Besättningen på ”Bockscar”, som av allt att döma säkrade Japans kapitulation. Bilden tagen två dagar efter bombmissionen mot Nagasaki.
Denna dag, den 9 augusti 2015, är det jämnt 70 år sedan USA genom bombplanet ”Bockscar”, ett så kallat B-29 Superfortress, släppte historiens andra och förhoppningsvis sista atombomb över staden Nagasaki på ön Kyushu i sydligaste Japan. Bomben, som vägde fem ton, kallades ”Fat man” och befälhavare ombord var majoren Charles William ”Chuck” Sweeney (1919-2004).
Om atombombningen av Nagasaki, som är betydligt mindre uppmärksammad än bombningen av Hiroshima på ön Honshu tre dagar tidigare, finns mer information i tidskriften New Yorker här:
http://www.newyorker.com/tech/elements/nagasaki-the-last-bomb
Medan Hiroshima-missionen med fyratonsbomben (varav 60 kilogram uran) ”Little boy”, ledd av befälhavaren överste Paul Warfield Tibbets, Jr. (1915-2007) ombord på B-29an Enola Gay – uppkallad efter Tibbets mor Enola Gay Tibbets, född Haggard – förflöt utan komplikationer, var det knepigare med bombningen av Nagasaki. Till följd av bränsleproblem och längre tid i luften än beräknat kom Sweeney och hans män i tidsnöd och hade vid landningen efter utfört uppdrag endast kvar bränsle för någon minut.
Charles ”Chuck” Sweeney (1919-2004): ”I felt no remorse or guilt.”
Sweeney fick också ordentligt påskrivet efter fullgjort uppdrag, men högste chefen för bombningen av Japan under kriget, general Curtis Lee May (1906-90), ansåg att ingenting stod att vinna genom att starta en rättslig process mot Sweeney. Denne gav 1997 ut memoarboken War´s End: An Eyewitness Account of America´s Last Atomic Mission, vilken utsattes för en hel del kritik då den av kritikerna ansågs ge en delvis felaktig bild av händelseförloppet.
Varken Sweeney eller Tibbets, vilka båda uppnådde hög ålder, ångrade någonsin sina roller i atombombningen av Hiroshima och Nagasaki.
Sweeney skrev i sina memoarer: ”I took no pride or pleasure then, nor do I take any now, in the brutality of war. Every life is precious. But I felt no remorse or guilt that I had bombed the city where I stood.The true vessel of remorse and guilt belonged to the Japanese nation…” http://www.nytimes.com/2004/07/19/us/charles-sweeney-84-pilot-in-bombing-of-nagasaki-dies.html
Paul W. Tibbets (1915-2007): ”I know we did the right thing.”
Tibbets uttalade sig på följande sätt i en intervjuartikel publicerad i The Guardian 2002: ”Second thoughts? No…I knew we did the right thing becasuse when I knew we´d be doing that I thought, yes, we´re going to kill a lot of people, but my God we´re going to save a lot of lives. We won´t have to invade /Japan/.” Tibbets förklarade också utan vidare att han skulle göra det igen om han blev ombedd: ”Oh, I wouldn´t hesitate if I had the choice.” http://www.theguardian.com/world/2002/aug/06/nuclear.japan
Bomben över Nagasaki blev spiken i kistan för den japanska krigsviljan. Strax efter midnatt den 9 augusti hade Sovjetunionen invaderat den japanska lydstaden Manchukuo (Manchuriet), och detta i kombination med ”Bockscars” dödliga last över Nagasaki tog knäcken på den japanska stridsledningen med den gudomligförklarade kejsar Hirohito i spetsen. Efter flera dagars förhandlingar meddelade han över radion den 15 augusti Japans villkorslösa kapitulation.
De västallierade hade ursprungligen varit angelägna om att få med Stalins Sovjet i kriget mot Japan, som förväntades bli långdraget till följd av japanernas fanatiska motståndsvilja med inslag såsom självmordsuppdrag i form av kamikazebombning av allierade krigsfartyg. Med framtagandet av atomvapnet stod det dock klart att de västallierade kunde klara Japan på egen hand, och i samband med Potsdam-konferensen i det redan besegrade Tyskland den 15 juni 1945 hade Storbritanniens premiärminister Winston S. Churchill i förtroende sagt att britterna och amerikanerna inte längre brydde sig om i fall Stalin kom med i kriget eller ej – ”Vi behöver honom inte längre”.
Boeing 29 ”Enola Gay”. Planet uppkallades efter Paul Tibbets mamma.
Detta till trots hävdar en del historiker och andra bedömare, att USAs president Harry S Truman borde ha avstått från att ge order om atombomberna över Japan, vilka fick sådana fruktansvärda humanitära konsekvenser: i Hiroshima dog mellan 80 000 och 90 000 människor inom några minuter, i den mindre staden Nagasaki 60 000-80 000. Därtill måste man foga alla dem som avled dagarna, veckorna, månaderna och åren efter bombsläppen samt följdverkningar i form av bland annat fosterskador, cancer etcetera.
Det bör dock påpekas att det inte behövdes atombombning för att ge upphov till många japanska dödsoffer. När USAs bombflotta angrep Tokyo i mars 1945 omkom 125 000 människor. Det var fler än som dog i Hiroshima. Den skrämmande skillnaden var att över tusen plan medverkade i bombningen av Tokyo men bara ett enda när Hiroshima attackerades.
”Japan hade kapitulerat även utan bomberna”, brukar det således heta. Se följande artikel i Svenska Dagbladet på detta tema:
http://www.svd.se/japan-hade-kapitulerat-aven-utan-bomberna
Original caption: 6/26/1946-Nagasaki, Japan: The leveled area you see here was once the industrial heart of the great city of Nagasaki. A single atomic bomb, the third ever exploded, made it a wilderness. In the background, the skeletal remains of the Mitsubishi steel and arms works survived for use as junk. Nagasaki, Japan
Efter bombningen av Nagasaki den 9 augusti 1945. I bakgrunden resterna av Mitsubishi-fabriken.
Det är emellertid alltför lätt att vara efterklok. Som jag ser saken är nog ansträngningarna att förringa atombombernas kapitulationsframkallande verkan mest av allt försök att dels, liksom skett så många gånger förr, kasta skulden på USA, dels ärerädda den japanska krigsledningen. Låt oss se hur en av mina favoriter när det gäller att lägga fram historiska skeenden på ett klart och lättfattligt sätt, Jan Olof Olsson (signaturen Jolo), beskriver situationen i sitt bokverk 20e århundradet (del 5):
Beslutet att kasta atombomben över en japansk stad hade diskuterats i flera månader. President Truman hade först när han efterträdde Roosevelt upplysts om att arbetet på att framställa atombomben pågick. När bomben slutligen sattes in – sedan den första framställda bomben hade provats i staten New Mexico den 16 juli – befann sig USA i en prekär politisk situation. Kriget mot Japan var inte slut. En invasion av de stora japanska huvudöarna planerades. Det fanns fortfarande fem miljoner stridande japanska soldater att räkna med. USA behärskade nu hela Stilla Havet med sin flotta och luftrummet i hela Fjärran Östern, men landstrider mot japanerna antogs kunna kräva upp mot en halv miljon amerikanska förluster…Bomben skulle sålunda kunna spara liv och förkorta kriget. Det var ett motiv för att använda den. Det anfördes också av president Truman fyra år senare, då han i ett tal vid Atlantpaktens tillkomst sade att han beslutat använda bomben mot Japan i vetskapen att den skulle spara ”200.000 amerikanska och 200.000 till 400.000 japanska liv.”
Den 2 september 1945 klev de japanska chefsförhandlarna ombord på det amerikanska slagskeppet ”USS Missouri” som ankrat i Tokyobukten och skrev under överinseende av general Douglas MacArthur, befälhavare för de amerikanska stridskrafterna i Stilla havet, under kapitulationsvillkoren. MacArthur, som därefter med ackuratess tog över rollen som amerikansk militärguvernör i Tokyo, hade förutsagt att en fullskalig landinvasion i Japan skulle kosta 50 000 amerikanska liv enbart under de första dagarna.
En japansk representant undertecknar fredsvillkoren ombord USS Missouri den 2 september 1945. General Douglas MacArthur står vid mikrofonerna.
Enligt min uppfattning kan det inte råda några tvivel om att de båda atombomberna över Hiroshima och Nagasaki tvingade den japanska militärregimen att ge upp. 28 av dess civila och militära medlemmar med generalen och premiärministern Hideki Tojo i spetsen åtalades efter krigsslutet i den så kallade Tokyoprocessen för krigsförbrytelser, som ägde rum 3 maj 1946 till 12 november 1948. Däremot beslöt segrarmakterna att inte röra kejsaren Hirohito, även kallad Showa (1901-89), eftersom hans fortsatta innehav av tronen med rätta ansågs garantera stabilitet i det hårt drabbade japanska samhället.
Det var en motsvarighet till den betydligt mer omtalade Nürnbergprocessen i Tyskland. Detta skedde i regi av den av de segrande allierade makterna tillsatta Internationella militärtribunalen för Fjärran Östern. Samtliga åtalade befanns skyldiga och sju av dem dömdes till döden och hängdes. Dit hörde general Tojo, som var premiärminister 1941-44. Han befanns skyldig till folkmord på omkring 10 miljoner kineser, koreaner, filippiner och indonesier.
Mer om Tokyoprocessen här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Tokyoprocessen
1978 placerades urnor med askan efter Tojo och ytterligare elva av de mest bekanta japanska krigsförbrytarna i Yasukunitemplet, något som ända sedan dess givit upphov till vrede, bitterhet och officiella protester från de länder som drabbades av den japanska militarismens aggression i samband med Andra världskriget.
Hideki Tojo: hängd som krigsförbrytare skyldig till folkmord 1948.
Historiens första och hittills enda demonstration av atomvapnet över två japanska städer förde det goda med sig, att dess fruktansvärda verkningar blev uppenbara för alla människor. Avskräckningen var helt enkelt enorm. Därför kom det aldrig till användning i det som jag vill karaktärisera som Tredje världskriget, det Kalla kriget som utbröt omedelbart efter krigsslutet 1945 och inte slutade förrän Sovjetunionen imploderade den 31 december 1991.
Den så kallade terrorbalansen mellan det totalitärt kommunistiska Östblocket och den mer eller mindre Fria världen fungerade som en effektiv hämsko mot kärnvapenbruk. På så sätt kan det faktiskt hävdas, att existensen av atomvapen på båda sidor fungerade på ett fredsbevarande sätt. Så är fortfarande fallet, trots att skurkstater såsom Nordkorea och Iran oroande nog fortsätter att utveckla sin kärnvapenkapacitet och skrupulösa terrorrörelser ingenting hellre vill än få tillgång till sådan.
Dessvärre kan vi därför heller inte känna oss helt säkra på att Nagasaki och Hiroshima var de sista platserna på jorden att drabbas av kärnvapenanfall.
Fleming och Flowers åkte i Bidens kortege- det skulle de inte ha gjort.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 