En studie i rasism: Andreas Bjurström (C) har valt rätt parti

Centerpartisten Andreas Bjurström har bedrivit orgier i antisemitism på Twitter.

Andreas Bjurström heter en centerpartist som kallar sig ”grön liberal” och ”antitrasist”. Han skulle vara betydligt mer övertygande i den rollen om han inte lidit av en uppenbarligen svårartad variant av impulskontroll, enkannerligen när han uttrycker sig på Twitter .http://www.andreasbjurstrom.se/blog/2016/06/14/centerpartiet/

Bjurström, som enligt egen uppgift är verksam som ”samhällsvetenskaplig miljöforskare och lärare på Göteborgs universitet”, ägnar sig nämligen stundom åt orgier i antisemitisk retorik. Tydligen anser han inte att hat mot judar är något rasistiskt, eller också har han inte tänkt på att hans tweets skulle vinna en mer allmän spridning. Lika motbjudande som korkat i vilket fall som helst. http://www.andreasbjurstrom.se/om/

Det finns också en tredje möjlighet: att Andreas Bjurström tagit intryck av det faktum att antisemitismen/judehatet hela tiden tycks flytta fram sina positioner – i Sverige som i utlandet – och tror att han skall kunna gå i land med rashets av detta slag.

Tino Sanandaji tog i ett inlägg på Facebook nyligen upp några av Bjurströms senaste förlöpningar, i vilka den senare ger sig på en rad människor på grund av deras judiskhet. Dit hör ej endast de uppmärksammade kvinnliga debattörerna Katerina Janouch och Paulina Neuding utan även personer som DN-redaktören Peter Wolodarski och ekonomen Bo Rothstein.

Peter Wolodarski: ”hysterisk jude” enligt Andreas Bjurström.

Sanandajis inlägg har delats på FB-gruppen Stå Upp För Katerina Janouch enligt följande: https://www.facebook.com/groups/263839004071979/permalink/336966033425942/

Bjurström har följande att förtälja om Janouch och Neuding (de språkliga ofullkomligheterna i citaten är Bjurströms egna): ”är det rimligt att tro att det faktum att Neuding och Janouch är judar inte påverkar deras ställningstagande? givetvis påverkar det.”

Om Wolodarski, förvisso inte någon av mina favoriter, skriver Bjurström exempelvis: ”Han är jude. De är alltid hysteriska. Det är inte deras fel.” Om Bo Rothstein: ”han är en typisk jude, tål ingenting, andra världskrigets trauma nu är de eviga offer, kräver specialbehandling.”

Om ”judarna” tror sig Andreas Bjurström veta följande: ”tvärtom, judarna är en mest proto-fascistiska grupperingarna p. g. a. deras historiska erfarenheter. kollektiv psykos, insikt om våldsbehov.”

Nu är det inte första gången centerpartisten Andreas Bjurström uttrycker sig antisemitiskt på ”nätet”. För drygt ett år sedan, då han nyligen öppnat sitt twitterkonto, skrev han bland annat följande (Bjurström hatar tydligen inte bara judar utan även det svenska kungahuset):

I det blogginlägg (se ovan) där Bjurström kungör sin anslutning till Centerpartiet, meddelar han även att han samtidigt går med i Piratpartiet. Han uppger att han tidigare varit medlem i såväl Grön ungdom som Liberala ungdomsförbundet. Att han väljer Centerpartiet är på intet sätt överraskande i ett historiskt perspektiv.

Jag vill inte anklaga C för att i dag vara mer antisemitiskt än något annat parti, men annat var det förr. På 1920- och 1930-talen var Centern i sin dåvarande skepnad Bondeförbundet (BF)  sannolikt det parti som hade de tydligaste kopplingar till nationalsocialistiskt och rashygienistiskt idégods, vilket klart framgår av denna ledarartikel i Sydöstran den 15 januari 2013: http://www.sydostran.se/ledare-sydostran/nar-centern-var-varre-an-sd/

I det partiprogram som gällde under perioden 1933-46 hette det bland annat att Bondeförbundet skulle ”kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga raselement” samt att ”folkmaterialet” skulle skyddas mot ”degenererade inflytelser”.

En nyckelfigur i detta bedrövliga sammanhang var den ledande BF-politikern Karl Gustaf Westman (1876-1944), som varit både ecklesiastikminister och utrikesminister innan han 1936-43 betroddes med ansvaret att vara Sveriges justitieminister. I detta ämbete hade Westman ett stort ansvar beträffande den svenska politiken före och under Andra världskriget att hålla judiska flyktingar så långt borta från Sveriges gränser som möjligt. Westman var öppen antisemit.

Justitieminister Karl Gustaf Westman (BF) var öppet antisemitisk.

I hans arbetsbeskrivning ingick även att besluta om censur av antinazistiska publikationer av typ Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning, Eskilstuna-Kuriren och Ture Nermans Trots Allt!, för att ta några välkända exempel. Nerman åtalades, på Westmans initiativ, i november 1939 för brottet ”smädelse av främmande makt” och dömdes till tre månaders fängelse att avtjänas på riksfängelset Långholmen i Stockholm (han friades i tre andra liknande mål). https://sv.wikipedia.org/wiki/Trots_Allt_(tidning)

En annan på sin tid framstående C-politiker med nazikopplingar var den uppburne författaren och innehavaren av Svenska akademiens stol nummer 6, Per Olof Sundman (1922-92). Det väckte rätt stort uppseende då det uppdagades att Sundman under Andra världskriget varit registrerad nationalsocialist i organisationen Nordisk ungdom. Sundman representerade Centerpartiet i riksdagen 1969-80. http://wwwc.aftonbladet.se/kultur/9805/29/gh.html

Även om vi kanske inte bör göra en alltför stor affär av Centerpartiets/Bondeförbundets nazistiska och judefientliga förflutna förtjänar det ändå påtalas, då ledande C-representanter som Maud Olofsson och Annie Lööf påstår att deras parti alltid stått på ”socialliberal” grund. Det är helt enkelt inte sant.

Riksdagsmannen och författaren Per Olof Sundman (C) var aktiv nazist under kriget.

Den här uppmärksammade Andreas Bjurström är naturligtvis ingen framträdande centerpartist, men om C är i besittning av någon som helst anständighet utesluts han med omedelbar verkan ur partiet. Återstår dock att se om Centern är lika konsekvent antinazistiskt som Sverigedemokraterna – om någon SDare gjort sig skyldig till Twitter- eller FB-bravader jämförbara med Bjurströms hade han eller hon per omgående åkt ur partiet med huvudet före!

 

 

 

Grattis Kristina Nilsson, 172 år – och SD, 25,2 procent!

 Sossarna får veta att de lever…

I dag, den 20 augusti, är det Ungerns nationaldag. Detta datum anno 1843 föddes också vår svenska storsångerska Kristina Nilsson. Och den 20 augusti 1959 skedde det första lyftet ur Stockholms ström av regalskeppet Vasa.

Den 20 augusti kommer också att gå till Sveriges historia som det datum år 2015 då Sverigedemokraterna (SD) för första gången blev landets största parti. Visserligen bara i en opinionsmätning – som bekant är det bara valresultat som har någon egentlig betydelse – men ändå: SD noteras i YouGov/Metros augustimätning för 25,2 procent jämfört med Socialdemokraternas 23,4 och Moderaternas 21,0 procent. Kristdemokraterna halkar under fyraprocentsspärren med 3,7 procent.

Mer om mätningen här:

http://www.metro.se/nyheter/yougov-nu-ar-sd-sveriges-storsta-parti/EVHohs!MfmMZjCjQQzJs/

Redan natten till torsdagen, innan mätningen officiellt publicerats, var SD-belackarna på gång med sina bortförklaringar. Det framhölls till exempel att YouGov genomför webbundersökningar till vilka de som vill vara med får anmäla sig frivilligt. Eftersom SD aktivt påstås uppmana sina medlemmar att anmäla sig till olika undersökningspaneler skulle detta förfarande gynna partiet på ett otillbörligt sätt.

Dagens Nyheter låter en rad kritiska röster komma till tals här:

http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-storsta-parti-hos-yougov/

Det bör dock framhållas, att inför valet 2014 noterades SD hos YouGov 10,9 procent, två procentenheter sämre än den slutliga valutkomsten. Vad jag minns hördes då ingen överväldigande kritik mot YouGovs mätmetoder…

 Nu är SD störst!

Vad beror då de uppseendeväckande framgångarna för Sverigedemokraterna på? Frågan kan väl till stor del betraktas som retorisk, eftersom i alla fall den huvudsakliga orsaken torde ligga i öppen dag: invandrings- och tiggerifrågorna samt SDs strama kriminalpolitiska linje.

Knivmorden på IKEA i Västerås, där en utvisningshotad, 36-årig eritrean slaktade en svensk kvinna och hennes son, ställde såväl invandringen som våra rättsvårdande institutioner i fokus.

Mördaren saknade uppehållstillstånd i Sverige men hade ett sådant till Italien. Den helt logiska frågan var då varför 36-åringen inte hade gripits av polis och utvisats till Italien. Frågan om mördarens psykiska tillstånd är ännu oklar, men det kan nog anses vara en lågoddsare att dubbelmordet skedde på grund av gärningsmannens vilja att förbli i Sverige under ett antal år framöver.

Därtill kan flera frågetecken sättas i anledning av polisens (brist på) agerande. Varför dröjde man så länge med att avslöja de misstänkta personernas nationalitet? Varför har man till dags dato, så vitt jag känner till, inte dementerat ryktena om att ett av mordoffren fick halsen avskuren? Varför gick polisetalespersonerna ut och talade i vaga ordalag om att det gällde att icke gynna så kallade mörka krafter, för att sedan vägra specificera vilka dessa påstådda krafter var?

Varför var polisen över huvud taget så sparsam med upplysningar syftande till att klargöra mordsituationen? Till följd därav kom ett antal rykten om gärningsmän och tillvägagångssätt i svang, något som polisen med sitt hyssj-hyssjande får ta på sig.

 Polisens presstalespersoner gjorde inte mycket för att klargöra mordsituationen i Västerås.

Många upplevde säkert också S-MP-regeringens passivitet och märkliga fokus som mycket anmärkningsvärt för att inte säga rent stötande. Statsminister Stefan Löfven var helt tyst vid tiden för mordet och dess omedelbara efterdyningar, låt vara att han under sitt sommartal i Stockholm hänvisade till våldet i samhället som något som måste stävjas och därvid nämnde IKEA-morden i förbigående.

När inrikesminister Anders Ygeman tog till orda var det inte för att fördöma de bestialiska mordhandlingarna i Västerås, utan för att brännmärka de hot som förekommit det asylboende i Arboga där de gripna eritreanerna bodde. Bland annat hade den marginella extremnationalistiska grupperingen Nordisk ungdom hållit en manifestation utanför boendet och eventuellt även kastat ägg mot detta.

Mer om Ygemans uttalande här:

http://nyheteridag.se/ygeman-fordomer-hot-mot-asylboende-men-fortfarande-tyst-om-ikea-morden/

Så nog har IKEA-morden spelat in i de ökade sympatierna för det enda riksdagsparti som satsar på ett förstärkt rättsväsende och hårdare straff för dömda kriminella. En annan händelse att nämna i sammanhanget är SDs reklamkampanj i Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm, där turister på knagglig engelska informerades om tiggerikaoset i huvudstaden.

 Anders Ygeman (S): värnar asylboenden, struntar i mordoffer.

Kampanjen ledde till en säkerligen förväntad överreaktion från vänsterhåll. En demonstration mot SDs påstådda ”rasism” samlade ett tusental deltagare, varefter ett gäng som lämpligen kan benämnas ”knallkorkarnas insatskommando” stormade den aktuella stationen och rev ner större delen av affischerna. I samband med det tumult som uppstod blev även redaktören för den SD närstående nätsajten Nyheter Idag misshandlad.

Sören Holmberg, ärrad TV-personlighet och professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, har i Metro den 20 augusti bland annat följande synpunkter på SDs frammarsch: ”Det här är inte sådär jätteöverraskande. Vi har sett den här tendensen länge, att SD är på väg att öka.”

Jag skulle vilja lyfta fram ännu en faktor som spelar en icke obetydlig roll visavi SDs framgångssaga: etablerade politikers och medias obevekligt fientliga och av egentliga sakskäl opåverkade hållning till partiet.

Jag har upplevt den på nära håll i kommunalpolitiken här i Södertälje, där exempelvis kommunfullmäktiges ordförande Boel Godner (S) talat om SD som ett icke-demokratiskt parti och aldrig bjuder in SD till gemensamma aktiviteter, och där lokalavisan Länstidningens hätska personagrepp mot SD-gruppledaren Tommy Blomqvist saknat varje tillstymmelse till hänsyn, rim och reson.

 Karl-Petter Thorwaldsson (S): irrationell och orättvis.

Jag mötte samma typ av hållning senast i morse, då jag hade tidningen Dagens Samhälle som frukostlitteratur. Här tillåts Landsorganisationens (LO) ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, bland annat utgjuta sig om hotet från SD. Den S-märkte fackbossen lägger dubbelhakorna i djupa veck och framför bland annat följande visdomsord: ”Vi vill bygga bättre relationer med alla partier i riksdagen, med undantag av Sverigedemokraterna.”

Med den attityden framstår representanterna för etablissemanget som irrationella och orättvisa, och SD begåvas med den matyrroll som samma etablissemang regelmässigt brukar håna SD för att odla. Det är dock noga taget inte SD som odlar någon martyrroll: det är etablissemanget som ger oss den utan att vi bett om den.

Den 20 augusti 2015 är således en glädjens dag för alla sverigedemokrater. Några partikamrater på riksdagskansliet med riksdagsledamöterna Kent Ekeroth och Paula Bieler i spetsen blev så upprymda, att de begav sig till Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen i Stockholm beväpnade med lämpliga plakat och slagord av typ ”Heja Jimmie” och ”SD störst”. Bieler citeras så på Nyheter Idag: ”Vi menar ju det vi säger, de är välkomna att samtala med oss, om de vill.”

Det är den attityden som skiljer SD, som alltid är berett att samtala med alla andra partier, från de övriga som mer tror på mobbning än samtal som politisk metod. Den stora frågan blir nu naturligtvis hur det skall gå till att mobba landets, i alla fall i den senaste opinionsmätningen, största parti.

 Storsångerskan Kristina Nilsson – 172 år sedan hon föddes i dag.

Nyheter Idags referat från den käcka aktionen på Sveavägen:

http://nyheteridag.se/sd-hanet-mot-socialdemokraterna-vi-menar-det-vi-sager/

Jag kan en dag som denna slutligen inte undvika att skänka en tacksamhetens tanke till en person – som jag räknar bland mina vänner – som för 27 år sedan var med och startade Sverigedemokraterna och även framträdde som dess första språkrör. Jag tänker på Leif Zeilon/Ericsson.

Utan Leifs och hans kollegers pionjärinsats hade vi sverigedemokrater inte stått där vi står i dag med klara möjligheter att styra den svenska skutan bort från avgrunden. Leif och några av de övriga som grundade SD har  fått kopiöst med skit genom åren – stundom kanske med viss rätt – men deras patos för att skapa ett bättre Sverige var inte att ta miste på.

Uteslutningen av den dynamiska duon: ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp

 Den dynamiska duon under gladare dagar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20698205.ab

Via länken ovan redogör Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i Aftonbladet för den senaste tidens uteslutningar av ungdomstopparna Gustav Kasselstrand och William Hahne samt ytterligare ett antal personer.

När detta skrivs känner jag bara till att Christian Westling, partimedlem sedan tolv år, och Anton Stigermark tvingats lämna SD-skutan. Den senare har bland annat medarbetat i den SD närstående tidningen Samtiden men också sagts visa sympatier för den så kallade identitära rörelsen. Han valdes in som suppleant i den nya styrelse med Hahne som ordförande som valdes för SD Stockholms stad vid ett stormigt möte för någon månad sedan. Flera avslöjanden lär komma.

Ytterligare några personer som granskades under lupp av SDs medlemsutskott uppges ha lämnat partiet självmant. En av dem som nu försvunnit är mångårige partiveteranen Anders Westergren från Höör i Skåne.

Under min tid som chefredaktör för SD-Kuriren gjorde jag en intervju med den då nytillträdde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand, vilken publicerades i nummer 93 2011. Av intervjun, som utfördes på en balkong i anslutning till partiets riksdagskansli sommaren 2011, framgick bland annat att den från Valdemarsvik i Östergötland bördige Kasselstrand hade ambitioner att göra SDU till landets ”mest djurvänliga ungdomsförbund”. Bland annat genom att förbjuda minknäringen.

Gustav Kasselstrand, född 1987, var vid denna tid verksam som politisk sekreterare med den viktiga uppgiften att vara med och utforma partiets ekonomiska politik. Han arbetade därvidlag nära samman med riksdagsledamöterna Sven-Olof Sällström, David Lång och Johnny Skalin. Jag avrundade intervjuartikeln med följande ord: ”Utöver detta kan nämnas att Gustav Kasselstrand är engagerad i frågor som rör svenskfientlighet, arbetsmarknadsfrågor för ungdomar samt EU- och EMU-frågor.”

När Kasselstrand blev ordförande för Sverigedemokratisk ungdom (SDU) våren 2011 tog han över efter den gravt drogberoende och sedermera tragiskt avlidne riksdagsledamoten William Petzäll. Han fick hösten samma år sällskap i SDU-toppen av blivande fallskärmsjägaren William Hahne, född i Stockholm 1992, varefter de båda hängt ihop på ett iögonenfallande intimt sätt. Hahne hade jag första gången träffat som nybliven SDUare i den så kallade Bunkern, det vill säga SDs gamla högkvarter på Södermalm i Stockholm, där jag jobbade ett halvår inför valet 2010.

Jag kan inte påstå att det ringde några varningsklockor hos mig vid de sporadiska sammanträffandena med dessa båda ungtuppar. Båda gjorde ett normalt verserat intryck. Möjligen blev jag en aning betänksam över SDUs tämligen outrerade djurvänlighet, ett politiskt ställningstagande som stundom tenderat att gå hand i hand med extremnationalism.

Betänksam blev jag däremot då Expressen den 5 november 2010 berättade om hur William Hahne i fyllan och villan skämt ut sig vid ett bråk med en servitör på en bar i samband med Nordiska rådets möte i Reykjavik på Island. Enligt servitören, som för övrigt var palestinaarab, hade Hahne vräkt ur sig rasistiska tillmälen mot denne samt slängt ett ölglas mot honom varför han blivit utslängd från krogen. Hahne menade däremot att han endast skvätt vatten och inte uttryckt sig rasistiskt:

http://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/

Jag minns att jag i sammanhanget i skriftlig form kritiserade den unge SDUarens omogna tilltag men tillhölls av andra partikamrater att inte göra för mycket av det. Ord stod ju mot ord och Hahne fick ingen  knäpp på näsan av partiledningen den gången. Även om jag fortfarande tycker han borde ha fått det, ty oavsett hur det verkliga händelseförloppet hade sett ut är det synnerligen olämpligt för en officiell partirepresentant att hamna i bråk på en restaurang och bli utslängd som ett resultat därav.

 Soldater från islamistiska terrorrörelsen Hamas – en av två delar i den Palestinska myndigheten.

Ganska exakt ett år senare skedde emellertid något som skulle göra tandemet Kasselstrand-Hahne omöjliga i såväl mina som partiets ögon. De skrev ett debattinlägg i Aftonbladet den 7 november 2011, cirka ett halvår efter min intervju i riksdagskansliet, med rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”. SDU-debattörerna menade att ”vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter”, men hur man kommit fram till detta framgick inte av debattexten:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Vad som däremot framgår med önskvärd tydlighet är att SDUs ledarduo här förespråkar samma politik som dem olycksaliga S-MP-regeringen skulle förverkliga hösten 2014, då man erkände ”Palestina” som en självständig stat. Det vill säga två separata områden som styrs av två blod- och terrorbesudlade, djupt odemokratiska grupperingar vilka till på köpet oftast är i luven på varandra och som högst nödtorftigt förenas av sitt aldrig sinande hat mot den judiska staten Israel.

Hahne och Kasselstrand låtsas inte om denna för Israels befolkning ständigt aktuella verklighet utan gråter i stället över ”olagliga israeliska bosättningar” samt ”förtryck av det palestinska folket”. Detta om ett påstått ”land” som aldrig i historien varit just det – ett land – och där det aldrig levat något distinkt ”palestinskt” folk.

Däremot har det i området sedan evärdliga tider bott dels araber, dels judar. Dessa kallades under den tid regionen gick under benämningen ”det brittiska mandatet Palestina” gemensamt ”palestinier”. Dagens tal om ”palestinier” unika för det aktuella området är med andra ord lurendrejeri för att lura världsopinionen, något som Kasselstrand och Hahne uppenbarligen fallit pladask för då de i AB-texten förespråkar en palestinsk stat enligt vad som luddigt benämns ”den nationalistiska principen”.

Jag har inga som helst problem med att förstå den ilska som ungtupparnas obalanserade och partifientliga utspel väckte hos partiledningen. Och om jag inte blivit tveksam till dessa tidigare på grund av överdriven djurrättsaktivism och barslagsmål blev jag det i högsta grad nu. För mig har alltid inställningen till Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel, varit av avgörande betydelse för vederbörandes demokratiska pålitlighet.

 Hahne med SDUs fanborg bakom sig.

Nästan som ett lackmustest. Det testet hade Gustav Kasselstrand och William Hahne skändligen misslyckats med vad mig och SD beträffar. Däremot blev det naturligtvis diverse antisemitiska och extremnationalistiska ryggdunkningar.

Den vildvuxna vegetation bestående av kryptofascister, identitärer, den ”nya” högern, antisemiter och Hitler-beundrare som städse på behörigt avstånd svansat efter SD, insåg nu att de här trevliga, kostymklädda, kortklippta och högpresterande pojkarna i bästa fall kunde användas för att vrida de ganska hopplösa ”sionistdemokraterna” i för dem rätt riktning. Något pojkarna själva nog inte hade så jättemycket emot.

Det var emellertid inte på grund av Palestina-debaclet som Kasselstrand tvingades sluta som politisk sekreterare i riksdagen. Droppen som kom SD-ledningens bägare att rinna över var uppslutningen bakom Jimmie Åkessons forne ”kronprins” Erik Almqvist, som duon Kasselstrand-Hahne – dessa tycks aldrig sinsemellan ha några egna åsikter utan fungerar uppenbarligen som ett par i fler än ett avseende – menade hade behandlats illa av partiledningen, då han fick lämna alla förtroendeposter efter den så kallade järnrörsskandalen (egentligen var rören av lättmetall) sommaren 2010:

http://www.dn.se/debatt/helt-fel-lata-almqvist-ga/

Nåja, det gick nog ingen större nöd på Almqvist som flyttade till Budapest för miljonerna han fick som plåster på såren och drog igång bolaget Samtid & Framtid med nätsajten Samtiden som flaggskepp. Det styrde han efter högönskligt godtycke och tyckte inte han hade någon anledning att låta den anställde chefredaktören Jan Sjunnesson skriva något alls i stort sett. Kapitalförstöring så det skräller om det, om någon frågar mig (vilket förstås icke skett).

http://www.dn.se/nyheter/politik/sparkade-sd-toppen-fick-nytt-jobb-i-hemlighet/

 Alain de Benoist: nyhögerns filosof.

Jag skall här inte ens försöka nysta i den härva av kontakter som den dynamiska duon odlat – i Sverige och utlandet – med representanter för ”den nya högern” (vars idéer rörande bland annat etnopluralism och antisemitism minst av allt är nya), en franskinspirerad politisk och kulturell rörelse med filosofen Alain de Benoist som förgrundsgestalt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nya_h%C3%B6gern_(kulturr%C3%B6relse)

Denna nya höger hämtar inspiration ur den så kallade radikalkonservatismen (egentligen en omöjlig begreppsmix), vilken uppstod efter Första världskriget och vars mest kända företrädare är Ernst Jünger och Oswald Spengler. De radikalkonservativa avvisade demokratin och anses av några bedömare ha berett vägen för nationalsocialismen.

Tillfyllest torde här vara att hänvisa till vad Richard Jomshof säger i Aftonbladet via länken överst, där det redogörs för kontakter med bland annat protofascistiska Fria tider och Nordisk ungdom, William Hahnes manipulativa beteende vid hanteringen av medlemsregistret och mycket annat i samband med det kuppartade årsmöte då Hahne valdes som ny ordförande i SD Stockholms stad i spetsen för en ideologiskt följsam styrelse. En av de viktigaste uppgifterna för Hahne var att smutskasta förra ordföranden och gruppledaren i stadsfulmäktige, Maria Danielsson.

Nu har den dynamiska duon uteslutits ur Sverigedemokraterna och även aviserat sin avgång som ordförande och vice ordförande ur Sverigedemokratisk ungdom. Hahne, den ende i duon som valts till något offentligt politiskt uppdrag, ämnar sitta kvar som politisk ”vilde” i Stockholms stadsfullmäktige. Kasselstrand nedlät sig, i ett sista desperat försök att undgå uteslutning, till hot om att sprida känsliga uppgifter om partistyrelsemedlemmen Sven-Olof Sällström om denne inte röstade för att han skulle få vara kvar. Något som dessbättre inte lyckades:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20700010.ab

På nätet framställs på sina håll Gustav Kasselstrand och William Hahne såsom något slags martyrer för den slemma icke-demokratin eller ”demokraturen” i SD med ”de fyras gäng” i spetsen. Tro inte på den vrångbilden. Säkerligen hade partiledningen kunnat agera annorlunda och bättre än som nu faktiskt skedde, och kanske framförallt i ett tidigare skede. Jag hade inte protesterat om de åkt redan efter den skandalösa publikationen av debattartikeln om Palestina och Israel i november 2011.

Det finns dock anledning för oss som värnar den västerländska demokratin och den anständiga nationalismen på socialkonservativ grund att välkomna det faktum att uppgörelsen i varje fall kom före landsdagarna i höst, då Gustav Kasselstrand ganska säkert hade försökt utmana Jimmie Åkesson om ordförandeskapet i moderpartiet. Skulle han ha lyckats, ja gå hade SDs väg tillbaka till ett 1-2 procentsparti varit utstakad. Det som skedde nu var därför, som jag ser saken, ett helt nödvändigt kirurgiskt ingrepp i syfte att hindra den ideologiska kallbranden att sprida sig i partikroppen.

Därför är det så pinsamt urdumt när Kasselstrand, Hahne och SDU-ordföranden in spe Jessica Ohlsson låter sig fotograferas tillsammans under rubriken ”Framtiden är vår”. Likadant när distriktsordföranden i SD Skaraborg, Oskar Lindblom, i dagens Expressen tillkännager sin avsikt att lägga fram en motion vid landsdagarna i höst om att häva de nyligen företagna uteslutningarna medelst ”interndemokrati”:

http://www.expressen.se/debatt/upphav-uteslutningar-med-interndemokrati/

Dessbättre är jag övertygad om att detta projekt har ungefär lika stora chanser att hävda sig vid landsdagarna, dit jag själv reser som ombud för Stockholms län, som en snöboll i Sahara. Det gör mig dock ont att Oskar, en brinnande förkämpe för ett starkare svenskt försvar, på detta sätt dras ned i det kasselstrandska och hahneska moraset av ideologiska förvillelser, lögnaktiga manipulationer och falska martyrskap.

 Oskar Lindblom lägger fram motion till landsdagarna.

Kanske kan de här grabbarna resa runt på en smärre hyllningsturné bland identitärer och etnopluralister i Europa och med tårar i ögonvrårna berätta om hur illa de behandlats, jag vet inte. Deras framtid i SD och Sverige ter sig betydligt blekare. Gudskelov.

Fotnot: ”Dynamiska duon” är ett uttryck som hämtats från serien och filmerna om Batman (Läderlappen) och syftar på denne och den unge medhjälparen Robin.

Ukraina: Bildt och EU mörkar oppositionens nazistiska inslag

 Carl Bildt och EU ställer sig bakom den ukrainska oppositionen och låtsas inte om att den drivs på av extremnationalister och rena nazister.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt har genom hela gaturabaldret i Kiev stött demonstranterna med entusiastiska tillrop på Twitter och givit president Viktor Janukovytj hela skulden för de hundratals dödsoffer och ännu fler skadade personer de våldsamma demonstrationerna lett till. Det enda som verkar betyda något för Bildt och hans meningsfränder är att EU får så mycket makt som möjligt i Ukraina. Det faktum att det är det extremnationalistiska partiet Svoboda som drivit på gatukriget är inget som denna gruppering över huvud taget tycks ha brytt sig om.

Svobodas och dess antisemitiske ledare Oleh Tyahnyboks roller i den ukrainska resningen är mycket sparsamt belysta av etablerade svenska medier. Några har dock tagit upp den. Dit hör Alliansfritt Sverige, som skriver:

Högst delaktiga är det nationalistiska partiet Svoboda, som har intagit byggnaden för Kievs lagstiftande församling och uppger att de tillsvidare kommer att stanna där, rapporterar TT-Interfax. Det nazistiska partiet Svoboda har nära kopplingar till det svenska nazistiska partiet Svenskarnas parti, i våras deltog till exempel Svoboda på Vision Europa som Svenskarnas parti arrangerade.

Länk till Alliansfritt Sverige här:

http://alliansfrittsverige.nu/aktuellt/2013/12/bildt-hyllar-demonstrationerna-i-ukraina-trots-att-de-drivs-pa-av-ett-nazistiskt-parti

Kopplingen Svoboda-Svenskarnas parti (SvP) bekräftas på det sistnämnda partiets hemsida, där SvP ger sitt stöd till Svoboda och hoppas att det ukrainska systerpartiet, liksom nazistgrupperingen Högersektorn, får stort inflytande över händelseutvecklingen i landet. En annan nazistliknande svensk gruppering som stöder Svoboda är Nordisk ungdom (tidigare Nationalsocialistisk arbetarungdom), som enligt nyhetssajten Nyheter Idag haft tre representanter på plats i Kiev och planerar åka dit igen.

 En talande bild från gatukrigets Kiev.

Nordisk ungdoms Patrik Forsén citeras på följande sätt av Nyheter Idag: ”Vi ville visa att vårt stöd till revolutionärerna var allvarligt menat och samtidigt knyta kontakter på plats.” Enligt Nordisk ungdoms internationella kontaktperson Fredrik Hagberg hade demonstranterna inte bara ockuperat en enskild byggnad utan en hel stadsdel. Demonstranterna hade enligt Hagberg därtill byggt ”tre stora murar” runt Självständighetstorget i Kiev, murar som försetts med vakttorn.

Länk till Nyheter Idags text om Ukraina:

http://nyheteridag.se/svenska-radikala-ultranationalister-pa-plats-i-ukraina/

Även Kommunistiska partiets tidning Proletären har frågat sig varför det är så tyst om ”fascisternas” roll i Ukraina. I en artikel den 28 januari redogör tidningens medarbetare Patrik Paulov för Svobodas inställning och konstaterar, att partiet anser att ”en moskovitisk-judisk konspiration” under ledning av president Viktor Janukovytj styrt landet.

”Under protesternas gång har Svobodas ledare Oleh Tyahnybok gång på gång”, hävdar Proletären, ”synts sida vid sida med Vitali Klitscko och Arseniy Yatsenyuk, som är ledare för de två andra stora oppositionspartierna i Ukraina.”  Tidningen erinrar även om att bland andra EU:s utrikeschef Cathrine Ashton och USA-senatorn John McCain inte tvekat att träffa den ukrainske nationalisten på plats i Kiev.

Det finns ännu extremare grupper i Ukraina som tycker att Svoboda är alldeles för mesigt. Dit hör oförblommerat nationalsocialistiska Pravy sektor, Högersektorn, som motsätter sig oppositionens närmande till EU, samt UNAUNSO, vars ledare Igor Mazur talat om gruppen som ”oppositionens knutna näve”. UNAUNSO har nära förbindelser med det tyska nazistpartiet NDP.

 ”Fredliga demonstranter” i farten i Kiev…

Länk till Proletärens sammanfattning av läget i Ukraina:

http://www.proletaren.se/utrikes-europa/varfor-sa-tyst-om-fascisternas-roll-i-ukraina

Inte heller internationellt har extremnationalisternas och de rena nationalsocialisternas roll i det ukrainska upproret uppmärksammats särskilt mycket. Dock har Tim Stanley, en amerikansk historiker, på sin blogg i brittiska Telegraph konstaterat: ”Ukraine: the opposition aren´t all angels. Some of them are neo-Nazis.”

Stanley gör följande tänkvärda sammanfattning av det uppkomna läget och vad västvärlden bör tänka på när det gäller Ukraina:

The blodshed in Kiev is disturbing, and Moscow deserves a fair portion of blame. It was Putin´s putsch that forced the government of President Yanukovych to spurn the EU and turn East – and since then there has been authoritarianism, chaos and the slaughter of innocents. But the situation is complex and the West needs to acknowledge that the opposition isn´t 100 per cent morally pure. Most of it is composed of liberals and reasonable pro-Western nationalists. Some of it, however, is made up of alleged neo-Nazis.

Tim Stanley påminner om Svoboda-ledaren Tyahnyboks utfall mot ”den moskovitiska-judiska maffian” i ett tal 2004 samt det faktum att Tyahnybok 2005 skrev ett öppet brev till den dåvarande president Viktor Jusjenko och krävde, att denne skulle beivra ”den organiserade judenhetens kriminella aktiviteter”. Trots detta har Svoboda-ledaren försäkrat att han inte är antisemit utan enbart ”proukrainare”. Svoboda har förbindelser med franska Front National, brittiska British National Party och ungerska Jobbik.

Att Ukrainas judar ser allvarligt på antisemitismen i landet – denna folkgrupp har knappast något annat val – framgår av, att rabbinen Moshe Reuven Azman uppmanat judarna att fly från Kiev och, om möjligt, hela Ukraina. Azman fruktar att judarna kan komma att bli en lämplig syndabock för kaoset i Ukraina, liksom hänt så många gånger tidigare i historien. 

 Svoboda-ledaren Oleh Tyahnybok ser judiska konspirationer överallt.

På Svobodas program står bland annat att förstatliga jordbruksmark och dela ut denna till människor att inneha på ”ärftlig bas”, att ingen som inte är född i Ukraina kan bli ukrainsk medborgare, att ingen utlänning får adoptera ukrainska barn.

Läs mer här:

http://blogs.telegraph.co.uk/news/timstanley/100260665/ukraine-the-opposition-arent-all-angels-some-are-neo-nazis/

Nästan tio år har passerat sedan den så kallade orangea revolutionen vände upp och ner på Ukraina. Den orangea halsduken blev en symbol för denna omvälvning, som fick många sympatier från omvärlden. Det hela började med att Moskvas man Viktor Janukovytj besegrade västanhängaren Viktor Jusjenko i ett presidentval som sedan ogiltigförklarades. I omvalet segrade Jusjenko, vars ansikte var svullet och fullt av ärr efter ett förgiftningsförsök med ämnet dioxin, med 52 procent av rösterna och kunde installeras i sitt ämbete den 23 januari 2005.

Många förväntade sig nu att Ukraina skulle utvecklas till en modern demokrati och nära samarbeta med västvärlden. Riktigt så blev det inte, eftersom båda blocken – de ryskvänliga vänstergrupperna respektive de västvänliga nationalisterna – var ungefär jämnstarka, vilket lett till att den politiska balansen skiftat upprepade gånger. 2010 vann således Janukovytj presidentvalet, vilket fick den orangea revolutionens landvinningar att te sig efemära eller rentav meningslösa.

De olika oppositionella styrkornas seger i Kiev – om man nu kan kalla det som hänt för seger – bör absolut inte förväxlas med en seger för demokratin. I en demokrati tar man inte till vapen mot en lagligen vald regering därför att man är missnöjd med dess beslut. I en demokrati röstar man om saken i parlamentet och bildar opinion för sin sak med demokratiska medel. Det är mycket märkligt att Sveriges utrikesminister icke tycks inse detta.

När detta skrivs ter sig läget i den forna sovjetrepubliken högst osäkert och labilt. Från den provisoriska regeringen med parlamentets talman Oleksandr Turtjynov som tillförordnad president meddelas, att Janukovytj nu är efterlyst och misstänkt för massmord på vad som betecknas som ”fredliga demonstranter”. Alla hans egendomar skall ha beslagtagits.

Samtidigt har EU erkänt Turtjynov som statsöverhuvud under det att Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev uttalat sin misstro mot denne och menat, att det är ”ett misstag” att erkänna den provisoriska regeringen. Ryssland känner sina intressen hotade varför ett ryskt ingripande i någon form inte ter sig orealistiskt.

 Viktor Jusjenko, det orangea revolutionens segerherre och president i Ukraina 2005-2010.

I så fall förestår en storkonflikt mellan Ryssland och Europeiska Unionen där Sverige, om detta skulle ske, kommer att bli djupt involverat. Inte heller USA lär ställa sig passivt utan kommer högst sannolikt att backa upp den minst sagt mångfasetterade oppositionen. Liksom EU kommer amerikanerna förmodligen att försöka att inte låtsas om de oppositionellas extremnationalistiska och nazistiska inslag.

Om slutligen den nyligen frisläppta och av sjukdom plågade före detta premiärministern Julia Tymosjenko kommer att ha någon roll att spela i det som Ukraina nu står inför är en öppen fråga. Presidentval är utannonserat till den 25 maj, men det förefaller i nuläget osannolikt att någon kandidat som kan ena det splittrade landet kommer att utkristallisera sig.

Detta har inte hänt på tio år och att så nu skulle ske med tre månader kvar till valet är knappast sannolikt.