Karolinska universitetssjukhuset är på nionde plats på Wiesenthal-centrets lista över antisemitiska händelser i världen.
Så har det hänt igen. Sverige representeras för tredje gången från och med 2014 på den amerikanska människorättsorganisationen Simon Wiesenthal Centers årliga lista över de tio mest remarkabla antisemitiska incidenterna. Den här gången är det Karolinska universitetssjukhuset som tvingas schavottera på detta föga smickrande sätt.
Tvåa på listan är den muslimske amerikanske predikanten Louis Farrakhan, ledare för organisationen Nation of Islam, på grund av ett bisarrt antisemitiskt tal Farrakhan höll i Detroit. Tredjeplatsen upptas av amerikanska universitet, vilka fylldes av judefientligt klotter, svastikor och antisemitiska anslag efter Robert Bowers massaker i Pittsburgh.
Wiesenthal-listans fjärde plats upptas av det brittiska Labour-partiets ledare Jeremy Corbyn, som anklagas för att äventyra judiskt liv i Storbritannien med sin antisemitiska retorik. Nummer fem är FN-organisationen United Nations Relief and Works Agency (UNRWA), som anges möjliggöra terrorrörelsen Hamas antisemitiska hjärntvätt av barn i Gaza.
Nummer sex på den aktuella listan är det amerikanska företaget Airbnb, som förser flygresenärer med logiförslag; företaget har dragit bort 200 platser i de israeliskkontrollerade områdena Judéen och Samarien (det så kallade Västbanken) från sina listor. Sjunde platsen intas av German Bank for Social Economy, som anses underlätta den ekonomiska verksamheten för Israel-fientliga så kallade BDS-rörelser (BDS står för Boycott, Divestment, Sanctions).
Åtta på listan är den amerikanska biskopen Gayle Harris i Massachusetts, som spridit lögnaktiga påståenden om att israeliska soldater arresterat ett treårigt arabiskt barn på Tempelberget i Jerusalem och skjutit en arabisk 15-åring i ryggen. När biskopen konfronterades med sina falska påståenden sade hon att hon fått dem från tredje part. Nionde platsen beläggs av Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm och tionde av före detta Pink Floyd-medlemmen Roger Waters, en beryktad bojkottivrare med ambitionen att tala om för Israels judar vad antisemitism är.
Labour-ledaren Jeremy Corbyn är på fjärde plats på antisemitlistan.
Karolinska universitetssjukhuset, med nära kopplingar till Karolinska institutet som varje år utser nobelpristagare i medicin, ”premieras” av Simon Wiesenthal Center för att ha kraftigt fördröjt utredningen kring en överläkares antisemitiska mobbning av tre judiska läkare vid sjukhuset. Överläkaren, som numera tagit så kallad time out, har trakasserat och verbalt angripit de judiska läkarna och försvårat deras yrkesutövning. Han skall dessutom ha kompletterat dessa aktiviteter genom att publicera antisemitiska inlägg och bilder på Facebook. http://lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2018/11/Lakare-pa-Karolinska-anklagas-for-antisemitism/
Två av de drabbade judiska läkarna fann sig föranlåtna att sluta vid den aktuella sjukhusavdelningen på grund av mobbningen. Den tredje stannade dock och kontaktade Wiesenthal-centret i Los Angeles, som skickade sin medarbetare, rabbinen Abraham Cooper, till sjukhuset för samtal med sjukhusledningen. Enligt sjukhusets tillförordnade VD Annika Tibell råder vid sjukhuset ”nolltolerans” mot mobbning och diskriminering, men icke desto mindre har sjukhusets utredning av incidenterna med den anklagade överläkaren dragit ut på tiden.
Det väckte såväl inhemsk som internationell uppmärksamhet då Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) av Simon Wiesenthal Center placerades på åttonde plats på den årliga antisemitlistan 2016. Detta skedde till följd av Wallströms påstående vid en riksdagsdebatt om att Israel ägnade sig åt ”utomrättsliga avrättningar” när israeliska säkerhetsstyrkor oskadliggjorde palestinaarabiska mördare och terrorister. Allt sedan dess är Wallström, som enda utrikesminister inom EU, ansedd som icke önskvärd i Israel. https://www.varldenidag.se/nyheter/margot-wallstrom-atta-pa-antisemitlista/BbbplB!u1Goin63fqa@VwzYtCaaBQ/
Margot Wallström med Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas.
SDs riksdagsman Björn Söder, som då var riksdagens andre vice talman, placerades på sjunde plats på 2014 års Wiesenthal-lista efter något snåriga uttalanden i en intervju med Niklas Orrenius i Dagens Nyheter om judar och andra nationella minoriteter i Sverige. Det något paradoxala i fallet Söder är ju att han är en av det svenska parlamentets mest Israel-vänliga ledamöter, vilket Wiesenthal-centret möjligen inte haft klart för sig. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/5Vrdje/bjorn-soder-pa-internationell-antisemitlista
De svenska listplaceringarna är en indikation på det allt mer utsatta läge judar befinner sig i i Sverige. Till skillnad från i våra nordiska grannländer får de judiska församlingarna och organisationerna helt och hållet svara för och bekosta sina egna säkerhetsarrangemang utom vid särskilda tillfällen, då polisen kan tänka sig att ställa upp. https://www.expressen.se/ledare/naomi-abramowicz/sveriges-judar-tvingas-ta-ansvar-for-sin-egen-sakerhet-/
Man kan nog säga att Wallström jobbat ihop till placeringen. Den omedelbara anledningen till uppmärksammandet är, att den svenska utrikesministern genom att anklaga Israel för ”utomrättsliga avrättningar” bryr sig mer om förövarna än offren för den palestinaarabiska terrorn i Mellanösterns enda demokrati.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-vill-utreda-utomrattsligt-dodande
Margot Wallström var dock tidigt ute i det antiisraeliska spåret genom att, redan kort efter den rödgröna ministärens tillträde hösten 2014, tillsammans med statsminister Stefan Löfven välkomna den Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas till Sverige; i samband med besöket gick Sverige officiellt ut och erkände ”Palestina” – ett ”land” som inte finns och aldrig funnits i historien – diplomatiskt. Samtidigt kungjorde en strålande glad Wallström att Mahmouds dubiösa myndighet skulle få 1,5 miljarder årligen i svenskt bistånd. Israelerna var måttligt roade.
Israels ”aggression” i Mellanöstern ur Hamas perspektiv.
Vid Abbas besök meddelade Löfven och Wallström för vem som orkade lyssna att en ”tvåstatslösning” är enda möjligheten till fred i Mellanöstern och att det svenska erkännandet skulle ses som en fredsbefrämjande åtgärd. Det allt överskuggande problemet med det resonemanget är givetvis, att vare sig Mahmouds Fatah/PLO eller Hamas visar några som helst tecken på att vare sig tolerera eller erkänna den judiska staten Israel som statsbildning. Erkännandet kan därför ses som ett stöd för den ständigt pågående palestinaarabiska terrorn mot den israeliska civilbefolkningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/03/lofvens-regering-premierar-terrorn-genom-att-erkanna-palestina/
Utrikesminister Wallström ådrog sig vidare Israels vrede, då hon i en TV-intervju för drygt ett år sedan hävdade att en av de viktigaste orsakerna till muslimsk radikalisering i allmänhet och de fruktansvärda terrordåden i Paris i november 2015 i synnerhet var konflikten mellan Israel och ”Palestina” vilken sades ge upphov till en känsla av hopplöshet bland unga muslimer. http://www.dn.se/nyheter/israel-kallar-upp-ambassador-efter-uttalande-av-wallstrom/
2014 hade Sverigedemokraternas toppolitiker Björn Söder det tvivelaktiga nöjet att hamna på sjätte plats på Simon Wiesenthal Centers lista över prominenta antisemiter. Bakgrunden var att Söder i ett svar på en fråga i en intervju med Dagens Nyheters Niklas Orrenius gjort ett rätt aktningsvärt försök att reda ut förhållandet mellan judiskhet och svenskhet. Media gjorde givetvis vad de kunde för att missförstå varje stavelse av Söders svar. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20118462.ab
Björn Söder på ”antisemitlista” – samma lista som då Margot Wallström hamnade där kallades ”anti-Israel-lista”.
Kollektiv bestörtning utbröt bland etablerade godhetsapostlar. Aftonbladets Anders Lindberg menade exempelvis att Söders listplacering var en skam för Sverige. https://twitter.com/anderslindberg/status/552875457302233090 Jag har ännu inte sett någon kommentar från Lindberg angående Margot Wallströms listplacering. Inte heller från Expo.
Wallströms prominens bland världens antisemiter gör tvivelsutan mediaetablissemangets företrädare förvirrade. Söder kunde man förstå, han representerade trots allt det avskydda SD med påstådda ”rötter i nazismen”. Men Wallström, vår klämkäcka blonda utrikesminister? I syfte att mildra skadan förkunnas nu Wiesenthal-centrets årliga lista vara en ”anti-Israel-lista”, inte en ”antisemitlista” som det hette då Björn Söder hamnade där. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-pa-anti-israel-lista-efter-israelkritik
SVT Nyheter låter därtill Wallströms pressekreterare Erik Wirkensjö förklara: ”Listan är uppenbarligen oseriös” samt att Wiesenthal-centret blandat ihop antisemitism med Israel-kritik. ”Sveriges regering är aktiv i kampen mot antisemitism och är för en hållbar tvåstatslösning”, meddelar Wirkensjö vidare. En aktivitet som Wirkensjö torde vara tämligen ensam om att ha observerat.
Pressekreterare Wirkensjö ser ”kamp mot antisemitism” där ingen annan ser den.
1. FN, som med president Barack Obamas hjälp lotsade igenom en resolution i säkerhetsrådet som ensidigt fördömer Israel för byggande av bosättningar i de judiska kärnområdena Judéen och Samarien, samt tidigare i form av en resolution i UNESCO frånkände Israel varje historisk rätt till heliga judiska platser såsom Tempelberget och Västra tempelmuren samt Rakels grav och Patriarkernas grav.
Barack Obama träffade Mahmoud Abbas i Ramallah 2013.
2. Brittiska labourledare med Jeremy Corbyn i spetsen samt överhuspolitikern Jenny Tonge för en rad antisemitiska utspel och uttalanden. Baronessan Tonge, född Smith, uteslöts ur sitt parti, Liberaldemokraterna, i oktober i år för rabiat anti-israelisk extremism. Bland annat har hon påstått att Israel bär ansvaret för den ökande antisemitismen.
3. Frankrike, som blev första EU-landet att kräva märkning av varor från israeliska områden i enlighet med 1967 års gränser.
4. Stöd för den internationella anti-israeliska och antisemitiska hatrörelsen Boycott, Divestment and Sanctions Movement (DBS) från bland annat Lärarunionen i Tyskland, United Church of Christ i USA och Ryan University i Kanada.
5. Richard Spencer, amerikansk extremnationalistisk aktivist och ledare för National Policy Institute (NPI).
6. Det samlade ”palestinska” ledarskapet Fatah och Hamas för ständigt pågående terror mot den judiska staten Israel.
7. Nederländerna, där det förekommit så många antisemitiska attacker, inte minst mot skolor, att det inte längre är meningsfyllt att rapportera dem.
8. Sveriges utrikesminister Margot Wallström, som bryr sig mer om de terroristiska förövarna i Mellanöstern än deras offer.
9. Sporten, en internationell grogrund för antisemitism. Exempel ges från USA, där anhängare till ett skollag skrek ”You killed Jesus, You killed Jesus” till anhängare av en konkurrerande skola med många judar. Andra exempel från Nederländerna, Italien, Storbritannien, Kroatien och Polen.
Den polske historikern Jan Tomasz Gross hotas av fängelse för sina studier i polskt judemördande.
10. Polen, där den bemärkte historikern Jan Tomasz Gross riskerar fängelsestraff på grund av anklagelser om att alltför ingående ha dokumenterat polskt deltagande i mördandet av judar under Andra världskriget.
Att Simon Wiesenthal Center kan hugga i sten har vi sett av exemplen Björn Söder och Nya Tider ovan. Jag är ändå rätt imponerad av 2016 års antisemitlista, som visar att centret inte räds den grannlaga uppgiften att bena upp eventuella skillnader mellan kritik av Israel, antisionism och antisemitism. Sådana skillnader kan förvisso förekomma, men de är sällsynta.
Antisemitism maskeras nämligen mycket ofta med just ”Israel-kritik” och ”antisionism”. I fallet Margot Wallström tror jag helt enkelt hon är för korkad för att begripa detta. Hon fullföljer ju bara den hävdvunna, socialdemokratiska Palme-Andersson-linjen utan att inse, att denna från första början är djupt antisemitisk. Det gör inte hennes förlöpningar mindre allvarliga. Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/29/antisionismen-ar-den-moderna-antisemitismen/
Som vanligt blåste det friska fläktar i fler bemärkelser än en när Jimmie Åkesson sommartalade i Sölvesborg.
Jag bevittnade SD-ledaren Jimmie Åkessons tre första sommartal i Sölvesborg och rapporterade därom i partiorganet SD-Kuriren, som jag då var chefredaktör för. Även de två följande sommartalen har jag skrivit om utan att ha varit på plats. Självklart känner jag mig manad att skriva några rader även nu.
Det blir dock inget referat så att säga ord för ord av vad Jimmie framförde. I stället väljer jag att inledningsvis ta fasta på några ord som etsat sig fast i sinnet efter att jag tagit del av innehållet i talet:
Vi är inte etablissemanget, men vi ska bli etablissemanget. Vi ska styra landet. I valet 2018 ska vi bli landets största parti.
För den som inte befann sig i Sölvesborg i går eftermiddag, eller som kanske vill återuppleva talet, bifogas här en länk till som vanligt välunderrättade Avpixlat vars medarbetare Jan Sjunnesson fanns på plats i anslutning till småbåtshamnen:
Känn och smaka litet på de orden. ”Vi ska vara etablissemanget.” Ja, naturligtvis måste det vara målsättningen för inte bara oss SD-medlemmar utan för hela den Sverige-vänliga rörelsen i stort. Det är precis den utvecklingen som nu börjat.
Vi befinner oss i brytpunkten mellan gammal och nytt: den gamla trötta och oförstående etablissemangsvänstern med rötter i den revolutionära 68-rörelsen och dess medlöpare å ena sidan, samt den nya konservatismen, som inser behovet av att återupprätta den nationella medvetenheten och respekten för traditionella värden avseende nation, samhälle och familj, å andra sidan.
Vad som är i vardande är ingenting mindre än ett paradigmskifte med djupgående konsekvenser för vår nation och vårt folk.
Men, och det finns ett stort ”men”. Vi får inte för en sekund inbilla oss att den ovan skisserade utvecklingen kommer att gå enkelt och smärtfritt till väga. Vill vi få en verklig förändring till stånd och inte bara skrapa litet på ytan får vi vara beredda på en hård kamp mot de krafter som vill bevara status quo och låta de gamla, trötta partierna och medierna fortsätta styra den svenska skutan rakt mot isberget. De här människorna vill ha kvar sina positioner, sina jobb och framförallt sitt inflytande.
Det räcker med att ta en hastig titt på partisympatierna på Sveriges Television som de tedde sig 2013 – någon mer halsbrytande förändring torde inte ha ägt rum sedan dess – för att inse vilka värderingar som styr ett av våra absolut mest inflytelserika medier:
Således sympatiserar inte mindre än 52 procent enligt ovanstående diagram med det nu regeringbärande Miljöpartiet, vilket vanligen parkerar någonstans mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna. Något som förklarar den ansamling av miljöpartistiska politiker, ”experter”, kommentatorer och bedömare av olika slag som brukar sitta och häcka i diverse studior och soffor och på så sätt tillrättalägga verkligheten för svenska folket.
Icke nog därmed.
Det med MP ungefär jämnstarka Vänsterpartiet, vars föregångare gick i Sovjets och Östtysklands ledband ända till det bittra slutet i början på 1990-talet, har 18 procent av SVT-medarbetarna på sin sida under det att Socialdemokraterna noteras för 13 procent. Sammantaget blir det således 83 procent av SVT-medarbetarna som har sina sympatier i vänsterdelen av det svenska partiväsendet.
Mot det skall ställas 17 procents borgerliga sympatier med Moderaterna störst på 8 procent. Övriga borgerliga sympatier fördelas mellan C och FP. Kristdemokraterna har 0 procent liksom Sverigedemokraterna.
Så ser det alltså ut på Sveriges Television. Jag vet inte hur partisympatierna fördelar sig mellan Dagens Nyheters journalister, men däremot vet jag att flaggskeppet i den svenska tidningsfloran har en chefredaktör som är paniskt förskräckt för de alternativmedia som under senare år alltmer utmanat den förlamande värdegrundsdemokratin med dess noga avgränsade åsiktskorridor.
Wolodarski har i flera ledartexter under senare år angripit så kallade hatsajter – det vill säga webbmedia som utmanar vänsterns åsiktshegemoni – och gjorde det senast i en DN-ledare den 23 augusti:
”Vi har numera hatsajter i Sverige”, skriver Wolodarski upprört, ”som bedriver förföljelse av enskilda och grupper av människor. Jag har denna sommar noterat att länkar från dessa sajter allt oftare sprids i sociala medier och i e-postmeddelanden, utan varningar eller avståndstaganden, som om det handlade om telegram från TT /…/ Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp. Pressetiken är ett viktigt komplement för att värna ett anständigt tonläge, men den har blivit omsprungen av tekniken. De regler som traditionella medier tvingas följa föraktas av de hatsajter som tack vare internet kan nå tusentals människor.”
Wolodarski kräver att företrädare för ”hatsajter” skall ”lagföras”.
Så skriver en etablissemangets hantlangare som med förfärande klarhet plötsligt inser, att de gamla goda tiderna är på väg att ebba ut. De gamla ”anständiga” åsikterna är inte längre oomtvistade och då måste de hårdare bandagen plockas fram. Utmanarna skall ”lagföras” och hoppeligen, ur Wolodarskis perspektiv, placeras bakom lås och bom. Den fina och goda värdegrunden måste bevaras till varje pris, även om en fullskalig åsiktsdiktatur måste införas.
Nu tvivlar jag i och för sig starkt på att våra svaga makthavare vågar sig på att inrätta en sådan diktatur. Risken finns att reaktionen skulle bli våldsam om exempelvis Avpixlats Mats Dagerlind och Jan Sjunnesson skulle dömas till fängelse för låt oss säga ”hets mot folkgrupp”. Blotta tanken på att chefredaktören vid Sveriges ledande tidning är inne på sådana tankegångar är emellertid illavarslande nog.
Det DN-redaktören torgför om ”anständighet” och de så kallade hatsajternas ”förföljelse av enskilda och grupper av människor” faller emellertid platt till marken när man vet att han själv och den journalistkamarilla han omger sig med ägnar sig just åt sådan förföljelse han själv emfatiskt markerar avstånd mot. Det framgår av en just nu mycket spridd text av pseudonymen Julia Caesar på den danska sajten Snaphanen den 30 augusti.
Julia Caesar, som har ett ovanligt namn och därför skriver under pseodonym, har förföljts och jagats i sitt hem av DN-medarbetarna Niklas Orrenius och Annika Hamrud, vilka via stängda dörrar, lappar och telefonmeddelanden kommunicerat att de vill prata med Caesar på grund av hennes ”intressanta” åsikter. Caesar har genomskådat detta lismande och av personliga skäl vägrat ställa upp på någon intervju. Något godhetspolitrukerna Orrenius och Hamrud helt enkelt vägrat acceptera.
Till saken hör att den mycket välskrivande ”Julia Caesar”, enligt mitt förmenande en av Sveriges viktigaste debattörer, har ett förflutet som journalist på – Dagens Nyheter.
Vi är alla olika med olika erfarenheter och bakgrunder. Själv skulle jag ha reagerat och agerat på ett helt annat sätt än Julia Caesar. Jag hade med glädje låtit mig intervjuas om landets största tidning hade velat ha en intervju med mig. Hade sett ett unikt tillfälle att föra ut mina åsikter och värderingar till en bred publik, även med risk för att somt hade förvanskats och förvridits. Julia Caesar har emellertid önskat bevara sin anonymitet, och självfallet borde DN-gamarna ha respekterat detta.
”Julia Caesar” berättar om DNs personterror på sajten Snaphanen.
För att avrunda.
Jimmie Åkesson har en berömvärd förmåga att slå huvudet på spiken. Han har nu talat om att Sverigedemokraterna skall vara etablissemanget, inte bara en del av det. Det är givetvis en helt riktig inställning. Om man tror på sin politik måste detta vara målsättningen.
Åkesson brukar dessutom få rätt i det han säger. Först sa han att SD skulle in i riksdagen och därefter att partiet skulle bli det tredje största i Sverige. Båda dessa förutsägelser besannades. Sedan förutskickade Åkesson att SD skulle bli det största partiet. Detta inträffade vid Metro/YouGovs senaste mätning, då SD avancerade upp till 25,2 procent och gick om moderater och sossar.
Nu säger Jimmie Åkesson att SD skall bli etablissemang och styra. Jag kan inte se att vi behöver tvivla på det heller, sedan må vissa oja sig hur mycket de vill om ”SD-monstret som slukar oss alla”, som Herman Lindqvist yrade om i Aftonbladet den 29 augusti. Lindqvist svamlar här på rätt ohejdat, vilket han brukar göra då och då, men är ändå rolig att läsa:
Sedan är det en annan sak att det kommer att kännas extremt ovant för denna bloggare att vara en del av något etablissemang. En position jag nog aldrig befunnit mig i tidigare. Det är inte ens säkert att jag kommer att gilla känslan, jag har alltid sett mig själv såsom varande i opposition.
Slutligen måste jag erkänna att partiet Sverigedemokraterna inte är det allra viktigaste för mig i detta sammanhang. Det överlägset viktigaste är att rycka upp konungariket Sverige till att bli en nation och att vara ett folk som tror på det egna landet igen. Där medborgarna inte motståndslöst accepterar massinvandring, avveckling av militärt försvar och urartning av den svenska skolan eller nedmontering av äldrevården.
Låt oss rycka upp konungariket Sverige!
SD kan och skall absolut vara ett viktigt redskap i detta nödvändiga räddningsarbete, fattas bara annat, men inte ett mål i sig. Därtill måste det enligt min mening tas krafttag på vissa områden. Till exempel när det gäller att komma till rätta med den i partiet florerande nepotismen och att förvalta de egna medierna, där SD har en ärligt talat rätt kass tradition.
Det är dock en annan historia som jag inte går in närmare på här – nu är tid att glädja sig åt att något äntligen är på väg att hända i gamla Sverige och att SD till stor del ligger bakom detta!
Dagen före nationaldagen var vimpeln hissad i mitt bostadsområde. Foto: Tommy Hansson
Ett fåtal länder firar sina respektive nationaldagar med särskild frenesi. Jag kommer i första hand då att tänka på USA, Norge, Frankrike och Irland. Där är det fyrverkerier, parader, flaggviftande och andra muntrationer som gäller. I de flesta länder sker dock nationaldagsfirandena med måtta.
Danmarks så kallade grundlovsdag, som firas till minne av antagandet av den danska konstitutionen den 5 juni 1849, är inte ens officiellt nationaldag. En dag då mer eller mindre framstående politiker åker runt och håller tal och Dannebrogen vajar på alla flaggstänger. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.
I Finland gäller självständighetsdagen den 6 december som nationaldag. Det var den dag då det tidigare ryska storfurstendömet 1917 deklarerade sin självständighet från det Ryssland som den 30 december 1922 officiellt kom att kallas Sovjetunionen. På självständighetsdagen håller republikens president en mottagning och runt om i landet hålls gudstjänster, ceremonier, militärparader och olika festligheter. Någon nationell yra som i Norge är det dock inte fråga om.
Det brukar hävdas att nationaldagen firas särskilt eftertryckligt i länder som fått kämpa för sin frihet. Detta stämmer i hög grad in på de flesta av exemplen härovan. Nog förstår vi norrmännens idoga flaggviftande mot bakgrunden av Nazitysklands ockupation 1940-45 och den påföljande befrielsen.
Norskt nationaldagsfirande på Karl Johan i Oslo.
Fast i så fall borde väl såväl våra danska, som också genomled en femårig naziockupation, som finska vänner vifta minst lika mycket med sina flaggor som norrmännen i glädjen över att ha befriats från utländska förtryckarregimer, men så sker alltså inte.
Förklara det den som kan.
Tyskland firar den 3 oktober som nationaldag, en dag som går under beteckningen Tag der Deutschen Einheit åsyftande återföreningen mellan öst och väst 1990. Den delstat som innehar ordförandeskapet i Tysklands förbundsråd anordnar då på en viss plats en ceremoni och en medborgarfest, Bürgerfest, för att markera den nationella tyska enheten. Ingen stornationalistisk uppsluppenhet här heller, vilket ju minst av allt är sensationellt för den som har den bittersta kännedom om tysk historia.
Någon vildsint, flaggviftande fosterlandseufori rör det sig som alla vet inte heller om på den svenska nationaldagen den 6 juni. Vi firar som bekant vår nationaldag till minne av Gustaf Vasas val till svensk konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, varmed Kalmarunionen officiellt upphörde. Konung Gustaf, ibland kallad kung Gösta på folkligt vis, antog som sitt valspråk ”Beskydda oss, o Jesus”. Även antagandet av den betydelsefulla svenska regeringsformen detta datum år 1809 brukar nämnas som en annan anledning att fira nationaldag.
Att den 6 juni skulle bli en svensk bemärkelsedag beslutades om i slutet av det nationalromantiska 1800-talet. Skansens grundare Artur Hazelius spelade en viktig roll i sammanhanget. 1916 kom dagen att kallas svenska flaggans dag och började firas i närvaro av kungafamiljen på Stockholms stadion, som ritats i nationalromantisk stil av arkitekten Torben Grut till de olympiska spelen i Stockholm 1912 och byggts i tegel.
Tack vare Hugo Martinsens S-motion blev nationaldagen helgdag.
Officiell nationaldag blev den 6 juni inte förrän 1983 och allmän helgdag först 2005. Hugo Martinsen i Kungsbacka, som kom från Norge 1993 för att jobba som montör på Volvo, lämnade vid Socialdemokraternas partikongress 2001 in den motion som ledde till att nationaldagen blev helgdag. Beslutet fattades vid S-kongressen 2003. Martinsen själv blev dock så förbannad att han i vredesmod lämnade partiet – därför att man beslutade avskaffa annandag pingst som helgdag. Han hade med sin motion velat ge svenskarna ytterligare en helgdag, inte avskaffa någon.
Om Hugo Martinsens motivation bakom motionen om att göra nationaldagen till helgdag står följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken: ”Vi blir ju fler och fler invandrare. De vill visa att de tillför Sverige och gör rätt för sig här i landet.” Integrationstänkandet blev en väsentlig anledning för sossarna att bifalla Martinsens motion, vilket är en viktig orsak till att de olika nationaldagsfirandena ute i kommunerna ofta innehåller ceremonier i syfte att välkomna nya svenska medborgare.
På så sätt blir den 6 juni också en dag för att markera att Sverige är ett mångkulturellt land, något som fastslogs genom riksdagsbeslut 1975. Läs mer om Socialdemokraternas nationaldagspolitik här: http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41554 De här uppgifterna är på intet sätt nya, men kommer möjligen som en kalldusch för de av mina sverigedemokratiska partivänner som nog helst vill se nationaldagen som en storsvensk högtid i sant nationalistisk anda.
I Länstidningen i Södertälje framhölls i en artikel den 4 juni rubrikvis att ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”, detta inför det kommunala firandet på Torekällberget den 6 juni med medborgarskapsceremonier, prisutdelningar och tal av förra statsrådet Catharina Elmsäter Svärd (M), som var ersättare i bildningsnämnden i början på 1990-talet när jag var ledamot i samma nämnd.
Torekällberget i Södertälje.
I artikeln citeras Torekällbergets chef Stefan Sundblad så: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska…Vi accepterar till exempel en nationalsång som inte nämner Sverige. Från början är den mycket en hyllning till den nordiska naturen.”
Stefan Sundblad har i sak rätt. Det moderna Sverige kan knappast betecknas som nationalistiskt, och inte heller det ständigt växande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) är på något sätt extremt i detta avseende oavsett vad vänstern och den politiska korrektheten må ha att anföra.
SD är officiellt ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, som därtill i samband med Jimmie Åkessons vårtal den 9 maj lanserade sin nya slogan ”Lagom är bäst”. Knappast en devis som ett extremnationalistiskt eller nyfascistiskt parti – som exempelvis Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad såväl som Löfven själv påstått att SD är – skulle välja till sin.
Det finns personer med invandraranknytning som tycker att det svenska nationaldagsfirandet är väl mesigt och gott kunde bli litet mer nationalistiskt. Niklas Orrenius skriver exempelvis följande i Sydsvenska Dagbladet i en intressant text om nationaldagen den 6 juni 2006 om den tidigare folkpartistiske riksdagspolitikern Mauricio Rojas, numera bosatt i Chile och Spanien: ”Han vill se stora militärparader med tusentals blågula flaggor den 6 juni.”http://www.sydsvenskan.se/sverige/slaget-om-nationaldagen/
Nu vet inte jag om Orrenius, en av våra mer beryktade godhetsapostlar och toleransmånglare, med egna ord på detta sätt väljer att sammanfatta vad han tror vara Rojas åsikter om svenskt nationaldagsfirande. Eller om Rojas faktiskt anfört något dylikt; jag har googlat på Rojas och militärparader men bara fått upp Orrenius artikel. Klart är emellertid att Mauricio Rojas genom åren utmanat både sitt eget parti och det politiskt korrekta etablissemanget med stundom okonventionella åsikter.
Skall vi främst hylla kungafamiljen den 6 juni?
Avslutningsvis förtjänar det påpekas, att även om dagens svenska nationaldagsfirande på många sätt går i måttans och mångkulturens tecken, så blir naturligtvis nationaldagen vad man själv lägger in i ordet. Den som exempelvis ser den 6 juni som en dag då svenska militärframgångar bör högtidlighållas eller framförallt ett tillfälle att hylla vårt kungahus har all frihet att göra det.
Den 6 februari firas sedan 1992 Samelands (Sápmi), det vill säga alla samers, nationaldag. Noga taget högtidlighålls denna dag till åminnelse av den första samiska kongressen som ägde rum i norska Trondheim 1917. Dagen till ära förekommer firande i Göteborg i form av exempelvis jojk och konst.
En av de aktivister och samepolitiker som möjliggjorde kongressen i Trondheim var Elsa Laula Renberg (1877-1931), född i Tärnaby i Västerbotten av norsk-svenska föräldrar. Mer om denna driftiga kvinna här:
Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder väckte för en tid sedan rabalder då han i en intervju med Dagens Nyheters Niklas Orrenius bland annat diskuterade villkoren för våra erkända nationella minoriteter, däribland samerna. Ve och fasa och rasism, Söder och SD anser inte att dessa är svenska! löd den politiska korrekthetens samfällda anskri.
Samepionjären Elsa Laula Renberg.
Det var bara det att Söder hade rätt och de politiskt korrekta fel. Samer är inte svenskar. Detta inskärptes av den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén i en debattartikel på SVT Nyheter, som kan läsas här:
Jag blir personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser.
Lägg därtill att samerna också har en egen nationalsång som heter ”Samefolkets sång” (Sámi soga lávlla) samt en egen flagga och alltså egen nationaldag. Vilka är då samerna och hur många finns det? Det exakta antalet är flytande, eftersom det är osäkert hur många med samiskt påbrå som identifierar sig som just samer.
Den samiska flaggan.
Litet statistik om det samiska kan fås via denna länk:
Man brukar dock räkna med att det finns cirka 20 000 – 40 000 samer i Sverige, varav bara en minoritet – 4677 – är renägare. Det finns också en spänning mellan renägande och icke renägande samer, där det är en vanlig uppfattning bland de sistnämnda att renägarna har alldeles för stora privilegier.
I en artikel i SD-organet SD-Kuriren, som jag då var chefredaktör för, skrev den tidigare sametingsledamoten Ulf Nårsa i december 2009 bland annat följande:
När sedan 1971 års rennäringslag kom och på den nuvarande samebystem så kom man också att slå in den sista spiken i den lappländska kistan. Genom rennäringslagen, som endast tillåter samer som äger renar och är medlemmar i en sameby att bedriva jakt, fiske och renskötsel inom det så kallade renskötselområdet så blev befolkningen i Norrlands inland uppdelade i ett A- och B-lag. Ett A-lag som har alla rättigheter till brukande av land och vatten och ett B-lag som inga sådana rättigheter har.
Nårsa ifrågasätter vidare om samerna verkligen är en så kallad svensk urbefolkning, som det vanligen hävdas. Enligt Nårsa är det snarare så att den samiska urbefolkningen initialt var en till Sverige inflyttad utländsk minoritet.
Förre sametingsledamoten Ulf Nårsa.
Det må vara hur det vill med den saken. Jag tycker under alla omständigheter att den samiska nationaldagen kan vara värd att fira och tänker göra det med att inmundiga ren- eller viltskav med pommes frites. Samiskt och belgiskt i skön blandning. Kanske litet spanskt rödvin därtill.
Slutligen litet jojk i form av ”Daniels jojk” framförd av den samiske artisten Jon Henrik Fjällgren:
Reinfeldt som HBTQ-förkämpe: har modellerat Sverige och svenskarna efter sin egen släkt.
Förre statsministern Fredrik Reinfeldt väckte i Almedalen i somras uppmärksamhet med sin uppmaning till svenska folket att ”öppna sina hjärtan” (och plånböcker) för massinvandringen. Enligt dåvarande regeringschefen fanns det inte utrymme för så mycket mera i statsbudgeten.
Det var av allt att döma denna sentimentala retorik som kostade Reinfeldt och alliansregeringen makten och hjälpte immigrationskritiska Sverigedemokraterna fram till 12,9 procent i valet och en kraftfull vågmästarroll.
Att Reinfeldt lärt sig absolut ingenting av allt detta blev klart, då han på julaftonen i TV4 gjorde ett nytt immigrationspolitiskt utspel fast avsevärt mer långtgående. Förre moderatledaren hävdade här i olika omgångar dels att Sverige inte ägs av svenskarna utan av invandrarna, dels att våra nationella gränser är påhittade.
Här en länk till några av Fredrik Reinfeldts uttalanden:
Reinfeldt har uppenbarligen blivit maniskt fixerad vid uppfattningen, att Sverige skall ha helt öppna gränser med svängdörrar i stället för tull och att varje form av immigration är berikande och gör Sverige till ett starkare samhälle:
Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till? För mig är det självklart att det ska vara det senare och att det är ett starkare och bättre samhälle om det får vara öppet.
”Människor som kommer hit mitt i livet” har större rätt till Sverige än infödda svenskar, enligt förre statsministern.
I ett kompletterande och nedlåtande uttalande gör Reinfeldt bland annat gällande, att Sveriges nationella gränser är påhittade:
Vad är Sverige för land? Ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller de som hittat på någon gräns?
Efter det senare går Reinfeldt över till att säga att han ser det som sin plikt att ”stå upp” mot personer som anser att Sverige borde ha stängt sina gränser för tre generationer sedan. Eftersom det inte finns någon som hävdar detta blir förre statsministerns uttalande helt meningslöst. Han slåss likt ”riddaren av den sorgliga skepnaden” mot väderkvarnar, motståndare av en karaktär han själv hittat på.
Man bör sätta Fredrik Reinfeldts svängdörrspolitik i samband med den riksdagsmotion, framlagd av efterträdaren Anna Kinberg Batra och andra moderater inklusive förra försvarsministern Karin Enström 2001, som pläderade för ”fri invandring” och som gjorde gällande att den kommande stora striden skulle stå mellan rättänkande med denna uppfattning och dessas motståndare.
Det tycks alltså som om dagens Moderaterna leds av personer med en utopisk tro på ett idealt samhälle utan nationsgränser och som helt hämningslöst välkomnar envar som än söker sig hit. Bring it on! Sedan får säkerhets- och kriminalpolitiska överväganden fara all världens väg.
Sveriges gränser är påhittade, hävdar Fredrik Reinfeldt.
Blodtörstiga islamister som väntar på att få hugga huvudena av oss, bidragsturister, brottslingar på flykt undan rättvisan, invaderande tiggare – alla är lika välkomna i Reinfeldts och Kinbergs nya, sköna värld som skall etableras på svensk jord och inom de (enligt Reinfeldt ”påhittade”) gränser som våra förfäder genom seklerna givit sina liv för att realisera och försvara.
Reinfeldts inställning om de önskvärda öppna gränserna torde förklara hans nonchalanta syn på det militära försvaret, vilket han i ett beryktad uttalande förklarat vara ett ”särintresse”. Således har alliansregeringen med de fordom försvarsvänliga Moderaterna i spetsen fortsatt nedrustningen, för att inte säga avvecklingen, av försvarsmakten. En politik som ter sig helt logisk för den som menar att vi inte har några gränser värda att vidmakthållas och försvaras med vapen i hand, om så skulle krävas.
I likhet med alla veklighetsfrånvända utopister inser vare sig den förre eller efterträdande moderatledaren, att det egna konceptet i sig innehåller fröet till sin egen undergång. Ty om denna tanke realiserades, skulle den inte leda till ett ”öppnare” eller ”starkare” Sverige utan till ett oregerbart samhälle bestående av olika enklaver där anarki och skräck regerar och där det regelrätta inbördeskriget står för dörren. Den skulle naturligtvis också leda till att det egna partiet överges av alla utom en handfull MUF-idioter som faktiskt tror på denna utopi.
Parallellt därmed skulle Sverigedemokraterna, det enda parti som i realiteten protesterar mot Reinfeldts gränslösa svängdörrskoncept, växa sig starka och förr eller senare hamna i regeringsställning. Frågan är bara om det finns några praktiska möjligheter att ordna upp det elände som de så kallade nya Moderaterna, med benägen hjälp av de övriga sjuklöverpartierna, ställt till med.
Ett land med ”påhittade” gränser – behöver det ett militärt försvar?
Jag tvekar inte att säga att Fredrik Reinfeldt förmodligen lider av en djupgående personlighetsstörning av narcissistisk art. Han redovisade i detta sammanhang i en intervju med Sydsvenskans dåvarande reporter Niklas Orrenius den 19 november 2011 sin hatfyllda syn på Sverigedemokraterna, utgående från hans egen släktbakgrund:
Reinfeldts farfars farfar var en man vid namn John Hood, en färgad amerikan som var verksam inom cirkusbranschen och som gjorde en litauisk piga med barn. Denna släktbakgrund menar Reinfeldt i intervjun med Sydsvenskan vara ”typiskt svensk”. Därav framgår med önskvärd tydlighet, att riktiga svenskar för Fredrik Reinfeldt är sådana med utländsk bakgrund. Det vill säga sådana som han själv.
Det är en rent rasistisk inställning. Medborgare med helt igenom svensk bakgrund ser Reinfeldt ner på såsom varande barbarer. Vilket också framgår av hans uttalande i Södertälje-stadsdelen Ronna i november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten har kommit utifrån.” Här referat i Dagens Nyheter den 15 november 2006:
Fredrik Reinfeldts sannolika narcissistiska personlighetsstörning , som resulterat i att han modellerat Sverige och det svenska folket efter sig själv och sin egen släktbakgrund, har inte hindrat honom från att nå maktens tinnar utan tvärtom, tragiskt nog, gjort honom till en föregångsman för vad som helt oegentligt kallas det ”öppna samhället”. Ett samhälle som i längden inte kommer att gå att regera. Egentligen borde han snarare ha blivit föremål för psykatriska vårdinsatser i stället för att leda en svensk regering.
Just nu pågår infighting inom Nya Moderaterna om vem som skall efterträda Fredrik Reinfeldt när partiet skall välja en ny partiledare vid en extrastämma den 7 mars 2015. Som framgår av en artikel i Expressen (länk ovan) är det namn som infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson samt den ekonomisk-politiske talespersonen, riksdagskvinnan Anna Kinberg Batra, som nämns som de troligaste kandidaterna. Enligt tidningen ligger den förstnämnda för ögonblicket bäst till.
Skall Elmsäter-Svärd bli ny kapten på den sjunkande M-skutan?
Den viktigaste frågan när det gäller moderatpartiet är emellertid, som jag ser det, inte vem av tre kandidater – någon outsider kan naturligtvis poppa upp under resans gång – med likartade åsikter som tar över ordförandeskapet. Den fråga som bör ställas efter 2014 års magplask är i stället: kan Moderaterna åter bli det verklighetsanknutna parti det en gång var?
Enklare uttryckt: kan M återta verkligheten?
Frågan är tämligen akut efter strömhoppen från Moderaterna till Sverigedemokraterna, där många av de förra känner sig allt mindre hemma i det egna partiet med den massinvandringspolitik som framförallt varit Fredrik Reinfeldts signum. Invandringsfrågan synes ha varit den enskilda politiska fråga som den nu avgående statsministern, som på goda grunder eljest måste betraktas som en ärkepragmatiker, verkligen brunnit för.
Som tidigare konstaterats på denna blogg spelar Reinfeldts egen delvis rätt exotiska släktbakgrund – hans farfars farfar, John Hood, var till exempel en färgad cirkusman från USA som gjorde en piga från Litauen med barn – en avgörande roll för detta ställningstagande, som måste betecknas som till helt avgörande del emotionellt snarare än faktabaserat.
Detta framgår fuller väl av en lång intervju Reinfeldt gav Sydsvenskans dåvarande reporter Niklas Orrenius den 29 november 2011, där statsministern redogör för sin avsky mot SD och mot vad han kallar ”främlingsfientlighet”:
Reinfeldt känner verkligen starkt att det är utifrån kommande personer, som medlemmar i hans egen släkt, som i första hand bidragit till att bygga upp Sverige, icke de infödda svenskarna. Eller som han uttryckte det när han var i den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Ett yttrande som för inte så jättelänge sedan hade betraktats som snudd på landsförrädiskt.
Moderaternas kräftgång och Sverigedemokraternas rörelse i motsatt riktning visar, att Reinfeldt och hans så kallade nya moderater misslyckats kapitalt med att måla upp massinvandringen som lönsam för landet och SD som en samling fradgatuggande rasister som vill kasta ut alla med utrikes bakgrund ur landet. Stora delar av väljarkåren har inte känt igen den beskrivningen som med verkligheten överensstämmande. Därför var också Fredrik Reinfeldts sommartal i Gustavsberg dömt att bli en kvarnsten runt Moderaternas hals i stället för ett valvinnande koncept.
Internkritisk ny moderat: Håkan Arnesson i Falköping.
Det var ju i Gustavsberg utanför Stockholm Reinfeldt bad det svenska folket ”öppna era hjärtan” för de utsatta som kommer till Sverige undan krig och elände (även om malicen snarare tolkade ”hjärtan” som ”plånböcker”); Reinfeldt talade ju även om att ”…vi kommer inte att ha råd med så mycket annat…” än just att ta emot flyktingar. Det är lätt att föreställa sig att detta öppenhjärtiga erkännande kom som en chock för många, som tidigare trott på regeringsförsäkringarna om att ”invandring är lönsamt”. Nu fick de helt plötsligt höra raka motsatsen.
Alldeles uppenbart är det talrika, och i en del fall även inflytelserika, moderater som nu förbannar Reinfeldts akuta sanningslidelse i Gustavsberg. Detta blir tydligt av tidningen Dagens Samhälles (# 34 2014) senaste nummer. En moderat som kommer till tals är oppositionsrådet i Falköping i Västergötland, Håkan Arnesson, vilken tvingades inkassera en valförlust på nära 10 procentenheter, samtidigt som SD mer än dubblade sitt väljarstöd och passerade moderaterna i storleksordning på kuppen:
Gemene man tycker att invandrarna kommer och tar av våra resurser och man känner inte inte igen sig i vår stadsbild längre. Men det har varit tabubelagt att prata om de här frågorna, man blir lätt stämplad som rasist…Fredrik Reinfeldts sommartal var spiken i kistan. Han sade precis vad SD ville höra, medan vi inte sagt det folk vill höra. Det här är försyndelser som pågått i flera år.
Faktum är dock att Reinfeldt inte endast sade det som ”SD ville höra” – han sade faktiskt för en gångs skulle också sanningen efter många år av mörkanden och desinformation i syfte att dölja, att invandring faktiskt kostar pengar. Mycket pengar. Försörjningsstöd, arbetslöshetsunderstöd, vårdrabatt, specialresurser när det gäller skolor och utbildning, bostäder, ökad kriminalitet, förortskravaller…frågan är hur detta någonsin kan ses som lönsamt. Visst, det finns invandrare som bidrar till samhället genom specialkunskaper, företagsamhet och framåtanda. Tyvärr dock inte i sådan utsträckning att de kan göra immigrationen till vårt land lönsam i stort.
Intresseväckande analys av Timbros Markus Uvell.
Även moderaten Mats Abrahamsson, kommunstyrelsens ordförande i Sotenäs, är delvis kritisk till Reinfeldts sommartal. Abrahamsson, som menar att Sverige borde minska flyktingmottagandet och förbjuda tiggeri, något han också givit uttryck för i offentligheten. Följden blev att M-partiet i hans kommun höll ställningarna med 36 procent av röstetalet under det att SD landade på blygsamma 6,2 procent. Abrahamssons citeras i Dagens Samhälle på följande sätt:
Man kan inte blunda för de här frågorna. Vi märkte när vi valarbetade att folk har mycket frågor om detta och är oroliga för framtiden. Många har upplevt att partiet inte har någon riktig politik på detta område. Jag har stått upp och jag tror att väljarna gillar när man är beredd att ta diskussionen.
I en artikel i samma nummer av Dagens Samhälle gör vidare skribenten och debattören Markus Uvell, VD för Timbro, en intresseväckande analys av Sverigedemokraternas och deras väljares utveckling med rubriceringen ”Från bomberjacka till läsglasögon – så tog SD folkhemmet i besittning.” Läs själva här:
Nu är det ju inte alla bedömare, inom och utom moderaterna, som är så pass klarsynta som Arnesson, Abrahamsson och Uvell. I stället för att avdramatisera SD och öppna för en dialog eller rentav samarbete fortsätter många att betrakta det som extremistiskt och rasistiskt, något som icke minst framgick av Vänsterpartiets pajaserier i riksdagen nyligen med sluten omröstning av valet till andre vice talman, trots att bara SDs Björn Söder kandiderade. Och med V-riksdagsledamoten Dinamarca med sin T-tröja med SD-skymfande text som jag här inte finner anledning upprepa.
Det är många politiker landet över som är inne på att SD skall ”isoleras” till varje pris, helt i enlighet med den orealistiska vrångbild som målats upp av partiet. För mig står det klart, att med den inställningen, och med fortsatt massinvandringspolitik och favoriserande av mångkulturalismen, kan SD bara fortsätta växa. Till slut kommer vi till en punkt där den hittills förda politiken helt enkelt havererar, och då hjälper det inte med aldrig så ambitiösa upplysningskampanjer – folk är inte dummare än att de inser att ”upplysningen” är ren desinformation och toleransmånglande mumbo-jumbo.
Anna Kinberg Batra – kommande M-ledare?
Mot den här bakgrunden spelar det i stort sett ingen som helst roll om Nya Moderaternas nya ledare kommer att heta Elmsäter-Svärd, Kinberg Batra, Kristersson eller någon annan. Såvitt jag vet företräder samtliga dessa tre exakt samma massinvandrings- och mångkulturpolitik – inklusive massivt och helt kritiklöst HBTQ-stöd – som någonsin Reinfeldt. Inte heller tror jag att M-toppen hux flux skulle ha ändrat sig och börjat lyssna på gräsrötterna, något detta parti aldrig gjort. Tro mig, jag var med i partiet några år i mitten och slutet av 1970-talet då jag bodde i Johannes församling i Stockholm och gick ur av just detta skäl.
Jag tror nämligen inte så förtvivlat mycket på att Catharina kommer att damma av de konservativa tankar hon faktiskt ibland gav uttryck för då hon satt i samma fullmäktige som jag (i Södertälje) på 1990-talet, då hon vid ett tillfälle rentav citerade ur en av mina böcker. Vi var även kolleger i bildningsnämnden (jag ordinarie, hon ersättare), och då Catharina vid ett tillfälle talade vid ett ”Ja till EU”-möte inför folkomröstningen 1994 framträdde jag som trubadur med en egenskriven låt som hette ”Södertälje i Europa”.
Faktum är att min hustru, som kunde vara ganska svartsjuk av sig, trodde att jag var förälskad i Catharina. Vilket jag emfatiskt och givetvis helt sanningsenligt förnekade.
Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.
Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.
Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.
Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.
1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.
Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.
1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.
I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.
Reinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.
Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.
Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:
Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus, hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.
I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.
John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.
Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:
Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.
När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.
I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.
Radarparet Sahlin och Reinfeldt.
Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.
Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.
Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be
Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.
Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.
Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.
Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”
Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.
Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.
Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.
För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:
En svag regering kommer att uträtta mindre än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.
Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.
Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:
I den brittiska tidningen The Sun av den 26 maj presenteras några av det nyvalda Europaparlamentets värstingar. Några presenteras som nynazister, vapenbärare och mordbrännare. Och så Soraya Post från svenska feminazistpartiet Feministiskt initiativ (Fi).
I svenska medier såsom Aftonbladet och Nyheter 24 görs det stora ögon och hänvisas till den näst intill helgonförklarade DN-journalisten och godhetsaposteln Niklas Orrenius, som på Twitter uppmärksammat The Suns omnämnande av Post i detta onekligen mindre smickrande sammanhang. Jo, jag förstår de svenska mainstream-mediernas storögdhet, ty i dessa favoriseras ju såväl Fi som stollepartiet i MP på ett närmast patologiskt sätt.
Själv gör jag den självklara reflektionen, att The Sun har alldeles rätt. Soraya Post tillhör värstingarna, då hon representerar ett parti på den allra yttersta vänsterkanten som får det postkommunistiska Vänsterpartiet att framstå som närmast kälkborgerligt. Begrunda för en stund följande valda delar av Fis politik, med kapaciteten att knäcka statsfinanserna i vilket land som helst om de skulle implementeras. Partiet vill bland annat:
– Skrota kärnkraften. – Skrota det militära försvaret. – Avskaffa svensk vapenexport. – Införa en sorts medborgarlön. – Könskvotera bolagsstyrelserna. – Könskvotera föräldraförsäkringen. – Könskvotera bidragen till idrottsföreningarna. – Avskaffa vinsterna i välfärden. – Öka statsbidragen till den offentliga sektorn. – Avskaffa utvisning som straff. – Införa ett tredje juridiskt kön. – Förbjuda djur på cirkusar. – Införa en typ av månggifte. – Införa sex timmars arbetsdag.
– Införa omskolning för män. – Kastrera alla män.
Okay då, den sistnämnda punkten lade jag till för att spetsa till det litet. Sant är dock att medlemmar ur Fi inte haft några betänkligheter att ställa upp i en radikalfeministisk kampanj kallad ”Klippa kuken”, anordnad av Sveriges kvinnolobby, för en tid sedan.
Lika sant är att Fi är ett vänsterextremistiskt parti som bytt ut det marxistiska ”klass” mot ”kön” i sitt ideologiska koncept, på ungefär samma sätt som det nazistiska Svenskarnas parti (i likhet med alla nationalsocialister) använder sig av rasbegreppet när det gäller att ange vilken samhällsgruppering som skall hatas. För hat, det är som vi sett av otaliga exempel i valrörelsen, något som extremvänstern är bra på.
Det är ingen tillfällighet att våra vanligaste media älskar Soraya Post. Hon, född 1956, har en judisk pappa och en romsk mamma samt arbetar med frågor som rör nationella minoriteter i Västra Götalandsregionens ”rättighetskommitté”. Extra stilpoäng blir det för att hon varit medlem i Sveriges radios styrelse.
I sin argumentation blir Post lätt känslosam och brister ut i anklagelser mot meningsmotståndare för att inte vara tillräckligt ”empatiska”, gärna med tillägget att ”du behöver skämmas”. Mantrat ”alla människors lika värde” plockas fram titt som tätt, något som naturligtvis klingar betänkligt falskt när det yttras av en företrädare för ett parti som hatar halva mänskligheten.
Här ett exempel på Soraya Posts debattkonst när hon deltog i en debatt mot Sverigedemokraternas toppnamn i EU-valet, Kristina Winberg, i Dagens Nyheters TV-studio strax före nämnda val:
Programledare och andra medverkande i SVTs valvaka den 25 maj blev givetvis alldeles till sig i trasorna när vallokalsprognosen gav vid handen att Feministiskt initiativ skulle få över 7 procent, ungefär lika många som det hett avskydda SD. Några timmar senare stod det klart att Fi skulle landa på strax över 5 och SD på närmare 10, alls icke lika roligt för exempelvis hysteriska PK-journalissan Alexandra Pascalidou som tydligen rest ända från Blåkulla för att vara med.
Myspys hos mediafavoriterna Fi: Gudrun och Soraya siktar högt – EU-parlamentet och regeringen (?) nästa.
Det brukar heta att under det att SDs väljare oftast är lågutbildade män i glesbygden, så består de som föredrar Fi, MP och V till betydande delar av välutbildade personer av båda könen. Om det stämmer visar det väl bara, att en eller annan akademisk grad på intet sätt är en garanti mot höggradig idioti. För övrigt brukar så kallat vanligt folk, hög- eller lågutbildat, vara försett med en egenskap som vänsterfantasterna nästan alltid saknar och därtill avskyr högt och rent: sunt förnuft.
Det har också sagts att i kommuner där SD lyckas väl går det sämre för Fi och vice versa. Kanske det stämmer, dock med minst ett undantag som faktiskt är litet kul: i Fis allra starkaste fäste, där självaste Gudrun Schyman representerar partiet i fullmäktige – jag talar om Simrishamn på Österlen -, gick det hyfsat bra för såväl SD som Fi.
I denna forna skånska fiskeidyll sopar emellertid SD golvet med Fi med 14,3 procent av rösterna mot 7,8 för Fi. Undrar vad Gudrun säger om det.
Lars Rosenqvist, SD Simrishamn, kan glädja sig åt ett bra EP-valresultat.
Vi får väl se hur det går i valet den 14 september, både i Simrishamn och resten av landet. Det finns en viss risk för att vi får se en ny allians bestående av fyra partier, denna gång av S, MP, V och Fi. Schyman lär redan ha krävt en ministerpost i höstens regering trots att nästan fyra månader återstår till valet och ännu ingen vet hur det kommer att gå där.
Jag är möjligen helt fel ute, men kanske bör vi välkomna ett sådant mardrömsscenario. Ty när väljarna märkt att det här rövargänget inför valet 2018 med raketfart kört vårt arma land i botten ner till Tredje världens nivå, finns det i bästa fall äntligen utrymme för en nationell återhämtningspolitik. Med andra ord kanske det måste bli ännu sämre innan det kan börja bli bättre.
Ordet ”rättshaverist” för att beteckna en person är belagt i Sverige sedan åtminstone 1948. Det går tillbaka på det tyska ordet Rechtshaberei som är känt sedan 1852. I dag används ordet rättshaverist i nedsättande syfte som beteckning på en ”person som påstridigt hävdar sin rätt” (Svenska akademiens ordlista).
Rättshaverist I: Göran Lambertz.
GÖRAN LAMBERTZ: Ett närmast övertydligt exempel på en modern rättshaverist är justitierådet Göran Lambertz, synnerligen aktuell i dessa dagar. Denne föddes i Kisa i Östergötland 1950 och var 2001 till 2009 justitiekansler. Som sådan kom han fram till slutsatsen, att det rättsförfarande som ledde fram till att Thomas Quick, senare Sture Bergwall, dömdes skyldig till åtta mord inte behövde bli föremål för granskning utan var helt i sin ordning.
Granskning blev det emellertid, och resultatet blev att Quick/Bergwall i efterhand friades för samtliga de mord han påstods ha begått och själv erkänt. För envar med de normala förståndsgåvorna någorlunda i behåll synes det uppenbart att Thomas Quick/Sture Bergwall var oskyldig till de mord han dömdes för, icke minst i beaktande av de djuplodande studier som gjorts i ämnet av journalisterna Hannes Råstam (dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare, 2010) samt Dan Josefsson (boken Mannen som slutade ljuga, 2013).
Göran Lambertz håller emellertid med den drucknes envishet fast vid att han hade rätt och att domarna mot Quick/Bergwall och de bedömningar som ledde fram till dem var riktiga. Dan Josefsson har kunnat visa hur Lambertz hela tiden varit i nära kontakt med den tidigare hopplöst inkompetente åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, den beryktade journalisten Gubb Jan Stigson (som av sin tidning Dalademokraten belagts med yttrandeförbud i Quick-fallet), Quick/Bergwalls tidigare oduglige försvarare Claes Borgström samt lärjungar till den psykoanalytiker, charlatanen Margit Norell, som anses ha ”skapat” monstret Thomas Quick med sitt ovetenskapliga mumbo-jumbo om förträngda minnen etcetera. Fallet Lambertz framstår mot denna bakgrund ej endast som ett exempel på rättshaveri utan även som en allvarlig form av korruption inom rättsväsendet.
Det är enligt min mening övertydligt uppenbart att Göran Lambertz anser att han är oförmögen att ha fel. Han har rätt även om alla bevis och indicier entydigt visar att han har fel. Han är inte bara ”obekväm”, som några hävdar. Lambertz framstår i stället som den klassiske rättshaveristen, vilket är något väsentligt annorlunda.
Rättshaverist II: John Bouvin.
JOHN BOUVIN: Vi har väl alla litet till mans stött på respektive råkat ut för rättshaverister av olika slag. Dessa är blott alltför vanliga inom politiken. Det kortlivade partiet Ny Demokrati drog till sig ett försvarligt antal av dessa stundom underhållande, men alltid i grunden mer eller mindre destruktiva, personligheter. Det mest eklatanta exemplet på nydemokratiska rättshaverister var Halmstads-bon John Bouvin, född 1947, en utbildad tandläkare, grävskopemaskinist och biståndsarbetare som hamnade på andra plats på partiets riksdagslista inför valet 1991 och följaktligen var riksdagsledamot 1991-94.
Bouvin gjorde sig strax efter det för Ny Demokrati så lyckade riksdagsvalet 1991 herostratiskt ryktbar genom att kritisera det svenska biståndet till Afrika, vilket enligt Bouvin var förkastligt därför att det enligt honom ledde till minskad barnadödlighet och därmed en icke önskvärd befolkningsökning. Bouvin menade att det var bättre förr, då bland annat lejonens framfart i de afrikanska byarna ledde till mindre barnkullar.
Som aktiv nydemokrat i Södertälje kommun kan jag vittna om att det var en sällsam upplevelse att höra och se John Bouvin i aktion. Han höll bland annat föredrag på temat ”Viking Spirit” där han framstod som mer vild än tam. 1997 gav Bouvin ut den bisarra boken Riksdagen kan dra åt helvete som ett slags äreminne över sin tid i det svenska parlamentet. Ny Demokrati fortsatte existera trots valfiaskot 1994 och John Bouvin var partiets ordförande 1997-98. Året därpå uteslöts han sedan han på eget bevåg slagit samman partiet med det toknationalistiska så kallade Konservativa partiet. Bouvin omhändertogs av polis i samband med en tillståndslös demonstration den 1 maj 1998.
I Södertälje var vi några nydemokrater som fick nog av moderpartiet och strax före valet 1994 bröt oss loss och bildade det lokala Täljepartiet, som invaldes i fullmäktige samma år. Dessförinnan hade ett gäng bestående av uppenbara rättshaverister och allmänna dårfinkar, i tron att de utgjorde det riktiga partiet, ockuperat partilokalen för att protestera mot att vi i god demokratisk ordning fattat beslut om partiskiftet. Vi täljepartister kunde omgående återvända till lokalen med polisens hjälp och fick ett år efter den märkliga ockupationen – som utspelades inför surrande TV-kameror och annan form av närvarande media – rätt i hovrätten.
Så kunde det gå till i Ny Demokrati, ett parti som hade litet av Vilda Västern över sig. Att en figur som John Bouvin kunde komma in i riksdagen berodde på att partiledaren Ian Wachtmeister – som själv tröttnade efter tre år – behövde någon ur det så kallade ”verklighetens folk” (ja, uttrycket myntades av Wachtmeister varefter det plagierades av KD:s Göran Hägglund 20 år senare) att visa upp i partitoppen.
Rättshaverist III: Pierre Schori.
PIERRE SCHORI: Så till den i mitt tycke likaledes uppenbare, men betydligt mer polerade, rättshaveristen Pierre Schori, född i Norrköping 1938 men i sin dialekt präglad av uppväxten i Skåne. När Schori anställdes i den socialdemokratiska partistyrelsen i början av 1960-talet var S-partiet fortfarande en stabilt antikommunistisk organisation. Skiljelinjen mellan kommunism och reformism började emellertid luckras upp kring mitten av 1960-talet, och Pierre Schori var en av dem som gick i bräschen för denna ur demokratisk synvinkel problematiska utveckling.
Schori höll hårt på ”de fattiga folkens” rätt att med vapenmakt befria sig från vad som sades vara kolonialismens och imperialismens ok och kom därför att favorisera revolutionsrörelser som exempelvis Viet Cong (FNL) i Vietnam, MPLA i Angola och Sandinisterna i Nicaragua. Den omvittnat stora idolen var Kubas diktator Fidél Castr0. Han var 1968-71 Socialdemokraternas internationelle sekreterare och blev därefter bland annat kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör.
Pierre Schori har genom åren nämnts som en tänkbar agent för den sovjetiska spion- och underrättelseorganisationen KGB, och klart är att han hade mycket vänskapliga förbindelser med organisationen som en gång var Sovjetunionens ”svärd och sköld”. Schori ingick i den krets framstående socialdemokrater som enligt förre chefen för SÄPO:s kontraspionage, Olof Frånstedt, i den nyutkomna boken Spionjägaren regelbundet sammanträffade med KGB:s högste representant i Sverige, förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov. Övriga medlemmar i denna krets var försvarsministern och FN-ambassadören Anders Thunborg samt partisekretetaren, socialministern och utrikesministern Sten Andersson.
Dessa regelbundna möten skedde för att stämma av de socialdemokratiska/svenska och sovjetiska intressena och hade fullt stöd av Tage Erlander och dennes efterträdare som statsminister, Olof Palme. Palme yttrade en gång: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism”. Frånstedt anger i en intervju i Dagens Nyheter den 27 augusti 2013 att han tyckte det var både märkligt och oroande med dessa möten mellan företrädare för svensk demokrati och sovjetisk diktatur, som inrapporterades till den socialdemokratiskt styrda underrättelsetjänsten IB.
Intressant är att notera Schoris försök i DN att revidera den historiska betydelsen av dessa möten: ”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.” Detta sagt av en man som av den avhoppade KGB-mannen Oleg Gordievsky i en intervju i tidskriften Contra nummer 2/1999 utnämndes till KGB:s viktigaste kontaktperson i Sverige. Schori ljuger sig blå.
Här en länk till DN-artikeln om Olof Frånstedts bok:
Nej, Pierre Schoris sent påkomna antikommunism övertygar inte. För mig står det klart att han tillhör den typ av personer som aldrig kan tänka sig ha fel. I sin bok Dokument inifrån (1992) gör Schori tappra men föga övertygande försök att ställa sig på rätt sida om historien. Särskilt vämjeligt blir det när han framställer sig som de baltiska folkens välgörare, när det är väl belagt att han före frigörelsen inför de berörda ländernas ledare gjorde vad han kunde för att avkonterfeja baltiska frihetssträvanden som närmast fascistiska.
Att Schori kan betecknas som en historierevisionistisk rättshaverist blir tydligt, när han i samma bok söker göra gällande att det var ”duvorna” med Olof Palme och den av honom dominerade Socialistinternationalen som i själva verket vann det Kalla kriget mot den kommunistiska totalitarismen. För alla med analysförmågan intakt är det uppenbart att Kalla krigets verkliga segrare var den hökaktiga Reagan-administrationens USA, vars militära och ekonomiska upprustning slutligen knäckte ryggen på det ineffektiva och vanstyrda Sovjetunionen.
Rättshaverist IV: Fredrik Reinfeldt.
FREDRIK REINFELDT: Som sista exempel på sentida rättshaverister vill jag här nämna statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är närmare bestämt då han kommer in på ämnet Sverigedemokraterna (SD) han har en tendens att tappa sin vanligen så påtagliga behärskning och i stället fara ut i föga genomtänkta och känslomässiga tirader.
Detta stod särskilt klart vid statsministern tal i Almedalen i somras, då Reinfeldt lovade att göra allt som stod i hans makt för att hindra Sverigedemokraterna – i de flesta opinionsmätningar Sveriges tredje största parti – från att nå påtagligt inflytande i Sveriges riksdag. Reinfeldt sade sig till och med prioritera denna målsättning framför regeringsmakten.
Det är väl känt att orsaken till Reinfeldts fanatiskt negativa inställning till SD står att finna i statsministerns egen internationellt brokiga släktbakgrund. Namnet Reinfeldt stammar från Lettland, och i övrigt finns bland Fredriks förfäder inslag från Italien, Finland, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även en färgad cirkusdirektör från USA eller möjligen Indonesien som hette John Hood och var Fredriks farfars farfar. Denne uppehöll sig i Sverige under 1880-talet och hade tidigare bland annat varit ormtjusare i Norge.
I Sverige träffade mulatten Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt med lettisk bakgrund och resultatet av denna allians blev sonen John Reinfeldt, som föddes på Allmänna BB i Stockholm. 1889 ingick Emma Dorothea äktenskap med järnarbetaren Andreas Carlsson som även var karusell- och skjutbaneägare. Ett par generationer senare inträder den italienska damen Anne-Marie Dominique i den reinfeldtska släkten. Hon kom från en italiensk artistfamilj vars mest kända representanter i Sverige i våra dagar är musikerna Carl-Axel och Monica Dominique. Carl-Axel är fyrmänning med Fredriks far Bruno Reinfeldt.
När Fredrik Reinfeldt intervjuas av Niklas Orrenius i Sydsvenskan den 19 november 2011 visar det sig att han är mycket medveten om sin brokiga släktbakgrund och precis av den anledningen tycker sig ha anledning att ha en särskild aversion mot SD. Intervjun inleds så:
”Medan andra ledare i Europa varnar för invandring blir statsministerns avsky för Sverigedemokraterna allt tydligare. Nu berättar Fredrik Reinfeldt om orsakerna: ´Min farfars farfar var svart´, säger statsministern, som längtar efter Mona Sahlins antirasistiska glöd…”
Utifrån sin egen brokiga bakgrund målar Fredrik Reinfeldt upp en känslomässigt färgad bild av SD som ett parti som delar upp Sverige i ”vi och dom” och som menar, att allt som har kommit utifrån till Sverige är dåligt. Reinfeldt själv vänder ju på steken och menar att ”ursvenskt är bara barbariet”, något han framhöll under ett besök i problemstadsdelen Hovsjö i Södertälje efter valet 2006. Att detta är en väldigt irrationell bild av SD som har föga eller ingenting med verkligheten att göra bekymrar inte Fredrik Reinfeldt ett spår.
Med den typiske rättshaveristens patos i detta avseende vet ju statsministern att han har rätt och att alla som hävdar motsatsen har fel och sannolikt är svårartat rasistiska och främlingsfientliga.
Låt mig slutligen understryka att varje form av ärlig övertygelse givetvis inte är fel. Tvärtom skulle man önska att betydligt fler politiskt och på annat sätt verksamma personer hyste en sådan övertygelse än vad fallet är i dag. En person som har en övertygelse av sådant slag är emellertid medveten om att det finns andra åsikter än den egna, och att den senare måste kunna försvaras mot de förra inom ramen för en fri och öppen debatt.
Detta klarar dock inte den typiske rättshaveristen som tenderar att bli emotionellt berörd bortom det rationella. Vederbörande vet ju, på ett sätt som gränsar till och ibland överskrider det patologiska, att han/hon har rätt. Självklart blir då han eller hon upprörd över att folk kan tycka annorlunda.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 