Posted tagged ‘Nobelpriset’

Lär dig politisk korrektiska!

16 januari, 2014

I den politiska debatten används titt som tätt ett antal nyckelord. Genom att använda dem vill den som yttrar ordet/orden i fråga frammana en viss tankemodell. Man kan därför se dessa ord som ”mentala knappar”: när en politiker eller debattör trycker på dem dem förutsätts åhöraren reagera på ett visst sätt, närmast likt Pavlovs hundar (se fotnot). Nedan följer  en lista på några av de ord och begrepp som används flitigast i debatten.

Alla människors lika värde: Används företrädesvis som slagträ mot Sverigedemokraterna, vilka (givetvis felaktigt) förutsätts icke ansluta sig till idén att alla människor i grunden har samma värde.

Alternativa energikällor: Ibland även kallade ”framtidens energikällor”; hopplöst inneffektiv energiproduktion såsom vind- och solkraft, vilka av miljöfanatikerna i och utanför Miljöpartiet i en framtid antas komma att svara för allt energibehov.

untitled Framtidens energikälla?

Antifascism: Kommunistisk rörelse som uppstod i Tyskland på 1930-talet; har övertagits av allsköns vänsterslödder som tycker det är en fördel att ha en ideologisk ursäkt när man vandaliserar egendom och ger folk på käften.

Antikommunism: Kritik mot världshistoriens mest skadliga ideologi anses av den politiska klokskapen vara sak samma som irrationellt hat mot allt som är ”progressivt”.

Antirasism: Artificiell ideologisk ursäkt för vänsterligister att misshandla folk, gapa och skrika, kasta föremål och bete sig allmänt svinaktigt. Kan också ses som våldsbejakande politisk korrekthet.

Antisionism: Finare ord för judehat, antisemitism, hat mot staten Israel.

Apartheid: Ursprungligen rasåtskillnad i Sydafrika; används numera mest som beteckning för den politik som förs av Israels regering.

Breivik: Den norske massmördaren används som tillhygge mot alla som inte bekänner sig till den hallstämplade politiska korrektheten i frågor som rör islam och invandring; exempel: ”SD har samma värderingar som Breivik”.

Danmark: Vårt dejliga sydliga broderland brukas som avskräckande exempel med betydelsen: så kan det gå när invandringskritiska partier (läs: Dansk Folkeparti) får alltför stort inflytande.

Dansk situation: När invandringskritiker får otillåtet stort politiskt inflytande.

Demokrati: Allt som är bra.

Fascism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik; alternativ tolkning: allt som är dåligt.

nelson_rolihlahla_mandela_madiba__by_lordmystirio-d5ru4k6 Madiba: den enda frälsare vi behöver?

Feminism: Koncept om kvinnans frigörelse vilket alla kvinnor såväl som män förutsätts omfatta; vitt begrepp som kan innefatta allt från förespråkande av kvinnors representation i bolagsstyrelser till övertygelsen, att alla män skall hackas sönder med machetes (jag brukar i fråga om exempel som det sistnämnda använda uttrycket ”feminazism”).

Främlingsfientlighet: Tolkning av grekiska uttrycket xenofobi, fruktan för allt främmande; används när någon av något skäl inte vill använda det starkare ”rasism”.

Hat: All form av kritik mot politiskt korrekt politik av typ fri invandring, feminism, HBTQ-kramande etcetera, ofta synonymt med Sverigedemokraternas politik; när vänstern hatar är detta däremot uttryck för ett räddfärdigt engagemang, särskilt när det gäller klasshat som den marxistiska ideologin bygger på.

Homofobi: All kritik av någon eller någonting som har med homosexualitet att göra.

Höger: Omänskligt; allt som är dåligt.

Inkluderande: Luddigt begrepp som närmast används i betydelsen att inlemma någon/några i den så kallade gemenskapen, i motsats till att dela in i ”vi och dom” (se nedan).

Islamofobi: All kritik av någon eller någonting som har med islam att göra.

Järnrör: Beteckning för Sverigedemokraternas politik och/eller värderingar.

Klimatförnekare: Alla som inte bekänner sig till den obevisade teorin om att det pågår en global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp.

Klimatsmart: Att vara k. är att med hull och hår köpa den obevisade teorin om att det pågår en global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp och att anpassa sitt liv och sina vanor därefter; i utvidgad betydelse är en k. person någon som är miljöpolitiskt korrekt i allmänhet.

662417_366_180 Pol Pot och resultatet av hans kommunistiska maktutövning i Kambodja.

Kommunism: Egentligen fint begrepp (det betyder ju bara ”egendomsgemenskap”, vad är det för fel med det?) som av ”högern” eller ”fascisterna” används för att misskreditera Vänsterpartiet.

Kränkt: Ett tänjbart begrepp som kan omfatta allt från att bli misshandlad på grund av sin hudfärg till att bli kallad ”goding” av chefen. Den vida tolkningen av vad det innebär att bli k. har givit upphov till en hel kränkthetsindustri med anknytning till i första hand rättssystemet.

Kulturarbetare: Person verksam inom något som kan anses ha med kultur att göra och som delar den så kallade arbetarklassens värderingar. Klär sig gärna i blåvitrandig skjorta med rundkrage och eventuellt gummistövlar.

Människosyn: Används företrädesvis som tillhygge mot Sverigedemokraterna, vilka förutsätts (givetvis felaktigt) inte dela synen att alla människor i grunden har ett lika stort värde.

Nazism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik med ”rasistiska” konnotationer.

Nazistiskt angrepp: Nazister och kommunister gör upp om att slåss, och när denna uppgörelse förverkligas kallas den n. a. (exempel: händelserna i Kärrtorp den 15 december 2013).

Nelson Mandela (Madiba): Den enda frälsare världen behöver; M.:s förflutna som terroristledare är tabubelagt i sammanhanget.

Opolitiskt nätverk: Frontorganisation bestående av ”vanliga människor” vilka styrs och kontrolleras av en kärna som utgörs av medvetna kommunister (exempel: Linje 17 i Kärrtorp).

Patriarkatet: Feministiskt hjärnspöke om en manlig konspiration som styr världen och alla dess institutioner.

Putin: Elak gubbe i Ryssland som förföljer homosexuella och invaderar Ukraina.

imagesCA73CU2P Putin, elak rysk gubbe.

Rasism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik; begreppet r. bygger på den av moderna forskare tillbakavisade tesen, att det skulle förekomma ”raser” inom mänskligheten.

Rysskräck: Skällsord använt för att misskreditera alla som anser att det behövs ett svenskt militärt försvar som skydd mot ett möjligt ryskt angrepp.

Sionism: Egentligen det judiska folkets strävan efter och rätt till ett nationalhem; i politiskt korrekt tappning dock beteckning för varje form av påstådd orättfärdig israelisk aggression och ockupation.

Svensk: Ett tänjbart begrepp som kan omfatta allt från den som har förfäder födda i Sverige sedan stenåldern till envar som nyttjar tunnelbanan i Stockholm.

Tolerans: Heligt ord för framförallt folkpartister som ej endast betyder – vilket är den egentliga meningen – att man bör överse med vissa typer av beteende man själv inte gillar; i den nya, politiskt korrekta betydelsen, innebär t. att man också helhjärtat måste stödja beteendet i fråga.

Vi och dom: Begrepp som i tid och otid används för att beteckna sverigedemokratisk politik, i synnerhet av statsminister Fredrik Reinfeldt; SD förutsätts dela in befolkningen i svenskar och invandrare och ställa ”grupp mot grupp” medan Reinfeldt delar in den i SD:are och icke SD:are.

Vänster: Mänskligt, medvetet, allt som är bra.

Värdegrund: Den sekulära moral alla, efter de religiösa normernas avskaffande, förutsätts bekänna sig till; används ej sällan i syfte att exkludera sverigedemokrater från fackförbund och dylikt.

Fotnot:”Pavlovs hundar”. Hundar som användes av ryssen Ivan Pavlov (1849-1936) vid psykologiska experiment. I dessa reagerade hundarna med ökad salivutsöndring när en klocka som angav att det var matdags ljöd: en så kallad betingad reflex. Pavlov tilldelades 1904 nobelpriset i medicin för sina experiment.

untitledTeckning som föreställer en av Pavlovs bekanta experimenthundar.

Annonser

Utopism är tradition hos Centern

29 december, 2012

0b3cbc63Centerledaren Annie Lööf ler sitt vanliga tandrika leende. Frågan är hur länge till.

Det aktuella förslaget till nytt centerpartistiskt partiprogram upprör av naturliga skäl en hel del känslor. Åtskillga partimedlemmar och partiavdelningar undrar rent ut sagt vad i helvete partiet, med den nyliberala Ayn Rand-beundrarinnan Annie Lööf i spetsen, sysslar med.

Ty här har vi ett program – låt vara att Lööf menar att det snarare rör sig om en ”vision” än om ett sakpolitiskt handlingsprogram – som bland annat bryter en lans för fri invandring, månggifte, slopad skolplikt (till förmån för så kallad läroplikt) samt ett federalt Sverige. Det är mot den bakgrunden alls icke underligt att partiveteraner nu hötter med nävarna åt den nyliberala Stureplanscentern som tycks ha kidnappat moderpartiet.

Även om många för tillfället tycker att Centerpartiet med den nya programvisionen fått spader, trots partisymbolens fyrklöver, hade man nog inte behövt bli så förvånade. Centerpartiet, före 1957  Bondeförbundet, har en ganska lång tradition av utopism som rimmar illa eller inte alls med den agrarkonservatism och ideologiska pragmatism som präglat partiet sedan förra seklet var ungt och som tillåtit partiet att ingå i regeringskoalitioner med såväl socialdemokrater som borgare.

gunnar-hedlundSlagordet ”decentralisering” blev aktuellt under Gunnar Hedlunds tid som centerledare.

När avfolkningen av landsbygden och inflyttningen till städerna kom igång på allvar i höjd med Andra världskriget insåg det parti som ansåg sig tillvarataga det jordbrukande folkets intressen att något borde göras. Uttrycket decentralisering myntades under den legendariske partiledaren Gunnar Hedlunds egid och gjorde Centern populärt hos ”gröna vågare”, vilka oftast kom från stostadsregionerna.

Från och med 1971 blev kärnkraftsmotståndet Centerpartiets främsta profilfråga. Det började med att nyvalda riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus – i riksdagen 1971-98 – fick i uppdrag att se över skrivningen om användande av fredlig kärnkraft i Sverige med utgångspunkt från partiets avståndstagande från kärnvapen. Hambraeus landade i ett fanatiskt kärnkraftsmotstånd med pseudoreligiösa förtecken, vilket blev partiets politik sedan mångårige partisekreteraren och ”chefsideologen” Gustav Jonnergård (1918-85) insett vilken – ursäkta uttrycket – sprängkraft den frågan bar på.

imagesBirgitta Hambraeus gick i bräschen för avskaffad kärnkraft.

Kärnkraftsmotståndet fick ökad tyngd  genom att det backades upp av vetenskapsmannen Hannes Alfvén (1908-95). vilken 1970 tilldelats Nobelpriset i fysik. Alfvén var på 1970-talet aktiv i Centerpartiet men gick senare över till Miljöpartiet, där han var aktiv till sin död. Tillkomsten av MP innebar att väljarunderlaget för C minskade avsevärt. I kärnkraftsomröstningen 1980 företrädde C linje 3, som pläderade för en avfasning av kärnkraften under en tjugoårsperiod. I kärnkraftens ställe skulle det satsas på ”sol, vind och vatten”.

Och det är väl enligt de riktlinjerna energidebatten fortfarande förs. Någon tillstymmelse till miljövänliga alternativ till kärnkraften finns lika litet i sikte nu som 1980. I stället ser verkligheten ut som den gjort tidigare – vill vi inte producera tillräckligt med kärnenergi själva får vi köpa in kärn- eller kolkraft från utlandet eller bygga ut våra älvar.

Samtidigt tillåts plåtschabraken till vindaggregat förfula landskapsbilden i allt högre utsträckning trots att de aldrig någonsin kommer att stå för mer än ett par procent av vår sammanlagda energiproduktion.

hannes_alfvenNobelpristagaren och centerpartisten Hannes Afvéns ord vägde tungt.

Thorbjörn Fälldin, som tog över som partiledare efter Hedlund 1971, delade helt  uppfattningen om kärnkraftens förfärlighet och kunde 1976 väljas som statsminister för en borgerlig trepartiregering mycket tack vare kärnkraftsfrågan. Om det  var kärnkraftsmoståndet som förde fram C som ledande borgerliga parti var det emellertid samma fråga som splittrade borgerligheten – M och FP var nämligen utpräglade kärnkraftsanhängare.

Det var först under Maud Olofssons tid som partiledare som kärnkraftsmotståndet upphörde att vara en oomkullrunkelig trossats i centerideologin. Partiet blev dock knappast mer realistiskt för det – i stället fick den nyliberalt präglade så kallade Stureplanscentern ett allt fastare grepp om det forna landsbygdspartiet. Skepsisen mot kärnkraft har dessutom fortsatt, om än inte på ett lika fanatiskt sätt som en gång var fallet.

1237089_520_341Thorbjörn Fälldin ledde C långt före Stureplanscenterns tid.

Vad denna partiförening, som ynglat av sig också i andra delar av landet, står för berättar dess ordförande Johanna Jönsson om här i en nyligen publicerad debattartikel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-har-slass-stureplanscentern-for_7740718.svd

Många traditionalistiska centerpartister ogillar starkt det inflytande Stureplanscentern tillåts utöva på partiapparaten och över att en av dess favoriter, Annie Johansson, numera Lööf, blivit partiledare. C var illa ute opinionsmässigt redan mot slutet av Olofssons tid, men under Lööf har kräftgången accelererat och frågan är hur långlivad hon kommer att bli. I varje lär hon väl sitta någorlunda säkert i sadeln till partistämman i februari, då det utopiskt präglade förslaget till nytt partiprogram skall tas ställning till.

147340C-ideologen Per Ankersjö är arkitekten bakom projektet Framtidsbygget som bland annat pläderar för fri invandring.

Utopism av ett eller annat slag kan således sägas vara något av en tradition inom Centerpartiet. Den observante kunde se vartåt det barkade hän redan tidigt i våras. Per Ankersjö, projektledare för det så kallade Framtidsbygget som utvecklingen av ett nytt partiprogram kallades, intervjuades då av nätsajten Dagens Opinion (28/3).

På frågan om det nya programprojektet var en eftergift åt Stureplanscentern svarade Ankersjö på följande sätt:

Men nej, det är mer ett uttryck för att vi är öppna och beredda att lyssna på olika åsikter.

Och nog har det lyssnats på olika åsikter. Bland dem som inbjudits för att komma med idéer till Framtidsbygget märks exempelvis den något flamboyante nyliberale debattören och musikern Alexander Bard, liksom ett antal övriga aktörer hämtade utanför partigränserna. Bland dessa märks den svenska nyliberalismens omslagspojke Johan Norberg. I övrigt sägs 220 partiavdelningar och 10 000 (!) personer ha varit inblandade i projektet.

alexander bard galenAlexander Bard har varit behjälplig vid framtagandet av C-programmet.

Artikeln i Dagens Opinion kan läsas här:

http://www.dagensopinion.se/centerpartiet-skriver-partiprogram-–-alexander-bard-kallas

Av senare tiders opinionsmätningar att döma hänger C jämte KD i alliansunderlaget på gärsgårn att åka ur riksdagen och därmed säkra ett rödgrönt maktövertagande i valet 2014. Oavsett hur det går ser framtiden för C bekymmersam ut. En partisprängning, där stureplanarna och traditionalisterna går skilda vägar, är långt ifrån utesluten.

En annan möjlighet är att C går ihop med FP, något som Fälldin föreslog borde ske redan i början på 1970-talet. Eller också gör man gemensam sak med lilleputtkollegan KD som man tidigare samarbetat med; minns att KDs första riksdagsplats tillföll Alf Svenssom genom valteknisk samverkan med C i valet 1985.

Israel slåss för våra värden

20 november, 2012

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=hs8EwKjCKwQ#t=98s

Ovanstående länk går till en israelisk video som visar hur den oskyldiga civilbefolkningen i Israel drabbas av skoningslösa raketbeskjutningar från det av den islamistiska terroriströrelsen Hamas kontrollerade Gaza.

Dessa attacker utförs numera med hjälp av moderna missiler med ursprung i Iran. Det är tacken för att staten Israel för några år sedan  gav självstyre åt Gaza. Inom Hamas betraktas dock inte israelisk civilbefolkning som ”oskyldiga” – de är judar och är därför enligt Hamas och andra islamisters måttstockar per defintion fullt legitima måltavlor.

Militanta Hamas-krigare paraderar i Gaza.

Jag vill minnas att utrikesminister Carl Bildt vid det val som gav Hamas majoritet i Gaza talade om valprocessen som ett föredöme avseende demokrati. Han hade rätt i så måtto att själva valet så vitt jag förstår var förhållandevis demokratiskt. Det förde dock ett odemokratiskt extremistparti till makten, något som på ett ovanligt tydligt sätt demonstrerar en av demokratins svagheter.

Jag tror det var Winston Churchill som en gång framhöll att demokratin är ett uselt politiskt system. Han tillade dock att alla andra alternativ är så mycket sämre att man ändå måste föredra demokratin.

Hamas utnyttjade sin nyvunna maktställning till att inte bara angripa Israel och judarna utan även på ett brutalt sätt göra upp med sina palestinska konkurrenter inom Fatah och PLO, som Hamas på 1980-talet bröt sig loss från. Fatah/PLO har makten inom det andra palestinska territoriet, nämligen Västbanken. Dess så kallade president, Mahmut Abbas, har tillkännagivit sin avsikt att ”Palestina” skall bli en stat med FN-status.

Hatpropaganda mot judar är ett obligatoriskt inslag i Hamas skolor och förskolor. Karikatyrteckningen är tyvärr inte alltför långt från verkligheten.

En stat bestående av två separat liggande områden styrda av organisationer – partier i någon meningsfull betydelse av detta ord är det ju inte fråga om, partier brukar vanligen inte förfoga över egna militära arméer – vilka bekämpar varandra med alla till buds stående medel. Om ämnet inte vore så allvarligt vore det skrattretande att ens komma på tanken att försöka göra en statsbildning av detta. Särskilt som Hamas-sidan inte är ett dugg intresserad av en sådan stat. Hamas målsättning är ju att skapa en enda palestinsk-arabisk stat i det område som nu utgör Israel.

Dessbättre har nu Israels regering, ledd av den anmärkningsvärt måttfulle premiärministern Benjamin Netanyahu, insett att Hamas hänsynslösa terror inte längre kan tolereras. Luftangrepp har utförts och marktrupper kan bli nästa steg om inte en bestående vapenvila inträffar. Flera bemärkta Hamas-ledare har kunnat oskadliggöras. Jag kan inte bedöma vilka stridsåtgärder som bör användas, men en sak är klar: Hamas-skurkarnas terror måste stoppas!

Amos Oz förordar en tvåstatslösning byggd på eftergifter från båda håll.

Terrorister av alla schatteringar måste inse att brott inte lönar sig. I alla fall inte i längden. Låt mig påminna om att Israel är Mellanösterns enda verkliga demokrati, en stat skapad av förföljda människor huvudsakligen från Europa och influerad av europeiska/västliga värderingar.

Det borde vara en obligatorisk skyldighet för alla européer och övriga anhängare av demokrati att sluta upp bakom Israel i dess kamp mot terrorism och den variant av rasism som kallas antisemitism, alltså judehat. Israel slåss för våra värden, och om Israel faller kommer det sannolikt att innebära början till slutet för den övriga västvärlden som vi känner den.

Som alla vet får inte Israel det stöd från den demokratiska västvärlden som jag menar borde vara obligatoriskt. Sverige räknas exempelvis, möjligen tillsammans med Norge, som ett av Europas mest Israel-fientliga länder och den nuvarande alliansregeringen har inte gjort något väsentligt för att förändra detta sakernas tillstånd.

Tvärtom bör regeringen Reinfeldt, med gamle Palestina-vännen och Israel-skeptikern Carl Bildt som utrikesminister, räknas som betydligt mer Israel-fientlig än den föregående regeringen Persson. Göran Persson var som bekant den förste svenske statsminister som besökte Israel sedan Tage Erlander var där för 40 år sedan.

Israeliska soldater visar stolt upp nationsflaggan.

När det gäller svenska förhållanden kan man göra tankeexperimentet att det inom Smålands gränser – Israel är ungefär lika stort som detta svenska landskap – fanns ett område som tidgare varit en del av Småland men som begåvats med självstyre. Detta område, låt oss säga att det rörde sig om Ydre härad, satte igång med raketbeskjutningar mot det övriga Småland. Jag är rätt säker på att det senare inte skulle tolerera detta utan tvärtom göra något för att stoppa beskjutningarna.

Videon ovan ger en antydan om hur oskyldiga israeler drabbas av terrorn. I svenska media lär vi dock inte få se sådana scener – svenska reportrar kunde inte bry sig mindre om israelernas lidanden och den psykiska påfrestning det innebär att vara omgiven av besinningslösa fanatiker som inget hellre vill än kasta alla judar i Medelhavet. I TV-rutan får vi således enbart se sekvenser från de förvisso ofta beklagliga resultaten av de israeliska flygangreppen, vilka alltså är svar på Hamas raketbeskjutningar.

Partitagandet för de palestinaarabiska terroristerna kan jämföras med den brutala ensidighet som rådde i svenska media under Vietnamkriget, då vi som var med på den tiden hjärntvättades med inslag som alla hade budskapet att världens ledande demokrati USA var Djävulens hemvist på jorden och att den kommunistiska motståndarsidan – Nordvietnam och den sydvietnamesiska gerillarörelsen Viet Cong (FNL) – var rena små lamm. De talrika kommunistiska grymheterna fick vi som var tillräckligt intresserade läsa om i utländsk press.

Offer för Viet Congs terror i Sydvietnam.

Låt oss hoppas att den krigiska utvecklingen i området inte kommer att eskalera bortom all kontroll. Alla är betjänta av fred och fredlig samlevnad. Enligt den israeliske författaren och permanente Nobel-priskandidaten Amos Oz måste båda sidor göra kännbara och i de egna leden impopulära eftergifter för  att en varaktig fred skall komma till stånd inom ramen för en tvåstatslösning.

Jag tror också att det är den bästa – faktiskt den enda – lösningen på sikt. Kortsiktigt är det dock nödvändigt att få stopp på Hamas raketbeskjutningar mot Israel som ju är upphovet till den nuvarande konflikten. Även om det skulle innebära att Israel måste gå in med militär och avlägsna Hamas från makten och temporärt återta kontrollen över Gaza.

Turkiet: vapenskramlande halvdiktatur

10 september, 2011

Turkiets islamistiske premiärminister Erdogan.

Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan och hans styrande parti AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) har länge framstått som något av västvärldens älsklingar. Trots en i grunden islamistisk utsyn har partiet ibland beskrivits som ett slags motsvarighet till svenska Kristdemokraterna. Det synsättet kommer dock med all säkerhet att förändras som en följd av den turkiska regimens vapenskrammel under senare tid.

Recep Tayyip Erdogan föddes i Istanbul 1954 i en släkt med sina rötter i Georgien. Erdogan blev 1994 borgmästare i Istanbul och effektiviserade under sitt styre stadens transportsystem samt genomförde populära stadsförnyelseprogram. 1998 tvingades dock Erdogan avgå, då han anklagades för uppvigling till religiöst hat. Han satt fängslad mellan maj och juli 1999.

Erdogan, som tidigare tillhört Välfärdspartiet respektive Dygdpartiet, var 1999 med och bildade Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), vilket sökte kombinera en islamsk ideologi med det sekulära samhällets krav. I valet 2002 fick det nybildade partiet 34,3 procent av rösterna vilket ledde till egen majoritet i nationalförsamlingen.

Recep Tayyip Erdogan utsågs den 14 mars 2003 till Turkiets premiärminister. Han är den förste turkiske regeringschef i historien som fört sitt parti till seger i tre på varandra följande val. Förhållandet till den inflytelserika militären, som förordar en benhårt sekularistisk politik i nationsgrundaren Atatürks anda, har städse varit ansträngt. Militären menar att Erdogan/AKP står för religiös islamism. I dag innehar Erdogans parti AKP 326 av nationalförsamlingens 550 platser.

Entusiastiska AKP-anhängare i traditionell klädsel.

Erdogans stora utrikespolitiska mål är att föra landet, som ligger på gränsen mellan Sydeuropa och Främre Asien, in i Europeiska Unionen (EU). Han har gjort sitt yttersta för att övertyga omvärlden om att Turkiet numera är en civiliserad nation som fullt ut anammat den västerländska demokratin. Han synes ha lyckats utmordentligt väl därmed vad beträffar det svenska etablissemanget med utrikesminister Carl Bildt i spetsen.

Man behöver emellertid bara skrapa litet på ytan för att finna, att Turkiet har mycket långt kvar för att kunna anses vara en modern nation av europeiskt snitt. Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter finns exempelvis endast inom noggrant definierade gränser – de som överskrider dessa löper stora risker att råka illa ut.

Bland dem som drabbats av den turkiska regimens bannstråle återfinns den världsberömde författaren Orhan Pamuk, som 2006 erhöll Nobelpriset i litteratur. Pamuk, som är två år äldre än Erdogan och i likhet med denne född i Istanbul, åtalades 2005 för att ha ”kränkt nationens heder” efter ett kritiskt uttalande om Turkiets behandling av armenier och kurder. Åtalet lades emellertid ned men återupptogs efter en tid, och den 27 mars 2011 dömdes Pamuk att betala motsvarande 25 000 kronor i skadestånd till fem personer med motiveringen att han ”skändat deras heder”.

Nobelpristagaren Orhan Pamuks kritik av Turkiets behandling av armenier och kurder har lett till att han dömts i turkisk domstol.

Den omänskliga behandlingen av armenierna och kurderna har varit, är och förblir en öm punkt för den turkiska nationen som halsstarrigt vägrar erkänna massmordet på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer med flera folkgrupper i anslutning till Första världskriget. Behandlingen av kurderna visar inga tecken på att förbättras, snarare tvärtom.

Den kurdisk-svenske författaren och debattören Kurdo Baksi uppmanade i ett debattinlägg på SVT Debatt den 3 september Carl Bildt att sluta hålla tyst om Turkiets övergrepp mot den kurdiska befolkningen. Baksi och den kurdiske journalisten Murat Kuseyri fastslog bland annat:

Medan omvärlden har blickarna riktade mot händelseutvecklingen i Libyen och Syrien bombarderar Iran och Turkiet den ena kurdiska byn efter den andra. I de militära angreppen har flera civila kurder, däribland barn, mist sina liv och bombningarna har gjort tusentals människor hemlösa.

Baksi/Kuseyri menar att de båda länderna har en ”dold agenda som bottnar i den politiska utvecklingen i Syrien som vilken dag som helst kan befrias från diktatorn Beshar al Esad (sic)”. Debattörerna hänvisar till att den syriska opposition, som snart kan ta makten, har lovat de fyra miljonerna kurder i Syrien en federal stat, ”något som retar de iranska och turkiska makthavarna enormt”:

Länderna fruktar nu att det kommer att bli svårt att tillbakavisa kurdernas krav på federalstat eller autonomi i Iran och Turkiet som hyser uppemot sjuttio procent av den kurdiska befolkningen på 40 miljoner invånare.

Turkiska tanks på plats på kurdiskt territorium.

Följden blir i detta perspektiv terrorangrepp mot kurderna, som skall bombas till underkastelse samtidigt som Syrien skräms upp, med legitim terrorbekämpning – återigen är det den marxistiska PKK-gerillan som spökar – som fasad.

Ett annat uttryck för den växande turkiska militansen är den nya konfrontationspolitiken gentemot Israel, som Turkiet under en följd av år odlat vänskapliga förbindelser med. Turkiet har under senare tid avbrutit allt militärt samarbete med Israel och utvisat den israeliske ambassadören. Dessutom vill turkarna hindra israelerna från att utvinna naturgas från Cypern, då man inte erkänner gasreserverna som cypriotiskt territorium.

Det senaste utspelet från Erdogan-regimen är att turkiska krigsfartyg fortsättningsvis skall eskortera turkiska ”biståndsfartyg” som far till Gaza med påstådda förnödenheter. Turkregimen gick nämligen i taket nyligen, då en FN-resolutionen visserligen kritiserade det israeliska bordandet av ”biståndsfartyget” Mavi Marmara i fjol – då nio till tänderna beväpnade turkiska terrorister omkom – men däremot erkände Israels rätt att upprätthålla blockaden mot det av den islamistiska  terrorrörelsen Hamas kontrollerade Gaza.

Turkiets försvarsminister Vecdi Gonult (till vänster) och hans israeliske kollega Ehud Barak under gemensam truppinspektion under en tid, då de båda länderna åtnjöt vänskapligare förbindelser än nu.

Erdogan och Turkiet har nu bestämt sig för att trotsa världssamfundet med alla till buds stående medel, och världen har all anledning hålla andan inför den urladdning som ligger inom möjligheternas gräns. Turkiets ökade militära aggressivitet, dels i behandlingen av kurderna, dels genom vapenskramlandet mot Israel, kommer nästan säkert att leda till att Turkiet saboterar sina möjligheter till EU-inträde för mycket lång tid framöver.

Hawking och universums mening

19 maj, 2011

 Stephen Hawking.

Härom dagen såg jag ett TV-program om den store kosmologiforskaren Stephen Hawking (född 1942). Programmet handlade om universums uppkomst och karaktär och fascinerade säkerligen många fler tittare än mig.

Hawking blev ett känt internationellt namn genom sin bok A Brief History of Time (Kosmos – en kort historik) 1988. Han behandlar här på ett populärt sätt grundläggande frågor om kosmos, dess tillkomst och förhållanden. Hawking anses ligga bakom två stora insikter:

1. Om Albert Einsteins allmänna relativitetsteori är korrekt, måste det med nödvändighet finnas så kallade singulariteter. Tillsammans med Oxford-professorn Roger Penrose (född 1931) utvecklade Hawking singularitetsteoremen.

2. Universums ”svarta hål” kan, trots allt, avge energi, så kallad Hawkingstrålning, något som Hawking slöt sig till under 1970-talet.

Stephen Hawkings forskning och vetenskapliga snille talar för sig själva. Ändå är det svårt att frigöra sig från tanken, att Hawkings har blivit en världskändis på grund av sitt svåra handikapp – han lider sedan många år tillbaka av muskelsjukdomen amyotrofisk lateralskleros och kan tala endast genom en digitaliserad röstmaskin.

Det har spekulerats i att Hawking har en intelligenskvot (IQ) på någonstans mellan 145 och 160 och har själv tillstått, att den tvivelsutan är hög. Han menar dock att enbart intelligenskvoten inte säger mycket om en människas kapacitet och har citerats: ”De som skryter om sin höga IQ är förlorare.”

Det är svårt att inte bli imponerad av ett geni som Hawking, icke minst med tanke på den okuvliga vilja som gjort det möjligt för honom att övervinna sitt svåra handikapp vilket, mänskligt att döma, borde lagt honom i en tidig grav. Professor Hawking tar fortfarande emot studenter och håller föreläsningar, och att döma av nämnda TV- program förefaller det inte uteslutet att han och/eller andra forskare en vacker dag kommer att lista ut exakt hur universum kom till.

(Stephen Hawking har, förvånande nog kan tyckas, ännu ej tilldelats något Nobelpris. Orsaken lär vara att hans teorier inte kan verifieras.)

Det finns emellertid en annan fråga som jag inte tror Hawking och hans likasinnade kolleger kommer att kunna lista ur: varför skapades universum? Det är nämligen en fråga som går utanpå den rena vetenskapen och logiken. Den handlar mer om intuition.

adam

Gud skapar Adam enligt Michelangelo (Sixtinska kapellet).

Stephen Hawking är, till skillnad från Einstein, ingen religiöst troende människa. Han menar att himmelriket är ”en saga för människor som är rädda för mörkret.” Något evigt liv existerar inte, menar han, och näppeligen heller någon Gud:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13032487.ab

Med all respekt för Stephen Hawkings intelligens, lärdom och viljestyrka så är jag övertygad om att han har fel härvidlag. Min intuition säger mig nämligen, att en skapelse förutsätter en skapare: bakom universums lagbundna ordning måste ligga en intelligent ordnare. Frågan är om inte merparten av jordklotets omkring sex miljarder människor är beredda att hålla med mig om detta.

Jag och många med mig föredrar att kalla denna ordnare, denna första ”rörare”, för Gud. Den ofrånkomliga frågan blir då: varför valde denna första rörare, denna Gud, att uttrycka sig själv påtagligt genom att skapa universum och, i tidernas fullbordan, människan?

 Ger Divine Principle svaret på frågan om skapelsens mening?

Det bästa – och faktiskt enda – svaret på den frågan har jag funnit i Divine Principle, en teologisk läroskrift som anses ha uppenbarats till Reverend, Doctor Sun Myung Moon, grundare av Unification Church. I min upplaga av Divine Principle (1973) står under avsnittet ”The Purpose of the Creation of the Universe” följande att läsa (sidan 41):

Whenever God made a new species of creation, He saw that ”it was good” (Gen. 1:4-31) This indicates that God wanted all of His creation to be good objects. This is because he wanted to feel happiness whenever He looked at His creation.
What, then, should His creation be like in order to make God happiest? After having created the universe, God finally created man in his image, after the pattern of His own character, with tremendous potential. Man was intended to enjoy and appreciate his position as an object to God. Therefore, when God created Adam and Eve, He gave them three great blessings: to be fruitful, to multiply and fill the earth, and to subdue it and have dominion (Gen. 1:28). Had man followed the words of this blessing and become happy in the Heavenly Kingdom of God, God also would have felt much happiness.

Meningen med universums tillkomst är alltså att göra Gud och människan lyckliga i ett kärleksfullt givande och tagande.

Tyvärr tror jag inte Stephen Hawking någonsin kommer att komma fram till denna förbluffande enkla och därför så briljanta slutsats, som man heller inte behöver ha någon särskild intelligens för att nå.

Intuition och ett öppet sinne är däremot nödvändiga ingredienser.