Posted tagged ‘Nobels fredpris’

Isbjörnarna blir allt fler: de obekväma felen i Gores film

23 februari, 2019

2006 siade Al Gore i sin film ”En obekväm sanning” om att isbjörnarna i Arktis var på väg att dö ut på grund av issmältningen. I Gores ”En obekväm uppföljare” från 2017 har isbjörnarna helt utelämnats. https://www.na.se/artikel/debatt/en-obekvam-sanning-4

Man behöver inte ha ett knivskarpt intellekt för att inse varför Gore dumpade isbjörnarna. Ty de isbjörnar som var på väg att skatta åt förgängelsen hade elva år efter Gores första larmrop blivit alltfler.

En analys visar i själva verket att av Gores 15 katastrofscenarier från 2006 har inte ett enda förverkligats, bland dessa att isen på Grönland skulle ha smält till 2015. Vidare demonstrerades redan i höjd med att filmen hade premiär att det fanns åtminstone nio eklatanta (eller varför inte obekväma) fel i den. https://www.nyteknik.se/energi/nio-obekvama-fel-br-br-i-al-gores-miljofilm-6413761.

Bland de uppenbara felen märks följande:

-Världshavet kommer att stiga med sju meter inom en nära framtid. En sådan dramatisk förändring kan emellertid endast inträffa inom en tidrymd av tusentals år.

-Snön smälter på Kilimanjaro i norra Tanzania, världens högsta fristående berg, på grund av den så kallade globala uppvärmningen. Det finns inga vetenskapliga belägg för detta.

-Lågt liggande atoller i Stilla havet kommer att försvinna till följd av stigande havsnivåer förorsakade av global uppvärmning. Detta är inte vetenskapligt bevisat.

-Isbjörnar drunknar därför att de till följd av uppvärmningen inte får tag i tillräckligt stabila isflak. Fel – de enda isbjörnar som bevisligen omkommit genom drunkning gjorde så i en storm.

Gore hade fel – snön på toppen av Kilimanjaro smälter inte på grund av den så kallade globala uppvärmningen.

The Polar Bear Specialist Group, sorterande under International Union for the Conversation of Nature, publicerade under perioden 1972 till 2010 vart fjärde år en rapport om isbjörnsbeståndet i Arktis (Nordpolen). Så sker icke längre, men professor Susan Crockford vid University of Victoria i British Columbia i Kanada – Crockford är evolutionsbiolog – har valt att i egen regi sammanställa liknande rapporter, varav den senaste från 2018.

År 2005 uppskattades antalet isbjörnar i Arktis till 24 500. Den siffran uppskattas i dag ha plussats på till 28 500, låt vara att det är knepigt att göra exakta beräkningar. Sistnämnda siffra är den högsta som angivits sedan isbjörnarna blev föremål för beskydd via ett internationellt avtal 1973. Al Gore och andra domedagsprofeter hade alltså eftertryckligt fel.

En starkt bidragande orsak till att isbjörnarna inte bara blir alltfler utan också tycks må alldeles utmärkt är ett ökande antal arktiska sälar, isbjörnarnas favoritmat. Isbjörnarna har blivit fetare, även om  också dessa djur naturligtvis kan bli sjuka och magra av.

Vetenskapen delar in isbjörnspopulationen i världen i 19 geografiska områden. Av dessa uppvisar fyra ett växande bestånd, nio anses vara stabila under det att det saknas tillräckligt med tillförlitlig statistik för fem områden. I blott ett område, Södra  Beaufort i gränstrakterna mellan norra Alaska och Kanada, har isbjörnarna blivit färre.

Största tillväxten sker i anslutning till den norska ögruppen Svalbard, där isbjörnsantalet skjutit i höjden med 42 procent 2004-15. Dessa isbjörnar har vid flera tillfällen angripit människor; i fjol utsattes exempelvis en man i en turistgrupp utsatt för en attack, varvid en besättningsman på aktuellt fartyg tvingades skjuta ihjäl den aggressiva isbjörnen. Att Svalbards isbjörnar går upp på land har att göra med att istillgången i polarhavet minskat just i detta område. https://www.expressen.se/allt-om-resor/isbjorn-attackeradem-turistgrupp-pa-svalbard/

En karikatyrtecknares bild av Al Gores katastrofretorik.

Forskningen visar således att isbjörnarna blir fler och mår bättre. Detta till trots fortsätter oseriösa organisationer som World Wildlife Fund (WWF) att tjäna pengar på att lura godtrogna människor att bli ”isbjörnsfaddrar”. https://www.wwf.se/stod/bli-fadder/isbjornsfadder/#bli-fadder

Jag har avslutningsvis alltid undrat över titeln på Gores film: ”En obekväm sanning” (An Inconvenient Truth). Det är ju inte ett dugg ”obekvämt” att orera om en förestående klimatkatastrof; det enda den som gör så ”riskerar” är att utsättas för en massa oförtjänt beröm, vilket mycket riktigt charlataner som Gore, Pär Holmgren och Greta Thunberg råkat ut för.

I Gores fall ledde det till att han av den debila norska nobelpriskommittén tillsammans med FNs klimatpanel, IPCC, råkade ut för det hemska ödet att tilldelades Nobels fredpris. Det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om detta öde även drabbar klimat-Greta.

 

Klimatmötet i Paris: lyssna på Trump, inte på Obama!

4 december, 2015

Donald -Trump-YH (1) Donald Trump sågade med all rätt Obamas klimatuttalande.

Precis när det beramade klimattoppmötet hade kört igång i Paris den 30 november gjorde den republikanske amerikanske presidentkandidaten Donald Trump sig skyldig till det kanske allra mest förbjudna i dagens politiska debatt: han ifrågasatte tesen om den så kallade globala uppvärmningens farlighet, detta sedan president Barack Obama kallat den ”det största hotet” mot mänskligheten. Trump menade att Obamas påstående var bland det ”dummaste han hört i politikens historia”.

Sådant får förstås inte passera ostraffat. En av dem som ryckte ut till den klimatologiska korrekthetens försvar var statsminister Stefan Löfven, som ansåg att Trump ”ignorerar vetenskapen” http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article21864222.ab

En annan var konung Carl XVI Gustaf, som citerades: ”Om man vill skapa sin lilla personlighet kan man säga vilka vansinnigheter som helst.” Som då kungen nyligen, låt vara något skämtsamt, föreslog totalförbud mot badkar av klimatskäl, kan man tänka. Fast nej, det majestätet menade var att det var Donald Trump som stod för vansinnet. http://www.di.se/artiklar/2015/12/1/kungen-sagar-trump/

Sålunda har såväl vår stats- som regeringschef bedömt Donald Trumps uttalande om Obamas klimatologiska stupiditet som så viktigt, att de anser sig nödgas gå ut i media och ta avstånd från det. Den något okonventionelle republikanske presidentkandidaten, som just nu leder racet på väg mot nomineringen av partiets kandidat vilken äger rum på partikonventet i Cleveland den 18-21 juli 2016, måste känna sig rätt smickrad över uppmärksamheten!

20150507_HMK_Statsm_02015 Stats- och regeringschef i politiska utspel om klimatet.

Vare sig Löfven eller kungen gör sig skyldiga till några politiskt kontroversiella uttalanden genom att såga Trump och stödja den klimatalarmism, som Obama gör sig till tolk för. Det är ju det senare synsättet som det stora flertalet tolkar som ren och skär sanning utan att ha närmare reflekterat över det. Att det finns en utbredd vetenskaplig skepsis mot klimatortodoxin är sannolikt okänt för många, eftersom nämnda skepsis konsekvent negligeras i mainstreammedia.

Det som emellertid borde vara verkligt kontroversiellt är att vår konstitutionellt vingklippte monark, vilken ju som bekant enligt lag inte får blanda sig i politiken, tillåts göra oförblommerade politiska uttalanden av detta slag. Redan badkarsfadäsen borde väl, om något, ha fått diverse varningsklockor i majestätets närhet att ringa:

https://tommyhansson.wordpress.com/2015/11/24/kungligheter-gaggar-till-det-om-miljon-men-monarkin-bestar/

Tyvärr är väl sanningen den, att så länge konungen håller sig till det certifierat politiskt korrekta så får han hållas.

Annat var det då han i februari 2004 under ett statsbesök i Brunei berömde därvarande envåldshärskare, sultan Hassanal Bolkiah, med orden att denne ”har en kolossal närhet till folket”. Sultanen styr sin muslimska diktatur med dess shariahlagar, omfattande bland annat stenande till döds, efter eget gottfinnande. Tidningen Proletären listar här kungens beröm till vännen Hassanal Bolkiah och andra mindre begåvade uttalanden av monarken: http://www.proletaren.se/inrikes/mindre-smarta-uttalanden-av-kungen

Såväl Stefan Löfven som Carl XVI Gustaf har under alla omständigheter fel om Trumps sågning av Obama. När Löfven med darr på stämman talar om ”vetenskapen” så förefaller han inte medveten om – och är det kanske inte heller – att det finns gott om forskare och vetenskapliga rön som talar emot teorin om en människoframkallad, global uppvärmning som hotar vår planet. Jag skall här anföra ett par i mängden av sådana exempel.

untitledEwerts diagram visar, att en påverkan av koldioxidutsläpp på klimatet inte kan ses.

Doktor Friedrich-Karl Ewert, pensionerad professor i geologi samt dataexpert från Paderborns universitet i Tyskland, har anklagat NASAs Goddard Institute of Space Studies (GISS) i USA för att i massiv skala i efterhand ha manipulerat data under perioden 2010-12 i syfte att stärka tesen om en oavbruten global uppvärmningsprocess sedan 1950. http://www.cnsnews.com/news/article/barbara-hollingsworth/german-scientist-accuses-nasa-massive-alteration-temperature   

Ewert uppger sig ha funnit tio olika statistiska metoder genom vilka NASA-GISS, som förser FNs klimatpanel IPCC med data, har ändrat data som pekar på övervägande nedkylning så att de i stället pekar på uppvärmning.

Ewert har vidare i ett långsiktigt perspektiv funnit att sedan 1881 har det inträffat fyra distinkta kylfaser, vilka alternerat med tre varmare faser i jordens klimat. Han anser att vår planet för närvarande befinner sig i en kylfas. Och eftersom en starkare uppvärmningscykel uppträdde innan koldioxidutsläppen började stiga, så kan ”en påverkan av våra CO2-emissioner /på/ temperaturen inte ses”.   

Professor Ewert framhöll i sin presentation vid en konferens i regi av European Institute for Climate and Energy (EIKE) i Tyskland 2012 bland annat: ”Mänskligheten har alltid vetat att det konsekvent förekommer klimatförändringar.”

Vidare:

…tesen om människoframkallad global uppvärmning har fått en helt ny mening. Ja, det är alltid människoframkallat när data justeras för att passa in i teorin.

Professor Shaun Lovejoy vid McGill University i Toronto i Kanada är inne på samma linje som professor Friedrich-Karl Ewert. I en studie publicerad i facktidskriften Climate Dynamics (april 2014) håller Lovejoy, efter att ha analyserat klimatologiska data sedan år 1500, för troligt att den globala uppvärmning som skett på jorden i den industrialiserade eran endast är en del av planetens naturliga klimatskiftningar: https://www.mcgill.ca/channels/news/global-warming-just-giant-natural-fluctuation-235236

Det krävs bara en hastigt titt på jordens klimathistoria för att vi skall bli på det klara med att det försiggått en hel radda med klimat- och väderförändringar under årmiljonernas lopp. Dessa skiftningar kan, av lätt insedda skäl, på intet sätt skyllas på mänsklig påverkan. Tidskriften Populär Historia publicerade 2001 följande översikt över den klimatologiska historien: http://www.popularhistoria.se/artiklar/klimatets-roll-i-historien/   

205069cb-0e4a-44a5-8a9d-953d5a6497b2 Inlandsisens utbredning strax efter istidens slut.

Om vi håller oss på den här sidan om den senaste istidens slut på våra breddgrader för cirka 10 000 år sedan så kan vi konstatera, att en tidsperiod med starkt skiftande klimat följde på isens begynnande tillbakadragande. Köldknäppar omfattande några hundra år varvades med varmare perioder då isen smälte i hastigare takt. Det var under de senare ”tövädren” som de första människorna började befolka den landmassa som långt senare skulle bli Sverige.

Under den så kallade jägarstenåldern 6000-3000 före Kristi födelse, då människorna livnärde sig av fiske, jakt och ätliga växter, rådde förmånliga väderförhållanden då för våra villkor sällsynta växter som vin, murgröna och mistel frodades. Det fanns vid denna tid garanterat inga industrier och ingen fordonstrafik vars utsläpp påverkade klimatet i uppvärmande riktning. Temperaturen beräknas detta till trots ha varit i genomsnitt 2-3 grader varmare än i dag.

Därefter började klimatet bli långsamt kallare, men inte värre än att det även under bronsåldern (som i Norden varade omkring 1800-500 f. Kr.) fortfarande rådde mildare klimatförhållanden än i våra dagar. Kring övergången mellan brons- och järnålder cirka 500 f. Kr. inträdde en kallare period som, enligt en term i Snorre Sturlassons litterära verk Eddan, kommit att kallas fimbulvintern – den tid som antogs föregå jordens undergång. Glaciärerna i Norge och Alperna började nu växa till sig.

Härefter omväxlade varmare med kallare perioder, och värt att notera är att under den tid då européerna började intressera sig för Grönland så var denna ö verkligen grön. Efter några hundra år var det emellertid dags för ”lilla istiden”, det vill säga perioden 1400-1850. I början av denna period minskade den grönländska befolkningen kraftigt, och 1407-08 förekom slädtrafik över Östersjön.

Den kalla vintern 1658 gjorde det vidare möjligt för Sveriges konung Carl X Gustaf att tåga över de danska Bälten med sina trupper och inta Köpenhamn och kräva tillbaka tidigare svenska landskap. Det är alltså den klimatrelaterade kylan vi har att tacka för vårt svenska rikes nuvarande utbredning.

Sedan omkring 1870 har vi återigen förmånen att få uppleva ett varmare klimat, en företeelse som dagens klimatideologer alltså försöker tillskriva så gott som enbart mänsklig påverkan. IPCC i samarbete med NASA-GISS genererar en mångmiljardindustri som involverar en majoritet av världens ledare och andra politiker, forskare, företag, utbildningsinstitutioner med flera.

pachauri2401_1564921c Förre IPCC-chefen Rajendra Pachauri såg klimatalarmismen som sin ”religion och dharma”.

Något av en överguru för klimatideologin var indiern Rajendra Pachauri, chef för IPCC från 2002 fram till sin avgång till följd av anklagelser om sextrakasserier av en underlydande i början av 2015. I ett personligt brev vid sin avgång till FNs generalsekreterare Ban Ki-moon skrev Pachauri så om sin motivation:

For me the protection of Planet Earth, the survival of all species and sustainability of our ecosystems are more than a mission. It is my religion and my Dharma. https://reason.com/blog/2015/02/25/climate-change-is-my-religion-and-my-dha

Pachauri var under sin IPCC-tid i blåsväder flera gånger, bland annat sedan FNs klimatforskare påkommits med att förfalska data för att få glaciärernas nedsmältning att framstå i så alarmerande dager som möjligt. Han tilldelades också, tillsammans med USAs förre vicepresident Al Gore, 2007 Nobels fredspris av den åldersdigra norska nobelpriskommittén.

Hans uttalande om klimatideologin som sin ”religion” och ”dharma” (en term avseende den rättfärdiga vägen inom hinduismen) får ses som betecknande för klimatalarmismens karaktär av pseudoreligion.

Ju fler data som kan påvisa att en människoframkallad uppvärmning bara rullar på, desto lönsammare för klimatalarmismens intressenter. På köpet får vi en utbredd rädsla som icke minst drabbar barnen. Nyligen hölls i Södertälje en Children´s Climate Conference, där 44 barn från 22 länder pratade om klimatförändringar.

Av dessa fick tioårige Daniel Yonan från Blombackaskolan i Södertälje uppdraget att resa till det stora klimatmötet i Paris för att, i samarbete med barnkonferensens två franska delegater, till FN-höjdare överlämna den kommuniké som blev resultatet av denna konferens. Daniel uppger för Länstidningen den 2 december vidare att han skall ”tala om att de skall sluta med bilar och i stället satsa på elbilar och cyklar med tak”. http://m.lt.se/Default.aspx?pageid=472&parentid=0&link=1.3326543

cg55764e0980267

Obama försöker övertyga sina trupper om den verkliga fiendens natur…

Gulligt, eller hur? Frågan är dock om inte exploateringen av barn i propagandasyfte är det allra mest motbjudande i hela den klimatalarmistiska offensiven. Först skrämmer man vettet ur barnen med sina manipulerade data, sedan låter man barnen bekräfta det egna snedvridna budskapet. Fakta i målet talar slutligen för att det är Donald Trump snarare än Barack Obama, Stefan Löfven och kung Carl XVI Gustaf barnen – och alla andra – bör lyssna på!

 

 

100 år sedan Richard Nixon föddes: en av de stora presidenterna

25 oktober, 2013

new-book-alleges-richard-nixon-had-an-affair-with-a-florida-businessmanUSAs 37e president Richard M. Nixon (1913-94).

I år är det  100 år sedan Richard Nixon – den ende amerikanske president som avgått frivilligt från sin post – föddes. Jag skall försöka reda ut varför han blev så hatad men också älskad och även belysa de betydelsefulla insatser han svarade för, innan han 1968 valdes till president efter en jämn uppgörelse med demokraternas kandidat Hubert Humphfrey. Nixons största bedrift som president var sannolikt hans Kina-politik, vars följder är med oss än i dag.

Richard Milhous Nixon föddes i Yorba Linda, Orange County i Kalifornien den 9 januari 1913. Han kom från enkla förhållanden. Föräldrarna var Frank Nixon och Hannah Milhous, den senare med tysk bakgrund. Fadern var först metodist men blev omsider, liksom hustrun, kväkare. Den unge Richard fick en sträng uppfostran och förbjöds svära, dansa och dricka alkohol. Av bröderna avled Arthur och Harold i TBC i unga år medan Donald levde mellan 1914 och 1987. Yngsta brodern Edward, född 1930, lever fortfarande.

Unge Richard visade sig vara en duktig skolelev som gillade latin och Shakespeare. Eftersom familjens ekonomiska omständigheter inte tillät akademiska studier vid någon av de mer prestigefyllda läroanstalterna, enrollerade sig Nixon först vid Whittier College i Kalifornien. Nixon valdes här till ordförande i elevrådet. Därefter började han studera juridik vid Duke University i Durham, North Carolina 1934. Båda dessa institutioner präglades av de ideal som förfäktades av metodister/kväkare.

Nixon försökte sedan få en anställning vid några av de mer kända advokatbyråerna i New York men misslyckades med detta, varför han återvände till Duke för att ta sin advokatexamen. När det var klart flyttade han tillbaka till Whittier, där han blev delägare i en advokatbyrå som drevs av en vän till familjen. 1940 gifte han sig med high school-lärarinnan Pat Ryan. Tillsammans fick de döttrarna Tricia, född 1946, och Julie, född 1948. Den senare kom att gifta sig med en sonson till förre presidenten Dwight D. Eisenhower, vars vicepresident Nixon var i två perioder.

Novelist-Ann-Beattie-imagines-Mrs-Nixon-BEJJ6JD-x-largeFamiljen Nixon: Julie, Tricia, Richard och Pat.

Under Andra världskriget var Nixon inkallad i flottan. Han ansågs vara ha goda ledaregenskaper och avancerade till örlogskapten. Han skall också ha gjort sig ett namn som den amerikanska Stilla havs-flottans främste pokerspelare. Efter kriget gav sig Richard Nixon politiken i våld och anslöt sig till Grand Old Party (GOP), det vill säga republikanerna. 1946 invaldes han vid 33 års ålder i den amerikanska kongressens representanthus.

Nixon invaldes i representanthuset samtidigt som den blivande presidenten John F. Kennedy. Deras respektive tjänsterum låg intill varandra, och de blev goda vänner trots olika partier och sina helt olika typer av bakgrund. 1950 invaldes Nixon i senaten efter en antikommunistisk valkampanj som gav honom smeknamnet ”Tricky Dick”. Nixon gillade inte att framträda offentligt men gjorde likväl bra ifrån sig som kampanjtalare.

Antikommunismen låg i tiden i USA. Flera uppseendeväckande sovjetiska spionhärvor hade avslöjats, och Nixon deltog mycket aktivt i arbetet att avslöja kommunistiska landsförrädare. Han grundlade genom denna verksamhet  ett rykte som stenhård antikommunist, vilket gjorde honom hyllad och uppskattad i vissa kretsar. I andra, mer vänsterinriktade kretsar gjorde samma verksamhet att han betraktades med avsky som en fiende till så kallade progressiva värden.

imageAlger Hiss dömdes till fem ås fängelse för mened.

Jan Olof ”Jolo” Olsson har i bokverket 20e århundradet (Del 6 1951-1960) sammanfattat Richard Nixons ställning vid denna tid på följande sätt:

Nixon var för stora skaror nästan nationalhjälte. Av andra var han hjärtligt avskydd. Hans politiska karriär grundade sig på hans insats 1948 då han som medlem av representanthuset i Washington satt med i den kommitté som undersökte oamerikansk verksamhet. Det var Nixon som mot de övriga medlemmarna i kommittén, mot allmänna opinionen och trots kritik och hån i pressen var övertygad om att Alger Hiss, en av de framträdande i Franklin Roosevelts administration, trots sina nekanden var skyldig till vad han anklagats för, nämligen att ha lämnat ut uppgifter till en kommunistisk agent. Det visade sig att Nixon hade rätt, och från det ögonblicket blev han dessvärre de ultrapatriotiska amerikanernas idol och för de liberala den mest avskydda figuren i politiken näst senator McCarthy.

Just det. Nixon fick rätt den gången, liksom så många andra gånger. Det har det vänstervridna/politiskt korrekta etablissemanget i USA och västvärlden aldrig kunnat förlåta honom.  Nixon trodde, mer än de flesta andra, på den avhoppade kommunisten och redaktören i tidskriften Time, Whittaker Chambers, när denne hävdade att den respekterade diplomaten Alger Hiss – som vid denna tid var ordförande i den ansedda Carnegiestiftelsen – inte bara var medlem i det amerikanska kommunistpartiet, utan också hade lämnat ut hemliga dokument till Sovjetunionen.

Det var den 21 januari 1950 som en jury i New York fann Alger Hiss skyldig till mened och dömde honom till fem års fängelse. Han kunde formellt inte dömas för spioneri, eftersom de brott han begått var preskriberade, men i realiteten var det som sovjetspion och landsförrädare han dömdes och tvingades schavottera inför en hel värld. De avgörande bevisen mot Hiss var mikrofilmer innehållande avfotograferade dokument som Chambers hade gömt i en ihålig pumpa på sin bondgård i Maryland. Historien med pumpan har sedan använts för att förlöjliga Nixon och hans medarbetare, precis som om bevisen skulle vara mindre trovärdiga om de gömts i en pumpa.

Alger Hiss förnekade under resten av sitt långa liv sin skuld och har därvid alltid haft en trogen anhängarskara bland de politiskt korrekta i västvärlden. Under rättegången kom dock Hiss att inveckla sig i det mer långsökta försöket att dölja sanningen efter det andra. Först gjorde han gällande att han aldrig i hela sitt liv sett Whittaker Chambers. När det emellertid blev klart att den senare hade detaljerade kunskaper om makarna Hiss privatliv, möblemanget i deras bostad och om Algers fritidsintressen, övergick han till att påstå att han känt Chambers flyktigt men då under ett annat namn.

Under båda rättegångarna mot Alger hiss gick Nixon hårt åt den kommunistiske sovjetspionen, vilken lika envetet och med ett överlägset flin på läpparna bedyrade sin oskuld och samtidigt anklagade Chambers för att vara än sinnessjuk, än försmådd homosexuell beundrare av Hiss. Till slut blev det Nixon – och rättvisan – som segrade. Chambers kontrasterar i sin berömda memoarbok Witness (1952) de styrkor som ”vann Hiss-fallet åt nationen” mot ”de glittrande Hiss-styrkorna”. Skillnaden dem emellan var, menade Chambers, ungefär densamma som ”mellan det glittrande franska ridderskapet och de något skamfilade engelska bågskyttarna, som segrade vid Agincourt”.

Richard Nixons insats i Hiss-fallet kan knappast överskattas. Om inte Alger hiss hade fällts och vidden av det sovjetiska spionaget i USA inom framförallt Roosevelt-administrationen blottlagts, hade cancern troligen inte kunnat kontrolleras och kanske fått en dödlig utgång för USA som fri och demokratisk nation.

eisenhower-and-nixonEisenhower och Nixon: president och vicepresident.

Richard Milhous Nixon var under hela sin offentliga verksamhet förföljd av skandaler och kontroverser. Efter Hiss-affären kom, sedan Nixon nominerats till Eisenhowers vicepresident, den så kallade Checkers-affären. Nixon anklagades här för att ha tagit emot motsvarande 90 000 kronor i mutor av en affärsman. Den enda gåvan han tagit emot, försäkrade Nixon dock i ett emotionellt TV-tal till nationen, var hunden Checkers som hans små döttrar tyckte så mycket om.

I talet berörde Nixon också sin fattiga barndom i ett enkelt kväkarhem. Genom talet fick Nixon opinionen på sin sida och tvingade Eisenhower, som hade en ganska sval inställning till sin vicepresident, att uppskattande tillstå: ”Dick, you are my boy.” Inför presidentvalet 1956 försökte presidenten förmå Nixon att avsäga sig vicepresidentskapet för att i stället ingå i regeringskabinettet. Nixon, som anses vara en av de mest inflytelserika vicepresidenterna i USAs historia, vägrade dock gå med på detta.

När Eisenhowers två presidentperioder var över – han hade i båda valen besegrat den demokratiske kandidaten Adlai Stevenson – var Richard M. Nixon den logiske republikanske kandidaten. Uppgörelsen mellan honom och demokraternas John F. Kennedy i november 1960 blev ett av historiens jämnaste amerikanska presidentval. I den TV-sända valdebatten framstod Nixon på grund av sin mörka skäggbotten för en majoritet av allmänheten som mer osympatisk än den insmickrande Kennedy med sin pojkaktiga frisyr och sitt tandrika leende.

untitledNixon och Kennedy i TV-debatten. Kennedy vann på grund av Nixons skäggstubb.

Kennedy vann med en marginal omfattande endast 120 000 röster. Räknat i elektorsröster var dock skillnaden till Kennedys fördel så pass stor som 303 mot 219. 1962 ställde sedan ”Tricky Dick” upp i Kaliforniens guvernörsval och förlorade med stort eftertryck. Hans politiska karriär tycktes vara över, och i ett bittert uttalande inför den samlade presskåren vidhöll Nixon: ”You won´t have Nixon to kick around any more.” Richard Nixon var emellertid tillbaka redan 1964, då han gjorde ett misslyckat försök att bli nominerad som republikanernas presidentkandidat. I stället valde han att arbeta för Grand Old Partys uttalat konservative kandidat Barry Goldwater, som förlorade jordskredmässigt till Lyndon B. Johnson.

Nixons tid skulle komma i november 1968, då han besegrade Johnsons vicepresident Hubert Humphrey i ett jämnt val men där fördelningen av elektorsrösterna blev klara 301 mot 191. Nixon hade luttrats genom en rad kriser och stod nu redo att ta på sig rollen som världens mäktigaste ledare. Under de första fyra åren som USAs 37e president var han inte frånvarande från jobbet en enda dag på grund av sjukdom. Som vicepresident valde han den tämligen okände guvernören i Maryland, Spiro Agnew.

richard-nixon-agnewNixon och Agnew.

Nixon och Agnew omvaldes med synnerligen betryggande marginal i presidentvalet 1972, då det demokratiska partiet ställde upp med den vänsterradikale Vietnam-krigsmotståndaren George McGovern. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där högerliberalen Björn Ahlander var chefredaktör,  skrev i en ledarkommentar den 9 november 1972:

”I ett vidare perspektiv utgör Richard Nixons och Henry Kissingers utrikespolitik ett hopp för världen. Deras mål är att dra in Sovjetunionen, Kina, Japan, Västeuropa och andra länder i ett globalt balanssystem som är ägnat att förebygga stora krig och som möjligen kan leda till en ny världsordning. Ingenting liknande detta har på allvar försökts sedan den berömda Wien-kongressen efter de förödande Napoleon-krigen.”

Nixon var i själ och hjärta, vilket framgått ovan, en övertygad antikommunist och ”kall krigare”, men han blev aldrig riktigt den konservativa amerikanska opinionens gunstling, även om de konservativa naturligtvis uppskattade hans insatser i kommunistbekämpningens tjänst i slutet av 1940- och början av 1950-talen.

Han var snarast en moderat konservativ pragmatiker, och hans och Kissingers avspänningspolitik uppfattades av många, sannolikt med en viss rätt, som alltför tillmötesgående gentemot Sovjet. Liksom många andra västliga bedömare överskattade Nixon och Kissinger den sovjetiska militära styrkan och sovjetsamhällets stablitet. Först Ronald Reagan ett decennium senare insåg att Sovjetunionen – som Reagan benämnde ”ondskans imperium” – kunde och skulle besegras av den fria världen med Förenta staterna som ledarnation.

100729_nixon_ap_218Nixon omgiven av amerikanska soldater  under ett besök i Sydvietnam.

Reagan behövde dock inte besväras av Vietnamkriget, som var en kvarnsten om halsen för både Nixon och hans företrädare Johnson. Nixon lovade redan då han tillträdde 1968 att avsluta konflikten i Indokina med hedern i behåll, och i januari 1973 såg detta ut att ha lyckats med Parisavtalet som renderade Henry Kissinger och den nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho Nobels fredpris.

Drygt två år senare hade dock kommunisterna segrat i Sydvietnam, Laos och Kambodja sedan USA gradvis dragit tillbaka alla sina stridskrafter. Nixon-administrationens mantra ”fred med ära” kunde aldrig dölja det faktum, att Förenta staterna för första gången i historien hade förlorat ett krig. Vilka orsakerna till utgången av Vietnamkriget än var, så var inte president Nixons omedvetenhet om kommunismens natur en av dem.

kissingerDoktor Henry Kissinger: Nixons nationelle säkerhetsrådgivare samt utrikesminister.

Få förstod mer än Nixon kommunismens verkliga karaktär. Nixon torde med bitter klarhet ha insett att kriget inte kunde vinnas, men han försökte genom att beordra omfattande bombningar av Hanoi och Haiphong julen 1972 tvinga kommunisterna till förhandlingsbordet och få till stånd så förmånliga fredsvillkor som möjligt.

Det är tveksamt om Nixon någon gång på allvar trodde, att den korrupta regeringen i Saigon i längden kunde försvara sig mot anstormningen norrifrån.  Nordvietnam var tungt beväpnat med vapen från Kina och Sovjet samt hade till sin hjälp en femtekolonn i Sydvietnam, som i större delen av västvärlden kallades Viet Cong (vietnamesiska kommunister) men i Sverige benämndes FNL.

NixonVisitsChinaPresident Nixon överlägger med Röda Kinas premiärminister Chou En-lai.

Richard Nixons största utrikespolitiska bedrift kom med den Kina-politik som utformades av honom och den nationelle säkerhetsrådgivaren, senare utrikesministern Henry Kissinger. Genom sin resa till Peking 1972 förhindrade Nixon av allt att döma Kina att återförenas med Sovjetunionen och därmed skapa ett nära nog oövervinneligt världskommunistiskt block. Detta kunde ske genom att Nixon och Kissinger för de kommunistkinesiska  ledarna inklusive den redan senile ordförande Mao  Tse-tung kunde presentera amerikanska satellitfoton som visade offensiva sovjetiska militäranläggningar nära den kinesiska gränsen.
  
Att USAs närmande till det Röda Kina i sinom tid skulle gå ut över den traditionella partnern Republiken Kina på Taiwan (det var Carter-regeringen som erkände Peking på Taipeis bekostnad 1979) var beklagligt men kanske oundvikligt. I detta globala perspektiv framstår Watergate, som slutligen blev Nixons fall, som en struntsak.

Richard Milhous Nixon var en komplex personlighet. Han beskrev sig själv vid något tillfälle som ”en inåtvänd person i ett utåtriktat yrke”, en man som för sin personliga del och å sin familjs vägnar förmodligen skulle ha varit lyckligare om han på heltid fått ägna sig åt advokatyrket. Men viljan att göra en bestående samhällsinsats och att kämpa för de ideal han höll högt vägde tyngre, och trots sin naturliga tillbakadragenhet var han effektiv när han var ute på valturnéer. Att han var en god talare bevisade han genom sitt installationstal i Washington, D. C. i januari 1969:

http://www.youtube.com/watch?v=zjFZlFXnrNs

imagesCANND5O5

Efter sin avgång 1974 – han hade dessförinnan och till sina många fienders stora förtret av sin efterträdare Gerald Ford benådats för eventuella brott begångna i samband med Watergate-affären – blev Nixon en respekterad ”äldre statsman” och ansedd utrikespolitisk analytiker och utlandsgäst. Han författade en rad framsynta böcker av vilka The Real War (1980) kommit ut i svensk översättning på Contra förlag under titeln ”Det verkliga kriget”. För mig kommer Nixon alltid att framstå som en av de stora presidenterna.