fel. I en intervju i Expressen den 7 mars 2016 utlät sig Bildt på följande sätt: ”Vi /EU/ har marginaliserat och stött bort Turkiet, och nu ser vi dessvärre de negativa konsekvenserna.”https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-turkiets-utveckling-ar-eus-fel/
Sven-Gunnar Larsson försöker hindra Englands Roger Hunt från att göra mål på Wembley 1968. Svenske lagkaptenen Björn Nordqvist tittar på.
Nog är det litet sorgligt att det som Sven-Gunnar Larsson är mest känd för under sin målvaktskarriär är en allvarlig skada. Det var i träningslandskampen mot England på Wembley den 22 maj 1968 som han i matchens 83e minut fick en spark i huvudet av den engelske mittfältaren Allan Mullery. Efteråt låg Sven-Gunnar medvetslös på sjukhus i ett dygn och tvingades tillbringa en vecka på samma sjukhus. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/e1EqKy/12-223-dar-sen-sist-spricker-sviten-nu
Matchen vann England med 3-1 efter mål av Martin Peters, Bobby Charlton och Roger Hunt. Hammarbys Rolf ”Kocken” Andersson svarade för Sveriges tröstmål i sista matchminuten.
TV-kommentatorn Rudolf ”Putte” Kock, med ett förflutet som vänsterytter i Sveriges bronslag i OS i Paris 1924, landslagsman i ishockey och efter den aktiva banan som mångårig svensk förbundskapten i fotboll, blev föremål för mindre smickrande uppmärksamhet.
Till skillnad från miljoner svenska TV-tittare missade ”Putte” vilken svensk spelare det var som blev utburen på bår. Han rabblade gång på gång upp den svenska laguppställningen från högerback till vänsterytter för att försöka reda ut vilken den utburna spelaren var men tänkte uppenbarligen inte på, att det också fanns en målvakt med i laget…
TVs så kallade klagomur ringdes efter Kocks fadäs – som gränsade till något av en blackout – ner av otaliga upprörda tittare. Larsson ersattes av Malmö FFs målvakt Nils Hult. https://sv.wikipedia.org/wiki/Putte_Kock
Sven-Gunnar i ÖSK-tröjan.
Sven-Gunnar Larsson föddes den 10 maj 1940 och spelade 1958-61 för Linköpings-laget IF Saab. 1962-63 avverkade han 18 allsvenska matcher för Örebro SK men återfanns 1963-64 i anrika engelska Stoke City FC som grundats redan 1863. Han skrev ett amatörkontrakt med klubben, vilket emellertid inte godkändes av Fotboll Association (FA). Följden blev att svensken endast fick spela en match med Stoke, en vänskapsmatch mot Dynamo Moskva. https://www.wikiwand.com/en/Sven-Gunnar_Larsson
Efter det mindre lyckade engelska äventyret återkom Larsson till Örebro SK, där han medverkade i 256 matcher under åren 1964-74. 1977 spelade han även några matcher för Grankulla IFK i Finland. Sven-Gunnar Larsson var efter den aktiva karriären verksam som målvaktstränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Grankulla_IFK
Sven-Gunnar Larsson hann med 27 matcher i Sveriges A-landslag. Debuten skedde i en träningsmatch mot Norge på Råsunda fotbollsstadion i Solna den 31 oktober 1965. Den blågula debuten blev lyckosam eftersom Sven-Gunnar lyckades hålla nollan i en match som slöt 0-0. Det resulterade i att han fick förnyat förtroende i landslagets målvaktströja i VM-kvalmatchen borta mot Cypern. Larsson höll nollan igen, det blev 5-0 till Sverige.
Påföljande år var Sven-Gunnar Larsson förstemålvakt när Sverige ställdes mot Östtyskland i en träningsmatch på bortaplan. Det gick inget vidare – Larsson tvingades vittja nätmaskorna fyra gånger i en kamp som östtyskarna vann med 4-1. I fortsättningen detta år fick Larsson nöja sig med reservmålvaktens roll under det att A-rollen togs över av Nisse Hult respektive Djurgårdens IFs Ronney Pettersson.
Efter två VM-turneringar utan svensk medverkan lyckades Sverige kvalificera sig till fotbolls-VM i Mexiko 1970. Den blivande stormålvakten Ronnie Hellström, Hammarby IF och FC Kaiserslautern, räknades som förstemålvakt och spelade samtliga de landskamper som föregick VM-spelet. I den första VM-kampen mot Italien svarade han dock för en rejäl blunder och släppte ett skott från Angelo Domenghini under sig i elfte matchminuten. Det räckte till en 1-0-seger för Gli Azzurri.
Örebro SK årgång 1968. Laget slutade på femte plats i den allsvenska serietabellen. Sven-Gunnar Larsson i mitten i nedre raden.
I den andra gruppspelsmatchen mot Israel hade Hellström bytts ut mot Sven-Gunnar Larsson mellan stolparna. Matchen slutade 1-1 med Hammarbys Tom Turesson som svensk ledningsmålskytt. I sista matchen mot Uruguay ordnade Ove Grahn blågul seger med 1-0 med Larsson som målvakt. Det hjälpte nu inte, utan Italien och Uruguay gick vidare i turneringen som slutligen vanns av Brasilien efter klara 4-1 mot Italien i finalen. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1970
Sven-Gunnar Larsson var 30 år 1970 men hade med åren utvecklats en hel del i sitt målvaktsvärv. Jag citerar ur Christer Isakssons bok Målvakterna. Från Sigge Lindberg till Thomas Ravelli (W & W 2001):
Örebro SK:s bas Lennart Samuelsson förklarade att 30-årige Sven-Gunnar hade utvecklats mycket med stigande ålder. Tidigare ville han tassa ut i straffområdet för att knipa bollen när inläggen kom, vilket han ofta kritiserades för. Lagom till VM hade han lagt sig till med en ny stil: nu vräkte han sig fram i spelarhögen och visade att han tänkte sno bollen före alla utespelare. Det hade gett honom pondus. https://www.bokus.com/bok/9789146181606/malvakterna/
Det skulle dröja sju landsmatcher innan Ronnie Hellström återkom som blågul förstemålvakt. När det var dags för VM i Västtyskland 1974 ansågs Ronnie av dåvarande förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson, som ersatt Sven-Gunnars gamle klubbkamrat Orvar Bergmark, var det givna förstahandsvalet mellan stolparna. Sven-Gunnar fick finna sig i att sitta på reservbänken under hela turneringen.
Sverige gjorde eljest en utmärkt insats i VM och slutade femma av 16 lag. Det hade kunnat gå ännu bättre om inte MFF-aren Staffan Tapper missat en straffspark i andra gruppspelsmatchen mot Polen. Den polske målvakten Jan Tomaszewski chansade på att Tapper skulle slå straffen i höger hörn vilket också skedde (att han sedan rörde sig för tidigt var tyvärr inget som domaren såg). Tapper fick hädanefter öknamnet ”Tappan Straffer”. Sverige hade ett stort spelövertag matchen igenom men föll ändå med 1-0.
Så här kunde det se ut när Sven-Gunnar Larsson grep in i eget straffområde.
Polen tog brons i VM genom att sensationellt slå Brasilien med 1-0 i matchen om tredje pris. Världsmästare blev hemmanationen Västtyskland efter seger mot Nederländerna med 2-1 i finalen. Sverige hade inlett med en 3-0-seger mot Uruguay men åkte sedan alltså dit mot Polen. Därefter blev det 2-4-förlust mot västtyskarna och slutligen seger med 2-1 mot Jugoslavien. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1974
1974 blev det sista året som den nu 34-årige Sven-Gunnar Larsson spelade i landslaget. Han fick byta av Ronnie Hellström borta mot Västtyskland i årets första vänskapslandskamp (0-2). Sven-Gunnar fortsatte ett år till på allsvensk nivå i Örebro SK innan han varvade ner.
Ett inspektionsteam besiktigar ryttarstatyn av general Robert F. Lee sedan guvernör Ralph Northam beordrat att den skall avlägsnas.
Efter George Floyds död i samband med ett polisingripande i Minneapolis har USA och andra delar av världen drabbats av något som liknar en masspsykos. Allting som har med ”rasism” att göra skall rensas ut. Ett stort antal statyer har redan rivits ner, framförallt i USA men även i andra länder.
Jag förstår mycket väl att folk som förtryckts av blodtörstiga och grymma despoter inte vill ha kvar dessa i statyform. Sådana som Nicolae Ceausescu i Rumänien, Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Saddam Hussein i Irak för att inte tala om Adolf Hitler och Hermann Göring i Naziyskland. Good riddance, säger jag.
När man emellertid sätter igång med att förstöra minnesmärken över mer komplexa personligheter – det kan vara politiker men också vetenskapsmän och författare – därför att dessa på ett mer eller mindre avlägset sätt anses kunna knytas till rasism eller slaveri går det definitivt för långt.
Nu är det exempelvis på gång i det lättrörliga USA att allt och alla som hade med Amerikas konfedererade stater (CSA) att göra skall bort, såsom den gamla sydstatsflaggan ”Dixie” samt statyer och andra minnesmärken efter bemärkta sydstatsrepresentanter av typ general Robert E. Lee och CSA-presidenten Jefferson Davis. Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har nyligen klargjort att hon vill ha bort statyer över elva personer med sydstatsanknytning i Washington, D. C. https://www.washingtontimes.com/news/2020/jun/12/nancy-pelosi-adamant-statues-honoring-confederates/?utm_source=onesignal&utm_campaign=pushnotify&utm_medium=push
Bland de figurer Pelosi vill se skatta åt förgängelsen finns hennes egen partikamrat Jefferson Davis (1806-89), som var president i Amerikas konfedererade stater under hela dess existens 1861-65. Davis var ursprungligen inte för att sydstaterna skulle bryta sig ur unionen av amerikanska delstater men ställde lojalt upp då så krävdes. Han var före inbördeskriget senator samt krigsminister 1857-61. Efter krigsslutet var han bland annat VD för ett livförsäkringsbolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jefferson_Davis
Jag har naturligtvis inget annat val än att överlåta åt amerikanerna själva att avgöra hur de skall hantera sina historiska minnesmärken, men låt mig i alla fall klargöra att i mina ögon är det som nu sker ett övergrepp på historien. Statymarodörerna tycks mena, att i historien finns bara gott och ont och att allt som anses representera det sistnämnda skall rensas bort. Jag kan också konstatera, att det Demokratiska partiet i USA på relativt kort tid tappat all normal politisk anständighet och blivit den tanklösa radikalismens och historielöshetens ömkliga parti.
Det föreligger vissa missförstånd om vem som bar ansvaret för grundandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala…
Det är ett farligt förenklat synsätt som inte lämnar utrymme för de många gånger komplexa tankar och handlingar som skapat det som vi kallar historia. Ett exempel på detta är den amerikanske generalen Benedict Arnold, som betraktas som nattsvart förrädare i USA men som hjälte i Storbritannien på grund av att han gick över från den amerikanska till den brittiska sidan under Frihetskriget. Vi kan inte göra historien om intet eller ens förändra den endast därför att vi förstör sådant som påminner oss om mindre trevliga inslag i denna.
Den nästan alltid läsvärde Johan Hakelius tar i en krönika i Expressen den 13 juni upp precis detta under den något (i alla fall för göteborgarna) provocerande rubriken ”Borde man inte jämna hela Göteborg med marken?” Hakelius framhåller:
Som ett exempel på vad han menar anför Hakelius den brittiske köpmannen och filantropen Edward Colston (1635-1721), som tills helt nyligen stod staty i födelsestaden Bristol innan fanatiska anhängare av Black Lives Matter (BLM) kom på att de skulle riva ner statyn och slänga den i Bristols hamn. De hade upptäckt att bland Colstons försyndelser märktes att han varit verksam i Kungliga afrikanska kompaniet, som tillskansat sig monopol på den brittiska slavhandeln. Polisen stod overksam och tittade på när pöbeln rev ner denna staty och flera andra statyer.
Hakelius: ”Men det här var drygt 300 år sedan…Därför är det inte så märkligt att Edward Colston gjorde en del bra saker. Han donerade massor av pengar till fattiga, till sjukhus, till skolor och mycket annat.” Fanatiker förmår dock sällan hålla fler än en faktor åt gången i huvudet, därför måste minnesmärket över Colston väck. https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Colston
Nu går det ju förstås inte alltid som aktivisterna tänkt sig. Så när den antihistoriska pöbeln skulle dra ner en staty i Portsmouth, Virginia i USA lyckades man visserligen få ner statyn i fråga, men det bar sig inte bättre än att den landade i huvudet på en av aktivisterna med ymnig blodsutgjutelse och skallbrott som följd. Det uppges att aktivisten, Chris Greene, ligger i koma. https://twnews.co.uk/se-news/vansterextremister-rev-ned-staty-fick-den-i-huvudet
Frågan är hur länge Astrid Lindgren får sitta och läsa i sin stol utanför Junibacken i Stockholm.
Jag kan ha fel, men mig veterligt har i Sverige ännu ingen staty demolerats på samma sätt som skett i USA eller England. Viljan finns dock. Aktivisten Lovette Jallow, född i Gambia 1984, har deklarerat att hon vill få bort alla statyer av ”blomsterkungen” Carl von Linné (1707-78), vilken som bekant kategoriserat och namngivit betydande delar av världens flora och fauna. ”Gud skapade, Linné ordnade”, lyder ett gammalt talesätt.
Detta struntar Jallow fullständigt i. Hon har av någon anledning fått för sig att Linné var ”rasbiologins fader” och initiativtagare till Statens institut för rasbiologi i Uppsala. ”Jag vet att Linnéstatyerna i Sverige skakar”, menar hon. Det stämmer visserligen att Linné, liksom många andra vetenskapsmän vid denna tid, fuskade litet i rasforskning men dessa insatser förbleknar när vi vet vad han i övrigt åstadkom. Och Statens institut för rasbiologi bildades först 1922, närmare 150 år efter Linnés död när socialdemokraten Hjalmar Branting var statsminister.
Jag undrar mot ovan skisserad bakgrund hur länge statyn av en sittande Astrid Lindgren utanför Junibacken får vara i fred för BLM-pöbeln. Ni vet ju, kära läsare, vilken syssla Lindgren låter Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, ha. Så kan vi ju inte ha det, menade de politiskt korrekta renhetsivrarna och ändrade pappa Långstrumps profession som ”negerkung” till ”härskare av kurrekurredutterna” i de senare upplagorna av berättelsen om Pippi Långstrump. https://sv.wikipedia.org/wiki/Efraim_L%C3%A5ngstrump
Den masspsykos jag ovan beskrivit är ingen historisk innovation. Den går historiskt sett tillbaka till den så kallade ikonoklasmen, vilken under 700- och 800-talen yttrade sig i en massiv förstörelse av ikoner och andra påtagliga religiösa yttringar i det Bysantinska riket. Ikonoklasterna, eller bildstormarna, ansåg att bilder av sådant slag stred mot bibliska förbud att avbilda religiösa gestalter. På 1500-talet flammade företeelsen upp på nytt under reformationen, då reformerta proselyter gick lös på konstverk i kyrkor i Tyskland, Nederländerna och England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ikonoklasm
Ett mer sentida exempel på ikonoklasm är förstörelsen av statyn av amiral Horatio Nelson (1758-1805) i centrala Dublin – kallad Nelson´s Pillar – den 8 mars 1966. Statyn hade då stått på sin pelare sedan 1808 och övervakat O´Connell Street. Detta sprängattentat utfördes av medlemmar av den republikanska organisationen IRA (Irish Republican Army), som först förnekat att den var inblandad. Statyns skadade huvud återfinns numera som utställningsföremål i Dublin City Library.
Den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners gjorde händelsen känd genom sången Nelson´s Farwell som innehåller bland annat dessa textrader: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave oul´ Nelson standing there, but no one tells the Irish what they´ll view”. https://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs
De båda Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan sprängdes i luften med dynamit av talibanerna 2001. (Teckning Alexander Burnes)
Ett modernt exempel på ikonoklasm av brutalaste slag var sprängningen av de båda monumentala Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan 2001. Denna genomfördes av talibanerna på order av den beryktade dåvarande afghanske diktatorn mulla Mohammed Omar (1960-2013), en nära två meter lång enögd analfabet. Japans regering och flera internationella företag har åtagit sig att återuppbygga statyerna med utgångspunkt från de rester som finns kvar. Statyerna uppfördes under 500-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturlandskapet_och_fornl%C3%A4mningarna_i_Bamiyandalen
Ove Grahn avkonterfejad i tidningen Rekord. i början av 1960-talet.
Ove Grahn debuterade för IF Elfsborg i allsvenskan i en minnesvärd match mot IFK Göteborg på bortaplan 1961. Matchen slutade 5-5 och Grahn var inblandad i åtminstone ett av målen. När säsongen var över stod Borås-laget som svenska mästare – det var första gången en nykomling vunnit SM-guld. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fotbollsallsvenskan_1961
IFK Norrköping knep stora silvret, IFK Göteborg lilla silvret och den andra nykomlingen, Örebro SK, bronset.
Jan-Olof ”Ove” Grahn föddes i det lilla samhället Norra Fågelås i Västergötland, som sedan 1974 är en del i Hjo kommun, den 9 maj 1943. Han enrollerade sig tidigt i Norra Fågelås IF, där han var en målspruta av rang – säsongen 1960 nätade 17-åringen icke färre än 40 gånger på 14 matcher i division IV och hjälpte fram föreningen till en sjätteplats i tabellen. http://www.norrafagelasif.se/Ovrigt/OveGrah
Intet under då att IF Elfsborg i Borås plockade upp honom. På 91 allsvenska matcher spelade centertanken Ove Grahn in 62 mål. Landslagsdebuten skedde mot Finland i Helsingfors den 19 juni 1962 och slutade med blågul seger med 3-0 sedan Ove gjort första målet. För övriga mål svarade kedjekompisarna Yngve Brodd och Owe Ohlsson.
Det blev sammanlagt 45 matcher i landslagströjan och tio mål. Under senare delen av sin karriär kom Ove huvudsakligen att spela på mittfältet. I B-landslaget blev det fem matcher och sju mål, i U21-landslaget sex matcher och ett mål samt i U19-landslaget tre matcher och sju mål.
Den mest rättvisande beskrivning av Ove Grahns spelstil hittar vi sannolikt på Norra Fågelås IFs hemsida:
Ove var ingen elegant avslutare eller tekniker av guds nåde. Här handlade det om en vilja utöver det vanliga. Inställningen att ge allt gjorde också att det blev en hel del mål.
Regerande mästarlaget IF Elfsborg årgång 1962. Ove Grahn fyra från vänster i bakre raden.
Efter fem år i IF Elfsborgs gul-svarta dress bar det av till proffslivet i Schweiz och den anrika klubben Grasshopper Club i Zürich. Det råder ingen tvekan om att de dryga tio åren i alplandet var de bästa i Ove Grahns fotbollsliv. 1965-71 öste han på 133 matcher in 70 mål och blev 1971 schweiziska ligans skyttekung. Han räknas än i dag som klubbens kanske främste spelare någonsin.
1971-73 representerade Grahn FC Lausanne-Sport och gjorde då 31 mål på 52 matcher. Han avrundade proffssejouren i Grasshoppers med 20 mål på 59 matcher. Efter Schweiz blev det Göteborg och Örgryte IS några år – tre mål på 37 matcher. Den aktiva fotbollsbanan avslutades med spel i de lägre divisionerna i Holmalunds IF i Alingsås 1979-81 och Stora Mellby SK 1982-83. Försörjde sig gjorde han som karamellkokare (!) och vaktmästare på Mjörnvallen i Alingsås.
Ove Grahn var given i landslaget under många år. Förbundskapten Georg ”Åby” Ericson har berättat att han litade så mycket på Grahn att han tyckte det var överflödigt att åka ner till Schweiz och bilda sig en uppfattning om dennes form – istället ringde han och frågade hur det gick, och när han ficks svaret ”Jo tack, bara bra” var det bara för ”Åby” att ta med honom i spelartruppen.
Främst på Ove Grahns meritlista står två VM-turneringar: Mexiko 1970 och Västtyskland 1974. 1970 placerades Sverige i samma grupp som Italien, Israel och Uruguay. Efter förlust mot Italien (0-1) och oavgjort mot Israel (1-1) ställdes blågult med Orvar Bergmark som förbundskapten mot Uruguay. Här blev det vinst med 1-0 efter ett klassiskt segermål på övertid av Ove Grahn. Det hjälpte nu inte – Sverige blev trea i gruppen och var borta från vidare spel. Brasilien vann VM efter klara 4-1 i finalen mot Italien. Västtyskland knep bronset. https://www.fotbollen.com/vm/vm1970.html
I VM i Västtyskland 1974 ställdes Georg ”Åby” Ericsons landslag i gruppspelet mot Bulgarien, Nederländerna och Uruguay. Här gick det bättre än fyra år tidigare. Efter två inledande 0-0-matcher mot Bulgarien respektive Nederländerna blev det klara 3-0 mot Uruguay. Därmed var blågult tvåa i gruppen och klart för andra spelomgången enligt hur VM-spelet var upplagt.
Det började med 0-1 mot Polen efter en famös straffmiss av Staffan Tapper och fortsatte med 2-4 mot Västtyskland. Sverige föll sedan med flaggan i topp efter 2-1-seger mot Jugoslavien. Västtyskland blev världsmästare efter finalvinst mot Nederländerna under det att Polen överraskande tog bronset efter seger mot Brasilien i match om tredje pris. https://www.fotbollen.com/vm/vm1974.html
Ove Grahn slår sin berömda crossboll i VM-kvalet mot Ungern 1973 som nickades in av Ralf Edström.
Det framgår av TV-inslaget som länkas till ovan att Ove Grahn siktade på att få spela en tredje VM-turnering 1978. Det blev inte så. Istället blev det för den forne stjärnspelaren en mer undanskymd tillvaro långt från elitfotbollens fyllda arenor. En och annan match i det så kallade TV-laget blev det också.
2007 kom beskedet att Ove avlidit i sitt hem i Alingsås, bara 64 år gammal. Gamla medspelare mindes honom med glädje och värme; målvaktslegendaren Ronnie Hellström citerades så i Aftonbladet: ”Han tillförde mycket energi på planen. Han var en ledare. Jag glömmer aldrig hans skott, han sköt som en häst och hade enorma frisparkar.”https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/XwMAnm/hellstrom-jag-sag-upp-till-honom
Det skall slutligen framhållas att Ove Grahn inte bara kunde konsten att göra mål. Han var också en framspelare av rang. Berömd är hans crossboll från högerflanken in mot målet i VM-kvalmatchen mot Ungern på Nepstadion i Budapest den 13 juni 1973. Där dök Ralf Edström upp med sin magiska skalle och nickade in 3-3. Resultatet blev en avgörande match mot Österrike på neutral plan i tyska Gelsenkirchen, där Sverige segrade med 2-1 i ymnigt snöfall. https://fogis.se/information/?scr=result&fmid=1568483
FNs människorättsråd, United Nations Human Rights Council (UNHRC), offentliggjorde nyligen en ”svart lista” över 112 företag som uppges vara verksamma i vad som påstås vara av Israel ”ockuperat” territorium i Judéen och Samarien (den så kallade Västbanken), östra Jerusalem och Golanhöjderna. Bland företagen märks Airbnb, Expedia och TripAdvisor.
Röster i Israel och USA har reagerat starkt negativt mot listan och bland annat kallat den ”skamlig” och ”ett nytt lågvattensmärke”. I en ledare i The Jerusalem Post den 13 februari heter det bland annat:
The publication of the list has been in the works since 2016. Countries with the worst human-rights records, such as Cuba and Venezuela, pushed the list due to their anti-Israel views, not because of an attachment to international law. The Arab League and the Organization of Islamic Cooperation also supported the list, neither of which are known for having members will stellar human-rights records. https://www.jpost.com/Opinion/The-UN-Human-Rights-Councils-shameful-blacklist-617549
The New York Post framhåller i en ledarartikel den 14 februari med rubriken ”The UN´s anti-Israel blacklist will harm a lot of Palestinians” att de bojkottaktioner som sannolikt kommer att följa på publiceringen av listan är skadlig för många palestinaaraber. Det är ett välkänt faktum att dessa mycket hellre jobbar för israeliska eller utländska företag, vilka betalar upp till fyra gånger mer än de palestinaarabiska motsvarigheterna. https://nypost.com/2020/02/14/the-uns-anti-israel-blacklist-will-harm-a-lot-of-palestinians/
Nikki Haley, som 2017-18 var USAs FN-ambassadör, twittrade: ”The timing of this after US released a peace plan is conniving and manipulative at best.” Hon menade vidare att listan är både skamlig och antisemitisk och troligen ägnad att sabotera president Trumps fredsplan, vilken bekräftar det judiska folkets rätt till sitt bibliska kärnland i Judéen och Samarien. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/275922
Nikki Haley utsågs 2017 av president Donald Trump till USAs FN-ambassadör.
Nikki – egentligen Nimrata – Haley, född 1972, var den första kvinna och den första med indisk-amerikansk bakgrund som valdes till guvernör i delstaten South Carolina vilket hon var 2011-17. Hon var påtänkt som Donald Trumps utrikesminister men utsågs slutligen av Trump till FN-ambassadör. I denna befattning hade hon en hög profil i sina strävanden att peka på världsorganisationens eklatanta fientlighet gentemot Israel. Haley valdes 2019 in i styrelsen för Boeing Co. https://www.biography.com/political-figure/nikki-haley
FNs råd för mänskliga rättigheter med huvudkontor i Génève bildades 2006 med uppgiften att övervaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter världen över. Organisationen består av 47 länder fördelade på följande sätt: Afrika 13, Asien-Stilla havet 13, Östeuropa 6, Latinamerika-Karibien 8, Västeuropa med flera länder 7.
Visserligen finns bland medlemsländerna pålitliga demokratier såsom Tyskland, Danmark, Nederländerna och Italien samt världens största demokrati, Indien, men det är svårt att se att medlemmar av typ Afghanistan, Angola, Bahrain, Bangladesh, Congo, Libyen, Venezuela och Somalia skulle ha något att tillföra när det gäller respekten för demokratiska fri- och rättigheter. https://www.un.org/press/en/2019/ga12204.doc.htm
USA lämnade 2018 UNHRC i protest mot rådets anti-israeliska hållning. Både USA och Israel har alltmer dragit öronen åt sig även när det gäller FN-organisationer i stort. 2019 lämnade Israel och USA United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization (UNESCO) på grund av mångårig Israel-fientlighet. USA har även valt att dra in sitt ekonomiska bistånd till FNs biståndsorgan för palestinaarabiska flyktingar, United Nations Relief and Works Agency (UNRWA) av samma skäl.
Det är bara att konstatera att FNs så kallade människorättsråd återigen har skämt ut sig genom den publicerade ”svarta listan” över företag som verkar i Judéen och Samarien med flera områden vilka kontrolleras av Mellanösterns enda demokrati. Företagen borde rimligen istället uppmuntras för den betydande sociala insats de gör i dessa områden och därmed bidrar till att höja palestinaarabernas löner högst väsentligt.
NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”
Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/
Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.
Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato
NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.
När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.
Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.
Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen
NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.
Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.
”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”
När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig
”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”
USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.
Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.
Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.
Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.
Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.
NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).
För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen
Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget
När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.
Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):
Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.
Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.
Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.
29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.
Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.
Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/
Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.
Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 