Alltfler ofödda barn med Downs syndrom aborteras

18-åriga Ellie Goldstein är Guccis första fotomodell med Downs syndrom.

90 procent av alla ofödda barn som fått diagnosen Downs syndrom i Storbritannien har aborterats.

Detta har kunnat ske sedan det blivit möjligt att, med tillhjälp av så kallade NIPS-tester för genetiska störningar (non-invasive prenatal screening), via blodprov få fram barnets DNA. https://www.lifenews.com/2020/12/28/shocking-uk-report-shows-90-of-babies-diagnosed-with-down-syndrome-are-killed-in-abortions/?inf_contact_key=e19260eb1c46783466049daddd550529b7af0999dac2af6212784c39e05d2aef

Uppgifterna redovisas i The Telegraph. Enligt en studie som rapporterats om i the European Journal of Human Genetics har problemet med abortering av ofödda barn med genetiska störningar förvärrats sedan möjligheterna till tester före födelsen ökat alltmer. Ifrågavarande tester har funnits tillgängliga i Storbritannien och USA i närmare ett decennium. Det beräknas att i Storbritannien cirka ett av 1000 födda barn får Downs.

Antalet födda barn med Downs syndrom har minskat med 54 procent i USA sedan testerna blev allmänt tillgängliga. Brian Skotko, den forskare vid Massachusetts General Hospital som ledde studien, citeras: ”Countries that are grappling with funding decisions for NIPS should certainly be having deep discussions about its impact on the country´s Down syndrome population.”

Brian Skotko, vars syster uppges ha Downs syndrom, framhåller att det i dag finns stora möjligheter för personer med detta handikapp att exempelvis utbildas, bli kära och hitta bra jobb. Till följd av den moderna medicinens utveckling har livskvaliteten för människor med Downs syndrom förbättrats avsevärt. Samtidigt sker alltså fler aborter än tidigare.

Minskningen av antalet födda barn med Downs syndrom på grund av aborter är störst i Sydeuropa med 71 procent. Därefter följer Nordeuropa med 51 och Östeuropa med 38 procent. I Spanien är siffran 83 procent och på Malta, där abort är förbjudet, 0 procent. På Island nästan 100 procent, i Danmark 95 procent samt i Frankrike 77 procent.

John Langdon Down upptäckte Downs syndrom.

Downs syndrom, tidigare kallat mongolism, upptäcktes av den engelske läkaren och psykiatrikern John Langdon L. H. Down (1828-96). Störningen uppkommer genom en kromosomrubbning som medför att den drabbade har tre exemplar av kromosom 21 istället för normala två. 

Den resulterande utvecklingsstörningen kan variera från mycket lindrig till grav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Downs_syndrom

Den tidigare benämningen mongolism på åkomman och mongoloid på den drabbade härrör från det så kallade mongolvecket (epikanthus) på övre ögonlocket vid inre ögonvrån. Det förekommer främst i Asien och hos personer med Downs syndrom över hela världen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mongolveck

 

Kommer EU att driva Ukraina i fördärvet?

http://english.peopledaily.com.cn/90777/8560093.html

”Ett misstag.”

Så valde Tysklands tidigare förbundskansler (1998-2005) Gerhard Schröder att vid en tysk pressträff i Hamburg förlidna helg benämna EUs Ukraina-politik. Se länk till nyhetsartikel hämtad ur den engelskspråkiga kinesiska tidningen People´s Daily Online överst.

 Förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder är bekymrad över EUs-Ukraina-politik.

Enligt Schröder, som fyller 70 år om några veckor, har den  Europeiska Unionen placerat Ukraina i en ”antingen-eller”-situation genom att kräva att landet skall klippa av alla band med Ryssland för att i stället kasta sig med hull och hår i EUs armar. Den socialdemokratiske exkanslern menar att Ukraina vore mer betjänt av en ”både-och”-situation, där man har vänskapliga relationer med båda sidor.

En relevant sakupplysning i sammanhanget är, att Schröder efter sin tid som förbundskansler blev ordförande i det tysk-ryska företag som arbetar med att bygga en rysk gasledning i Nordeuropa. Han anses ha goda förbindelser med president Vladimir Putin men säger sig inte ha konfererat med denne om situationen i Ukraina.

Det är inte svårt att sympatisera med Gerhard Schröders förhoppningar. EU har med sin konfrontatoriska retorik skapat en farlig situation, där Putins Ryssland knappast haft annat val än att reagera med samma attityd. Med en lika unik som egendomlig okänslighet har man från EU-håll vidare valt att överse med den ukrainska kuppregimens fascistiska och nazistiska inslag i form av Svoboda och Högra sektorn.

 Svobodasympatisörer under demonstrationerna i Kiev.

Schröder har å sin sida uttalat sitt stöd för den politik som favoriseras av efterträdaren som tysk kansler, Angela Merkel, och utrikesminister Frank-Walter Steinmeier, vilken omfattar samtal och överläggningar med Ryssland.

EU har för sin del  valt att driva en oförsonlig hållning som lett till en rysk intervention på den övervägande proryska Krimhalvön, som överlämnades i ukrainska händer av dåvarande sovjetiske diktatorn Nikita Chrusjtjov i slutet på 1950-talet. Frågan är vad EUs sanktionsmuller, som backas upp av USAs försvagade och utrikespolitiskt desorienterade president Barack Obama, kommer att leda till.

I värsta fall kommer det frihetstörstande men politiskt-demokratiskt omogna Ukraina att störtas i fördärvet och bli ett slagfält mellan ett omedgörligt och på samma gång uppenbart förvirrat EU och ett taktiskt-strategiskt överlägset Ryssland under Vladimir Putins förfarna ledning. Det är inte svårt att föreställa sig att ryssarna kommer att gå segrande ur en sådan kraftmätning.

Militärstrategen Stefan Ring gör emellertid i Dagens Nyheter bedömningen, att EU inte kommer att kunna eller vilja ena sig mot Ryssland:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/militarstrateg-vast-kommer-inte-enas-mot-ryssland/?fb_action_ids=463384960429817&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%7B%22463384960429817%22%3A1385537651718243%7D&action_type_map=%7B%22463384960429817%22%3A%22og.recommends%22%7D&action_ref_map=%5B%5D

 Rysk trupp på plats på Krimhalvön.

Det troliga är, anser Ring, att Ryssland bit för bit kommer att destabilisera Krim med motiveringen, att man vill försvara den rysktalande folkmajoritetens mänskliga rättigheter. Dock kommer inget europeiskt land att vara villigt gå i krig med det militärt upprustande Ryssland: det finns ett alltför stort beroende av rysk energi för att full enighet skall kunna nås.

Det nya Kalla kriget

Vladimir Putin i samspråk med ett par av sina militärbefäl.

Kalla kriget kallas perioden mellan Andra världskrigets slut 1945 och Sovjetunionens upplösning 1991. Världen kunde då indelas i två stormaktsblock: det ena hade USA som ledarnation och centrerades kring den västerländska demokratin, det andra leddes av Sovjetunionen och vägleddes av den totalitära kommunismen.

En av de första som såg vartåt det lutade – att de under kriget allierade stormakterna USA och Sovjetunionen skulle bli fiender med diametralt motsatta intressen – var den brittiske krigsledaren Winston S. Churchill (1874-1965). Denne höll i Fulton, Missouri i USA 1946 ett tal, där han hänvisade till en ”järnridå” som sänkt sig ner över Europa och delade in världsdelen i fria och ofria stater. I Asien fanns på motsvarande sätt en ”bamburidå”.

George F. Kennan – en av det Kalla krigets arkitekter.

Samma år, 1946, författade den amerikanske diplomaten George F. Kennan (1904-2005) från sin stationeringsort Moskva ett så kallat långt telegram om 8000 ord till USAs utrikesledning, där han redogjorde för den sovjetiska synen på omvärlden och hur det sovjetiska inflytandet bäst skulle kunna ”dämmas upp” eller inneslutas. Denna poltik blev sedan vägledande för alla amerikanska administrationer ända tills Ronald Reagan (1911-2004) valdes till president 1980.

Reagan frångick den defensiva inneslutningspolitiken och gick på offensiven genom att initiera ett massivt militärt upprustningsprogram: Reagan ansåg nämligen att Sovjetunionen och kommunismen kunde och skulle besegras. Reagan fick rätt. Det Kalla krigets slut fick många politiker, militärer och andra bedömare att tro att freden i världen nu var säkrad för gott. Så skedde icke minst i Sverige, som började rusta ner – jag skulle hellre säga avveckla – sitt militära försvar.

När Vladimir Putin tillträdde som det postsovjetiska Rysslands president 2000 inledde han ett nytt kallt krig. Han valde att beteckna Sovjetunionens kollaps som den ”största tragedin under 1900-talets historia” och började rusta upp den ryska krigsmakten. Ryssland skulle bli stort och mäktigt igen.

Ronald Reagan insåg att Sovjetunionen och kommunismen kunde och skulle besegras.

Efter två presidentperioder valde Putin att 2008 lämna över till staffagefiguren Dmitrij Medvedev och i stället bli premiärminister. I fjol lät sig dock Putin på nytt omväljas som president och fortsätter sin offensiva militärpolitik med full kraft. Det vapenskrammel som Ryssland nu utvecklar skrämmer slag på de baltiska grannländerna och Polen och framkallar betydande oro även i Finland och ett Sverige, som enligt ÖB Sverker Göransson skulle kunna hålla ut ”högst en vecka” vid ett sovjetiskt angrepp.

När USAs president Barack Obama för en tid sedan hotade ingripa militärt i Syrien lät den ryska ledningen förstå att man i så fall, som en föregiven säkerhetsåtgärd, skulle kunna komma att gå in i Baltikum. Trupper koncentrerades också till de baltiska gränstrakterna. Nu ser länderna i det ryska närområdet med oro på hur en rysk/vitrysk militärövning med beteckningen Zapad  (Väst) 13 svällt ut till att omfatta drygt 40 000 man från ursprungligen aviserade 13 000.

I en analyserande text av TTs Jan Winter som publicerats den 25/9 heter det:

Upplägget för Zapad 13 (Väst 13) tyder på att syftet varit en skrämsel- och styrkedemonstration mot Rysslands och Vitrysslands närmaste grannar, heter det bland annat i den estniska försvarsledningens kommentar.

Winter konstaterar vidare att i Nordeuropa pågår vad som kan betecknas som ”rena kappövningen” mellan öst och väst. Militärhistorikern Lars Gyllenhaal, som är expert på den ryska upprustningspolitiken, menar att man får gå tillbaka till ”sovjetisk tid” för att hitta en motsvarighet både på öst- och västsidan.

Vladimir Putin: en formellt folkvald despot.

September månad har varit särskilt militärintensiv vad beträffar det svenska närområdet, där svenska JAS Gripen-plan just nu samövar med NATO-flyg inom ramen för övningen Arctic Challenge. Även den svenska artilleriövningen Höstlöv ingår här på ett hörn. Nyligen avslutades ett örlogsspel i södra Östersjön betecknat Northern Coasts med svensk övningsledning och förlagt partiellt till Gotland.

Västliga örlogsenheter kunde samtidigt observera, hur rysk örlog flyttade över 20 000 soldater inklusive stora vitryska elitförband från Sankt Petersburg till Kaliningrad-parametern. En fullständigt unik manöver enligt Gyllenhaal.

Väst planerar att i november hålla en övning kallad Steadfast Jazz, där polska och baltiska trupper skall samöva under NATOs ledning. Gyllenhaal menar att ökningen i västliga övningar bäst kan förklaras av en ökad vaksamhet efter den omfattande ryska övningen Zapad 09 för fyra år sedan. Baltstaterna blev ordentligt skrämda därav och krävde fler samordningsövningar för att vässa försvaret.

Vi tycks alltså vara inne i ett nytt slags kallt krig där öst och väst ånyo spänner musklerna mot varandra. Detta sker samtidigt som president Putin alltmer framstår som en inflytelserik internationell aktör, som utnyttjat Obama-administrationens svaghet i syfte att framflytta sina egna och sitt lands positioner. I sedvanlig ordning är det också från ryskt håll det nu kommer anklagelser mot väst om en återgång till ”kallakrigs-retorik” för något man själv lagt grunden till.

I Vietnam blev det Kalla kriget varmt.

I det ursprungliga Kalla kriget förekom även ”varma” inslag i form av väpnade konflikter på platser som Korea, Vietnam, Afrika och Sydamerika. Det återstår att se om så kommer att bli fallet också i det nya Kalla krig som nu tornar upp sig på ett ganska skrämmande sätt. Det finns en uppenbar risk att så kommer att ske i exempelvis Mellanöstern.

Ryssland har slutligen en härskare som enligt Anna Arutunyan i en färsk bok – Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor) – är en ”folkvald despot” med en enorm makt, vilken kan förklaras av landets outvecklade demokrati och feodala traditioner. Tidigare despoter av denna karaktär, låt vara att de inte varit folkvalda, har aldrig tvekat att inta en aggressiv attityd mot omvärlden och lägga tidigare fria stater under sig om man anser att så är förenligt med de nationella intressena och behoven.

Eurovision i Malmö: En skam för Sverige

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=5184256

Vanligen spelas ishockey i Malmö arena. Om ett knappt år blir det tävling i musik där.

Inte många har väl kunnat undgå att notera att nästa års Eurovision Song Contest kommer att hållas i Percy Nilssons Malmö arena. Stockholm och Solna med dess större anläggningar kom därmed på skam. Evenemanget planeras gå av stapeln 13 – 18 maj 2013.

Personligen tycker jag beslutet att hålla den prestigefyllda sångtävlingen i Malmö är en skam för Sverige. Malmö har under senare år, med kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) i spetsen, gjort sig herostratiskt ryktbart som antisemitismens/judehatets starkaste fäste i Nordeuropa och som sådant ökänt i en betydande del av världen.

Malmö har haft en strid invadrarström av hårdfört radikala muslimer/islamister av vilka en betydande del sympatiserar med den blodbesudlade terroristorganisationen Hamas i det så kallade Palestina. Det är tack vare denna grupperings otaliga hot och våldshandlingar mot Malmös judiska befolkning som Malmö ”begåvats” med sitt rykte som ett antisemitiskt fäste.

Malmös chazzidiske rabbin Shneur Kesselman lever under ständigt dödshot.

Det tillhör vardagen i Malmö att såväl gamla som unga malmöbor av judisk härkomst trakasseras och förolämpas, att judiska gravar skändas och att judiska helgedomar angrips. Att visa sig öppet med den judiska huvudbonaden kippa eller davidsstjärnan är inte att tänka på för judiska malmöbor. Den judiska församlingens chazzidiske rabbin Shneur Kesselman har fått stora stenar kastade efter sig. Judiska affärsidkare, lärare med flera yrkesutövare har också råkat illa ut liksom skolelever.

Det är alltså inte vanliga infödda svenskar som beter sig på det här sättet mot Malmös judiska befolkning. Inte heller är det svenska extremistgrupper. Förövarna kommer i stället från Malmös muslimska befolkning. Därmed inte sagt att alla omkring 70 000 malmömuslimer missköter sig i sin hållning gentemot de kanske 2000 judarna. Långt därifrån.

Men det är uppenbarligen tillräckligt många, ty talrika judar har redan lämnat Malmö för att i stället bosätta sig i exempelvis Stockholm, Israel, Kanada eller USA. Andra funderar på att göra samma sak. Om Ilmar Reepalu får riktigt  som han vill kan Malmö  vara i praktiken judenrein lagom till Eurovision-evenemanget om knappt ett år.

Ilmar Reepalu (S) gnuggar händerna inför Eurovision 2013. Är Malmö judenrein då?

En sak som ingen i Malmö kommun eller på Sveriges television förmodligen ägnat en tanke är hur de israeliska tävlingsdeltagarnas säkerhet skall kunna garanteras. Kanske blir lösningen att göra ungefär som skedde vid tennismatchen Sverige-Israel härförleden. Då bestämde Reepalu att matchen skulle spelas utan publik. Det israeliska bidraget får kanske exekveras inför tomma läktare?

Såvida Israel nu alls väljer att komma till Malmö i maj nästa år. Inte för att många i Sverige lär bry sig – där spelar judars/israelers intressen och/eller behov av säkerhet en försvinnande liten roll.

Det är i sanning att beklaga alla gamla hederliga och laglydiga malmöbor att deras en gång fina stad så till den grad skall ha blivit förstörd av den vettlösa svenska invandringspolitiken och Malmös kommunalpolitiker. Jag förstår mycket väl att de lider varje gång Malmö omnämns såsom våldets, dödsskjutningarnas och antisemitismens stad par preference. Liksom jag själv gör när min hem- och födelsestad Södertälje förs på tal i liknande ordalag. Det är hemskt.

Islamist- och kommunistpöbeln regerade när Israel slog Sverige i tennis för något år sedan.

Likväl måste det sägas: att Eurovision Song Contest kommer att hållas i Malmö i maj 2013 är en skam för Sverige. Om det vore litet krut i alliansregeringen skulle den ingripa och flytta evenemanget till Stockholm, Solna eller kanske Göteborg. Men ett sådant kraftfullt agerande är naturligtvis  inte att vänta från det hållet.