The Parting Glass: om avsked igen

Masterless Men.

http://www.youtube.com/watch?v=OaY8DRuDNlc

Jag har skrivit om och presenterat sång och musik om avsked några gånger i mina godnattönskningar här. Det beror inte på att jag tycker om avsked utan på att sådana sånger i mitt tycke ofta är vackra och känsliga. Själv skulle jag gärna slippa avsked i alla dess former, men det är ju tyvärr lättare sagt än gjort.

De jag älskar vill jag aldrig ta farväl av, i alla fall inte för gott. Däremot kan kanske människor som i grunden tycker om varann behöva vila sig temporärt från varann ibland.

Här ovan en länk till den mycket vackra skotsk/irländska avskedssången ”The Parting Glass”, som sägs ha varit den mest populära engelskspråkiga avskedssången tills Robert Burns skrev ”Auld Lang Syne”. Här framförs den av den fina folkmusikgruppen Masterless Men med hemvist i de irländska kretsarna på Newfoundland och Labrador i Kanada.

Masterless Men kallades en grupp människor som levde utanför lagen i området på 1700- och 1800-talen. Musikgruppen bildades av sångaren och gitarristen John Curran 1991. Jag tycker personligen den här gruppen är sensationellt bra och hoppas mina läsare skall tycka detsamma!

Sången inleds så:

Of all the money that e´er I had
I spent it in good company
And of all the harm that e´er I done
Alas, it was to none but me

Det är väl ett utmärkt facit om man kan leva upp till det. Jag tror faktiskt inte jag gjort så väldigt mycket skada i mitt liv, och har jag gjort någon illa så har det varit av oförstånd och bristande förståelse och inte med beräkning. Och vet jag med mig att jag gjort någon illa så har jag bett om förlåtelse för det.

En del saker vet jag att gjort rätt bra!

Avslutningsvis ”I Wish I Had Someone To Love Me” med samma grupp:

http://www.youtube.com/watch?v=mnmqBhqdvm4

Tillägnar den här sången min kära svärmor Ursula, som betytt mycket för vår familj.

Får jag säga att jag känner mig lycklig? (II)

Tänkte återigen att jag skulle avge en lägesrapport om mitt lyckotillstånd. Kanske kan det inspirera några, reta en del, vad vet jag.

I natt sov jag med en mätutrustning inför dagens besök på Sophiahemmet för att kolla upp min sömnapné. Ett tillstånd många drabbas av litet upp i åren och som yttrar sig i att man får andningsuppehåll i sömnen, något som i värsta fall kan leda till evigt insomnande. När jag sedan som vanligt läste Länstidningen vid frukostbordet konstaterade jag med tillfredsställelse, att min debattartikel inför kyrkovalet den 15 september var införd.

Ärevördiga Sophiahemmet, uppkallat efter Oscar IIs gemål.

Här är den om någon vill läsa:

http://lt.se/asikter/debatt/1.2197746-en-rost-for-tro-och-tradition

Dagen började med andra ord bra. Jag tog en ganska tidig buss till Östertälje station för att vara ute i god tid med tanke på eventuella trafikstörningar i samband med Obamas besök i Stockholm. Det flöt emellertid på bra, och jag anlände i god tid till Sophiahemmet – för övrigt beläget strax intill Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) som herr presidenten enligt uppgift skulle besöka – för att lämna in mätutrustningen. Hann till och med en fika i caféet innan det var dags att träffa sjuksköterskan.

Under över alla under, det visade sig att mätvärdena var väldigt bra, faktiskt de bästa jag haft! Bara tio andningsuppehåll under natten mot tidigare som mest närmare 300. Blodet var också väl syremättat enligt mätresultatet. Till saken hör att jag sover med en så kallad C-PAPP, en apparat som reglerar trycket på luften jag andas in via en ansiktsmask i latex. Efter smärre justering av denna apparat förestod hemfärd.

Obamabesöket ställde dessbättre inte till några problem för bloggaren…

Väl på pendeln från Stockholms centralstation kunde jag inte låta bli att, i glädjen över mitt till synes allt bättre hälsotillstånd, slänga i väg ett SMS till en vän (kan bara hoppas det är ömsesidigt), som eventuellt inte är särskilt intresserad av hur jag mår. Hon får gärna rätta mig om jag har fel där (kan bara säga att jag bryr mig om hennes hälsa). Men vad gör man inte när man råkar känna sig uppåt!

Inte ens den näppeligen bekymmersfria hemfärden kunde rubba mitt goda humör, van pendlare sedan mer än 40 år som jag desslikes är. Det började med att tåget stannade i Älvsjö i cirka 20 minuter på grund av något som den kvinnliga högtalarrösten, med omisskännlig småländsk dialekt, kallade ”stillbild hos trafikledningen”. Just när passagerarna anmodades söka sig alternativa resvägar kunde tåget dock åka vidare. Bara för att åter stanna för ”signalfel” mellan Huddinge och Flemingsberg, en procedur som upprepades mellan Flempan och Tullinge.

Tids nog kom vi hem igen till Östertälje omkring en timme sena. Men vad gör väl det när man känner sig allmänt tillfreds och, ja faktiskt, lycklig?!

Pendeln – omöjlig leva med, omöjlig leva utan…

Efter att ha gjort diverse inköp i Coop Forum Folkparken – i brist på israeliska avocados fick jag nöja mig med peruanska – är jag nu återigen hemma i min kära lägenhet och skriver detta efter att ha inmundigat en kopp kaffe och rökt några cigissar.  I kväll skall hela familjen – det vill säga jag och mina två vuxna barn – gå ut och äta på ett asiatiskt ställe som heter Full House. Dottern beger sig för övrigt till Skottland på måndag för några års studier i Glasgow.

Tack för att ni orkat läsa, ni som gjort det. Det är ju inget tvång. Jag avslutar med en bitterljuv musiksnutt som gör åtminstone mig lycklig: ”I Wish I Had Someone To Love Me” med den underbara Newfoundland-gruppen Masterless Men:

http://www.youtube.com/watch?v=mnmqBhqdvm4

Änklingens liv kan vara ensamt, ja, men också väldigt givande när barnen finns kvar och påminner en om ett långt, innerligt och givande om än inte alltid helt problemfritt äktenskap. Har inget emot att avslöja att jag betraktar mitt äktenskap och min familj som mitt livs prestation. Det mesta annat förbleknar då. Kära makan har nu fått nya, fräscha rosor samt ett nytt blockljus att sätta bredvid vasen.

Rosor till min så kära Marika, nu en liten ängel.

Så jag tycker gott jag kan känna mig lycklig!

Är klimatalarmismen på väg utför?

Åke Ortmark menar att klimatalarmismen håller på att förlora i inflytande.

Gamle skjutjärnsreportern Åke Ortmark, still going strong, twittrade nyligen om att klimatalarmismen tycks vara på väg att förlora i inflytande. Jag vet inte om detta var resultatet av önsketänkande från Ortmarks sida, men om han har rätt är det inte en dag för tidigt att så sker.

Klimatalarmisterna i till exempel svenska Vattenfall och World Wildlife Fund (Världsnaturfonden) har hängt upp mycket av sitt budskap kring isbjörnarna, vilka man påstått stadigt minskar i antal. Nu visar det sig att detta är ett felaktigt påstående. Isbjörnspopulationen ökar i stället med betydande hastighet. 1940 beräknas det ha funnits 4000-5000 isbjörnar i världen. Numera finns det enligt nyligen företagna uppskattningar omkring 23 000.

Här en nyligen publicerad artikel i Financial Post som handlar om det ökande isbjörnsbeståndet i Kanada. Artikelförfattarinnan menar till och med att det kan finnas för många isbjörnar:

http://opinion.financialpost.com/2013/06/12/junk-science-week-now-we-have-too-many-polar-bears/

I Kanada finns det i dag 60 procent fler isbjörnar än vad forskare förutspådde skulle vara fallet för några år sedan. Även i Ryssland och på Svalbard har de mäktiga vita djuren ökat sitt bestånd. Detta så till den grad att de anses vara en fara både för människor och för vanliga björnar.

Isbjörnar på Svalbard, där isbjörnsbeståndet liksom på andra platser ökar.

De tidigare tvärsäkra förutsägelserna om isbjörnens nära förestående utrotning bygger på spekulationerna om långtgående, framtida klimatförändringar som en följd av en global uppvärmning förorsakad av mänskliga aktiviteter i form av utsläpp av så kallade växthusgaser, främst koldioxid. Alla forskare har dock inte ställt upp på detta axiom.

För ett par år sedan väckte det vidare viss uppståndelse då det avslöjades att FNs klimatpanel (IPCC) medvetet förfalskat uppgifter om tjockleken i glaciärer i Himalaya i syfte att hålla domdedagsprofeterandet vid liv; det talades i sammanhanget om Climategate.

Eventuella snabbt smältande isar i Arktis kan ha en annan förklaring än så kallade klimatutsläpp. Fenomenet kan exempelvis bero på förändringar i molnigheten som gör att mer solljus släpps igenom till markytan. Om isarnas tjocklek och/eller utbredning minskar i Arktis så ökar de däremot i Antarktis. Om det verkligen pågick en global uppvärmning värd namnet borde rimligen isarna smälta i anslutning till båda polerna.

Att med exakthet förutspå hur klimatet kommer att te sig om låt oss säga 50 år är utomordentligt vanskligt, då teoribildningen i frågan helt bygger på datoranimeringar vilka inte nödvändigtvis har så mycket med verkligheten att göra.

I områden i nuvarande Kanada odlades vin för cirka 1000 år sedan. Därav benämningen Vinland.

Att det finns rätt gott om vetenskapsmän vilka varnar för överdriven klimatalarmism visar den här amerikanska nyhetsanalysen:

http://usapol.blogspot.se/2012/01/vetenskapsman-varnar-for-klimatalarmism.html

Är då klimathysterin inom vetenskapen och politiken på väg utför? Det är nog alltför tidigt att dra några säkra slutsatser om den saken, men det förefaller faktiskt som om även andra synsätt tycks lyssnas mer på i dag än som tidigare var fallet. De verkligt bokstavstrogna miljöfundamentalisterna kommer nog dock aldrig att vika en tum, knappast ens om vi får en ny istid.

Vad man kan hoppas på är att vanligt miljöintresserat folk kan få upp ögonen för att klimatförändringar faktiskt kan ha andra orsaker än mänskliga aktiviteter. I så fall tvingas politikerna i bästa fall faktiskt lyssna på de som påpekar detta. På vikingatiden var ju Grönland verkligen grönt, samtidigt som det odlades vin på Newfoundland i nuvarande Kanada; därav namnet ”Vinland” som härstammar från berättelserna om de gamla vikingafärderna från Island till Nordamerika.

Ännu längre tillbaka under bronsåldern var klimatet i vår del av världen snarast av medelhavskaraktär. Då fanns bevisligen inga ”klimatutsläpp” förorsakade av vare sig industrier eller bilar.

Meteorologen Tage Andersson menar att klimatalarmisterna skapat ett nytt ”hatspråk” för att misstänkliggöra sina meningsmotståndare.

Meteorologen Tage Andersson pekar i en text från 2010 på att klimatalarmisterna skapat ett nytt ”hatspråk” med tillmälen såsom ”klimatförnekare” och ”klimatdåre” ägnade åt personer med avvikande mening. Jag har själv stött på personer som jämfört klimatkritiker med förintelseförnekare. Andersson menar jämväl att klimatet ständigt fluktuerar och har så gjort sedan Hedenhös. Tvärsäkra förutsägelser om en katastrofal, global uppvärmning saknar därför trovärdighet.

Tills vidare kan vi i alla fall glädja oss åt att våra vänner isbjörnarna lever och har hälsan.

Masterless Men: fantastiskt irländskt band från Newfoundland

http://newfoundlandshop.ca/Music_TheMasterlessMen.htm

Så har det blivit dags att igen skriva om irländsk folkmusik, som jag kommer att älska till min dödsdag.

Den här gången vill jag berätta om ett ”fynd” jag gjort på Youtube: musikgruppen The Masterless Men, med hemvist inom den etniskt irländska kommuniteten i Newfoundland och Labrador vid den kandensiska atlantkusten. Gruppen bildades dock redan 1991 av John Curran från Ferryland. Övriga bandmedlemmar lystrar till namnen Dave Lush, Bob Wiseman, Chuck Lewis, Greg Walsh och Perry Dawe. Mer om gruppen via länken överst.

Fantastiska Masterless Men.

Här gruppens oförglömliga och mäktiga”The Parting Glass”:

http://www.youtube.com/watch?v=OaY8DRuDNlc

Om du inte får åtminstone en tår i ögonvrån när du hör och ser detta ifrågasätter jag om du alls har några känslor.

Vi fortsätter med antikrigssången ”There Were Roses”:

http://www.youtube.com/watch?v=624A8Zhrr_A

Så en sång om en flicka med ett särpräglat namn: ”Nancy Spain” och ringen hon fick som en kärleksbetygelse. En charmig liveinspelning med sång av John Curran:

http://www.youtube.com/watch?v=oY4O1zlK-04

Refrängen, som lyder så, passar händelsevis som hand i handske på min nuvarande känslomässiga situation:

Standing by the ocean
Wondering where you´ve gone
If you´ll return again
Where is the ring I gave to Nancy Spain?

En bitterljuv sång om en ungmö som aldrig tycks bli gift: ”Old Maid in the Garrett”:

http://www.youtube.com/watch?v=gr4CIJ5gATc

Fast äktenskapet löser kanske inte alla problem…”I Never Will Marry”:

http://www.youtube.com/watch?v=2Q1LQW8W3zg

En skotsk klassiker – ”Mingulay Boat Song”:

http://www.youtube.com/watch?v=r44SC7EoiZ4

Masterless men kallades ursprungligen en laglös grupp människor baserad i Newfoundland i slutet av 1700- och 1800-talet, som grundats av en man med irländskt påbrå vid namn Peter Kerrivan. De bestod av rymlingar, desertörer från den brittiska flottan och annat löst folk som levde på jakt, fiske, stölder och illegal handel.

John Curran grundade Masterless Men 1991.

Det nutida, betydligt snällare, bandet Masterless Men har gjort en stor mängd TV- och radioframträdanden, deltagit i folkmusikfestivaler samt spelat med storheter inom den irländska folkmusikgenren såsom Tommy Makem och Liam Clancy.