Kränkthetsindustrin för högvarv: SAOL inför varningstexter

 

 Gatuartisten Dan Parks chokladboll känner sig kränkt…

http://www.dn.se/kultur-noje/saol-avrader-fran-krankande-ord/

Svenska akademiens ordlista (SAOL) kom ut första gången 1874, medan den 13e och senaste upplagan såg dagens ljus 2006. Inför den kommande, 14e upplagan som publiceras om cirka en månad aviseras en tidstypisk nyhet: ord som kan uppfattas som ”kränkande” förses med varningstexter samtidigt som påbjudna ersättningsord anges. Mer härom via länken till Dagens Nyheter Kultur överst.

Den kommande upplagan av SAOL kommer att innehålla 13 000 nya ord under det att 9000 tvingas skatta åt förgängelsen. Ett hundratal av de gamla orden skall således förses med alternativ, då dessa enligt förhärskande politisk korrekthet (PK) kan betraktas som dödskallemärkta.

Det gäller ord som lapp (skall heta ”same”), neger (”svart”), negerboll (”chokladboll”) samt zigenare (”rom”).

Sven-Göran Malmberg, huvudredaktör för SAOL, citeras i DN:

Det har alltid funnits markeringar om ord som är nedsättande och kan verka stötande, men det som är lite nytt är att det tydligt står vad man ska säga i stället.

Alltså inte vad man kan eller bör säga, utan vad man SKA säga; vad PK-operatörerna med sina pekpinnar beordrar oss att säga och skriva. Det känns onekligen melankoliskt när kränkthetsindustrin, som genom exempelvis kommunala mångfaldsstrateger, diskrimineringsombudsmän och inte minst medlemmar av journalistkåren, expanderat ända in i de finare salongerna.

De alternativ som anges ovan är dock inte invändningsfria. Ta ”svart”, som ett tag var högsta mode. Det ordet är inte längre lika oomtvistat, numera skall man ju helst  använda olika variationer av ordet ”afro”, typ afro-amerikan, afro-svensk etcetera. Eller kort och gott ”afrikan”, något om dock kan misstolkas – det finns ju även vita afrikaner, främst i eller stammande från länder som Sydafrika, Namibia och Zimbabwe.

 ”Django” Reinhardt var sinto – inte rom.

När det gäller zigenare kan ordet ”rom” i dess ställe vara direkt etniskt felaktigt. Det finns också en zigenargruppering som kallas ”sinti” och som i dag håller till huvudsakligen i Tyskland, Österrike och i någon utsträckning också i Benelux-länderna. Män från sinti kallas sinto och kvinnor sintisa. En känd sinto var den legendariske jazzgitarristen Jean ”Django” Reinhardt (1910-53), vilken oftast felaktigt benämns som ”rom”.

Ordet lapp är svårt att undvika när man talar om Lappland, landets till ytan största landskap. Hittills har jag inte hört talas om att ens kränkthetsindustrins eljest outtröttliga representanter vill döpa om Lappland till Sameland. Men det kanske kommer.

Vad Svenska akademien beträffar ger den även sedan 1898 ut Svenska akademiens ordbok (SAOB), som behandlar all skriven svenska från och med 1521.

För den som vill läsa mer om användandet av ordet neger i skilda sammanhang kan jag rekommendera min egen bloggtext enligt länken nedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/09/24/1407/

 

I huvet på en PK-aktivist

Patrik Lundberg inmonterad som motiv på Fazer-påse.

I dag fick jag en inbjudan med posten från Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) som har en så kallad litteraturvecka i ABF-huset i Södertälje 16-20 september.  Bland de författare som presenteras märks Patrik Lundberg, vilken presenteras som ”nöjesreporter, webbredaktör och krönikör på Helsingborgs Dagblad (HD)”.

Den som skrev presentationen verkar ha missat att HD den 27 maj meddelade, att unge Lundberg ”loggar ut” från HD för ”nya äventyr” som krönikör på Aftonbladet. Bortsett från detta bokdebuterar Patrik Lundberg i år med Gul utanpå (Raben & Sjögrén), en självbiografisk bok som alluderar på det faktum att Lundberg är ett koreanskt adoptivbarn.

Patrik Lundberg blev vad jag skulle vilja kalla herostratiskt ryktbar, då han för ett par år sedan i en krönika fastslog hur hemskt rasistiska Fazers Kinapuffar var: ett asiatiskt ansikte med en typisk ”Kina-hatt” var blickfång på påsen. Givetvis kände sig Lundberg som asiat djupt kränkt. Efter Lundbergs utfall följde en sedvanlig pseudodebatt om huruvida påsen var rasistisk eller ej.

Under alla omständigheter föll Fazer till föga och tog så småningom bort kinafejset. Bara den pyramidformade hatten blev kvar. Så brukar det ju gå när det mullrar i de politiskt korrekta leden över något som påstås vara rasistiskt. Minns exempelvis negerbollen och glassen Nogger Black.

Lundberg har emellertid fler strängar på sin PK-lyra. Det dröjde inte länge innan han i sitt nya organ Aftonbladet inför årets Pridejippo gick ut och talade om för menigheten hur fruktansvärt det var med ”heteronormen” (det vill säga den norm till vilken minst 95 procent av svenska folket bekänner sig):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/patriklundberg/article17212244.ab

Den goda staden Sölvesborg: uppväxtmiljö för Patrik Lundberg och Jimmie Åkesson.

Patrik Lundberg föddes alltså i Korea men är uppväxt i, av alla svenska städer, Sölvesborg som ju också är SD-ledaren Jimmie Åkessons hemstad. I själva verket, har Lundberg förklarat, var det just Åkesson som inspirerade Lundberg att bli författare. Se där ännu en fjäder  som Åkesson kan sätta i sin folkdräktshatt:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2151&grupp=11591&artikel=5454509

För den som är intresserad talar Patrik Lundberg i Södertälje ABF-hus på Nedre Torekällgatan 7 den 18 september klockan 18.30.

”Antirasismens” fula tryne

Det tycks som om den så kallade antirasismen för tillfället går fram som ett rytande lejon i en betydande del av samhället och skrämmer slag på vanligt folk. Man skulle också kunna säga att denna företeelse sticker upp sitt fula tryne litet överallt.

Observera att jag personligen inte är det minsta rasistisk och aldrig har varit det. Men när ”antirasismen” utvecklas till att bli en ideologi med anspråk på att alltid ha rätt, även i de mest triviala sammanhang, går det på tok för långt. Då hotas både sunt förnuft och yttrandefrihet. Några exempel under senare tid visar med all önskvärd tydlighet vad jag menar.

Det färskaste exemplet gäller den ärrade och ytterst kunnige, numera pensionerade sportreportern Bo Hansson, som under Sportradions radiosändning från den allsvenska fotbollsmatchen AIK-Gefle på Råsunda sistlidna helg sade: ”Inte en svarting till som ska in”. Hansson syftade uppenbarligen på AIKs färgade spelare. Det kan nämnas att Hansson själv är AIKare i själ och hjärta.

 Bo Hansson sa fel ord…

Men det var inte som reporter Bosse Hansson fällde sitt kanske mindre väl genomtänkta yttrande. Nej, han utsade orden i bakgrunden av reportern Mats Strandbergs referat och hade naturligtvis inte tänkt sig att de skulle gå ut i etern och ställa till sådant rabalder som de gjorde. Läs/hör mer här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5299763

Ty ett väldigt rabalder blev det med svarta löpsedlar och helsidor i skandalpressen. Följden blev att Hansson portades från AIKs hemmamatcher resten av säsongen. Samt att Mats Strandberg – som hade släppt in Hansson i radiohytten på Råsunda för att denne skulle få värma sig – fick sparken från Sportradion!

Helt sanslösa reaktioner om ni frågar mig. Jag håller helt med Arne Hegerfors och andra kolleger som uttryckt sina sympatier för den häpnadsväckande behandlingen av Hansson och Strandberg om att uttalandet är en skitsak och att hela historien är en storm i ett vattenglas.

Bo Hansson har själv sagt att ordet ”svartingar” inte är uttryck för en nedvärderande inställning från hans sida och jag tror honom.

För en tid sedan försökte en fanatiker på Kulturhuset i Stockholm få bort Tintin-böckerna från barnbibliotekets hyllor med motiveringen att de var ”rasistiska” därför att de uttryckte forna tiders syn på svarta afrikaner, även kallade ”negrer”. Dessbättre insåg vederbörandes chef att det här var vansinne och stoppade tilltaget.

Ett annat nyligen inträffat exempel rör ett antal bensinstationer vilka vägrat hyra ut bilar till romer, även kallade ”zigenare”. Orsaken uppges vara att bensinstationerna i fråga hade dåliga erfarenheter av uthyrning till representanter för nämnda folkgrupp. Det blev ett liv och ett kiv i tidningar och TV och naturligtvis gapades det om ”rasism” i alla tänkbara tonarter.

Det är dock ett välkänt om än icke allmänt accepterat faktum att stölder och diverse andra olagligheter i ett historiskt perspektiv varit en integrerad del i den zigenska – förlåt romska – kulturen. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att nämnda folkgrupp under hundratals år valt att leva utanför det etablerade samhället var helst man slagit upp sina bopålar. Man har ansett att samhällets normala normer, regler och värderingar inte gäller dem.

De flesta nutida svenskar vet att det är på det viset, men det är ingenting som får sägas öppet om man inte vill riskera löpa gatlopp i press och etermedier.

 Björn Söder håller sig stundom med ett icke politiskt korrekt språkbruk.

En som vet vad det senare vill säga är Sverigedemokraternas partisekreterare, riksdagsledamoten Björn Söder. Denne får ordentligt på skallen i Expressen av den alltid ängsligt politiskt korrekte krönikören Lars Lindström (8/10), vilken bland annat menar att det är ”en skam för Sverige att en så fördomsfull politiker sitter i riksdagen”.

Varför? Jo, därför att den ofta uppfriskande frispråkige Söder kallat romer för ”zigenare” samt visat en faiblesse för det numera förbjudna ordet ”negerboll” som numera bara får omnämnas såsom ”chokladboll”.

Det här är naturligtvis rena tramset. Lindström och andra besserwissrande förstå-sig-påare borde enligt min enkla mening ägna sig åt viktigare saker än att granska det skäligen oskyldiga språkbruket hos en Bo Hansson eller en Björn Söder. Eller för den delen hos en Janne Gunnarsson, tennisreportern som för en tid sedan jämförde kostnaderna för invandrade somalier med regeringsstödet till idrotten.

Och när en radioreporter får sparken för att ha släppt in en välrenommerad men språkligt inkorrekt kollega i hytten har det gått långt över alla förnuftets och toleransens gränser. Då löper fanatismen och censurmentaliteten amok så det står mindre härligt till. Det är en mindre trevlig och för yttrandefriheten negativ följd av en kollektiv överkänslighet som tangerar det löjligas gräns.

Nu är de rabiata ”antirasisterna” i farten igen

Inte många har väl undgått turbulensen kring finländska Fazers Kina-godis. Ni vet den gula påsen som pryds av den tecknade bilden av ett huvud tillhörigt en glatt leende person av tydligt asiatiskt ursprung. Tämligen oförargligt, kan man tycka.

Det tyckte emellertid inte journalisten Patrik Lundberg, som själv har asiatisk bakgrund. Han skrev en text i Helsingborgs Dagblad på temat den vardagsrasism som personer med asiatiskt utseende påstås stöta på i Sverige. Lundberg har, skrev han, vid ett flertal tillfällen varit med om att etniska svenskar tilltalat honom med ”tjing-tjong”. Det som väckte mest uppmärksamhet i Lundbergs text var emellertid följande passus:

Se bara på Fazers Kina-godis, vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla.

Oavsett vad man än må tycka Lundbergs argumentation och krav på att Fazer skall förändra påsens utseende måste man gratulera honom till en mycket framgångsrik debattinsats: på Fazer fick man skrämselhicka och lovade på stört att plocka bort Kina-mannen från godispåsen. Det är mig obekant om Lundberg hoppas på färre rasistpåhopp efter Fazers beslut, men om så skulle vara fallet blir han nog besviken.

Dock kan man tycka att Fazer-folket  kunde ha haft litet mera is i magen. SVTs ”Debatts” företog en SIFO-undersökning vilken visade på ett överväldigande folkligt stöd för Kina-mannen (och då syftar jag inte på Lundberg). Således ansåg 97 procent av de i undersökningen tillfrågade, att de tycker Fazer gör fel som omdesignar påsen.

Det finns ju en teoretisk möjlighet att företaget tänker om, men jag tvivlar starkt härpå. Det finns nämligen en klar tendens i samhället att hellre lyssna på elitisterna med deras politiskt korrekta och många gånger krystade argument än på folkets åsikter. På detta finns det gott om exempel.

2005 lyckades exempelvis det obskyra Centrum mot rasism få glassbolaget GB att avlägsna  ”Nogger Black” ur sortimentet med motiveringen, att namnet på glassen med lakritsöverdrag förde tankarna till ordet ”nigger” och därför var rasistiskt. Det hjälpte inte att Centrum mot rasism (CMR) fick vidkännas en ström av kritik för sitt i mångas ögon löjliga ställningstagande. Icke minst påpekades att ”Nogger” syftade på nougat, inte på nigger. Bland kritikerna fanns Folkpartiets Nyamko Sabuni, som man nog inte kan misstänka för rasism:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10578544.ab

En annan av CMR:s bragder var att få bort det 150 år gamla kvartersnamnet Negern i Karlstad. Kommunens stadsbyggnadsnämnd visade sig föredömligt lydig och var inte sen att plocka bort det ”rasistiska” namnet 2009. Bara Folkpartiets representant i nämnden var däremot. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/negern-forsvinner-fran-karlstad_3563271.svd

 Professionelle antirasisten Kitimbwa Sabuni gillar inte Tintin i Kongo.

Bland dem som applåderade beslutet att ta bort det förhatliga kvartersnamnet fanns Kitimbwa Sabuni, pikant nog kusin till nämnda Nyamko Sabuni, som sedan Nogger Black-affären rasade hunnit bli statsråd i alliansregeringen. Kitimbwa Sabuni kan närmast betecknas som professionell antirasist och fanns såsom företrädare för Afrosvenskarnas riksförbund även med i opinionsbildningen mot Nogger Black och snart sagt alla liknande exempel på småskuren antirasism.

Kitimbwa Sabuni är även medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), en gruppering som ser minsta lilla antydan till kritik mot islam, islamism eller muslimer som tecken på farlig rasism och så kallad islamofobi. Bland annat har MMRK anklagat politikern Nalin Pekgul (S), själv muslim, för att ”understödja antimuslimska strömningar” och gå SD och Jimmie Åkesson till mötes:

http://www.mmrk.org/index.php?option=com_content&view=article&id=44:joomla-security-strike-team&catid=1:latest-news

MMRK har bland annat ägnat mycket krut åt att skönmåla den beryktade Munir Awad (ibland kallad Awid), som är svärson till Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. Awad, som dömdes för våldsbrott 2004, greps som misstänkt terrorist i Somalia 2007 och i Pakistan 2009, då tillsammans med ”Guantánamo-svensken” Mehdi Ghezali. Enligt Sabuni och MMRK var Munir Awid givetvis helt oskyldig och utsatt för en komplott av stygga islamofobiska krafter.

Den 29 december 2010 greps så Munir Awad jämte tre andra personer av dansk polis i Köpenhamns-området, misstänkta för terrorplaner mot den danska tidningen Jyllands-Posten (JP) vilken 2005 publicerat karikatyrteckningar föreställande profeten Muhammed. Enligt planerna skulle anställda vid JPs Köpenhamns-kontor halshuggas och/eller skjutas. Mer om Munir Awad här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Munir_Awad

När man skrapar litet på den antirasistiska rörelsens yta kan man alltså stöta på de mest förbluffande saker. Vågen med bisarra anmälningar mot och klagomål på påstått rasistiska företeelser kan sägas ha börjat med negerbollsaffären 2003. Sjöbo bröd och konditori i Sjöbo-området i Skåne hade tagit sig friheten att göra reklam för ett ”sfäriskt bakverk vanligen rullat i kokos eller pärlsocker” under det dittills allmänt vedertagna namnet negerboll.

Detta passade inte Sara Kander, som hade sommarstuga i Sjöbo och tyckte att ordet ”negerboll” var synnerligen kränkande och rasistiskt gentemot personer med svart/brun hudfärg. Hon anmälde därför konditoriet till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Efter ett halvår kom beskedet att DO lade ner ärendet, eftersom anmälaren själv inte känt sig kränkt. Det spelade vid det laget ingen roll. Mediahysterin kring händelsen hade för all framtid (?) bannlyst ordet ”negerboll” från det svenska ordförrådet till förmån för ”chokladboll”.

http://www.expressen.se/nyheter/1.39794/sjobo-konditori-do-anmalt-for-negerboll

Ett av de senare exemplen på påstådd rasism mot mörkhyade afrikaner – det finns ju faktiskt även vita afrikaner i exempelvis Sydafrika, Namibia och Zimbabwe – gäller den belgiske serietecknaren Hergés album Tintin au Congo (Tintin i Kongo). Albumet har hävdats vara rasistiskt och dragits inför rätta i såväl Belgien som Frankrike. I Storbritannien är  albumet försett med varningstext för att få säljas.

Hergé har själv hävdat att han tvingades av sitt förlag att tota ihop en tecknad berättelse om hur bra det belgiska kolonialväldet var. De mörkhyade kongoleserna framställdes som dumma, barnsliga och lata. Då albumet utgavs 1931 var detta tvivelsutan den vanliga synen på svarta afrikaner inte bara i Belgien utan i hela västvärlden.  Detta kan naturligtvis uppfattas som rasistiskt.

Samtidigt är ju Tintin i Kongo ett tidsdokument av stort historiskt intresse som det enligt min uppfattning närmast vore ett helgrerån att förbjuda, inte minst för alla oss Tintin-älskare. Tintinalbumen ges i Sverige ut av förlaget Bonnier Carlsen, som uppgivit att man avvaktar utgången av rättssakerna i Belgien och Frankrike innan man tar ställning till hur man ämnar agera.

Med tanke på svenska företags extrema förmåga att anpassa sig till den rådande politiska korrektheten skulle det förvåna mycket om man vid fällande dom inte drar in albumet i fråga. Min personliga önskan är naturligtvis att man morskar upp sig och inte genast knäfaller och ber om förlåtelse vid minsta klagomål om påstådd rasism eller annan typ av förgriplighet. Ty vem vet var det slutar?

Stöd för Hitler?

Man kan med visst fog fråga sig när följande produkter skall bannlysas: glassen Magnum White, chokladgodiset Geisha, hårvårdsprodukter från Schwarzkopf, Schweppes läskedryck Indian Tonic Water. Och hur skall det gå för maträtterna lappskojs, sotare, skomakarlåda och sjömansbiff? Eller glassen 88, vars namn kan tolkas som stöd stöd för Hitler och Nazityskland (88 kan sägas syfta på alfabetets åttonde bokstav, H, som är begynnelsebokstav i ”Heil Hitler”).

Skall man förbjuda Tintin måste man nog överväga, om inte Åke Holmbergs böcker om privatdetektiven Ture Sventon med deras osympatiskt  lismande arabfigur herr Omar också måste väck. Eftersom Sventon därtill läspar svårt är det till råga på allt också fråga om motbjudande lyteskomik! För att inte tala om barnvisornas försåtliga värld, där det kryllar av niggerland, indianer krokiga som fasaner och lömska indiska trollkarlar.

Möjligheterna för Kitimbwa Sabuni och hans anmälningsglada meningsfränder bland de rabiata antitrasisterna synes outtömliga…