Rasifierade SSU-bögen Botström sitter nog säkert – men bör ta time-out

Philip Botström, längst till höger på bilden, i Pride-parad med bland andra Stefan Löfven.

Inför det val som gjorde Philip Botström till SSU-bas i augusti 2015 gjorde Nya Wermlandstidningen en intervju med den dåvarande kandidaten och Filipstads-bon, som gavs tillfälle att berätta litet om sin bakgrund. Den före detta taekwondo-utövaren (han slutade med denna koreanska kampsport på grund av skada) hade bland annat följande att anföra:

Under min uppväxt upplevde jag en hel del rasism och homofobi i min omgivning. För mig som adopterad, mörkhyad och öppet homosexuell var det tufft. I SSU hittade jag ett sätt att aktivera och organisera mig – det blev en plats där jag mötte personer som kände samma sak och som ville göra något åt det. http://nwt.se/filipstad/2015/07/07/varmlanning-nara-bli-ssu

K. G. Bejemarks staty av Nils Ferlin på Stora torget i Filipstad.

Philip Claes Oscar Botström föddes i Colombia 1990 men adopterades som spädbarn och växte upp i vår nationaskald Nils Ferlins (1898-1961) födelsestad Filipstad. Nu har han blivit rikskändis under mindre smickrande omständigheter: han lät SSU punga ut med 7900 kronor för en taxiresa från Sälen i Dalarna till Stockholm. Skälet till taxifärden förklarade Botström med att han skulle närvara vid ett möte med den socialdemokratiska partistyrelsen morgonen därpå.

Nu bar det sig inte bättre än att Botström uteblev från nämnda möte. Förklaringen denna gång blev att han lider av svårartad stress i form av utmattningssyndrom och därför inte orkade upp till mötet. Något han kanske borde ha förutsett innan han satte sig i den där taxin från Folk & Försvars konferens i Sälen.

När Philip Botström besökte kommunistdiktaturen Kubas huvudstad Havanna härförleden lade han upp denna post på sitt Instagram-konto.

Här följer Botströms egna förklaringar om omständigheterna kring taxiresan och en försäkran om, att han ämnar göra bot och därmed leva upp till sitt efternamn genom att betala ur egen plånbok i syfte att ”återupprätta förtroendet” för sin person. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/jeBz0/ssus-ordforande-jag-kampar-mot-stress-och-utmattning

En storm av kritik – givetvis fullt berättigad sådan – har nu riktats mot Philip Botström, också från de egna SSU-leden och från självaste statsminister Stefan Löfven. Det har talats om pampfasoner av klassiskt sossesnitt. SSU Värmland fortsätter dock känna förtroende för hemmasonen, vilket kanske inte är så överraskande: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6605706

Personligen tror jag inte ordförande Botström har särskilt mycket att frukta. Det skall nog mycket till för att ett extremt politiskt korrekt ungdomsförbund som Socialdemokratiska ungdomsförbundet skall lämpa en högsta företrädare som är både öppet homosexuell och ”rasifierad” och dessutom gillar Kuba över bord. Här följer ett exempel på Botströms engagemang för HBTQ-kommuniteten i ett debattinlägg tillsammans med andra Värmlands-sossar: http://www.vf.se/uncategorized/vi-alskar-bogar/

Rashid Musa gör Muslimska brödraskapets tecken.

SSU Stockholm blev för några månader sedan vidare herostratiskt ryktbart då man förbjöd vita personer närvara vid en sammankomst med den så kallade terrorexperten Rashid Musa, den svårt islamistiskt anfrätte ordföranden i Sveriges unga muslimer. https://petterssonsblogg.se/2016/09/08/ssu-nekar-vita/

En sak är klar, och det är att SSU hade haft råd att betala sin ordförandes taxiresa. Trots att SSU inte är landets största ungdomsförbund – MUF är större – är de unga sossarna fyra gånger så rika som MUF med tillgångar värda sammanlagt runt 140 miljoner kronor. http://www.uvell.se/2017/01/11/kapitalisterna-ssu-34831270

Denna bloggare vill slutligen önska stresskänslige Philip Botström lycka till med rehabiliteringen. Stressrelaterat utmattningssyndrom är inte att leka med – jag har själv haft liknande symptom och vet vad det är fråga om. Jag skulle rekommendera att han följer Jimmie Åkessons exempel och tar en längre time-out från politiken.

Jag vet inte varför, men när jag läser om Philip Botström och hans politiska utsyn och eskapader kommer jag att tänka på följande bekanta rader av Nils Ferlin:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet.

 

 

 

Svenska artister (XXI): Östen Warnerbring

 

Östen Warnerbring (1934-2006): ”Sveriges Sammy Davis, Jr.”.

Östen Warnerbring kallades ibland ”Sveriges Sammy Davis, Jr.” Det var också en av anledningarna till att mina föräldrar, saliga i åminnelse, brukade reta upp sig litet smått på honom vid något av hans otaliga framträdanden i TV-rutan. De tyckte han överdrev den rollen. Det må vara hur det vill med det, men en minnesvärd artist var han, ”Östen med rösten”.

Östen föddes i Malmö den 22 november 1934. Han debuterade som professionell musiker – han spelade saxofon och klarinett – 1952, då han tillsammans med Totty Wallén och hans vilda vikingar underhöll soldater i Sydtyskland. Det visade sig också att han hade en bra sångröst. Därefter uppträdde han tillsammans med flera band i Malmö och Helsingborg.

I mitten av 1950-talet ”upptäcktes” Östen Warnerbring av jazzlegendaren Arne ”Dompan” Domnérus och fick sjunga på det berömda Nalen på ”Gata Regerings” i Stockholm. Fram till 1963 hade han en egen dansorkester. Därpå knöts han till Simon Brehms grammofonbolag Karusell. Det stora genombrottet kom med sången ”En röd blomma till en blond flicka” 1965 med de minnesvärda textraderna:

Jag ger en röd blomma till en blond flicka
Gärna rosor eller nejlikor
Men om hon är brunett tag då en brudbukett
Det är nog säkrast först som sist

Den låt man mest förknippar med Östen Warnerbring är nog annars ”Du borde skaffa dig en tyrolerhatt”:

http://www.youtube.com/watch?v=K-3od5nS4Vw

Sammanlagt hade Östen cirka 40 nummer på Svensktoppen. Som störst på den svenska underhållningsestraden var han i slutet av 1960-talet. Han vann Schlagerfestivalen 1967 med den stramt stilrena ”Som en dröm” och fick därmed representera Sverige i Eurovision Song Contest i Wien. Där blev det åttonde plats bland 17 deltagande länder.

http://www.youtube.com/watch?v=Gs5R2TT7xWc

Östen Warnerbring hade många strängar på sin lyra och framträdde bland annat i den succéartade krogshowen Lyckohjulet i Stockholm tillsammans med Cornelis Vreeswijk och Ernst-Hugo Järegård. Östen medverkade i flera shower på Berns och Hamburger börs.

Här Östen i ”15 minuter från Eslöv” 1969:

http://www.youtube.com/watch?v=7joDQv7yzHE

Under 1970-talet övergav Östen mer och mer schlagerstuket och började tonsätta dikter av klassiska svenska poeter såsom Hjalmar Gullberg, Fritiof Nilsson Piraten, Gustaf Fröding och Nils Ferlin. På albumet Skåne tolkade han dikter av skånska poeter. Efter åren i Stockholm flyttade Warnerbring tillbaka till Skåne och kom även att bli populär i Danmark. 1979 var han programledare för den svenska televisionens ”I morgon e de lörda´”.

Östen hade ett brett register: sångare, artist, kompositör, låtskrivare.

Här en film som visar hur Östen Warnerbring underhåller medlemmar ur Piratensällskapet i samband med ett kungabesök i Tranås 1999:

http://www.youtube.com/watch?v=f7j6bIc69xY

Sin komiska talang fick Östen Warnerbring tillfälle att visa upp då han slog sina påsar ihop med komikern Eva Rydberg. Deras dansparskonstellation ”Curt och Majken” uppskattades i såväl Sverige som Danmark. På 1980-talet tvingades Östen dra ner något på tempot efter en hjärtinfarkt och kom då bland annat att ägna sig åt att skriva låttexter, exempelvis ”Gösta Gigolo” (I Ain´t Got Nobody).

I början på 1990-talet kom Warnerbring ut med CDn Om himlen och Österlen. Det sista albumet blev Piraten, Bombi Bitt och jag 2003. Under sina sista år ägnade sig Östen Warnerbring åt att roa svenska turister på spanska Kanarieöarna och hittades död på ett hotellrum på Gran Canaria den 18 januari 2006, 71 år gammal. Han tros ha avlidit i hjärtinfarkt.

Att Östen Warnerbring inte är bortglömd i sina födelsetrakter visas av att ett av Skånetrafikens så kallade Pågatåg bär hans namn.

Pågatåget ”Östen Warnerbring”.

Svenska artister (XVIII): Gunnar Turesson

http://www.youtube.com/watch?v=G-bQLGh6f08

Ovan en länk till en TV-intervju som gjordes 1988. Den som intervjuas, vid en hemtrevligt sprakande eld i en öppen spis, är trubaduren och sångtonsättaren Gunnar Turesson. Denne föddes i Arvika 1906 och avled i Hammarö 2001.

Gunnar Turesson (1906-2001) i yngre dagar.

I intervjun talar Turesson litet om sin relation till författaren/poeten Daniel (mer känd som Dan) Andersson (1888-1920). Turesson har översatt flera av Anderssons sånger, där ”Jag väntar…” är den mest kända. Han framför denna i samband med intervjun. Dan Andersson var därtill Gunnar Turessons svåger: Andersson var nämligen gift med Turessons syster Olga Turesson (1889-1948), som var småskolelärarinna.

Paret förlovade sig 1917 och gifte sig 1918. Två år senare avled Dan Andersson i cyanväteförgiftning på Hotell Hellman i Stockholm. Cyanväte användes förr till bekämpning av vägglöss och fanns i hotellrummets tapeter. 1921, året efter Anderssons död, föddes Olgas och Dans dotter Monika Andersson.

Gunnar Turesson berättar i den mycket sevärda TV-intervjun hur han började sjunga och tolka Dan Anderssons visor för att trösta systern efter hennes makes hastiga bortgång. Turessons första instrument var violin men han övergick till luta, som kommit att bli hans signaturinstrument. Totalt har Turesson svarat för omkring 500 tonsättningar varav ett 30-tal till Dan Andersson-dikter.

Dan Andersson (1888-1920).

Här följer en av hans mest kända: ”En ballad om franska kungens spelmän” med text av Frans G. Bengtsson:

http://www.youtube.com/watch?v=70c7osFNYXs

Så den sorgesamma kärleksvisan ”Aldrig du var mig så nära” där Nils Ferlin svarar för texten:

http://www.youtube.com/watch?v=6kGRfdQbuYs

”Den tänkande lantbrevbäraren” där Turesson satt musik till Hjalmar Gullbergs text:

http://www.youtube.com/watch?v=Fn0RUP6GN-U

Turessons, vid sidan av Dan Anderssons ”Jag väntar…”, mest kända musiktolkning torde vara ”Flicka från Backafall” av Gabriel Jönsson med motiv från Ven. Texten är delvis smått ekivok, med en ollonborre som letar sig in under den tillbeddas blusliv för att se om hennes bröst slagit ut i full blom. Eftersom jag inte hittat någon inspelning med Turesson framförs visan här av Ingvar Karlsson till vackra bilder från Ven.

http://www.youtube.com/watch?v=GEDzIFv7m-s

Slutligen finns Gunnar Turessonsällskapet, vilket strävar efter att tillvarata arvet efter denne prominente företrädare för den litterära visan i Sverige.

Svenska artister (VII): Margareta Kjellberg

Margareta Kjellberg (1916-2005).

Margareta Kjellberg var en av våra mest älskade vissångerskor och på senare dagar även historieberättare. Hennes långa karriär var både intressant och omväxlande.

Född i Nyadal nära Härnösand den 3 februari 1916 kom Margareta Kjellberg att växa upp i Saltsjöbaden utanför Stockholm. På den senare platsen föddes hennes ett år yngre syster  Marianne (1917-99), som i likhet med Margareta blev sångerska och filmaktris i mindre skala. Margareta inledde sin bana som tonårig jazzsångerska i England i Jack Hyltons (1892-1965) orkester. Hemma i Sverige igen blev hon medlem i Visans vänner samt Konstnärsgillet.

Kjellberg lärde sig spela gitarr under sommarvistelser hos farföräldrarna i Västergötland. 1935 debuterade hon i Blanche-Revyn i Stockholm där hon även medverkade 1936 och 1940. Hösten 1945 uppträdde hon i Köpenhamn. Under senare hälften av 1930-talet medverkade hon i tre filmer, bland annat ”Goda vänner och trogna grannar” 1936.

 Jack Hylton, orkesterledare.

Margareta är huvudsakligen känd för sina unikt personliga tolkningar av visor, skillingtryck och barnvisor. Hon hördes genom åren mycket ofta i radion  – hon gjorde ett stort antal skivinspelningar på skivbolagen Decca. Kristall och Odeon – och debuterade i televisionen i familjeprogrammet ”Sigges Cirkus” med Sigge Fürst  som programledare. Från 1983 var hon programledare tillsammans med Ewert Ljusberg i SVT-inslaget ”Har ni hört den förut?” Kjellberg var aktiv i viskretsar ända fram till 2004. Hon avled året därefter.

Här ett avsnitt ur berättarprogrammet ”Har ni hört den förut?”:

http://www.youtube.com/watch?v=aAYvQXYwUUc&feature=related

Ett citat som tillskrivs Margareta Kjellberg lyder:

Ålderdomen är inget skäl att inte göra det man har lust med.

Personligen uppskattar jag Kjellberg mest som tolkare av skillingtryck. Jag har ännu ej hört ett skyllingtryck exekverat av henne jag inte fått tårar i ögonen, alternativt storgråtit, av. Så fram med stora näsduken nu, kära läsare! Här följer länkar till ett knippe skillingtryck sjungna av Margareta:

”Husarvisan”:

http://www.youtube.com/watch?v=MNoFV6V-Xgw

”Alpens ros”:

http://www.youtube.com/watch?v=hlWTzUQUxco

”Älvsborgsvisan”:

http://www.youtube.com/watch?v=TANffkA6kBE&feature=related

”Grevevisan”:

http://www.youtube.com/watch?v=J-GLuLbsJcI

”Kors på Idas grav”:

http://www.youtube.com/watch?v=MSSerHRc6yI

En sång av ett helt annat slag är ”Hottentottvisan” som jag minns från radion på 1950-talet. Den kan nog inte kallas särskilt politiskt korrekt med nutida värderingar men var fullständigt oförarglig när den spelades in:

http://www.youtube.com/watch?v=mnyxf3n1oc8

En annan barnvisa jag minns från yngre dar är ”Svansen på Skansen – chimpansen”:

http://www.youtube.com/watch?v=GsiPcIecViY

Om den oefterhärmliga Margareta Kjellberg kan vidare sägas att hon gjorde två tioveckors turnéer i USA på egen hand samt att hon tilldelades Nils Ferlin-sällskapets Trubadur- pris (1992) samt Fred Åkerström-stipendiet 1999.

Hon fick slutligen tre barn: Gunnar (född 1938), Göran (född 1941) och Elisabeth (1943). Gunnar blev trummis, Göran skådespelare och Elisabeth konstnärinna.

Svenska artister (IV): Johnny Bode

 Det svenska nöjeslivets enfant terrible Johnny Bode (1912-83).

Fjärde artikeln i min bloggserie om svenska artister som intresserar mig handlar om Johnny Bode. Alltså Sveriges mest skandalomsusade artist genom alla tider.

Det har satts allehanda etiketter på Johnny Bode (1912-83): plattcharmör, bedragare, mytoman, kompositör, nazist, posör, provokatör, galning, totalt amoralisk samt porrsångare är några av de vanligare. Och alla stämmer. Johnny Bode VAR allt detta och litet till. Bode var förmodligen helt hopplös att ha att göra med privat, totalt oförutsägbar och opålitlig som han var.

Ändå var han,  så vitt jag kan bedöma, innerst inne en seriös och begåvad artist. Han hade bevisligen en bra röst och var en framstående kompositör. Hans minst sagt yviga personlighet gjorde tyvärr att han hamnade på otaliga av- och irrvägar. Det är intressant att han åtskilliga år efter sin död har blivit föremål för ett seriöst intresse och begåvats med så kallad kultstatus med ett eget sällskap och en egen stiftelse uppkallade efter sig. På så sätt lever hans minne vidare.

Johnny Bode föddes i västgötska Falköping den 6 januari 1912. Pappan Alvar var chef för en fabrik i staden som tillverkade stråhattar. Mamman Judit hette Kilander som flicka. Bodes håg stod tidigt till vin, kvinnor och sång. På hundraårsdagen – den 6 januari 2012 – efter Bodes födelse invigdes en plakett, uppsatt på fasaden till hans födelsehus, till hans minne. Kulturnämndens ordförande i Falköpings kommun invigde plaketten.

Far blev han vid 16 års ålder till en son som fick namnet Sigurd Bode (1928-2003), vilken i tidernas fullbordan kom att driva en restaurangrörelse i Dalarna och fuska som trubadur. Modern var en ungdomskärlek från Mariestad. Ett antal år senare utsattes Bode för statligt sanktionerad sterilisering. Skivdebuterade gjorde han vid 17 års ålder. Han kom genom åren att spela in hundratals låtar på 78-varviga ”stenkakor”. Ett par av de mest minnesvärda var ”Två solröda segel” samt den egna kompositionen ”En herre i frack” vilka kan avnjutas här:

http://www.youtube.com/watch?v=UOlHEg4mWz0

”En herre i frack” skrev Bode tillsammans med Hasse Ekman (1915-2004) som var son till den legendomspunne skådespelaren och artisten Gösta Ekman (1890-1938). Den senare sjöng in låten 1935. ”En herre i frack” har långt senare framförts av bland andra Jan Malmsjö (född 1932). Bode anges ha gått som ”barn i huset” i det ekmanska hemmet i Stockholm, något som fick ett abrupt slut då han påkoms med att försöka pantsätta Ekmans dyrbara silverservis. Johnny Bodes syndaregister är omfattande. Andra aktiviteter han ägnade sig åt från och till var att stjäla dyrbara mattor samt checkbedrägerier.

 Gösta Ekman (1890-1938: en herre i frack.

Det absoluta lågvattensmärket i Bodes skiftande karriär var hans nazism under krigsåren. Det föll sig naturligt för den barnslige Johnny Bode att dras till de tyska nationalsocialisternas eleganta uniformer, bombastiska marscher och allmänt svulstiga ”kultur”. Sedan Bode omyndigförklarats i början på 1940-talet och blivit dömd till vård på ett mentalsjukhus – han vistades mest på Sankt Sigfrids hospital i Växjö –  rymde han och sökte värvning i Finlands armé. Där gjorde han sig, föga oväntat, snabbt omöjlig och skickades hem med en furirsgrad.

Hemma i Sverige poserade han som uniformerad nazist och bevistade den hundrade föreställningen av Karl Gerhards antinazistiska revy ”Tingel-Tangel” 1942, givetvis skrudad i sin finska furirsuniform med svastikan väl synlig. Iförd den munderingen tyckte han även om att visa upp sig ute i Stockholms nöjesliv. Då tog även hans få kvarvarande vänner avstånd från honom. Johnny Bode var nu – och detta av högst förklarliga skäl – persona non grata i Sverige och hans plattor bannlystes från radion.

Vad gör Johnny Bode då? Jo, han reser till Oslo och snackar in sig hos den nazistiska Quisling-regimen och får på så sätt sätta upp en revy till förmån för denna. Bland annat skrev han den Sverige-kritiska sången ”Har du hört vad svensken sier?” Bode deltog själv med kuplettsång och Churchill-imitationer i revyn. Det var emellertid av uppenbara skäl svårt att rekrytera artister till revyn vilken lades ner efter ett tjugotal föreställningar på grund av vikande publikintresse.

Den extremt flamboyante Bode gjorde sig jämväl snart omöjlig i det tyskockuperade Norge där han, sin vana trogen, fortsatte skoja upp människor och visa bristande respekt för den nazistiska överheten. Detta medförde att han greps av Gestapo och spärrades in fem veckor i det beryktade norska koncentrationslägret Grini i  egenskap av ”suspekt person”. Sedan han slutligen utvisats till Sverige hävdade han att han smugglat hemliga dokument till hemlandet, något ingen trodde på.

 Bode satt inspärrad fem veckor i det norska koncentrationslägret Grini. På bilden fångar i början av 1940-talet.

Så där var det med Johnny Bode. Han byggde upp en framgångsrik karriär, saboterade själv denna genom sitt ostyriga leverne men lyckades sedan – som genom ett trollslag – komma tillbaka i smöret. Så blev det, via diverse mankelimang, även den här gången.

Artistnamnet Johnny Bode var svårt komprometterat varför Bode började arbeta med olika pseudonymer: Johnny Delgada, Juan Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, Kiddie Niles med flera, låt vara att han ofta blev avslöjad. Han började även tonsätta dikter av Nils Ferlin. Till Bodes bedrifter under denna period hörde att han skrev filmmusiken till den första Åsa-Nisse-filmen samt komponerade religiösa sånger till den kända sångerskan och officeren i Frälsningsarmén Anna-Lisa ”Lapp-Lisa” Öst.

1945 träffade Johnny Bode hemma hos sin övervakare, godsägare Ernst Svensson i Tenhult, sin blivande hustru Kerstin Hansson. De båda ingick äktenskap året därpå. Hustrun blev ett stort stöd för den orolige och problemfyllde Bode under de närmaste åren. Bland annat ondgjorde sig Bode över att Zarah Leander blev förlåten för sina nazikontakter medan han själv inte blev det. 1950 publicerade Bode ockupationsromanen Dö i tid med sensationalistiskt innehåll.

Nästa mindre väl genomtänkta steg i karriären för Johnny Bode blev att 1951 bege sig till det kommunistiska Östtyskland. Han förklarade offentligt att han stödde det östtyska statsskicket. Bodes planer var att förmedla östtyska biograffilmer till Sverige. Han utvisades dock innan verksamheten kommit igång på allvar. Hemma i Sverige igen hann Bode med att både gå i personlig konkurs samt att syssla med häleriverksamhet. När myndigheterna kom honom på spåren tog han sin tillflykt till Bryssel, varifrån svenska UD sökte få honom utlämnad.

  Johnny Bode på litet äldre dagar.

Bode valde nu att flytta till Österrike, vilket visade sig vara ett verkligt lyckokast rent karriärmässigt. Wienoperan var i stort behov av nya musikaliska krafter och Johhny Bode kom att (som Juan Delgada) göra succé med de egenhändigt komponerade operetterna ”Nette Leute, Liebe in Tirol” (1959), ”Die Kluge Wienerin” (1961) samt ”Keine Zeit für Liebe”. Dessa verk blev snabbt populära och uppfördes på en rad scener världen över. Pengar och berömmelse kom nu åter Bode till del. Som vanligt saknade han förmåga att hantera dem.

Efter skilsmässa från sin svenska hustru gifte Bode 1957 om sig med den 22-åriga österrikiskan Inge Pelz. Han började nu kalla sig ”Kammersänger” (den österrikiska motsvarigheten till den svenska hederstiteln hovsångare), något han dock aldrig utnämnts till. Om han pressades på ursprunget till titeln drog Bode till med att han förärats den av den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels under en ceremoni i Oslo, där den norske ministerpresidenten Vidkun Quisling varit närvarande. Han påstod sig även under pseudonym ha komponerat det berömda verket ”An der schönen, blauen Donau” (som i verkligheten skrivits av Johann Strauss den yngre 1867!).

Bodes nya äktenskap upplöstes snart och han lär då ha inlett en vårdnadstvist involverande parets tax…Bode vann processen och fick tillåtelse umgås med taxen på söndagar.

Vi börjar nu närma oss slutfasen av Johnny Bodes offentliga bana. Väl hemma i Sverige efter det österrikiska äventyret var han snart nere i sörjan igen. Han fortsatte givetvis sina skumraskaffärer och förelades nya åtal. 1962 drabbades han av en psykos, vilket ledde till att han blev föremål för vård samt förklarad vara en icke tillräknelig så kallad fem-femma.

Vi har nu kommit fram till sista fasen i Johnny Bodes mångskiftande karriär: den som porrsångare. Litet finare uttryckt kan man kanske säga att han blev en del av den svenska underground-kulturen. 1968 gav han således under pseudonym ut LP-skivan ”Bordellmammas visor”, en verklig kultklassiker. Skivan sålde bra via postorder och pengar började åter strömma in på Bodes konto. Succéskivan följdes upp med andra i samma stil och Bode fick även en internationell lyssnarskara. Kring mitten av 1960-talet gav Bode även ut ett par romaner med erotiska motiv.

Här följer ett par låtar från denna tid – ”Runka mig med vita handskar på” och ”Atombomben”:

http://www.youtube.com/watch?v=ci-DfTFHlI4

http://www.youtube.com/watch?v=1ZMHB0FbZ_k

 ”Bordelmammas visor” blev en skabrös succé tack vare postorder.

På skivan framträdde även sångerskan/aktrisen Lillemor Dahlqvist (född 1938) vilken utlovats anonymitet av Bode. Att lita på ett sådant löfte från Bode var givetvis inte någon god idé, och Dahlqvists namn blev snart – liksom Bodes eget – (ö)känt i sammanhanget. Trots mindre god behandling från Bodes sida förblev Dahlqvists dennes vän och var också den som fann honom död, liggande i sin lägenhet i Malmö, den 25 juli 1983. Lillemor Dahlqvist är alltjämt sekreterare i Johnny Bodes stiftelse, som delar ut stipendier till förtjänta skånska artister.

Johnny Bode blev efter sin död vid 71 års ålder – som måste anses vara anmärkningsvärt hög med tanke på Bodes utsvävande livsstil – föremål för något av ett återupptäckande och en renässans. Lars-Göran Frisk hette den man som bröt Bode-censuren i etermedia genom att spela några av hans låtar i programmet ”Skivor från Vetlanda”. Folmusik- och proggbandet Grus i dojjan hade redan 1974 gjort en version av Bodes gamla plattsuccé ”Timmerflottar-Sixten”:

http://www.youtube.com/watch?v=NruOuw_PM-s

1987 gavs LPn ”Laterna magica” med Bodes Ferlin-tolkningar ut; dessa framfördes av Lillemor Dahlqvist och John Ulf Anderson. Under senare år har även ett par CD-skivor med Bodes musik kommit ut. Moderna artister som tolkat Bodes musik/sånger är exempelvis Wilmer X, Latin Kings, Bröderna Trück och Mattias Enn.

 Bodetolkarna Bröderna Trück.

Den som vill fördjupa sig ytterligare i fenomenet Johnny Bode kan lämpligen göra det via Johnny Bode-sällskapets hemsida:

http://johnnybode.com/

Om Johnny Bode skulle man kunna säga/skriva hur mycket som helst. Alldeles oavsett hur man väljer att se på honom så kommer man inte ifrån det faktum att han var en färgstark provokatör i folkhemmet!

Svenska artister (I): Fridolf Rhudin

Jag inleder här en serie med texter om svenska artister. Urvalet är givetvis helt personligt och subjektivt utan några som helst anspråk på fullständighet eller expertkunskaper. Jag håller på så länge jag tycker det är roligt. Kan redan nu meddela att jag inte kommer att ta med Zarah Leander, Sickan Carlsson eller Björn Afzelius, vilka jag tidigare skrivit bloggtexter om.

Först ut blir Fridolf Rhudin (1895-1935). Sixten Fridolf Emanuel Rhudin, som i vuxen ålder ändrade stavningen på sitt efternamn från ”Rudin”, föddes i värmländska Ransäter i Munkfors den 10 oktober 1895. Sex år senare föddes på samma plats blivande statsministern Tage Erlander (1901-85). Fridolf Rhudin är en av våra mest folkkära artister genom tiderna och gjorde sig känd som bondkomiker, skådespelare och sångare.

Fadern var skräddare och månade om att även sonen skulle gå i samma yrkesmässiga fotspår. Till den ändan sändes Fridolf  för lärlingsutbildning i dåvarande norska huvudstaden Kristiania (Oslo). Hans verkliga håg stod emellertid till teaterlivet.

 Fridolf Rhudin gjorde sig bland annat rikskänd som grammofonartist.

Efter militärtjänstgöring som malaj vid regementet I 22 i Karlstad blev Rhudin elev hos teaterdirektrisen Hildi Waernmark samt enrollerades i Munkfors amatörsällskap, där han till en början mest var verksam som scenarbetare. Efter hand tilldelades han dock mindre roller.  När skådespeleriet gick mindre bra ägnade han sig tidvis åt skräddaryrket.

En av Rhudins första roller var som drängen Kalle i skådespelet ”Pojkarna på Storholmen” av den kände teatermannen Sigurd Wallén, vilket uruppfördes i Stockholm 1914. Rollen var så liten att Rhudin inte hade en enda replik! Det fick han revansch för när filmversionen i regi av Wallén kom 1932 – då fick Rhudin förtroendet att kreera huvudrollen i form av Sixten Andersson.

Det är från denna film en av Fridolf Rhudins verkliga slagdängor emanerar: valsen ”Waxholm Ettan” med Einar Fagstad, Fred Winter och S. Cederström som upphovsmän. Jag minns den väl från min barn- och ungdom då den ofta spelades i radion och kan inte hjälpa att jag får något vått i ögonvrån varje gång jag hör den. Lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=FQ_Szz0EWvw&feature=related

När ”Pojkarna på Storholmen” nådde landets biografer hade Fridolf Rhudin tre år kvar att leva. Han var ett väletablerat namn i den svenska artistbranschen som en synnerligen flitig grammofonartist och aktör, och det uppges i Uno ”Myggan” Ericsons Myggans nöjeslexikon (1992) att han gjorde 55 olika roller bara mellan åren 1912 och 1924. Detta skedde dels i Värmland, dels under gästspel i Stockholm.

Rhudin och Ernst Rolf i ”Styrman Karlssons flammor”.

1931 utgavs med Fridolf Rhudin på 78-varvig så kallad stenkaka monologen ”Den ensamma hunden” vars text författats av den legendariske kåsören Kar de Mumma (Erik Zetterström, 1904-97). Det blev en omedelbar succé, och om Rhudins namn inte tidigare varit på var mans och kvinnas läppar så blev det definitivt så nu. Jag tycker att humorn i ”Den ensamma hunden” står sig väl än i dag. Döm själva:

Fridolf Rhudin var således synnerligen flitigt i farten både på grammofonskiva, scen och på filmduk. En minnesvärd roll blev den som Per i ”Värmlänningarna” med Brobergska teatersällskapet. Bland filmerna – det var under några år fråga om stumfilmer  – märks debuten i ”Mästerman” i regi av den berömde regissören Victor Sjöström (1920); ”Styrman Karlssons flammor” med Ernst Rolf som medspelare (1925); den danska ”Den sorglustige barberaren” (1926); ”Svarte Rudolf” (1928); ”Finurliga Fridolf” (1929); ”Konstgjorda Svensson” (1929); ”Kronans kavaljerer” (1930); ”Skepp ohoj!” (1931) samt den tidigare nämnda ”Pojkarna på Storholmen” (1932), där Rhudin spelade mot bland andra Sigurd Wallén och Birgit Tengroth. Rhudins sista film blev ”Simon i Backabo” (1934) med bland andra Sickan Carlsson och Thor Modéen.

Rhudin i den första svenska ljudfilmen ”Konstgjorda Svensson”.

”Kronans kavaljerer” var en typisk svensk militärfars med Rhudin i rollen som Fridolf Svensson, en barberare som tjänstgör som menig flottist vid Kungliga minregementet. I uppsättningen märks bland andra Weyler Hildebrand och Brita Appelgren. Regissör var Gustaf Edgren. En känd sång ur denna film är ”Jag är ingen näktergal” (mer känd som ”Om man inte har för stora pretentioner”) med text av Nils Ferlin och i musikalisk bearbetning av Jules Sylvain.

Rhudin var föregångsman inom svensk film så tillvida att han inledde den svenska ljudfilmens historia 1929 med farsen ”Konstgjorda Svensson”, där han medverkar med såväl sång som tal. Den hade Gustaf Sandgren som regissör och väckte av naturliga skäl stort uppseende. Och 1930 medverkade Rhudin även i den första experimentella svenska televisionssändningen!

Fridolf Rhudin avled i hjärnhinneinflammation den 6 mars 1935 på Röda Korsets sjukhem i Stockholm. Han var då endast 39 år gammal och sedan 1928 gift med den fem år yngre balettdansösen Anna-Greta Bergman. Om hans enorma popularitet vittnar det faktum att hans kista följdes av cirka 50 000 personer när den drogs fram genom huvudstaden.

Owe Clapson och ”Rhudin”.

Minnet av den store underhållaren Fridolf Rhudin lever dock i hög grad vidare. I Munkfors finns så ett Fridolf Rhudin-museum som möjliggjorts av underhållaren och bondkomikern Owe ”Clapson” Carlsson där besökarna kan beskåda bland annat Rhudins rakkniv, pass, filmaffischer, filmbilder och inte minst kostymer. Även notabiliteter såsom Bosse Parnevik och Olle i Skratthult finns representerade i muséet., som ligger idylliskt i ortens bruksmiljö. Till attraktionerna hör även ”Clapsons” Fridolf Rhudin-imitationer.

Slutligen skall nämnas att det finns ett Fridolf Rhudin-pris som delas ut varje år sedan 2003 till personer som anses verka i Rhudins anda. Den förste pristagaren var Hasse Alfredson och därefter har bland andra Birgitta Andersson, Martin Ljung, Povel Ramel och Tomas von Brömssen  tilldelats priset vilket består av en liten snidad trägubbe med drag av Rhudin samt en specialsydd kostym. Den senare skall minna om Rhudins ursprungliga yrke som skräddare.

Pristagare 2012 kommer att bli Mia Skäringer från Kristinehamn i Rhudins eget Värmland. Hon kommer att tilldelas utmärkelsen vid Bondkomikerfesten i Munkfors den 21 juli.