Vikingarna och deras största slag

Slaget vid Svolder skördade många krigares liv. Till dem som stupade hörde den norske konungen Olav Tryggvason.

Vikingatiden i de skandinaviska länderna sträckte sig från omkring 750 till 1100 efter Kristi födelse. Vikingar kallades de sjöburna krigare och handelsmän som då det begav sig sände skräckvågor genom hela Europa.

I norra Frankrike bads i kyrkorna under 800-talet och framöver ”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud” (på latin A furore Normannorum libera nos) och det fanns det all anledning till.

793 landade vikingar vid Lindisfarne på den engelska ostkusten och plundrade klostret där på dess dyrbarheter och slog ihjäl många av munkarna. De hade dock låtit tala om sig redan innan dess. Vikingarna deltog i ett stort antal fält- och sjöslag som beskrivs i boken Vikingarnas största slag (Lind & Co 2021) av den norske historikern Kim Hjardar.
  
Det första slag som beskrivs i boken stod vid Bråvalla – antingen vid Bråvalla i Östergötland eller Bråvalla hed i Småland. Det framstod enligt Hjardar (sidan 25) ”för vikingatidens människor som en av de mest mytomspunna och avgörande händelserna i den fornnordiska krigarkulturens kollektiva medvetande.”
  
  Slaget beskrivs i Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum. Här räknas en rad krigare från hela den fornnordiska världen upp som deltagare. Svear, västgötar och norrmän ställdes under befäl av sveakonungen Sigurd Ring mot daner, östgötar, saxare, slaver och livländare vilka leddes av danernas kung Harald Hildetand. Många skall ha stupat och bland dessa fanns Harald Hildetand.
  
Slagets betydelse omvittnas av att dess händelser berättades i sekler efteråt i de kretsar som omgav Skandinaviens konungar och hövdingar. Motivet till slaget är onekligen litet speciellt. Kung Harald Hildetand hade blivit gammal (enligt sägnen runt 150 år) och ville inte dö den så kallade sotdöden, som inte skulle göra honom kvalificerad att nå det hägrande Valhall. Han föreslog därför sin brorson och lydkonung, Sigurd Ring, att de skulle utkämpa ett slag i syfte att utverka biljetten till Valhall.
  
Slaget vid Bråvalla anses av Kim Hjardar ha varit centralt på så sätt att det illustrerar vikingatidens viktigaste ideal: ordhållighet, offervilja för ledaren, hjältemodig kamp intill döden och respekt för de som hade stupat vilka ansågs helgade åt den högste asaguden, Oden. Motiv från slaget har återfunnits på fragment till bildvävar i den berömda Osebergsgraven från år 834. Ett antal framstående kvinnliga kämpar skall ha medverkat i slaget.
  
Ett annat berömt vikingaslag stod vid Fyrisvallarna i Gamla Uppsala cirka 985. Sveakungen Erik Björnsson Segersäll och hans mannar mötte här en dansk-vendisk här anförd av brorsonen och jomsvikingen Styrbjörn Starke. Det blev en förkrossande seger för konung Erik, som nu kom att dominera Skandinavien inklusive Danmark. Styrbjörn dog på slagfältet.
  

Osebergsskeppet hittades i en gravhög i Vestfolds fylke i Norge i början av 1900-talet.

Efter sin seger valde Erik Segersäll att slå sig samman med den vendiske hertigen Burislav, och enligt Adam av Bremen äktade han dennes dotter Sigrid Storråda med vilken han fick sonen Olof, som blev kung med tillnamnet Skötkonung – den förste sveakung som lät döpa sig. Det råder dock viss historisk förvirring beträffande vem eller vilka som var Eriks drottning/drottningar.
  
Erik Segersäll avled 995.
  
Ytterligare ett vida berömt slag från vikingaepoken är slaget vid Svolder omkring den 9 september år 1000. Det omnämns av en rad historieskrivare inklusive Adam av Bremen och på runstenar, men det har ändå inte gått att fastställa exakt var slaget utkämpades. Hjardar nöjer sig med upplysningen ”någonstans i Öresund”.
  
Förlorare vid Svolder-drabbningen var den norske konungen Olav Tryggvason. Han är bland annat känd för att på ett brutalt sätt ha berett väg för kristendomens införande i Norge. Följden blev att danskarna kunde återta kontrollen över Norge. Enligt källorna hade Olav bara elva skepp till sitt förfogande jämfört med den danske monarken Sven Tveskäggs 70-tal. Bland den förstnämndes skepp fanns dock den legendariska Ormen långe, det största skepp som sägs ha byggts under vikingatiden.
  
Även den svenske kungen Olof Skötkonung samt jomsvikingarnas hövding Sigvald jarl fanns med vid slaget. Dessa skall med gemensamma krafter ha lurat Olav Tryggvason i en fälla. Det hjälpte inte att Olav och hans mannar slogs frenetiskt för sina liv och sin ära. En av Olavs män var den skicklige bågskytten Einar Tambaskjelve.
  
Denne stod i aktern på Ormen långe och försökte med sina pilar träffa Sigvald jarl, men när han spände bågen för tredje gången brast strängen. ”Vad brast så ljudligt där?” skall Olav ha frågat. Svaret blev enligt legenden: ”Norge ur dina händer, konung.”
  
Det var inte bara i Skandivien som vikingarna lät vapnen tala. Hjardar redovisar således flera slag på utländsk botten i anslutning till platser såsom Nantes, Konstantinopel, Paris, Hop (mellan Nova Scotia och Cape Cod i Nordamerika) i det som vikingarna benämnde Vinland och Stamford Bridge i England.
  

Slaget vid Stamford Bridge den 25 september 1066 är anmärkningsvärt på så sätt att det var engelsmännens sista slag innan de invaderades och vid Hastings besegrades av den normandiske hertigen Vilhelm (William) Bastarden och hans trupper. Vilhelm kom i kraft av sin seger hädanefter att kallas ”erövraren”. Det hjälpte därför föga att den engelske monarken Harald Godwinsson betvingade en norsk här under ledning av konung Harald Hårdråde vid Stamford.
  
Under den period som blivit känd som vikingatiden ökade befolkningen i det skandinaviska området samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. De mer företagsamma bland den jordbrukande manliga befolkningen beslutade sig därför att bege sig ut i världen och ta för sig av det som fanns. Vikingarna är visserligen kända som hänsynslösa krigare men ägnade sig också med framgång åt exempelvis handel och stadsgrundande.
   
År 841 grundades sålunda Dublin på Irland av nordmän, en alternativ beteckning för vikingar. Bosättningen förnyades 917. Vikingarna underkastade sig senare de normandiska erövrarna och försvann så småningom ur bilden.
  
Under slutet av vikingatiden tog många av de asatroende nordmännen intryck av kristendomen och kom att anamma tron på ”Vite Krist”, som de kallade Jesus Kristus. Därom vittnar talrika, korsförsedda runstenar.

Spioneriets historia: lika gammal som människan själv

Nils Lindberg: ”Spejarna med druvklasen”. Kurbitsmotiv på textil från 1700-talet.

Spioneri förknippas ofta med 1900- och det begynnande 2000-talet. Faktum är dock att verksamheten i fråga sannolikt är lika gammal som människan själv: det har alltid funnits ett behov att inhämta underrättelser om väsentliga ting som andra söker hemlighålla. Så var förmodligen fallet redan i det gamla jägar- och samlarsamhället, då de grupper som konkurrerade om de befintliga växterna och djuren ville ta reda på vad rivalerna höll på med.

Den första kända beskrivningen av ett underrättelseuppdrag och dess resultat ges i Fjärde Moseboken, där det berättas om hur Mose sänder ut tolv israelitiska spejare i syfte att ta reda på förhållandena i det av Gud utlovade Kanaans land, som sades ”flöda av mjölk och honung”.

Moses spejare. Bibeltexten lyder (4 Moseboken 13:1-3):

Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. Och HERREN talade till Mose och sade: ”Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva till Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=4%20Mosebok%2013&version=SV1917

När de tolv utvalda spejarna återkom till israeliternas läger kunde de förtälja för Mose och allt folket om ett rikt land, och som ett bevis på detta medförde de en jättelik druvklase som var så stor att två män fick bära den på en stång emellan sig. Problemet var att spejarna också hade stött på starka och skräckinjagande folk som amalekiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Endast två av spejarna, Kaleb från Juda och Josua från Efraims stam, tyckte det var självklart att israeliterna ändå skulle tåga in i landet.

Folkets flertal var dock mer benäget att ta åt sig av de övriga spejarnas avskräckande berättelser och vägrade tåga in i landet. Straffet blev en 40 år lång ökenvandring innan intåget i det förlovade landet kunde ske. Endast Kaleb och Josua tilläts leva bland spejarna – de övriga dödades. Det blev den sistnämnde som kom att leda intåget i Kanaan sedan patriarken Mose avlidit.

Längre fram i den gammaltestamentliga berättelsen kan vi läsa om hur israeliterna behövde ännu fler och mer detaljerade underrättelser om förhållandena i Kanaans land. Därför sänder Josua ut två spejare i syfte att undersöka staden Jerikos försvar innan denna kunde erövras. De lyckas ta sig in i staden och blir härbärgerade av den välvilligt inställda skökan Rahab.

Som tack för sin insats skonades Rahab när israeliterna sedan intog Jeriko och enligt den bibliska berättelsen utplånade allt liv i staden. Hon och hela hennes släkt upptogs också i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/20/kvinnor-i-bibeln-rahab-den-gudomliga-horan/

”Kungens ögon och öron”. I sin bok Det dunkla pusslet. Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning (Natur & Kultur 2018, 390 sidor) kommenterar Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, de israelitiska spejarnas insatser runt 1400 före Kristi födelse på följande sätt (sidan 8):

Berättelserna om de utsända spejarna tyder på att Gamla testamentets anonyma författare inte bara hade klart för sig informationsinsamlandets betydelse i största allmänhet, utan också förstod underrättelsearbetets politiska och psykologiska sidor, från Moses insikt att han måste kunna visa upp konkreta ovedersägliga bevis på det förlovade landets bördighet, till Josuas två spejares mellanhavanden med vad som några årtusenden senare skulle gå under beteckningen en understödjande agent.

Professor Wilhelm Agrell kartlägger i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets historia.

Arkeologiska fynd visar att det av faraonerna styrda Egypten förfogade över en underrättelsetjänst som var minst lika gammal som den israelitiska motsvarigheten. Behovet av korrekt information om omvärlden blev särskilt tydligt när det egyptiska riket under den 18e dynastin ( 1550-1295 f. Kr) begynte expandera i olika geografiska riktningar.

Agrell (sidan 15): ”För att hålla ihop detta vidsträckta rike behövde centralmakten, på samma sätt som andra efterföljande imperier, bygga upp ett system för rapportering och ordergivning.” Av sammanhanget i det gamla egyptiska källmaterialet klargörs att det existerade ett kurirsystem vilket följde fasta rutter. Det övergripande ansvaret för det antika Egyptens inre säkerhet åvilade en hög hovfunktionär som betitlades ”Kungens ögon och öron”.

Om de antika israeliterna och egyptierna haft ett fungerande underrättelsesystem kan detsamma enligt Agrell inte sägas om de gamla romarna. Trots en stundom förkrossande stark militärmakt och välutvecklad förvaltning tycks Romarriket aldrig ha lyckats bygga upp någon motsvarighet till de ändamålsenliga system som fanns i Mellanöstern. Bristerna framgår bland annat av vältalaren, författaren och politikern Marcus Tullius Ciceros (106-43 f. Kr.) brev från sin tvååriga befattning som ståthållare i provinsen Cilicien i nuvarande sydöstra Turkiet: ingen hade orienterat honom om förhållandena i området och inte heller fanns någon expertis på plats som han kunde rådfråga. https://biblioteket.stockholm.se/titel/18883

Englands hemliga polis under Walsingham. Förflyttar vi oss halvtannat årtusende framåt i tiden från Ciceros dagar hamnar vi i 1500-talet. Då uppträdde i den elisabetanska erans England en av tidernas mest meriterade spioneriexperter – Francis Walsingham (cirka 1532-90), som efterträdde William Cecil som drottning Elizabeth Ias underrättelsechef. Walsingham grundade Englands hemliga polis och var pionjär i Europa när det gällde att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Walsingham

Walsinghams spioner infiltrerade ärkefienden Spaniens statsapparat ända upp i dess högsta ledning och samlade därtill in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad potentiellt dödliga komplotter riktade mot den engelska drottningen. Den strikt protestantiske Francis Walsingham hade inte endast hand om den engelska underrättelsetjänsten – han var desslikes en nära rådgivare till drottningen och som sådan delaktig i övervakningen av utlänningar samt utformandet av såväl inrikes- som utrikespolitik inklusive ockupationen av det katolska Irland. Walsingham var även en förespråkare för att England skulle skaffa sig kolonier i Nordamerika.

Den engelske spionmästaren Francis Walsingham och hans chef, drottning Eilzabeth I.

Spionchefens tentakler gjorde det möjligt för honom – och därmed den engelska statsledningen – att vara underrättad om den spanska armadans planerade anfall mot England flera år innan denna inträffade med katastrofalt resultat för Spanien 1588. Walsingham var även instrumental när det gällde att få Elizabeths utmanare om tronen, den katolska skotska drottningen Maria Stuart (1542-87), dömd till döden och avrättad. Agrell beskriver Walsinghams underrättelsesystem som ”ett nätverk av ett antal kompletterande grupper av agenter” (sidan 54).

Gustaf Vasas och Gustaf IIIs spioner. Det svenska underrättelseväsendet har i ett historiskt perspektiv aldrig tillnärmelsevis varit lika välorganiserat som det engelska, vilket icke hindrar att det även hos svenska makthavare funnits ett behov av att känna till vad fienden har för sig.

Gustaf Vasa (1496-1560) hade inte kunnat slå ned alla uppror som riktades mot honom utan vänligt inställda personer som höll honom underrättad om vad som tilldrog sig i riket. En av dessa benägna uppgiftslämnare kallas Hans Våghals, som förekommer i den kunglige krönikören Peder Swarts krönika och dessutom figurerar som romanfigur i en bok av den på sin tid populäre och mycket produktive författaren Carl August Cederborg (1849-1933). http://torehartung.se/artikel/hans-vaghals-gustav-vasas-hemlige-agent/

Hans Våghals skall i Hova i Västergötland ha snappat upp viktiga brev, vilka bidrog till att organisatörerna bakom Västgötaherrarnas uppror 1529 kunde infångas, dömas till döden och avrättas. I Stenkullen i Lerums kommun finns för övrigt en väg uppkallad efter Hans Våghals.

En särskild roll i den svenska underrättelsehistorien spelar vidare de spioner som 1791 utsändes av Gustaf III till Frankrike. Syftet var att kartlägga området mellan Paris och Le Havre som förberedelse för den svenske konungens planerade invasion med sikte på att störta de franska revolutionärerna – enligt Gustaf III ”Europas orangutanger” – och återinföra monarkin. Dessa modiga män var kaptenen, Finlands-vännen och kartografen Otto Carl von Fieandt (1758-1823) och Carl Fredrik König (1767-1858).

Om dessa kungliga spioner har min gamle klasskamrat från Salems kyrkskola, Thorsten Sandberg, skrivit boken Gustav III:s spioner (Historiska Media 2006, 160 sidor). König och von Fieandt utförde sitt uppdrag och kunde återvända hem med väl förrättat värv. De underrättelser inklusive en noggrant utförd karta de medförde kom dock aldrig att användas för avsett ändamål – Gustaf IIIs tilltänkta contrarevolution i Frankrike blev som bekant aldrig av.

Otto Carl von Fieandt – en av Gustaf IIIs spioner.

De ryska sågfilarna. Inför det Första världskrigets utbrott 1914 skedde en successiv uppladdning på spionagets område bland huvudaktörerna England, Tyskland, Ryssland och Frankrike. Wilhelm Agrell konstaterar att de krigförande parterna i stort hade ”med några få undantag mycket begränsade möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet djupt in i motståndarens område” (sidan 143). Istället fick signalspaningen en allt större betydelse i takt med att de militära staberna och förbanden alltmer började använda sig av radiokommunikation.

Trots att underrättelseverksamheten var tämligen outvecklad i samband med det stora krigets utbrott rådde på sina håll en utbredd spionskräck, till stor del förmedlad och förstärkt av pressen, som inte stod i proportion till den verksamhet som faktiskt förekom. I vårt land var det arvfienden Ryssland som hamnade i fokus. Agrell skriver (sidan 146):

Sverige var ett av de länder som tidigast drabbades av denna massmedialt genererade spionrädsla i form av de så kallade sågfilarna, kringresande ryska hantverkare som dök upp i olika landsdelar från sekelskiftet och framåt. Trots omfattande insatser från den 1908 inrättade underrättelsebyrån vid generalstaben lyckades man aldrig lagföra någon sågfilare eller riktigt komma underfund med vari den antagna illegala verksamheten skulle ha bestått. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5gfilare

De ryska sågfilarna var verksamma i Sverige 1899-1914 och bestod till övervägande delen av bönder från trakterna kring Novgorod, vilka sökte dryga ut sina magra inkomster. Dock skall under perioden 1909-12 några av de kringvandrande hantverkarna ha varit ryska militärer.

Den 22 september 1901 anlände fyra ryska sågfilare till Skeppsbron i Stockholm med fartyget Bore II och togs av polisen genast in till förhör. De lystrade enligt samtida uppgifter och stavning till namnen Stephan Federof Merkuschew, Michail Spiridonoff Oparkin, Ivan Dimitrief Ostimof samt Ivan Masseliwitch Makarof. Varken dessa eller någon av deras kolleger kunde överbevisas om brottslig verksamhet, men de fyllde en viktig funktion – som argument för upprustning av det eftersatta svenska försvaret. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30723

Mata Hari var vacker att titta på men värdelös som spion.

Den inkompetenta Mata Hari. Paradoxalt nog är det en fullkomligt inkompetent spion som gått till hävderna som Första världskrigets mest berömda underrättelseagent. Jag syftar på Mata Hari, eller Margaretha Geertruida Zelle (1876-1917) som hon egentligen hette. Hon föddes i nederländska Leeuwarden som dotter till en hattmakare. 1895 gifte hon sig med den 20 år äldre kaptenen Rudolph McLeod, en nederländare med skotskt påbrå, med vilken hon fick två barn. Paret flyttade 1897 till Java i Indonesien, som då var en nederländsk koloni. https://www.faktoider.nu/matahari.html

Paret skilde sig 1906 och Margaretha Zelle flyttade tillbaka till Europa och Paris, där hon antog artistnamnet Mata Hari, som är indonesiska för ”sol” (ordagrant ”dagens öga”). Hon gjorde sig en karriär som exotisk dansare och lättklädd posör på ekivoka vykort. Sedan denna karriär avslutats tycks Zelle mestadels ha försörjt sig på att vara älskarinna åt olika välbeställda män.

I maj 1916 kontaktades Zelle av den tyska underrättelsetjänsten och mottog förskottsbetalning för att bedriva spionage för dess räkning; hon utförde dock aldrig några tjänster för tyskarna emedan hon enbart var intresserad av pengarna. I augusti kontaktades hon av fransmännen och blev därmed dubbelagent. Mata Hari torde ha varit en av tidernas mest värdelösa spioner och kommunicerade helt öppet med sina uppdragsgivare via klartext i telefon eller brev. Det höll naturligtvis inte i längden.

Även om Mata Hari aldrig utförde några faktiska uppdrag för tyskarnas räkning var det ett faktum att hon fått betalt av dem. Det räckte för att hon skulle dömas till döden av en fransk domstol och arkebuseras i Vincennes i norra Frankrike den 15 oktober 1917. Flera filmer har gjorts om Mata Haris sorgliga öde, bland annat Mata Hari med Greta Garbo i titelrollen 1931.

Inte alla svenska KGB-agenter åkte dit. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 hamnade de ryska kommunisterna och Sovjetunionen i fokus för västvärldens underrättelsetjänster. Det Kalla kriget, i realiteten det Tredje världskriget, är inte minst en historia om de respektive spionorganisationernas verksamhet. Sverige har som neutralt land varit en viktig arena i denna kamp mellan västliga och östliga underrättelseintressen. Ett antal svenskar har dömts till fängelsestraff för Sovjetunionens och/eller dess satellitstaters räkning: Hilding Andersson, Enbomligan med Fritiof Enbom i spetsen, Stig Wennerström, Stig Bergling och Bertil Ströberg.

Fritiof Enbom från Boden dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Ännu mer intressanta än de svenska östspioner som överbevisats om sin skuld och dömts är enligt min mening de som inte åkte fast. Den mest spektakulära av dessa var en sovjetagent som gick under kodnamnet ”Getingen”, vilken skall ha haft en hög befattning inom den svenska utrikesförvaltningen.

När Otto Danielsson, kommissarie på SÄPO och chef för den så kallade ryssroteln samt ansvarig för svenskt contraspionage, besökte de avhoppade sovjetspionerna Vladimir och Jevdokia Petrov i Australien – makarna Petrov tjänstgjorde vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm på 1940-talet – kunde dessa berätta att ”Getingen” var identisk med en svensk diplomat och utrikestjänsteman som hette Åström i efternamn.

Det kunde följaktligen knappast röra sig om någon annan än den homosexuelle Sverker Åström (1915-2012), som efter en inledande diplomatisk karriär i Stalins Sovjet sedan bland annat blev kabinettssekreterare och FN-ambassadör. Han undgick åtal tack vare att han hölls om ryggen av regering och utrikesförvaltning. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

En annan högt uppsatt ryssagent som avslöjades av makarna Petrov var agenten ”Senator”. Denne var identisk med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting (1887-1965), son till statsminister Hjalmar Branting och en öppen beundrare av Stalins Sovjetunionen.

Ytterligare en sovjetisk agent som hittills undgått att ställas till svars för sin landsförrädiska verksamhet är Pierre Schori, född 1938. Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra #2 1999 att Schori under en följd av år var Sovjetunionens främsta informationskälla i Sverige och som sådan tveklöst viktigare än journalisten och författaren Jan Guillou, som erkänt att han 1967-72 samarbetade med KGB.

Pierre Schori var i likhet med Sverker Åström bland annat kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör samt under en period även riksdagsledamot. Schori ingick tillsammans med Sten Andersson och Anders Thunborg i den grupp socialdemokrater som under 1960- och 1970-talet enligt Olof Frånstedt i första delen av  boken Spionjägaren (2013) hade regelbundna kontakter med KGBs högste befattningshavare på sovjetambassaden i Stockholm.

Det är symptomatiskt för Schoris utrikespolitiska inställning att han vid ett möte med Socialistinternationalen den 13 december 1980 uttalade sitt stöd för de sovjetiske diktatorn Leonid Brezjnevs planer – som aldrig blev av – att, med stöd av Brezjnevdoktrinen, intervenera militärt i Polen för att slå ner fackföreningsrörelsen Solidaritets uppror mot den sovjetiska övermakten. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/09/07/sovjetlakejen-schori-stodde-sovjetisk-intervention-i-polen/

Sverker Åström alias ”Getingen”. Han skyddades av regering och utrikesförvaltning och undgick därmed åtal.

Kina, Iran och Ryssland. Den internationella spionageverksamheten förändras fortlöpande i takt med världshändelserna, och i dag är det ställt utom allt tvivel att det är från det kommunistiska Kina, den islamistiska terrorstaten Iran och det putinska Ryssland med dess auktoritära styre som de främsta hoten mot friheten och demokratin i väst kommer. Wilhelm Agrell sammanfattar i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets metamorfosering på följande sätt (sidan 369):

Underrättelseverksamhetens utveckling kan liknas vid en person som springer uppför en nedåtgående rulltrappa och springer allt snabbare bara för att märka att också rulltrappan ökar farten. Genom historien har underrättelsetjänster uppfunnit och utnyttjat alla upptänkliga metoder för att komma åt eftertraktad information eller manipulera personer, institutioner och stater. Men varje framgång har visat sig vara av tillfällig art, en begränsad tid och åtkomst, inblick eller kontroll.

 

Nazitysk studie skulle förbereda utplånandet av judarna i USA och Kanada

Den här studien över judenheten i USA och Kanada anses vara en manual för det tilltänkta utplånandet av Nordamerikas judar.

Några dagar före Förintelsens minnesdag den 27 januari meddelade Canadian National Archives att man hade köpt in en skrift med den tyskspråkiga titeln Statistik, Presse und Organisationen des Judentums in den Vereinigten Staaten und Kanada (Statistik, press och organisationer för judenheten i Förenta staterna och Kanada). https://www.dw.com/en/book-shows-hitlers-holocaust-plans-for-canada-us/a-47251347

Denna skrift omfattande 137 sidor sammanställdes av den tyske språkforskaren Heinz Kloss (1904-87) under en resa denne gjorde i USA 1936-37. Vid insamlandet av materialet använde han sig av ett nätverk av nazistsympatisörer i Nordamerika. Kloss gjorde sig efter kriget känd som en framstående språksociolog som även anses ha gjort betydande insatser för Waldorf-pedagogiken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Heinz_Kloss

Frågan är förstås vad offentliggörandet av ovanstående bok kommer att innebära för Kloss renommé. Boken inköptes av det kanadensiska nationalarkivet för 4500 U.S. dollar från en erkänd samlare av judiskt material och ses av Förintelse-forskare som en förstudie inför utplånandet av judarna i USA och Kanada i händelse av en nazitysk seger i Andra världskriget, under vilket omkring sex miljoner europeiska judar fick sätta livet till i den nationalsocialistiska förintelseindustrin.

Den nazityske språksociologen Heinz Kloss (1904-87).

Det faktum att Adolf Hitlers personliga exlibris klistrats in på insidan av bokens pärm indikerar, att Kloss verk – som tidigare varit så gott som okänt – en gång varit i Hitlers ägo. Det kom ut i tryck 1944.

Skriftens innehåll sägs vara extremt chockerande på grund av dess detaljrikedom och grundlighet enligt sedvanligt tyskt koncept vad avser judarna i såväl storstäder som i mindre orter på landsbygden. Allt tyder på att den skulle ha spelat en viktig roll om Tyskland segrat i kriget och kunnat kontrollera USA och Kanada.

Björklund har hur fel som helst: nationalism är en förutsättning för fred och frihet!

Jimmie Åkesson säger att han är motståndare till den liberala samhällsmodellen. Jag skulle vilja be Jimmie Åkesson att nämna en enda epok i Europas historia när nationalismen har varit bättre på att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd än liberalismen.

Så uttryckte sig Liberalernas ledare Jan Björklund i anslutning till partiledardebatten i riksdagen den 30 januari 2019. Jimmie Åkesson är säkerligen ytterst kapabel att själv ge svar på tal, men jag förbehåller mig rätten att här bidra med några synpunkter på Björklunds inlaga.

Jag skulle vilja påstå att nationalism är en förutsättning för ”fred, frihet, liberalism och välstånd”. Att Jan Björklund trots relativt framskriden levnadsålder inte insett detta är i sanning ganska häpnadsväckande. Så här hänger det nämligen ihop.

Gustaf Vasas intåg i Stockholm 1523. Målning av Carl Larson.

Låt oss börja med något vi alla, även Jan Björklund, kan relatera till: Sverige. Det moderna, självständiga Sverige uppstod med Gustaf Vasas uppror mot den danska övermakten i början på 1500-talet. Efter det så kallade Stockholms blodbad i november 1520 hade Gustaf Vasa fått nog av den sinnesrubbade danske konungen Kristian II (Kristian Tyrann) och inledde 1521 ett befrielsekrig mot den utländske monarken på Sveriges tron. https://historiesajten.se/krigsinfo.asp?id=1

Upproret mot det danska maktinnehavet började med att Gustaf Vasa inhämtade stöd från dalkarlarna, och efter två och ett halvt år hade kong Kristian jagats bort från den svenska tronen. Den 6 juni 1523 valdes Gustaf I Vasa till Sveriges konung i Strängnäs domkyrka. Svenskarna var därmed herrar i sitt eget hus och Sverige ett fritt och självständigt rike. Att sedan Gustaf Vasa (1496-1560) på många sätt var en despotisk skitstövel är en annan sak – han var trots allt vår egen skitstövel!

Kort sagt: Sverige hade aldrig blivit Sverige om Jan Björklunds gränsöverskridande liberalism, i stället för Gustaf Vasas nationalistiska känsla och kampvilja för Sverige som nation, hade fått råda.

Den amerikanske patrioten George Washington blev USAs förste president.

Mitt nästa exempel på nationalismens betydelse i syfte att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd gäller den typ av patriotism som vägledde tillskyndarna av den Amerikanska revolutionen 1776-83. Det Amerikanska frihetskriget inleddes 1775 för att året därpå utmynna i självständighetsförklaringen, vilken medförde att de 13 kolonierna på Nordamerikas östkust förklarade sig självständiga från Storbritannien. https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-langa-1800-talet/amerikanska-revolutionen

Den revolutionära perioden fortsatte i ytterligare några år fram till dess att britterna tvingades uppge sina anspråk på kontroll över kolonisterna i Nordamerika. 1789 utsågs godsägaren och generalen George Washington (1732-99), född i Virginia, till president över Amerikas förenta stater (USA). Utan nationalism och patriotism hade den amerikanska frihetskampen inte varit möjlig.

Omkring 150 år efter Washingtons makttillträde inleddes Andra världskriget med Hitlertysklands angrepp på Polen den 1 september 1939. Det ledde till att Storbritannien och Frankrike inledde den sex år långa frihetskampen mot det nationalsocialistiska övervåldet genom att förklara Tyskland krig. Den brittiske premiärministern Winston Churchill (1874-1965), som kom att personifiera det envisa motståndet mot nazismen, var en glödande nationalist som benhårt vägrade att låta sitt land uppgå i någon nazistledd, europeisk superstat. https://nationstatist.wordpress.com/2017/04/18/nationalism-orsakade-inte-andra-varldskriget/

Den glödande brittiske nationalisten Winston Churchill personifierade med sitt V-tecken det europeiska motståndet mot den nationalsocialistiska superstaten.

Detsamma kan sägas om andra framträdande västerländska krigsledare såsom USAs Franklin Delano Roosevelt (1882-1945) och Frankrikes Charles de Gaulle (1890-1970). Inte heller Josef Stalin (1878-1953) i det kommunistiska Sovjetunionen var dummare än att ha begagnade sig av nationalistiska stämningar i syfte att besegra de invaderande nazityska styrkorna, även om kommunismen som ideologi ju är en internationalistisk rörelse. Att kriget hade blivit möjligt genom icke-angreppspakten mellan Moskva och Berlin 1939 är en annan femma.

Nationalismen motiverade de facto den antinazistiska motståndskampen i praktiskt taget alla de länder och områden som ockuperades av tyskarna från Balkan i söder till Skandinavien i norr.

Mitt nästa exempel gäller Israel. Själva förutsättningen för utropandet av den judiska staten 1948, i dag Mellanösterns enda fungerande demokrati, var den form av judisk nationalism som går under benämningen sionism. Denna ideologi har som sin upphovsman den judiske, österrikiske journalisten Theodor Herzl (1860-1904), som förde fram tanken på att den judiska diásporan skulle få ett nationalhem inom ramen för det brittiska mandatet Palestina.

Sionismens skapare Theodor Herzls minne är i högsta grad levande i det moderna Israel.

Sionismen har varit helt avgörande under Israels historia fram till i dag och motiverat det judiska folket att med vapen i hand bekämpa en rad aggressioner från omgivande arabiska/muslimska länder och att härda ut trots ett hårt och oförstående motstånd från stora delar av världen inklusive socialdemokratin i Sverige, vilken Israel-vännen Jan Björklund märkligt nog nu har lierat sig med. Mirakulöst nog har Israel genom alla prövningar i form av krig och allehanda bojkottaktioner lyckats bevara en levande demokrati.

Ett sista exempel är den antikommunistiska frihetskampen för demokrati och självbestämmande mot den sovjetiska imperialismen under det Kalla kriget. Den hade inte kunnat föras om inte personer som Lech Walesa i Polen och Vaclav Havel i Tjeckien och dessas anhängare varit besjälade av en nationalistisk inställning.

Jag är den förste att erkänna att nationalism i dess fanatiska och aggressiva form har sina betydande avigsidor. Det är ovedersägligt att det var denna beklagliga typ av nationalism som gav upphov till Första världskriget, vilket triggades igång av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) med skotten i Sarajevo 1918. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/nationalism-utloste-forsta-varldskriget

Det kan emellertid heller inte förnekas att det var en godartad nationalism, framförallt orkestrerad av Storbritannien, som ledde till att de aggressiva makterna Österrike-Ungern, Tyskland och Turkiet slutligen blev besegrade. Vilket i sin tur ledde till tillkomsten av en rad självständiga statsbildningar efter kriget.

En staty av den bosnienserbiske attentatsmannen Gavrilo Princip avtäcktes i Serbiens huvudstad Belgrad 2015. Princip stod för en aggressiv typ av nationalism som måste skarpt fördömas.

Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund. I SDs principprogram står om nationalismen bland annat följande att läsa: ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd från alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Klarare än så kan det knappast sägas. Och det är precis denna form av nationalism som är en förutsättning för att motstånd skall kunna bjudas mot den Europeiska unionens (EU) alltmer pockande krav på tillskapandet av en superstat i Europa. En sådan superstat är inget annat än ett globalistiskt missfoster som, om den förverkligas, kommer att leda till utplånandet av varje form av nationellt självstyre på den europeiska kontinenten.

Det borde till och med Jan Björklund kunna begripa om han ägnar litet tid på att komplettera sina kunskaper i den europeiska historien. Björklund har slutligen ett förflutet som yrkesofficer i Sveriges försvarsmakt. Om han inte hade trott på Sverige som nation – det vill säga varit nationalist – hade han naturligtvis aldrig enrollerat sig under fanorna. Det är enligt min mening rätt uppseendeväckande att han inte inser detta.

Björklunds modell – att ställa nationalism i motsats till liberalism – är felaktig. Man kan vara nationalist och liberal. Likaväl som man kan vara nationalist och socialist samt nationalist och konservativ.

 

 

 

Något måste göras åt Nordkorea!

Världens värsta diktatorer: Nordkoreas Kim Jong-un och Syriens Bashar al-Assad.

Den så kallade Demokratiska folkrepubliken Korea – Nordkorea – har ända sedan Koreakrigets dagar (1950-53) utgjort en osäkerhetsfaktor på den globala arenan.Mer om Koreakriget, som ännu inte avslutats formellt trots vapenstilleståndet 1953, här: http://www.svt.se/nyheter/utrikes/koreakriget-kriget-som-aldrig-slutade

Förutom det ständigt överhängande invasionshotet mot grannlandet Sydkorea har kommunistregimen i Pyongyang genom åren genomfört otaliga terrordåd och provokationer – bombattentat, flygplanssprängningar, terrorattacker, politiska lönnmord, kidnappningar, kärnvapenutveckling etcetera.

Det mest spektakulära av alla nordkoreanska illdåd genomfördes den 29 november 1987, då det sydkoreanska passagerarplanet Korean Airlines (KAL) 858 sprängdes över Indiska oceanen på väg till Thailand varvid 115 människor omkom. De båda nordkoreanska agenterna Kim Hyun-hui, född 1962 och dotter till en nordkoreansk diplomat, och en äldre man som hette Kim Seung-il, hade i Bagdad placerat en väska apterad med sprängmedel på planet, som de följde med till Abu Dhabi i Förenade arabemiraten. https://en.wikipedia.org/wiki/Korean_Air_Flight_858

När de båda terroristerna, som handlade på direkt order från Nordkoreas blivande diktator Kim Jong-il, då andreman efter fadern Kim Il-sung, spårats upp och gripits i Bahrain begick Kim Seung-il självmord med hjälp av en cyanidampull dold i en cigarett. Hans kvinnliga kollega Kim Hyung-hui, även känd som Ok Hwa, försökte ta livet av sig med samma metod men hindrades i sista stund.

Kim Hyun-hui dömdes till döden för sprängningen av KAL 858 1987 men benådades av president Roh Tae-woo.

Hon fördes till Sydkorea och dömdes till döden men benådades av president Roh Tae-woo. 1993 utkom hennes memoarbok The Tears of My Soul. Intäkterna från bokutgivningen donerade Kim till terroroffren. I boken berättar Kim om hur hon hjärntvättats av de nordkoreanska myndigheterna till att tro, att terrordådet skulle påskynda en återförening av de båda koreanska staterna. Hon menar själv att hon är värd att dö som straff för det hon gjort.

I en intervju med australiensiska ABC ger Kim Hyun-hui följande förklaring till Nordkoreas satsning på att utveckla kärnvapen:

De har satt galenskapen i system. För att kontrollera befolkning och utöva påtryckningar på Sydkorea och USA för att få eftergifter. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16596521.ab

Det kommunistiska Kina är i dag Nordkoreas enda, låt vara motvilliga, allierade. Enligt den kinesiske utrikesministern Wang Yi kan en militär konflikt med Nordkorea i fokus utbryta ”i vilken stund som helst”. Varningen utfärdades sedan USAs president Donald Trump försäkrat att Förenta staterna kommer att ta itu med problemet Nordkorea även om kineserna skulle backa ur. För att visa att han menar allvar beordrade Trump en amerikansk örlogsflotta att förflytta sig närmare Koreahalvön. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/kina-varnar-for-krig-om-nordkorea-kan-bryta-ut-i-vilken-stund-som-helst

Det högst reella hot som Nordkorea utgör, inte bara kring Koreahalvön och i Nordostasien utan mot världsfreden i stort, bör givetvis tas på fullaste allvar. Frågan är dock vilka resurser Nordkorea har att sätta bakom sin ständigt flödande krigsretorik mot främst Sydkorea och USA. I en grandios militärparad i Pyongyang den 15 april, på 105-årsdagen (”Solens dag”) av den ”evige” presidenten Kim Il-sungs (1912-94) födelse, visade den nordkoreanska militären  upp nyproducerade interkontinentala missiler med  kapacitet att nå Nordamerika.

Nordkorea visade upp bland annat denna påstådda interkontinentala missil vid en militärparad i Pyongyang den 15 april. Eller är det bara ett tomt plåthölje?

Detta var i alla fall vad som påstods. Kommunistregimen i Nordkorea är dock känd för att använda desinformation och grundlös propaganda, ofta med anknytning till kärnvapen, i akt och mening att skrämma vettet ur omvärlden i syfte att utverka eftergifter: om vi inte skall bomba skiten ur er får ni vara så goda att ge oss fördelar! De skräckinjagande plåtschabraken i Pyongyang kan i detta perspektiv vara inget annat än tomma plåthöljen.

Potenta missiler med kärnvapenkapacitet eller tomma plåthöljen – Nordkorea genomför gång efter annan olika typer av rakettester, trotsande alla uppmaningar och varningar från den internationella kommuniteten. Senast tidigt denna morgon, den 16 april 2017, försökte den nordkoreanska militären skjuta upp en oidentifierad missil i Sinpo-området i södra Hamkyong-provinsen på landets östkust. Försöket, som slutade med att missilen exploderade vid start, har bekräftats av amerikansk militär. http://www.expressen.se/nyheter/nordkorea-misslyckades-med-missil-uppskjutning/

I ljuset av detta praktfiasko kan man sannolikt sluta sig till att Nordkoreas försäkringar om att man kan nå mål till och med i USA är mer luft än verklighet.

Något måste göras åt Nordkorea – frågan är bara vad.

Icke desto mindre framstår Nordkorea som ett hot mot världsfreden, särskilt med tanke på den bisarre diktator som nu har makten. Kim Jong-un  kallas ibland ”världens farligaste man”. Kim föddes den 8 januari 1983, 1984 eller 1986 och är son till Kim Jong-il (1941/42-2011) och dennes tredje hustru. Han kallas ”den store efterträdaren”, det vill säga efter sin farfar Kim Il-sung (”republikens evige president”) och Kim Jong-il (”den käre ledaren”).

Efter Kim Jong-ils död den 17 december 2011 utsågs Kim Jong-un till Nordkoreas ledare och tilldelades året därpå den militära titeln wonsu (marskalk). Han har säkrat sin ställning genom omfattande utrensningar i partileden samt publika massavrättningar över hela landet. Kim har heller inte tvekat att avrätta medlemmar i sin egen släkt i syfte att konfirmera sin egen makt. Således lät han i december 2013 avliva mordbrodern Jae Song-thaek, enligt vissa uppgifter genom att låta honom sönderslitas av hundar. Kim ansåg att Jae hade fått för stark ställning. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/03/nordkorea-kim-jong-uns-morbror-blev-sondersliten-av-hundar/

Kim Jong-nam – Kim Jong-uns senaste familjeoffer.

Det senaste familjeoffret för Kim Jong-uns ambitioner var den landsflyktige halvbrodern Kim Jong-nam (1971-2017), som giftmördades i januari i år på Kuala Lumpurs internationella flygplats av två kvinnor från Indonesien respektive Vietnam, vilka som försvar hävdat att de blivit ombedda att delta i ett practical joke. De slängde en vätska innehållande nervgiftet VX i ansiktet på Kim, som kort därpå avled.

Kim var tidigare påtänkt som fadern Kim Jong-ils efterträdare men dumpades efter att ha gripits i samband med att han försökt ta sig in illegalt i Japan för att besöka Disneyland där.http://edition.cnn.com/2017/02/28/asia/kim-jong-nam-murder-charges/

Över hela det gravt misskötta och kroniskt svältande Nordkorea finns enligt olika vittnesmål 36 slavarbetsläger i vilka 150 000-200 000 människor lever under obeskrivligt inhumana och eländiga förhållanden. Lägren spelar en central roll i den nordkoreanska ekonomin – fångarna bryter viktiga naturtillgångar som kol, järn och guld. I lägren placeras människor, bland dessa hela familjer och släkter, som av de styrande kommunisterna anses utgöra ett hot mot det strikt indelade nordkoreanska klassamhället. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/25/nordkorea-infor-internationella-brottmalsdomstolen-i-haag/

Lyckat möte: Kinas president Xi Jinping besökte USAs president Donald Trump i Florida.

Förenta staternas president Donald Trump inser att problemet Nordkorea måste åtgärdas förr eller senare, förhoppningsvis i samarbete med Folkrepubliken Kina som i praktiken är den enda främmande makt som hittills velat ha något att göra med den besvärlige grannen. Den 6 april tog Trump emot Kinas president Xi Jinpeng på sin privata klubb Mar-A-Lago i Palm Beach i Florida i vad som tycks ha varit ett framgångsrikt möte. http://abcnews.go.com/Politics/video/trump-meets-chinas-president-xi-jinping-46637108

Om och i så fall på vad sätt Kina kommer att stödja USAs kommande sannolika aktioner mot Nordkorea är oklart, men vad vi vet är att Kina stoppat all import av kol från Nordkorea och tycks vara inställt på att efterkomma FN-sanktionerna mot Nordkorea. http://www.di.se/nyheter/kina-stoppar-all-import-av-kol-fran-nordkorea/

64 år efter vapenstilleståndet i Koreakriget befinner sig Koreahalvön återigen i det internationella blickfånget. Situationen är, som det brukar heta, volatil (instabil), och kan mycket väl komma att bli explosiv. Donald Trump har antytt att USA kommer att agera på något sätt, och frågan är om inte detta faktiskt är helt nödvändigt. Från kinesiskt håll har det sagts att ”alla är förlorare” om det nuvarande instabila läget resulterar i krig.

Jag tror emellertid risken är överhängande att alla, utom Kim-regimen, i ännu högre grad förlorar på att Nordkorea tillåts fortsätta hota allt och alla som gjorts hittills. Något måste göras, och det innan Nordkorea hunnit finslipa sin missil- och kärnvapenkapacitet. Som jag ser det måste den omänskliga regimen i Pyongyang försvinna – för gott. Nu kan vara det bästa läget att slå till.

 

 

 

.

 

 

 

Fastedagen Tisha b´Av: judarna minns sina katastrofer

 Västra tempelmuren: den enda återstoden av Serubbabels tempel. Foto: Tommy Hansson

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/07/judar-overfalls-pa-tempelberget-pa.html

Den judiska fastedagen, Tisha b´Av – den nionde dagen i månaden Av – högtidlighölls i år den 27 juli. Många judar hade efter vanligheten samlats vid Västra tempelmuren i Jerusalem för att minnas de båda templens förstörelse och en rad andra olyckor och katastrofer som genom historien drabbat det judiska folket. På det närbelägna Tempelberget befann sig ett gäng maskerade islamister som utsatte judarna för ihållande stenkastning.

När israelisk polis ingrep för att sätta stopp för stenkastningen barrikaderade sig islamisterna i al-Aqsa-moskén, där man bunkrat upp med ett betydande lager stenar, fyrverkerier och brandbomber. Polisstyrkan fick snabbt grepp om situationen genom att ta några steg in i moskén, som av muslimer anses vara förbjuden mark för judar, för att därigenom kunna stänga dörrarna och hindra islamisterna från att utöva sin terror mot de högtidsfirande judarna.

Fyra poliser hade skadats av islamisternas fyrverkerier innan beslutet att gå in i moskén togs för att därmed avvärja vad som kunde ha utvecklats till blodiga kravaller. Sex islamister greps. Läs alltid pålitliga och informativa sajten Jihad i Malmös beskrivning av händelseförloppet via länken överst!

På Tisha b´Av sörjer troende judar främst de båda templens förstörelse. Det första templet, som tillkommit under konung Salomos tid, förstördes den nionde dagen i månaden Av år 586 före Kristi födelse i samband med den babyloniske härskaren Nebukadnessar IIs invasion och förstörelse av Jerusalem. Det hade uppförts ungefär 400 år tidigare. En betydande del av det judiska folket bortfördes till den så kallade babyloniska fångenskapen. Detta skedde i tre omgångar, och det var vid den tredje omgången som det heliga templet lades i ruiner.

En tecknad version av Salomos tempel.

Mer om den babyloniska fångenskapen här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Babyloniska_f%C3%A5ngenskapen

Judarna fick av den persiske konungen Kyros II (den store), som hade erövrat Babylonien, tillåtelse att återvända till Jerusalem för att återuppbygga templet. Det har beräknats att knappt 50 000 judar återvände efter fångenskapen, vilket innebär att en försvarlig andel föredrog att förbli i Babylonien. Ledare för den judiska samfälligheten i Jerusalem var en man vid namn Serubbabel, och det var efter honom det nya templet kom att uppkallas. Tongivande vid tempelbygget och när det gällde att återställa de gamla judiska skrifterna var emellertid Esra, som kallats ”den andre Mose”:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Esra

Konung Herodes den store lät cirka 500 år senare bygga ut Serubbabels tempel, vilket spelar en central roll i Nya testamentets berättelser om Jesu liv och gärningar. Jesus förutspådde att Jerusalems tempel skulle förstöras om det utvalda folket skulle misslyckas med att acceptera honom som Messias, och det var vad som skedde den nionde Av under general (och sedermera kejsare) Titus invasion år 70 i Herrens år. Den judisk-romerske historieskrivaren Josefus blev åsyna vittne till förstörelsen, som endast lämnade den västra tempelmuren intakt. Denna har förblivit det judiska folkets heligaste plats.

 På Masada – i dag en av Israels största turistattraktioner. Foto: Tommy Hansson

En judisk motståndsstyrka omfattande knappt 1000 män, kvinnor och barn barrikaderade sig i den försvarsanläggning som fanns på Masada, en klippa som höjer sig cirka 400 meter över den omgivande Negevöknen och lyckades hålla stånd mot romarna under ledning av prokuratorn Flavius Silva i cirka ett år. År 73 var dock motståndet brutet, och hellre än att falla i romernas händer valde försvararna att begå kollektivt självmord. Endast en handfull kvinnor och barn hittades vid liv i en grotta.

Efter romarnas härnadståg mot judarna, som i Rom manifesterades genom Titusbågen, vidtog för det judiska folket den till synes ändlösa och tröstlösa diásporan (förskingringen) som dock formellt ändade genom att staten Israel utropades den 9 maj 1948. Genom Israel har alla världens judar som vill ett eget land att bosätta sig i, låt vara att många fortfarande föredrar förskingringen.

Tisha b´Av är dock, som antyds ovan, icke begränsat till att minna om de båda templens förstörelse. Den i Israel välkände rabbinen Ari Enkin räknar upp ytterligare ett antal judiska katastrofer från biblisk tid till nutid som kan härledas till nämnda datum: http://unitedwithisrael.org/tisha-bav-its-meaning-and-observance/ Han börjar med den olycka som skedde i samband med att Mose sände ut tolv spejare att rekognoscera det av G-d utlovade Kanaans land, något som enligt traditionen ägde rum just den nionde i månaden Av.

Händelsen omtalas i Fjärde mosebokens trettonde kapitel. Tolv spejare, en från varje stam, sändes ut. Dessa var Sammua, Safat, Kaleb, Jigeal, Hosea, Palti, Gaddiel, Gaddi, Ammiel, Setur, Nahebi och Geuel. Mose ändrade i samband med utsändandet Hoseas namn till Josua. Spejarna begav sig i enlighet med Moses instruktioner norrut till Negev för att bli varse hur landet låg, hur människorna var, om landet var rikt eller fattigt med mera. Mer här:

https://www.biblegateway.com/passage/?search=4+Mosebok+13&version=SVL

Svensk kyrkomålning som visar den druvklase två av spejarna bar med sig tillbaka.

Vid avrapporteringen till Mose, dennes bror Aron och hela det israelitiska folket tycktes det råda samstämmighet om att det utlovade landet var mycket rikt, ja det ”flöt av mjölk och honung” enligt ett vittnesbörd. Bland annat medfördes en jättelik druvklase, som var så tung att två man fick bära den mellan sig på en grov stång. Problemet var, menade tio av de tolv utsända, människorna som bodde där: amalekiter, hetiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Dessa var stora och kraftiga, några sades till och med vara ättlingar till en jätte och skulle med säkerhet besegra israeliterna. Den defaitistiska majoritetsrekommendationen blev därför att avstå från att tränga in i Kanaans land och bli kvar i öknen. Denna form av otro stred allvarligt mot G-ds intentioner för Sitt folk.

Endast Kaleb från Juda stam och Josua från Efraims stam, en del av Josefs stam, brann av stridslust och förordade att det var bara att köra på: de andra folken skulle säkerligen få eftertryckligt på käften med Guds benägna hjälp. Kaleb och Josua förblev dock i minoritet, och följden blev att judarna tvingades harva runt i öknen i 40 år till innan de kunde tåga in i Kanaans land. Då var Mose död och ledningen hade övertagits av den okuvlige Josua, som gick i spetsen vid den spektakulära erövringen av Jeriko.

Rabbi Ari Enkin räknar upp åtta exempel på tragedier och olyckor som drabbat judarna i anslutning till Tisha b´Av förutom templens förstörelse och spejarnas utsändande:

 Guldkalven: en symbol för folkets avgudadyrkan och skörlevnad.

Guldkalven

I Andra moseboken återges berättelsen om guldkalven. När Mose förblir uppe på Sinai berg för att ta emot stentavlorna med Guds bud, efter vad det väntande folket tycker är mer än lovligt länge, får menigheten av Moses broder och ställföreträdare Aron tillåtelse att av de ringar, örhängen och andra smycken man äger förfärdiga en kalv av guld. https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+32&version=SVL

Denna skulle man vörda och tillbedja under sin ökenvistelse. Men inte bara det: under Moses bortovaro förföll folket också till omoral och allehanda skörlevnad, vilket gjorde att det straffades av Mose. Händelsen med guldkalven skall visserligen ha ägt rum den sjuttonde i månaden Tammuz, som dock är månaden närmast före Av.

Första korståget

Det första korståget drogs igång av påven Urban II, som i november 1095 höll ett eldande tal i katedralen i Clermont där han försäkrade åhörarna att ”Gud vill det”: Deus vult. Alltså en samfälld militär aktion från kristenhetens sida med målet att fördriva de muslimska seldjukerna från den heliga staden Jerusalem samt att säkra de kristna pilgrimsvägarna. Det så kallade korståget inleddes  officiellt den 15 augusti – alltså den nionde Av – 1096. http://varldenshistoria.se/his/paven-urbans-tal-blev-startskottet-foer-korstagen

 Urban II proklamerar den första korståget i Clermont: ”Deus vult”.

Redan innan korsfararna lämnat Tyskland hade tusentals judar, vilka liksom muslimerna sågs som Guds och kristendomens fiender, angripits och dödats. Enligt rabbi Enkin dödades 1,2 miljoner judar som en följd av det första korståget.

Judarna fördrivs från England

År 1290, under konung Edvard Is regering, fördrevs judarna från England. Det sker cirka hundra år efter de händelser som skildras i Walter Scotts berömda roman om riddaren Wilfred av Ivanhoe, vars persongalleri omfattar bland andra den förmögne juden Isak av York och dennes vackra dotter Rebecca vilka råkar ut för en rad otrevligheter. Judarna stängs därefter ute från England i 300 år. Fördrivningen ägde rum den 18 juli 1290, motsvarande den nionde Av.

Judarna fördrivs från Frankrike

Fördrivningen av judarna i Frankrike skedde den nionde Av 1306, eller den 22 juli, då Filip IV, ”den sköne”, satt på landets tron.

Judarna fördrivs från Spanien

Den 31 juli, det vill säga den nionde Av, fördrivs judarna från Spanien år 1492. Ferdinand den katolske av Aragonien var då spansk konung och Isabella av Kastilien hans drottning i det förenade spanska kungadömet. Samma kungapar som samma år bekostade Columbus upptäcktsfärd till Indien (fast det i realiteten var Nordamerika han nådde fram till).

 Skrivbordsmördaren Heinrich Himmler – Förintelsens arkitekt.

Tyskland går med i Första världskriget

Den 1 augusti, således den nionde Av, 1918 inträder Tyskland under kejsar Wilhelm II på Österrike-Ungerns sida i det krig som senare skulle gå till hävderna som Första världskriget. De katastrofer Tyskland skulle råka ut för, främst i samband med Versailles-freden, leder fram till Förintelsen av vid pass sex miljoner judar under Andra världskriget.

”Den slutliga lösningen” godkänns

SS-chefen, Heinrich Himmler, mottog den 2 augusti 1941, nionde Av, formellt klartecken från det tyska nazistpartiet NSDAP på att ”den slutliga lösningen” av det så kallade judeproblemet kunde igångsättas. De praktiska riktlinjerna drogs sedan upp vid en konferens i Berlin-förorten Wannsee under ledning av Reinhard Heydrich i januari 1942.

Judarna i Warszawaghettot deporteras

Den nionde Av, den 23 juli, 1942 inleddes nazisternas deportation av judarna i Warszawas ghetto. De flesta av dessa gasades ihjäl i utrotningslägret Treblinka. Mer om Warszawa-ghettot här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/07/det-judiska-polen-iii-warszawagettot/

 Jewish Community Centre i Buenos Aires efter sprängningen.

Rabbi Ari Enkin framhåller att även den tionde Av är förknippat med judiska tragedier. Så var det exempelvis detta datum, eller den 18 juli, 1994 som the Jewish Community Centre i Buenos Aires utsattes för ett självmordsmördarbombattentat utfört av Hezbollah-anknutna terrorister. 85 människor dog och omkring 300 skadades. I Argentina finns omkring 200 000 judar. https://en.wikipedia.org/wiki/AMIA_bombing

Det var slutligen också den tionde Av, den 15 augusti, 2005 som Israel lämnade Gaza och därmed lämnade spelfältet fritt för Hamas, en av världens mest hänsynslösa terrorrörelser.

Praktiserande judar förväntas under Tisha b´Av iakttaga fasta samt inte ha sex, dricka, bada eller tvätta sig. Inte heller skall läderskor bäras. Undantag får göras av hälsoskäl.

 

Dags att fira Internationella mansdagen!

Internationella mansdagen började firas i Trinidad och Tobago den 19 november 1999.

Av Södertälje kommuns årsredovisning för 2014 framgår att det råder ett massivt kvinnoöverskatt bland kommunens anställda, något som Akkad Barsom (M) har fäst fullmäktiges uppmärksamhet på.

Således är hela 80 procent av dessa anställda kvinnor. Ett bra sätt att uppmuntra ökad mansrekrytering vore enligt min mening att kommunen började uppmärksamma Internationella mansdagen på ungefär samma sätt som man i dag gör med den ursprungligen kommunistiska Internationella kvinnodagen, som firas den 8 mars.https://tommyhansson.wordpress.com/2011/03/08/kvinnodagens-kommunistiska-historia/

Internationella mansdagen började firas på olika håll i världen den 19 november 1999 med start i, av alla länder, Trinidad och Tobago. Ibland sker firandet i anslutning till Internationella barndagen dagen därpå, således den 20 november. Mansdagen fokuserar på mäns och pojkars hälsa, mäns bidrag till samhället och deras betydelse för barnens utveckling samt bättre relationer mellan kvinnor och män. Ytterligare en funktion är att lyfta fram positiva manliga förebilder.

 Väl värda att firas…

Internationella mansdagen uppmärksammas i en rad länder i Europa, Syd- och Nordamerika, Asien och Afrika i exempelvis Tyskland, Frankrike, Norge, Danmark, Belgien, Nederländerna, Irland, Storbritannien, Malta, Trinidad och Tobago, Argentina, Chile, Brasilien, USA, Kanada, Jamaica, Kina, Vietnam, Sydafrika, Botswana och Angola.

I Sverige har det hittills varit sparsamt med firandet av mansdagen, men det kan nämnas att Sollentuna kommun den 19 november 2014 hade en temadag på ämnet ”Våldsutsatta män i nära relationer”. I Sollentuna finns därtill en mansjour dit utsatta män kan vända sig med sina problem.http://www.lokaljournalisten.se/?p=2694

Södertälje kommun brukar berömma sig av att ligga långt fram i jämställdhetsarbetet mellan könen. Det vore därför enligt min mening logiskt att kommunen även börjar uppmärksamma Internationella mansdagen på lämpligt sätt, vilket undertecknad föreslår i en motion till kommunfullmäktige: Motion till kommunfullmäktig2

 Män är en utsatt grupp i samhället.

”Södertälje” här ovan går naturligtvis att byta ut mot valfri svensk kommun, låt vara att procentandelen manliga kommunalanställda kan variera.

Om att demonstrera tillsammans med våldsförespråkare

Extremvänstern i form av AFA i en så kallad fredlig demonstration mot knivskärningar i Malmö.

http://emiliepilthammar.blogspot.se/2014/03/ssu-afa-och-vanstern-enade.html?utm_source=twitterfeed&utm_medium=twitter

I Kärrtorp demonstrerade ett par dagar före julafton gräddan av Sveriges politiska elit tillsammans med vänsterextremistiska våldsverkare mot ”rasismen”.

I Malmö förliden söndag deltog enligt pressuppgifter omkring 9000 – vilket i praktiken innebär att det i realiteten var ett okänt antal tusen färre deltagare – i en likartad manifestation. Välmenande individer och barnfamiljer blandades med folk från Vänsterpartiet, SSU, Revolutionära Fronten och AFA alltmedan slagorden och plakaten mot rasism och nazism stod som spön i backen.

Bakgrunden var knivskärningarna i Malmö för någon vecka sedan, då några vänsterextremister skadades under en holmgång med personer med anknytning till organiserad nationalsocialism. Svårast skadad blev en yngre man med iranskt ursprung vid namn Showan Shattak, därav slagordet ”Kämpa Showan”.

Denne har litet gulligt beskrivits som anhängare av Malmö FF samt initiativtagare till en opinionsgrupp mot ”homofobi” bland fotbollssupportrar. Samtidigt är Shattak känd som en beryktad vänsterextremist, som på nätet uttalat sig gillande av vänstervåld mot meningsmotståndare och att man inte får vara för hjärtnupen: att sparka boll med liggande personers huvuden är uppenbarligen inget som upprör Shattak. Han har även fångats på bild i vildsinta angrepp mot polisen.

Jag gillar vare sig nazister eller politiskt våld samt önskar Showan Shattak ett snart tillfrisknande – ingen skall naturligtvis behöva bli knivskuren eller misshandlad på annat sätt. Därtill hoppas jag att hans erfarenheter nu kan få honom att tänka efter en smula och fråga sig själv vad han egentligen har hållit på med. Samtidigt har såväl polis som andra vittnen berättat att knivskärningarna närmast var att se som en sorts nödvärn, då nazisterna blev attackerade av extremvänstern.

Det finns dock ett beprövat talesätt som nog skulle kunna vara tillämpbart i det här fallet: den som sig i leken ger, får leken tåla. Ett annat tänkvärt ordstäv: arga katter får rivet skinn.

Tydligtvis har dock Showan Shattak redan upphöjts till martyr för ”antirasismen” och ”antinazismen” oavsett om han överlever eller ej. Och jag hoppas som sagt innerligt att han gör det. Någon särskilt trovärdig martyr är han dock inte.

Kippavandrare blir till reklampelare för våldsam vänsterextremist. Foto: Dispatch International

Showan Shattaks namn dök upp i ett annat sammanhang dagen innan den stora manifestationen hölls på Möllevångstorget i Malmö. Omkring 150 personer  hade då deltagit i en så kallad kippavandring i anslutning till Malmös stora synagoga. ”Kippavandring” syftar på den traditionella huvudbonad – kippa – som bärs av judiska män och som deltagarna i vandringen förväntas bära.

Det är en värdig form av manifestation som ägt rum några år nu och som syftar till solidaritet med Malmös judiska befolkning, vilken blivit utsatt för upprörande och allt grövre rasism/antisemitism under en följd av år. Många Malmö-judar har därför föredragit att flytta från staden, ibland så långt som till Israel och Nordamerika. Tyvärr har Malmös styrande socialdemokrater sett mellan fingrarna med antisemitismen.

Det är ett allmänt känt faktum att förövarna bakom de antisemitiska trakasserierna nästan uteslutande har muslimsk bakgrund, något som liberala toleransmånglare har märkbart svårt att tillstå. Därför talas det ofta även om ”islamofobi” i samband med kippavandringen, ett som jag menar mycket tveksamt uttryck. Jag vågar påstå att det i Sverige icke existerar någon islamofobi på samma sätt som det existerar en ovedersäglig antisemitism.

Kritik mot islam rör sig nämligen praktiskt taget undantagslöst om kritik mot islamistisk våldsbenägenhet, antisemitism av muslimsk proveniens samt mot muslimska invandrares oblyga försök att kräva särbehandling i det svenska samhället samt påtagliga förmåga att känna sig ”kränkta” i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Om detta är islamofobi, ja då menar jag att denna är helt förståelig!

I slutet av kippavandringen utsattes deltagarna för en kupp i samband med en gruppfotografering. Företrädare för extremvänstern dök upp och prackade på ett par av kippavandrarna skyltar med texten ”Kämpa Showan”. Deltagarna i den värdiga manifestationen till stöd för Malmös judar gjordes på så sätt till reklampelare för en ökänd vänsterextremist som skadats i ett internbråk med andra extremister av samma skrot och korn.

Showan show: angriper en polisbil 2008. Foto: Youtube

Tilltaget är också ytterligare ett, låt vara förhållandevist harmlöst, försök av extremvänstern att hegemonisera det självklara engagemanget mot rasism och nationalsocialism. Dispatch International skrev i en ledare på följande sätt om Showan-kuppen:

http://www.d-intl.com/2014/03/16/ledare-valdsvanstern-kidnappade-kippavandring/

Bedrövligt är ett lindrigt ord i sammanhanget.

Om det problematiska i att som demokrat demonstrera tillsammans med våldsförespråkare och extremister har slutligen en bloggare skrivit en mycket tänkvärd text som jag länkar till överst. Läs den!

Är klimatalarmismen på väg utför?

Åke Ortmark menar att klimatalarmismen håller på att förlora i inflytande.

Gamle skjutjärnsreportern Åke Ortmark, still going strong, twittrade nyligen om att klimatalarmismen tycks vara på väg att förlora i inflytande. Jag vet inte om detta var resultatet av önsketänkande från Ortmarks sida, men om han har rätt är det inte en dag för tidigt att så sker.

Klimatalarmisterna i till exempel svenska Vattenfall och World Wildlife Fund (Världsnaturfonden) har hängt upp mycket av sitt budskap kring isbjörnarna, vilka man påstått stadigt minskar i antal. Nu visar det sig att detta är ett felaktigt påstående. Isbjörnspopulationen ökar i stället med betydande hastighet. 1940 beräknas det ha funnits 4000-5000 isbjörnar i världen. Numera finns det enligt nyligen företagna uppskattningar omkring 23 000.

Här en nyligen publicerad artikel i Financial Post som handlar om det ökande isbjörnsbeståndet i Kanada. Artikelförfattarinnan menar till och med att det kan finnas för många isbjörnar:

http://opinion.financialpost.com/2013/06/12/junk-science-week-now-we-have-too-many-polar-bears/

I Kanada finns det i dag 60 procent fler isbjörnar än vad forskare förutspådde skulle vara fallet för några år sedan. Även i Ryssland och på Svalbard har de mäktiga vita djuren ökat sitt bestånd. Detta så till den grad att de anses vara en fara både för människor och för vanliga björnar.

Isbjörnar på Svalbard, där isbjörnsbeståndet liksom på andra platser ökar.

De tidigare tvärsäkra förutsägelserna om isbjörnens nära förestående utrotning bygger på spekulationerna om långtgående, framtida klimatförändringar som en följd av en global uppvärmning förorsakad av mänskliga aktiviteter i form av utsläpp av så kallade växthusgaser, främst koldioxid. Alla forskare har dock inte ställt upp på detta axiom.

För ett par år sedan väckte det vidare viss uppståndelse då det avslöjades att FNs klimatpanel (IPCC) medvetet förfalskat uppgifter om tjockleken i glaciärer i Himalaya i syfte att hålla domdedagsprofeterandet vid liv; det talades i sammanhanget om Climategate.

Eventuella snabbt smältande isar i Arktis kan ha en annan förklaring än så kallade klimatutsläpp. Fenomenet kan exempelvis bero på förändringar i molnigheten som gör att mer solljus släpps igenom till markytan. Om isarnas tjocklek och/eller utbredning minskar i Arktis så ökar de däremot i Antarktis. Om det verkligen pågick en global uppvärmning värd namnet borde rimligen isarna smälta i anslutning till båda polerna.

Att med exakthet förutspå hur klimatet kommer att te sig om låt oss säga 50 år är utomordentligt vanskligt, då teoribildningen i frågan helt bygger på datoranimeringar vilka inte nödvändigtvis har så mycket med verkligheten att göra.

I områden i nuvarande Kanada odlades vin för cirka 1000 år sedan. Därav benämningen Vinland.

Att det finns rätt gott om vetenskapsmän vilka varnar för överdriven klimatalarmism visar den här amerikanska nyhetsanalysen:

http://usapol.blogspot.se/2012/01/vetenskapsman-varnar-for-klimatalarmism.html

Är då klimathysterin inom vetenskapen och politiken på väg utför? Det är nog alltför tidigt att dra några säkra slutsatser om den saken, men det förefaller faktiskt som om även andra synsätt tycks lyssnas mer på i dag än som tidigare var fallet. De verkligt bokstavstrogna miljöfundamentalisterna kommer nog dock aldrig att vika en tum, knappast ens om vi får en ny istid.

Vad man kan hoppas på är att vanligt miljöintresserat folk kan få upp ögonen för att klimatförändringar faktiskt kan ha andra orsaker än mänskliga aktiviteter. I så fall tvingas politikerna i bästa fall faktiskt lyssna på de som påpekar detta. På vikingatiden var ju Grönland verkligen grönt, samtidigt som det odlades vin på Newfoundland i nuvarande Kanada; därav namnet ”Vinland” som härstammar från berättelserna om de gamla vikingafärderna från Island till Nordamerika.

Ännu längre tillbaka under bronsåldern var klimatet i vår del av världen snarast av medelhavskaraktär. Då fanns bevisligen inga ”klimatutsläpp” förorsakade av vare sig industrier eller bilar.

Meteorologen Tage Andersson menar att klimatalarmisterna skapat ett nytt ”hatspråk” för att misstänkliggöra sina meningsmotståndare.

Meteorologen Tage Andersson pekar i en text från 2010 på att klimatalarmisterna skapat ett nytt ”hatspråk” med tillmälen såsom ”klimatförnekare” och ”klimatdåre” ägnade åt personer med avvikande mening. Jag har själv stött på personer som jämfört klimatkritiker med förintelseförnekare. Andersson menar jämväl att klimatet ständigt fluktuerar och har så gjort sedan Hedenhös. Tvärsäkra förutsägelser om en katastrofal, global uppvärmning saknar därför trovärdighet.

Tills vidare kan vi i alla fall glädja oss åt att våra vänner isbjörnarna lever och har hälsan.

Svenska artister (X): Jokkmokks-Jokke

Jokkmokks-Jokke i lappdräkt på 50- eller 60-talet.

Det har väl funnits få svenska artister som spridit så mycket glädje och välvilja omkring sig som Jokkmokks-Jokke. Klicka på länken till hans ”Gulli-Gullan” här så förstår ni omedelbart varför:

Jokkmokks-Jokke föddes som Bengt Simon Johansson i byn Djupbäck i Jokkmokks kommun i Norrbotten den 15 maj 1915. Han dog i Nacka utanför Stockholm den 15 juni 1998. 1974 tog han sig familjenamnet Djupbäck efter hembyn och lade samtidigt Jokkmokks-Jokke till sina övriga förnamn.

Jokke arbetade som banarbetare vid Statens Järnvägar (SJ) innan han anlände till Stockholm 1954. Här lanserades han av den legendariske nöjesprofilen (och tidigare OS-guldmedajören i trestegshopp och sportjournalisten) Topsy Lindblom samt bereddes tillfälle att uppträda på dennes etablissement Nalen på Regeringsgatan.

Det stora genombrottet kom 1963 med ovannämnda sången ”Gulli-Gullan”, som skulle bli Jokkes signaturmelodi genom alla år. 1971 parkerade han på Svensktoppen med ”Tillbaka till min hembygd” och 1972 belönades han med sin första guldskiva. 1973 genomförde han en turné i Nordamerika från svenskbygderna i norr till Tijuana och  Enzemada ett stycke in i Mexiko. I USA blev han av en tidning kallad ”Sveriges Johnny Cash”, vilket kanske förefaller något malplacerat.

Här följer sången ”Jag är fri”:

http://www.youtube.com/watch?v=tfF5jjswlxU

Jokkmokks-Jokke uppträdde oftast i sin karaktäristiska samemundering men lär inte själv ha varit av samisk härkomst. Han hann även medverka i några Åsa-Nisse-filmer samt komponera musik till en av dessa.

1983 ”kidnappades” Jokke av programledaren Lasse Holmqvist att medverka i dennes vid denna tid omåttligt populära TV-program Här är ditt liv, där en rad kända men även för en större publik mindre kända personer medverkade. Till programmet inbjöds bland andra Jokkes lärarinna från byn Porsi 50 år tidigare.

Jokke, eller Bengt som han naturligtvis kallades i skolan, fick då tillfälle att rikta skarp kritik mot skolsystemet och den däri ingående så kallade paragraf 48, som tillät elever som ansågs sakna studiebegåvning eller kom från mindre bemedlade hem att sluta skolan i förtid och ge sig ut i förvärvslivet.  Jokke menade att den bristfälliga skolgång han därmed fick hämmade honom i vuxenlivet. Han hade för övrigt bottenbetyget C i sång.

Till Jokkmokks-Jokkes enorma popularitet bidrog att han hade ett gott hjärta och uppträdde mycket på sjukhus och ålderdomshem. Många av sina gage skänkte han till välgörande ändamål. Han slog talrika publikrekord under sina folkparksturnéer och spred glädje överallt där han drog fram med sin hälsningsfras ”Tjosan, tjosan”.

Sitt sista TV-framträdande gjorde Jokkmokks-Jokke i Café Norrköping 1993.

Bengt Simon Jokkmokks-Jokke Johansson Djupbäck avled i Nacka 84 år gammal men begravdes i Vuollerim i samma grav där hans sju år äldre hustru Hildur (1908-95) begravts tre år tidigare.

Redan under sin livstid, 1993, fick Jokkmokks-Jokke ett museum i byn Porsi, där han alltså gått i skola. Information om muséet finns här:

http://www.jokkmokksjokke.com/

Slutligen kanske ni undrar hur ”Gulli-Gullan” låter på engelska. Svaret finns här tillsammans med några vyer från Amerika-turnén 1973:

http://www.youtube.com/watch?v=GupB520gxIE

Allra sist skall framhållas att Jokkmokks-Jokke var något av ett rött skynke för kulturelitister och andra som inte ansåg det vara riktigt fint att vara glad och sjunga för gamla och sjuka. Dessa blev närmast uppretade av hans genuina folklighet. Hans popularitet i dessa kretsar stärktes inte av att han politiskt stödde Moderaterna.