Posted tagged ‘Neville Chamberlain’

Israel hånar Wallström, hyllar Trump

16 februari, 2017

image-php
Den israeliska regeringen har stenkoll på Margot Wallströms många blunders.

Ironi och politik går som regel inte ihop på grund av den överhängande risken för missuppfattningar (se fotnot).

När Emmanuel Nahshon, talesman för Israels utrikesdepartement, kommenterade vår utrikesminister Margot Wallströms färska utspel om att inrätta ett svenskt fredssändebud med uppgift att mäkla fred mellan Israel och det så kallade Palestina gick budskapet dock inte att missuppfatta (min översättning från engelska):

Givet denna svenska regerings extraordinära framgångar när det gäller fredsskapande över hela världen, är vi djupt tacksamma för beslutet att äntligen bota denna regions sjukdomar. Varför kunde de inte komma tidigare? http://www.timesofisrael.com/sweden-announces-special-envoy-to-israeli-palestinian-conflict/

17433089_xl
Emmanuel Nahshon vid israeliska UD behagar ironisera över Sveriges diplomatiska förmåga…

Det är inte att ta fel på att Nahshons kommentarer dryper av sarkastisk ironi som hämtar näring från flera svenska klavertramp med utrikesminister Wallström inblandade i alla: Sveriges erkännande av ”Palestina” som självständig stat 2014; Wallströms uttalande  efter det hemska terrordådet i Paris 2015 om att den israelisk-palestinska konflikten radikaliserat många muslimer; hennes utspel 2016 om att det är fråga om ”utomrättsliga avrättningar” när israelisk militär oskadliggör arabiska terrorister.

Det sistnämnda utspelet ledde till att Margot Wallström placerades på åttonde plats på Simon Wiesenthal Centers årliga lista över de tio värsta antisemitiska förlöpningarna 2016. Något som inte precis stärkte Wallströms aktier hos israelerna eller gjorde Sverige trovärdigt som fredsmäklare i Mellanöstern. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

Inte heller går det hem i Israel att Wallström i riksdagen, i samband med att hon kungjorde avsikten att tillskapa ett ”fredssändebud”, talade om att det i år är 50 år sedan Israel ”ockuperade” vad hon kallade palestinskt territorium – det vill säga det område väster om Jordanfloden som kallas Västbanken. Faktum är att det aldrig i historien funnits något självständigt ”Palestina”. ”Västbanken” består i verkligheten av de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

130064-004-3a897011
Avigdor Lieberman: ”Mellanöstern mer komplext än ett IKEA-paket.”

Det är svårt att ockupera land som aldrig tillhört någon annan nation. Wallström borde ta del av denna mycket instruktiva, korta video som benar upp problematiken: http://www.israelvideonetwork.com/the-most-important-video-about-israel-ever-made/?utm_content=bufferae8fa&utm_medium=social&utm_source=facebook.com&utm_campaign=buffer

Det tycks uppenbart att den rödgröna svenska regeringen drabbats av något som liknar akut storhetsvansinne sedan man genom mut och prut – se där något Löfven-gänget tycks behärska riktigt bra – säkrat en temporär plats i FNs säkerhetsråd. Ty hur skall man eljest förklara att utrikesminister Wallström faktiskt på fullt allvar tror att man med sitt blytunga bagage kan åstadkomma något av värde i den israelisk-palestinska frågan  – herregud, Wallström tillåts ju inte ens resa in i Israel!

Emmanuel Nahshons kommentarer enligt ovan var inte första gången en israelisk representant uttryckt sig raljant om svensk statskonst. 2014 undslapp sig Israels dåvarande utrikesminister (numera försvarsminister) Avigdor Lieberman, efter det diplomatiska erkännandet av den Palestinska myndigheten, om svensk statsmannakonst att ”den svenska regeringen måste förstå att relationerna i Mellanöstern är mer komplexa än någon av IKEAs möbeldelar i platta paket”. http://www.timesofisrael.com/sweden-and-israel-trade-barbs-over-ikea/

8418b199-e3d2-47fc-be41-2fb66fbf2972_w1023_r1_s
Trump och Netanyahu – två statsmän som funnit varandra.

Att Margot Wallström är persona non grata i Israel framgick med önskvärd tydlighet då hon 2015 nekades träffa israeliska representanter under ett besök i området, där hon däremot träffade gräddan av palestinaarabiska befattningshavare. Israelerna hänvisade officiellt till ”schematekniska problem”, men alla visste att hon helt enkelt inte var välkommen att besöka den judiska staten. http://www.expressen.se/nyheter/wallstrom-var-inte-valkommen-till-israel/

Om Sveriges utrikesminister Margot Wallström är minst sagt impopulär hos den israeliska regeringen, så uppskattar den USAs nye president Donald J. Trump desto mer. Premiärminister Benjamin Netanyahu ser i Trump en sann vän till Israel, även om den senare tycks ha backat från sin tidigare utfästelse om att flytta USAs ambassad i Tel Aviv till den israeliska huvudstaden Jerusalem och därtill under Netanyahus besök i Washington, D. C. nyligen bad Israel att ta en ”paus” i byggandet av nya bosättningar. http://www.thejournal.ie/trump-israel-palestine-3242074-Feb2017/

Däremot uppmanade Trump den palestinska sidan att erkänna staten Israel och att upphöra med sitt hat – palestinaarabiska barn lär sig redan i förskolan att alla judar är onda och helst bör dödas. Varför får Mahmoud Abbas och andra företrädare för Palestinska myndigheten, som socialdemokratin har excellenta förbindelser med, aldrig höra detta till synes självklara budskap från Stefan Löfven, Margot Wallström, Ann Linde och andra framträdande socialdemokrater? Det viktigaste Trump sade var nog ändå, att USA under hans ledarskap inte är fixerat vid den heliga ”tvåstatslösningen” utan intar en flexibel attityd när det gäller att finna en framkomlig väg att gå när det gäller den israelisk-palestinska problematiken.

Ytterligare ett i israeliska ögon populärt drag från USAs sida var att genom sin FN-ambassadör Nikki Haley blockera den före detta palestinaarabiske premiärministern Salam Sayyad från att bli världsorganisationens fredsmäklare i Libyen, detta med motiveringen att USA ville stödja sin allierade Israels intressen. https://www.theguardian.com/world/2017/feb/11/trump-envoy-blocks-ex-palestinian-pm-from-un-job-to-support-israel

israelresa-101
Förenta staternas ambassad i Tel Aviv. Foto: Tommy Hansson

Netanyahu meddelade under sitt USA-besök även att Israel numera har förhållandevis goda förbindelser med ett flertal sunnimuslimska arabstater kring Persiska viken, bland dessa Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten: ”För första gången under mitt lands existens”, sade den israeliske regeringschefen, ”ser arabiska länder inte Israel som en fiende, utan i ökad utsträckning som en allierad.”

Israel har det gemensamt med nämnda arabstater att man betraktar den shiamuslimska diktaturen Iran som det stora hotet mot stabilitet och fredlig samlevnad i den aktuella regionen. http://www.huffingtonpost.com/samuel-ramani/why-israel-is-strengthening_b_11946660.html

Fotnot: Det klassiska svenska exemplet på vad ironi kan ställa till med inom politiken är den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Brandts (1884-1955) nominering av Adolf Hitler som mottagare av Nobels fredspris 1939. Brandt nominerade Hitler som en ironisk protest mot att Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain tidigare nominerats som fredspristagare trots att han förhandlat fram den katastrofala München-överenskommelsen 1938, som tillät Nazityskland att flytta fram sina positioner i Europa. Trots Brandts försäkran om att han inte menat allvar utan bara varit ironisk, och att han var övertygad antinazist, tror många än i dag att Brandts nominering av Hitler var ett exempel på socialdemokratiskt stöd för Nazityskland. Mer om politisk ironi i allmänhet och exemplet Brandt i synnerhet här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/12/det-ar-svart-med-ironi/

Det är svårt med ironi…

12 december, 2015

Adolfhitler-430 ”Fridsfurste” med skavanker…

Det är ett känt faktum att ironi och sarkasm går dåligt eller inte alls ihop med partipolitik. Antingen förstås det inte eller så misstolkas det medvetet. Här följer några exempel.

Det klassiska exemplet härpå torde vara den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Brandt (1884-1955) från Borrby i Kristianstads län, som i januari 1939 nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris. I ett brev till den norska nobelpriskommittén skrev han bland annat:

Till Det Norske Stortings Nobelkomité /sic!/

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoners uppfattning framför varje man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse /…/ Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.”

Bakgrunden till prästsonen Brandts smörande för Hitler var, att tolv svenska riksdagsledamöter och säkerligen ett ytterligare antal naiva människor på fullaste allvar nominerat den brittiske premiärministern Neville Chamberlain till Nobels fredspris.

chamberlain_1938 Chamberlain viftar med papperet som skulle garantera ”fred i vår tid”.

Denne hade på hösten året innan återvänt från tyska München och på flygplatsen viftat med den så kallade Münchenöverenskommelsen, där bland andra statsmän Adolf Hitler placerat sin namnunderskrift och därmed – så trodde i alla fall den olycksalige Chamberlain – garanterat ”Peace in our time” (fred i vår tid).

Brandt var dock en övertygad antinazist, vilket han demonstrerat såväl före som efter sin säregna fredsprisnominering av dåtidens värste krigshetsare och internationelle buse alla kategorier. Han blev därför ursinnig över Chamberlains kriminella godtrogenhet – därav den ironiska/sarkastiska nomineringen av Hitler.

Ironin har emellertid misstolkats och i stället tagits som intäkt för att en hög socialdemokratisk politiker verkligen stödde Hitler. Så skedde i så gott som alla samtida tidningar med undantag för den konsekvent antinazistiska Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning under Torgny Segersteds redaktörsskap, som genast fattade galoppen. Brandt själv blev förbluffad över reaktionerna – han hade uppenbarligen överskattat den allmänna förmågan att förstå sig på ironi. Följdriktigt drog han tillbaka sin nominering bara några dagar efter det att den lämnats in.

Erik Brandt hade blivit riksdagsledamot 1938 och ställde inte upp för omval när hans mandat löpte ut 1943. Till yrket folkskoleinspektör kvarstod han emellertid som landstingsman till 1950. Han avled i Stora Tuna i Dalarna 1955.

Riksdagsman Brandt hade alltså som kämpande antinazist fullständigt rent mjöl i påsen. Onekligen tragiskt då att just han hängts ut som exempel på socialdemokratisk nazisympatisör. Eljest fanns det rätt gott som sådana i såväl sosseriet som andra partier, särskilt innan kriget bröt ut med ”fridsfursten” Hitlers överfall på Polen den 1 september 1939 och fram till att det började gå illa för Tyskland i kriget runt 1943.

framtidspartiet

Mer om denna historia via denna länk:

http://bengt_nilsson.tripod.com/Historia/brandt.htm

Dessvärre fortsätter folk att tro på äktheten i Erik Brandts Hitler-sympatier närmare 80 år efter hans beryktade nominering. Exempelvis den vanligtvis läsvärda Petterssons blogg borde veta bättre än så här (men ta gärna del av bloggarens övriga exempel på sossarnas faiblesse för ting som rashygien och liknande):

http://petterssonsblogg.se/2014/06/03/socialdemokrat-nominerade-hitler-till-nobels-fredspris/

Nu till mina övriga exempel på vådan av ironi i politiken.

Inför valet 2010 föreläste Stellan Bojerud (1944-2015) inför medlemmar i SD Stockholms län om vad som förväntades av en politiker. Bojerud, en välkänd före detta yrkesofficer, försvarsdebattör, historisk skribent och tidigare politiker för Moderaterna, förmanade bland annat oss närvarande att inte försöka oss på att vara ironiska eller humoristiska. Ironi och humor, förklarade Bojerud, är det nämligen många som inte uppfattar utan tolkar ironin/humorn efter bokstaven.

Bojerud blev sedan invald som ersättare i Sveriges riksdag för Sverigedemokraterna. Personligen tycker jag att han med sin ganska imponerande meritlista hamnade alldeles för långt ner på kandidatlistan till riksdagen. Dessvärre tycktes Stellan sedan ha glömt bort sitt eget råd om att inte vara ironiska till oss andra som kandiderade i 2010 års val.

stellan-bojerud_0_0 Stellan Bojerud levde inte som han lärde.

I ett kommentatorsfält på nätet skrev han i december 2013 bland annat: ”Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska /sic!/ En utlandsadopterad dotter som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn /…/ Nu gift med Manora från Laos /…/ Men jag är rasist” https://sdkuriren.se/aftonbladet-gor-karlek-till-hat/

Envar med normal fattningsförmåga inser naturligtvis att detta är skrivet med ironi kombinerat med sarkasm. Detta för att förlöjliga sådana som anklagat Stellan Bojerud för att vara rasist. Detta inses givetvis också av slaskblaskan Aftonbladet. Ändå tar tidningen fasta på början och slutet av Bojeruds inlägg och skriver i rubriken: ”SD-riksdagsman: ‘Jag är en stolt rasist’.” Det är här fråga om ren illvilja.

I någon mån får dock Bojerud skylla sig själv. Han visste att det är vanskligt att använda ironi och sarkasm i partipolitiken – och själv strängeligen avrått andra från att använda detta – eftersom det så lätt kan misstolkas och motståndarna tar varje chans till karaktärsmord och smutskastning.

Också den kände sverigedemokraten Linus Bylund, riksdagsledamot sedan valet 2014, har råkat ut för Aftonbladets illvilja. När Linus yngsta dotter skulle fira Lucia på sitt dagis 2012 twittrade han: ”Yngsta ska på nån KKK-pryl på dagis.” Given rubrik i AB: ”SD-topp jämför Lucia på dagis med Ku Klux Klan.” Naturligtvis borde även Bylund ha vetat bättre.

Övergrepp av det här slaget är väl närmast slask- och skandalpressens livsluft. Det har dock betalat sig dåligt i längden eftersom sanningen alltid kommer fram förr eller senare, och i dag befinner sig den här sortens skrupelfria media i kris med raskt fallande upplagor. Hut går hem.

Vem som tilldelades Nobels fredspris 1939? Ingen alls. Priset delades av lätt insedda skäl inte ut under krigsåren 1939-43. 1944 mottogs det av Internationella röda kors-kommittén.

Det nya Iran-avtalet kan bli en ny München-överenskommelse

13 april, 2015

 

1008 På bilden syns från vänster representanter från följande länder/makter i Lausanne-mötet: Kina, Frankrike, Tyskland, EU, Iran, Ryssland, Storbritannien samt USA (John Kerry).

Den 2 april slöts i Lausanne i Schweiz ett ramavtal mellan Iran å ena sidan och USA, andra ledande västmakter samt Ryssland och Kina å den andra. Avtalet är tänkt att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen. Under det att USAs president Barack Obama menar att avtalet – något slutgiltigt avtal har ännu inte skrivits under – blockerar Irans möjligheter att utveckla kärnvapenkapacitet, hävdar Iran att landet endast kommer att använda kärnkraft för fredligt bruk.

Det rådde en uppsluppen stämning när ramavtalet i Lausanne ingåtts. Nästan litet som i samband med München-överenskommelsen den 29-30 september 1938, då ledarna för Storbritannien, Italien och Frankrike menade sig ha garanterat freden i Europa genom att ingå en överenskommelse med Tyskland som bland annat tillät tyskarna att lägga beslag på det tyskspråkiga Sudetlandet i Tjeckien. En glädjestrålande Neville Chamberlain, Storbritanniens premiärminister, viftade vid hemkomsten med ett papper som han menade tillförsäkrade Europa ”Peace in our time” (Fred i vår tid).   

Riktigt så blev det ju, som alla vet, inte. Bläcket på avtalsdokumentet hade knappt hunnit torka förrän Hitler, i strid med överenskommelsen, hade lagt beslag på hela Tjeckien samt förvandlat Slovakien till en lydig vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att lämna försvarsgarantier till Polen, och när detta land angreps av nazityska trupper den 1 september 1939 utbröt vad som skulle utveckla sig till Andra världskriget.

untitled Neville Chamberlain trodde att Hitlers underskrift bäddade för fred.

Signatärmakterna i Lausanne i början av april må ha strålat av glädje på de bilder som togs vid tillfället, men sedan dess har stark kritik mot ramavtalet riktats från flera håll.

I en tungt vägande debattartikel i The Wall Street Journal den 7 april http://www.wsj.com/articles/the-iran-deal-and-its-consequences-1428447582 menar de tidigare amerikanska utrikesministrarna Henry Kissinger och George P. Shultz att det ingångna avtalet inte hindrar Iran från att, på något längre sikt, utveckla kärnvapen:

 The threat of war now constrains the West more than Iran. While Iran treated the mere fact of its willingness to negotiate as a concession, the West has felt compelled to break every deadlock with a new proposal. In the process, the Iranian program has reached a point officially described as being within two or three months of building a nuclear weapon. Under the proposed agreement, for 10 years Iran will never be further than one year from a nuclear weapon and, after a decade, will be significantly closer.  

Kissinger och Shultz berömmer president Barack Obama och utrikesminister John Kerry för deras tålamod och uthållighet i Iran-förhandlingarna i syfte att minska kärnvapenhotet och menar att ramavtalet innebär vissa framsteg. Dessa är emellertid inte av bestående art: ”Progress has been made on shrinking the size of Iran´s enriched stockpile, confining the enrichment of uranium to one facility, and limiting aspects of the enrichment process. Still, the ultimate significance of the framework will depend of its verifiability and enforceability.”

Att förhandla fram det slutgiltiga avtalet med Iran, anser Kissinger och Shultz, kommer att bli ”extremt utmanande”, eftersom Iran inte ger upp något av sin utrustning, sina anläggningar eller nukleära produkter. Det som enligt föreliggande ramavtal kommer att ske är, att man placerar dem under tillfälliga restriktioner och förseglar de förvaringsanläggningar som är tänkta att bli föremål för det internationella atomenergiorganet IAEAs inspektioner. Däremot kommer det att bli otroligt svårt, kanske omöjligt, för IAEA att hålla koll på alla atomanläggningar som finns i landet.

images Henry Kissinger och George Shulz är kritiska till Iran-avtalet.

De forna amerikanska utrikesministrarna råder USA att utveckla en strategisk doktrin för Mellanöstern-regionen, som i sin helhet berörs av det nu aktuella och i ännu högre grad det slutgiltiga avtalet: ”If the world is to be spared even worse turmoil, the US must develop a strategic doctrine for the region. Stability requires an active American role. For Iran to be a valuable member of the international community, the prerequisite is that it accepts restraint on its ability to destabilize the Middle East and challenge the broader international order.”

Israel har hela tiden varnat västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet för att ingå ett otillräckligt nukleärt avtal med Iran, som man fruktar kommer att utsätta den judiska nationen för stora risker. Premiärminister Benjamin Netanyahu framförde för kort tid sedan detta budskap i den amerikanska kongressen, något som ledde till frostiga relationer mellan Netanyahu och president Obama.

Och när förhandlingarna fortsatte som vanligt trots att den iranske toppmilitären Mohammad Reza Naqdi, befälhavare för Basji-milisen ingående i det iranska Revolutionsgardet, förklarat att ”Erasing Israel off the map” http://unitedwithisrael.org/israel-furious-that-nuclear-talks-continue-after-iranian-commander-says-destroying-israel-is-non-negotiable/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Israel+Furious+as+Nuclear+Talks+Continue%3B+VP+Biden+Told+Jews+Not+to+Rely+on+America+for+Safety&utm_campaign=20150401_m125146696_Israel+Furious+as+Nuclear+Talks+Continue%3B+VP+Biden+Told+Jews+Not+to+Rely+on+America+for+Safety&utm_term=more_btn_light_png (Utplåna Israel från kartan), var ”non-negotiable” (icke förhandlingsbart) blev Netanyahu och hela den israeliska regeringen av lättförståeliga skäl rasande.

untitled Benjamin Netanyahu i den amerikanska kongressen.

Netanyahu gjorde den 12 april följande uttalande som lades ut på den israeliska ambassadens hemsida av Israels Stockholms-ambassadör Isaac Bachman:

So let me reiterate again the two main components of the alternative to this bad deal. First, instead of allowing Iran to preserve and develop its nuclear capabilities, a better deal would significally roll back these capabilities – for example, by shutting down the illicit underground facilities that Iran concealed for years from the international community. Second, instead of lifting the restrictions on Iran´s nuclear facilities and program at a fixed date, a better deal would link the lifting of these restrictions to an end of Iran´s aggression in the region, its worldwide terrorism and its threats to annihilate Israel.  

I följande videoklipp varnar Netanyahu för att det ramavtal som nu träffats riskerar att leda till en vapenkapplöpning i regionen och inte alls hindrar, utan snarare banar väg för, Irans förmåga att utveckla kärnvapen. Netanyahu menar också att Iran måste tvingas erkänna Israels rätt att existera som ett villkor för någon form av avtal https://www.youtube.com/watch?v=dSzVmejnt3A.

Ej endast Israel utan också betydande delar av arabvärlden är rädda för att avtalet skall göra det möjligt för Iran att konsolidera och utöka sin maktställning i Mellanöstern. I The Wall Street Journal den 4 mars http://www.wsj.com/articles/like-israel-u-s-arab-allies-fear-obamas-iran-nuclear-deal-1425504773 – alltså en knapp månad innan ramavtalet var klart – sammanfattas den arabiska oron på följande sätt: ”But America´s other key allies across the Middle East – such as Saudi Arabia, Egypt and the United Arab Emirates – are just as distraught, even if they lack the kind of lobbying platform that Benyamin Netanyahu was offered in Congress.”   

USAs arabiska allierade fruktar att USA skall överge dem och I stället bli vänligare inställt till den gemensamma fienden Iran – de känner sig helt enkelt lurade. I syfte att försöka stävja sådana känslor flög utrikesminister Kerry till Saudiarabien knappt en månad innan ramavtalet hade undertecknats och mötte den nye saudiske kungen Salman samt utrikeministrar från andra stater kring Persiska viken.

CCAU8QnXIAIuQV_ En tecknare ser på Kerrys vilja att vara iranierna till lags.

Det är tveksamt om Kerrys brandkårsutryckning blev särskilt framgångsrik. Misstron tycks bestå. David Pollock från The Washington Institute gör den 9 april följande analys av den arabiska skepsisen beträffande USA:s förhandlingar med Iran: http://www.washingtoninstitute.org/policy-analysis/view/polarized-arab-reactions-to-the-iran-nuclear-framework

Således verkar det som om det nukleära avtalet mellan USA, västmakterna samt Ryssland och Kina riskerar att öka spänningarna i Mellanöstern i stället för att lindra dem. Irans president Rouhani känner sig styrkt av USAs långtgående vilja att göra iranierna till lags och förklarade nyligen, att ett villkor för att Teheran skall skriva under ett slutgiltigt avtal är att samtliga sanktioner riktade mot landet måste hävas i samma stund som avtalet skrivs på.   

Parallellt därmed ägnar sig iranska ledare åt att upprepa det slita mantrat om USA som sin största fiende och att man inte kommer att ändra sin inställning om att Israel skall utplånas. Något som inte förefaller bekymra Obama-administrationen.

Däremot har Kanada sedan flera år tillbaka en skeptisk inställning till kärnvapenavtal med Iran, ett land Ottawa inte litar på. Den kanadensiske utrikesministern Rob Nicholson förklarade den 3 april, dagen efter att ramavtalet slöts i Lausanne, att Kanada kommer att döma Iran ”efter dess handlingar, inte dess ord” http://www.ctvnews.ca/politics/canada-will-judge-iran-by-its-actions-not-its-words-1.2310828.

Med allt detta i minnet kommer åtminstone denna skribent inte ifrån den obehagliga känslan, att Iran-avtalet kan visa sig bli en ny München-överenskommelse som kan leda fram till en storkonflikt i regionen.

De fyra ”kandidaterna”

14 september, 2011

Dags att avslöja de fyra ”kandidaterna” A, B, C, D som jag beskrev i ett inlägg här om dagen. Störst huvudbry, att döma av de förslag som inkommit, vållade A. Där har en del felaktigt gissat på John F. Kennedy. Däremot erbjöd B – D uppenbarligen inga större problem. Här följer således facit:

Kandidat A: Franklin Delano Roosevelt (1882-1945)

Franklin D. Roosevelt – uppskattade cigarretter och dry martinis.

Franklin D. Roosevelt var USAs ”långvarigaste” president med sina fyra mandatperioder 1933-1945. Under den fjärde och sista perioden var han svårt sjuk i sviter av den förlamningssjukdom, troligen polio, han drabbats av 1921. Detta medförde att lagen ändrades så att amerikanska presidenter fortsättningsvis endast fick inneha ämbetet högst två perioder eller åtta år.

Roosevelt lärde sig så småningom att stå upp och gå med hjälp av käppar och kraftiga benskenor, men detta var oerhört ansträngande för honom. Pressen var under större delen av hans presidenttid strängt förbjuden att ta bilder av honom där det framgick att han var handikappad. Först mot slutet gick detta inte längre att dölja. Däremot lät han sig gärna avbildas med den eviga cigarretten som han rökte i munstycke. Favoritdrycken var dry martini, som han inmundigade i ansenliga kvantiteter.

På tal om drycker: Churchill har sagt att upplevelsen att tala med Roosevelt kunde liknas vid att öppna en flaska champagne!

Roosevelt föddes i Hyde Park i New York i en förmögen familj, främst på moderns sida. 1905 gifte han sig med den avlägsna släktingen EleanorRoosevelt (1884-1962), vars farbror var president Theodore Roosevelt. En kärlekshistoria mellan maken Franklin och Eleanors sekreterare höll på att ruinera deras äktenskap. Å andra sidan sägs även hustrun ha haft åtminstone två utomäktenkapliga förhållanden – ett med en manlig livvakt, ett annat med en kvinnlig vän. Franklin och Eleanor fick trots allt sex barn tillsammans.

Eleanor Roosevelt på jamaicanskt frimärke.

Franklin D. Roosevelt var innan han vann presidentvalet 1932 biträdande sjöminister 1913-20 samt guvernör i delstaten New York (1929-32). Genom sin kraftfulla ”New Deal”-politik och sitt en smula patriarkala ledarskap fick han USA på fötter efter depressionen och var tillsammans med den brittiske premiärministern Winston Churchill den fria världens förgrundsgestalter under Andra världskriget. Hustrun utsågs efter makens död till amerikansk FN-delegat.

Roosevelts mest minnesvärda yttrande är antagligen: ”The only thing we have to fear is fear itself.”

Kandidat B: Winston Spencer Churchill (1874-1965)

Winston Churchill gifter sig med Clementine Ogilvy.

Den andre av den fria världens viktigaste ledare under Andra världskriget föddes i en gammal adlig familj på godset Blenheim Palace i Oxfordshire. Han växte upp i London och Dublin där hans far, Randolph Churchill (1849-95), tjänstgjorde. Fadern dog tidigt i syfilis.

Unge Churchill hade stora problem med sin skolgång och gjorde sig känd som en svårbemästrad och uppstudsig elev som gjorde litet som det föll honom in. Bland annat skall han under en period ha använt opium. 1893 kom han dock in på militärakademin Sandhurst och utbildade sig till kavalleriofficer. Churchill deltog i det historiska slaget vid Omdurman i Sudan den 2 september 1898, då brittiska trupper under ledning av Lord Kitchener besegrade den muslimska fienden. Slaget gjorde ett outplånligt intryck på den 24-årige Churchill, som ger en färgsprakande skildring därav i sin berömda memoarbok Min ungdom.

Störst lycka gjorde dock Churchill som krigskorrespondent i bland annat Indien, Kuba och Sydafrika; det var under sin vistelse på Kuba han lade sig till med vanan att röka stora cigarrer. I Sydafrika blev han tillfångatagen av boerna men lyckades fly på ett dramatiskt sätt. På böckerna han skrev om sina eskapader blev han en förmögen man.

Churchill hade en ombytlig politisk karriär innan han 1940 efterträdde Neville Chamberlain som Storbritanniens premiärminister. Från och med 1908 innehade han ett flertal ministerposter för såväl de konservativa Tories som liberalerna innan han tvingades avgå som marinminister efter misslyckandet i slaget vid Gallipoli 1915. Han kom emellertid tillbaka och blev bland annat finansminister 1924. Under den tyska aggressionspolitik som under Hitler ledde fram till Andra världskrigets utbrott  var Winston Churchill en av få brittiska politiker som insåg faran med den tyska upprustningen, och sedan Tyskland angripit Polen 1939 var det bara en tidsfråga innan han skulle bli regeringschef.

Västvärldens ”två stora” – Churchill och Roosevelt – kom mestadels väl överens.

Det är ingen överdrift att säga att Churchill var en ödets man. Med sitt sävliga lugn och sin briljanta talekonst inspirerade han inte bara sina brittiska landsmän till stordåd utan blev en ledande fyrbåk för hela den fria världen.

Sedan Churchill överraskande förlorat till Clement Attlee och Labour i det första efterkrigstida valet insåg han att det största hotet mot frihet och demokrati hädanefter skulle komma från  Sovjetunionen och kommunismen, en fara som vapenbrodern Roosevelt – som Churchill för övrigt mycket uppskattade – negligerade. I ett tal i Fulton i Missouri, USA myntade han 1946 uttrycket ”järnridån” bakom vilken den kommunistiska världens förtryckta folk dvaldes.

Churchill återkom till makten 1951 och var premiärminister i en andra omgång fram till 1955. 1953 mottog han Nobelpriset i litteratur.

Winston Churchill och hans maka Clementine, född Ogilvy (baronessan Spencer-Churchill, 1885-1977) höll ihop troget under hela sitt äktenskapliga liv och fick fem barn. Av dessa lever fortfarande Mary, som föddes 1922. De övriga barnen dog mycket eller relativt unga.

Till sist en historia som säger en hel del om Churchills otvungna sätt. Han hamnade under en fin middag bredvid en  dam som snart blev varse att bordsgrannen var en smula på pickalurven. ”Ni är ju full, karl!” utbrister hon ogillande. Varpå Churchill genmäler: ”Ja, jag är full, men ni är ful. Skillnaden mellan oss är att i morgon har jag nyktrat till.”

Kandidat C: Adolf Hitler (1889-1945)

Hitler: nykterist, icke-rökare, vegetarian och djurvän. Och psykopatisk massmördare.

Hitler föddes 1889  i Braunau am Inn i dåvarande kejsardömet Österrike-Ungern. Den brutale och alkoholiserade fadern Alois Schicklgruber – som först vid 40 års ålder antog familjenamnet Hitler – var tullinspektör och flyttade runt med familjen en hel del. Det kan nämnas att det inte förekom någon antisemitism i det hitlerska barndomshemmet – fadern ansåg med rätta att judehat tydde på kulturell efterblivenhet.

Sedan fadern dött 1903 levde den unge Hitler med den älskade modern Klara i Linz fram till 1907, då även modern avled. Hitler flyttade nu till den kosmoplitiska metropolen Wien, där han misslyckades komma in på konstakademien. I stället drog han sig fram som hötorgs- och vykortsmålare och tog även andra ströjobb. Nätterna tillbringade han på natthärbärgen och ungkarlshotell. Det har gjorts föga övertygande försök att hävda att Hitler i Wien lade sig till med en homosexuell livsstil. Det var i alla fall i Wien den blivande diktatorn på allvar blev politiskt intresserad – han påverkades starkt av extremnationalistiska och antisemitiska ideologer såsom  Jörg Lanz von Liebenfels, Richard Wagner, Houston Stewart Chamberlain och Wiens borgmästare Karl Lueger.

När Första världskriget bröt ut 1914 enrollerade sig österrikaren Adolf Hitler som frivillig i tyska armén men kom inte att göra någon större militär lycka – han fick ingen högre grad än motsvarande vicekorpral.  Han blev sårad av granatsplitter 1916 och av gas 1918 och fick totalt fem militära utmärkelser, bland annat två järnkors av andra respektive första graden.

Resten är, som det brukar heta, historia. Hitler var 1921-45 ledare för det nationalsocialistiska arbetarpartiet NSDAP och från och med 1933 Tysklands enväldige så kallade Führer. Det har sagts att om inte Hitler hade varit så fanatiskt antisemitisk och inriktad  på militära erövringar så hade han kunnat bli en godartad politisk ledare. Men det var just dessa två fixa idéer – att judarna var orsaken till allt ont och att det ”ariska” tyska folket behövde livsrum – som drev Hitler framåt. Utan detta ideologiska bagage skulle han aldrig ha blivit politiker.

Eva Braun med sin 23 år äldre Führer.

I början på 1930-talet träffade Hitler den 23 år yngre Eva Braun (1912-45) som arbetade som biträde åt Hitlers ”hovfotograf” Hoffmann. Hon var en helt vanlig tysk flicka som aldrig kom att utöva något politiskt inflytande på Hitler. De ingick formellt äktenskap i bunkern under Berlins rikskansli i slutet av april 1945 och ingick därefter en självmordspakt som slutade med bådas död.

Egentligen är det svårt att se den fysiskt oansenlige och tidvis sjuklige Hitler som en hänsynslös diktator och folkmördare. Han var mycket försiktig med alkohol och höll sig mest till örtéer. Han avskydde tobaksrök. Kött åt han sällan. Han var en varm djurvän och tyckte om barn. Hemligheten bakom hans karriär låg i hans fullständigt demoniska talekonst och extrema målmedvetenhet.

Kandidat D: Ronald Wilson Reagan (1911-2004)

Ronald Reagan med hustru Nancy mottager folkets jubel.

När jag fick veta att USA:s förre president Ronald Reagan hade avlidit vid 93 års ålder 2004 befann jag mig ombord en sightseeingbåt på floden Moldau i Prag. Min reaktion var kluven: dels sörjde jag en stor amerikansk president och ledande konservativ frontfigur, dels var jag lättad över att den alzheimersjuke Reagan äntligen fått frid.

Till skillnad från sin företrädare i presidentämbetet Franklin D. Roosevelt – som Reagan beundrade – kom Reagan från enkla förhållanden. Släkten härstammade från Irland och hette ursprungligen O´Reagan. Fadern arbetade som skoförsäljare och var en orolig person med alkholproblem. Ronald föddes i den lilla staden Tampico i Illinois, men därefter levde familjen ett kringflackande liv innan den slutligen slog sig ner i Dixon, Illinois som betraktas som Reagans hemstad.

Under åren 1927-34 arbetade unge Ronald ”Dutch” Reagan som badvakt om somrarna för att finansiera sin universitetsstudier i nationalekonomi och sociologi, men Reagan var mest intresserad av sport och socialt umgänge  och tog aldrig någon examen. Så småningom halkade han in på en bana som sportkommentator.

I mitten av 1930-talet undergick Reagan militär utbildning och skrevs 1937 in i kavalleriets reserv. Efter USAs krigsinträde togs han ut för krigstjänstgöring men fick inte tjänstgöra utomlands till följd av närsynthet. I stället fick han uppgifter inom PR- och filmverksamhet (han hade då redan slagit in på sin relativt framgångsrika bana som filmskådespelare). Vid krigsslutet innehade han kaptens grad. 1937 hade Reagan provspelat i Hollywood och fått ett sjuårskontrakt med Warner Brothers, men så kom kriget emellan.

Filmkarriären återupptogs efter kriget och allt som allt medverkade Ronald Reagan i 50-talet filmer. Han lyckades bara tillskansa sig huvudroller i så kallade B-filmer men gjorde några biroller i storfilmer. Den mest minnesvärda av dessa var antagligen ”De dog med stövlarna på”, där Reagan spelade en officerskamrat till den store Errol Flynns rollfigur general Custer.

Mot slutet av sin aktiva filmbana valdes Reagan till ordförande i filmskådespelarnas fackförbund Screen Actors Guild (SAG), och det har sagts att det var i den rollen han blev övertygad antikommunist. På 1950-talet inledde Reagan en TV-karriär som värd för General Electric Theater, som vände sig i första hand till arbetarklassen och fackförbundsmedlemmar. Ronald Reagan var då fortfarande medlem i det Demokratiska partiet, låt vara att han ansåg att Republikanerna var bättre på att bjuda kommunisterna spetsen inom utrikespolitiken.

Efter att ha hållit ett berömt kampanjtal till förmån för den republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater 1964 blev Reagan ”headhuntad” av en grupp republikaner, högerinriktade demokrater och konservativa affärsmän som tänkbar republikansk kandidat i Kaliforniens guvernörsval 1966. Han vann valet till sin egen förvåning och var guvernör i Sacramento fram till 1975.

Som guvernör gjorde han sig känd som en oförsonlig motståndare till de vänsterradikala studentaktivisterna och lät vid en våldsam demonstration sätta in 2200 man ur nationalgardet mot demonstranterna: ”Om det krävs ett blodbad, låt oss få det överstökat”, citerades Reagan i samband därmed. ”Inga fler eftergifter.”

1976 bestämde sig Reagan för att utmana den sittande presidenten Gerald Ford som Republikanernas kandidat i presidentvalskampanjen. Han förlorade anmärkningsvärt knappt – Ford förlorade sedan valet mot demokraternas Jimmy Carter. I valet 1980 sopade Reagan banan med Carter och gick sedan vidare med att massakrera Walther Mondale 1984 med den största segermarginalen i USAs presidentvalshistoria. Reagan gjorde sig känd som ”den store kommunikatören” och anses i dag vara en av de stora prsidenterna.

Reagan vid Berlinmuren: ”Tear down this wall !”

Det var utan tvivel Reagan som med sin militära och ekonomiska återupprustningspolitik lade grunden för Västs seger i det Kalla kriget, även om det var hans vicepresident George H. W. Bush som presiderade när Berlinmuren föll och sovjetväldet imploderade. Reagan hade dock redan 1987, med adress sovjetledaren Michail Gorbatjov, vid Berlinmuren slagit an tonen med sitt bevingade citat: ”Tear down this wall.”

Familjemässigt var Reagan 1940-48 gift med skådespelerskan Jane Wyman – paret fick två döttrar, Maureen och Christine, varav den senare dog i späd ålder. Paret adopterade också en pojke som hette Michael. 1952 gifte Reagan om sig med Nancy Davis – också hon aktris – och fick med henne dottern Patti och sonen Ron, vilka båda hade ett ansträngt förhållande till fadern. Adoptivsonen har gjort karriär som konservativ skriftställare och debattör.

Det som gjorde Reagan till segrare i det Kalla kriget var att USA under hans befäl bytte strategi. Tidigare hade det hetat att kommunismen skulle begränsas och rullas tillbaka. Reagan hade redan tidigt dock insett att den kommunistiska ideologin var en koloss på lerfötter som kunde och skulle besegras. Han fick rätt.