Putin vill klämma åt oppositionen och skriva om historien

Putin pekar nu ut människorättsorganisationen Memorial som fosterlandets fiender.

I Ryssland pågår just nu rättegångar mot landets främsta människorättsorganisation, Memorial. Benedicte Berner, en statsvetare med anknytning till Harvard University, förklarar i en artikel i Utrikesmagasinet Putins syftemål på följande sätt:

”President Vladimir Putin vill därmed inte bara kväsa nutidens oppositionella. Han tycks också vilja utplåna minnet av Stalins terrorvälde när den ryska nationens patriotiska historia skall förskönas.” https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2021/december/ryskt-fortryck-nar-ny-niva/?fbclid=IwAR3CFDSjG2aP_RojsOuUt6HARwRdThdNmtXDzDxfTNpT5QPsDwj0JEpRT4M

Memorial grundades i slutet av 1980-talet av medborgarrättskämpen Andrej Sacharov (1921-89), en sovjetisk kärnfysiker som tilldelats epitetet ”den sovjetiska vätebombens fader”. Sacharov utsågs 1975 till mottagare av Nobels fredpris ”for his struggle for human rights in the Soviet Union, for disarmament and cooperation between all nations.” Han var länge förvisad till den för utlänningar stängda staden Gorkij men tilläts av Michail Gorbatjov att återinträda i samhället; Sacharov valdes även in i den ryska statsduman (parlamentet). https://en.wikipedia.org/wiki/Andrei_Sakharov

Memorial, som finns i ett antal före detta östblocksländer, utgörs av två grenar: International Memorial Society samt Memorial Human Rights Centre. Den första grenen har bedrivit forskning om grymheterna under sovjeteran: fängslanden, straffarbete och avrättningar. Det har lett till att organisationen förfogar över ett synnerligen omfattande arkiv.

Memorials andra gren har spelat en ledande roll när det gäller att avslöja militära grymheter under de båda krigen i Tjetjenien under mitten av 1990- och början av 2000-talet. Man fortsätter att belysa övergrepp i Nordkaukasien samt behandlingen av politiska fångar och andra marginaliserade grupperingar.

Andrej Sacharov i ett anförande i den ryska duman.

Det har blivit alltmera klart att Putins Ryssland inte uppskattar sådana aktiviteter. 2012 antogs ”lagen om utländska agenter”. Den stadgar att icke-statliga organisationer vilka får utländskt stöd och av regeringen anses bedriva politisk verksamhet skall registreras hos justitiedepartementet som utländska agenter. Lagen omfattar i dag även enskilda individer och medier. Lagen har utsatts för hård kritik såväl på hemmaplan som utomlands.

2014 förklarades Memorial Human Rights Centre vara ”utländsk agent” och 2016 begåvades International Memorial Society med samma stämpel. Bland annat måste allt publicerat material förses med en varning om att detta kommer från en utländsk agent, alltså från någon som på sovjettiden betraktades som en fiende till fosterlandet. Det finns också hårda regler om rapportering om finanseringen, och ständiga revisioner förekommer.

För närvarande pågår två domstolsrättegångar. International Memorial Society lagfördes i november därför att organisationen är registrerad som ett internationellt organ. Domen går inte att överklaga när den kommer. Den ryska åklagarmyndigheten har, med hänvisning till upprepade brott mot lagen om utländska agenter, begärt att organisationen skall försättas i likvidation.

Enligt åklagaren Dmitrij Vagurin har International Memorial Society medvetet och systematiskt dolt sin status som utländsk agent. På så sätt påstås man ha ”kränkt medborgarnas rättigheter och friheter, nämligen rätten till informationsfrihet.”

Även Memorial Human Rights Centre hamnade i en Moskva-domstol i november. Även denna gren åtalas för att ha brutit mot lagen rörande utländska agenter. Dessutom anklagas man för att ha försvarat ”extremistisk och terroristisk verksamhet”. Skälen härför är att man på sin lista över politiska fångar har medlemmar från Jehovas Vittnen – alltså några av de fredligaste troende människor som finns – samt islamister från Hizb ut-Tharir (Det islamiska befrielsepartiet).

Memorial har svarat att det faktum att man erkänt någon från en viss grupp som politisk fånge inte innebär att man instämmer i hans eller hennes ideologi eller åsikter eller godtar vederbörandes handlingar.

Oppositionsledaren Aleksej Navalnyj förgiftades först med novitjok och dömdes sedan till tre och ett halvt års fängelse.

Under de tre senaste åren har den ryska oppositionen utsatts för allt hårdare behandling. Sedan Aleksej Navalnyj dömts till fängelse i tre och ett halvt år den 2 februari 2021 efter att ha återkommit från sjukhusvistelse i Tyskland – han hade förgiftats med nervgiftet novitjok av ryska FSB-agenter – har hundratals personer arresterats för att deltagits i regimkritiska demonstrationer. Oppositionen hindrades därtill att ställa upp i höstens parlamentsval. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksej_Navalnyj

Moskvas målsättning är att sätta stopp för Memorials stöd för Rysslands politiska fångar, vilka för närvarande beräknas uppgå till 400 – det högsta antalet sedan den totalitära diktaturstaten Sovjetunionen upplöstes den 31 december 1991. Putinregimen vill uppenbarligen också förhindra att det sker en kritisk granskning av Sovjetstatens förtryckarapparat. Benedicte Berner konstaterar i Utrikesmagasinet:

”Putin tycks vilja utplåna detta minne och skriva om historien genom att införa en stor patriotisk berättelse som är oförenlig med ett erkännande av den sovjetiska terrorn.”

Den ryska dokusåpan: komik, nihilism och ondska

Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt är en färgstark mosaik av den ryska dokusåpan.

Den London-baserade TV-producenten och författaren Peter Pomerantsev fick under sina år i den ryska TV-industrin rikliga möjligheter att blicka in i minsta skrymsle av Ryssland under Putin. Det är en onekligen fascinerande men långt ifrån uppbygglig bild Pomerantsev presenterar i sin bok Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront förlag 2015, 260 sidor).

Peter Pomerantsev föddes 1977 i den sovjetiska republiken Ukrainas huvudstad Kiev. 1978 flyttade Peter, vars far Igor är en före detta sovjetisk dissident, poet och journalist, med familjen till Västtyskland och därefter till London för att därefter återkomma till Västtyskland (München). Efter universitetsstudier valde Peter Pomerantsev att 2001 flytta till Ryssland, där han under nio år var verksam som producent för TV-kanalen TNT. 2010 återvände han till London. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Pomerantsev

Pomerantsev medverkar flitigt i debatter och presentationer om utvecklingen i Ryssland och framträder via följande länk i ett filmat inslag, där han berättar hur Ryssland använder information som ett vapen: https://www.youtube.com/watch?v=0YOwOd9m9_o

Gangstern som sadlar om I Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ ger Pomerantsev en mångfasetterad och samtidigt bisarr bild av det ryska samhället. Han berättar på ett ledigt sätt om allt från självmordsbenägna supermodeller, skumma sekter och en florerande gangsterkultur till den hänsynslösa behandlingen av dissidenter och visselblåsare.

Moskva-baserade Solntsevskaja bratva är en av världens mest fruktade maffiagrupperingar.

En särskilt typ av ”hjälte” i Putins Ryssland är gangstern som sadlar om till en mer vällovlig verksamhet. En av representanterna för denna av Pomerantsev skildrade kategori  heter Vitalij Djomotjka. Pomerantsev skriver (sidan 29):

På 1990-talet blev orden ’ryss’ och ’gangster’ nästan synonyma, men när presidenten trädde in i Kreml upphörde gangsterepoken. Säkerhetstjänsterna tog över den organiserade brottsligheten själva; buset hade inte en chans att konkurrera. Vissa blev ledamöter i duman för att trygga sina pengar, medan andra drog sig tillbaka och blev vanliga affärsmän. Men i Sibirien hade Vitalij Djomotjka andra planer: han ville regissera.

Djomotjkas bakgrund var perfekt med tanke på den sorts filmer han ville åstadkomma, nämligen brutala gangsterfilmer. Han och hans medhjälpare spelade helt enkelt sig själva. Manus, stuntmän eller smink behövdes inte – filmmakarna hoppade själva ned från höga byggnader och krockade sina egna bilar. Blodet i filmerna var äkta liksom kulorna i de skottväxlingar som ofta förekom.

Resultatet blev ”en episk miniserie” omfattande sex timmar med titeln Spets som rönte stor framgång. Så använde sig filmmakarna också av en ganska oslagbar försäljningsteknik: de stövlade helt enkelt in på de lokala TV-stationernas kontor med en kopia av serien och sa åt cheferna att visa den…annars. Ingen vågade säga emot.

Säkerhetsstyrkor bär ut offer efter gasattacken mot Dubrovkateatern utanför Moskva.

”Vi har kommit för att dö för Allah” Peter Pomerantsevs genombrott som rysk TV-medarbetare kom sedan han fått uppdraget att som medhjälpare till en kvällstidningsjournalist bevaka den pågående terroraktionen i slutet av oktober 2002 i Kulturpalats nummer 10 (Dubrovkateatern). Detta var en betongteater i utkanten av Moskva i brutalistisk byggnadsstil där Rysslands första musikal med titeln Nord Ost med motiv från Stalin-tiden visades.

En grupp om 40-50 beväpnade terrorister av båda könen, maskerade med rånarluvor eller sjalar och med dynamitbälten fastspända runt kroppen, stegade in genom entrén och inledde ett över hela världen uppmärksammat gisslandrama som varade i fyra dygn. Kvinnorna i gruppen kom att kallas ”de svarta änkorna” eftersom deras män och/eller andra manliga anförvanter dödats av de ryska styrkorna i Tjetjenien.

Terroristernas krav var att Ryssland skulle dra tillbaka alla styrkor från  Nordkaukasien, men Putin-regimen var fast besluten att inte förhandla. Mycket prestige stod på spel för Putin – han hade fått genomslag som ledare i och med det andra Tjetjenien-kriget i slutet av 1990-talet, då han var premiärminister, och hade inte råd att visa sig svag.

”Vi har kommit hit för att dö för Allah”, förklarade terroristerna. ”Vi kommer att ta hundratals otrogna med oss.” Den makabra upplösningen på dramat kom sedan ryska säkerhetsstyrkor sprutat in vad Pomerantsev beskriver som ”ett mystiskt narkosmedel”, troligen fentanyl,  blandat med drivgas i anläggningens ventilationssystem och därefter stormat in med gasmasker påtagna. Aktionen blev i ett avseende extremt lyckad – alla terrorister slogs ut direkt. I ett annat avseende blev räddningsaktionen en ren katastrof: uppemot 130 av 850 personer i den oskyldiga gisslan dog.

Presidenten och hans skapare: Vladimir Putin och Vladislav Surkov.

Surkov – mannen bakom Putin Pomerantsev ägnar ett flertal sidor i sin bok åt mannen som kallats ”demiurgen från Kreml”, Vladislav Surkov, född i Tjetjenien 1964 med efternamnet Dudajev. Demiurg är grekiska för ”skapargud”, och Surkov anses vara den aktör som skapat dagens ryska politiska system och därmed lagt grunden för Vladimir Putins ställning som ett slags modern rysk tsar. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladislav_Surkov

Peter Pomerantsev, som beskriver Surkovs politiska system som ”demokratisk retorik och odemokratiska avsikter”, ger följande målande beskrivning av Surkovs verksamhet (sidan 77):

Som före detta biträdande chef på presidentkansliet, senare vice premiärminister och därefter presidentens rådgivare i utrikesfrågor har Surkov regisserat det ryska samhället som en enda stor dokusåpa. Han klappar i händerna en gång och vips dyker ett nytt politiskt parti upp. Han klappar igen och skapar Nasji, den ryska motsvarigheten till Hitlerjugend, som är tränade för gatustrider mot eventuella demokratiförkämpar och som bränner böcker av opatriotiska författare på Röda torget.

När Surkov var biträdande kanslichef hos presidenten, uppger Pomerantsev vidare, tog han en gång i veckan emot de olika TV-kanalernas chefer på sitt kontor och meddelade dem vilka de skulle ge sig på och vilka som skulle backas upp, vilka som fick vara med i TV och vilka som skulle bannlysas och på vad sätt presidenten skulle framställas.

”Det geniala med den här sortens nya totalitära styre”, framhåller Pomerantsev (sidan 79), ”är att man inte bara försöker kväsa all sorts opposition, vilket var fallet under 1900-talets förtryck, utan i stället att man nästlar sig in i alla ideologier och rörelser och exploaterar dem och gör dem helt surrealistiska.”

Sålunda blir även föregivet oppositionella partier, såsom Ryska federationens kommunistiska parti, Rysslands liberaldemokratiska parti och Rättvisa Ryssland, i grunden lojala delar av Kremls maktutövning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Verkliga oppositionspartier, som det socialliberala Jabloko vilket öppet kritiserar Putin, har ungefär lika stora chanser att göra sig gällande som en snöboll i Sahara. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jabloko

Denis Voronenkov: senaste offret för den ryska ”statsterrorismen”.

”Rysk statsterrorism” Den som av olika anledningar stöter sig med ledningen i Kreml kan det gå illa för –  riktigt illa rentav. Mord på politiker, journalister och advokater som utmanar systemet är regel snarare än undantag.

Samma dag som jag knackar ner dessa rader, den 23 mars 2017, läser jag händelsevis på nätet att den tidigare kommunistiske duma-ledamoten Denis Voronenkov skjutits till döds utanför ett hotell i Kiev. Han flydde från Ryssland i fjol för att bistå de ukrainska myndigheterna med att förbereda åtal mot den före detta ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj. https://www.theguardian.com/world/2017/mar/23/former-russian-mp-denis-voronenkov-shot-dead-in-kiev

Voronenkov hade dessutom tillerkänts ukrainskt medborgarskap. Nuvarande presidenten, Petro Porosjenko, anklagade direkt efter mordet Ryssland för ”statsterrorism”.

Andra kända politiska mordoffer, som alla har det gemensamt att de riktat kritik mot makthavarna i Kreml och deras politik har varit (dödsdatum inom parentes): Sergej Jusjenkov (17 april 2003); Jurij Sjtjekotjichin (3 juli 2003); Anna Politkovskaja (7 oktober 2006, för övrigt Putins födelsedag); Alexander Litvinenko (22 november 2006); Natalja Estemirova (14 juli 2009); samt Boris Nemtsov (27 februari 2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/fem-politiska-bestallningsmord-i-ryssland/

Mordet på Magnitskij En av de individer som råkat värst ut i Putin-regimens Ryssland var revisorn och skattejuristen Sergej Magnitskij, född i Odessa i det då sovjetiska Ukraina 1972. Denne hade anlitats av den amerikanske affärsmannen William Browder, som tidigare var en av Putins röststarkaste anhängare i väst men sedan retade upp ”fel” personer och blev portförbjuden i Ryssland och trakasserad av myndigheterna. Magnitskij uppdagade en härva av omfattande, av ryska staten sanktionerad korruption och systematiska stölder från privata företag.

Sergej Magnitskij: mördad i Butyrka-fängelset 2009.

Tolv dagar efter det att Magnitskij blivit intervjuad av amerikanska Bloomberg Business Week greps han och sattes i fängelse. Han blev torterad, misshandlad och nekad vård för en magåkomma och dog i Butyrka-fängelset i Moskva ett år senare den 16 november 2009, endast 39 år gammal. Obama-administrationen i USA svarade med att 2012 anta den så kallade Magnitsky Act, som förbjöd personer som antogs ha medverkat till Magnitskijs död att besöka USA och använda sig av det amerikanska banksystemet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij

Den ryska dokusåpan Peter Pomerantsevs bok kan kanske  beskrivas som en färgstark mosaik av institutioner, förhållanden och händelser som utgör det osannolika samhälle som utgör dagens Ryssland. Författaren skriver journalistiskt flyhänt och ofta med en god portion humor. Pomerantsev beskriver sammanfattningsvis dagens postkommunistiska Ryssland som en dokusåpa, en ständigt pågående show med komiska men också – och framförallt – nihilistiska och rent ondskefulla inslag (sidan 14):

Och i centrum för den fantastiska showen står presidenten själv, skapad ur ingenting, ur något obestämt grått, med hjälp av televisionens makt, en man som därför kan växla lika snabbt som en skådespelare mellan sina roller som soldat, älskare, barbröstad jägare, affärsman, spion, tsar, stålman.