Carl XIV Johan hämtades till Sverige. från Frankrike. Han antog som valspråk ”Folkets kärlek min belöning.”
Det är intressant att botanisera bland de svenska regenternas valspråk från Gustaf Vasa och framåt.
Notabelt är att till och med Gustaf IV Adolf innehöll alla utom fyra kungliga deviser hänsyftningar på Gud eller Herren. Därefter är det huvudsakligen fosterlandet och Sverige som gäller.
De flesta av valspråken är både välfunna och märgfyllda. Den klart mesigaste varianten är i mitt tycke vår nuvarande konungs För Sverige – i tiden. Det säger ju egentligen ingenting mer än det faktum att Sverige omnämns.
Annat var det förr.
Gustaf I Vasas valspråk löd Allt makt är av Gud. Det utgår från konceptet att den konungsliga makten är av Gud given, vilket först tillämpades av de frankiska kungarna från och med Pippin den lille. Därav följde att monarken var suverän och kunde bortse från folkviljan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kungad%C3%B6met_av_Guds_n%C3%A5de
Gustaf Vasas äldste son, Erik XIV, myntade valspråket Gud giver åt vem Han vill. Den yngre brodern Johan III valde Gud vår beskyddare under det att hans son och efterträdare på tronen, katoliken Sigismund, frångick kutymen att nämna Gud och istället körde med För rätten och folket. Sigismund var kung både i Polen och Sverige, i Polen ända till 1632, Hans mamma var polska prinsessan Katarina Jagellonica.
Den yngste vasasonen, Carl IX, valde Gud min tröst som sitt valspråk medan sonen Gustaf II Adolf – även kallad ”den store” – fastnade för MedGud och segrande vapen. Då krigarkungen Gustaf Adolf, som enligt en svensk historiker med tiden lär ha blivit ”tämligen fet”, inte hade någon legitim son följdes han på tronen av dottern Kristina som menade att Visheten är rikets stöd.
Kristinas kusin Carl X Gustaf regerade och krigade under parollen I Gud mitt öde– Han skall göra det. Efterträdaren Carl XI, ”Gråkappan”, valde som kunglig devis Herren är vorden min beskyddare. Sonen Carl XII, som låg ute i fält under den absoluta merparten av sin regeringstid i början av 1700-talet, myntade Med Guds hjälp.
Carl XIIs syster Ulrika Eleonora satt på tronen endast ett år men hann i alla fall kläcka ur sig valspråket I Gud mitt hopp. Då hon överlämnade kronan till sin tyske make Fredrik I – troligen en av våra mest odugliga monarker – lät hon valspråket följa med.
Efterföljaren Adolf Fredrik hämtades från Tyskland och han klämde i med Statens välfärd min välfärd. Sonen Gustaf III nöjde sig med tidernas kortaste valspråk bestående av ett enda ord: Fäderneslandet. Sonen Gustaf IV Adolf, som enligt min mening var en betydligt bättre monark än propagandan ville göra gällande, var den siste konungen som valde att nämna Gud med Gud och folket.
Att Gud var på väg ut hade av allt att döma med att den Franska revolutionens sekulära tankar om frihet, jämlikhet och broderskap från 1789 vann allmän burskap. Sedan Gustaf Adolf nesligen avsatts i en statskupp som syndabock för nederlaget i kriget mot Ryssland 1808-09 utsågs Gustaf IIIs yngre broder hertig Carl (XIII) till monark med valspråket Folkets väl min högsta lag.
Efter Carl XIIIs frånfälle 1818 blev det åter aktuellt att hämta en konung utifrån. Valet föll på en av Napoleons generaler, marskalk Jean Baptiste Bernadotte, som var född i Pau i Frankrike. Han blev därför anfader till vår nuvarande kungafamilj under namnet Carl XIV Johan. Valspråket löd: Folkets kärlek min belöning.
Sonen Oscar I, eller om det var någon i hans stab som gjorde det, myntade parollen Rätt och sanning. Efter Oscars relativt korta regenttid tillträdde hans son Carl XV som svensk monark. Hans valspråk Land skall med lag byggas är måhända det mest kända av alla kungliga svenska valspråk.
Oscars yngre son Oscar II var först kung också över Norge och valde därför Brödrafolkens väl som paroll. När den svensk-norska unionen, till Oscars stora förtvivlan, upplöstes 1905 fick det bli Sveriges väl. Oscar var den siste svenske konung som lät kröna sig. Sonen Gustaf V, även kallas ”V-Gurra” eller tenniskungen, tog Med folket för fosterlandet som valspråk.
Efter Gustafs död 1950 blev sonen Gustaf VI Adolf konung med valspråket Plikten framför allt. Gustaf Adolf, som redan hunnit bli 67 år när han trädde till, kom att bli en verkligt folkkär monark. Han var även en framstående arkeolog som grävde en hel del i Italien.
Sedan Gustaf VI Adolf avlidit i hög ålder 1973 blev dennes sonson Carl XVI Gustaf svensk konung. Egentligen skulle dennes far, prins Gustaf Adolf, ha blivit kung men han omkom i en flygolycka 1947. Jag har redan inledningsvis konstaterat att Carl Gustafs valspråk För Sverige – i tiden i mitt tycke är mer än lovligt mesigt och intetsägande, men smaken är ju olika.
Vad som däremot är ett odiskutabelt faktum är att Carl XVI Gustaf regerat längre än någon annan svensk monark – imponerande 49 år när detta sätts på pränt!
Den brittiska tidskriften The Economist publicerar varje år ett index över demokratins ställning i Europa. Det bygger på 60 kriterier fördelade på fem huvudkategorier enligt en skala 0-10.
De fem huvudkategorierna är enligt Europaportalen valprocess och pluralism, medborgerliga rättigheter, regeringens funktionalitet, politiskt deltagande samt politisk kultur. Resultatet för 2021 är nedslående: det visar att Europa är mer odemokratiskt än det varit sedan mätningarna inleddes 2006. https://www.europaportalen.se/2022/02/index-europa-allt-mer-odemokratiskt
Den välrenommerade brittiska tidskriften ger covid-pandemin en stor del av skulden för Europas demokratiska debacle: ”Pandemin bidrar till att graden av demokrati i de europeiska länderna har minskat till den lägsta nivån sedan mätningarna började.”
Statistiken ger vid handen att många länder blir allt mer odemokratiska. För de 44 länderna i Europa var indexsnittet för 2021 7,05 på den tiogradiga skalan. Enligt rapporten var pandemin en bidragande orsak såväl 2020 som 2021.
The Economist fastslår: ”Istället för att skapa en större känsla av enighet har pandemin förvärrat en tendens till politisk splittring.” Jämfört med 2020 har det således skett en försämring i 20 av de 44 länderna. I nio länder, däribland Sverige, har det inte skett någon förändring.
Belarus är Europas mest odemokratiska land. På bilden prodemokratiska demonstranter med landets gamla demokratiska flagga.
Klart mest demokratiskt bland de redovisade länderna är Norge med ett demokratiindex om 9,75. Härefter följer Finland (9,27), Sverige (9,26), Island (9,18), Danmark (9,09) samt Irland (9,01). Som 44e och absolut sämsta land vad demokratin beträffar återfinner vi Belarus med det genomusla indexet 2,41. Inte mycket bättre är Azerbajdzjan med 2,68 och Ryssland på 3,24.
Om statistiken hade omfattat även början på innevarande år är jag rätt säker på att Österrike hade fått ett mycket sämre facit än det nu får (8,07) med tanke på att landet lämpat alla demokratiska ambitioner över bord när det gäller covid-vaccinering: landets parlamentet har infört obligatorisk vaccinering för alla över 18 år med dryga böter för dem som avstår. Tvånget kommer att tillämpas fullt ut från mitten av mars. https://www.lifesciencesweden.se/article/view/829696/vaccintvang_i_osterrike_det_kommer_inte_ske_i_sverige
Jag vet inte hur det är med er, kära läsare, men jag tillhör dem som retar upp sig på hopplösa ord och uttryck. Båda allmänna sådana, typiska modeuttryck och sådana med politiskt korrekta konnotationer.
Jag har därför (o)roat mig med att lista några av de i mitt tycke värsta – sådana som helst bör bannlysas och/eller utmönstras ur ärans och hjältarnas språk. Det rör sig naturligtvis om mina högst privata domar och fördomar (jag har inget särskilt emot fördomar, särskilt inte sådana jag delar).
Håll till godo!
Agile.
Ett ord som poppat upp i dessa allra yttersta av tider och som används i de mest disparata sammanhang. Det betyder ”lättrörlighet”, förmåga att anpassa sig till olika förhållanden och omständigheter. Jämför med hundsporten agility.
Flygskam.
Ett uttryck som förutsätter att det är skamligt att flyga på grund av klimatutsläpp. Används ofta av miljöaktivister innanför eller utanför Miljöpsykopaterna (MP) för att brännmärka andra som flyger – det är givetvis tillåtet för dem själva.
Formula.
Används företrädesvis i reklam för skönhets- och rengöringsmedel för att antyda ett mått av vetenskaplighet. Det adekvata mer svenska ordet är naturligtvis formel (som i Formel 1-racing).
Framkant.
Att ”ligga i framkant” betyder att vara bra eller helst bäst på något. Så simpelt får man dock inte uttrycka sig i ordbajseriets Sverige – pretentiöst skall det vara!
Grymt.
När någon använde ordet ”grymt” tidigare syftade det på omänskliga handlingar som begåtts av exempelvis torterare eller sadister. Numera betyder det företrädesvis att något är fantastisk bra. En minst sagt uppseendeväckande betydelseförskjutning.
Hållbarhet.
Ett glas kan givetvis vara hållbart – som det i Radio Nord-reklamen förekommande Duralex i början på 1960-talet – men kan en metod eller ett sätt att odla vara det? Jag ställer mig tveksam. Ett alternativ vore kanske ”ändamålsenlig”.
Inspel.
En ursprungligen sportrelaterad term som förirrat sig in på politikens domäner. Du uppmanas till exempel att noga läsa igenom ett dokument för att i bästa fall kunna göra inspel, det vill säga föreslå förbättringar eller tillägg.
Klimatavtryck.
I dag kan nära nog allting – från att resa, äta och sova till att gå på dass – anses avsätta klimatavtryck. Trams i kvadrat, säger jag.
Klimathotet.
Det talas ofta om ”klimathotet” som om det vore en självklarhet: den globala uppvärmningen kommer enligt antal förståsigpåare att leda till jordens undergång inom ett specificerat antal år, ofta tio. Detta oavsett om det är badväder eller vi måste skotta bort meterdjup snö för att komma utanför dörren.
Klimatsmart.
Glöm inte, bäste Svensson, att du på dygnets alla timmar måste vara klimatsmart: du måste inhandla rätt sorts disk- och tvättmedel, klä dig i rätt sorts kläder, framföra rätt sorts fordon och bre dina smörgåsar med rätt sorts margarin. Annars är du, ve och fasa, en klimatbov!
Mångfald.
Ett alltigenom positivt värdeladdat ord: the more the merrier, som de engelsktalande säger. Jag skulle hellre säga ”ju fler kockar, desto sämre soppa”. Allt blir inte bättre bara för att det blir fler immigranter, kulturer eller idioter. Då kan mångfald lätt leda till enfald.
Patriarkatet.
Föreställningen om männens strukturella dominans i samhället som odlats sedan Grupp 8 slängde behåarna på 1960-talet. Tvärtemot att hylla kvinnornas viktiga roll i samhället – uttrycket ”bakom varje framgångsrik man finns en kvinna” föll i glömska – var det ack så synd om kvinnorna. I dag dominerar ett matriarkat bestående av batikhäxor viktiga samhällsfunktioner.
Perfekt storm.
Perfect storm är ett amerikanskt-engelskt uttryck som ordagrant betyder just perfekt storm (eller möjligen oväder). Är det bara jag som tycker att uttrycket låter avigt på svenska? Kan en storm eller ett oväder verkligen vara ”perfekt”? En rasande storm eller kraftigt oväder tycker jag personligen låter betydligt bättre.
Planeten.
Ibland får vi höra att vi måste vara rädda om planeten – eller för den delen rädda planeten – och motsvarande. Därmed är underförstått att planeten Tellus (ty det är ju inte Mars, Venus eller kanske Uranus som avses) är en bräcklig entitet som vi helst bör linda in i bomull. Inget kunde vara mer felaktigt. vår jord har under årmiljarderna bevisat sig ytterligt motståndskraftig eller kanske rentav…hållbar.
Sjukt.
Hur många gånger har vi inte hört en idrottsutövare uttrycka glädje över en prestation genom att påstå att den eller det var helt sjuk eller sjukt? Jag förundras varje gång. En betydelseförskjutning som kan jämföras med ”grymt” (se ovan).
Spetskompetens.
Jämför med ”framkant” ovan. Används om någon eller några som anses ha viktiga specialkunskaper inom något område. Så rakt på sak får man dock inte uttrycka sig i tillgjorda kretsar.
Styrkekram.
Härmed avses närmast en handfast omfamning av typiskt maskulint slag. ”Björnkram” brukade man säga förr i tiden. Förekommer i reklam för Apoteket Hjärtat i syfte att antyda att en styrkekram är bra för hälsan. Dock bör man nog inte vara alltför skraltig för att stå pall för en kraftfull styrkekram.
Ultimat.
Det här ordet har tagit över allt mer av det språkbruk som är ägnat att beteckna något som tidigare gick under benämningar som slutgiltigt, ytterst och definitivt. Sistnämnda termer har ledsamt nog nästan försvunnit till förmån för det svengelska ”ultimata”.
Urstark.
Nej, det är inte ett välsorterat urmakeri som avses här. Det talas i politiska sammanhang om att ekonomin i ett land eller kanske en kommun är ”urstark”. Ett onödigt superlativ om ni frågar mig. Stark, svag eller möjligen fungerande räcker gott enligt min ringa mening.
Var/vart.
Ett signifikativt karaktäristikum för vår tids språkförbistring är oförmågan på sina håll att skilja mellan ”var” och ”vart”. Så här är det: var betecknar läge, vart riktning. Alltså ”var bor du” respektive ”vart skall du gå”.
Värdegrund.
Ett av de mest tvivelaktiga av de flitigast använda begreppen i vår tid är som jag ser det värdegrund, som började användas i slutet av 1990-talet. Motsvarigheter förekommer inte i några andra länder utom möjligen i Norge. Ofta används det för att försvara uteslutandet av vissa individer ur en viss gemenskap: ”som sverigedemokrat delar han inte vår värdegrund”. Det är ett löjligt högtravande och samtidigt luddigt uttryck.
Nu tycker ni förstås att jag ägnar mig åt att vad man kallar märka ord. Ja, varför inte? Det finns i dagens förflackade och degenererade samhälle onekligen en hel del ord att anmärka på!
Slaget vid Svolder skördade många krigares liv.Till dem som stupade hörde den norske konungen Olav Tryggvason.
Vikingatiden i de skandinaviska länderna sträckte sig från omkring 750 till 1100 efter Kristi födelse. Vikingar kallades de sjöburna krigare och handelsmän som då det begav sig sände skräckvågor genom hela Europa.
I norra Frankrike bads i kyrkorna under 800-talet och framöver ”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud” (på latin A furore Normannorum libera nos) och det fanns det all anledning till.
793 landade vikingar vid Lindisfarne på den engelska ostkusten och plundrade klostret där på dess dyrbarheter och slog ihjäl många av munkarna. De hade dock låtit tala om sig redan innan dess. Vikingarna deltog i ett stort antal fält- och sjöslag som beskrivs i boken Vikingarnas största slag (Lind & Co 2021) av den norske historikern Kim Hjardar.
Det första slag som beskrivs i boken stod vid Bråvalla – antingen vid Bråvalla i Östergötland eller Bråvalla hed i Småland. Det framstod enligt Hjardar (sidan 25) ”för vikingatidens människor som en av de mest mytomspunna och avgörande händelserna i den fornnordiska krigarkulturens kollektiva medvetande.”
Slaget beskrivs i Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum. Här räknas en rad krigare från hela den fornnordiska världen upp som deltagare. Svear, västgötar och norrmän ställdes under befäl av sveakonungen Sigurd Ring mot daner, östgötar, saxare, slaver och livländare vilka leddes av danernas kung Harald Hildetand. Många skall ha stupat och bland dessa fanns Harald Hildetand.
Slagets betydelse omvittnas av att dess händelser berättades i sekler efteråt i de kretsar som omgav Skandinaviens konungar och hövdingar. Motivet till slaget är onekligen litet speciellt. Kung Harald Hildetand hade blivit gammal (enligt sägnen runt 150 år) och ville inte dö den så kallade sotdöden, som inte skulle göra honom kvalificerad att nå det hägrande Valhall. Han föreslog därför sin brorson och lydkonung, Sigurd Ring, att de skulle utkämpa ett slag i syfte att utverka biljetten till Valhall.
Slaget vid Bråvalla anses av Kim Hjardar ha varit centralt på så sätt att det illustrerar vikingatidens viktigaste ideal: ordhållighet, offervilja för ledaren, hjältemodig kamp intill döden och respekt för de som hade stupat vilka ansågs helgade åt den högste asaguden, Oden. Motiv från slaget har återfunnits på fragment till bildvävar i den berömda Osebergsgraven från år 834. Ett antal framstående kvinnliga kämpar skall ha medverkat i slaget.
Ett annat berömt vikingaslag stod vid Fyrisvallarna i Gamla Uppsala cirka 985. Sveakungen Erik Björnsson Segersäll och hans mannar mötte här en dansk-vendisk här anförd av brorsonen och jomsvikingen Styrbjörn Starke. Det blev en förkrossande seger för konung Erik, som nu kom att dominera Skandinavien inklusive Danmark. Styrbjörn dog på slagfältet.
Osebergsskeppet hittades i en gravhög i Vestfolds fylke i Norge i början av1900-talet.
Efter sin seger valde Erik Segersäll att slå sig samman med den vendiske hertigen Burislav, och enligt Adam av Bremen äktade han dennes dotter Sigrid Storråda med vilken han fick sonen Olof, som blev kung med tillnamnet Skötkonung – den förste sveakung som lät döpa sig. Det råder dock viss historisk förvirring beträffande vem eller vilka som var Eriks drottning/drottningar.
Erik Segersäll avled 995.
Ytterligare ett vida berömt slag från vikingaepoken är slaget vid Svolder omkring den 9 september år 1000. Det omnämns av en rad historieskrivare inklusive Adam av Bremen och på runstenar, men det har ändå inte gått att fastställa exakt var slaget utkämpades. Hjardar nöjer sig med upplysningen ”någonstans i Öresund”.
Förlorare vid Svolder-drabbningen var den norske konungen Olav Tryggvason. Han är bland annat känd för att på ett brutalt sätt ha berett väg för kristendomens införande i Norge. Följden blev att danskarna kunde återta kontrollen över Norge. Enligt källorna hade Olav bara elva skepp till sitt förfogande jämfört med den danske monarken Sven Tveskäggs 70-tal. Bland den förstnämndes skepp fanns dock den legendariska Ormen långe, det största skepp som sägs ha byggts under vikingatiden.
Även den svenske kungen Olof Skötkonung samt jomsvikingarnas hövding Sigvald jarl fanns med vid slaget. Dessa skall med gemensamma krafter ha lurat Olav Tryggvason i en fälla. Det hjälpte inte att Olav och hans mannar slogs frenetiskt för sina liv och sin ära. En av Olavs män var den skicklige bågskytten Einar Tambaskjelve.
Denne stod i aktern på Ormen långe och försökte med sina pilar träffa Sigvald jarl, men när han spände bågen för tredje gången brast strängen. ”Vad brast så ljudligt där?” skall Olav ha frågat. Svaret blev enligt legenden: ”Norge ur dina händer, konung.”
Det var inte bara i Skandivien som vikingarna lät vapnen tala. Hjardar redovisar således flera slag på utländsk botten i anslutning till platser såsom Nantes, Konstantinopel, Paris, Hop (mellan Nova Scotia och Cape Cod i Nordamerika) i det som vikingarna benämnde Vinland och Stamford Bridge i England.
Slaget vid Stamford Bridge den 25 september 1066 är anmärkningsvärt på så sätt att det var engelsmännens sista slag innan de invaderades och vid Hastings besegrades av den normandiske hertigen Vilhelm (William) Bastarden och hans trupper. Vilhelm kom i kraft av sin seger hädanefter att kallas ”erövraren”. Det hjälpte därför föga att den engelske monarken Harald Godwinsson betvingade en norsk här under ledning av konung Harald Hårdråde vid Stamford.
Under den period som blivit känd som vikingatiden ökade befolkningen i det skandinaviska området samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. De mer företagsamma bland den jordbrukande manliga befolkningen beslutade sig därför att bege sig ut i världen och ta för sig av det som fanns. Vikingarna är visserligen kända som hänsynslösa krigare men ägnade sig också med framgång åt exempelvis handel och stadsgrundande.
År 841 grundades sålunda Dublin på Irland av nordmän, en alternativ beteckning för vikingar. Bosättningen förnyades 917. Vikingarna underkastade sig senare de normandiska erövrarna och försvann så småningom ur bilden.
Under slutet av vikingatiden tog många av de asatroende nordmännen intryck av kristendomen och komatt anamma tron på ”Vite Krist”, som de kallade Jesus Kristus. Därom vittnar talrika, korsförsedda runstenar.
Så hör röstade 181 nationer för en FN-resolution om Tempelberget i Jerusalem (tyvärr är vänsterspalten något naggad i kanten).
Många, däribland denna bloggare, har glatt sig över att Sverige och Israel på sistone fått förbättrade relationer. Dessvärre har detta inte avspeglats i en förändrad svensk Mellanöstern-politik.
När FNs generalförsamling nyligen antog tre Israel-fientliga resolutioner avseende förhållandet mellan Israel och den Palestinska myndigheten röstade Sverige för samtliga dessa resolutioner. Det gjorde även Norge, Finland och Island; endast Danmark lade ner sin röst. Röstsiffrorna blev 129 för, 11 emot samt 31 nedlagda när det gäller den första resolutionen. https://www.jpost.com/international/129-nations-ignore-jewish-ties-to-temple-mount-call-it-solely-muslim-687592
Den text som antogs är en del av Palestinska myndighetens och arabländernas i FN-systemet strävan att falskeligen framställa Tempelberget, som jämte Västra tempelmuren är judendomens heligaste plats, som uteslutande muslimskt med namnet al-Haram al-Sharif. Enligt USA, som röstade emot resolutionen, är denna ägnad att inge ”real and serious concern”.
Det anmärkningsvärda är att FN-resolutionen helt bortser från den historiska verkligheten. Judarnas första heliga tempel, det så kallade Salomos tempel, uppfördes enligt Kungaboken 1:6 i den judiska Bibeln år 957 före Kristi födelse, det vill säga omkring 1600 år innan islams grundare Muhammed föddes. Det förstördes under den babyloniska erövringen år 587. När judarna sedan tilläts återvända restaurerades templet – det så kallade andra templet kunde invigas 515 – men inte alls till sin forna prakt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jerusalems_tempel
Det senaste och praktfullare templet tillkom under konung Herodes den stores tid vid makten år 19-9 f. Kr. Det omtalas åtskilliga gånger i Nya testamentet, icke minst i samband med att Jesus drev ut månglarna – det vill säga de försäljare som tillhandahöll offerdjur – ur templet. Templet revs slutligen av den romerska ockupationsmakten under det judiska upproret år 70. Endast den Västra tempelmuren undgick förödelsen. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/15/vastra-tempelmuren-judarnas-heligaste-plats/
Att, som den aktuella resolutionen alltså gör, inte låtsas om denna historik och de arkeologiska fynd som gjorts är varken mer eller mindre sinnessvagt och det är tragiskt att representanter för de länder som röstade ja till resolutionen inte inser detta.Den muslimska kopplingen till Jerusalem är å sin sida svag – Muhammed skall ha besökt staden endast i en dröm och al-Aksa-moskén på berget är blott islams tredje heligaste plats.Jerusalem nämns över huvud taget inte i Koranen.
Så här kan Jerusalems första tempel – Salomos tempel – ha tett sig.
USAs sändebud deklarerade: ”It´s morally, historically and politically wrong for members of this body to support language that denies” både de judiska och kristna relationerna till Tempelberget. 2018 antogs en snarlik resolution i samma församling med något klarare röstsiffror: 148 för, 11 emot och 14 nedlagda. Sedan dess har antalet nedlagda röster ökat med mer än hälften till 31.
Till de nationer som hade kurage nog att avvisa resolutionen hörde USA, Kanada, Tjeckien, Australien, Ungern, Guatemala, Israel samt en rad små önationer. Kroatien, Danmark, Österrike, Bulgarien, Tyskland, Litauen, Indien, Slovenien och Storbritannien hörde till dem som föredrog att avstå.
Israels FN-ambassadör Gilad Erdan anklagade den Palestinska myndigheten för att söka utplåna Jerusalems judiska historia. ”The hypocrisy of these resolutions is truly outrageous. A resolution about Jerusalem that does not refer to its ancient Jewish roots is not an ignorant mistake, but an attempt to distort and rewrite history.”
Generalförsamlingen antog ytterligare två resolutioner avseende förhållandet mellan Israel och Palestinska myndigheten. Den andra av dessa hade titeln ”The peaceful settlement of the question of Palestine”, vilken krävde att Israel drar sig tillbaka till de gränser som rådde före 1967 – vilka av den förre israeliske utrikesministern och FN-ambassadören Abba Eban (1915-2002) kallats ”Auschwitzgränserna”.
Enligt resolutionstexten skall vidare inbjudas till en internationell fredskonferens i Moskva. Det yrkas också på att omvärlden inte på något sätt skall stödja Israels så kallade bosättningar. Röstsiffrorna blev 148 för, nio emot och 14 nedlagda. Bland andra länder gick USA, Kanada, Australien, Ungern och flera önationer emot ett godkännande.
En tredje motion krävde att Israel skulle lämna Golan. Röstsiffrorna blev här 94 för, 8 emot och icke färre än 69 nedlagda.
Man kan med visst fog fråga sig vad det är för mening med närmandet Sverige-Israel när Sveriges politik för området förblir oförändrat Israel-fientlig.
Sentios mätning för oktober 2021 är riktigt trevlig läsning för alla som vill se ett regeringsskifte. Sverigedemokraterna toppar med 23,9 procent, en ökning med 2,3 procentenheter. Tvåa är Moderaterna på 22,7 procent (+1) medan Socialdemokraterna återfinns först på tredje plats med 21,1 procent (-3,3).
Det socialdemokratiska mätresultatet är ett av de absolut sämsta någonsin i någon mätning. Minns att S-partiet nådde åtskilligt mer än så, 28,3 procent, i riksdagsvalet 2018, vilket ändå var partiets sämsta valresultat sedan den allmänna rösträtten infördes.
Att sosseriet går bakåt i Sverige är bara logiskt, eftersom motsvarande utveckling skett också i andra europeiska länder. Undantag finns dock: i Norge blev exempelvis Arbeiderpartiet regeringsbärande parti vid senaste valet, med påföljd att Jonas Gahr Störe efterträdde Erna Solberg som statsminister. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/valet-i-norge
Det kan heller knappast råda några tvivel om att sossarna alltmer kommit att uppfattas som ett stödparti till det diminutiva galenpannepartiet numero uno, Miljöpartiet. Något som definitivt inte bidragit till att stärka partiets aktier.
Den föreliggande Sentio-mätningen resulterar i att det blågula blocket SD, M, KD når sin högsta opinionsnivå någonsin med 52,6 procent. Moderaterna noteras för 22,7 procent medan Kristdemokraterna får 6,0 procent. Det bör innebära att talrika sosseväljare bytt inte bara parti utan också politiskt block.
Också de forna kommunisterna i Vänsterpartiet antecknas för ett bra resultat – 11, 9 procent, halvannan procentenhet uppåt. Notabelt är Centerpartiet endast kommer upp i 5,3 procent medan såväl Miljöpartiet (3,5) som Liberalerna (2,2) skulle åka ur riksdagen om Sentio-siffrorna vore valresultat.
Jo, jag vet. Kritiska röster kommer att hävda att Séntio Research inte är något särskilt pålitligt mätinstitut. Det stämmer, bortsett då från att Sentio bättre än något annat institut förutsade SDs valresultat 2014. Det är också ett stort och ansett institut i Norge med bas i norska Trondheim. I vårt land har det funnits sedan 1997. https://sentio.no/sv/
Irländska studenter demonstrerar till förmån för det så kallade Palestina.
Det är ingen hemlighet att Irland är ett av mina favoritländer. Det innebär inte att jag är helt okritisk gentemot alla irländska företeelser. Inget land är perfekt. Till de tristaste av dessa företeelser hör onekligen den till synes ingrodda antisemitismen.
Den undersökande journalisten David Collier har i en 200-sidig rapport analyserat hundratals inlägg på sociala medier från mer eller mindre bemärkta anti-israeliska aktivister på Irland: det är ett uppseendeväckande judehat som ådagalägges. Collier noterar att det finns en skillnad mellan antisemitismen på Irland och den som finns i USA och Storbritannien. Den består i att den irländska varianten styrs uppifrån och går neråt medan det är tvärtom i de båda andra länderna. https://www.jpost.com/diaspora/antisemitism/comprehensive-report-exposes-antisemitism-in-ireland-681431
Ett inlägg lyder: ”Stop calling yourself /Irish/ you subversive piece of ****. You´re a jew and everyone sees what you´re doing.” I ett annat exempel tas det antisemitiska falsifikatet Sions vises protokoll i försvar och påstås vara sant: ”No way is the protocols a hoax, sure all ya have to do is look at who supposedly ´debunked´ them…The Jewish-owned London Times…”
Bland inläggen märks också exempel på det ursprungligen kristna påståendet att judarna mördade Jesus. Det refereras så till att judarna friade rövaren Barabbas men lät Jesus Kristus korsfästas.
Ännu mer oroande än hatiska budskap på sociala medier är måhända att den jude- och Israel-fientliga inställningen återfinns i landets regering och parlament. Elva medlemmar från fyra partier krävde i en motion i maj i år att Israels ambassadör Ophir Kariv skulle kastas ut ur landet. Motivet för motionen var Israels påstådda terror mot Gaza.
Irländska politiker har motionerat om att utvisa Israels ambassadör Ophir Kariv.
”The Israeli ambassador´s presence in Ireland is untenable in these circumstances”, vidhöll motionärerna. Motionen fick stöd av bland annat det vänsterradikala partiet Sinn Féin. Den avvisades dock av det irländska parlamentet Dáil Éireann och medlemmar av den irländska regeringen, vilka bland annat påpekade att inte ett enda barn i Gaza skulle räddas genom att ambassadören på Irland utvisades.
Antisemitismen på Irland har en lång tradition som begynte långt innan staten Israel grundades. En av de mer namnkunniga exponenterna för detta synsätt var den framstående politikern Arthur Griffith (1871-1922), som bland annat gav sitt stöd till en bojkott av judiska företag i Limerick 1904.
Griffith grundade Sinn Féin och var medlem i den irländska delegation som i London den 6 december 1921 med Storbritanniens regering förhandlade fram det avtal som ledde till bildandet av Irländska fristaten. Avtalet kritiserades hårt av mer radikala krafter; följden blev ett inbördeskrig som startade 1922. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Griffith
Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 flydde många framsynta judar landet och fann en tillflykt på olika håll i världen. Till Irland var de emellertid inte välkomna. Judarna utsattes för en rad absurda anklagelser, som att de var ute efter att stjäla land från irländska jordägare.
I april 1933 skrev Leo McCauley, chef för den irländska legationen i Berlin, ett brev till utrikesdepartementet i Dublin där han noterade förekomsten av judiska och polska flyktingar. ”As far as possible the legation has discouraged such persons from going to Ireland”, påpekade McCauley, ”as they are really only refugees, and it assumes that this line of action would be in accordance with the Department´s policy.”
Arthur Griffith grundade det irländska socialistpartiet Sinn Féin.
Den irländske legationschefen hade alldeles rätt i sin förmodan: judar var inte välkomna att ta sin tillflykt undan förföljelserna till den gröna ön. McCauley tillfogade att de judiska flyktingarna ”to some extent…brought the trouble /on/ themselves.” McCauley ekar därmed ett standardargument i den antisemitiska lögnpropagandan: att det är judarnas eget fel att de blir förföljda. Många år senare skulle denna typ av argument upprepas av kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i Malmö, som menade att Malmös judar fick skylla sig själva att de angreps av araber eftersom de stödde Israel. https://www.irishtimes.com/culture/heritage/how-ireland-failed-refugees-from-nazi-germany-1.2961062
Den romersk-katolska kyrkan var en annan härd för judehat på Irland, och den katolska tidskriften The Irish Catholic framhöll bland annat: ”Hitler has many admirers among Irish Catholics.”
Man kan med all rätt fråga sig varför den funnits och fortfarande finns så mycket judehat på Irland. Jag misstänker att det kan ha att göra med att många irländare, vars land under långliga tider varit ockuperat och förtryckt av Storbritannien, identifierar sig med palestinaaraberna vilka de (ehuru felaktigt) upplever är utsatta för en liknande ockupation av Israel.
Republiken Irland är inte unikt på något sätt. I dessa yttersta av tider kan vi notera att antisemitismen tycks sprida sig med förfärande hastighet i demokratier som USA, Storbritannien, Australien, Tyskland, Frankrike, Norge och icke minst Sverige. I ett avseende har Sverige gått ett steg längre än Irland, då den nytillträdda rödgröna regeringen 2014 som 135e land erkände ”Palestina”, ett land utan säkra gränser som aldrig någonsin varit en självständig statsbildning. https://www.dagensarena.se/innehall/har-ar-landerna-som-erkant-palestina/
”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.
Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativtatt genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”
Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka
Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.
Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.
Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”
Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.
Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp.
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.
Förenta nationerna (FN) har under en följd av år ägnat sig åt mobbning av den judiska staten Israel. Det visar en snabb titt på aktuell statistik. Och Sverige, som påstår sig vara Israels vän, har aldrig någonsin röstat nej till ett fördömande av Israel i FN.
FNs fredsbevarande styrkor avpatrullerar gränsen mellan Israel och Syrien i Golan.
Odd Myrland, tidningsredaktör i Med Israel för fred, citerades 2005 på följande sätt: ”Den som tror att det som händer i FN har någon form av hög moralisk kvalitet som är värt att begå nationellt självmord för, som Israel förväntas göra, kanske inte helt har förstått vad som verkligen händer i FN.”
Statistik från UNWatch visar att fördelningen av FNs generalförsamlings resolutioner med fördömanden av enskilda länder under perioden 2015 fram till nu ser ut så här: Israel 112, Ryssland 12, Syrien 8, USA 7, Nordkorea 6, Iran 5 och Myanmar 4. Diktaturer som Kina, Kuba, Qatar, Libyen, Turkiet, Pakistan och Zimbabwe noteras däremot för 0 fördömanden.
Studerar vi siffrorna för FNs råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) finner vi en liknande slagsida mot Israel. Från rådets bildande 2006 till dags dato har Israel fördömts 95 gånger. Redan från början bestämde sig rådet för att ha en stående punkt på dagordningen – Item 7 – nämligen Israel.
Till och med FNs dåvarande generalsekreterare, sydkoreanen Ban Ki-moon, tyckte det gick för långt och uttryckte sitt missnöje med den anti-israeliska slagsidan. I rådet ingår länder av typ Kina, Ryssland, Kuba, Libyen och Saudiarabien, vilka knappast är kända för att vara de mänskliga rättigheternas ivrigaste förespråkare. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter
Omröstningarna i FNs generalförsamling, människorättsråd och övriga grupperingar handlar endast om att främja de respektive staternas egna intressen. Rättvisa finns inte på agendan. I ett system med 57 muslimska stater, varav 22 arabiska, har världens enda judiska stat inte en chans. Lägg därtill att nämnda stater bildar allianser med stora delar av den övriga världen.
FN-högkvarteret i New York.
Sveriges röstande kan enligt denna bloggare endast betecknas som en skandal: vårt land har i FN-sammanhang inte en enda gång röstat nej till en mot Israel fördömande resolution. I 79 procent av omröstningarna om Israel har Sverige stött den arabiska/muslimska sidan. I 21 procent av fallen har Sverige lagt ner sin röst. Det är Mellanösterns enda demokrati vi talar om. Det kan nämnas att vårt västra nordiska grannland, Norge, har precis samma nedslående facit.
Den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld har exempelvis hävdat att Norge är Europas mest antisemitiska land, vars enda bidrag till internationell statsvetenskap enligt Gerstenfeld består i nazistledaren Vidkun Quisling (1887-1945). Norsk antisemitism går tillbaka flera hundra år i tiden, och det var först 1842 judar fick tillåtelse att slå sig ned i landet utan att konvertera till kristendomen (vilket i Sverige hade skett på 1770-talet). https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/21/quislings-valnad-gar-igen-i-norge/
Generalförsamlingens röstningar är emellertid inte bindande och ger inte upphov till någon folkrätt, men de betraktas ändå av mindre vetande bedömare som ett slags lag. Tonen i resolutionerna har med åren tenderat att bli alltmer hätsk och överdriven. Varje år utformar generalförsamlingen starkt Israel-kritiska resolutioner om Golan, som av uppenbara säkerhetsskäl annekterades av Israel 1967
Sverigedemokraterna i topp enligt senaste Sentio-mätningen.
Jag tycker att Nyheter idag/Sentios opinionsmätningar är uppfriskande. Dels avviker deras siffror ibland rätt uppseendeväckande från de mer etablerade svenska mätinstituten, dels brukar mitt parti – Sverigedemokraterna – antecknas för tämligen uppmuntrande resultat.
Den senaste mätningen från den 5 augusti 2021 utgör intet undantag. SD toppar här listan över svenska riksdagspartier med 23,9 procent, en ökning med 2,0 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Socialdemokraterna blir näst störst med 23,6 – en minskning med 0,2 procentenheter och historiskt sett ett rejält bottennapp för S-partiet.
Tredje störst blir Moderaterna med 18,9 procent, vilket är en kraftig minskning – minus 2,1 jämfört med föregående resultat. De tre största partierna SD, S och M bildar ett ohotat block i övre delen av listan. Härefter följer Vänsterpartiet på 10,8 (+0,5), Centerpartiet 6,5 (+0,5), Kristdemokraterna 5,1 (-1,0), Miljöpartiet 5,0 (+0,7) samt Liberalerna 4,1 (-0,2).
Enligt aktuell Sentio-undersökning får SD ett något bättre och S ett något sämre resultat än vad som är fallet i flertalet andra mätningar. Det innebär inte med automatik att det är Sentio som fallerar. Notabelt är vidare att C går omkring 2 procentenheter sämre än i de flesta andra mätningar.
Detta skulle kunna tyda på att Centerns sex- och pedofilskandaler med EU-parlamentarikern Fredrick Federley i centrum faktiskt givit avtryck i opinionen.
Fredrick Federley (C) – i centrum av pedofilskandalerna.
Vi har i svensk partipolitik en situation där vi går mot tre ungefär lika stora partier. Två av dessa kan med litet god vilja kallas konservativa. Till dessa kan läggas ett tredje – Kristdemokraterna – vilket dock balanserar farligt nära 4-procentsstrecket. Socialdemokraterna har noterats för en nedåtgående trend från och med Mona Sahlins partiledarskap, och valresultatet 2018 på 28,3 procent var partiets sämsta sedan 1911.
Det faktum att S-partiet under stolpskottet Stefan Löfven fortsätter neråt i opinionsmätningarna indikerar att det närmar sig en europeisk situation: i vissa EU-stater har partiet nära nog totalhavererat medan det i andra till nöds hankar sig fram.
De svenska sossarnas utveckling är ett eklatant exempel på vad Vilhelm Moberg på sin tid slog fast: Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer på programmet – att ta makten och behålla den.
Aningen oroväckande med föreliggande Sentio-undersökning är att galningarna i extremistpartiet MP ökar med 0,7 procentenheter till 5,0 procent, vilket är något bättre än vad partiet brukar få i andra mätningar då man mestadels hamnat under riksdagsspärren.
Mandatfördelningen enligt den här refererade mätningen skrivs till 185-164 i ”konservativ” favör.
Sentio är ett av Norges största och mest respekterade mätinstitut men brukar ofta misstros i Sverige, icke minst beroende på att SD har en tendens att överskattas. Dock skall framhållas att Sentio var det institut som bäst av alla lyckades pricka in SD-resultatet i valet 2014 på 12,9 procent.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 