Pride: När upplysning blir till upplösning

Läderbögar på marsch.

Så var då Pride-spektaklet över för denna gång med den vanliga, ohöljt exhibitionistiska paraden genom Stockholms gator. Där gaypoliser och dito militärer tjoade ikapp med så kallade läderbögar, riksbögar som Mark Levengood och Jonas Gardell och ett antal politiker som vill framstå som fräscht fördomsfria.

Och för allan del, låt dem tjoa. Vi har som bekant grundlagsfäst demonstrations-, åsikts- och yttrandefrihet här i landet. Jag är dessutom en tolerant person som hyllar principen ”leva och låta leva”. Ändå kan jag inte låta bli att undra över varför det är så viktigt för en del att visa upp sin sexuella läggning till allmänt beskådande. För mig är sex en privatsak mellan mig och min älskade, inte ett utställningsföremål att köra upp i ansiktet eller till äventyrs röven på folk.

Parallellt med att Pride avslutades tillkännagav regeringen sin avsikt att överväga slopa den hittillsvarande åldersgränsen på 18 år för könsbyte. Man skall alltså inte längre ha behövt uppnå myndig ålder för att fatta ett så livsavgörande och oåterkalleligt beslut som att genomgå en könsbytesoperation. Pådrivande i frågan har varit integrationsminister – under prideveckan hbtq-minister – Erik Ullenhag (FP) tillsammans med RFSLs ordförande Ulrika Westerlund.

Det är alldeles tydligt att vi lever i vad Bibeln kallar de yttersta dagarna då allt vänds upp och ner och välts över ända och då upplysningstid blir till upplösningstid.

Jag utkom 1993 med boken Åter till det kalla kriget (Contra förlag), en samling artiklar och uppsatser publicerade från och med 1974. I den avslutande delen av boken listar jag under rubriceringen ”Vänsterns nya kläder” ett antal företeelser jag menade skulle komma att överta den doktrinära kalla krigs-kommunismens roll som instrument för samhällsomstörtningen. Det första avsnittet i denna del valde jag att kalla ”Bögrevolten”.

Jag hänvisar i detta avsnitt till den nordamerikanske författaren och nobelpristagaren Saul Bellow (1915-2005), vilken menade att den så kallade queerfilosofin går ut på att klubba ner allting som utgår från etablerad tradition och etik. I sammanhanget citerar jag den förre vänsterradikalen David Horowitz, som i tidskriften The American Spectators januarinummer 1993 skrev följande:

För de nya radikala teoretikerna är fienden inte längre en styrande klass, en hegemonistisk ras eller ens ett dominerande kön. I stället är den själva naturens sexualordning. Förtrycket ligger i just idén om det ”normala”, den ordning som indelar mänskligheten i två kön. I stället för ett klasslöst samhälle som den frälsande framtiden, anvisar bögteoretikerna en könsfri värld.

Saul Bellow fick Nobels litteraturpris 1976.

När jag iakttar förhållandena i västvärlden i dag inser jag med en rysning hur rätt Horowitz hade när han skrev detta för 20 år sedan. HBTQ-revolten förkunnar således ej endast Guds och samhällets utan själva naturens död. Som jag ser det finns det klara paralleller mellan queerfilosofin och Nietzsches övermänniskoideal om den allt övervinnande människan som sin egen gud.

Vi bevittnar i dag hur den ursprungligen underjordiska och starkt avantgardistiska bög- eller queerfilosofin flyttar in i västvärdens regeringskanslier, och att Sverige – den sociala ingenjörskonstens förlovade land – går i bräschen för denna utveckling är endast symptomatiskt. Här har termen ”hen” myntats för att understryka det könlösa idealet, och nu vill alltså regeringen tillåta könsbyte för barn.

Jag är som sagt tolerant. Låt var och en leva som den vill och ta ansvar för sina handlingar. Vad HBTQ-rörelsen kräver är dock inte tolerans utan obetingad lydnad och acceptans gentemot de egna regnbågsidealen. Alla avvikande röster avfärdas såsom svårartat homofobiska och bigotta, om nu någon kommer ihåg det uttrycket. All fri debatt skall strypas och dissidenter marginaliseras.

HBTQ-rörelsen är en del i det samlade politiskt korrekta projektet som även innefattar extrem feminism, galopperande miljöradikalism och mer eller mindre svagsint antirasism. I det sistnämnda konceptet ingår axiomet att all invandring är bra och att alla som inte tycker så är rasister.

I Iran bestraffas homosexualitet med offentlig hängning.

Nu blir det dock komplicerat för HBTQarna. Den ohämmade invandringen medför nämligen ett stort inflöde av muslimer, vilka enligt islams och Koranens påbud har en mycket negativ inställning till allt som har med homosexualitet att göra. I starkt muslimska länder döms således homosexuella till döden – i Iran utförs dödsstraffet genom offentlig hängning. Eftersom våra HBTQ-aktivister inte vill förarga muslimska invandrare avstår man dock från att kritisera sådana företeelser. Många ordinära homosexuella genomskådar dock detta. På annat sätt kan man knappast tolka det faktum att Sverigedemokraterna enligt vissa undersökningar är det mest populära partiet bland homosexuella.

Däremot går det utmärkt att hoppa på ett halvdemokratiskt land som Ryssland, där nyligen lagar som begränsar homosexuell propaganda främst bland barn och ungdom antogs. Det var därför knappast någon sensation när den bisarre musikern och centerpartisten Alexander Bard gick till hårt angrepp på Ryssland i samband med årets Pridefestival.

Alexander Bard vågade ge sig på Ryssland men inte Iran.

Vi får väl se hur det går med de ideologiska försöken att avskaffa den naturliga könsordningen i den nya, sköna värld som Sverige blivit. Personligen är jag övertygad om att dessa försök till slut kommer att haverera, precis som den människofientliga kommunismen gick under som globalt hot mot freden och friheten i världen. Att ge sig på själva naturen brukar i långa loppet inte vara någon god idé.