Posted tagged ‘Norge’

AB/Inizio: Katastrofsiffror för MP och L – det ”konservativa” blocket större än regeringen

13 augusti, 2019

Aftonbladet/Inizio augusti 2019.

I den första opinionsmätningen efter den tämligen regniga högsommarmånaden juli får det så kallade konservativa blocket SD-M-KD mandatmässig majoritet: beräknade 179 riksdagsplatser mot 170 för regeringen och dess stödpartier. Sveigedemokraterna går framåt med 0,3 procentenheter jämfört med den förra mätningen och blir därmed näst största parti.

Inizio: MP rasar vilket ger konservativ majoritet

Socialdemokraterna är som väntat störst med 25, 6 procent, vilket är en marginell ökning om 0,2 procentenheter men fortfarande uruselt i ett historiskt perspektiv. Moderaterna på tredje plats noteras för 19,6 procent, en minskning på 0,1 procentenhet Fjärde största parti blir Centern med 10,3 procent, en ökning på nära 1 procentenhet. Vänsterpartiet får 8,5 procent medan Kristdemokraterna noterar en liten ökning och går nu upp till 7,3 procent.

Verkliga katastrofsiffror blir det för regeringsbärande Miljöpartiet, som antecknas för mätningens i särklass mest omfattande tillbakagång: 3,6 procent är en minskning om 1,4 procentenheter och innebär att MP tappar var fjärde väljare. Även regeringens andra borgerliga stödparti, Liberalerna, hamnar under riksdagsspärrens 4 procent med 3,6 procent, vilket är oförändrat jämfört med Inizios förra prognos.

Vare därmed sagt att L-partiet inte kunnat dra nytta av någon ”Sabuni-effekt” sedan partiledarbytet tidigare i sommar. Kanske inte så konstigt, då Nyamko Sabuni varit praktiskt taget helt osynlig sedan politikerveckan i Almedalen för cirka en månad sedan – många, däribland denna bloggare, uppfattade den nya L-ledarens tal i Visby som föga imponerande.

När det gäller MP är det alldeles tydligt att väljarna, trots att inte så få av dessa oroar sig över det påstådda klimathotet, inte låter sig imponeras av MPs extremt fanatiska miljöpolitik omfattande en rad drakoniska skatter på exempelvis flyg och drivmedel. Någon ”Bolund-effekt” sedan partiet valde ett nytt språkrör kan heller inte förmärkas.

Norges statsminister Erna Solberg och Sveriges energiminister Anders Ygeman.

Det är ett sundhetstecken att det ”konservativa” blocket  – vilket noga taget är ett konservativt-liberalt block – i dag samlar fler väljare än det regeringsbärande blocket. Ändå är det en gåta för mig och säkert många andra att Socialdemokraterna, vars regeringsmedlemmar med få undantag bör betecknas som inkompetenta klåpare, fortfarande kan attrahera runt en fjärdedel av väljarkåren.

Det senaste exemplet är energiminister Anders Ygemans angrepp på Norge och dess statsminister Erna Solberg i kölvattnet efter moskéskjutningen nyligen, där han jämför den borgerliga norska regeringen med nazister. Sverige är redan ett avskräckande exempel i betydande delar av den civiliserade världen. Det sista vi behöver är att en lindrigt begåvad sossepamp skapar kris i umgänget med det grannland vi har mest gemensamt med. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/kJya8A/norges-harda-svar-till-anders-ygeman

 

Anders Fogh Rasmussen sågar det extrema Sverige: ”Svenskarna har blivit tokiga”

22 juli, 2019

Anders Fogh Rasmussen anser att vi svenskar blivit tokiga med vår politiska korrekthet.

Svenskene har gått av hengslene med politisk korrekthet (ungefär: ”Svenskarna har blivit tokiga med sin politiska korrekthet”). https://denkorteavis.dk/2019/nu-anders-fogh-rasmussen-sverige-er-ude-af-kontrol-takket-vaere-politisk-korrekthed/

Så valde den tidigare danske statsministern och NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen att beskriva tillståndet i Sverige då han, i samband med en konferens i Norge, intervjuades av nättidningen Ökonomi. Hela citatet om Sverige lyder:

Svenskarna har blivit tokiga med sin politiska korrekthet. Det är ren galenskap. De har valt en farlig strategi i att isolera Sverigedemokraterna. Vi gjorde det motsatta i Danmark med Dansk Folkeparti. Min tanke är att inkludera alla demokratiska krafter in i förhandlingar och inkludera dem. Därmed blir de mer ansvarsfulla och parlamentariska partier. Det har vi sett hända i Danmark. Det svenskarna gör är helt fel.

Anders Fogh Rasmussen, född 1953, var 2001-09 statsminister i Danmark representerande det liberalkonservativa partiet Venstre. 2009-14 var han generalsekreterare i den västliga försvarsalliansen NATO. Fogh Rasmussen har till skillnad från så gott som alla ledande svenska politiker en akademisk examen (från universitetet i Aarhus). https://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Fogh_Rasmussen

Det är först är på senare tid som Kristdemokraterna släppt litet på sin tidigare aversion mot Sverigedemokraterna. I några sydsvenska kommuner delar även SD och Moderaterna på kommunstyret. I det stora hela förblir dock motståndet mot det Sverige-vänliga partiet, främst av känslomässiga skäl, tämligen kompakt. Att vara emot SD anses på många håll vara viktigare än att ta itu med de överhängande samhällsproblemen.

Det är långt ifrån endast Anders Fogh Rasmussen som anser att Sverige helt förlorat kontrollen över den skenande politiska korrektheten. Den förre NATO-chefens synsätt är vanligt förekommande i de övriga tre nordiska länderna. Aftonbladets utrikesmedarbetare Wolfgang Hansson har den 17 augusti 2018 sammanfattat detta på följande sätt: ”I Sverige betraktar vi oss gärna som ett politiskt framsynt, modernt och öppet land i mittfåran. Men i övriga Nordens ögon är Sverige extremt och ett avskräckande exempel.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngj7Bx/har-ar-sverige-ett-avskrackande-exempel

SDs Jimmie Åkesson och Dansk Folkepartis tidigare ledare Pia Kjaersgaard.

Det enda Sveriges riksdagspartier är helt överens om är att Sverigedemokraterna till varje pris måste stängas ute från inflytande”, fortsätter Hansson och uttrycker exakt samma mening som Fogh Rasmussen. Hansson frågar sig också hur länge denna inställning kan hålla. Svaret på den frågan hittar ni här ovan – KD och i någon mån M har faktiskt lättat litet på isoleringspolitiken gentemot SD.

I övriga nordiska länder talas det ibland bekymrat om ”det svenska tillståndet” där sunt förnuft och måttfullhet hålls tillbaka av PK-hysteri och godhetsfnatt. ”Detta behov av att framstå som god verkar inte finnas på samma sätt i grannländerna”, konkluderar Wolfgang Hansson. Han påminner i sammanhanget om att Sverige 2017 enligt statistik från EU tog emot dubbelt så många asylsökande som Norge, Danmark och Finland tillsammans.

Det är i själva verket en milsvid skillnad mellan hur Sverige och våra nordiska grannländer hanterat systemkritiska partier. Dessa har i övriga länder tagits med i regeringen eller åtminstone i regeringsunderlaget. I Sverige råder i stort – med undantag för nämnda exempel – en panisk skräck för SD. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/11/en-nordisk-jamforelse-installningen-till-systemkritiska-partier-och-en-skrammande-framtid/

Även i länder såsom Ungern och USA ses Sverige som ett avskräckande exempel. Massinvandring med åtföljande problem som skenande kriminalitet, utanförskapsområden, hedersvåld, gruppvåldtäkter, okontrollerade gängkrig med dagliga mord, tilltagande islamisering och antisemitism, obefintlig respekt för kvinnor, äldre och djur, icke fungerande vård, skola och omsorg, organiserat tiggeri, poliser som hellre tjoar i Pride-parader än bekämpar brott etcetera är ingenting som våra europeiska grannländer önskar sig. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6911077

Jag finner det svårt att klandra dem för den inställningen.

När Per Albin vägrade norske kungen fri lejd genom Sverige

16 maj, 2019

S-kritiska SD-affischer inför EP-valet.

”Det är inte första gången som Sossarna hjälper Tyskland att ta över Europa.”

Så lyder en del av Sverigedemokraternas kampanj inför valet till Europaparlamentet. Även om denna valslogan är hårdragen är den inte osann. Socialdemokraternas intog före och under första delen av Andra världskriget en påtagligt undfallande attityd gentemot Tredje riket.

Det finns gott om väl dokumenterade exempel. En rent socialdemokratisk regering krävde efter det tyska Anschluss av Österrike 1938 att naziregimen i Berlin skulle stämpla ”J” i judiska flyktingars pass. Dessa nekades komma in i Sverige och hamnade i många fall sedan i förintelselägret Auschwitz i den tyskockuperade delen av Polen. När sedan kriget kommit igång gjorde den av Socialdemokraterna dominerade samlingsregeringen en rad eftergifter gentemot Tyskland.

Exempelvis censurerades och/eller beslagtogs tyskkritiska publikationer såsom Trots Allt!, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Eskilstuna-Kuriren  Skriftställaren Ture Nerman, som var chefredaktör för och grundare av Trots Allt!, fängslades. Tyska trupp- och vapentransporter till olika krigsskådeplatser tilläts passera svenskt territorium. Export av malm och kullager från svenska företag spelade en avgörande roll för de tyska krigsinsatserna. När det började gå dåligt för Tyskland i kriget morskade dessbättre sosseriet upp sig något.

När Sverigedemokraterna påminner om Socialdemokraternas mörka historia slår dessa ifrån sig och försöker patetiskt nog få det till att S var den ledande antinazistiska kraften under kriget. Förmågan att erkänna och lära sig något av historiska missgrepp är lika med noll.

S fortsätter vägra att erkänna sin mörka historia

Jag tänkte i den här bloggtexten ta upp en måhända mindre men ändock nog så talande incident som visar vilka prioriteringar den av Per Albin Hansson ledda regeringen de facto hade. När Tyskland invaderade Norge (och Danmark) den 9 april 1940 bestämde sig Norges konung Haakon VII (1872-1957) att tillsammans med sin familj fly landet, då han inte genom sin närvaro ville ge legitimitet åt den nazistiska lydregimen ledd av landsförrädaren Vidkun Quisling.

När kung Haakon, jagad av tyskt stridsflyg och tyska trupper, anlände till gränsen mot Sverige nära Särna i Dalarna och ville få fri lejd för sig och sin familj genom Sverige sade statsminister Per Albin Hansson (S) blankt nej med instämmande av den tyskvänlige Gustaf V. Jag låter historieskrivaren Herman Lindqvist berätta hur det förhöll sig:

Per Albin meddelade att kungen skulle interneras omedelbart eftersom tyskarna annars kunde tro att vi var på Norges sida i kriget. Bestört återvände den jagade norska kungafamiljen tillbaka till kriget. Kungen lyckades senare ta sig ut  med brittisk hjälp, men den norska kungafamiljens bitterhet mot Sverige skulle sitta i till långt fram i vår tid. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/qnPaOL/per-albin-hansson-vagrade-ge-den-norske-kungen-fri-lejd

Haakon VII regerade Norge 1905-57.

Haakon (Håkon) VII föddes som prins Carl av Danmark och anlände till Norge efter frigörelsen från Sverige 1905. Han regerade sedan till sin död 1957, då han efterträddes på tronen av sonen Olav. Åren 1940-45 tillbringade han tillsammans med sin familj som landsflyktig i England, dit även den legitima norska regeringen tog sin tillflykt. När konung Haakon återvände till Norge och Oslo i juni 1945 hälsades han välkommen av en stor och entusiastisk folkmassa. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5kon_VII_av_Norge

Den norska kungafamiljens bitterhet gentemot Sverige skulle sitta i lång tid framöver, något som är mer än förståeligt. Den skulle knappast ha hållit med om att den svenska socialdemokratin var den starkaste antinazistiska kraften i Sverige.

Glömda svenska fotbollshjältar (10): Yngve Brodd hade högre målsnitt än Zlatan

6 maj, 2019

Yngve Brodd: tolv mål på 20 A-landskamper.

Yngve Brodd kallades en gång av den legendariske sportjournalisten Lennart ”Duke” Crusner ”den av svenska experter mest undervärderade av alla stora spelare genom tiderna”. Brodd avverkade 20 A-landskamper 1952-63 med tolv mål som resultat. Det innebär att han hade högre målsnitt än Zlatan Ibrahimovic, som gjorde 62 mål på 116 landskamper: 0,60 mot 0,53. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yngve_Brodd

Rolf Yngve Brodd föddes i Seglora i Älvsborgs län (Västergötland) 1930 och avled i Göteborg 2016. Han spelade som junior i Rydals GoIF innan han som senior enrollerades i Fritsla IF i division IV 1951, där han sprutade in mål. Han värvades snart över till allsvenska Örebro SK, som han representerade 1951-53. En kuriositet är att Brodd värvades till ÖSK som bandyspelare, där han också blev allsvensk. Han gjorde i ÖSK-tröjan sju mål på 19 matcher.

Efter bara tre veckor och fem allsvenska matcher fick Yngve Brodd förtroendet att ikläda sig den blågula landslagsdressen – debuten kom i 0-0-matchen mot Nederländerna 1952. Han fick sedan en plats i det svenska representationslaget i de olympiska spelen 1952, där Sverige tog brons. Brodd gjorde från sin position som vänsterinner tre mål i OS-turneringen – två mot Norge (4-1) och ett i kvartsfinalen mot Österrike (3-1). https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1952

Sedan dröjde det inte länge innan Brodd, i likhet med ett flertal andra svenska OS-spelare, blev professionell. Till skillnad från de flesta andra svenska proffs, vilka slog upp bopålarna i Italien, hamnade emellertid Yngve Brodd i Frankrike och Toulouse FC, som han representerade 1953-56. Från Toulouse värvades Brodd till FC Sochaux-Montbéliard (1956-59) men återvände till Toulouse, där han avrundade sin proffskarriär 1962.

På sammanlagt 229 proffsmatcher i Frankrike svarade Yngve Brodd för 75 fullträffar.

Tre mål och en bronsmedalj blev det för Yngve Brodd i Helsingfors-OS 1952.

Det hade blivit många fler landskamper för Yngve Brodd om inte proffsspel utomlands under större delen av 1950-talet av Svenska fotbollförbundet betraktats nära nog landsförräderi. Proffsen sågs som svikare som sålt sin själ för pengar. Inför VM på hemmaplan 1958 togs proffsen dock till nåder med synnerligen lyckat resultat: Sverige tog silver efter 5-2 förlust mot Brasilien i finalen. Brodd blev dock inte uttagen i VM-truppen, vilket upprörde många bedömare.

När det drog ihop sig till VM i Chile 1962 blev Yngve Brodd emellertid åter aktuell i landslagströjan. Han gjorde ena målet i första kvalmatchen mot Belgien på hemmaplan 1960, som Sverige vann med 2-0. I segermatchen mot Schweiz (4-0) hemma 1961 var Brodd inte med. I returen mot Belgien (2-0) på bortaplan svarade Brodd för båda målen. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

I det läget såg det ljust ut för Sverige: tre segrar på lika många matcher och 8-0 i målskillnad. Det blev dock ingen Chile-resa för blågult 1962 – Schweiz vann returmötet på hemmaplan med 3-2 efter en fullträff av Brodd. Efter fyra matcher hade Sverige och Schweiz båda sex poäng med Sverige på den överlägset bästa målskillnaden: 10-3 mot 9-9. Enbart poängen räknades dock varför det kom till skiljematch.

I skiljematchen mellan Sverige och Schweiz i Berlins olympiastadion hösten 1961 föll vi med 2-1 sedan Yngve Brodd gjort det svenska målet. Således totalt fem kvalmål av bäste svenska målskytten Yngve Brodd, som synes dock till ringa nytta. I VM i Chile gjorde sedan Schweiz stort fiasko.

IFK Göteborgs allsvenska elva under första halvan av 1960-talet. Yngve Brodd i nedre raden längst till höger.

Efter den lyckosamma proffskarriärens avslutande blev Yngve Brodd spelande tränare i IFK Göteborg 1962-64. På 47 allsvenska matcher gjorde han elva mål. Efter sin bana som spelare blev Brodd tränare i Blåvitt och gjorde därefter ett inhopp som tränare i Örgryte IS 1973.

Yngve Brodd var gift och fick två döttrar. Han gjorde sig känd som en förnämlig spelare och god kamrat. Efter hans död avgav kollegan i IFK Göteborg, Owe ”Fiskar-Owe” Ohlsson, följande omdöme: ”Han var fantastiskt duktig som fotbollsspelare och polare. Man märkte att han hade en omtanke och aldrig var självisk…en riktig kämpe.” https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/a2qRLE/forre-storspelaren-yngve-brodd-dod

Det blev även två B-landskamper (ett mål) för den slitstarke och samtidigt tekniske Yngve Brodd. Han var utbildad målarmästare men avvecklade yrkeskarriären när fotbollsframgångarna kom.

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

20 mars, 2019

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

Glömda svenska fotbollshjältar (I): Erik Börjesson – dribbler och målspruta

30 november, 2018

Sveriges fotbollselva i OS i Stockholm 1912. Erik Börjesson andre man från vänster i främre raden.

När jag här inleder en serie på min blogg om glömda svenska fotbollshjältar faller det sig naturligt att inleda med vår allra första storstjärna: Erik Börjesson (1886-1983). Den 1 december var det jämnt 130 år sedan han föddes. https://www.svenskalag.se/jonseredsif/sida/20832/erik-borjesson

Erik Oskar Börjesson föddes i Jonsered utanför Göteborg. Hans första klubb blev Jonsereds GoIF. Därefter övergick han till att spela omväxlande i IFK Göteborg och Örgryte IS. Han blev svensk mästare med IFK 1908 och 1910.

Börjesson spelade centerforward i Sveriges allra första fotbollslandskamp, vilken spelades mot Norge i Idrottsparken i Stockholm den 12 juli 1908. Sverige vann med 11-3 och ”Börje” gjorde hela fyra mål. Det skulle med tiden bli 14 mål på 17 landsmatcher, varav två i den prestigefyllda matchen mot Tyskland i Hamburg 1911 som Sverige vann med 3-1. Erik Börjesson blev omsider ”stor grabb” och olympier i Stockholms-OS 1912.

Deltagandet i de olympiska spelen på hemmaplan blev nu ingen större succé för det svenska fotbollslandslaget. Premiärmatchen mot Nederländerna slöt med 3-4-förlust; Börjesson gjorde ett mål på straff. I en tröstmatch mot Italien förlorade de svenske med 1-0. Börjesson uttogs inte till den första svenska OS-turneringen i London 1908, troligen därför att han uppfattades som jobbig då han krävde ekonomisk ersättning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1912

2004 invaldes Erik Börjesson i Svensk fotbolls Hall of Fame som nummer 12. Motiveringen lydde: ”Den ene av det första decenniets två legendarer – ‘Köping’ var fältherren – ‘Börje’ bollgeniet och dribblern, men även skytten.”

Med ”Köping” avses Kalle ”Köping” Gustafsson (1888-1960), som inledde sin karriär i Köpings IS men sedan värvades till Djurgårdens IF. ”Köping” spelade 32 landskamper, gjorde på dessa 22 mål och deltog i OS 1908, 1912 och 1920. Han blev det svenska landslagets allra första målgörare i premiärlandskampen mot Norge.

Erik Börjesson var starkt kritisk till att landslagsspelare vid denna tid fick en minst sagt mager ekonomisk ersättning för sin medverkan, vilket är en förklaring till att det inte blev fler än 17 landskamper för vår största stjärna. Han såg emellertid till att han fick viss om än blygsam ersättning, något som ledde till att han blev avstängd för brott mot amatörbestämmelserna 1919.

Avstängningen togs dock tillbaka och ”Börje” kunde fortsätta sin karriär till 1920, då han lade skorna på hyllan. 1923 gjorde han dock come-back, nu som spelande tränare i Örgryte IS och fortsatte ytterligare några år.

Erik Börjesson. 17 landskamper, 14 mål.

Erik Börjesson har beskrivits som hemkär, vilket sannolikt är ytterligare en anledning till att han avböjde landslagsspel vid flera tillfällen. En gång skall han ha avstått från landslagsspel därför att han inte ansågs sig ha råd att införskaffa en ny kostym vilket hade krävts. Han avböjde även ett anbud från Liverpool FC i England att bli vårt första fotbollsproffs efter en match 1914. Erik Börjesson arbetade under hela sitt yrkesliv vid bruket i Jonsered.

På fotbollsplanen var han en stor individualist men politiskt stod han långt till vänster och lutade mot kommunismen. Han var även nykterist av ekonomiska och hälsorelaterade skäl och deltog ogärna i banketterna efter landskamperna.

När sonen Reino Börjesson (född 1929) som högerhalv blev silvermedaljör för Sverige i fotbolls-VM på hemmaplan 1958 var Erik Börjesson mäkta stolt. Reino representerade Jonsereds IF, IFK Göteborg och Norrby IF under sin karriär. Erik och Reino Börjesson är en av två konstellationer far-son i svensk landslagsfotboll. Den andra består av Henry ”Garvis” Carlsson och Björn ”Lill-Garvis” Carlsson.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Reino_B%C3%B6rjesson

Om en möjlig ubåt utanför Lidingö och ÖBs (brist på) information

9 november, 2018

Den sovjetiska ubåten U-137 på grund i Karlskrona skärgård 1981.

Den 28 juni i år observerades aktiviteter i farvattnet på Askrikefjärden utanför Bosön på norra Lidingö av ett stort antal personer, En seglingsinstruktör tog med sin mobiltelefon en film av det aktuella föremålet som av personer på plats tolkades som en ubåt. Observationsplatsen är för övrigt belägen i närheten av den villa Rysslands ambassadör hyr sedan i våras. https://www.expressen.se/nyheter/mobilfilm-visar-film-pa-misstankt-ubat/

Denna bedömning fick stöd av flera experter. Tomas Ries, lektor vid Försvarshögskolan, citeras i Expressen den 25 oktober: ”Om man inte kan se tydligt att det är något normalt, då är egentligen den enklaste slutsatsen att det är tornet på en ubåt.”

Tomas Ries konstaterar att det observerade föremålet troligen är en mindre, dieseldriven ubåt som endast ett fåtal länder förfogar över. Norge är ett sådant land, en möjlighet som Ries av goda skäl avvisar. Ett annat land som bevisligen har en mängd farkoster av nämnt slag är Ryssland. Ries: ”Det sannolika är att det skulle vara en rysk ubåt.”

Denna bedömning delas av säkerhetsexperten Joakim von Braun, som i Expressen citeras: ”Ryssland och tidigare Sovjetunionen har bedrivit sådan här verksamhet sedan 50-talet.” Det troligaste är att den ryska ubåten – förutsatt att det var en sådan som observerades – ägnade sig åt inhämtning av underrättelser i anslutning till Stockholms skärgård.

Efter den inledande uppståndelsen kring den möjliga ubåten utanför Lidingö – försvarspolitikern Allan Widman (L) menade exempelvis att uppgifterna var ”häpnadsväckande” – ebbade det hela mer eller mindre ut ett tag . Några förklaringar från försvarsmakten hördes heller inte av. Förrän dryga fyra månader efter incidenten, då ÖB Micael Bydén kategoriskt uteslöt möjligheten att vi kränkts av en rysk eller annan ubåt.

Joakim von Braun: ”Ryssland och tidigare Sovjetunionen har bedrivit sådan här verksamhet sedan 50-talet.”

Bydén citerades i Aftonbladet efter att ha informerat riksdagens försvarsutskott ”Jag kan konstatera med säkerhet att det inte var någon ubåt. Det var ingen främmande undervattensverksamhet.” Bydén påstår även att försvaret har en ”tydlig och säker uppfattning om vad det var för verksamhet”. ÖB vägrar dock att avslöja hur man kommit fram till den slutsatsen, officiellt därför att han inte vill avslöja vilka metoder som använts för att nå denna slutsats. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P3JMjX/ob-det-var-ingen-ubat

Vad som kan konstateras är att ÖB och försvarsmakten dröjt orimligt länge med att kommentera undervattensaktiviteterna utanför Bosön, vilka alltså observerades av ett stort antal personer varav merparten deltog i en seglingskurs. När sedan ÖB Micael Bydén tar bladet från munnen gör han det på ett rumphugget och föga informativt sätt sätt som väcker tvivel i alla fall hos denna bloggare.

Den i mina ögon mest sannolika förklaringen till ÖBs ovilja att berätta hela sanningen kan delas in i två delar. Dels vill försvaret inte riskera att drabbas av en ny ubåtsdebatt om minkar eller stockar i vattnet som kan kasta ett löjets skimmer över vårt närmast obefintliga ubåtsskydd. Dels vill man inte riskera att i onödan reta upp Ryssland, som  i realiteten är det enda land som skulle skicka in ubåtar i svenska farvatten.