Mina prylar (22): Gammal Levin-gitarr

 Levingitarren. Foto: Tommy Hansson

En av de gamla prylar i mitt hem jag haft mest glädje av genom åren är en liten gitarr som ursprungligen kommer från min mormors hem i Södertälje. När min fru i början på 1980-talet lämnade in den för reparation i Stockholm fick hon av reparatören veta, att det faktiskt var ett instrument av det goda märket Levin.http://www.gitarr.org/gitarrer/levin.html

Historien om hur min mormor, fru Teresia Pettersson, född Lindblom (hon hette Emma också, men det namnet ville hon inte kännas vid), fick gitarren i fråga är rätt bra. Hon hade en halvbror som hette Manne Lindblom och som var sjöman. När han var på fyllan, vilket tydligen var rätt ofta, hade han för vana att vara frikostig med presenter som han, sedan han nyktrat till, tog tillbaka. Han var alltså en indian giver med ett engelskt/amerikanskt uttryck.

Den här gitarren fick dock min mormor av någon anledning behålla. Den hängde på en vägg i vardagsrummet (vilket också var det enda rummet) i hennes lägenhet på Gula gården i Södertälje, beläget på Doktor Martinsgatan 4 intill den nuvarande Oxbacksleden. När jag var liten brukade mormor rätt ofta passa mig när mina föräldrar skulle gå bort, och då hände det att hon plockade ner gitarren från väggen och drog en liten trudelutt.

 Min mormor som flicka och hennes mor. Fotot bör vara taget kring sekelskiftet 1900.

Vad jag minns var hon rätt duktig på att spela och sjunga; en sång jag minns att hon framförde för den lille dottersonen var visan om Amanda Lundbom samt en sång om en mormor som var gammal och grå. Jag minns min mormor med glädje, hon var en enkel kvinna och en stor personlighet, dotter till en ensamstående sömmerska från Visby och den drivande  kraften i familjen om två vuxna och fyra barn.

Hon föddes 1889 och dog 1975 och var gift med den enbente målaren Emanuel Pettersson, född 1883 och död 1958. Jag minns att jag ibland var litet rädd för morfar, som var en mycket snäll man, på grund av hans benprotes.

I min barndom åkte vi in till Södertälje – jag är uppväxt på en lantgård en mil utanför stan – varje lördag och hälsade på henne (och min morfar, när han levde). Ofta bjöd hon på köttbullar till middag, de godaste jag någonsin smakat. Färden företogs i min fars lastbil, först senare skaffade han personbil. Vi tillbringade varje julafton till och med 197o hos henne. Hon bjöd mig ofta på så kallade negerkyssar, små runda, vita mintplattor med en klick choklad i, samt Kungen av Danmarks söta bröstkarameller. Det hände även att hon bjöd på små punschflaskor av choklad.

 Mormor med mig och min kusin Ann-Marie på landet vid mitt barndomshem. Troligen sommaren 1954.

Om negerkyssar, se här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Negerkyssar

Gitarren har jag själv mången gång spelat på, både privat och så att säga offentligt. Inför valet 1994 framträdde jag således som valtrubadur på Gågatan i Södertälje, dels med den av mig skrivna låten ”Täljepartivisan”, dels med traditionella irländska sånger. Ja, jag fick rentav fördelaktiga recensioner i Länstidningen för min sång!

Det gick förhållandevis bra i valet också – Täljepartiet fick typ 2,25 procent av rösterna, vilket räckte till två ordinarie mandat och en ersättarplats i fullmäktige.

 Mina sånginsatser för Täljepartiet gav eko i lokalpressen.

Nu var det ett antal år sedan jag senast spelade på mormors gamla gitarr, använder mestadels en gitarr jag ärvt från min framlidna hustru Marika när jag någon gång får för mig att försöka sjunga och spela något. Det blir tyvärr alltför sällan och det låter därefter också.

Kitimbwa på hugget igen: anmäler Pride

Sluge och lättkränkte Kitimbwa Sabuni är på gång igen.

Afrosvenskarnas riksförbund är en organisation som låtit tala om sig en hel del. Mest beroende på en rad uppmärksammade anmälningsärenden, där man gått hårt åt exempelvis bakverk och glassar med olämpliga namn, godispåsar med olämpliga teckningar, förment rasistiska seriefigurer, anstötliga kvartersnamn med mera, med mera. Så här skrev jag om organisationen för något år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/30/nu-ar-de-rabiata-antirasisterna-i-farten-igen/

Talesman för Afrosvenskarnas riksförbund, som för sin existens helt och hållet är beroende av statligt och kommunalt stöd, är Kitimbwa Sabuni, som allmänt går under benämningen ”Sveriges mest lättkränkta person”. Nu har han gjort skäl för namnet igen genom att anmäla arrangörerna av Pridefestivalen för ”hets mot folkgrupp”. Orsaken härtill är att en (!) deltagare i den avslutande paraden genom Stockholms gator hade målat ansiktet svart.

”Det är en klassisk och vidrig rasistsymbol”, säger Sabuni till Aftonbladet 7/8. Ledningen för Stockholm Pride vet inte till sig av ånger och förtvivlan och beklagar ”i högsta grad” det inträffade. Så här skriver Aftonbladet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17255292.

Den judiske aktören Al Jolson med målat ansikte i filmen Jazzsångaren, där han framförde sången ”Sonny Boy”.

Så kallade antirasistutspel av den här kalibern är oftast så förbluffande att man i sitt stilla sinne undrar, om organisationer såsom Afrosvenskarnas riksförbund bildats i syfte att förlöjliga den seriösa antirasitiska verksamhet som väl ändå måste finnas. Svarta, asiater med flera etniska grupperingar skulle i det perspektivet fås att framställas så lättkränkta att det tar udden av antirasismen.

Hur frestande det än vore att anamma en sådan konspirationsteori tror jag ändå inte riktigt på den. Kitimbwa Sabuni är helt enkelt så här löjligt lättkränkt och samtidigt slug: genom sina bisarra utspel bidrar han till att underblåsa det dåliga samvetet hos svenskar vilka är benägna att känna skam för forna tiders diskriminering.

Följden blir att hävdvunna namn på bakverk och konfektyr (negerbollar, negerkyssar) och gamla fina kvartersnamn (Negern i Karlstad) kastas på historiens sophög. Kanske ingen fullskalig katastrof, visserligen, men litet tråkigt är det att det traditionella offras för att tillfredsställa så kallade antirasistiska gaphalsar.

Rasistclown?

Men visst kastar Kitimbwa Sabunis agerande ett löjets skimmer över den seriösa antirasismen, vilket är synd. Slutligen funderar jag på om man skulle kunna anmäla clowner med vitpudrade ansikten för hets mot folkgrupp. Genom sin överdrivna vithet framhäver de kanske den vita så kallade rasens överlägsenhet och gör samtidigt skoj av alla andra etniska grupper genom sin yrkesutövning?

Fast Kitimbwa Sabuni ligger kanske redan i startgroparna för en sådan anmälan.