Mina prylar (17): Ikoner med Sankt Nikolaus och tsarfamiljen

 Sankt Nikolaus (till vänster) och tsarfamiljen Romanov. Foto: Tommy Hansson

Jag har ett antal ikoner i mindre format som jag inhandlat då och då, ofta som minnen från resor. Tänkte här presentera två av dessa. De föreställer den vid denna tid på året så aktuelle Sankt Nikolaus samt den ryska tsarfamiljen Romanov; tsaren hette ju för övrigt också Nikolaus (II), på ryska Nikolaj. Sankt Nikolaus är skyddshelgon för ett stort antal länder och företeelser, däribland Ryssland.

Nikolaus av Myra i Lykien i nuvarande Turkiet (Mindre Asien) har, som alla borde veta vid det här laget, stått modell för den nutida jultomten. Han räknas som helgon av de Romersk-katolska, Öst-ortodoxa samt Orientalisk-ortodoxa kyrkorna. Nikolaus måste nog genom sin upphöjelse till jultomte betraktas som det mest inflytelserika av alla helgon.

Den specialintresserade rekommenderas läsa följande:http://www.katoliknu.se/html/helgon_nikolaus.htm

Ikonen med Sankt Nikolaus köpte jag på en resa till västra Turkiet för knappt ett år sedan. Den som googlar hittar litet olika uppgifter vad beträffar födelse- och dödsår, men den katolska länken anger 280 eller 286 respektive 345 eller 351. Helgonförklaringen skall enligt en uppgift ha ägt rum år 933. Det har berättats att Nikolaus av Myra redan i späd ålder var mycket from. Således skall han redan som dibarn ha fastat onsdagar och fredagar!

Nikolaus begav sig efter sin prästvigning till Jerusalem, där han avsett leva ett tillbakadraget eremitliv. Han återvände dock till hemstaden Myra, där han redan som helt ung utsågs till ärkebiskop. Det blivande helgonet fängslades och torterades under de hedniska romerska kejsarna Diocletianus och Maximianus i början av 300-talet men deltog i det första kyrkomötet (konciliet) i Nicaea 325, vilket presiderades över av kejsar Konstantin den store.

 En sentida Sankt Nikolaus med ärkebiskopliga tillbehör.

Mötet i Nicaea, nuvarande Iznik i Turkiet, sammankallades av kejsar Konstantin i syfte att få till stånd rättning i de kristna leden såväl teologiskt som organisatoriskt. I Nicaea fördömdes den så kallade arianismen, uppkallad efter Arianus (cirka 260-336). Vid den här tiden hade de troende kristna glömt att Jesus varit en människa av kött och blod och i stället upphöjt honom till ett gudomligt väsen; araianismen hade en något annan syn på Kristus-gestalten än den som antogs i Nicaea och förklarades därför kättersk.https://sv.wikipedia.org/wiki/Arianism

Enligt en historia från konciliet i Nicaea skall Nikolaus ha blivit så förtörnad på Arianus, att han slog denne på käften – en för den blivande jultomtegestalten föga karaktäristisk handling. Det sägs att han undgick sitt rättmätiga straff genom ett gudomligt ingripande av självaste jungfru Maria.

Eljest skall Sankt Nikolaus ha varit en fridsam och framförallt givmild person, om vilken det bland annat berättas att han skänkte bort hela sitt föräldraarv till de fattiga. Han skall också ha räddat tre döttrar till en skuldsatt man undan prostitution genom att tre nätter i rad utan avsändare kasta in väskor fyllda med guld till familjen. Intet under då att en sådan utgivande och osjälvisk person, via benämningarna Sinterklaas (nederländska) och Santa Claus (engelska), på 1800-talet  blir aktuell som hela världens jultomte!

Om Sankt Nikolaus har det vidare sagts att han kunde rädda nödställda ombord skepp i sjönöd samt befinna sig på flera platser samtidigt. Efter sin död begravdes han i hemstaden Myra, men i syfte att hindra att hans ben (som betraktades som reliker) föll i de anstormande saracenernas (muslimernas) händer fördes dessa till Bari i Italien. En undergörande olja sägs komma från relikerna.

Tsarfamiljen Romanov, vars överhuvud var tsar Nikolaus II (1868-1918), mördades på order av bolsjevikregeringen (exakt vem som gav ordern är dock ännu oklart) natten till den 17 juli 1918 i Jekaterinburg beläget på östra sluttningen av Uralbergen. Ikonen som avbildar familjen Romanov har jag inhandlat i en rysk-ortodox kyrka i Stockholm. Den brutalt mördade tsarfamiljen helgonförklarades år 2000.

Fem dagar efter det att tsar Nikolaus (Nikolaj) abdikerat den 15 mars 1917, gav den provisoriska regeringen ledd av advokaten Alexander Kerenskij order om att tsaritsan Alexandra av Hessen skulle arresteras. Hon fördes till tsarfamiljens sommarresidens Tsarskoje Selo i staden Pusjkin i Sankt Petersburgs län. Tsaritsan åtföljdes två dagar senare av tsaren och barnen: storfurstinnorna Olga, Tatjana, Maria och Anastasia samt tronföljaren Aleksej. Det förekom trakasserier från vaktmanskapet, men i övrigt var vistelsen i det egna sommarresidenset tämligen behaglig.

Den 13 augusti förflyttas tsarfamiljen till Tobolsk i Sibirien, eftersom de ännu makthavande mensjevikerna var rädda för att de i det närbelägna Petrograd inflytelserika bolsjevikerna skulle kunna ge sig på de kejserliga personerna. I Tobolsk blev förhållandena sämre, och när bolsjevikerna kuppat till sig makten hösten 1917 och skickat iväg den olyckliga familjen till Jekaterinburg (1924-90 Sverdlovsk) blev det än värre. Sverdlovsk var uppkallat efter den judiske revolutionären Jakov Sverdlov (1885-1919), som anses ha verkat aktivt för att tsarfamiljen skulle tagas av daga. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jakov_Sverdlov

 Tsarfamiljen Romanov.

I Tobolsk hade de kejserliga kunnat vistas på en gårdsplan och tsaren ägna sig åt vedhuggning, men i Jekaterinburg var man fångar på sina rum. Tsaren vägrade underteckna det fredsavtal med Första världskrigets centralmakter som ingåtts av bolsjevikerna med Lev Trotskij i spetsen i Brest-Litovsk i Polen den 3 mars 1918; med freden ville bolsjevikerna i lugn och ro kunna inrikta sig på att krossa den vita sidan i det pågående inbördeskriget, där det inte alls var givet att kommunistsidan skulle segra.

Den 4 juli 1918 tillträdde en man som hette Jankel Jurovskij som ny vaktchef i Jekaterinburg. Han hade till sin hjälp elva man, fyra ryssar och sju letter. Det var natten till den 17 juli som detta anhang på ett synnerligen brutalt sätt mördade tsarfamiljen och dennas tjänare. Jurovskijs gäng störtade in i rummet med de kejserliga och sköt vilt med sina revolvrar. Tsaren, tsaritsan, tre av storfursinnorna samt hovlakejen Trupp dog direkt. Anastasia överlevde den första skottsalvan men sköts därefter till döds av Jurovskij. De övriga – kronprins Aleksej, tsarens livmedikus Botkin, kocken Haritono och kammarjungfrun Demidova – mejades ner med bajonetter.

De döda kropparna täcktes därefter över med tygbitar och lades på flaket till en lastbil samt kördes iväg till en övergiven guldgruva, som låg i en skog i Iset-området i närheten. Mördarna styckade först upp kropparna och hällde därefter bensin över kvarlevorna och tände på. Då detta inte visade sig särskilt effektivt tog man även till svavelsyra innan likdelarna slängdes ner i ett gruvhål. När vita trupper under ledning av amiral Alexander Koltjak (1874-1920) några månader senare kom till gruvområdet upptäckte man sanningen, icke minst beroende på att vaktmanskapet inte hunnit avlägsna alla smycken från tsaritsan och hennes döttrar.

Denna länk till tidskriften Contra # 6 1998 innehåller en skildring av mordet – någon ”avrättning” var det aldrig fråga om, då något rättsligt förfarande inte tillämpats – på tsarfamiljen och de politiska händelserna kring detta: http://www.contra.nu/c986prov.html

1991 inrättades en grav med tsarfamiljens kvarlevor, vilka 1998 under solenna former begravdes i Peter och Pauls-katedralen i Sankt Petersburg. Tsarfamiljen helgonförklarades 2000 av Rysk-ortodoxa kyrkan, och ett munkkloster samt sju kyrkor – en för var och en av familjemedlemmarna – byggdes vid gruvan i Iset-området där de kejserligas lik begravts.

 

 

 

 

Kvinnodagens kommunistiska historia

 Kommunisterna Clara Zetkin (t. v.) och Rosa Luxemburg.

I dag är det den 8 mars. Den dagen infaller, förutom Fettisdagen, Internationella kvinnodagen. Sistnämnda bemärkelsedag har, liksom på många andra platser, markerats genom firande i Stadshuset här i Södertälje.

Wikipedia har följande formulering om kvinnodagen:

Internationella kvinnodagen inträffar 8 mars varje år och uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.

Om vi går tillbaka i hävderna kring Internationella kvinnodagen slås man av hur mycket kommunism och socialism som omgärdar denna dag. Redan den 28 februari 1909 fastslog det Amerikanska socialistpartiet att man avsåg fira en nationell kvinnodag i USA. Detta firande fortsatte äga rum sista söndagen i februari till och med 1913.

1910 anordnade vidare Andra internationalen en internationell kvinnokonferens i Köpenhamns Folkets hus. På detta möte föreslogs en internationell kvinnodag i syfte att hedra den så kallade kvinnorörelsen och att främja kvinnors rösträtt. Initiativtagare till förslaget var den tyska socialisten Clara Zetkin, men något särskilt datum nämndes ej i sammanhanget. De följande fyra åren högtidlighölls i alla fall en internationell kvinnodag i Tyskland, Schweiz, Österrike och Danmark. Vänsterpolitiseringen var härvidlag stark.

 Clara Zetkin hedrades med frimärke i Östtyskland.

Också i det under revolutionär omvandling stadda Ryssland flyttade socialistiskt övertygade kvinnor fram sina positioner och firade en kvinnodag sista söndagen i februari 1913. Samma dag 1917 gick ryska kvinnor ut i en strejk för ”bröd och fred”, vilken anses ha utgjort startskottet för den socialdemokratiska Februarirevolutionen. Fyra dagar därefter tvingades tsar Nikolaus II abdikera (han mördades senare på Lenins order). Den provisoriska mensjevikregimen gav omedelbart kvinnorna rösträtt.

Efter bolsjevikernas statskupp i oktober 1917 lyckades revolutionären (och senare Stockholms-ambassadören) Alexandra Kollontaj övertyga Lenin om att göra kvinnodagen till en allmän helgdag, men så skedde bara delvis. Det var först 1965 som dagen blev ”röd dag” i Sovjetunionen.

I dag är Internationella kvinnodagen den 8 mars allmän helgdag i en handfull länder, de flesta av dessa gamla delrepubliker i det forna Sovjetunionen inklusive Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Georgien med flera. Samma sak i Angola, Eritrea, Guinea-Bissasu, Kambodja, Laos, Vietnam och Zambia. Det vill säga nuvarande eller tidigare socialist-/kommunistdiktaturer.

I Sverige och andra västdemokratier har Internationella kvinnodagen en klart politisk innebörd som anknyter till krav på jämställdhet och kvinnokamp, men på andra håll har dagen mer karaktären av Mors dag eller Alla hjärtans dag då män förväntas uppvakta och hedra kvinnor i största allmänhet.

Alla feminister och kvinnosakskämpar är emellertid inte överens om Internationella kvinnodagens betydelse. 2009 sade EU-kommissionären Viviane Reding, Luxemburg att ”så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter.” Den tyska feministen Alice Schwarzer pläderade 2010 för ett avskaffande av Internationella kvinnodagen – i stället, menade hon, skall man vara för både kvinnor och män 365 dagar om året. Söker man på måfå på ”nätet” hittar man förvånansvärt många kvinnoinlägg av typ ”jag skiter i Internationella kvinnodagen”.

Vad man bör göra på skottdagen vart fjärde år framkom dock inte…

Internationella kvinnodagens ursprungliga tillskynderska, ovan nämnda Clara Zetkin (1857-1930), kom från en bildad medelklassfamilj i Wiederau i Tyskland. Hon blev tidigt socialdemokrat men övergick sedan till det radikala Spartacusförbundet (där Rosa Luxemburg var en drivande kraft) och det tyska kommunistpartiet. När Hitler och nationalsocialisterna tog makten i januari 1933 valde Zetkin att gå i exil i Moskva, där hon avled efter ungefär ett halvår.

Personligen känner jag mig en aning kluven inför Internationella kvinnodagen. Kvinnodagens ovedersägliga kommunistiska historia, och även det faktum att FN 1977 antog en resolution som rekommenderade allmänt firande denna dag,  gör mig minst sagt betänksam. Å andra sidan förnekar jag inte det positiva i att det finns en dag vikt för kvinnor över hela världen som lider exempelvis under maskulint hedersvåld och förtryck.

Jag tilltalas emellertid mer av Alice Schwarzers åtsikt att vi bör fira både kvinnor och män 365 – och vart fjärde år 366 – dagar om året. Det vill säga i praktiken en människodag varje dag på året.