Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Med Flyg och Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism

‘

Nils Flyg var kommunisten som blev nazist. Sven Olov Lindholm gjorde motsatt ideologisk resa – från nazism till kommunism. De båda männens politiska utveckling tecknas av historikern Johan Stenfeldt i boken Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism (Nordic Academic Press 2019, 320 sidor).

Nils Svante Flyg (1891-1943) föddes i Stockholm som son till en trädgårdsarbetare och en kvinna ur arbetarklassen. Han engagerade sig tidigt i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och fick i kraft av sin begåvning snabbt ledande positioner. När När Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) splittrades i en reformistisk och en revolutionär del 1917 anslöt sig Flyg till den senare, som fick namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSVP) med Karl Kilbom som partiledare – med andra ord blev han kommunist.

En betydande del av Flygs tidiga engagemang gällde kulturen: bland annat skulle främmande filmer och västerländsk deckarlitteratur bekämpas liksom degenerativ ”negermusik”. Nils Flyg var en flitig skribent och publicerade sina många alster i tidningen Stormklockan, som startats 1908 som en socialdemokratisk publikation. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stormklockan

Kapitalismen och imperialismen. Flygs ställningstaganden kom tidigt att kretsa kring kapitalismen och imperialismen, vilka båda skulle bekämpas. Johan Stenfeldt skriver (sidan 54): ”Allmänt stödjer han tanken att kapitalism är ett profitsystem, och att dess grundläggande orättvisa består i att den som säljer sin arbetskraft inte får njuta sitt arbetes frukter.” Den så kallade imperialismen blir nödvändig då kapitalismen till sin natur, i enlighet med lärofadern V. I. Lenins analys, förklaras vara expansionistisk och för sin överlevnad är beroende av global utsugning av människomassorna i vad som senare skulle bli känt som Tredje världen.

Det är värt att notera att Stormklockan inte var opåverkad av antisemitiska idéer som låg och skvalpade i tiden. Således publicerades återkommande en karikatyrteckning föreställande en sniken pantlånare med stereotypt judiska drag. Vulgärframställningen av den profithungrande juden blir här en sinnebild för den ondskefulla kapitalismen.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti splittrades 1921 sedan Tredje internationalen, Komintern, bildats med ambitionen att styra alla världens kommunistpartier från Moskva. Flyg följde med majoriteten vilken bildade Sveriges kommunistiska parti (SKP), senare Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och numera bara Vänsterpartiet (V). Nils Flyg var 1924-29 ordförande i SKP och satt i riksdagen åren 1929-40.

Nils Flyg: kommunisten som blev nazist.

1929 inträffade så den största splittringen i SKPs historia. Båda falangerna behöll det gamla namnet och kunde skiljas åt genom att de kom att kallas Kilbommare respektive Sillénare efter partiledarna Karl Kilbom och Hugo Sillén. Vid riksdagsvalet 1934 kom Kilboms-falangen in riksdagen efter att ha fått 5,33 procent av rösterna medan Sillénarna bara kom upp i 3 procent. Den förstnämnda inriktningen bytte sedan namn till Socialistiska partiet (SP) med Nils Flyg som ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4nsterpartiet

Nils Flyg hade inledningsvis inga problem med att acceptera sitt partis styrning från Moskva. När Komintern började inta en allt hårdare linje drog emellertid Flyg öronen åt sig och kom att intaga en alltmer kritisk hållning till den kommunistiska internationalen. Till detta bidrog också Kominterns beslut att Sovjetunionen skulle gå med i Nationernas förbund (NF). Slutligen blev såväl Kilbom som Flyg uteslutna ur Komintern.

Utan att gå in på alla bakomliggande faktorer kan konstateras, att Nils Flyg från senare delen av 1930-talet började orientera sig och sitt parti i en alltmer tysk- och nazivänlig riktning. Stenfeldt drar den tidsmässiga gränsen till 1937. Det började kring denna tidpunkt gå utför med Socialistiska partiet som hade stora problem med förlust av medlemmar och ekonomi – bland annat tvingades partitidningen Folkets Dagblad lägga ner 1940. När den två år senare återuppstod kunde detta ske endast med hjälp av ett ekonomiskt bistånd från Nazityskland omfattande 17 000 kronor i månaden, en ansenlig summa på den tiden..

Tyskland som ledande socialistisk makt. Johan Stenfeldts redogörelse för Nils Flygs ideologiska utveckling från kommunism till nationalsocialism visar att denna inte skedde genom ett abrupt brott mot allt vad han tidigare trott på. Snarare var den en gradvis övergång präglad mer av pragmatisk anpassning än en regelrätt kovändning. Övertygelsen att Sovjet svikit sina antiimperialistiska ideal som ledande socialistisk makt förde Flyg allt närmare Hitlers Tyskland, som han tenderade att betrakta som den ledande socialistiska statsbildningen.

Karl Kilbom ledde det ena av två kommunistpartier.

”Att ställa sig på Hitlers sida var således att ställa sig på framtidens sida” (sidan 143), sammanfattar Stenfeldt Flygs inställning från 1937 och framåt. ”Betraktat på detta sätt framstår Flygs utveckling mindre som en gåta. I själva verket rymmer den ett stort mått av logik, och präglas av en positionsförändring som bär starka kontinuiteter och som vägletts av principer som är kontinuerliga över tid: historicism och dialektik.”

Det kan tyckas paradoxalt att det var det Flygs marxistiska övertygelse som ledde honom till att ta ställning för Hitler och nationalsocialismen, men så är knappast fallet. Exemplet Nils Flyg är en illustration så god som någon till de totalitära ideologiernas intressegemenskap.

Medan andra bedömare antytt att Nils Flyg begick självmord var det enligt Johan Stenfeldt en blodpropp i hjärtat som  i början av 1943 ändade Flygs liv i hemmet i Nacka vid 51 års ålder.

Under det att Nils Flyg i egenskap av riksdagsledamot under elva år kan sägas ha tillhört det politiska etablissemanget i Sverige är så inte fallet med Sven Olov Lindholm (1903-98). Han föddes i Jönköping men växte upp i Mjölby, där pappan var spannmålshandlare. Efter realexamen slog Lindholm in på den militära banan och blev furir 1923. Därefter utbildade han sig till underofficer och kom att verka vid regementet A9 i Stockholm. En stor del av hans arbetsuppgifter ägnades åt att rida in unghästar.

Krigsmakten,staten, nationalismen. Under sin tid i huvudstaden kom Sven Olov för första gången i kontakt med svenska fascister. Han blev tidigt aktiv i den av Konrad Hallgren 1926 bildade Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO). Det var initialt tre huvudfrågor som lockade Lindholm till fascismen: krigsmaktens betydelse för nationens försvar; synen på staten som en historisk-organisk skapelse; nationalismen som värn mot imperialismen. Däremot förefaller judefrågan ha haft underordnad betydelse i detta skede av Lindholms politiska medvetenhet.

.Johan Stenfeldt skriver (sidan 152): ”Trots att det är fascismen som karakteriseras är det märkbart att begreppen ´nationalism´och ´socialism´är de mest centrala.” Nationen var för Lindholm den av historiska orsaker mest ändamålsenliga grunden på vilken ett rättfärdigt samhälle kunde byggas. Den övertygelsen skulle följa med Sven Olov Lindholm livet igenom.

Sven Olov Lindholm som nationalsocialistisk talare – talarstolen ”pryds” av både hakkorset och Vasakärven.

1929 bytte SFKO namn till Nationalsocialistiska folkpartiet (NSFP) och året därpå bildade man tillsammans med Nysvenska folkförbundet (NSFF) Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) med veterinären Birger Furugård från Deje i Värmland som ledare. Fokus hade efterhand förskjutits från Mussolinis fascistiska Italien i riktning mot Hitlers nationalsocialistiska Tyskland. Den kapable skribenten Sven Olov Lindholm – han behärskade såväl prosa som lyrik – utsågs till partisekreterare och redaktör för partitidningen Vår kamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Olov_Lindholm

Vasakärve istället för svastika. SNSP fick i riksdagsvalet 1932 omkring 15 000 röster motsvarande 0,61 procent. Således knappast någon hejdundrande succé. Lindholm och ett antal SNSP-medlemmar tröttnade snart på den alkoholiserade och nyckfulle Furugårds bristfälliga ledarskap och bildade Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), som blev det ledande svenska nazistpartiet. Sven Olov Lindholm var den självskrivne ledaren.

1938 blev det nytt nambyte, denna gång till Svensk socialistisk samling (SSS). Trots att man försökte distansera sig från sin tyska motsvarighet genom att använda Vasakärven och inte svastikan som symbol förlorade partiet hart när allt stöd under Andra världskriget. Partiet upplöstses slutligen i juni 1950, sörjt av få.

Efter ett kvartssekel som ledande svensk nationalsocialist övergick Sven Olov Lindholm 1951 till att bli privatman. Han fick genom partivännen Sven Hedengren anställning som lagerförman på en maskinfirma. Lindholm var änkeman och hade året innan gift om sig med den 25 år yngre Vera Schimanski, vilken kommit till Sverige via Folke Bernadottes så kallade vita bussar tillsammans med sin mor och bror. Hon var emellertid övertygad nationalsocialist och hade i Hitlers Tyskland tillhört Bund Deutscher Mädel, den feminina motsvarigheten till pojkarnas Hitlerjugend. Äktenskapet varade till 1962.

Vera gifte redan samma år om sig med trädgårdsmästaren och nazisten Göran Assar Oredsson från Strängnäs som blev ledare för Nordiska rikspartiet, NRP, populärt kallat ”Assar och hans nassar”. Partiet, eller rättare sagt spillrorna av vad som var kvar av detta, lades ner 2009. Vera Oredsson har förblivit sin ideologiska övertygelse trogen och betraktas i dag vid drygt 90 års ålder som den svenska nationalsocialismens ”grand old lady”.

Konrad Hallgren – svensk fascistledare på 1920-talet.

Omedelbart efter krigsslutet publicerade Lindholm skriften Döm ingen ohörd, där han söker försvara eller i varje fall förklara sitt  ställningstagande som Sveriges främste företrädare för världens mest avskydda politiska rörelse. Lindholm menar sig vara diskriminerad och förföljd: ”Skall lynchjustisen eller lag och rätt råda?” frågar han sig på skriftens försättsblad. Författaren anklagar pressen för att fara med osanning om det svenska nazistpartiets relationer med Tyskland och menar ytterligare, att de tyska koncentrationslägren knappast varit värre än den motsatta sidans krigsförbrytelser.

Lindholms skrift kom ut i en ny och nästan dubbelt så omfattande utgåva 1967. Talet om ”lynchjustis” var borta och författaren redogör för hur han tvingats tänka om. Han uppehåller sig vid rörelsens ambitioner att förena nationalism och socialism och söker vidare tona ned nationalsocialismens judehat. Istället menar han att den negativa inställningen till judar berodde på viljan att bevara den nordiska så kallade folkstammen (vilket för övrigt under 1920- och 1930-talen var ett gångbart tema hos de flesta partier). I en sista upplaga av skriften 1968 utvecklar Lindholm ytterligare tematiken från året innan.

Exakt när Sven Olov Lindholm övergick från att vara nationalsocialist till att bli vänsteranhängare och kommunist – han var medlem i Vänsterpartiet kommunisterna – är inte helt fastställt, men kanske kan man sätta gränsen vid 1967 då Lindholm dels kom ut med andra utgåvan av Döm ingen ohörd, dels höll ett tal vid den tidigare partikamraten Gösta Hallberg-Cuulas grav. Härefter blir det vänsterengagemang för hela slanten för den ärrade nazisten.

FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft. Sven Olov Lindholm hade vid flera tillfällen besökt Nazityskland och då icke minst partidagarna i Nürnberg. Han hade vederbörligen låtit sig imponeras av de fladdrande fanorna och facklorna, de till synes oändliga leden av uniformerade meningsfränder som i blankpolerade stövlar tågade till taktfast marschmusik och naturligtvis Führerns entusiasmerande tal. Då kunde han känna en oförglömlig gemenskap och sammanhållning.

Samma sorts känslor upplevde Lindholm på 1960- och 1970-talen i den så kallade FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft: det var fart, det var fest, det var folkgemenskap med flygande fanor och klingande spel! Han berättar under rubriceringen Soldatliv och politik hur han upplevde allt detta:

En gång – 1. maj 1974 – anförtroddes jag att bära fanan åt Vasa FNL-grupp vid demonstrationen från Kungsträdgården till Hötorget. Det var 12 000 i tåget. På Kungsgatan tänkte jag på, att här marscherade mina ”egna trupper” för snart 40 år sedan under fanor med samma färger – blå-gul-röd – och jag tyckte det var något symboliskt med detta: innerst inne är det ju samma rättsbegrepp som driver mig som då, fast det tar sig andra uttryck. (Citerat från Stenfeldt, sidan 234).

En mindre lyckad FNL-demonstration i Stockholm i december 1972: ”Hanoi Jane” Fonda har fått rödfärg i håret av en USA-vänlig motdemonstrant.

Sven Olov Lindholm hade aldrig någon framträdande position inom vänsterrörelsen och lär inte heller ha eftersträvat någon sådan. För honom räckte det på äldre dar gott med att känna folkgemenskap och sammanhållning som fanbärare vid FNL-demonstrationer. Hans politiska utveckling är dock minst lika intressant som Nils Flygs ideologiska metamorfos av motsatt slag. De båda männens öden och äventyr, sådana de beskrivs i Johan Stenfeldts läsvärda bok, ger en god bild av de slående parallellerna mellan kommunism, nationalsocialism och fascism.

Sven Olov Lindholm avled i sitt hem i Rönninge i Salems församling söder om Stockholm vid 95 års ålder 1998.

FNs pengar på väg att ta slut: dags att lägga ner eländet och bilda Demokratiernas förbund

FN-skrapan i New York.

FNs pengar är på väg att ta slut – kassan kan vara helt tom vid månadsskiftet oktober-november 2019. Det skriver FNs generalsekreterare António Guterres i ett brev till världsorganisationens omkring 37 000 anställda. https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/fn-chefen-fn-s-pengar-pa-vag-att-ta-slut

Underskottet uppgår för närvarande till 230 miljoner US dollar eller närmare 2,3 miljarder kronor. Orsaken uppges vara att medlemsländerna endast betalat in 70 procent av den totalsumma som behövs för att hålla verksamheten igång. Guterres föreslår bland annat att tjänstemännens resor begränsas till det absolut nödvändiga.

Förenta nationerna (United Nations) grundades den 24 oktober 1945 i syfte att främja internationellt samarbete. Organisationens högkvarter placerades i New York i USA. FN hade vid grundandet 51 suveräna stater som medlemmar. Från och med juli 2011, då Sydsudan togs in, har världsorganisationen 193 medlemmar. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6renta_nationerna

FN har genom åren svarat för flera minnesvärda insatser. Så spelade man, när den tidigare norske utrikesministern Trygve Lie var generalsekreterare, en avgörande roll vid den judiska staten Israels bildande den 14 maj 1948. När Koreakriget utbröt med det kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 beslutades att FN-styrkor från 16 nationer skulle ställa upp på det angripna landets sida.

Det finns sannolikt ytterligare ett antal exempel på att FN agerat på ett föredömligt sätt i samband med internationella konflikter. Med tiden har dock FN utvecklats i alldeles fel riktning och framstår i denna bloggares ögon alltmer som en impotent och beklagligt inkompetent och korrupt koloss på lerfötter. Organisationen kan på flera sätt jämföras med sin föregångare Nationernas förbund (NF, League of Nations).

NF bildades 1920 på initiativ av den amerikanske presidenten Woodrow Wilson för att förhindra framtida världskonflikter. Högkvarteret upprättades i schweiziska Génève. Paradoxalt nog röstade den amerikanska senaten nej till att ansluta Förenta staterna till NF; den hade tidigare också röstat nej till Versaillesfördraget efter Första världskriget. Målsättningen att förhindra internationella konflikter kom på skam då man misslyckades med att sätta stopp för Japans, Italiens och Tysklands utökande av sina respektive territorier med vapenmakt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nationernas_f%C3%B6rbund

Saudiarabien är en av medlemmarna i FNs råd för mänskliga rättigheter.

Nationernas förbund upplöstes formellt inte förrän 1946 men hade i praktiken upphört att fungera sedan Andra världskriget utbrutit med Nazitysklands invasion av Polen den 1 september 1939. Inte många sörjde dess frånfälle. Det kan nämnas att Sveriges statsminister Hjalmar Branting 1921 fick dela Nobels fredspris tillsammans med den norske politikern och pacifisten Christian Lange för sina insatser inom NFs ram. https://popularhistoria.se/politik/politiker/hjalmar-branting-arbetarnas-hovding

FN handikappas av att alla medlemsstater – totalitära diktaturer likaväl som demokratier – har en röst var vilket gör att hanteringen av organisationens angelägenheter blir oerhört tungrodd. Rent groteskt blir det när diktaturstater såsom Saudiarabien, Kuba, röda Kina, Venezuela, Förenade arabemiraten och Qatar spelar ledande roller som medlemmar i FNs råd för mänskliga rättigheter. Det enda land som rådet någonsin fördömt är Israel, vilket skett 15 gånger.

Liberalernas riksdagsman Fredrik Malm har med all rätt föreslagit att rådet läggs ner. https://www.svt.se/opinion/mr-radet

Inte heller FNs säkerhetsråd, som har fem permanenta och 15 medlemmar som väljs in på vardera två år, bidrar nämnvärt till att ge FN ett gott renommé. De fem permanenta medlemsstaterna USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och röda Kina har alla vetorätt vilket exempelvis gör att kineserna kan stoppa alla för dem misshagliga typer av agerande mot ockupationen av Tibet eller det frikostiga utdömandet av dödsstraff i landet.

Säkerhetsrådet

Enligt min enkla mening har FN i allt högre utsträckning urartat till att bli ett språkrör för motbjudande diktaturer och terrorrörelser som till exempel palestinaarabiska Hamas, som man vägrat fördöma. Det är hög tid att lägga ner, ej endast det parodiska människorättsrådet, utan hela eländet. Istället skulle FNs demokratiska medlemsländer kunna bilda ett Demokratiernas förbund, som på riktigt skulle kunna spela en konstruktiv roll i världen. https://www.varldenidag.se/nyheter/nar-fn-blir-sprakror-for-diktaturer-och-terror-regimer/reprlj!tECi1fV1QyMlqTJZTtUyag/

 

 

100 år sedan stilleståndsavtalet i Första världskriget: Macron flipp-floppar om Pétain, kallar nationalism ”förräderi”

Frankrikes president Emmanuel Macron försöker lägga ena handen på en måttligt road Donald Trumps knä då den senare besökte Paris inför högtidlighållandet av stilleståndsavtalet efter Första världskriget.

I samband med högtidlighållandet av 100-årsminnet av vapenstilleståndet i Första världskriget i Paris denna dag den 11 november hade Frankrikes president Emmanuel Macron ursprungligen planerat hedra marskalk Philippe Pétain (1856-1951). Denne spelade som segrande befälhavare i slaget vid Verdun 1916, då omkring 300 000 soldater stupade, en stor roll för att Frankrike slutligen stod på den segrande sidan i konflikten. https://edition.cnn.com/2018/11/08/europe/france-macron-petain-intl/index.html

Problemet för Macron var naturligtvis att Pétains hjälteroll 1916 kom att överskuggas av hans senare bravader som Frankrikes mest namnkunnige quisling. Pétain fungerade, efter att närmast dessförinnan ha varit fransk ambassadör i Spanien, i en ålder av över 80 år 1940-44 som president i den så kallade Vichy-regeringen vilken samarbetade med den nazityska ockupationsmakten.

Efter kriget dömdes han till döden som landsförrädare men fick straffet omvandlat till livstids fängelse på grund av hög ålder – han var mogen för pension redan vid utbrottet av Första världskriget – och hjälteinsatserna i det första kriget. Pétain dog slutligen 95 år gammal i fängelset. Vichy-regeringens verklige ledare var dess premiärminister Pierre Laval (1883-1945) som också han dödsdömdes och avrättades genom arkebusering den 15 oktober 1945.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Philippe_P%C3%A9tain

Philippe Pétain och Adolf Hitler under Andra världskriget.

Det hade inte varit sakligt fel av Macron att hedra Philippe Pétain, eftersom denne faktiskt spelat en betydande roll som framgångsrik fransk befälhavare under den första stora världskonflikten alldeles oavsett det senare förräderiet. Efter beskedet om att också Pétain, jämte andra framstående franska militärer, skulle hyllas vid en ceremoni i Paris på 100-årsdagen av stilleståndsjubiléet fick emellertid Macron kalla fötter till följd av all kritik och flipp-floppade.

Hur var det nu någon sade – att vara liberal är att vara kluven…

Det var den 11 november 1918 som stilleståndsavtalet i Compiègneskogen i regionen Picardie i norra Frankrike slöts vilket ändade kriget på västfronten. Den järnvägsvagn som hade använts som lokal för undertecknandet av avtalet användes den 22 juni 1940 av Adolf Hitler som plats för undertecknandet av kapitulationsavtalet mellan Frankrike och Tyskland i Andra världskriget. Vagnen hade dessförinnan hämtats från ett museum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vapenstillest%C3%A5ndet_i_Compi%C3%A8gneskogen_(1940)

Den slutgiltiga freden ingicks omsider genom Versaillesavtalet den 28 juni 1919, vilket genom att ålägga det förlorande Tyskland orimligt hårda krav lade grunden för Andra världskriget 1939-45. Tyskland förständigades utbetala astronomiska krigsskadestånd samt så gott som helt avveckla sin krigsmakt. Tyskland tvingades vidare överlämna alla sina kolonier i Afrika – Togoland, Kamerun, Tyska Sydvästafrika, Tyska Östafrika (Tanganyika, Burundi, Rwanda) och Tyska Nya Guinea – till segrarmakterna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Versaillesfreden

Georges Clemenceaus omedgörlighet vid fredsförhandlingarna i Versailles födde revanschlust i Tyskland.

Vidare tvingades tyskarna till segrarmakterna eller Nationernas förbund (NF) avstå från en rad områden i Europa såsom Elsass-Lothringen (Alsace-Lorraine), Nordslesvig, Västpreussen, Saarland, Posen (Poznan) och Danzig (Gdansk). Tyskland tvingades dessutom ta på sig hela skulden för kriget, vilket anses ha skördat omkring 10 miljoner offer.

En stor del av ansvaret för att freden i Versailles blev så hård och i Tyskland uppväckte en aggressiv revanschlusta tillfaller den tyskhatande franske politikern Georges Clemenceau (1841-1929), kallad ”den franske tigern”, vilken tillträdde som fransk konseljpresident den 17 november 1917 och innehade denna post till krigets slut och spelade en avgörande roll vid fredsförhandlingarna i Versailles som Tyskland inte var inbjudet till. https://sv.wikipedia.org/wiki/Georges_Clemenceau

Det är förståeligt att president Emmanuel Macron avstår från att hylla marskalk Philippe Pétain en dag som denna. Han skulle givetvis ha sluppit all uppståndelse om han inte initialt fört fram Pétains namn bland de krigshjältar som skulle hyllas – de negativa reaktionerna var minst av allt svåra att förutse. Macron har använt krigsjubiléet som en förevändning att angripa den ”nationalistiska spetälska”, som han menar riskerar bryta upp dagens Europa och har dessutom – hör och häpna – kallat nationalism ”förräderi”. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1RvJl/macron-varnar-for-nationalistisk-spetalska

Jämförelsen mellan den vapenskramlande nationalismen för 100 år sedan och dagens systemkritiska nationalism har emellertid, och med all rätt, fått kritik. Nationalistiskt betonade regeringar i länder som Ungern, Polen och Italien hotar inte några andra länder. Det är heller knappast ”Europa” utan snarare den antinationella  Europeiska unionen (EU) som hotas – i själva verket är det ju faktiskt EU och dess överstatliga anspråk som är den direkta orsaken till dagens nationalistiska trend.

Fredskorset i Bladensburg i Maryland.

Uppståndelse av ett helt annat slag har väckts i USA kring det så kallade fredskorset i Bladensburg i Maryland, ett tolv meter högt kors i cement som 1919-25 utformades av John Joseph Earley i syfte att hedra 49 av de fallna hjältarna från Första världskriget. Militanta ateister har sedan några år tillbaka bedrivit en hätsk kampanj för att få korset avlägsnat, och i oktober 2017 kom en amerikansk appellationsdomstol fram till att korset skulle vara ”okonstitutionellt”. Det har dock skapats en opinion som syftar till att bevara korset i dess nuvarande utformning. https://en.wikipedia.org/wiki/Peace_Cross

Första världskriget beskrivs ibland som ett helt meningslöst krig. Det är en inställning som jag inte delar. Under den tid det rasade kallades det stundom på grund av sin grymhet ”kriget som skulle avsluta alla krig”, men så blev det som bekant inte. Däremot innebar konflikten slutet för den militaristiska ideologi som jag kallat wilhelmismen och som vägledde främst kejsarrikena Tyskland och Österrike-Ungern vid denna tid.

Fotnot: Mer om Första, Andra och Tredje världskriget (det kalla kriget) och deras respektive betydelse kan läsas i Tommy Hansson: Ondskans imperier (Contra förlag 2002, 404 sidor).

Palestina i historisk tid och nutid: palestinier och araber är samma folk

Palestinas (det brittiska mandatets) flagga enligt franska uppslagsverket Larousse 1939.

Den så kallade Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, har träffat Frankrikes president Francois Hollande under sitt femtielfte försök att få den internationella menigheten inklusive FN att vända sig mot Israel. Abbas kommer även att besöka Turkiet, Ryssland, Tyskland och New York i samma syfte. http://www.i24news.tv/en/news/international/109984-160416-abbas-to-hollande-palestinians-fully-support-french-peace-initiative

Den omedelbara anledningen till Abbas anti-israeliska diplomati är det israeliska parlamentet Knessets historiska beslut att i efterhand legalisera 4000 israeliska bosättarhem i område C på den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska territorierna Judéen och Samarien. Det kontroversiella beslutet antogs med röstsiffrorna 60-52. http://www.jpost.com/Israel-News/Politics-And-Diplomacy/Knesset-passes-historic-Settlements-Bill-480768

Den palestinaarabiska sidan menar att beslutet innebär dödsstöten för ”tvåstatslösningen”, vilken innebär att en israelisk och en ”palestinsk” stat skall existera sida vid sida. I praktiken är tvåstatslösningen redan död – om inte förr gick den till de sälla jaktmarkerna när Barack Obama, kort före sin avgång som USAs president, i slutet av december instruerade USAs representant i FNs säkerhetsråd att inte inlägga sitt veto när rådet uppmanade Israel att avveckla bosättningarna. Israel brydde sig av förklarliga skäl inte heller om att komma till det möte i Paris nyligen där den ”palestinska” frågan diskuterades. http://edition.cnn.com/2016/12/23/politics/israel-official-rips-obama-un-settlements/

Israelisk polis släpar iväg en protesterande judisk bosättare i Amona.

Den israeliska vänstern rasade mot det israeliska parlamentsbeslutet, som av allt att döma togs därför att Israel fortsättningsvis vill undvika att behöva vräka judiska bosättare från deras hem i det omstridda området vilket skedde i Amona nyligen. Beslutet kan komma att överklagas. https://www.theguardian.com/world/2017/jan/31/israel-west-bank-settlement-homes

Den Palestinska myndighetens månande om tvåstatslösningen förtjänar enligt denna bloggare knappast att tas på allvar. Endast den judiska sidan godtog FNs delningsplan från 1947 avseende det forna brittiska Palestina-mandatet, och när Israel proklamerades den 14 maj 1948 gick palestinaarabiska styrkor jämte stridskrafter från omgivande arabstater till samlat angrepp mot den nybildade judiska staten. Araberna hade kalkylerat med en promenadseger men fick ordentligt på tafsen liksom i alla krig härefter.

FN-förslaget om tvåstatslösning besvarades alltså med krig för 69 år sedan, och även om den palestinaarabiska sidan numera påstår sig stödja tanken på en judisk och en arabisk stat sida vid sida står det för varje nykter betraktare klart att detta blott är en läpparnas bekännelse. Mahmoud Abbas/Abu Mazen talar med len röst när han träffar västliga ledare som Francois Hollande, men när han lägger ut texten på arabiska låter det helt annorlunda.

Mahmoud Abbas möter Fracois Hollande.

I ett TV-sänt tal i oktober 2016 säger ”president” Abbas att ”vi välkomnar varje droppe judiskt blod som spills i Jerusalem” och ett sätt för rättrogna muslimer att komma till paradiset och att judarna inte har rätt att sätta ”sina smutsiga fötter” på Tempelberget, där två muslimska helgedomar byggdes mer än ett halvt årtusende efter det att Herodes judiska tempel förstördes av romarna. Jag kan inte se att ett sådant uttalat stöd för urskillningslös palestinaarabisk terrorism stärker Abbas anspråk det minsta. Lyssna på Abbas här: https://www.youtube.com/watch?v=VfZHJWJJz7M

Abbas blodsretorik är inte några tomma ord. Palestinska myndigheten betalar sedan många år tillbaka ut löner till arabiska terrorister i israeliska fängelser och ger vidare ekonomiska bidrag till familjer som mist livet under utförande av terrordåd. Bidrag som betalas med det rikhaltiga stöd utifrån som gör att myndigheten kan hålla sig finansiellt flytande. Regeringen Löfven beslutade som bekant som en av sina första åtgärder efter tillträdet hösten 2014 att ge 1,5 miljarder kronor till Abbas myndighet. http://www.sydsvenskan.se/2016-10-12/terror-som-lonar-sig

Omvärlden skulle kunna sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin fortgående terrorverksamhet genom att klargöra att bidragen kommer att dras in om terrorn mot Israel fortsätter. Några allvarliga försök enligt den linjen har mig veterligt inte företagits – den enda part i Mellanöstern-konflikten det anses  politiskt korrekt att pressa är Israel.

I dag är det en allmänt utbredd uppfattning, att enbart etniska araber kan vara ”palestinier”. Så har det inte alltid varit. Länge var det i allmänhet judar som avsågs när ordet ”palestinier” kom på tal, och varför inte? Judar hade levt i det område som av den romerske kejsaren Hadrianus år 135, som en hämnd mot det bångstyriga judiska folket i den romerska provinsen Judéen, namngav ”Palestina” efter de historiska israeliternas arvfiende filistéerna.

Judar vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem på 1920-talet.

De moderna palestinaaraberna använder Hadrianii namninnovation för att rättfärdiga sin väpnade kamp mot den judiska staten och hävdar, att de i själva verket har rätt till det område där nämnda stat ligger. Det är en historieförfalskning som vore skrattretande om den inte hade fått så allvarliga konsekvenser i form av praktiskt taget daglig terror mot Israels civilbefolkning. Här en länk till en noggrann historisk exposé avseende ”den hadrianska förbannelsen”: http://www.think-israel.org/ronen.hadriancurse.html

Det dåvarande Palestina ingick länge i det Ottomanska/Osmanska riket, som ägde bestånd under mer än 600 år från slutet av 1200-talet fram till 1920, då området till 1948 kom att administreras av Storbritannien på uppdrag av FNs föregångare Nationernas förbund (NF) under namnet Brittiska Palestinamandatet. Såväl under ottomanerna som britterna levde araber och judar sida vid sida, ofta på ett hyfsat fredligt vis. Mer om Ottomanska riket här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/06/varfor-ar-ottomanska-riket-viktigt-i-dag/

För att vara övertydlig: alla invånare i Brittiska Palestinamandatet, liksom tidigare tidigare under ottomanerna, kallades ”palestinier” – judar såväl som araber. De som måste ha gjort störst avtryck var emellertid judarna, ty den flagga som gällde för området vid denna tid var en som hade ett blått fält till vänster och ett lika stort vitt till höger. Mitt i gränslinjen mellan de båda fälten en gul Davidsstjärna!

Detta framgår av en internationell flaggförteckning i det franska uppslagsverket Larousse från 1939 (se bilden överst). https://www.factualisrael.com/1939-palestinian-flag-look-like-surprised/

När vidare ett fotbollslag från det brittiska mandatet 1939 reste till Australien, ett annat område lydande under britterna vid denna tid, för att representera Palestina i en fotbollsmatch mot Australien, hade spelarna på sina tröjor en symbol i form av en stiliserad Davidsstjärna. Matchen refereras i form av en filmsnutt som kan beskådas här: http://www.jta.org/2015/05/27/news-opinion/the-telegraph/watch-palestines-soccer-team-play-in-1939

Förbrödring mellan australiensiska och palestinska fotbollsspelare 1939. Observera symbolen på den palestinske spelarens tröja!

För övrigt finns det en annan nationsflagga som tidigare hade den judiska Davidsstjärnan som motiv. Före nazisttiden var det denna typ av stjärna som prydde Marockos flagga – stjärnan kom sedan att ändra karaktär och få ett annat utseende (se bild nedan): https://www.factualisrael.com/moroccan-flag-nazis-rewrote-history/

Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” används i dag som ingredienser i en mytbildning som syftar till att rättfärdiga en arabisk strävan att utplåna den judiska staten Israel. Det är inte ett godtyckligt påstående som görs av denna bloggare utan är ett faktum, som i ett öppenhjärtigt ögonblick erkändes av den ledande PLO-politikern Zuheir Mohsen (1936-79) i en intervju med den holländska tidningen Trouw på 1970-talet.

Så här uttryckte sig Mohsen ordagrant (översättning från nederländska):

The Palestinian people does not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrian and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct ”Palestinian people” to oppose Zionism. Yes, the existence of a separate Palestinian identity exists only for tactical reasons. https://en.wikiquote.org/wiki/Zuheir_Mohsen

Marockos gamla flagga sådan den såg ut före nazisteran.

Klarare än så kan det näppeligen sägas. Palestinasupporters brukar invända att Mohsen var en högt uppsatt befattningshavare i det syriska Ba’ath-partiet med panarabism på programmet och därför inte representativ för PLO. Dock var Zuheir Mohsen född i Tulkarm i det Brittiska Palestinamandatet 1936 och därmed lika ”palestinsk” som någon av de andra PLO/Fatah-ledarna. Ja, faktiskt mer så än PLO-ledaren Yassir Arafat (1927-2004), även känd som Abu Ammar, som var född i Kairo i Egypten. Tulkarm ligger i nordvästra delen av den så kallade Västbanken.https://en.wikipedia.org/wiki/Tulkarm

I princip samma argument framfördes i ett psykotiskt uppskruvat tonläge i den egyptiska TV-kanalen Al-Hekma den 23 mars 2012, då den islamistiska terrorrörelsen Hamas (som kontrollerar Gaza) inrikesminister Fathi Hamad menade att palestinaaraberna i Gaza var just – araber. ”Hälften av oss har egyptisk, den andra hälften saudiarabisk bakgrund”, argumenterade Hamad och manade hela arabvärlden till heligt krig (jihad) för den ”palestinska” – det vill säga den arabiska – saken mot sionisterna, amerikanerna och imperialisterna. Detta därför att araber i ”Palestina” och på andra håll är ett enda folk. https://www.youtube.com/watch?v=Oo4yiUHs1HE

Den enda reella palestinska stat som existerar i nuläget är Jordanien (tidigare Transjordanien), vars befolkning till övervägande delen de facto består av vad som kallas ”palestinier”. Landet ockuperade olagligt efter det Första arab-israeliska kriget från 1949 till 1967 Judéen och Samarien – alltså ”Västbanken” – och östra delen av den urgamla judiska huvudstaden Jerusalem. 1967 lyckade Israel i Sexdagarskriget erövra dessa områden jämte Golanhöjderna i norr och Sinaihalvön i söder (Sinai överlämnades 1978 till Egypten efter Camp David-avtalet).

Det judiska och arabiska Palestina under brittiskt mandatärstyre 1922.

Således skulle man med fog kunna säga att det är Jordanien som är Palestina. Tvåstatslösningen är på så sätt redan ett faktum. Ju förr världen inser detta desto bättre! https://mellanosternidag.wordpress.com/israel-i-nordisk-media/jordanien-ar-en-palestinsk-stat/

Slutligen ett litet men slagkraftigt memento till alla som tycker att Israel skall bojkottas. Detta är lättare sagt än gjort, vilken mer än väl framgår av denna intelligenta presentation: https://www.youtube.com/watch?v=45Rkjp0rU-o

 

 

Kan det extrema Sverige bli ett normalt land?

 Sverige kan bli normalt på sju år, menar Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

”Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det.”

Detta är Jan Sjunnessons utgångspunkt i boken Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013, 328 sidor), som först skrevs på engelska för en utländsk läsekrets. Författaren ägnar större delen av boken åt att beskriva hur och varför Sverige blev så extremt och avslutar med en diskussion om hur landet skall kunna bli ett normalt västland.

Sjunnesson går omsorgsfullt till väga och kan knappast anklagas för att ha skrivit någon särskilt lättillgänglig bok som läsaren avverkar på en kaffekvart, men jag vågar påstå att den som ger sig i kast med läsningen kommer att bli rikt belönad. Här finns en stor mängd fakta och exempel av oskattbart värde för den som inte väjer för information och synpunkter som ofta är allt annat än politiskt korrekta. Författarens upplägg är att först rekapitulera Sveriges historia och sedan redogöra för dagens extrema samhälle. ”Tonen i boken är polemisk, ibland ironisk och det komplicerade ämnet Sveriges historia och extrema samtid starkt förenklat”, tillstår författaren (sidan 9).

Och förvisso krävs en viss förenkling för att pressa samman närmare 1000 år av svensk historia åren 1000-1930 inom ramen för knappt 22 sidor, som Sjunnesson gör i bokens andra kapitel. Noga taget inleder författaren sin historiska genomgång redan omkring 10 000 år före Kristi födelse, då det kilometertjocka istäcket började dra sig norrut för att ge plats för glest invandrande skaror människor.

Det var emellertid först med Kalmarunionens inträde 1397, skriver Sjunnesson, som landet började få kontroll över det egna territoriet. Det var bara ett fåtal i den tidens Sverige som kan sägas ha varit en del av dåtidens högkultur med dess förfinade seder och bruk av utländska språk, där latinet utgjorde ett lingua franca för samhällets tunna elitskikt.   

”Vad som blev specifikt svenska särdrag”, skriver Sjunnesson (sidan 29), ”var inte någon utvecklad fin adelskultur eller kulturliv utan det fria bondeståndet och såväl herrars som bönders planeringsförmåga och fascination av teknik. Det kärva klimatet tvingade fram god planering för att överleva i kyla och snö under sex månader på konserverad föda med få mänskliga kontakter och lite solljus. ”   

Jan Sjunnesson framhåller att i Sverige utvecklades tidigt förhållandevis demokratiska traditioner. Någon allmän rösträtt var det givetvis inte tal om, men fria självägande bönder tog som en självklarhet stämma och säte i den dåtida ståndsriksdagen jämte adel, präster och borgare. I det perspektivet har den svenska demokratin sex århundraden på nacken.

 Gustaf Vasa avmålad 1542.

Adelsmannen Gustaf Eriksson Vasa, vid rikets roder från 1521 till sin död 1560, blev den kraftfulla gestalt som kastade av det utländska (läs: danska) oket och för första gången i vår historia byggde upp en egentlig nationalstat, låt vara med ytterst hårdhänta metoder. Med det enda syftet att säkra statens ekonomiska överlevnad bröt den nye konungen med den romersk-katolska kyrkan, lät införa den lutherska protestantismen och konfiskerade kyrkornas tillgångar. Med katolicismen försvann dessvärre också mycket av den dåtida kulturen.

”Underdånighet och en ovilja att slåss för principer karakteriserade svenskarna redan vid tiden för Vasa”, kommenterar Sjunnesson (sidan 31). ”Uppsala universitet som inrättats år 1477 fick se sina lärda präster och lärare förlora rättigheter och undervisningen drogs in. Man skyllde på lärarnas kvarvarande trohet till katolicismen.”   

Alla såg dock inte stillatigande på när Gustaf Vasa och hans hejdukar med tillhjälp av våld, förtryck och hänsynslöst makt(miss)bruk rev ner allt det gamla för att bygga nytt. I Småland gjorde bondeledaren Nils Dacke uppror 1542-43 och även andra ansatser till motstånd förekom, i längden dock till ingen nytta. Upprorsmakarna kunde se fram emot död och pina i kungens hand. http://www.vasatiden.se/gustav-vasa/

Efter omkring 100 år med stormaktsstatus under regenterna Gustaf II Adolf, drottning Christina, Carl XI och Carl XII inträdde efter det så kallade Stora nordiska krigets slut 1721 vad som har gått till historien som Frihetstiden, då de båda partierna Hattarna (konservativa och rysshatande) och Mössorna (mer liberala och proryska) kreerade embryot till det moderna partiväsendet. Den friare tidsanda som nu kom att råda medförde ett uppsving för vetenskap, teknik och kultur, en utveckling som fortsatte även sedan Gustaf III upprättat ett kortvarigt kungligt envälde från 1772 fram till sitt hastiga frånfälle 1792.

Tyvärr tar Jan Sjunnesson över huvud taget inte upp enväldet och Gustaf IIIs betydande insatser för det svenska riket, något som skulle ha varit mycket befogat. ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, skaldade 1800-talsförfattaren och biskopen Esaias Tegnér, och faktum är att om inte den så kallade tjusarkonungen hade genomfört sin oblodiga statskupp och själv fattat tömmarna så är det mycket möjligt för att inte säga troligt att Sverige hade upphört att existera som självständig nation och tvingats dela Polens öde att delas upp mellan flera stormakter: https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetstiden

 Johan August Gripenstedt, omdanande finansminister i mitten på 1800-talet.

Något av ett startskott för den moderna tidens inträde i Sverige kan sägas ha varit den liberale adelsmannen Johan August Gripenstedts tid som finansminister 1856-66, då ekonomin förändrades i grunden. Sjunnesson beskriver Gripenstedts landvinningar på följande sätt (sidan 37): ”Under detta decennium infördes ekonomisk frihet, avreglering av banker och räntor, kvinnlig myndighetsålder vid 25 år, järnvägs- och telegrafutbyggnad, avskaffande av husaga och fri in- och utvandring. Mest betydelsefullt var naturligtvis frihandel, avskaffande av skråprivilegier och fri etableringsrätt.”   

Det må tyckas något märkligt att Sjunnesson i sin låt vara starkt komprimerade genomgång av den svenska historien avstår från att kommentera den kanske största reformen av dem alla: ståndsriksdagens avskaffande 1865 till förmån för en tvåkammarriksdag, där ledamöterna i den första kammaren valdes indirekt av landstingen. Endast män som levde upp till vissa ekonomiska och skatterelaterade kriterier omfattades av rösträtten medan kvinnorna fick rösträtt först 1921. https://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Fragor–svar/Riksdagens-historia/Nar-avskaffades-standsriksdagen/?sid=67288

Sjunnesson framhåller att vårt land under tiden 1870-1970 åtnjöt en i det stora hela obruten tillväxtperiod som internationellt sett var nära nog unik – endast Japan kunde uppvisa högre tillväxttal. Den socialdemokratiska rörelsen med dess mäktiga propagandaapparat har försökt påskina, att allt ekonomiskt och materiellt välstånd är ett resultat av den egna politiken. Så är det dock inte, konstaterar Jan Sjunnesson (sidorna 39-40):

En vanlig svensk tror nästan alltid att välfärdsstaten infördes av socialdemokratin på 1930-talet. Men forskare och engagerade medborgare utanför arbetarrörelsen känner till att vi redan på 1500-talet lade grunden för socknarnas fattighus och sjukstugor genom fattigvårdslagstiftningen. Sedan fortsatte välfärden att organiseras i frivilliga humanitärt inriktade självhjälpsorganisationer på 1800-talet när behoven växte med inflyttade arbetarfamiljer till städerna och fattiga på landet.

I själva verket var det en rad olika grupperingar som byggde upp vad som blivit känt som det typiskt svenska välståndet, vilket ännu i dessa yttersta av tider fungerar som magnet för de asylsökande av olika slag vilka från Mellanöstern och Nordafrika söker sig till det som tros vara paradisiska Sverige. Det var nykterhetsrörelser, kyrkor och andra religiösa samfälligheter, skytteföreningar, egnahemsbyggen, hantverksverkstäder, folkbildningscirklar med flera vilka alla brann för att ge allt fler svenskar en drägligare levnadsstandard både materiellt och andligt innan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades 1889.

 Hjalmar Branting – förste socialdemokratiske statsministern.

Därmed är vi inne på den långa eran av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Först ut av socialdemokratiska statsministrar var Hjalmar Branting, titulerad redaktör, som blev regeringschef första gången 1920. Branting fick för övrigt, tillsammans med norrmannen Christian Lange, Nobels fredpris året därpå för sina insatser inom det då nyligen bildade Nationernas förbund (NF). Här en förteckning över våra statsminsitrar från och med Louis De Geer till och med Stefan Löfven: http://web.comhem.se/dier/

Betecknande nog har Jan Sjunnesson valt att kalla bokens tredje kapitel för ”Hybris 1930-1970”. Det var på hösten 1932 som Socialdemokraterna inledde, med Sjunnessons ord (sidan 59), ”världens längsta folkvalda regeringsinnehav, 44 år från år 1932 till år 1976”. Sistnämnda år fick sossarna och deras stödtrupper i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) se sig slagna av den borgerliga trojkan Centerpartiet, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet med förstnämnda partis ledare Thorbjörn Fälldin som statsminister.

Den avgångne statsministern Olof Palme lovade nu i TV med illa dold illvilja att ”Nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”. Om Palme och sistnämnda citat skriver förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson här: http://stenkyrka.blogspot.se/2011/02/25-ar-sedan-mordet-pa-olof-palme.html

Med Olof Palme i landets ledning 1970 inleddes oundvikligen Sveriges nedgång som nationellt socialt experiment, och att den i breda lager älskade landsfadern Tage Erlander efter 23 år som statsminister valde att lämna över till just denne arrogante och flåsradikale överklassprätt är en av de politiska gåtor jag då och då brukar fundera över. Palme var nämligen enligt mitt förmenande på alla sätt en katastrof, även om Jan Sjunnesson menar att hans inverkan på det svenska samhället var ”på gott och ont” (sidan 95).

Författaren sammanfattar Palmes insatser på följande sätt (sidan 97):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare.

 Vapenbröder i kampen mot den judiska staten Israel: Olof Palme och Yassir Arafat.

Icke minst grenomförde Olof Palme tillsammans med en handfull likasinnade socialdemokratiska politruker en radikalisering av svensk utrikespolitik med stöd till kommunistiska diktaturer såsom Kuba, Nordvietnam och Östtyskland samt marxist-leninistiska upprorsrörelser i Tredje världen, vilka kämpade med vapen i hand mot så kallad kolonialism och imperialism.

Med sin överklassbetingat negativa syn på judar föll det sig också naturligt för Palme att ge den judiska staten Israel på båten och upprätta vänskapliga förbindelser med den palestinaarabiska terrorrörelsen PLO och det anslutande partiet al-Fatah under den bisarre Yassir Arafats ledarskap. Det är ett arv som sedan dess omsorgsfullt förvaltats av sosseriet, något som resulterade i att regeringen Löfvens första åtgärd efter sitt makttillträde hösten 2014 var att erkänna ”Palestina” som självständig stat.

Frågan är då hur den extremt experimentella och läckande skutan Sverige med en immigrationspolitik som i realiteten består av svängdörrar och en häpnadsväckande underdånighet gentemot allt som luktar främmande seder och kulturer, även omfattande öppet kvinnoförakt och barnäktenskap, skall kunna vändas och tätas så att vi åter kan bli vad Sjunnesson kallar ”en normal nation”.

Att det är en hjärtefråga för folk-och opinionsbildaren Jan Sjunnesson förstår vi av att han i inledningen på kapitel 7, ”Ett normalt Sverige”, skriver (sidan 291): ”Att göra Sverige till ett normalt land är syftet med att skriva och ge ut denna bok på eget bevåg.” Främsta hindren på vägen för att uppnå denna onekligen nobla målsättning är enligt författaren hög beskattning och omfattande välfärdsstat; extrem sekulär rationalism och individualism; tyst konformism och öppet åsiktsförtryck; vänsterpolitik.

Visst ligger det en hel del i den beskrivningen. Något konkret recept på hur förvandlingen skall gå till ges dock inte av Sjunnesson, men utan tvivel fäster han – liksom denna bloggare – betydande förhoppningar vid den ”Sverige-vänliga” rörelsen inklusive Sverigedemokraterna, en rad alternativa medier som lyckats med konststycket att luckra upp den hävdvunna åsiktskonformismen samt ideellt verkande individer som han själv.

 Folk- och opinionsbildaren Jan Sjunnesson.

Jan Sjunnesson menar att det under åren 2013-2020 skall kunna gå att förvandla Sverige från extremt experiment till ett land i normalare tillstånd. Således befinner vi oss just nu mitt i denna omvandlingsprocess. Det vill säga lika lång tid som det tog för palmeismen att de sju åren 1969-76 förändra Sverige i extrem riktning. ”Att bli normal är att tillfriskna från paniksyndrom och rädslor för vad folk ska säga”, avslutar Jan Sjunnesson föreliggande skildring av Sverige (sidan 307). ”Det är inte farligt. Det är normalt.”

Varför är Ottomanska riket viktigt i dag?

 Ambassadör Mats Bergquist kunde konstatera, att vi ännu lever med konsekvenserna av Ottomanska imperiets upplösning.

Det muslimska Ottomanska (Osmanska) riket eller imperiet var en av världens stormakter i mer än 600 år.

Det utropades år 1308 av sultan Osman (Othman) I (1258-1326) i Anatolien i det nuvarande Turkiet och omfattade som mest delar av sydöstra Europa, Mellanöstern inklusive arabvärlden, delar av Nordafrika och Kaukasus samt hela Mindre Asien. 1453 erövrade riket Konstantinopel, det nuvarande Istanbul, och avslutade därmed det Bysantinska riket (Bysans) som ägt bestånd i ett årtusende.

Om Ottomanska riket talade förre diplomaten Mats Bergquist (född 1938), yngre bror till diplomaten och författaren Lars Bergquist, vid en sammankomst ordnad av Samfundet Sverige-Israels stockholmsavdelning den 4 november. Mats Bergquist var 1987-92 Sveriges ambassadör i Israel och tjänstgjorde därefter som ambassadör i Helsingfors och London. Han är i dag knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Rubriceringen på Bergquists föredrag löd ”Mellanöstern i upplösning. Skulle det Ottomanska imperiet ha räddats?”. För att besvara frågan i rubriken ovan kan sägas att Ottomanska riket och framförallt dess fall 1923 är viktigt därför att det bildar utgångspunkt för dagens turbulenta situation i Mellanöstern, där det enligt ambassadör Bergquist finns endast tre stablila länder: Israel, Saudiarabien och Iran. Det är därtill bara två av länderna i regionen som ej haft mer eller mindre ”drakoniska” regimer: Israel och Libanon.

 

Osman (Othman) I grundade det Ottomanska eller Osmanska riket.

Det krävs inte särskilt mycket tankearbete för att inse, att det är en fantastisk prestation att få ett imperium att äga bestånd i över ett halvt årtusende. I slutet av 1800-talet började dock riket under ledning av den svage sultanen Abd ül-Hamid II (1842-1918) knaka betänkligt i fogarna. Året innan denne tillträdde som regent drabbades riket av en statsbankrutt, varvid dess finanser ställdes under internationell kontroll. I kriget mot Ryssland 1877-78 åkte man på ett svidande nederlag.

Även om Ottomanska riket, med Bergquists ord, var svårt ”penetrerat” av utländska makter och intressen, lyckades sultanen i början på 1880-talet med hjälp av inkallade tyska ämbetsmän reducera statsskulden och även frigöra sig från dåliga inhemska rådgivare. Med assistans av tyska officerare infördes vidare 1887 en ny militärlag. Så småningom kom Hamid emellertid åter i händerna på usla rådgivare och störtades slutligen i en av de så kallade Ungturkarna genomförd statskupp 1909. Hamid efterträddes först av Mehmet V som i sin tur ersattes av Mehmet VI, som därmed fram till sin avgång 1922 blev det osmanska rikets siste sultan. Han avled i landsflykt i italienska San Remo 1926.

Om det kaos som rådde i det Ottomanska riket i det slutande 1800- och det begynnande 1900-talet har Jan Olof Olsson (Jolo) skrivit så i sitt bokverk 20e århundradet (del 2):

Politisk förvirring rådde i det inre. Därav ville både de undertryckta minoriteterna och grannfolken begagna sig. Drömmen var att tränga bort det muhammedanska Turkiet från alla dess besittningar på den europeiska kontinenten. Plundringen av det sönderfallande turkiska väldet hade börjats av Österrike 1908. Den skulle fortsätta och utvidgas till det första världskriget.

Mehmet VI blev det Osmanska imperiets siste sultan.

1911 krävde Italien att få lägga beslag på den osmanska provinsen Tripolis i Nordafrika med antika romerska rötter. Det ett år långa kriget slutade med att det Ottomanska riket tvingades lämna ifrån sig sina nordafrikanska besittningar till Italien, som emellertid fick harva på i ytterligare 20 års krig mot de libyska beduinstammarna. Tripoliskriget avlöstes av två Balkankrig vilka i sin tur växte ut till det på många sätt omvälvande Första världskriget 1914-18.

Ottomanska riket/Turkiet valde att i det så kallade Stora kriget ansluta sig till Centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern i den blodiga kraftmätningen med Ententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland; 1917 anslöt sig Förenta staterna till den senare alliansbildningen.

”Första världskriget blev en totalkatastrof för Ottomanska riket”, konstaterade ambassadör Bergquist, ”även om man lyckades hejda Storbritannien vid Gallipolis i Dardanellerna 1915. Samma år ville Storbritannien genom Lawrence of Arabia (det vill säga den brittiske officeren, författaren och arkeologen Thomas Edward Lawrence, bloggarens anmärkning) få till stånd ett arabiskt uppror mot turkarna genom löften om vad araberna tolkade som ett stort arabiskt rike.”

I skuggan av världskriget hade Osmanska riket/Turkiet anställt folkmord på omkring en miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, greker och andra kristna grupper i syfte att skapa en mer homogen nation. Genom fördraget i franska Sèvres 1920 tvingades turkarna acceptera att det Ottomanska riket skulle styckas upp och att den kurdiska folkgruppen skulle tillerkännas självständighet.

 Det moderna Turkiets fader: Mustafa Kemal Atatürk.

Den unge officeren Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) tillhörde dem som inte accepterade fördraget. Han upprättade en skuggregering i Ankara, varifrån han ledde det Grek-turkiska kriget 1919-22 som slutade med en avgörande turkisk seger. 1923 lät Atatürk utropa den moderna Republiken Turkiet och genomföra en rad reformer som syftade till att ge Turkiet en mer modern, sekulär och provästlig identitet.

Det framgick av Mats Bergquists anförande att, innan Första världskriget kunde slutföras, skedde ytterligare diplomatiska händelser som kom att leda fram till den situation vi i dag har i Mellanöstern. 1916 ingicks det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike vilket föranstaltade om en uppdelning av det Ottomanska riket mellan britter, fransmän, italienare och ryssar. Syrien och Libyen blev då franska mandat under Nationernas förbund (NF), medan Palestina, Transjordanien och Irak föll på britternas lott.

Den 2 november 1917 utfärdade så den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour den så kallade Balfourdeklarationen till den brittisk-judiske ledaren Walter Rothschild, där Storbritannien förklarade sig stödja tanken på ett ”judiskt nationalhem” i Palestina, förutsatt att detta icke skulle inkräkta på arabernas situation i samma område.

 

 Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann (till höger) med USAs president Harry S Truman.

Sionistiska ledare såsom den inflytelserike Chaim Weizmann, staten Israels förste president, tolkade detta som ett klartecken för ett framtida bildande av en självständig judisk stat och satte igång en omfattande judisk invandring till området vilken motsvarades av en minst lika stor arabisk invandring till Palestina från omkringliggande arabiska områden. Bergquist underströk att det var en mycket svår situation för Storbritannien:

Britterna lovade allt möjligt till araberna inklusive stora mutor. Det hängde inte riktigt ihop. Man ville vinna kriget mot Tyskland och gav alltför många löften. Britterna kom att sitta med Svarte Petter med bland annat stora arabiska uppror i Irak och Palestina där stormuftin av Jerusalem var inblandad. I 30 år försökte britterna balansera mellan sionister och araber innan de slutligen tvingades bort.

1948 kunde den judiska staten Israel utropas i Tel Aviv av Israels förste premiärminister David Ben Gurion samtidigt som araberna, som till skillnad från judarna inte accepterat FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och arabisk del, gick till militärt angrepp i hopp om att driva bort judarna. Något som ju skändligen misslyckades.

100 år efter Första världskrigets början och det Ottomanska rikets upplösning lever vi i dag fortfarande med konsekvenserna därav, icke minst framväxten av den fruktansvärda islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS). Ännu har ingen ordning som kan accepteras av alla inblandade parter upprättats, vilket enligt Bergquist understryker de problem som alltid skapas genom imperieupplösningar.

 Thomas Edward Lawrence, även känd som Lawrence of Arabia.

Den svenska regeringens erkännande av dagens så kallade Palestina hade ambassadör Bergquist, som jag tolkar det, inte mycket till övers för: ”Den palestinska regeringen bestående av Hamas och Fatah är bara en papperskonstruktion. En tvåstatslösning, om den kunde åstadkommas, skulle sända en viktig signal till regionen men den skulle inte lösa alla problem som en del tror.”

Frågan om det Ottomanska imperiet borde ha räddats med tanke på de problem upplösningen av detsamma medfört hängde slutligen litet i luften denna kväll. Med tanke på imperiets många inbyggda problem och den kaotiska dödskamp dessa ledde till förstod nog dock alla närvarande, att detta inte var något reellt alternativ.

 

 

Sharons död: antisemitiska myter lever och frodas

 Örebromoskéns talesman Aisar Al Shawbkeh sprider antisemitiska myter och vill tillåta lätt misshandel av muslimska kvinnor.

http://na.se/nyheter/nyheter/1.2342028-talesperson-for-moske-sharon-gjorde-blodpudding-av-barn–

Om judar har genom historien spridits de mest blatanta skrönor. Som att de skulle förgifta brunnar och därmed ge upphov till dödliga farsoter bland de kristna samt att de skulle slakta kristna barn för att få tillgång till deras blod för sina riter. Skrönorna troddes av många vilket gav upphov till pogromer och förföljelse.

För en samlad bild av judehatet genom historien rekommenderar jag boken Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag  2008, 696 sidor).

Att judehatet och med detta benägenheten att sprida rövarhistorier om påstått ondskefulla judar långt ifrån är utrotat vittnar en facebookkommentar nyligen om. Imamen Aisar Al Shawbkeh, talesman vid Örebromoskén i Vivalla, vidarebefordrade följande historia angående den nyligen avlidne israeliske ledaren Ariel Sharon:

En gång när han skulle fira sin födelsedag beordrade han några israeliska soldater att slakta och tömma några palestinska barn på blod. Han skulle använda deras blod till att göra i ordning blodpudding och servera på hans födelsedagskalas. Han har legat i koma sedan 2006. Gud är rättvis. Denna berättelse har våra äldre berättat om och några av dessa barn kände dem och kände även deras föräldrar. Han blev kallad Drakula efter den händelsen.

Till Nerikes Allehanda – se länken överst – säger Aisar Al Shawbkeh att ”han tycker att han borde ha rätt att uttrycka sig i en privat Facebook-status utan att för den skull behöva figurera i media”. Han menar även att han bara vill uttala sig i media ”om sånt som rör Örebromoskén”. Välkommen till verkligheten, Aisar, som fortsätter: ”Jag borde som sagt ha rätten att uttrycka mig som privatperson, men kanske formulerade jag mig ändå på ett felaktigt sätt.” Kanske det, ja.

 Stilenlig antisemitisk/antiisraelisk nidbild.

Aisar tillstår att han kan förstå om folk blev upprörda över skrönan om Sharon och tillägger: ”Jag tar tillbaka det där jag skrev om blodpudding.” Han vidhåller dock att Sharon var ”en krigsförbrytare och en av de hemskaste ledare Israel haft…”. Att Sharon tog initiativet till att överlämna Gazaremsan i palestinaarabiska händer och satsade slutfasen av sin karriär på att söka få till stånd fred i regionen förefaller inte ha gjort något intryck på Örebromoskéns talesman.

Aisar Al Shawbkeh har tidigare gjort sig känd för att förorda månggifte och att mannen skall få slå en kvinna med ”lätta slag”:

http://www.exponerat.info/det-ar-kvinnofientligt-i-orebro-moske/

Ariel Sharon (1928-2014) tillhör de relativt få israeliska ledare som föddes i NF-mandet Palestina. Kronan på hans karriär blev premiärministerposten, som han innehade 2001-2006. Sedan han hamnat i koma efter ett svårt slaganfall efterträddes han av Ehud Olmert,

Som ung man anslöt sig Sharon till den paramilitära organisationen Haganah, som bland annat utförde attentat mot det brittiska styret och slog till mot palestinaarabiska ställningar. Sharon var inte känd för att lägga fingrarna emellan i dessa operationer. Efter staten Israels bildande 1948 och utbrottet av Första arabisk-israeliska kriget kom Haganah att uppgå i den reguljära israeliska armén, och Ariel Sharon blev ledare för Enhet 101, vilken utförde vedergällningsaktioner mot palestinaaraber och krigförande arabiska grannstater. Det har sagts att Sharons verksamhet stärkte Israels stridsmoral.

 Ariel Sharon (till höger) och Israels försvarsminister Moshe Dayan under Yom Kippur-kriget.

Då Yom Kippur-krigets utbrott tog den israeliska staten på sängen 1973 blev Ariel Sharon befälhavare för 143. pansardivisionen i Sinaiöknen; Sharon ledde Operation Gazelle som vände krigslyckan till Israels fördel. Sharon framstod som nationalhjälte och kunde från den plattformen inleda en unik karriär som militär och politiker. Han var med och bildade det borgerliga Likud-partiet 1973 och var dess ledare 1999-2005. Sharons första statsrådspost var som jordbruksminister 1977-81 varefter han var försvarsminister 1981-83.

Under Israels invasion av Libanon 1982 ansågs han bära ansvaret för att ha låtit libanesisk kristen milis utföra massakrer i palestinska flyktingläger och var tvungen att avgå. Han fortsatte emellertid som så kallad minister utan portfölj eller konsultativt statsråd. Ariel Sharon ansågs länge vara en typisk ”hök”, en image som förstärktes då han förkastade Osloavtalet mellan israeler och palestinaaraber 1993.

På 1990-talet blev Sharon infrastrukturminister respektive utrikesminister under Benyamin Netanyahus Likud-styre. 2000 gjorde han ett högeligen uppmärksammat och kritiserat besök på Tempelberget i Jerusalem, vilket fick PLO-ledaren Yassir Arafat att dra igång den Andra intifadan. Så lyder i alla fall den mest spridda versionen av ursprunget till detta uppror. I själva verket hade planerna för Andra intifadan redan utarbetats av Arafat då Sharon besökte Tempelberget:

http://si-info.org/index.php?id=853

Som premiärminister kom Ariel Sharon 2004 fram till, att han skulle låta palestinaaraberna få Gazaremsan. 2005 hölls där val, vilka av Carl Bildt betecknades som ett skolexempel på demokrati. Må så vara, men valen resulterade i att den islamistiska terrorrörelsen Hamas kom till makten och så gott som omgående började överösa Israel med missiler. Den 21 november chockade Sharon omvärlden genom att lämna Likud och bilda mittenpartiet Kadima (Framåt), som satsade på att nå fred med palestinaaraberna.

 Ariel Sharon: han personifierade Israel.

I januari 2006 drabbades så den gravt överviktige Sharon av först en lindrigare och därefter allvarlig stroke, vilket resulterade i att han hamnade i koma. Efterträdare som regeringschef blev som sagt Ehud Olmert.

Man kan på många sätt säga att Ariel Sharon med sin mångskiftande bana personifierade Israels kamp att, omgivet av idel fiender, genom en blandning av väpnad styrka och kompromisser överleva som demokrati i ett primitiv region. Frid över hans minne.