Posted tagged ‘Normandie’

Vikingarna: mördarmaskiner och plundrare men också handelsmän och statsbyggare

30 november, 2016

A furore Normannorum libera nos, Domine! (För nordmännens raseri bevare oss, milde Herre Gud!)

Denna bön bads i nordfranska kloster och kyrkor och syftar på de så kallade vikingarna, det vill säga våldsverkande men även handlande och statsbyggande nordbor från Sverige, Norge, Danmark och Island. Dessa gjorde den europeiska världen från Britannien och Irland i norr till Konstantinopel i söder osäker från slutet av 700-talet till mitten på 1000-talet. Vikingatiden har även kallats Nordens första storhetstid.

vikings-attack-lindisfarne
Illustrationen visar hur det kan ha sett ut då en nordman slår ihjäl en munk i Lindisfarne den 8 juni 793.

Vikingatiden kan sägas ha inletts med att besättningarna på tre krigsfartyg norrifrån attackerade en hamn i Dorchester på den engelska sydkusten i slutet av 780-talet. Det officiella startskottet för vikingaplundringarna brukar dock anses ha avlossats den 8 juni år 793 i Herrens år, då hundratals vilda nordmän klev i land på den ö – i dag kallad Holy Island – där biskopssätet och klostret Lindisfarne var beläget. http://varldenshistoria.se/kultur/guider/har-borjade-vikingatiden

Lindisfarne hade år 635 anlagts av den irländske munken Aidan på order av konung Oswald i Northumberland. Det blev högkvarter för den kristna mission som riktades mot det dåtida kungadömet Mercia. En berömd munk blev den senare abboten och ärkebiskopen Sankt Cuthbert. Mer om Lindisfarne här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindisfarne

Platsen skulle plundras om och om igen innan den slutligen övergavs. Biskopssätet hade då flyttats till Durham i det inre av fastlandet. I dag finns på Holy Island, som vid ebb har landförbindelse med det engelska fastlandet, klosterruiner samt en slottsbyggnad som stod klar 1550. Ön är numera framförallt ett omtyckt tillhåll för ornitologer på grund av det rika fågellivet.

aidan_of_lindisfarne
Sankt Aidan av Lindisfarne.

Nordmännen högg med sina yxor och svärd ihjäl ett stort antal av de fromma munkarna, vilka tillbringade dagarna med att bedja, hålla gudstjänster, skriva av och illustrera bibeltexter, sjunga psalmer och arbeta i trädgården där de odlade bland annat medicinalväxter. De klosterbröder som icke ljöt döden flydde hals över huvud medan de norröna våldsmännen lade beslag på allt de kunde finna i fråga om dyrbarheter.

Den vilda attacken slog självklart ned som en bomb i hela den kristna världen. 13 år senare, 806, drabbades klostret Columbus på ön Iona i Inre Hebriderna utanför Skottlands nordvästkust av samma öde som Lindesfarne. Här lämnade nordborna intet åt slumpen utan alla munkar på platsen mördades. Vikingatågen ägde rum mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt, då den kristna missionen spred sig allt längre norrut och utmanade de människor som fortfarande trodde på den gamla fornnordiska mytologin inklusive gudagestalter såsom Oden, Tor, Frej med flera.

På 800-talet sändes den nordtyske munken Ansgar till Birka på Björkö i Mälaren med målsättningen att omvända svearna till tron på ”Vite Krist”, som Kristus kallades av nordborna. Han fick under första resan god kontakt med konung Björn och tilläts uppföra en kyrka, där de troende kristna kunde bedja och förrätta andakter. Vid sin andra resa kunde Ansgar dock till sin sorg konstatera, att den kristna tron befann sig på tillbakagång. http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

img_1506
Runsten i Järnvägsparken i Södertälje. Texten från 1000-talet handlar om Holmfast och Rodälv vilka kommit hem sedan de ”voro österut”. Foto: Tommy Hansson

Det skulle dröja ytterligare ungefär 300 år innan kristendomen var etablerad som dominerande troskoncept i vad som nu är Sverige. Detta skedde delvis med tillhjälp av missionärer från de tyska och brittiska områdena, men också genom att den nya tron medfördes och förkunnades av hemvändande vikingar. Dessa icke endast berördes av det kristna kärleksbudskapet utan  insåg också att kristendomen – som nu omfattades av stora delar av den civiliserade världen – var förmånlig sedd ur ett mellanfolkligt och handelsmässigt perspektiv.

Den förste svenske konung som lät döpa sig var Olof Skötkonung, son till Erik Segersäll; dopet skall enligt den vanligaste historiska traditionen ha ägt rum vid Husaby källa i Västergötland år 1008 och utförts av den engelske missionären Sigfrid. Kung Olof var nu noga taget inte den förste svenske monark som lät döpa sig till den kristna religionen – det hade hans far Erik gjort tidigare.  Olof var dock först att hålla fast vid kristendomen intill sin död. http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/kungar/vikingatid/os-kristnandet.htm

Det är alldeles uppenbart att de av våra förfäder som drog ut på vikingatåg – alla gjorde ju inte det, de flesta som bebodde våra trakter stannade kvar hemma och brukade jorden samt skötte kreaturen – var av ett helt annat kynne än våra dagars lättkränkta och feminiserade svenskar. Vad de än var så inte var de några veklingar. Som vi sett ovan tvekade de inte att ta för sig med understundom extremt brutala metoder.

Här sången ”Här kommer det en viking” framförd av Sigge Fürst och med text av Eric Sandström: https://www.youtube.com/watch?v=AfPOqcLCFXA

De mest vildsinta vikingarna ingick i en elitstyrka som kallades bärsärkar, alternativt ulvhednar, vilka eggat fantasin hos många historiker och historiskt intresserade genom åren och givit upphov till en mångfald teorier. Bland annat har det spekulerats i att bärsärkarna skulle ha inmundigat små mängder av den giftiga röda flugsvampen innan det var dags för strid, men det är det numera få som tror. https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4rs%C3%A4rk

De vikingatida krigshandlingarna inleddes som framgått ovan i engelska Dorchester på 780-talet. Därefter följde en drygt 250-årig historia av såväl krig, oprovocerade brutala övergrepp som fredlig handel i både öster och väster. Enligt tidigare historiskt synsätt var det vikingar från Sverige som färdades i österled medan danskar, norrmän och islänningar drog västerut. Numera anses denna teori förlegad – de geografiska aktiviteterna var i stort jämnt fördelade mellan de nordiska folkslagen.

13708159_901823926589149_7532972431847693393_o
Travis Fimmel som Ragnar Lodbrok i Vikings.

845 angrep vikingar Hamburg och anställde stor förödelse. Samma år samt 857 och 885-86 gav man sig på Paris. Angreppet 845 skall möjligen ha anförts av den legendariske hövdingen Ragnar Lodbrok, som lät hänga 111 av Paris försvarare. En särskilt innovativ vikingahövding av dansk eller norsk härkomst var Rollo, vilken tilläts etablera sig i Frankrike i utbyte mot att han försvarade landet mot vikingaangrepp.

Han utsågs småningom till greve av Rouen och anses ha varit den förste hertigen av Normandie under namnet Robert I. Rollo är anfader till Englands förste normandiske kung, Vilhelm erövraren, som tog landet i besittning efter slaget vid Hastings 1066. Rollo levde mellan cirka 845 och cirka 930. Slutet på vikingatiden kan fixeras till år 1066, då den norske monark som kallats Harald hårdråde åkte på pumpen mot den engelske kungen Harold Godwinson. Den senare var den siste saxiske kungen i England, eftersom han kort efter slaget vid Stamford Bridge dödades i slaget vid Hastings som förde normanderna till makten.

Här följer en lista över de viktigaste vikingatida krigshandlingarna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Vikingatida_krigshandlingar

Om vikingarna finns ett antal mer eller mindre efterhängsna myter. Den vanligaste torde vara den om vikingahjälmarna med horn på. Avbildningar på till exempel Bayeux-tapeten, som framställer slaget vid Hastings, och de sällsynta hjälmfynd som gjorts ger dock vid handen att vikingahjälmarna varit hornlösa och toppiga. Avbildningar av figurer med hornhjälmar har dock hittats, men dessa anses snarare avbilda mytologiska gestalter såsom den fornnordiska mytologins övergud Oden.

219712715_82ec6434-7bd2-4123-87a2-1f37d8d7357c
Kvinnliga krigare – så kallade sköldmör – spelade en stor och viktig roll i vikingahärarna.

Den populära TV-serien Vikings, vars handling kretsar kring Ragnar Lodbrok-gestalten (som spelas av australiensaren Travis Fimmel), å sin sida visar vikingar vilka strider utan hjälm. Över huvud taget är det uppenbart att Vikings, låt vara välgjord och delvis historiskt korrekt, tar sig betydande historiska friheter där exempelvis Rollo blir till Ragnars bror. En annan TV-serie med vikingamotiv är The Last Kingdom som skildrar dels kampen mellan de dåtida engelska kungarikena, dels alla dessa rikens kamp mot vikingarna.

I Vikings framgår tydligt att kvinnor, kallade sköldmör, kunde spela väl så viktiga roller i krigiska situationer som män. Enligt nyare forskarrön baserade på vikingagravar skall emellertid kvinnorna ha spelat en ännu mer framträdande roll än vad Vikings antyder. Kanske så många som hälften av alla vikingakrigare har varit kvinnor. http://www.newsner.com/stereotypen-om-vikingar-krossad-ny-forskning-halften-av-krigarna-var-kvinnor/om/nyheter

Jag har tidigare under mina arkeologistudier för länge sedan sysslat en del med vikingatiden, även om jag var mer intresserad av bronsåldern. De nämnda TV-serierna har medfört ett uppsving för intresset för min del. Nyligen skaffade jag mig således boken Vikingar – myt och verklighet. Nordens första storhetstid, vilken är en av Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB) moderniserad version av klassikern Nordens första storhetstid: omkring 800-1066 med lärarinnan Anna Sandström som författarinna och utkommen 1894.

Boken, med förord av den historiske författaren Ulf Sundberg, kan varmt rekommendera för den som vill få en lättfattlig sammanfattning av vikingarna och deras härnadståg samt icke minst inbördes strider i form av exempelvis slaget på Fyrisvallarna 885 och slaget vid Svolder år 1000.

img_1597
SMBs nyutgåva av Anna Sandströms bok om vikingar kan rekommenderas. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste det sägas att vikingarna var mycket mer än råa och ibland omänskliga mördarmaskiner och plundrare (ty det var de verkligen). Dessutom var de slavhandlare och sålde 801 för första – men ingalunda sista – gången kristna fångar som slavar till muslimska handelsmän. De var även, som jag framhållit ovan, skickliga handelsmän och var mera är: framgångsrika nationsbyggare som var inblandade i Rysslands, Irlands och Englands tillblivanden.

Det tycker jag vi hedrar dessa våra förfäder för genom att samfällt lyfta på våra hornlösa vikingahjälmar och skåla i den honungssötade drycken mjöd. De var inte alla gånger Guds bästa barn – men de var våra killar och tjejer, och vi skulle tveklöst behöva litet mer av deras anda i dagens förvekligade Sverige!

Annonser

Påven Franciskus bagatelliserar islams våld mot kristna

2 augusti, 2016

4706
Franciskus: ”Det är inte rätt att identifiera islam med våld.”

Påven Franciskus har gjort det igen. Bluddrat och dabbat sig. Den här gången har han hävdat att islam egentligen är en fredlig religion.

Det var ombord på planet på väg hem från Polen, där han befann sig 27-31 juli för en ”pilgrimsresa” som bland annat omfattade ett besök i det nationalsocialistiska förintelselägret Auschwitz, som påven Franciskus I som svar på frågor från medföljande reportrar utlät sig om islams förmenta fredlighet.http://www.aljazeera.com/news/2016/08/pope-francis-identify-islam-violence-160801181546399.html

”Det är inte rätt att identifiera islam med våld”, menade påven. ”Det är inte rätt och det är inte sant.” Kort tid innan påven yttrade detta hade den 84-årige franske prästen Jacques Hamel fått halsen avskuren av två islamister i en katolsk kyrka i Saint-Etienne-sur-Rouvray i Normandie i norra Frankrike.

index
Den katolske prästen Jacques Hamel blev martyr för den kristna tron.

Istället för att hylla den mördade franske prästen som en martyr för kristendomen gjorde den romersk-katolska kyrkans överhuvud sitt bästa för att bagatellisera det islamistiska prästmordet (min översättning från engelskan):

Jag tycker inte om att tala om islamiskt våld varje dag, när jag går igenom tidningarna ser jag våld. Och dessa är döpta katoliker. Om jag talar om islamiskt våld, då måste jag också tala om katolskt våld.

Fundera en stund på detta och gör därefter en bedömning av påvens intellektuella utförsgåvor. Franciskus jämför alltså vanliga brottsliga handlingar begångna av personer som är katoliker med ideologiskt betingade omänskligheter som utförs dagligen av fanatiskt troende muslimer och riktas mot påvens egna trosfränder. Detta är givetvis med alla mått mätt en fullständigt orimlig jämförelse, dock tydligtvis inte för katolicismens överhuvud.

Fader Jacques Hamel var en i sin församling mycket uppskattad präst, som egentligen skulle ha gått i pension vid 75 års ålder men fortsatte av ideella skäl långt upp i och över 80-årsåldern. Nunnor som bevittnade mordet har informerat om att fader Hamel tvingades knäböja inför sina mördare medan dessa läste en muslimsk bön innan de på sedvanligt islamiskt maner skar halsen av sitt offer. DAESH/IS/ISIS har tagit på sig ansvaret för illgärningen.

ISbildtre
Övertygade muslimer utför dagligen våld och mord mot troende kristna.

Den franska katolska tidningen La Vie har skrivit om Jacqus Hamels livsverk och fastslagit att han måste betraktas som en martyr. http://www.lavie.fr/religion/catholicisme/jacques-hamel-cure-de-campagne-et-martyr-26-07-2016-75067_16.php Det sägs att han kom väl överens med muslimer i sin hemstad men inte deltog i de interreligiösa samtal som förekom.

När påven Franciskus uttalade sig om mordet på Hamel talade han i svepande ordalag om att ”Världen befinner sig i krig eftersom den har förlorat freden, men det är inte ett religiöst krig.” http://edition.cnn.com/2016/07/27/europe/france-church-attack-aftermath/

Enligt påven finns det inga skäl att peka ut islam som en särskilt våldsam religion, emedan ”nästan alla religioner” har ”små grupper av fundamentalister”. ”Små grupper av fundamentalister”... om vi försiktigt räknar med att kanske tio procent av världens muslimer är fundamentalister så ger det cirka 150 miljoner blodtörstiga fanatiker!

Tyvärr gav Franciskus vidare inga exempel på mord och andra våldsamheter i religionens namn från kristna, buddhistiska eller judiska trosutövare i vår samtid. Något som i och för sig är förståeligt, eftersom det inte finns några sådana exempel.

pes_195655
Manuel II Palaiologos bar vittne om islams våldsamhet.

Franciskus tycks inte ha genomgått ens en grundkurs i islamisk historia. Om så hade skett skulle han ha upptäckt, att islams spridning i världen har skett inte genom fredligt missionerande utan genom hänsynslösa och blodiga erövringskrig. Hans företrädare, Benedictus XVI, hade bättre koll och citerade i ett uppmärksammat tal bland annat den bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos (1350-1425):

Visa mig det nya som Muhammed har kommit med och du skall se bara våld och omänsklighet, som exempelvis hans uppmaning att sprida tron med svärdets hjälp. http://sv.danielpipes.org/9341/pave-benedikt-xvi-kritiserar-islam

Manuel hade naturligtvis alldeles rätt. Muhammeds religion islam är i grunden ett hopkok på kristna och judiska ingredienser med tillsatser såsom hallucinationer, pedofili, kvinnokränkningar och våldsretorik.

Kristna är i dag världens mest förföljda religiösa grupp vars anhängare varje dag mördas och massakreras i Mellanöstern. Detta medan ledaren för den största kristna inriktningen ägnar sig åt att bagatellisera det våld som utövas av deras banemän. Det är för ynkligt. Föga oväntat hånas han och alla andra som tror att islam är fredligt för sin dumhet i ISIS egen tidning: http://patriottribune.com/43914/isis-mocks-people-islam-peaceful-religion/

 

 

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

13 oktober, 2013

NACKA OCH KUNGENGustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

hyland-erlander-683Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

1236464_520_278Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

untitledDwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

nikita_unChrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

ingemar_floyd2Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

1672579_520_290”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

250px-Olle_MollerDömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

1101540329_400Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.