Explosionerna i Iran – sabotage eller olyckor eller både och?

 

Iran har drabbats av ett stort antal explosioner på senare tid. Bilden är dock från en raketexplosion vid Imam Khomeini Space Center i norra Iran 2019, som enligt iranska myndigheter skall ha berott på ett ”tekniskt missöde”.

Det är mycket som exploderat och bränts upp i mullornas Iran på sistone: kärnvapenanläggningar, robotramper, militära installationer av olika slag. Några av incidenterna kan sannolikt tillskrivas ren inkompetens i form av den så kallade mänskliga faktorn, medan annat visar tecken på en orkestrerad kampanj. Jason Brody, policy director vid organisationen United Against Nuclear Iran (UANI), säger i en intervju med Fox News den 14 juli:

The tempo and tenor of the recent explosions in Iran have been unusual. There is evidence of a concerted campaign underway to thwart Iran´s nuclear program. The more Iran advances its nuclear program in violation of the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), the greater the likelihood for additional strikes. https://www.foxnews.com/world/irans-nuclear-facilities-are-mysteriously-under-attack?fbclid=IwAR0lJj-8oStgqvq4whE6OashNHyrkjbCK60fmEcmaDUGwdeAWSRiVYaEZ3I

JCPOA åsyftar det avtal som slöts i Wien den 14 juli 2015 mellan Iran å den ena sidan och den fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd (USA, Storbritannien, Ryssland, Frankrike och Kina) samt Tyskland och den Europeiska unionen (EU) å den andra. Jag varnade i en bloggtext i samband med undertecknandet av det ramavtal som föregick det slutliga avtalet att faran för en ny ”Münchenöverenskommelse” var överhängande. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/13/det-nya-iran-avtalet-kan-bli-en-ny-munchen-overenskommelse/

Münchenöverenskommelsen var det avtal som ingicks mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien den 30 september 1938, vilket den brittiske premiärministern Neville Chamberlain (1869-1940) trodde skulle leda till ”fred i vår tid”. Avtalet överlämnade bland annat Sudetenland i Tjeckoslovakien till Hitlers Tyskland. Överenskommelsen kunde som alla vet inte hindra att Andra världskriget bröt ut knappt ett år senare. På liknande sätt skulle Iran-avtalet från 2015 kunna leda till ökad spänning och i värsta fall krigshandlingar i Mellanöstern. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen%C3%B6verenskommelsen

Natanz anrikningsanläggning. Den explosion som blivit mest uppmärksammad är den som inträffade vid Irans största anrikningsanläggning för uranium i staden Natanz i Isfahan-provinsen i landets sydvästra del den 2 juli 2020. Regimen i Teheran har erkänt att anläggningen fått omfattande skador på grund av sabotage.

Det mesta av delarna ovan jord skall ha förstörts. Analytiker i väst uppskattar att skadorna har försenat det iranska kärnvapenprogrammet med mellan ett och två år. Gruppen Homeland Panthers uppges ha tagit på sig dådet. https://en.wikipedia.org/wiki/2020_Iran_explosions

Parchins militärkomplex. Den senaste vågen av sabotageaktioner inleddes med en explosion den 25 juni vid det militära komplexet i Parchin 30 kilometer sydost om den iranska huvudstaden Teheran. Inom en timme drabbades Parchin samt en militäranläggning i Shiraz av sabotagehandlingar, något som bland annat ledde till störningar i eltillförseln. Enligt den kuwaitiska tidningen Al-Jarida var det israeliska F-35-plan som orsakade förödelsen. Israeliska talespersoner förnekade israelisk inblandning.

Mashhad räknas som Irans heligaste stad och lockar till sig miljontals pilgrimer varje år.

Sina Ar´har-kliniken. Den 30 juni skedde en explosion i Sina Ar´har hälsocenter i Teheran. 15 kvinnor och fyra män uppges ha dödats vid tillfället. Enligt Teherans vice borgmästare orsakades smällen av en läcka på en medicinsk gastank i byggnaden.

Khuzestan. Den 4 juli drabbades Shahad Medhaj Zargans kraftverk i staden Ahvaz i den västliga provinsen Khuzestan av en explosion. Samtidigt skadades 70 personer då kloringas läckte ut i Karuns petrokemiska center i staden Mashah nära Ahvaz.

Baqershahr syrefabrik. Den 7 juli ledde en explosion inuti en anläggning för framställning av syre i Baqershahr söder om Teheran till att två personer dog och tre skadades. Enligt iranska statsmedier berodde explosionen på den mänskliga faktorn.

Västliga bedömare har påpekat, att anläggningen ligger nära en plats där ett arkiv med informationer om Irans kärnvapenprogram stals av israeliska underrättelseagenter i juli 2018. Informationen skall ha visat att Iran bröt mot JCPOA-överenskommelsen. https://english.alarabiya.net/en/features/2018/07/16/REVEALED-How-the-Mossad-stole-Iranian-nuclear-files-from-secret-warehouse

Militäranläggningar i Teheran. Den 9 juli rapporterades om en explosion i västra Teheran. Regimen har officiellt förnekat att det inträffat en explosion men har medgivit, att elförsörjningen slogs ut i ett område. Om vi får tro bedömare i väst så drabbades en robotanläggning/fabrik som tillhör det iranska Revolutionsgardet.

Smällen skall även ha drabbat ett område med underjordiska anläggningar relaterade till forskning om kemiska vapen och en oidentifierad militär produktionsanläggning. En iransk underrättelseman informerade New York Times att Israel möjligen var inblandat i sabotagehandlingarna. Vidare  skadades en person vid en gasexplosion i en bostadsbyggnad i Teheran.

Tondgooyan petrokemiansläggning. Den 12 juli var det åter dags för en explosion i en petrokemisk anläggning i staden Mahshahr i sydvästra delen av Iran. Detta berodde enligt iranska tjänstemän på ”varmt väder”.

Industrikomplex i Mashhad. I staden Mashhad, belägen 850 kilometer öster om Teheran, inträffade den 13 juli en explosion i ett industrikomplex. Iranska medier rapporterade att incidenten skedde när ett förråd för gaskondensat exploderade. Polisen utreder fortfarande händelsen. Mashhad är med sina tre miljoner invånare landets näst största och räknas som Irans heligaste stad.

Ett av de eldhärjade fartygen i Bushehrs hamn.

Bushehrs hamn. Den 15 juli fattade minst sju fartyg eld i ett skeppsvarv beläget i hamnen i Bushehr i sydvästra Iran. Tidigare på dagen härjades en aluminiumfabrik i den sydliga staden Lamerd av en eldsvåda. Enligt iranska talespersoner skall bränderna ha förorsakats av en räcka faktorer såsom sabotage, ogynnsamma väderförhållanden, olyckor samt materialfel. Inga personer skall ha kommit till skada. https://www.aljazeera.com/news/2020/07/ships-damaged-fire-breaks-iran-bushehr-port-200715144227617.html

Parallellt med dessa händelser har den europeiska flygsäkerhetsorganisationen European Aviation Safety Agency (EASA) avrått flygbolag från att flyga över Iran: ”Due to the hazardous security situation, and poor coordination between civil aviation and military operations, there is a risk of misidentification of civil aircraft.” https://worldisraelnews.com/danger-zone-europe-warns-airlines-against-flying-over-iran/

Den 8 januari i år sköts det ukrainska planet Ukraina International Airlines Flight 752 (en Boeing 737) ner av iranskt luftvärn strax efter start från Teheran på en färd som skulle ha tagit planet till Kiev. 176 passagerare och besättningen omkom.

Det förefaller sannolikt att en del av de händelser som redovisats ovan varit sabotageaktioner utföra av inhemska krafter. Det kan heller knappast uteslutas att Irans ärkefiende Israel varit inblandat i något fall. Merparten torde dock ha varit följden av den kaotiska situation som råder i landet i form av dels Kina-smittan, dels landets växande ekonomiska problem. Därtill ökar befolkningens missnöje med regimens allmänna inkompetens och det förtryck som drabbar oliktänkande.

Röda Kinas krig mot religionen

Kors som sticker upp ovanför den kinesiska nationalflaggan skall bort i det röda Kinas ateistiska diktatur.

Den kinesiska kommunistregimen har beslutat avlägsna fler än 2000 kristna kors från byggnader över hela Kina. Detta sker som ett led i Pekings kampanj syftande till att reglera ”överdrivna religiösa platser”, vilken nu återupptas med full kraft efter den kinesiska smittans härjningar. ”The campaign is reportedly aimed at eradicating Christian landscape and its symbols in China”, heter det i en rapport.

China launches ‘crusade’ against Christianity, begins to remove crosses from churches across the country

Det kommunistiska ”korståget” mot kristendomen har pågått i två år i olika kinesiska provinser. Kors som reser sig högre än den kinesiska nationalflaggan måste bort, liksom kors som sticker upp ovanför kyrkobyggnaderna. Åtskilliga kristna församlingsmedlemmar har gripits därför att de försökt stoppa det massiva angreppet på symbolen för deras religiösa tro.

Enligt prästen och bloggaren fader Shanren Shenfu är den tystnad som omger korsmassakern ett resultat av Vatikanens uppgörelse med Kinas kommunistiska parti (CCP) gällande utnämnandet av katolska biskopar i Kina. Enligt uppgörelsen kan påven Franciskus utnämna eller underkänna biskopar som utsetts av CCP.

Villkoret är att de kristna håller tyst om processen. Uppgörelsen mellan den ateistiska kinesiska staten och den romersk-katolska Vatikanen syftar enligt uppgift till att förena den regeringsdrivna ”öppna kyrkan” med den underjordiska kyrkan som är lojal gentemot Vatikanen. De som protesterar betraktas som brottslingar. Fader Shenfu citeras: ”När ett kors avlägsnas måste kristna hålla sig lugna och le.”

Fader Chen i provinsen Anhui säger: ”Om de kristna inte enas och gör motstånd, kommer många fler kors att avlägsnas.” Hittills har litet eller inget motstånd förekommit – bland annat finns en rädsla för att kyrkobyggnaderna och inte endast korsen kommer att gå förlorade.

I likhet med alla totalitära diktaturer räds det kommuniststyrda Kina alla alternativ till den egna ideologin. Kristendomen är inte den enda konkurrerande läran som kommunistregimen förtrycker och förföljer.

I Xinjiang-provnisen i nordvästra Kina hålls över tre miljoner muslimska trosbekännare inspärrade i läger.

Sedan 2014 finns i Xinjiang-regionen i nordvästra Kina så kallade omskolningsläger – i realiteten en typ av koncentrationsläger – vilka enligt regeringsdokument som läckts till New York Times håller mer än tre miljoner muslimer från etniska grupper som uigurer och kazarer inspärrade under stundom olidliga förhållanden. Målsättningen är att hjärntvätta dem till att överge sin tro och anamma kommunismen. https://www.expressen.se/nyheter/nya-detaljerna-fran-kinas-koncentrationslager/

President Xi Jinping initierade offensiven mot muslimska trosbekännare efter en terrorattack vid en tågstation i Kunmin i Xinjiang, då 31 människor dödades och hundratals skadades i en rasande knivattack genomförd av en grupp på tre män och en kvinna. https://www.bbc.com/news/world-asia-28305109

Av äldre datum är förföljelsen av meditationsrörelsen Falungong, vilken förbjöds den 20 juli 1999 sedan rörelsen anhängare hävdat att de hade fler medlemmar än vad det kinesiska kommunistpartiet hade. Falungong är enligt Peking en ”ond kraft” – det vill säga man utmanar den statsbärande kommunismen som ideologiskt alternativ – som måste bekämpas med alla medel inklusive mord, tortyr, fängslanden och inspärrande i läger. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=1863780

Det är hög tid att omvärlden reagerar med kraft mot den omänskliga regimen i Kina!

Salman Rushdie och ”Satansverserna”: ett kraftfullt slag för yttrandefriheten

Salman Rushdie och hans kontroversiella bok.

Den oumbärliga TV-kanalen Axess-TV har nyligen visat ett program om den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie. Det har inspirerat mig till följande artikel.

Sällan har väl en åtgärd varit så missriktad som när Irans andlige ledare ayatollah Ruhollah Khomeini den 14 februari 1989 uttalade en fatwa (i detta fall en dödsdom) över Salman Rushdie på grund av dennes bok The Satanic Verses (Satansverserna). Fram till fatwan hade försäljningen gått trögt, men därefter gick boken åt som smör i solsken över hela världen – vilket nog inte var riktigt vad Khomeini hade tänkt sig.

Ahmed Salman Rushdie föddes i en muslimsk familj Bombay i Indien den 19 juni 1947. Därefter var han bosatt i Pakistan innan han som ung man anlände till England med sin familj. Efter studier fick Rushdie anställning som copywriter vid reklamfirman Ogilvy & Mather. Debutromanen kom med Grimus 1975, men författarens genombrott skedde med Midnight´s Children (Midnattsbarnen) 1981, som alltjämt anses vara en av hans bästa böcker. Den renderade Rushdie det prestigefyllda Bookerpriset. Rushdie adlades av drottning Elizabeth II 2007 och bör alltså tituleras ”Sir”. https://en.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den minst sagt kontroversiella Satansverserna utgavs 1988 och ledde till ett ramaskri i den muslimska delen av världen. Boken resulterade i mer eller mindre våldsamma manifestationer vilka sammanlagt beräknas ha skördat ett 60-tal människoliv. Det med islamiska ögon upprörande var att profeten Muhammed – som Rushdie benämner Mahound – framställs på ett respektlöst sätt.

Om jag fattat saken rätt består det kontroversiella i att Rushdie skriver om de verser Muhammed skall ha strukit ur Koranen därför att han insåg att de var inspirerade av Satan, som försökte lura honom, snarare än Allah. Det låter rätt beskedligt för en västerlänning, men så kallade rättrogna muslimer ser det uppenbarligen inte så. https://en.wikipedia.org/wiki/The_Satanic_Verses_controversy

Den absoluta merparten av västvärldens intellektuella och andra notabiliteter slöt upp bakom Salman Rushdie och hans rätt till yttrandefrihet. De som inte gjorde det stack ut desto mer. En av Rushdies mest uppmärksammade kritiker var den före detta presidenten Jimmy Carter, vars debattinlägg i New York Times den 5 mars 1989 i svensk översättning hade rubriken: ”Rushdies bok är en förolämpning”. https://www.cartercenter.org/news/documents/doc1381.html

Här ett utdrag ur Carters inlägg: ”We have tended to promote him and his book with little acknowledgement that it is a direct insult to the millions Moslems whose sacred beliefs have been violated…” Det bör framhållas, att det var just Carter som under sin föga lyckade tid som USAs president möjliggjorde Khomeinis maktövertagande genom att dra tillbaka det amerikanska stödet till den allierade shahen, Reza Pahlawi, av Iran.

Olof Palme-pristagaren John le Carré kritiserade Salman Rushdie.

Den uppburne – och kliniskt politiskt korrekte – brittiske författaren John le Carré (pseudonym för David Cornwell), mest bekant för sina spionromaner, kallade 1997 Salman Rushdie för ”ett uppblåst arsel”. Han menade att Rushdie var okunnig, obildad och mest av allt var ute efter att förhärliga sig själv.

1989 hade le Carré (New York Times) uttryckt sig så här: ”I don´t think it is given to any of us to be impertinent to great religions with impunity.” Man kan nog misstänka att le Carré tyckte att Rushdie stal för mycket av strålkastarljuset från honom själv. De båda författarna slöt fred 2012. Le Carré/Cornwell fick Olof Palmepriset för 2019. https://www.allehanda.se/artikel/rushdie-och-le-carre-sluter-fred

Ytterligare en figur som oroade sig över att världens muslimer kunde taga anstöt av Rushdies skildring av Muhammed var den brittiske tronföljaren prinsen av Wales, prins Charles, som förklarade att ”if someone insults someone else´s deepest convictions” skulle han inte komma att åtnjuta prinsens stöd. https://www.independent.co.uk/news/people/news/prince-charles-turned-his-back-on-sir-salman-rushdie-over-the-satanic-verses-because-he-thought-book-9260570.html

Roald Dahl, författare till såväl barnböcker som spänningslitteratur, förespråkar (New York Times maj 1989) ett slags självcensur i syfte att värna yttrandefriheten. Det låter märkligt och är det också: ”In a civilized world we all have a moral obligation to apply a modicum of censorship to our own work in order to reinforce this principle of free speech.” Dahl ångrade senare sin dispyt med Rushdie. https://www.nytimes.com/2007/07/04/arts/04iht-15donadio.6482640.html

Även dåvarande ärkebiskopen av Canterbury, Robert Runcie, fördömde Rushdies bok och krävde att den brittiska hädelselagen, the Blasphemy Act, skulle utökas till att gälla också andra religioner än kristendomen inklusive islam. https://nidskrivare.wordpress.com/2013/01/31/dn-fortsatter-att-dalta-med-gudspartisterna/

Efter Khomeinis fatwa och uppmaning till världens muslimer att avliva Satansversernas författare tvingades Salman Rushdie att, som det heter, gå under jorden med polisbeskydd 24 timmar om dygnet. Notabelt är att regeringen Thatcher, som vänsterliberalen och ateisten Rushdie åtskilliga gånger kritiserat, aldrig tvekade att förse Rushdie med detta livsnödvändiga skydd. 2012 utkom Joseph Anton: A Memoir med Rushdies täcknamn under åren i det fördolda som författarnamn.

Salman Rushdie blev vidare gripen och fängslad under ett privat besök i Israel kort efter det att han adlats av drottning Elizabeth. Gripandet skedde som ett led i den israeliska regeringens strävan att lagföra sådana personer som uttryckt sig ringaktande om islam. Det talades till och med från regeringshåll om att Rushdie skulle utlämnas till Iran som en gest av good-will.

Lars Vilks framställde Muhammed som rondellhund.

Jag måste bekänna att jag varken läst Satansverserna eller något annat av Salman Rushdies verk, låt vara att jag nu faktiskt överväger att läsa den kontroversiella boken; om inte annat så i allmänbildande syfte. Det som främst intresserar mig är yttrandefriheten. Det måste få vara tillåtet att uttrycka sig fullständigt fritt och frimodigt om allting inklusive religionen, liksom det måste vara tillåtet att kritisera den som kritiserar.

Vad som inte skall eller får tillåtas är hot om våld och död eller rop på inskränkningar i de mänskliga fri- och rättigheterna därför att några troende känner sig förolämpade och kränkta över något som sagts eller skrivits om en viss religion. Salman Rushdie har gjort en storartad insats genom att fästa världens uppmärksamhet på dessa frågor och därmed slå ett kraftfullt slag för yttrandefriheten.

Rushdie och hans banbrytande bok blev föregångare till efterföljande viktiga insatser till yttrandefrihetens fromma. Ett antal år efter Satansverserna publicerade den danska tidningen Jyllandsposten ett antal teckningar föreställande profeten Muhammed och gav upphov till ett muhammedanskt ramaskri liknande det som Rushdie och Satansverserna vederfors. Strax därefter avbildade den svenske konstnären Lars Vilks Muhammed som rondellhund, vilket ledde till jämförbara reaktioner.

Salman Rushdie är sedan 2000 bosatt i USA. Han har bland annat varit professor vid Emory University och är invald i American Academy of Arts and Letters.

Fotnot: Det arabiska ordet fatwa innebär att en muslimsk rättslärd avger ett utlåtande i en viss fråga. Det kan gälla enkla som mer komplicerade spörsmål. En fatwa är inte en dom i egentlig mening utan är mer att se som ett råd. När det gäller fatwan mot Salman Rushdie och Satansverserna förklarade Irans president Mohammad Khatami 1998 att landets ledning inte längre förordade att Rushdie skulle dödas, men att fatwan likväl stod kvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fatwa

Kan en 79-årig socialist med hjärtproblem och Kuba-sympatier bli USAs president?

Vänsterradikalen Bernie Sanders vann knappt det demokratiska primärvalet i New Hampshire.

”Den här segern är början till slutet för Donald Trump.”

Det var i alla fall inget fel på optimismen hos segerherren i det Demokratiska partiets primärval i New Hampshire. Bernie Sanders hade när nästan alla röster räknats tillskansat sig 26 procent med Pete Buttigieg på andra plats med 24,4 procent. Den 78-årige Sanders  – han kommer att vara 79 då presidentvalet hålls – var dock mycket långt från de 60 procent han nådde i primärvalet 2016. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/direktrapport-demokraternas-primarval-i-new-hampshire

Överraskande trea i New Hampshire var Minnesota-senatorn Amy Klobuchar med 19,8 procent. För Elizabeth Warren (9,3 procent) och Joe Biden (8,4 procent) blev utgången av primärvalet rena kallduschen – ingen av dem fick med sig några delegater till partikonventet i Milwaukee i Wisconsin 13-16 juli.

Sanders må vara en boren optimist, men efter bara ett primärval (New Hampshire) och ett nomineringsmöte (Iowa) är det alldeles för tidigt att utnämna någon given favorit till nomineringen av demokratisk presidentkandidat. I Iowa avgick Buttigieg med en knapp seger närmast före Sanders. Närmast väntar primärval i Nevada den 19 februari och South Carolina den 25 februari.

Den verkliga kraftmätningen väntar emellertid först den 3 mars på den så kallade supertisdagen: då håller nio delstater primärval, däribland USAs folkrikaste delstat, Kalifornien. Det kan nämnas att den snart 78-årige Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-10, har valt att avstå från de fyra första primärvalen för att istället kraftsamla till supertisdagen.

Pete Buttigieg är borgmästare i South Bend i Indiana och öppet homosexuell.

I skrivande stund framstår under alla omständigheter Bernie Sanders som knapp favorit till den demokratiska nomineringen. Ett frågetecken bör dock sättas med tanke på Sanders hälsa – i början av oktober förra året drabbades han av hjärtproblem och tvingades genomgå en operation. https://www.expressen.se/nyheter/bernie-sanders-drabbad-av-hjartproblem-avbokar-nu/

Om Sanders blir den som ställs mot den sittande presidenten, republikanen Donald Trump, vid valet den 3 november ställs demokraterna inför ett dilemma: frågan är om en socialist långt ut på vänsterkanten med den skandinaviska socialdemokratin som förebild kan väljas till president i det kapitalistiska USA. Skulle någon annan bli nominerad hamnar partiet i ett måhända ännu större bryderi. Det är då troligt att Sanders många rabiata anhängare kommer att skylla nederlaget på det demokratiska etablissemanget och strunta i partilojaliteten.

Can Democrats Survive Bernie Sanders?

David Brooks rapporterar i en krönika i New York Times den 6 februari att endast 53 procent av Sanders-sympatisörerna sagt att de kommer att stödja vem som än blir demokratisk presidentkandidat. 2016 visade många demokratiska väljare sitt missnöje genom att ge segern till Donald Trump i tre amerikanska delstater. Brooks framhåller:

In 2016, in Pennsylvania, 117 000 primary voters went for Trump  in the general, and Trump won the state  by 44 292 ballots. In Michigan,48 000 Sanders voters went for Trump, and Trump won the state by 10 704. In Wisconsin, 51 300 Sanders voters went for Trump, and Trump won the state by 22 748.

Det kan således utan överdrift sägas att Sanders-anhängare, som var besvikna över att nomineringen tillföll Hillary Clinton, hjälpte Donald Trump att bli Förenta staternas 45e president. Historien kan mycket väl upprepa sig. Vad som förenar Sanders- och Trump-väljare är avsky för det så kallade etablissemanget.

Bernard ”Bernie” Sands föddes i Brooklyn i New York den 8 september 1941. Fadern Eli Sanders var judisk immigrant vars familj dödats i Förintelsen. 1981-89 var Bernie borgmästare i Burlington i Vermont, den minsta stad som är största stad i någon amerikansk delstat med sina omkring 43 000 invånare. 1991 blev Sanders ledamot i USAs representanthus för att 2006 väljas in i senaten. Han var länge partilös men samarbetade med det Demokratiska partiet i kongressen – först 2015 blev han medlem hos demokraterna. Bernie Sanders är den som längst suttit i USAs kongress som partilös. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bernie_Sanders

Amy Klobuchar gjorde bra ifrån sig i New Hampshire.

Det är minst av allt någon hemlighet att Bernie Sanders, som kallar sig ”demokratisk socialist”, befinner sig långt ut på den demokratiska vänsterflygeln. Det väckte såväl uppmärksamhet som vrede när han för för ett år sedan vägrade dels att kalla socialistdiktaturen Venezuelas starke man Nicolas Maduro för diktator, dels att erkänna nationalförsamlingens majoritetsledare Juan Guaidó som tillförordnad president, vilket USA och ytterligare ett 50-tal länder gör. https://www.politico.com/story/2019/02/21/bernie-sanders-venezuela-maduro-1179636

I slutet av 1980-talet prisade vidare Sanders Kuba och Sovjetunionen efter att ha besökt båda dessa kommunistiska diktaturer. Enligt Sanders var rapporterna om hemskheterna på Kuba bara högerpropaganda och Sovjetunionen hade enligt honom en imponerande infrastruktur. Tre år efter Sanders besök kollapsade Sovjetunionen. https://www.washingtonexaminer.com/news/bernie-sanders-praised-communist-cuba-and-the-soviet-union-in-the-1980s

Bernie Sanders äldre bror Lawrence (Larry) Sanders, född 1935, emigrerade i slutet av 1960-talet till Storbritannien där han blev universitetslektor. Han engagerade sig i Labour-partiet men lämnade det 2001 med motiveringen, att det under Tony Blairs ledning gått för långt åt höger. Han anslöt sig istället till Green Party of England and Wales och är i dag dess hälsopolitiske talesman.

Larry Sanders är hälsopolitisk talesman för Green Party i Storbritannien.

Jag finner det osannolikt att Bernie Sanders med sin oförblommerade vänsterprofil blir nominerad som Demokratiska partiets presidentkandidat. Inte heller tror jag mycket på den öppet homosexuelle Pete Buttigiegs eller den pinsamme Ukraina-myglaren Joe Bidens chanser. 

En dark horse i sammanhanget är den 60-åriga juristen Amy Klobuchar, som varit senator för ”svenskstaten” Minnesota sedan 2007 och har slovenska rötter. Hon har, för vad det kan vara värt, av vänsterpublikationen Huffington Post utnämnts till ”USAs smartaste senator”. http://m.startribune.com/huffington-post-names-klobuchar-the-smartest-u-s-senator/87658327/?section=politics/blogs

 

 

 

 

löjb

Iran, Trudeau, Trump – och Castro

Fidél Castro och Justin Trudeau – lika som bär?

Efter några dagars blånekande till att ligga bakom nedskjutningen av ett ukrainskt passagerarplan fann Irans regering för gott att vidgå sin skuld. President Hassan Rouhani har försäkrat omvärlden att landet skall ta sitt ansvar för det ”oförlåtliga misstag” som sände 176 människor i döden. Flera personer uppges redan ha gripits som misstänkta för dådet. https://corren.se/nyheter/flera-gripna-efter-flygkraschen-i-iran-om6461217.aspx

En dryga minuten lång video, som först offentliggjordes av New York Times, uppges visa hur två robotar avfyrades mot planet Boeing 737 från Ukraina. https://www.expressen.se/nyheter/ukrainska-planet-traffades-av-tva-iranska-raketer/

Notabelt är att Rouhani inte med ett ord beskyllde USA för någon del av det inträffade. Den veterligt ende världsledaren som gjort det är Kanadas omdebatterade liberale premiärminister Justin Trudeau. I en intervju med den kanadensiska TV-kanalen Global Television bara några timmar före det iranska erkännandet menade Trudeau att USA bar en del av ansvaret för nedskjutningen.

”Om det inte fanns några spänningar”, sade den kanadensiske ledaren, ”om de inte nyligen trappats upp i regionen, så skulle dessa kanadensare /som omkom vid nedskjtuningen/ vara hemma med sina familjer nu.”

Justin Trudeau, född på juldagen 1971, blev partiledare för Kanadas Liberala parti 2013 och premiärminister 2015. Han är son till Pierre Trudeau (1919-2000), som var premiärminister 1968-79 samt 1980-84. Mamman är Margaret Trudeau, född Sinclair, född 1948 och således 29 år yngre än maken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pierre_Trudeau

Margaret och Pierre Trudeau.

För drygt tre år sedan kom rykten i svang om att Justin Trudeaus verklige fader var Kubas diktator Fidél Castro (1926-2016). Ryktena startades av motståndare till Trudeau sedan denne i samband med Castros frånfälle höjt den senare till skyarna som en ”legendarisk revolutionär och talare” vilken ”tjänade sitt land under nära ett halvsekel”. Trudeau nämnde också att hans far hade haft en nära relation till den kubanske despoten. https://omni.se/trudeau-beromde-castro-han-borde-skammas/a/kVpnj

Påståendena om att Fidél Castro skulle vara far till Justin baseras delvis på att den senares moder haft rykte om sig att vara promiskuös. Hon var en del av den flummiga flower-power-rörelsen och väckte skandal då hon vid ett besök i Vita huset i Washington, D. C. bar kort-kort.  Därtill kommer att det finns vissa yttre likheter mellan Justin och Fidél Castro. Makarna Trudeau skilde sig 1984. https://www.oregonlive.com/trending/2018/02/rumor_that_justin_trudeau_is_f.html

Ryktena är dock med nästan hundraprocentig säkerhet falska: Justin Trudeau är född 1971 och makarna Pierre och Margaret Trudeau besökte Kuba och Castro först 1976. Det borde ha varit omöjligt för en person som Margaret Trudeau att obemärkt resa till Kuba och träffa Kubas diktator, som förvisso är beryktad för sina kvinnoaffärer. https://en.wikipedia.org/wiki/Margaret_Trudeau

Det faktum att ryktena om Justin Trudeaus verklige pappa fortfarande håller i sig är väl snarast ett tecken på hur avskydd den yngre Trudeau är i konservativa kretsar. Kanadas regering är märkbart besvärad av dessa rykten och har officiellt gått ut och dementerat dem.

Donald Trump har bland annat kallat Justin Trudeau ”oärlig och svag”.

Det må vara osagt om det är Trumps återkommande kritik mot Trudeau som ligger bakom den kanadensiske premiärministerns utspel mot USA som delansvarigt för den iranska nedskjutningen. Trump har under alla omständigheter kallat Trudeau ”oärlig och svag” och menat att ”Justin spelar sårad när han blir påkommen.” https://www.expressen.se/nyheter/trumps-angrepp-mot-trudeau-spelar-sarad/

Avslutningsvis kan det noteras att de europeiska nyckelnationerna Tyskland, Frankrike och Storbritannien betydligt skärpt tonen mot Iran efter elimineringen av terrorgeneralen Qassem Soleimani på Bagdads flygplats. https://www.dailywire.com/news/breaking-the-trump-effect-britain-france-germany-suddenly-harden-toward-iran-after-killing-of-soleimani?utm_source=americantruth&utm_medium=email&utm_campaign=spark718

Fotnot: Kanada är som medlem i det Brittiska samväldet formellt en konstitutionell monarki med drottning Elizabeth II som statschef. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kanadas_monarki

Den israelisk-arabiska konflikten: FNs delningsplan 1947

En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.

I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/

Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.

Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.

Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).

New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”

Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.

Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.

Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.

Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.

Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.

Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.

När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226

En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.

Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre

Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.

Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.

Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.

Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte

John Bolton klargör: ”Palestina” är ingen stat

Donald Trump och John Bolton 2018.

President Donald J. Trumps nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton väckte visst uppseende då han, vid en pressträff i Vita huset nyligen, kallade ”Palestina” en ”so called state”. https://www.msn.com/en-us/news/video/john-bolton-makes-announcement-referring-to-the-so-called-state-of-palestine/vp-BBNTkiw

Därefter övergick Bolton till att förklara varför ”Palestina” inte är att betrakta som en statsbildning:

It´s not a state now. It does not meet the customary international law test of statehood. It doesn´t control defined boundaries. It doesn´t fulfill normal functions of government. There are a whole host of reasons why it isn´t a state. https://www.washingtonexaminer.com/news/white-house/john-bolton-says-palestine-is-not-a-state

”Palestina” kunde dock framdeles, förklarade Bolton vidare, bli en stat men för att detta skall kunna ske måste det till diplomatiska förhandlingar med Israel och andra. Bolton använde enligt uppgift citationstecken som han gjorde i luften med fingrarna när han refererade till ”Palestina” (precis som jag gör nu och alltid fast i skriftlig form). PLOs dåvarande ledare, Yassir Arafat (1929-2004), utropade ”Palestina” som självständig stat 1988.

John Bolton förtjänar enligt mitt sätt att se allt beröm för att han påpekar det uppenbara i stället för att, som alltför många gör, jämställa det område den Palestinska myndigheten styr över med den judiska staten Israel. I nuläget erkänner 137 av världens länder, däribland Sverige, ”Palestina” diplomatiskt.

George W. Bush och John Bolton 2005.

John Robert Bolton föddes i Baltimore i Maryland den 20 november 1948. Till yrket advokat har han haft befattningar i varje republikansk regeringsadministration från och med Ronald Reagan till och med Donald Trump. Han var George W. Bushs FN-ambassadör 2005-06. Den 9 april 2018 efterträdde han Herbert Raymond (”HR”) McMaster som nationell säkerhetsrådgivare .https://www.biography.com/people/john-bolton

Bolton har gjort sig känd som en så kallat neokonservativ ”hök” i utrikespolitiska frågor som 2008 menade att USA av strategiska skäl borde bomba träningsläger i Iran, vilka utbildade soldater som skulle sättas in mot amerikanska styrkor i Irak. https://www.youtube.com/watch?v=__jVRnmmHJs

I en debattartikel i New York Times 2015 föreslog att Israel och USA skulle bomba Irans anläggning för anrikning av uran. Han förordade vidare i samband med kriget i Persiska viken 1991 att regeringen George H. W. Bush skulle avsätta Saddam Hussein.

Med andra ord: John Bolton är en man helt i min smak!

Ledande talesman för Trump vill avskaffa Obama-administrationens gayvänliga politik

Trump-administrationens talesman Mick Mulvaney har lovat att sätta stopp för Obama-regimens tidigare ekonomiska påtryckningar gentemot länder som inte delade den senares gay- och abortvänliga politik.

En ledande representant för Trump-administrationen i USA har lovat sätta stopp för Obama-regimens policy att genom indragna bidrag straffa länder som inte har en positiv inställning till abort och ”äktenskap” mellan homosexuella. https://www.lifesitenews.com/news/trump-admin-vows-to-stop-punishing-countries-that-oppose-homosexuality-lgbt

Mick Mulvaney, chef för USAs Office for Management and Budget (OMB), gjorde utfästelsen i ett tal hos utrikesdepartementets underavdelning Ministerial to Advance Religious Freedom den 25 juli. CNS rapporterade att Mulvaney uttryckte vämjelse över att ”US taxpayer dollars are used to discourage Christian values in other democratic countries”.

Mulvaney var alltså kritisk gentemot Obama-administrationens politik att hålla inne med bistånd till länder som praktiserade sina lagar riktade mot abort och samkönade så kallade äktenskap. Kritiker från HBTQ-lägret gick föga oväntat i taket och påstod att Mulvaney stödde lagar som fängslar eller avrättar bögar. Zack Ford från den HBTQ-vänliga organisationen Think Progress riktade en veritabel bredsida mot Mick Mulvaney: https://thinkprogress.org/mick-mulvaney-wants-to-resume-funding-for-african-countries-with-anti-lgbtq-laws-ba7a5338e77c/

Kritiker av Mulavenys utspel har i sammanhanget nämnt länder som Uganda, Nigeria och Kenya, vilka avvisar samkönade ”äktenskap”, men faktum är att Mulvaney avstod från att nämna några specifika länder. Jag har tidigare bloggat om Ugandas inställning till homosexualitet här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/03/01/museveni-homosexuella-bor-rehablitera-sig-med-hjalp-av-samhallet/

Donald Trump fick stöd för sin kandidatur från HBTQ-grupper.

Obama-administrationen öste ut amerikanska skattepengar i syfte att blockera åtaganden utomlands som uppfattades som anti-HBTQ och öronmärkte 2015 drygt 500 miljoner US-dollar för att hjälpa ”marginaliserade grupper” och stödja gaysamfund och deras aktiviteter. 200 miljoner dollar gick exempelvis till det abortvänliga FN-organet UN Population Fund (FNs befolkningsfond).

Obama-administrationens gay- och abortpolitik kunde inhösta applådåskor från feminister och vänsterkrafter runt om i världen, men anmärkningsvärt nog fick den kritik också från det liberala flaggskeppet New York Times som menade att Obama-politiken ”kan ha gjort mer skada än nytta” då länder den riktade sig mot faktiskt cementerade sin politik för att visa sin självständighet gentemot USAs påtryckningar. https://www.nytimes.com/2015/12/21/world/africa/us-support-of-gay-rights-in-africa-may-have-done-more-harm-than-good.html?_r=2

Den kritik som Trump-administrationen nu vederfars efter Mick Mulvaneys uttalande kan slutligen betraktas som lätt ironisk, eftersom Donald Trump tidigare stundom utsatts för kritik från familjevänliga grupperingar vilka ansett att han varit alltför tillmötesgående mot pro-gay-grupper och deras åtaganden.

 

 

När fake news-media skall jaga fake news hos andra

DNs chefredaktör Peter Wolodarski som domare över andra medier.

Det har rapporterats att fyra mäktiga medier i Sverige – Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sveriges television och Sveriges radio – har slagit sina påsar ihop i akt och mening att inför valet den 9 september fästa uppmärksamheten på falska nyheter (fake news). Nämnda mediers redaktioner skall samverka med det nobla syftet att motverka vad som kallas desinformation. https://www.medievarlden.se/2018/01/54327/

Målsättningen anges vara att granska dels utsagor från politiska aktörer, dels påståenden som fått spridning i sociala media. En målsättning som vid ett första påseende kan tyckas vara såväl nödvändig som nobel. Tänker man efter en smula inställer sig emellertid flera frågetecken. Det mest grundläggande av dessa är: vem skall granska granskarna? De lär inte göra det själva.

Tvärtom ser jag ett tydligt syfte i den nu kungjorda granskningsverksamheten. Det består i att marknadsföra sig själva som höjden av seriositet och objektivitet och att i det sammanhanget leta fel och brister hos andra. Hos svenska – och säkerligen även hos andra – etablissemangsjournalister finns en oerhört uppblåst självbild som går ut på att de själva är sanningens och rättvisans otadliga förkämpar helt utan skavanker. Alla som vågar antyda något annat tenderar att avfärdas som lögnens och de falska nyheternas kolportörer.

De fyra mediajättarnas jakt på fake news skall därtill ske med stöd av Verket för innovationssystem (Vinnova), en statlig förvaltningsmyndighet som bildades 2001 och sorterar under näringsdepartementet. Tillförordnad generaldirektör är Leif Callenholm. Vinnova deltar i JPI Urban Europe-samarbetet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Verket_f%C3%B6r_innovationssystem

 

 

Etablerade media har varit flitiga med att publicera falska nyheter.

I mina ögon blir det närmast parodiskt när medier vilka själva gång efter annan ertappats med att sprida falska nyheter skall jaga sådana hos konkurrerande medieföretag. Detta gäller icke minst Dagens Nyheter. Nyligen anklagade exempelvis Polens ambassadör, Wieslaw Tarka, tidningen för att ge en djupt orättvis bild av en parad på Polens självständighetsdag den 11 november, där enstaka extrema inslag gjordes till representativa för hela evenemanget.

Polen ställdes också vid skampålen för att ha en otidsenlig kvinnosyn. Vid tillfället var Beata Szydlo landets tredje kvinnliga premiärminister, vilket kan jämföras med Sveriges 0 kvinnliga statsministrar (Sverige är det enda land i Norden som aldrig haft en kvinnlig regeringschef). http://www.friatider.se/polen-anklagar-dn-f-r-fake-news

DN medverkade också vid spridningen av påståendet att Sandvikens kommun tjänat en halv miljard kronor på invandringen. Detta avslöjades snart som en skröna, åstadkommen genom en blandning av felaktiga beräkningar och politiskt korrekt önsketänkande. Varken DN eller Expressen, som gjort en stor sak av Sandvikens immigrationsrelaterade jackpot, brydde sig om att dementera skrönan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sandvikenrapporten

Länge vägrade vidare etablerade media att erkänna, att en betydande del av det importerade tiggeriet i Sverige organiseras av kriminella ligor från länder som Bulgarien och Rumänien. Sverigedemokraterna var först det enda parti som varnade för just detta, men numera torde det förnekas av ingen. Aftonbladets notoriske vänsterkrönikör Anders Lindberg menade för sin del att påståenden om organiserat tiggeri kunde jämställas med vandringssägnen om ”råttan i pizzan”: https://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article20819696.ab

Ytterligare en falsk nyhet, först torgförd av Sveriges television, var det som sanning presenterade påståendet av var tredje flykting från Syrien var ”högutbildad”. Den aktuella utsagan byggde på tolkningen, att även korta yrkeskurser utgjorde kvalificerad utbildning. En faktakoll visade att endast 0,3 procent av de påstått syriska immigranterna hade genomgått forskarutbildning. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/var-tredje-syrisk-flykting-hogutbildad

 

President Donald Trump har instiftat Fake News Award.

USAs 45e president, Donald J. Trump, skall tillerkännas den ovanskliga förtjänsten av att ha fäst världens uppmärksamhet på så kallade fake news och framförallt det faktum, att dessa mycket ofta emanerar från media-etablissemangets aktörer. Trump är ju också i kraft av alla möjliga och omöjliga anklagelser som riktats mot honom och hans administration från samma etablissemang unikt kvalificerad att yttra sig i detta ämne. http://omni.se/paul-krugman-tilldelas-trumps-pris-for-fake-news/a/vmO84j

Nyligen tillkännagav Trump att han instiftat den inte så hedervärda Fake Media Award i syfte att uppmärksamma det otrevliga fenomenet falska nyheter. Förstapriset gick till Paul Krugman, kolumnist i det amerikanska media-flaggskeppet The New York Times, för påståendet att USAs ekonomi aldrig skulle återhämta sig från Donald Trumps presidentskap. Tvärtom har ju utvecklingen visat, att Trumps ledarskap inneburit en rejäl vitamininjektion för såväl Förenta staternas som den övriga världens ekonomi.

Exemplet Krugman visar med eftertryck, att inte ens en ekonom av facket – Paul Krugman tilldelades 2008 den svenska Riksbankens pris till Alfred Nobels minne – alltid kan förväntas göra korrekta bedömningar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Krugman

Andrapriset i Trumps Fake News Award tillföll ABC News reporter Brian Ross. Denne avstängdes av sitt bolag sedan det visat sig att hans återkommande rapporter om Trump-administrationens föregivna ryska kontakter varit felaktiga. https://www.washingtonpost.com/news/arts-and-entertainment/wp/2017/12/03/abc-news-apologizes-for-serious-error-in-trump-report-suspends-brian-ross-for-four-weeks/?utm_term=.d03546e0e1b3 Tredjepriset gick till nyhetskanalen CNN.

ABC News Brian Ross påkoms med att rapportera inkorrekt om Trump-administrationens påstådda rysskontakter.

Sverige utgör naturligtvis på intet sätt något undantag. Snarare är våra inhemska mediejättar ännu mer benägna än sina amerikanska motsvarigheter att utkolportera falska nyheter. För denna bloggare ter det sig därför synnerligen oroväckande att nu fake news-media skall börja jaga fake news för att marknadsföra sig själva som sanningens vapendragare numero uno.

 

Comeys vittnesmål blottlägger häxjakten mot Trump

Förre FBI-chefen James Coemy avlägger eden inför senatsförhören.

I en debattartikel på CNN skriver Anthony Scaramucci, tidigare medlem av president Donald Trumps övergångsteam, att försöken att koppla samman Trump-administrationen i USA med Ryssland är bevis för en orkestrerad häxjakt riktad mot USAs president. http://edition.cnn.com/2017/06/09/opinions/comey-testimony-shows-anti-trump-witch-hunt-scaramucci/index.html

Det faktum att CNN, som Trump tidigare avfärdat som fejkmedium, upplåter debattutrymme åt ett inlägg som eftertryckligt försvarar Trump visar att till och med mainstream-medias tidigare ogenomträngliga anti-Trump-fasad rämnar: lögnerna och halvsanningarna blir helt enkelt för många och för uppenbara.

När således den av Trump avpolletterade FBI-chefen James Comey avlade vittnesmål inför senatens underrättelseutskott (Senate Intelligence Committee) blev resultatet inte riktigt det som Trump-hatarna förväntat sig. Scaramucci sammanfattar (min översättning från engelska):

Det amerikanska folket fick verkligen bevittna ett eftertryckligt blottläggande av etablissemangs-medias falska rapporterande och det Demokratiska partiets anti-Trump-hysteri.

En fullt legitim rysskontakt: president Donald Trump tar emot Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov samt USA-ambassadör Sergej Kisljak i Ovala kontoret i Vita huset.

Det framgick av Comeys vittnesmål att Trump aldrig varit föremål för FBIs granskning samt att Trump aldrig krävt att Comey skulle stoppa undersökningar om ryska kopplingar. Comey avfärdade vidare påståenden i New York Times från februari, att några av Trumps kampanjmedarbetare skulle ha varit i förbindelse med rysk underrättelsetjänst. ”Inte sant”, löd Comeys omdöme.

Däremot tvingades den över två meter långe forna FBI-bossen erkänna, att han till media läckt privat information som kan bedömas ha varit skadlig för president Trump.

Den republikanske senatorn och tidigare presidentkandidaten Marco Rubio, Florida, tog under sin grillning av Comey upp frågan om arten av de läckor som Comey bär ansvaret för: ”Det enda som aldrig läckts ut är det faktum att presidenten inte personligen varit föremål för granskning”, konstaterade Rubio. http://www.miamiherald.com/news/politics-government/article155055049.html

Senator Marco Rubio undrade varför Comey inte läckt det faktum, att Donald Trump aldrig varit föremål för någon FBI-undersökning.

Anledningen härtill är rätt uppenbar: sådana läckor skulle ha gått stick i stäv med de desperata ansträngningarna att svartmåla Trump.

De Trump-hatande aktörerna är av naturliga skäl besvikna över senatsförhören med James Comey. Särskilt som dessa gav vid handen att FBI under Comeys ledning tycks ha gått påfallande varligt fram i samband med granskningen av förra utrikesministern och misslyckade presidentkandidaten Hillary Clintons hantering av sin e-post.

Bland annat blev Comey tillhållen av Obamas justitieminister Loretta Lynch att kalla granskningen för ”a matter” (en fråga), snarare än ”an investigation” (en undersökning). http://www.washingtonexaminer.com/james-comey-loretta-lynch-told-me-not-to-call-clinton-email-probe-an-investigation/article/2625335

Icke förty anklagades Comey efter presidentvalet den 8 november 2016 av Hillary Clinton för att, tillsammans med ryska hackare, ha bidragit till hennes plågsamma förlust mot Trump. https://www.washingtonpost.com/politics/hillary-clinton-blames-russian-hackers-and-comey-for-2016-election-loss/2017/05/02/e62fef72-2f60-11e7-8674-437ddb6e813e_story.html?utm_term=.8e34cb636d50

En bitter Hillary Clinton gav dåvarande FBI-chefen James Comey skulden för valnederlaget mot Donald Trump.

Sammantaget visar senatutskottets utfrågning av den förre FBI-chefen att en häxjakt, som väl kan jämföras med drevet mot president Richard Nixon i samband med Watergate-skandalen, pågår mot den sittande presidenten. Comey-förhören måste ha gjort Trump-hatarna besvikna, men nu väntar nästa fas i de ohemula angreppen mot presidenten.

Delstatsåklarna i District of Columbia samt Maryland har således samma dag som detta skrivs, den 12 juni 2017, lämnat in en stämningsansökan mot Trump för påstådd korruption: http://thenewdaily.com.au/news/world/2017/06/12/donald-trump-sued-alleged-corruption/

Skall vi gissa att också detta försök att ”sätta dit” president Donald J. Trump kommer att rinna ut i sanden?