Posted tagged ‘Nikolaj Bucharin’

Heimerson och #metoo: Aftonbladet har gjort det fria ordet en dödgrävartjänst

29 november, 2017


Staffan Heimerson är inte nådig mot #metoo-rörelsen.

Tidningen Aftonbladet uppges ha avbrutit sitt samarbete med krönikören Staffan Heimerson sedan denne den 27 november 2017 publicerat en text där han starkt ifrågasätter den så kallade #metoo-rörelsen och därefter försvarat texten i tidningen Resumé. Vet inte om mina rader här blir så originella, men jag tycker ändå jag bör kommentera saken.

”Metoo häxjakt med drag av Stalins utrensningar”, konstateras rubriksvis i Heimersons krönika (ja, jag fördrar ”krönika” framför det amerikaniserade ”kolumn”) och man kan ana att redan här inte så få läsare med feministiska preferenser uppvisar tendenser till hjärtsvikt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Eo43MA/metoo-en-haxjakt-med-drag-av-stalins-utrensningar

Med ”häxjakt” menar Heimerson det högst reella exempel i sitt slag som ägde rum i Salem i Massachusetts 1692-93, då tre kvinnor stämplades som besatta av Djävulen sedan de anklagats av två flickor. Fler än 25 personer avrättades och ett 20-tal fängslades innan häxpsykosen i Massachusetts var till ända. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xprocesserna_i_Salem 

Stalins utrensningar av verkliga och (mest) påhittade partifiender under 1930- och 1940-talet skördade naturligtvis mångfaldigt fler offer än de vid en jämförelse tämligen beskedliga händelserna i östra USA i slutet av 1600-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_utrensningen


Josef Stalin (till vänster) och bolsjevikledaren Nikolaj Bucharin, vilken avrättades (läs: mördades) i samband med Stalins utrensningar 1938.

Nu kan man kanske med visst fog tycka, att den före detta världsreportern Staffan Heimerson överdriver så smått i sin tydliga iver att gå till rätta med #metoo. I rättvisans namn skall dock tillfogas att han själv är medveten om detta eftersom han faktiskt skriver: ”Vi ska inte dra likheterna för långt.”

I en kommentar till tidningen Resumé dagen efter publiceringen i Aftonbladet menar den inte särskilt blygsamme Heimerson att det egna aktstycket är ”briljant journalistik” som kunde användas i undervisningssyfte – så här skall en krönika skrivas! Krönikören vidhåller också att #metoo ”förstör vårt samhälle”. https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/28/heimerson-jag-kanner-att-metoo-forstor-vart-samhalle/

Briljant vet jag inte, men nog är det en fullt gång- och läsbar debattext Staffan Heimerson åstadkommit. Framförallt – det här är åsikter som självklart måste vara tillåtna att lufta i det klimattklimat som skapats genom #metoo. Aftonbladet har agerat synnerligen märkligt genom att först publicera Heimersons krönika, men när det sedan kommit in drivor av kritiska synpunkter drar man öronen åt sig och kickar ut den forne världsreportern i kylan fortare än någon kan säga ”Fredrik Virtanen”.


Våldtäktsanklagade Aftonbladet-skribenten Fredrik Virtanen.

Behandlingen av Staffan Heimerson är ett typexempel på hur det är i Sverige: bara en åsikt är tillåten i en given fråga. Den som inte till hundra procent sjunger #metoos lov finner sig snart vara persona non grata i det offentliga samtalet. Något som förstås är vardagsmat för denna bloggare och andra frispråkiga sverigedemokrater men kan komma som en chock för en etablissemangsperson som Heimerson.

Jag erkänner gärna att jag upplever Heimersons debattext som väl onyanserad. Min principiella inställning är att det är välgörande att uppenbara sexuella marodörer som en Fredrik Virtanen, en Martin Timell, en Lotta Bromé, en Roger Mogert, en Lars Nilsson eller en Jean-Claude Arnault hängs ut till vädring. Det problem som borde inses av alla är dock att risken för lynchjustis och häxjakt av det slag som Heimerson lyfter fram är uppenbar.

Det duger enligt min uppfattning inte att man som SDs Hanna Wigh eller friidrottaren Moa Hjelmer kommer dragandes med påstådda händelser som går flera år tillbaka i tiden men inte har kurage nog att namnge de personer som avses. Känner man sig sexuellt ofredad och rentav påstår sig vara våldtagen, då går man till polisen vid det aktuella tillfället och väntar inte i flera år med att komma med mer eller mindre vaga anklagelser som kastar skuggor över en mängd oskyldiga personer.

Risken med upplägget med #metoo och den masshysteri detta initiativ givit upphov till är att en person som kanske oombedd klappat en kvinna på rumpan för 20 år sedan – i och för sig ett förkastligt sätt att behandla kvinnor (och män) på men jämförelsevis tämligen oskyldigt – buntas ihop med bevisade våldtäktsmän och rena psykopater. Därför anser jag att Staffan Heimersons krönika tar upp väsentliga frågeställningar, låt vara på ett något onyanserat sätt.

Jag har aldrig varit någon större beundrare av Staffan Heimerson, född i Karlstad den 7 november 1935 men uppväxt i skånska Ängelholm och därefter uppmärksammad som debattör, utrikeskorrespondent och programledare i olika sammanhang och i olika media. Så till exempel skrev jag för drygt två år sedan en minst sagt kritisk bloggartikel om honom med anledning av de mycket obalanserade synpunkter på immigrationsfrågan han då torgförde (han har säkert gjort sig skyldig också till andra fadäser). https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/27/nar-idiotin-pladdrar-pa-nagot-om-varldsreportern-heimerson/

Den springande punkten är emellertid att Heimerson, liksom alla andra, har rätt att framför vilka åsikter han vill så länge han håller sig inom lagens råmärken vilket uppenbarligen är fallet beträffande hans krönika om #metoo-rörelsen.

Aftonbladet väljer förvisso vilka krönikörer man anlitar, fattas bara, men att sparka någon efter vid pass 50 års samarbete på grund av att vederbörande torgfört obekväma och politiskt inkorrekta uppfattningar i en krönika tidningen utan betänkligheter publicerat är som jag ser det varken riktigt klokt eller försvarbart. Aftonbladet har gjort det fria ordet en dödgrävartjänst.

Annonser

Kim Jong-un i Stalins fotspår: utplånar Jangs släkt

29 januari, 2014

images Jang Song-thaek (till vänster) och Kim Jong-un under ett offentligt möte i Pyongyang.

Sedan den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-un låtit avrätta sin ingifte morbror Jang Song-thaek i början av december i fjol har nu så gott som hela dennes släkt avlivats. Det rapporterar den sydkoreanska nyhetsbyrån Yonhap, som hänvisar till ”åtskilliga källor” (multiple sources):

http://english.yonhapnews.co.kr/northkorea/2014/01/26/4/0401000000AEN20140126000800315F.html

Således har Jangs syster Jang Kye-sun och hennes man Jon Yong-jin, som var Nordkoreas ambassadör på Kuba, samt ambassadören i Malaysia, Jang Yong-chol, och dennes två söner avrättats enligt Yonhaps källor. Jang Song-thaek var Kim Jong-uns viktigaste mentor och en ledande kraft när det gällde att utveckla Nordkoreas förbindelser med Kina. Enligt en källa har nu alla Jangs släktingar  inklusive barnen dödats.

Enligt uppgift skall den nordkoreanske diktatorn ha känt sig hotad av Jangs makt och inflytande, och nu har alltså även hans släktingar tagits av daga för att alla spår av Jang själv skall utplånas. Yonhap uppger emellertid att några ingifta släktingar till Jang har sparats, exempelvis hustrun till ambassadören i Malaysia. Hon skall ha skickats till en avlägsen by tillsammans med släktingar.

Under upprensningsprocessen mot Jang Song-thaks släktingar kunde det, enligt ett av de vittnen Yonhap citerar, gå till på följande sätt:
”Några släktingar sköts till döds med pistol inför andra människor om de gjorde motstånd tills de släpades ut ur sina bostadslägenheter.”

untitled ”Stålmannen” Stalin och ”Järnröven” Molotov.

Efter fadern Kim Jong-ils frånfälle i november 2011 förefaller det uppenbart att Kim Jong-un utvecklat samma typ av fullskalig paranoia som är så karaktäristisk för totalitära härskare. Det höga föredömet härvidlag är ingen mindre än den sovjetiske diktatorn 1924-53, Josif  Vissarionovitj Dzjugasvili Stalin (1878-1953). Under dennes styre dog tiotals miljoner människor  genom massiva utrensningar, artificiellt framkallade svältkatastrofer och omänsklig lägertillvaro.

Den amerikanske historikern, professor R. J. Rummel (född 1932), har räknat fram att 61 911 000 personer dog i Sovjetunionen som en följd av den kommunistiska statens ideologi och politik:

http://www.hawaii.edu/powerkills/NOTE4.HTM

Andra forskare anger lägre siffror. Rummel har bland annat skrivit boken Death by Government, där han uppskattar hur många människor som fallit offer för regeringars maktutövning i en rad länder.

untitled

Utmärkande för Stalins regim var att den lät avrätta eller lägerförvisa familjemedlemmar och släktingar till utrensade personer, en tradition som nu alltså Nordkoreas härskare Kim Jong-un fullföljer på det mest bestialiska sätt. Det skall inte få finnas kvar några släktingar eller anhängare till den utrensade individen, personer vilka kan tänkas utkräva hämnd i en framtid.

Stalin lät, i likhet med Kim Jong-un, avrätta gamla revolutionskamrater, vänner och regeringsmedlemmar vilka upplevdes som ett verkligt eller inbillat hot mot den egna maktställningen.

I skådeprocesserna i Moskva 1936-38 erkände efter tortyr ett antal av revolutionens tidigare stöttepelare såsom Grigorij Zinovjev, Lev Kamenev, Nikolaj Bucharin, Aleksej Rykov och Karl Radek att de i själva verket var agenter för främmande makt och avrättades givetvis.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Moskvar%C3%A4tteg%C3%A5ngarna

Stalin höll även ett vakande öga på sina närmaste, obrottsligt lojala medarbetare och lät i ett par uppmärksammade fall spärra in dessas hustrur i läger. Mångårige utrikesministern Vjatjeslav Molotov (1890 – 1986), ”Järnröven” kallad på grund av sin långa tjänstgöringstid som sovjetisk utrikesminister, tvingades se sin hustru Polina Molotova försmäkta i ett läger i Sibirien som gav henne men för livet. Stalin tvingade även Molotov att skilja sig från henne.

untitled Paret Molotov efter Polinas frigivning i anslutning till Stalins död 1953.

Samma behandling utsattes hustrun till Michail Kalinin (1875–1946), Katarina Ivanovna, för på anklagelsegrunden ”trotskistisk konspiration”. Kalinin var konstitutionell president utan makt i Sovjetunionen 1938-46 och fick staden Kaliningrad, tidigare Königsberg i området mellan Polen och Litauen, uppkallad efter sig.

Den hemliga underrättelsetjänsten NKVD grep även på Stalins order hustrun till den senares mångårige sekreterare Aleksandr Poskrjobysjev (1891–1965). Mer om politiken att fängsla hustrurna till betrodda och lojala medarbetare här:

http://lurikblogg.wordpress.com/2013/12/04/kondra-och-harska-politbyrahustrurnas-levnadsoden-i-stalins-sovjetunionen/

Den så kallade Demokratiska Folkrepubliken Nordkorea, grundad samma år som Republiken Korea (Sydkorea) 1948 med förre officeren i sovjetiska Röda armén Kim Il-sung som dess förste diktator, modellerades enligt Stalins Sovjetunionen med omänskliga läger, massutrensningar och inte minst minutiös kontroll av befolkningen som några av de viktigaste beståndsdelarna.

Att tredje generationens Kim nu ägnar sig åt samma metoder som Josif Stalin är därför inte ägnat att förvåna.