Monarkin, känslorna och romantiken

 Sofia och Carl Philip. Tjusigare par får man leta efter.

Det har varit lysande dagar för den svenska monarkin. Lördagen den 13 juni sammanvigdes prins Carl Philip med Sofia Hellqvist, en före detta lättklädd modell som nu tilldelats titeln prinsessa av Sverige. Och måndagen den 15 juni nedkom prinsessan Madeleine med en son, paret Christopher O´Neills och Madeleines andra barn efter prinsessan Leonore som nu blir storasyster. Nykomlingen har begåvats med namnen Nicolas Paul Gustaf och titeln hertig av Ångermanland.

Jag vågar nog påstå att huvuddelen av svenska folket har följt dessa händelser med betydande intresse och välvilja. Monarkin och den nuvarande kungafamiljen av huset Bernadotte har en grundmurad ställning i det svenska folkdjupet, låt vara att tidigare skandalskriverier naggat de positiva opinionssiffrorna marginellt i kanten.

Det skall icke undanskymmas att det finns ett antal tämligen goda förnuftsskäl som talar för republik, kanske lika många som talar för monarkin. I ett avseende är emellertid monarkin helt överlägsen republiken: det känslomässiga inslaget. För mig liksom säkerligen en överväldigande majoritet av landets rojalister och kanske också andra är monarkin en känslosak. Jag inte kan se några som helst fel i detta.

 En medalj med vår medeltida konung Erik läspe och halte som motiv.

Som den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) framhöll i sin memoarbok Rapsodi i blått (1974):

Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i all ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik – och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.

Emotionella drivkrafter spelar alltså en väl så stor roll roll både inom politiken och det mänskliga livet över huvud taget som rationella och intellektuella sådana. Det finns även ett flertal nog så förnuftsmässiga skäl för att behålla vårt tusenåriga kungadöme, såsom att det svårligen kan tänkas någon bättre good-will för Sverige.

Jag känner mig ganska säker på att ett antal republiker skulle vara redo att sälja sin  president till lägstbjudande i utbyte mot ett monarkiskt statsskick.

Varför inte avsluta med ännu ett Gunnar Unger-citat:

   För att bli alltmer personlig: jag tycker det är trevligt med kungar och drottningar och prinsar – för att inte tala om prinsessor; jag är en varm anhängare av kvinnlig tronföljd. Jag tycker om kronan och äpplet och spiran och svärdet och jag tycker om silvertronen och den hermelinsbrämade manteln.

 Konung Carl XVI Gustaf på silvertronen läser trontalet 1974.

Ja, vem gör inte det? Möjligen då förhärdade republikaner utan sinne för vare sig historia eller romantik och vilka tjatar om att allt i alla lägen måste vara så förtvivlat jämlikt och demokratiskt och att ingen följaktligen skall kunna, som det så förnumstigt brukar heta, födas till sitt ämbete.

Normalt är jag också en varm anhängare av jämlikhet och demokrati. Men varför då inte låta vårt konstitutionellt monarkiska statsskick vara undantaget som bekräftar regeln? Demokratiskt är det under alla omständigheter så tillvida som det beslutats av riksdagen samt åtnjuter en överväldigande popularitet i folkdjupet.