Posted tagged ‘Nederländerna’

S fortfarande störst – men lever historiskt farligt

10 november, 2017

Stefan Löfven har anledning se betänksam ut – den europeiska socialdemokratin befinner sig i kris och inte heller sosseriet i Sverige kommer upp i glanssiffrorna från fordomdags.

I tidningen Dagens Samhälles senaste så kallade Poll of polls – en månatlig sammanvägning av mätinstitutens opinionssiffror – landar Socialdemokraterna på 29,5 procent och är därmed landets överlägset största parti.

Samtidigt ökar Moderaterna till 19,1 procent varmed M går om Sverigedemokraterna och blir näst största parti; SD får denna gång nöja sig med 17,8 procent. I övrigt kan man notera att såväl Miljöpartiet (3,9 procent) som Kristdemokraterna (3,5 procent) misslyckas med att nå upp till riksdagsspärren på 4 procent.

Även om Stefan Löfven och hans svenska socialdemokrater tycks sitta förhållandevis säkert i båten gäller detsamma ingalunda för de flesta systerpartierna ute i Europa. I flera av de val som har hållits i år blev S-partierna således närmast utraderade. https://www.europaportalen.se/2017/10/stora-valforluster-oroar-socialdemokrater

Socialdemokraterna noteras för 29,5 procent i senaste Poll of polls – ett historiskt sett skralt resultat. Foto: Tommy Hansson

Så skedde i Nederländerna, där PvdA sjönk som en sten från 24,7 i föregående val ner till 5,7 procent. Lika illa i Frankrike, där PS endast lyckades komma upp i 7,4 procent mot 29,4 procent i närmast föregående val. S-katastrof blev det också i Tjeckien – CSSD fick 7,3 procent, att jämföra med tidigare 20,5. I Tyskland blev inte nedgången lika pregnant, men 20,5 procent för SPD var ändå en stor besvikelse (25,7 i valet dessförinnan).

I Österrike fick SPÖ 26,7 procent, vilket är i nivå med närmast tidigare val. Resultatet har ändå betecknats som ett stort socialdemokratiskt nederlag, då samtidigt det konservativa ÖVP med Sebastian Kurz i spetsen tog regeringsmakten efter att ha gått framåt med 7,9 procentenheter till 31,6 procent jämfört med valet 2013.

Bara i tre europeiska stater noteras socialdemokratin för en påtagligt uppåtgående trend: i Malta, Storbritannien och Bulgarien.

Ovan kunde konstateras att våra svenska sossar för närvarande är ohotat största parti, även om Moderaterna i kraft av ”Kristersson-effekten” är på väg uppåt. Ändå bör S ta sig i en smula i akt. ”Det finns en oro för den politiska utvecklingen inom EU och medlemsländerna”, citeras så EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (S) i Europaportalen.


Tidernas sämsta valresultat för S inföll 1911, då Hjalmar Branting var partiledare: 28,5 procent.

Dessutom är det ett faktum att dagens 29,5 procent för Socialdemokraterna är ett historiskt riktigt skralt resultat. Det bör jämföras med sossarnas sämsta valresultat någonsin: 1911 nådde S-partiet under ledning av Hjalmar Branting 28,5 procent. Bäst gick det för S krigsåret 1940, då Per Albin Hanssons parti fick 53,8 procent. Studerar vi resultaten under 1990- och 2000-talen hittar vi en toppnotering på 45,25 procent under Ingvar Carlsson 1994. https://sv.wikipedia.org/wiki/Resultat_i_val_till_Sveriges_riksdag

2006 gick det betydligt sämre – 34,99 procent medförde den borgerliga alliansens maktövertagande och partiordföranden Göran Perssons avgång. Nya partiledaren Mona Sahlin lyckades emellertid ännu sämre 2010 och sosseriet fick nöja sig med 30,66 procent och fortsatt oppositionsroll. Efter parentesen Håkan Juholt 2011-12 kunde Stefan Löfven 2014 med inte särskilt imponerande 31,0 procent föra fram S till regeringsmakten tillsammans med Miljöpartiet och med de gamla kommunisterna i Vänsterpartiet som stödparti.

I dag synes S ha etablerat sig under 30-procentsnivån och kan därför sägas leva farligt, även om det i nuläget är svårt att ana katastrofnivåer som blivit fallet i Nederländerna, Frankrike och Tjeckien.


Göran Persson: socialdemokratisk immigrationspolitik naiv och verklighetsfrämmande.

Gamle partiledaren, numera konsulten och lantjunkaren Göran Persson, har nyligen lyft fram Socialdemokraternas naiva och verklighetsfrämmande flykting- och migrationspolitik fram till hösten 2015 och förutspår samtidigt att problemet med en invandring omfattande stora volymer kommer att växa. https://www.expressen.se/nyheter/persson-naiv-flyktingpolitik-det-straffade-sig-hart/

 

Gotland ockuperat – stark skildring av krigsfall mot Sverige

19 september, 2017

Gotland ockuperat! är en stark skildring av ett Sverige i krigstillstånd. Foto: Tommy Hansson

Rysslands militära uppladdning sedan Vladimir Putin tillträdde som president 2000 har lett till ett nytt kallt krig som givetvis också inbegriper Sverige. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Så länge vi svenskar önskar vara medborgare i en fri och självständig nation måste vi därför göra vad varje annat land i ett sådant läge måste göra: säkerställa att vi har ett slagkraftigt militärt försvar som kan avvisa utifrån kommande aggressioner. Här måste Gotland anses vara särskilt utsatt.

Aurora 17 den 11-29 september har betecknats som den största militärövning som hållits i Sverige sedan 1993 och är att betrakta som ett välkommet uttryck för den ökade försvarsmedvetenhet som trots allt, om än i begränsad skala, sett dagens ljus i vårt land. Aurora 17 ter sig ändå som en tämligen begränsad övning vid en jämförelse med den närmast monstruösa, ryskledda övningen Zapad 2017. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/zapad-2017-russia-military-exercises-drills-europe-borders-kicks-off-war-games-putin-a7948456.html

Ett led i Aurora 17 var den svensk-finska stridsgruppens övning på Gotland den 18 september, som gick ut på att bemöta en fientlig luftlandsättning vilken genomfördes av 60 amerikanska fallskärmssoldater. http://www.mynewsdesk.com/se/forsvarsmakten/pressreleases/amerikanska-fallskaermssoldater-luftlandsaetts-paa-gotland-2150279

Tänkbar Gotlands-ockupation Få om ens några militära bedömare tror att Ryssland – eller teoretiskt sett någon annan nation – skulle utsätta Sverige för en fullskalig invasion. Däremot skulle det mycket väl kunna tänkas att begränsade delar av svenskt territorium i samband med en internationell konflikt i Östersjö-området besattes.


Göta ingenjörsregemente i en övning på Gotland 2016. Foto: Försvarsmakten

Det allra mest utsatta svenska området i ett sådant scenario är tvivelsutan Gotland, ett område som nu också börjat återmilitariseras från svensk sida. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

Ett krigsfall omfattande ett ryskt anfall riktat mot svenskt territorium är definitivt en möjlighet som vi svenskar inte kan bortse ifrån, låt vara att de oroväckande talrika tillika högljudda Putin-anhängarna jämte notoriska vänsterkrafter mer eller mindre desperat söker förneka en sådan möjlighet. Det kan lugnt sägas att vi, trots en del goda intentioner, i stort är mindre väl rustade för en fientlig attack av detta slag.

I dokumentärromanen Gotland ockuperat! Slaget om Östersjön (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 252 sidor) av de pensionerade officerarna Björn Anderson och Tommy Jeppsson strävar författarna enligt baksidestexten efter att ”sprida kunskap om de utmaningar vårt land står inför, både det militära och det civila”. Syftet är minst sagt vällovligt, och på det stora hela får nog författarna – trots en del språkliga brister – sägas ha gått i land med uppgiften.

Ryssland naturlig angripare Bokens handling tar upp såväl det politiska som militära spelet på hemmaplan och utomlands i de länder som berörs av en rysk attack mot Sverige. Den belyser även de vardagliga prövningar civilbefolkning och militärpersonal oundvikligen skulle utsättas för i fall av ett utifrån kommande angrepp mot vårt land. Gotland ockuperat! är en fortsättning på författarnas tidigare skildring Bricka i ett stort spel – När kriget kom till Gotland (2016). https://www.youtube.com/watch?v=zvSBV2xeKMs

Författarna framhåller inledningsvis (sidan 7): ”Av naturliga skäl är Ryssland angriparen eftersom det är det enda land som idag kan ses som ett hot mot vår självständighet och demokrati.”

Bokens handling tar avstamp  i februari 2018, då läsarna får stifta bekantskap med major Anna Kropp, en av skildringens huvudpersoner som var nära att dödas då kriget kom till Gotland föregående höst. Anna lyckades dock fly från ön till fastlandet i akt och mening att bygga upp motståndet mot den ryska ockupationen.


Rysk trupp på marsch – mot förnyad stormaktsstatus?

Till sin hjälp har hon bland andra underrättelseadjutanten Mustafa Hassan, och även den gotländske hemvärnschefen Robert Knutas spelar en viktig roll i det väpnade motståndet mot ryssarna. Tyvärr visar sig dock en Kropp närstående person i handlingens slutskede hela tiden ha varit rysk spion.

En slagkraftig motståndsrörelse Omsider formeras på Gotland en slagkraftig motståndsrörelse vilken  motiveras av både vrede riktad mot den ryska ockupationen och missnöje med den svenska regeringspolitiken (sidan 11):

Åratal av misskötsel av svenskt försvar såg de som ett svek, inte bara mot Gotland, utan också mot hela den svenska befolkningen. Att sedan öns egna politiker kramat penningpungen i strävan att få Nord Stream 2 till Slite såg de som ett än större svek.

 

Den motståndsrörelse som bildas framställs som anmärkningsvärt heroisk och effektiv, och man undrar i sitt stilla sinne om så skulle vara fallet i verkligheten. Skulle en svensk motståndsrörelse i praktiken kunna visa upp så stort mod och stor hänsynslöshet som den fiktiva gotländska gör i Anderson/Jeppssons bok – med eldöverfall på ryska patruller och raider mot hotell där man utan att tveka skjuter ryska befattningshavare till döds med automatvapeneld?

Jag tillåter mig nog en viss skepsis men håller frågan öppen.

Blickar Rysslands president Vladimir Putin mot Gotland?

Brutala ryska attacker För att driva bort en rysk ockupationsmakt från svenskt territorium krävs dock betydligt mer än de mer eller mindre kännbara ”nålstick” som en inhemsk motståndsrörelse och/eller en reguljär men alldeles otillräckligt utrustad försvarsmakt i bästa fall förmår tillfoga den österifrån kommande fienden. Utan hjälp utifrån skulle den svenska försvarsmakten stå sig påfallande slätt. Enkelt uttryckt: vi behöver all den hjälp vi kan få!

Försvarliga delar av Gotland ockuperat! handlar således om den svenska samlingsregeringens (där för övrigt SD-ledaren Jim Åkerman utnämnts till migrationsminister) förhandlingsturer med de högsta företrädarna för USA, Storbritannien och andra västmakter i syfte att uppbåda ett slagkraftigt motstånd mot invasionsmakten Ryssland. Samtidigt sitter den ryska ledningen med president Pusak i spetsen och lägger upp riktlinjerna för hur man skall kunna återskapa Ryssland som en supermakt.

Den ryska försvarsstaben under ledning av general Gagarin (!) kommer för eget vidkommande fram till följande slutsats (sidan 55): ”Oaktat vilken väg vi väljer ska vi fortsätta den psykologiska krigföringen mot Sverige i form av sabotage, attacker på såväl el, tele som enskilda personer, hot och påtryckningar i syfte att få den svenska regeringen medgörlig.”

I boken får läsaren ta del av realistiskt skildrade, brutala ryska sabotageaktioner, attacker mot vitala institutioner och riktade mord mot svenska nyckelpersoner inom försvarsmakten och det politiska livet. Ryssarnas övervåld stärker dock snarast den svenska motståndsviljan.

Begränsat angrepp Så småningom kan styrkor från Danmark, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland och USA påbörja en samfälld aktion med syftet att befria Gotland från ryska styrkor. På bokens sista sidor skildras hur konungen vid ett soligt nationaldagsfirande i Västerås gör sitt till att som statschef ena nationen och även uttrycka sin tacksamhet gentemot dem som kämpat och i en del fall offrat sina liv för den svenska friheten och självständigheten.

Björn Anderson/Tommy Jeppssons skildring av Rysslands ockupation av vårt mest utsatta territorium slutar med ett positivt anslag som öppnar för en eventuellt kommande fortsättning. Författarna beskriver det militära angreppet som förhållandevis begränsat, även om det medför omfattande skador både på mänskligt liv, materiella infrastrukturer och vitala samhällsinstitutioner.


Sovjetryska trupper invaderar Prag den 21 augusti 1968.

”Dock”, framhåller författarna (sidan 245), ”insätts inte vare sig nukleära, kemiska eller biologiska stridsmedel från motståndarsidan. Inte heller iscensätts den slutliga erövringen av Estland, Lettland och Litauen. Främsta återhållande faktor till dessa begränsningar är rysk oro för en eskalation, det vill säga en nukleär slagväxling med USA vars konsekvenser är oöverblickbara.”

Varningstecken Författarna ifrågasätter vidare i bokens efterskrift (sidorna 245-246) tesen om att krig alltid kommer överraskande. Så är det i de flesta fall inte, menar Anderson/Jeppsson, utan tecknen brukar finnas där för den som har ögon att se med:

Det kan exempelvis handla om ett hårdnande politiskt tonläge, samhällsomstörtande verksamhet och angrepp på andra länder där exemplen Georgien och Ukraina är krig som lett till svenska försvarssatsningar, om än helt otillräckliga enligt bokens författare.

 

Och nog finns det rätt gott om varningstecken. Förutom de ryska aggressionerna i Georgien och Ukraina samt återkommande hot mot den närmaste omvärlden fortsätter Ryssland och dess hejaklack runt om i världen att ljuga, fantisera och spionera i syfte att blanda bort korten. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/07/putins-desinformationskrig-ryssland-ljuger-fantiserar-och-spionerar/

Björn Anderson och Tommy Jeppsson har utifrån en omfattande sakkunskap skrivit en angelägen och stark skildring av ett skrämmande men långt ifrån otänkbart scenario som borde läsas av alla och en envar som intresserar sig för – och ser positivt på – Sveriges fortlevnad som fri och självständig nation!  

Sverige skämmer ut sig – igen

4 maj, 2017


Vy över Jerusalem från Oljeberget. Foto: Tommy Hansson

Först hjälper Sverige in Saudiarabien, en wahhabistisk kvinnoförtryckarstat, i FNs kvinnokommission (UN Commission on the Status of Women). Därefter röstar vår representant i UNESCO för en resolution som förnekar Israels historiska rötter till Jerusalem. Det är i alla fall viss metod i galenskapen.

Den 19 april 2017 skedde i New York i FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) val till FNs kvinnokommission. Valet gällde en grupp om fem länder – Saudiarabien, Irak, Sydkorea, Japan och Turkmenistan – som hade utsetts av den asiatiska regionen att ingå i kommissionen under perioden 2018-2022. Valet utföll så att 47 länder röstade ja till det aktuella förslaget, sju avstod från att rösta medan inget land valde att rösta nej.

Eftersom USA hade begärt sluten omröstning har det inte framkommit vilka länder som lade ner sin röster. ”Men det är oviktigt”, visste utrikesminister Margot Wallström (S) att berätta. ”Det viktiga är hur vi ser till att få en bra jämställdhetspolitik.” https://www.svd.se/wallstrom-ingen-har-begatt-fel-i-valet-av-saudiarabien

Därav kan vi nog utan större tankemöda sluta oss till, att Sverige tillhörde de 47 länder som stödde den asiatiska regionens förslag. Wallström och UD vägrar alltfort att avslöja Sveriges ställningstagande i omröstningen. Eventuellt, har hon sagt, kommer besked att lämnas i riksdagens utrikesnämnd, där medlemmarna har tystnadsplikt. Hur jämställdhetspolitiken skall kunna förbättras med sådana kvinnliga paradis på jorden som Saudiarabien, Irak och Turkmenistan förtäljer inte historien.


En saudiarabisk kvinna som trotsar landets bilkörningsförbud för kvinnor.

Människorättsorganisationen UN Watch är minst sagt kritisk till invalet av Saudiarabien, som organisationen betecknar som världens mest kvinnofientliga land i vilket det bland annat är förbjudet för kvinnor att köra bil. http://www.etc.se/utrikes/saudiska-kvinnor-trotsar-oacceptabelt-korforbud”Att välja Saudiarabien att skydda kvinnors rättigheter är som att göra en mordbrännare till stadens brandchef”, kommenterade UN Watch´s executive director Hillel Neuer resultatet av FN-omröstningen (min översättning från engelska). https://www.unwatch.org/no-joke-u-n-elects-saudi-arabia-womens-rights-commission/Välj filer

Ett land som inte gömt sig bakom det faktum att den aktuella omröstningen formellt var sluten är Belgien. Belgiens utrikesminister Charles Michel har således beklagat, att hans land valde att stödja bland annat Saudiarabiens kandidatur till FNs kvinnokommission. http://omni.se/belgien-angrar-ja-rost-som-gav-saudi-plats-i-kvinnorad/a/x6eyQ


Belgiske utrikesministern Charles Michel har beklagat att hans land röstade in Saudiarabien i FNs kvinnokommission.

Än mer upprörande i mina ögon var att Sverige i FNs organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO), valde att rösta för en resolution som tillbakavisar Israels överhöghet över sin egen huvudstad, Jerusalem. Omröstningen skedde till råga på allt på Israels självständighetsdag den 2 maj, då den judiska staten firade sin 69-åriga tillvaro.

Enligt UNESCOs resolutionstext, sponsrad av Algeriet, Egypten, Libanon, Marocko, Oman, Qatar och Sudan, betecknas Israel som ”ockupationsmakt” samtidigt som stadens heliga platser namnges på arabiskt vis. Resolutionen hävdar också att arkeologiska undersökningar i israelisk regi strider mot internationell lag.

Detta alltså sagt om en stad som har en judisk historia som går tillbaka till konung Davids tid för omkring 3000 år sedan, halvtannat årtusende före islams uppkomst. Här en länk till en text jag skrev 2016 om UNESCO och Israel där de judiska respektive arabisk/muslimska anspråken på Jerusalem analyseras och Muhammeds hallucinatoriska ”himmelsfärd” till Jerusalem berörs: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/26/19617/


Sveriges ambassadör till UNESCO och OECD, Annika Markovic.

Sveriges röst i UNESCO, där ambassadör Annika Markovic basar för den svenska närvaron, stöder på ett uppseendeväckande sätt arabvärldens antiisraeliska agenda. Samtidigt godkänner Sverige på detta sätt en osannolik historieförfalskning som helt bortser från det faktum, att de muslimsk/arabiska helgedomarna på Tempelberget i Jerusalem – al-Aqsa-moskén och Omar-moskén – är byggda ovanpå det heliga judiska templet, vars enda kvarvarande del är den västra tempelmuren vilken i dag utgör judendomens heligaste plats.

Israels utrikesministerium har kallat den svenske Israel-ambassadören Carl Magnus Nesser till sig för att protestera mot Sveriges agerande i UNESCO, där Sverige var det enda landet i Europeiska unionen (EU) som biföll resolutionstexten. Italien, Grekland, Nederländerna, Litauen, Tyskland och Storbritannien yrkade liksom USA på avslag, medan 26 länder avstod från att rösta eller var frånvarande. Resolutionstexten antogs med röstsiffrorna 22-10, vilket var den knappaste röstmarginal med vilken en antiisraelisk UNESCO-resolution antagits.

Det israeliska utrikesministeriets talesman Emmanuel Nahshon betecknade den svenska förklaringen till landets ställningstagande på följande sätt (min översättning från engelska): ”Den svenska förklaringen är ett mästerverk av hyckleri som på ett skickligt sätt leker med antiisraelisk propaganda.” http://www.jpost.com/Israel-News/Politics-And-Diplomacy/Israel-summons-Swedish-envoy-to-protest-UNESCO-vote-on-Jerusalem-489619


Jerusalem på Israels självständighetsdag den 2 maj 2016.

Sveriges officiella förklaring till att landet som enda EU-stat stödde resolutionen var, att texten hade modererats jämfört med tidigare ohöljt propagandistiska varianter och att det därför var rätt att stödja den. Israeliska representanter är som sagt inte imponerade över detta valhänta försök till rättfärdigande av Sveriges systematiskt antiisraeliska hållning.

Som ett resultat av UNESCOs hållning drar Israel även ner på sina redan hårt bantade FN-bidrag. Israels kultur- och idrottsminister, förra brigadgeneralen  Miri Regev, kräver nu att UNESCOs kontor i Jerusalem stängs. http://www.varldenidag.se/nyheter/israel-kapar-fn-bidrag-och-kritiserar-sverige/Bbbqec!hpWx3sc7CRyjEJOIkWLtgA/

Den ende svenske partiledare som mig veterligt kritiserat den svenska Israel-politiken är Liberalernas Jan Björklund: ”Vi har gjort upp med de stora arabiska diktaturerna om en Israel-fientlig röst.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/84jQ2/bjorklund-smaklost-agerande-av-regeringen

Sveriges utrikesminister Margot Wallström är inte välkommen att besöka Israel.

Alldeles oavsett UNESCOs och Sveriges Israel-fientlighet är och förblir Jerusalem en helig plats för det judiska folket i och utanför Israel. ”Nästa år i Jerusalem” är som bekant en traditionell nyårshälsning för judar i diásporan. Den judiske författaren Martin Blecher framhåller i en debattartikel i Aftonbladet under rubriken ”Wallström kan inte få oss släppa Jerusalem:

Ni kan fortsätta spela ert smutsiga spel. Ni kan stolt klappa er för bröstet och kalla er för vad ni vill. Men ni kommer aldrig någonsin att få det judiska folket att släppa taget om Jerusalem igen. http://www.aftonbladet.se/debatt/a/yAG5r/wallstrom-kan-inte-fa-oss-slappa-jerusalem

Jag vill i sammanhanget slutligen erinra om att Margot Wallström 2016 hamnade på åttonde plats på en lista, utformad av Simon Wiesenthal Center, bland världens mest prominenta antisemiter till följd av hennes inställning till Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

 

 

 

 

 

SD och C vinnare hos AB/Inizio – Kinberg Batra (M) riskerar avsättas

16 mars, 2017


AB/Inizio mars 2017. SD och C de stora vinnarna.

Sverigedemokraterna (SD) är med 22,2 procent nästan 5 procentenheter större än Moderaterna i Aftonbladet/Inizios marsmätning. Det är tangerat rekord för SD hos Inizio och en ökning med närmare 10 procent jämfört med riksdagsvalet 2014. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/PQmze/ny-motgang-for-akb–rasar-i-ny-matning

För M-partiet och dess ledare, Anna Kinberg Batra, är denna mätning som ger 17,6 procent en katastrof. Den bekräftar partiets nedåtgående trend sedan man förklarade sig berett att samverka med SD för att säkra en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Därmed blev det vindflöjelstämpel på det under Reinfeldts ledning regeringsbärande partiet, som tidigare inte ville ta i med SD i tång.

Allianspartierna övertrumfar ändå klart det rödgröna regeringsblocket, där Socialdemokraterna når mediokra 25,7 procent, Vänsterpartiet 7,1 och Miljöpartiet (MP) med 3,1 procent parkerar under riksdagsspärren på 4 procent. Därmed har MP mer än halverats sedan senaste valet.


Alice Bah Kuhnke (MP) ute på djupt vatten om återvändande IS-terrorister.

MPs fiasko är naturligtvis fullt förståeligt; mätningen sammanföll med statsrådet Alice Bah Kuhnkes darriga TV-uttalanden om återvändande IS-terrorister. Hon har nu kallats till förhör i riksdagens konstitutionsutskott (KU) av utskottsordföranden Andreas Norlén (M). http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bah-kuhnke-kallas-till-ku-forhor-efter-uttalande-om-is-atervandare

Sosseriet noterar visserligen rätt skrala 25,9 procent, att jämföra med 31,0 i senaste valet. Jag menar dock att detta är förbluffande högt, icke minst med tanke på upprepade klavertramp och rena lögner från olika ministrar i samband med krampaktiga försök att tillbakavisa president Donalds Trumps Sverige-kritik och därmed förbättra Sveriges image utomlands.

Fanns det någon logik i svensk väljaropinion borde det gamla steriliserings- och skallmätarpartiet partiet S riskera samma utveckling som i Nederländerna, där dess socialdemokratiska systerparti nära nog utraderades i valet nyligen och förlorade 29 av sina mandat i det nederländska underhuset som totalt har 150 platser. http://www.sydsvenskan.se/2017-03-15/nederlanderna-rutte-vinnare-trots-tapp


På väg ut som M-ledare?

På allianssidan fortsätter Centerpartiet att skörda lagrar i opinionen och får hos AB/Inizio 12,1 procent, så gott som dubbelt så mycket som i valet 2014. Om utvecklingen vad beträffar partisympatierna fortsätter enligt inslagen linje är det inte helt osannolikt att C avancerar om M och blir största allianspartiet lagom till valet om halvtannat år.

Uppenbarligen är det så att icke-konservativa moderata väljare underkänner Kinberg Batras närmande till SD och då söker sig till det alliansparti som momentant har mest vind i seglen, således C. För många missnöjda högermoderater är SD det givna alternativet, låt vara att ett mindre antal kanske är benägna taktikrösta på KD.

Kristdemokraterna (KD) landar för första gången på länge i Inizio-undersökningen på riksdagsgränsen, alltså jämnt 4 procent, jämfört med 4,6 i valet. Liberalerna får svaga 4,7 procent, 0,7 procentenhet mindre än i valet 2014.


Tänkbar som ny M-ledare: förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson.

Om M-debaclet fortsätter kan Anna Kinberg Batra rimligen inte känna sig säker på att få sitta kvar som partiledare. Vem som skall efterträda henne är en annan sak. Ett tänkbart namn är partiets ekonomisk-politiske talesman, 53-årige Ulf Kristersson hemmahörande i Strängnäs, som var socialförsäkringsminister 2010-14.

Kristersson, som av belackare till höger anses vara extremliberal, förlorade knappt den episka omröstningen i Lycksele om ordförandeskapet i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1992 till Fredrik Reinfeldt. https://bojkottaaftonbladet.wordpress.com/2013/02/25/ulf-kristersson-ar-en-ulf-i-faraklader/

Marine Le Pen: en modern Jeanne d´Arc med skavanker

11 februari, 2017

w-marinelepen-9214-1423581130
Marine Le Pen – Frankrikes nästa president?

Franska opinionsmätningar ger Front Nationals (FN) ledare, Marine Le Pen, född 1968, goda chanser att ta sig vidare till andra omgången i det franska presidentvalet i vår om ingen av kandidaterna når 50 procent av rösterna i den första (vilket är mindre troligt att någon gör). Och även om den allmänna klokskapen menar att hon troligen är chanslös i en andra omgång, så vet man aldrig – allt kan hända. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marine_Le_Pen

Minns så att Hillary Clinton ansågs så gott som bombsäker vinnare i USAs presidentval den 8 november 2016. Spelbolaget Unibet räknade exempelvis ut att Hillary med 79 procents säkerhet skulle ta hem spelet mot Donald Trump. Chocken blev desto större när valresultaten började strömma in, och ansiktena på de svenska TV-kommentatorerna såg till slut ut som fiollådor. http://www.di.se/nyheter/spelarna-sager-sitt-hillary-clinton-vinner-valet/

Vi får se hur det går i Frankrike. Uppenbart är under alla omständigheter att många så kallade Sverige-vänner – dit jag räknar mig – hoppas på Le Pen. Frågan är dock om vi verkligen borde välkomna Marine Le Pen som ny fransk president, i så fall den första kvinnliga statschefen någonsin i detta en smula märkliga och självtillräckliga land. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/09/vad-ar-det-for-fel-pa-frankrike/

37_discours
De Gaulle på stadshusbalkongen i Montreal 1967: ”Vive Québec libre (Leve det fria Québec)!”

Charles de Gaulle (1890-1970), president 1959-69, är den ledare som i modern tid främst har personifierat den franska nationalandan. Milt vansinnig och definitivt storhetsvansinnig styrde den nästan två meter långe de Gaulle bort Frankrike från det militära deltagandet i NATO till förmån för en aktivistisk fransk utrikespolitik. När han besökte Kanada sommaren 1967 och från en balkong till stadshuset i  Montreal, till publikens jubel, pläderade för självständighet för provinsen Québec var måttet dock rågat. http://www.theunion4ever.com/various-lunatics/charles-de-gaulle/

Den då 76-årige De Gaulles tal innebar en präktig internationell skandal och betraktades allmänt som ett missbruk av Kanadas gästfrihet. Två år senare tvingades de Gaulle bort från presidentposten på grund av sin oförmåga att handskas med den franska studentrevolten. Han efterträddes av den tidigare premiärministern Georges Pompidou (1911-74). Här en länk till en kort filmsekvens från de Gaulles tal till de jublande Montreal-borna: https://www.youtube.com/watch?v=XasQu5YQFUM

Ingen fransk statschef har av naturliga skäl kunnat leva upp till Charles de Gaulles färgstarkhet och personliga karisma och det tror jag inte heller Marine Le Pen förmår göra om hon väljs till fransk president. Även om jag sympatiserar med exempelvis Le Pens islamkritiska budskap och hennes motstånd mot EU-byråkratin finns det annat i hennes uppsättning politiska idéer och uttalanden jag finner mindre tilltalande.

Marine Le Pen förtjänar beröm för att hon på ett förtjänstfullt sätt gjort sitt parti FN mer rumsrent. 2015 uteslöt hon till och med sin egen far, FN-grundaren Jean-Marie Le Pen, ur partiet sedan han återigen upprepat sitt mantra om att (de nazistiska) ”gaskamrarna var en detalj i historien” och därmed bagatelliserade Förintelsen. Sådant är straffbart i Frankrike, och Jean-Marie Le Pen har flera gånger bötfällts för liknande uttalanden.

quand-les-le-pen-font-le-show
Här är det inga sura miner mellan far och dotter…

Trots Marines ansträngningar är antisemitismen långt ifrån utrotad ur FN och den är inte heller begränsad till den äldre Le Pen. Undersökningar har visat att antisemitiska stämningar och känslor är mer utbredda inom fronten och dess väljarunderlag än hos andra politiska partier och deras sympatisörer. https://www.euractiv.com/section/eu-elections-2014/news/french-national-front-plagued-by-anti-semitism/

Dagens Frankrike är svårt plågat av islamisk extremism och aktiv islamism och har skakats av flera spektakulära terrordåd som tillsammans skördat omkring 200 människors liv. Många i det franska elektoratet sätter därför sitt hopp till Marine Le Pen och hennes motstånd mot denna form av extremism, som hotar icke minst Frankrikes judar. Jag önskar henne och Frankrike all lycka i det viktiga arbetet att rensa upp i det islamistiska träsket.

Det franska parlamentet antog redan 2010 en lag som förbjöd ansiktsmaskering på offentliga platser inklusive heltäckande slöjor av typ burqa och niqab. Senare har även Österrike infört en liknande lagstiftning. https://en.wikipedia.org/wiki/French_ban_on_face_covering Nu vill emellertid Marine Le Pen gå längre och även bannlysa all offentlig exponering av religiösa symboler såsom den manliga judiska huvudbonaden kippa och kristna kors, detta med motiveringen att det på så sätt skulle vara lättare att bekämpa radikal islam.

”Kanske kan de nöja sig med en vanlig hatt”, har Le Pen citerats med adress Frankrikes manliga judar, ”men det skulle vara ett steg i ansträngningarna att utplåna radikal islam i Frankrike”.

bengantycker-se_69
Islamistiskt terrordåd i Paris – men vad hjälper kippa- och korsförbud?

Det utpräglat sekulära Frankrikes religionsfrihet är redan hårt beskuren för att vara i ett västland, och ett kippa- och korsförbud skulle inte göra saken bättre. På vad sätt en sådan åtgärd skulle göra att det lättare att motverka islamismen har åtminstone denna bloggare mycket svårt att förstå – varför skall kristna och judar straffas för det islamistiska barbariet?

Jag spekulerar friskt nu, men möjligtvis är Le Pens tal om kippaförbud en blinkning åt FNs antisemiter att hon trots allt inte helt övergivit dem. Dessutom tror jag Le Pen, och jag medger att jag spekulerar igen, utifrån sitt utpräglat sekulära synsätt inte riktigt begriper sig på religion och vad den betyder för de olika trosbekännarna. Något som i mina ögon definitivt inte är en tillgång. http://forward.com/fast-forward/362315/marine-le-pen-says-jews-should-sacrifice-kippah-to-fight-radical-islam/

FNs frontfigur menar vidare att Frankrikes judar inte längre skall kunna äga medborgarskap i både Frankrike och Israel, även om hon har sagt att hon inte tänker sparka ut dem med dubbla medborgarskap som vägrar välja. Inga fransmän, anser Le Pen, skall kunna vara medborgare i ett land utanför EU inklusive USA. Undantag gör Le Pen dock för Ryssland, som Le Pen favoriserar på ett rätt uppseendeväckande sätt. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/02/10/french-jews-will-have-give-dual-israeli-citizenship-marine-le/

Le Pen har fått mothugg av bland andra den judiske franske parlamentarikern Meyer Habib, som framfört att ”Israel är en livförsäkring” för franska judar om situationen för dem i Frankrike skulle bli olidlig och att dessa inte kommer att avsäga sig sitt franska medborgarskap. Habib underströk vidare att Le Pens parti fortfarande är antisemitiskt präglat och att alla typer av extremism är farliga för Frankrike. http://www.jpost.com/Diaspora/French-MP-pans-Le-Pens-pledged-dual-citizenship-ban-Israel-life-insurance-for-Jews-481320?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Le Pen deklarerade nyligen i ett tal i Lyon att två typer av ”totalitarianism” hotar Frankrike: den så kallade globalismen och den islamistiska fanatismen. Därtill vill hon, om hon blir vald, under sina första sex månader vid makten utlysa en folkomröstning om franskt utträde ur EU (”Frexit”) samt även verka för att Frankrike lämnar NATOs integrerade militärkommando för att i stället helt fokusera på att bygga upp en tillräcklig försvarsförmåga hemmavid. http://abcnews.go.com/International/wireStory/latest-le-pen-twin-totalitarianisms-threaten-france-45280332

europe_nationalists_84796-jpg-15444-3956
Marine Le Pen flankeras på bilden av Matteo Salvini från italienska Lega Nord och Geert Wilders från nederländska Frihetspartiet under ”populistmötet” i Koblenz.

Om man skall döma efter Le Pens hittillsvarande utrikespolitiska instinkter torde detta försvar inte i första hand inriktas på att försvara Frankrike mot ett tänkbart angrepp från arvfienden i öster. Att hon uttryckt åsikten att ”Krim alltid har varit ryskt” kan jag köpa; det är, oavsett allting annat, ett faktum vilket jag själv kunde konstatera under mitt Krim-besök 2004. Detta är dock inget hållbart argument för att ryssarna och deras allierade kan bete sig  efter gottfinnande på halvön. Att Le Pen därtill beskrivit maktförändringen i Ukraina 2014 som en ”statskupp” är inte heller fel.

Hennes sätt att till synes entusiastiskt sluta upp bakom president Vladimir Putin, som på goda grunder av bland andra oppositionspolitikern och förre schackvärldsmästaren, numera New York-baserade Garri Kasparov, beskrivits som en maffiaboss tyder dock som jag ser det på en oförblommerad naivitet som passar föga för en eventuellt blivande fransk president. Dessutom har hon kallat de västliga sanktionerna mot ryska makthavare för ”komplett idiotiska”, vilket jag inte alls håller med om. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-front-national-russian-kremlin-putin-invasion-annexation-crimea-ukraine-2014-a7566196.html

Marine borde kanske lära av USAs nye president Donald Trump, som hon såvitt jag förstår är en stor beundrare av. Trump talade väl om Putin och Ryssland före valet men har, väl på plats i Vita huset och troligen under intryck av förnuftiga medarbetare, anslagit en mer försiktig ton avseende ett eventuellt upphävande av sanktionerna.

c945a11688a23b715097d92b01a3c3db
Donald Trump lugnade Julia Tymosjenko.

Detta var vad den nye presidenten kommunicerade i samband med en så kallad bönefrukost med den ukrainska oppositionspolitikern, förra premiärministern Julia Tymosjenko, nyligen. Den senare sade sig efter mötet med Trump ha känt sig ”lugnare” vad beträffar Trumps avsikter: http://www.politico.com/story/2017/02/trump-ukraine-russia-sanctions-234631

Marine Le Pen måste nog med sina fel och förtjänster betraktas som den viktigaste av de politiker som brukar räknas som ledargestalter för den nya ”högerpopulismen” i Europa och som, förutom Le Pen, omfattar exempelvis Geert Wilders i Nederländerna, Frauke Petry i Tyskland, Nigel Farage i Storbritannien (även om UKIPs partiledare numera heter Paul Nutall), Norbert Hofer i Österrike och Matteo Salvini i Italien.

Med tanke på den fortgående immigrationskrisen i Europa och det växande missnöjet med EU skulle det förvåna i alla fall mig om inte dessa ledare och deras partier har framtiden för sig. I slutet av januari samlades  de till ett möte i tyska Koblenz i syfte att ventilera sina gemensamma intressen. https://www.washingtonpost.com/world/europe/europes-right-wing-populist-leaders-to-confer-in-germany/2017/01/19/356a056e-dd95-11e6-8902-610fe486791c_story.html?utm_term=.35e0e8d99c1c

joan_of_arc_miniature_graded
Jungfrun från Orléans förevigad på miniatyrmålning från medeltiden.

Man må tycka vad man vill om Marine Le Pen, men att hon för tillfället har vind i seglen och undan för undan kommit att prägla den politiska debatten i Frankrike och i någon mån i det övriga Europa är ostridigt. I många anhängares ögon framstår hon som en modern Jeanne d`Arc (1412-31), även kallad jungfrun från Orléans, som trots att hon var en enkel bondflicka och analfabet utsågs till överbefälhavare för den franska här som slogs mot det engelska inflytandet under Hundraårskriget (1337-1453) mellan Frankrike och England.

Hon hade redan som 12-åring kristet färgade visioner som gick ut på att hon skulle bibehålla sin kyskhet och viga sitt liv åt att rädda Frankrikes självständighet. Hon föll i burgundernas händer, såldes till engelsmännen och brändes slutligen på bål som häxa och utövare av trolldom 1431. Dödsdomen upphävdes sedan 1465 av påven Calixtus III. 1920 helgonförklarade Jeanne d`Arc av påven Benedictus XV. Hon är Frankrikes skyddshelgon och dessutom särskilt helgon för soldater. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d’Arc

Marine Le Pen är en skild trebarnsmamma och moster till parlamentsledamoten Marion Maréchal-Le Pen, född 1989. Hon är inget helgon och knappast kristen så det stör, och inte heller lär hon bli bränd på bål (annat än bildligt talat i PK-media), men att hon i vida kretsar betraktas som Frankrikes räddare undan globalism och islamism är inte att ta fel på. Som framgått ovan menar jag dock att hon är en modern Jeanne d`Arc med vissa skavanker.

1117576583Marine som Jeanne d´Arc – Frankrikes frälsare.

Wallström – en av årets mest prominenta antisemiter

30 december, 2016

t51xwwm9f4fi5rhklk7v28evsp8wknc
Margot Wallström tilldelas den ”palestinska” orden Star of Jerusalem ur Mahmoud Abbas hand vid sitt besök i Ramallah i december 2016.

Nu får utrikesminister Margot Wallström internationellt erkännande för sina insatser: hon har av Simon Wiesenthal Center i hård konkurrens tilldelats åttonde plats på centrets lista över 2016 års mest spektakulära antisemitiska och antiisraeliska utspel. http://nyheteridag.se/margot-wallstrom-pa-attondeplats-wiesenthals-antisemitlista-for-2016-ar-har/

Man kan nog säga att Wallström jobbat ihop till placeringen. Den omedelbara anledningen till uppmärksammandet är, att den svenska utrikesministern genom att anklaga Israel för ”utomrättsliga avrättningar” bryr sig mer om förövarna än offren för den palestinaarabiska terrorn i Mellanösterns enda demokrati.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-vill-utreda-utomrattsligt-dodande

Margot Wallström var dock tidigt ute i det antiisraeliska spåret genom att, redan kort efter den rödgröna ministärens tillträde hösten 2014, tillsammans med statsminister Stefan Löfven välkomna den Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas till Sverige; i samband med besöket gick Sverige officiellt ut och erkände ”Palestina” – ett ”land” som inte finns och aldrig funnits i historien – diplomatiskt. Samtidigt kungjorde en strålande glad Wallström att Mahmouds dubiösa myndighet skulle få 1,5 miljarder årligen i svenskt bistånd. Israelerna var måttligt roade.

c0tajoiwiaic5daIsraels ”aggression” i Mellanöstern ur Hamas perspektiv.

Vid Abbas besök meddelade Löfven och Wallström för vem som orkade lyssna att en ”tvåstatslösning” är enda möjligheten till fred i Mellanöstern och att det svenska erkännandet skulle ses som en fredsbefrämjande åtgärd. Det allt överskuggande problemet med det resonemanget är givetvis, att vare sig Mahmouds Fatah/PLO eller Hamas visar några som helst tecken på att vare sig tolerera eller erkänna den judiska staten Israel som statsbildning. Erkännandet kan därför ses som ett stöd för den ständigt pågående palestinaarabiska terrorn mot den israeliska civilbefolkningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/03/lofvens-regering-premierar-terrorn-genom-att-erkanna-palestina/

Utrikesminister Wallström ådrog sig vidare Israels vrede, då hon i en TV-intervju för drygt ett år sedan hävdade att en  av de viktigaste orsakerna till muslimsk radikalisering i allmänhet och de fruktansvärda terrordåden i Paris i november 2015 i synnerhet var konflikten mellan Israel och ”Palestina” vilken sades ge upphov till en känsla av hopplöshet bland unga muslimer. http://www.dn.se/nyheter/israel-kallar-upp-ambassador-efter-uttalande-av-wallstrom/

2014 hade Sverigedemokraternas toppolitiker Björn Söder det tvivelaktiga nöjet att hamna på sjätte plats på Simon Wiesenthal Centers lista över prominenta antisemiter. Bakgrunden var att Söder i ett svar på en fråga i en intervju med Dagens Nyheters Niklas Orrenius gjort ett rätt aktningsvärt försök att reda ut förhållandet mellan judiskhet och svenskhet. Media gjorde givetvis vad de kunde för att missförstå varje stavelse av Söders svar. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20118462.ab

soder4
Björn Söder på ”antisemitlista” – samma lista som då Margot Wallström hamnade där kallades ”anti-Israel-lista”.

Kollektiv bestörtning utbröt bland etablerade godhetsapostlar. Aftonbladets Anders Lindberg menade exempelvis att Söders listplacering var en skam för Sverige. https://twitter.com/anderslindberg/status/552875457302233090 Jag har ännu inte sett någon kommentar från Lindberg angående Margot Wallströms listplacering. Inte heller från Expo.

Wallströms prominens bland världens antisemiter gör tvivelsutan mediaetablissemangets företrädare förvirrade. Söder kunde man förstå, han representerade trots allt det avskydda SD med påstådda ”rötter i nazismen”. Men Wallström, vår klämkäcka blonda utrikesminister? I syfte att mildra skadan förkunnas nu Wiesenthal-centrets årliga lista vara en ”anti-Israel-lista”, inte en ”antisemitlista” som det hette då Björn Söder hamnade där. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-pa-anti-israel-lista-efter-israelkritik

SVT Nyheter låter därtill Wallströms pressekreterare Erik Wirkensjö förklara: ”Listan är uppenbarligen oseriös” samt att Wiesenthal-centret blandat ihop antisemitism med Israel-kritik. ”Sveriges regering är aktiv i kampen mot antisemitism och är för en hållbar tvåstatslösning”, meddelar Wirkensjö vidare. En aktivitet som Wirkensjö torde vara tämligen ensam om att ha observerat.

kbhicaxk
Pressekreterare Wirkensjö ser ”kamp mot antisemitism” där ingen annan ser den.

Denna bloggare har tidigare riktat kritik mot Simon Wiesenthal Center för att ha bett Sveriges regering ingripa och stoppa tidningen Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/16/brunrattor-nazism-och-nya-tider-yttrandefriheten-kan-inte-tas-for-given/ Att inrangera Björn Söder, som under många år varit en uttalad Israel-vän, på sin antisemitlista för två år sedan var heller inte särskilt förtroendeingivande.

Årets lista har dock en bredd och en mångsidighet som enligt min mening gör det svårt att påstå att den skulle vara ”oseriös”: http://www.wiesenthal.com/atf/cf/%7B54d385e6-f1b9-4e9f-8e94-890c3e6dd277%7D/TT_2016REPORT.PDF Här följer min sammanfattning av listan:

1.  FN, som med president Barack Obamas hjälp lotsade igenom en resolution i säkerhetsrådet som ensidigt fördömer Israel för byggande av bosättningar i de judiska kärnområdena Judéen och Samarien, samt tidigare i form av en resolution i UNESCO frånkände Israel varje historisk rätt till heliga judiska platser såsom Tempelberget och Västra tempelmuren samt Rakels grav och Patriarkernas grav.

US President Barack Obama, right, walks with Palestinian President Mahmoud Abbas, during a welcoming ceremony prior to their meeting, in the West Bank city of Ramallah, Thursday, March. 21, 2013. Obama is meeting Palestinian officials on the second day of his Mideast tour to emphasize the importance of reaching an Israeli-Palestinian peace deal. (AP Photo/Majdi Mohammed)

Barack Obama träffade Mahmoud Abbas i Ramallah 2013.

2. Brittiska labourledare med Jeremy Corbyn i spetsen samt överhuspolitikern Jenny Tonge för en rad antisemitiska utspel och uttalanden. Baronessan Tonge, född Smith, uteslöts ur sitt parti, Liberaldemokraterna, i oktober i år för rabiat anti-israelisk extremism. Bland annat har hon påstått att Israel bär ansvaret för den ökande antisemitismen.

3. Frankrike, som blev första EU-landet att kräva märkning av varor från israeliska områden i enlighet med 1967 års gränser.

4. Stöd för den internationella anti-israeliska och antisemitiska hatrörelsen Boycott, Divestment and Sanctions Movement (DBS) från bland annat Lärarunionen i Tyskland, United Church of Christ i USA och Ryan University i Kanada.

5. Richard Spencer, amerikansk extremnationalistisk aktivist och ledare för National Policy Institute (NPI).

6. Det samlade ”palestinska” ledarskapet Fatah och Hamas för ständigt pågående terror mot den judiska staten Israel.

7. Nederländerna, där det förekommit så många antisemitiska attacker, inte minst mot skolor, att det inte längre är meningsfyllt att rapportera dem.

8. Sveriges utrikesminister Margot Wallström, som bryr sig mer om de terroristiska förövarna i Mellanöstern än deras offer.

9. Sporten, en internationell grogrund för antisemitism. Exempel ges från USA, där anhängare till ett skollag skrek ”You killed Jesus, You killed Jesus” till anhängare av en konkurrerande skola med många judar. Andra exempel från Nederländerna, Italien, Storbritannien, Kroatien och Polen.

Warszawa, 17.03.2011. Irena Grudziñska-Gross, Tomasz Gross, autorzy ksi¹¿ki " Z³ote ¿niwa " . Nz. Polski pisarz i socjolog, zajmuj¹cy siê naukami politycznymi i spo³ecznymi Jan Tomasz Gross . (obm) PAP/Grzegorz Jakubowski

Den polske historikern Jan Tomasz Gross hotas av fängelse för sina studier i polskt judemördande.

10. Polen, där den bemärkte historikern Jan Tomasz Gross riskerar fängelsestraff på grund av anklagelser om att alltför ingående ha dokumenterat polskt deltagande i mördandet av judar under Andra världskriget.

Att Simon Wiesenthal Center kan hugga i sten har vi sett av exemplen Björn Söder och Nya Tider ovan. Jag är ändå rätt imponerad av 2016 års antisemitlista, som visar att centret inte räds den grannlaga uppgiften att bena upp eventuella skillnader mellan kritik av Israel, antisionism och antisemitism. Sådana skillnader kan förvisso förekomma, men de är sällsynta.

logo_2016

Antisemitism maskeras nämligen mycket ofta med just ”Israel-kritik” och ”antisionism”. I fallet Margot Wallström tror jag helt enkelt hon är för korkad för att begripa detta. Hon fullföljer ju bara den hävdvunna, socialdemokratiska Palme-Andersson-linjen utan att inse, att denna från första början är djupt antisemitisk. Det gör inte hennes förlöpningar mindre allvarliga. Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/29/antisionismen-ar-den-moderna-antisemitismen/

Sannfinländsk kvinna dömd för att ha förolämpat islam

12 december, 2016

2122
Terhi Kiemunki, Sannfinländarna, dömdes i Birkalands tingsrätt för hets mot folkgrupp. Nu överklagar hon till hovrätten.

I höstas åtalades Terhi Kiemunki, assistent i riksdagen till det finländska regeringspartiet Sannfinländarnas parlamentsledamot Lea Mäkipää, för hets mot folkgrupp och brott mot trosfrid. Åtalet gällde en text som Kiemunki lagt ut på sin blogg på webbtjänsten Uusi Suomi, där hon i våras skrev att alla terrorister i Europa är muslimer. Nyligen kom domen i Birkalands tingsrätt: böter om 450 euro. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/12/01/terhi-kiemunki-domd-hets-mot-folkgrupp-vill-prova-granser-i-hovratten

Terhi Kiemunki gjorde enligt Svenska YLE följande uttalande efter den fällande domen: ”Jag är fortfarande av samma åsikt att det inte är brottsligt att uttrycka statistiska fakta eller åsikter, bara för att några inte tycker om dem.” Kiemunki, som själv bad polisen utreda hennes bloggtext, ämnar nu överklaga domen till hovrätten i syfte att få den finländska yttrandefrihetens gränser definitivt fastställda.

Människorättsforskaren och docenten Jukka Viljanen vid Tammersfors universitet, som refereras till i Svenska YLEs artikel om domen, menar att domen i tingsrätten drar upp gränser för vad man får och inte får säga i yttrandefrihetens namn. Han anser även att ”hårda uttryck” måste få tillåtas i politiken även om lagarna skall följas.

Av referaten från rättegången mot Terhi Kiemunki framgår, att rätten frågade Kiemunki varför hon i sin bloggtext inte gjort skillnad mellan ”islam” och ”radikal islam”. Hade så skett hade hon sannolikt inte blivit åtalad. Nu anses hennes text om muslimer som terrorister vara förolämpande mot alla muslimer, en tolkning som verkligen kan ifrågasättas.

08tuj613-sebastian-tynkkynen-tynkkynen-100
Även Sebastian Tynkkynen har åtalats för hets mot folkgrupp och brott mot trosfriden.

Det kan nämnas att även ordföranden i Sannfinländarnas ungdomsförbund, Sebastian Tynkkynen, har bilvit föremål för åtal för samma typ av ”brott” som Kiemunki, det vill säga påstått förolämpande omdömen om islam. Detta har skett på Tynkkynens Facebook-sida. Tynkkynen förnekar brott och hänvisar till att han endast varit ute efter att försvara ”västerländska värden”. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/11/11/tynkkynen-atalas-hets-mot-folkgrupp

Enligt många muslimska trosbekännare finns ingen principiell skillnad mellan så kallad moderat islam och islam. Turkiets islamistiske president Recep Tayyip Erdogan har bland annat blivit bekant för sitt uttalande att termen ”moderat islam” är missvisande: ”Islam är islam”, har han citerats. https://www.jihadwatch.org/2007/09/turkeys-pm-erdogan-the-term-moderate-islam-is-ugly-and-offensive-islam-is-islam

Det islamkritiska amerikanska institutet Gatestone Institute har tagit upp exemplet Terhi Kiemunki som ett exempel på, hur all form av islamkritik är på väg att kriminaliseras i betydande delar av Europa och nämner också domen i Nederländerna nyligen mot ledaren för landets största politiska parti, Frihetspartiets (PVV) Geert Wilders. Denne uttryckte i ett politiskt tal 2014 att han ville se färre marockanska invandrare i Nederländerna. Detta ansåg domstolen vara diskriminering och uppvigling till hat. https://www.gatestoneinstitute.org/9525/europe-illegal-criticize-islam

geert-wilders-is-er-maar-druk-mee
Geert Wilders, ledare för Hollands största parti PVV, dömdes nyligen för diskriminering och uppvigling till hat på grund av uttalanden om marockansk invandring.

Wilders har länge varit Europas frispråkigaste politiker i sitt envetna kampanjande icke endast mot ”radikal islam” utan mot all form av islam. Wilders vill bland annat förbjuda islams heliga bok Koranen. Följden har blivit att Geert Wilders genom åren utsatts för en ström av dödshot, vilket lett till att han i dag är Europas bäst bevakade politiker. http://www.dn.se/nyheter/varlden/geert-wilders-domd-i-hetsrattegang/

Här följer Wilders egna kommentarer avseende domen mot honom. ”Nederländerna har blivit ett sjukt samhälle”, framhåller han bland annat och lovar att aldrig ge upp sin kamp för frihet och yttrandefrihet: https://sv.gatestoneinstitute.org/9565/geert-wilders-dom

Bevakningen av Wilders är ingen tillfällighet. Två framträdande politiska aktivister i Nederländerna har tidigare fallit offer för den muslimska fanatismen. 2002 mördades den kontroversielle politikern Pim Fortuyn (1948-2002) av en djurrättsaktivist, som uppgav att han ville hindra Fortuyn från att göra muslimer till syndabockar i det holländska samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pim_Fortuyn

Två år senare föll filmaren Theo van Gogh (1957-2004) offer för en islamist, som var upprörd över van Goghs antimuslimska agenda. Han gjorde tillsammans med den muslimska avhopparen Ayaan Hirsi Ali filmen Underkastelse, som handlar om kvinnoförtrycket i muslimska samhällen. Han hade även kallat marockaner ”getknullare”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Theo_van_Gogh

hess_0Michael Hess – frikänd av hovrätten.

Här skall påminnas om att vi 2015 hade en motsvarighet till åtalen mot Kiemunki och Tynkkynen, då lokalpolitikern Michael Hess, SD Karlskrona vid Blekinge tingsrätt åtalades för hets mot folkgrupp då han på webben påpekat att våldtäkter faktiskt godkänns i Koranen. Hess blev emellertid frikänd i hovrätten. http://www.blt.se/blekinge/hovratten-frias-hess/

Litet överraskande tycker jag slutligen det är att det finska rättsväsendet visat sig mer intolerant än det svenska när det gäller kritik av islam. Själv skrev jag för ett par år sedan följande om det ämne Hess belyste – islam och våldtäkter: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/11/om-islam-och-valdtakter-vilka-ar-det-som-ar-okunniga/

 

Arabisk propagandaoffensiv föfalskar Jerusalems historia

14 oktober, 2016

israelresa-072
Västra tempelmuren, judendomens heligaste plats, har inget samband med judendomen enligt en ny resolution framlagd i UNESCO. Foto: Tommy Hansson

UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization) har gjort det igen: röstat igenom en resolution som förvägrar Israel anknytning till sina heligaste platser i Jerusalem inklusive Tempelberget och Västra tempelmuren. http://www.jpost.com/Breaking-News/UNESCO-No-connection-between-Temple-Mount-and-Judaism-470050

Den här gången var det UNESCOs Program and External Relations Commission som vid ett möte i Paris med röstsiffrorna 24 för, sex emot och 26 nedlagda röster klubbade igenom en av palestinaaraberna framlagd resolution med innebörden, att judendomen inte har något samband med sina egna heliga platser i Jerusalem. Endast islam kan enligt resolutionens initiativtagare göra anspråk på heliga platser i den stad som blev judisk för dryga 3000 år sedan, närmare 1700 år innan religionen islam bildades!

Senast UNESCO röstade fram en sådan resolution var för ett halvår sedan. Jag kommenterade den på min blogg enligt följande och riktade skarp kritik mot  Sverige, som stödde resolutionen: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/26/19617/

showimage-ashxSverige avstod från att rösta den här gången.

Den här gången hade Sverige i alla fall bättre omdöme genom att avstå från att rösta. Bland de 24 nationer som stödde motionen kan, förutom arabstaterna, nämnas Ryssland, Kina, Vietnam, Sydafrika och Senegal. Endast sex länder röstade emot: USA, Storbritannien, Estland, Litauen, Nederländerna och Tyskland. Länder såsom Argentina och Indien, liksom således även Sverige, vilka röstade för den Israel-fientliga och anti-judiska resolutionen i april, valde denna gång att lägga ned sina röster vilket på israeliskt håll betraktas som en liten framgång.

Att på fullt allvar hävda att judendomen inte har något att göra med Tempelberget och Västra muren (den så kallade Klagomuren) är att göra sig till åtlöje. De historiska bevisen för motsatsen är ju öronbedövande. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu uttryckte saken så samma dag resolutuonen antogs i Paris (min översättning från engelskan):

UNESCOs teatershow fortsätter. I dag antog denna organisation ännu ett på vanföreställningar byggt beslut genom att hävda att det judiska folket inte har något samband med Tempelberget eller Västra muren. Även om de inte läser Bibeln skulle jag vilja föreslå UNESCOs medlemmar att de besöker Titus triumfbåge i Rom. På denna kan man se vad romarna förde med sig hem sedan de förstört och plundrat det heliga templet på Tempelberget för 2000 år sedan. Där, i relief på Titus triumfbåge, finns den sjuarmade ljusstaken menorah som är det judiska folkets symbol och, vilket jag påminner er om, också är symbol för den judiska staten i dag. Snart kommer UNESCO att säga att kejsar Tito ägnade sig åt sionistisk propaganda.

relief
En relief på Titus triumfbåge i Rom visar hur den segrande romerska armén bär med sig den sjuarmade menorahn, som stulits från det andra templet i Jerusalem.

Netanyahu raljerade vidare om att förnekandet av den judiska sambandet i Jerusalem vore samma sak som att hävda att kineserna inte har något med Kinesiska muren att göra och att Egypten inte har något med pyramiderna att göra (såväl Kina som Egypten röstade för övrigt för den historieförfalskande resolutionen).

Eller att Riddarholmskyrkan med sin svenska kungagravar inte är svensk, för att ta en snarlik jämförelse. Och vem vet, kanske detta kommer att hävdas av vår invandrade muslimska kommunitet i en framtid? Premiärministern menade vidare, att UNESCO – som har hand om FNs så kallade världsarv – nu förlorat den lilla legitimitet organisationen en gång eventuellt hade.

rdk-int-bernadotteska-gravkoret-alexis-daflos
Riddarholmskyrkans kungagravar – svenska?

Israels UNESCO-ambassadör, Carmel Shama HaCohen, uttryckte bland annat följande kritik mot UNESCOs förbluffande historielöshet: ”Israel och det judiska folket behöver inte UNESCOs eller något annat lands bekräftelse på den speciella relationen mellan det judiska folket och staten Israel i allmänhet och de heliga platserna såsom Västra muren och Tempelberget i synnerhet.” Den israeliske presidenten Reuven Rilkin menade: ”Vi kan förstå kritik, men man kan inte ändra historien.”

Att ändra på historien är emellertid precis vad de palestinaarabiska propagandisterna är ute efter i den offensiv man för närvarande riktar mot FN-organet UNESCO. Med några ord, helt i avsaknad av historiskt stöd, söker man omintetgöra Jerusalems 3000-åriga judiska historia som inleddes med konung Davids erövring av staden från jebuséerna. Dessa ansträngningar, liksom de flesta andra historierevisionistiska projekt, kommer inte att lyckas. http://www.menorah-sweden.com/artiklar/reportage08nr3s12.html

 

 

 

 

Pressfriheten i världen: journalistmordens Ukraina

21 juli, 2016

2014
Reportrar utan gränsers pressfrihetskarta 2016.

I ett internationellt perspektiv är det snarare regel än undantag att journalister lever farligt.

Eritrea är under diktatorn Issaias Afewerki, vid makten sedan självständigheten 1993, lägst rankat av de 180 länder som av organisationen Reporters Without Borders (Reportrar utan gränser, förkortat RSF enligt organisationens franska beteckning) rangordnas beroende på deras inställning till det fria ordet.

Den höggradigt paranoide Afewerki har bland annat kallats ”en värre kopia av Saddam Hussein”. Här beräknas kring 30 journalister sitta inspärrade, ofta under omänskligt vidriga förhållanden: i fängelser, i jordceller eller i metallburar. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/han-styr-landet-med-jarnhand/

Däribland finns den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som greps på uppdrag i Eritrea 2001. Isaak har således hållits inspärrad i 15 år utan rättegång. http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/eritrea-14-ar-i-fangelse-frige-samvetsfangen-dawit-isaak-2556/?gclid=CKzUn4jjhM4CFeEAcwodOogC7A

DawitIsaak2-960x510
Det har nu gått 15 år sedan Dawit Isaak fängslades.

I blickfånget just nu är emellertid Ukraina, där den 44-årige undersökande journalisten Pavel Sheremet bragtes om livet genom en bilbomb i centrala Kiev den 20 juli. Explosionen har fångats i en kort filmsekvens här: http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/h%C3%A4r-intr%C3%A4ffar-bilexplosionen-k%C3%A4nd-ukrainsk-journalist-d%C3%B6d-3447892

Sheremet har betecknats som Ukrainas mest kände journalist, verksam dels vid den kritiska sajten Ukrajinska Pravda, dels på radiostationen Vesti. När bomben exploderade körde han en bil tillhörig Ukrajinska Pravda. Han drogs ur den brinnande bilen av en förbipasserande, svårt skadad och ur stånd att tala. Han levde ännu när ambulans kom till platsen men avled senare.

Pavel Sheremet var ursprungligen från Vitryssland men lämnade landet efter en schism med landets diktator Alexander Lukasjenko. 2002 erhöll Sheremet ett pris för sina regimkritiska insatser i Vitryssland. Han var även kritisk till Putin-regimen i Ryssland, särskilt gentemot dess inblandning i Ukraina, och har uppgivit att han inte längre kände sig bekväm att arbeta i Ryssland.

Journalist Pavel Sheremet talks on the air at a radio station in Kiev, Ukraine, October 11, 2015. Picture taken October 11, 2015. REUTERS/Valentyn Ogirenko - RTSIT1C

Journalist Pavel Sheremet talks on the air at a radio station in Kiev, Ukraine, October 11, 2015. Picture taken October 11, 2015. REUTERS/Valentyn Ogirenko – RTSIT1C

Sheremet var god vän med den i början av 2015 mördade ryske opposititionelle Boris Nemtsov. http://www.aljazeera.com/news/2016/07/journalist-pavel-sheremet-killed-ukraine-car-bomb-160720121626538.html Han arbetade för den sajt som startats av den regimkritiske journalisten Georgij Gongadze, vars huvudlösa kropp hittades i ett skogsparti i Ukaina för 16 år sedan.

Journalistmord är ingen ovanlighet i Ukraina. Den 15-16 april 2015 mördades inom loppet av ett dygn två journalister och en politiker. Den som prorysk ansedde journalisten Oles Buzina sköts den 16 april ihjäl på öppen gata (vem har för övrigt hört talas om stängda gator?) i Kiev av två maskerade män. Senare samma dag mördades journalisten Sergej Sochobok.

Dagen innan hade den före detta parlamentsledamoten Oleh Kalasjnikov, som tillhörde den avsatte presidenten Viktor Janukovytjs parti, bragts om livet. Mordet på Kalasjnikov och de två journalisterna skall sannolikt ses som en fortsättning på de regelrätta gatustriderna på Maidan-torget i centrala Kiev som ledde till Janukovytjs flykt. http://www.nbcnews.com/storyline/ukraine-crisis/pro-russian-journalist-oles-buzina-shot-dead-kiev-masked-gunmen-n342661

CCqF_5EUEAI4Tl1

Oleh Kalasjnikov var medlem i president Janukovitjs Regionernas parti.

Reportrar  utan gränsers årliga sammanställning över mediafriheten i världen publicerades nyligen och har som vanligt tilldragit sig betydande intresse. Sammanställningen, som gjorts varje år sedan 2002, har rangordnat 180 länder beroende på den nivå av frihet som är tillgänglig för det aktuella landets journalister. Organisationens bedömningar grundas på grad av pluralism, medias oberoende, kvalitén på det juridiska ramverket samt journalisternas säkerhet. https://rsf.org/en/ranking#

För femte året i följd toppar Finland listan i egenskap av det land som Reportrar utan gränser funnit vara allra bäst för journalister att verka fritt i. Enligt RSF är Finland tredje landet i världen avseende tidningsläsare per capita. Det finns 200 tidningar varav 31 dagliga. RSF påpekar dock att tidningsägandet är starkt centraliserat. Följande länder bekläder de tio första platserna på topplistan: 1. Finland. 2. Nederländerna. 3. Norge. 4. Danmark. 5. Nya Zeeland. 6. Costa Rica. 7. Schweiz. 8. Sverige. 9. Irland. 10. Jamaica.

När det gäller Sverige konstaterar Reportrar utan gränser att vårt land var det första i världen – undantagandes Korsikas kortvariga konstitution från 1755 – som i sin grundlag 1776 tog hänsyn till pressfriheten. Det kan vi tacka den framsynte konung Gustaf III för.  ”Men skyddet för media är inte så jättebra”, menar organisationen (min översättning från engelska), ”eftersom en tredjedel av de journalister som tillfrågats av Brottsförebyggande rådet 2015 svarade att de hade blivit hotade.”

kim-jong-un-looking-at-video-game
Den ende som får skriva vad han vill i Nordkorea är den nyckfulle härskaren Kim Jong-un. Här uppges han dock spela videospel.

I nedersta delen av listan ser det ut så här: 170. Jemen. 171. Kuba. 172. Djibouti. 173. Laos. 174. Sudan. 175. Vietnam. 176. Kina. 177. Syrien. 178. Turkmenistan. 179. Nordkorea. 180. Eritrea. Detta är väl inga direkt oväntade namn, men man kan möjligen göra den reflektionen att orsaken till att Eritrea och inte Nordkorea hamnar sist på listan är att det förstnämnda landet uppenbarligen inte är ofriare än att det, trots de uppenbara riskerna, har visst utrymme för oberoende journalister att verka medan detta utrymme i Nordkorea är lika med noll.

I övrigt noteras att USA, ofta betecknat som frihetens stamort på jorden, inte hamnar på en mer framskjuten plats än 42a. RSF förklarar detta så: ”Friheten tar slut där den nationella säkerheten börjar.”  Ändå bör noteras att konkurrenterna bland världens så kallade stormakter – Ryssland och Kina- hamnar avsevärt längre ner. Vidare kan man ju undra litet över att Ukraina hamnar på 107e plats – det vill säga i listans mittenskikt – och Ryssland på 148e trots att morden på journalister under senare år varit mer frekventa i Ukraina.

Brexit – värsta käftsmällen för det europeiska Utopia

24 juni, 2016

CluS9QUWQAAbzWy

Brexit, Storbritanniens skilsmässa från EU, är ett faktum.

Brexit, Storbritanniens historiska skilsmässa från den Europeiska unionen (EU), innebär den första riktiga käftsmällen för det utopiska tänket om en federal statsbildning i Europa ledd från Bryssel. Inte undra på att EU-fantaster av typ Carl Bildt, Birgitta Ohlsson, Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt i dag befinner sig i akut chocktillstånd.

När Ohlsson framträdde i någon av TV-kanalerna tidigare i dag, tjatade hon om ”EU” och ”Europa” som samma sak. Det är ju den taktik många av EU-anhängarna kört med: en röst på lämna-sidan i Storbritannien skulle vara samma sak som en röst mot Europa. Så är det naturligtvis inte. EU och Europa är två vitt skilda saker. Således kommer Europa att fortsätta existera sedan EU förpassats till den ordspråksmässiga historiska soptippen.

Namnet ”Europa” härstammar från prinsessan Europa, som enligt grekisk mytologi förfördes och rövades bort av överguden Zeus i tjurgestalt och fördes till ön Kreta. Senare började Europa användas som beteckning för det grekiska fastlandet och från 500-talet före Kristi födelse även som namn för länderna norr därom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europa_(mytologi)

IMG_1396

”Ja till EEC”: ett rockslagsmärke som var aktuellt i början av 1970-talet. Foto: Tommy Hansson

Jag måste bekänna att jag vid EU-omröstningen 1994 entusiastiskt  stödde ja-sidan. Det berodde inte på att jag nödvändigtvis ville se någon europeisk statsbildning, utan på att jag välkomnade influenser utifrån vilka kunde fungera som motvikt till det olidliga sosse-Sverige. Den inställningen hade jag haft ända sedan vad som skulle bli EU fortfarande kallades EEC (Europeiska ekonomiska gemenskapen).

När det sedan blev dags att rösta om euron som valuta i Sverige 2003 hade jag emellertid tagit mitt förnuft till fånga och röstade nej. Nejsidan saluförde (i liten upplaga, tror jag) en knapp med texten ”Ingen jävla euro”, som jag förgäves sökte få tag i. Vad som hände efter mitt entusiastiska ja till EU 1994 var, att jag insåg att organisationen alltmer började hemfalla åt storhetsvansinne.

Den ville reglera precis allt som var europeiskt, från böjningen på gurkor till medlemsländernas ekonomier. Utvecklingen hade gått åt fel håll: Sverige blev inte mer som EU utan EU blev mer som Sverige. Det var inte den utvecklingen jag hade röstat för 1994.

Robert_SchumanRobert Schuman skapade embryot till EU.

Embryot till den europeiska unionen kan sägas ha bildats med den så kallade Schuman-deklarationen den 9 maj 1950. Ursprungsman till denna var den franske politikern Robert Schuman (1886-1973), född i Luxemburg med såväl tyska som franska rötter, som i olika omgångar var fransk såväl premiär- som utrikesminister. Han hade för övrigt en mycket djup kristen övertygelse och levde som en munk i livslångt celibat samt ägnade sig åt religiösa studier.

Schuman kallas ibland av EU-fantasterna för ”Europas fader”, trots att världsdelen  existerat i omkring 2500 år med detta namn! Den 9 maj upphöjdes senare till Europadagen. http://europa.eu/about-eu/basic-information/symbols/europe-day/schuman-declaration/index_sv.htm

Schumans grundläggande idé var att säkra freden i Europa genom att till en börjas enas kring produktionen av de viktiga förnödenheterna kol och stål. Framförallt måste Tyskland hindras från industriell framställning som åter skulle kunna göra landet till en militär stormakt. Ett avtal om detta undertecknades den 18 april 1951, och den 23 juli 1952 trädde avtalet i kraft: Kol- och stålunionen (eller -gemenskapen) var ett faktum med de sex medlemsländerna Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg .http://www.dn.se/nyheter/politik/det-borjade-med-stal-och-kol/

Efter hand utvidgades unionens/gemenskapens verksamhetsfält, och den 1 januari 1958 bildades den Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEC. Sedan kan man, något förenklat, säga att EG (Europeiska gemenskapen) kom till 1993 och EU (Europeiska unionen) 2009. Det var en ypperlig taktik av EU-byråkraterna att sålunda, steg för steg, smyga på européerna en överstatlighet som säkerligen upprört skulle ha avvisats om försök att iscensätta den hade gjorts redan på 1950-talet.

Donald-Tusk_3022302b

Donald Tusk, ordförande i Europeiska rådet, är medveten om EUs problem.

Från lovande idé till överstatlig elefantiasis – så skulle utvecklingen av den europeiska samfällighet som i dag går under beteckningen EU kunna beskrivas. På en del håll inom unionen inses också, att denna utveckling varit katastrofal. Så varnade Donald Tusk, den tidigare polske premiärministern som nu är ordförande i Europeiska rådet, i ett tal i Luxemburg en knapp månad före folkomröstningen som ledde till Brexit att EU-byråkratins ständiga makthunger leder till motstånd mot unionen. http://erixon.com/blogg/2016/05/en-sjalvkritisk-eu-pamp/

Så framhöll Tusk bland annat enligt Deutsche Welle:

Det är vi som i dag är ansvariga som måste konfrontera utopierna som vuxit fram i EU, som utopin om ett Europa utan nationalstater, utopin om ett Europa utan motstridiga intressen och ambitioner, utopin om att Europa kan tvinga på världen sina värderingar.

Frågan är dock om det inte var utopin om ett Europa som kan absorbera all världens flyktingar – av vilka i realiteten islamistiska terrorister, ekonomiska lycksökare och bidragsturister utgjort en majoritet – sådan den kommit till uttryck i den tyska förbundskanslern Angela Merkels aningslösa politik, som ledde till Storbritanniens utträde och med all sannolikhet början till slutet för den gistna EU-skutan.

Margaret Thatcher (1925-2013), brittisk premiärminister 1979-90 och en av det Kalla krigets verkliga hjältar, förblev skeptisk gentemot EU och skrev i sin bok Statecraft 2002, att EU är ett ”klassiskt utopiskt projekt, ett monument över de intellektuellas fåfänga, ett program vars ofrånkomliga öde är misslyckande”. Thatchers ord ser med Brexits faktum ut att kunna bli profetiska.

Margaret_Thatcher_P2

EU är, enligt Margaret Thatcher, ”ett klassiskt utopiskt projekt”.

Enda möjligheten att undvika nämnda misslyckande torde vara för EU att dra ner kraftigt på ambitionerna och göra upp räkningen med all verklighetsfrämmande utopi. Det är dags att inse, att en idealstat aldrig kan byggas på politiska beslut uppifrån. Eljest finns risken/chansen att det blir strömhopp från EU-skutan där möjligen Frankrike står först på tur. Hans Kundani menar i sin uppsats ”Europe as Utopia” 2014 att EU, ”olikt alla andra utopiska projekt”, har förmågan att ändra riktning.

Problemet är bara denna ändrade riktning kan gå åt två håll. Antingen i rätt riktning, bort från katastrofen, eller också rakt in i den.