Södertäljeprofiler (IV): Carl Michael Bellman

Carl Michael Bellman avkonterfejad av Per Krafft 1779.

Carl Michael Bellman (1740-95) föddes och dog i Stockholm men har genom sin respektlösa visa ”Magistraten uti Tälje” ändå en viss anknytning till vår stad. Bakgrunden till Bellmans nidvisa lär ha varit att han skall ha blivit utkastad från en krog i det dåtida Södertälje.

Kontentan av Bellmans sång om de styrande i Södertälje är att stadens svin tagit plats i magistraten, vilken utövade såväl det politiska som juridiska styret i staden. Påståendet saknade inte helt verklighetsbakgrund – Södertälje var illa beryktat för att svin sprang lösa i stadens centrala delar och bland annat bökade på kyrkogården och ofredade resenärer som gjorde uppehåll i staden.

Svin i magistraten. Visan kom att inrangeras som nummer 33 i Bellmans sångsamling Fredmans sånger, som utkom 1791, ett år efter tryckningen av den mer berömda Fredmans epistlar. Länken här går till ett körframförande exekverat av kören Vox Humana av ”Magistraten uti Tälje”: https://www.youtube.com/watch?v=mde_n7CDzjI

Visans text lyder:

Magistraten uti Tälje fiker
att vid riksdan vinna få justis;
varje rådman uti staden skriker
jämrar sig nu över prejudis.
Man kan tänka, saken är också viktig,
hela rådstun pliktig
att ge kontraplan.
Man tror ej att saken snart avstannar
rädslan nu förbannar
varje galt i stan.

Saken var den: när rätten skulle sitta
en ganska sträng och svår question
kom en sugga, fram vid bordet titta
satte sig vid preses sans facon.
Preses steg då upp och komplimentera,
sade intet mera
än: ”Gack ut, din fan!”
”Nej”, sa suggan, ”jag har så bedrivit
att jag också blivit
rådman här i stan.”

Jag vet inte hur den politiska och juridiska menigheten i Södertälje ställde sig till Bellmans äreröriga rader, som ju dock måste sägas ha givit vår kära stad en viss berömmelse. Särskilt road torde den dock inte ha varit. Mer om Fredmans sånger här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredmans_s%C3%A5nger

Bellman enligt Johan Tobias Sergel.

Gustaf III:s revolution. Carl Michael Bellman räknas till våra nationalskalder och har spelat en stor roll för språket och litteraturen i Sverige. Han har kallats ”Nordens Anakreon” efter den antike grekiske skalden, som levde omkring 582-485 före Kristi födelse och likt Bellman diktade om sällskapslivets, dryckenskapens och kärlekens fröjder. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Michael_Bellman

Bellman, som var äldst i en barnaskara om 14 syskon, föddes i Stora Dauerska huset vid Hornsgatan på Södermalm i Stockholm. Fadern, Johan Arendt Bellman den yngre, var lagman och sekreterare i slottskansliet. Modern, som Bellman avgudade, hette Catharina Hermonia. Farfadern, Johan Arendt Bellman den äldre, var professor i latin.

1758 påbörjade Carl Michael studier i Uppsala men uppgav snart dessa. Han fick därefter anställning som extra ordinarie tjänsteman vid Riksbanken men tog sin tillflykt till Norge 1763 på grund av anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Bellman var dock snart tillbaka i Sverige och Stockholm.

Konung Gustaf III:s lyckade statskupp 1772 innebar ett verkligt lyft i Bellmans karriär. Han tog ställning för Gustaf III:s revolution. Från 1775 tilldelades han en pension om 100 daler som hämtades direkt ur kungens egen handkassa, och 1776 fick Bellman anställning som sekreterare vid Nummerlotteriet med en årslön på 1000 daler silvermynt. Om statsvälvningen 1772 här:  http://historiesajten.se/handelser2.asp?id=7

Fredmans epistlar har givits ut i otaliga upplagor. På bilden mitt eget tummade och nötta exemplar. Foto: Tommy Hansson

Bellman blev nu en viktig förmedlare av propaganda till förmån för Gustaf III. Detta medförde bland annat att han tvingades tona ner det ganska grova och mustiga språk som ofta präglade hans sångtexter och i stället anamma den förfinade men skäligen tillgjorda franska stil i rokokons anda som rådde vid det kungliga hovet.

Hamnade på obestånd. Carl Michael Bellmans berömmelse växte stadigt genom den kungliga anknytningen, men han hade svårt att anpassa sig till hovetiketten och begrep sig inte på politiken. Yngre skalder som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf Leopold stod högre på kungens ranglista. Kellgren angrep till yttermera visso Bellman i dikten ”Mina löjen” 1778. Kellgren kom emellertid senare att omvärdera Bellman.

Med tiden blev Bellmans ekonomi allt sämre och 1793, året efter mordet på Gustaf III, hamnade skalden på obestånd. Han och familjen tvingades flytta ofta på grund av ekonomiska bekymmer, och 1792 bodde han ett tag granne med den blivande kungamördaren Jacob Johan Anckarström på Kungsholmsbrogatan. Ett glädjeämne var dock att Carl Michael Bellman den 11 december 1793 invaldes in Kungliga Musikaliska Akademien som ledamot nummer 138.

Stora Dauerska huset i Stockholm där Bellman föddes.

1794 dömdes så Bellman till vad som kallades ”bysättning”, det vill säga han fängslades i högvaktsflygeln vid Stockholms slott till följd av obetalda skulder. Hälsan blev påtagligt sämre efter tiden i fängsligt förvar, och en vecka efter sin 55-årsdag 1795 avled skalden. Han begravdes utan gravsten på Sankta Klara kyrkogård i Stockholm. 1851 lät Svenska Akademien resa en ännu kvarvarande, pampig minnessten över Bellman vars kvarlevor då ett decennium tidigare hade överflyttats till Norra kyrkogården.

Bellmans hustru, Lovisa Fredrica Grönlund (1757-1847), överlevde sin make med drygt ett halvsekel och dog först vid 90 års ålder 1847.

Fascinerande estradör. Carl Michael Bellman var inte bara en formidabel sångförfattare – texterna applicerades på vid denna tid kända och populära melodier hämtade ur operor, operetter med mera – utan också enligt ögonvittnen en fascinerande estradör som förmådde trollbinda åhörarna med sin sång och sitt spel på lutliknande instrument. Han spelade även cittra och klaver (piano).

Att Bellman skrivit en sång om de styrande i Södertälje tycker jag vi skall ta som en komplimang, låt vara att texten inte är precis smickrande.

 

 

 

 

 

Svenska artister (XIII): Ernst Rolf

Nordens elegante revykung Ernst Rolf.

Julaftonen 1932 inträffade ett sällsamt drama i anslutning till bryggan vid Mölna gård på södra Lidingön utanför Stockholm. Revykungen Ernst Rolf hade vid femtiden på eftermiddagen anlänt i en droskbil till gården, där han tidigare bott några somrar.

Rolf hade enligt ett ögonvittne som bodde på gården betett sig aningen underligt – gått omkring av och an och pratat för sig själv. Därefter gick han ut på bryggan och satte sig på en pållare. Så reste han sig plötsligt och hoppade ner i vattnet. Han hade varit högst en minut i det kalla vattnet, ropat på hjälp och tagit några simtag i riktning mot bryggan. Han fick hjälp av trädgårdsmästaren att kravla sig upp på bryggan.

Ernst Rolf hade troligen kunnat undkomma med livet i behåll från sitt misslyckade självmordsförsök om han tagits om hand omedelbart och körts till sjukhus. Nu blev det inte så. Om det som följde närmast efter det att Rolf tagit sig upp på bryggan står följande att läsa i Ny svensk historia: Gustaf V och hans tid 1928-1938. En bokfilm av Erik Lindorm (Wahlström & Widstrand 1940):

Rolfs stora hund – det var en Grand Danois – hade därunder stått stilla och sett på, men när hans husbonde väl var uppe på bryggan och sjunkit ihop där hade han ställt sig över Rolfs kropp och hindrat räddaren att närma sig. Hunden visade tänderna och var tydligen beredd att gå till anfall. Först sedan man anskaffat långa störar kunde man driva honom åt sidan. Därunder hade en halvtimme förflutit, och det troliga är väl att det var under denna halvtimme på bryggan Rolf ådrog sig sin lunginflammation, varvid man dock också får ta i betraktande att kraftiga veronaldoser kunna påskynda lunginflammationen. Det är nämligen nu bevisat att Rolf innan  han hoppade i vattnet förtärt åtskilligt veronal.

Sedan hunden motats bort fördes den svenske revycharmören i ilfart till Serafimerlasarettet i Stockholm, men med de medel läkarvetenskapen då förfogade över stod hans liv icke att rädda. Rolf avled således vid tolvtiden på natten mellan juldagen och annandagen 1932. Hans stoft jordfästes i Engelbrektskyrkan den 1 januari 1933.

Jordfästningen förrättades av komminister August Lindh under det att tonsättaren Oscar Lindberg på orgel framförde Beethovens sorgmarsch. Hovsångare David Stockman sjöng, passande nog, ”O, Herre, jeg er meget traet” av Melartin. Därpå kördes kistan från kyrkan till krematoriet på en öppen katafalkvagn framför vilken en trettiomannaorkester paraderade. Det har beräknats att omkring 60 000 människor följde den älskade underhållaren till den så kallade sista vilan på Norra begravningsplatsen.

Ernst Rolf var vid sitt frånfälle deprimerad till följd av såväl ekonomiska som äktenskapliga problem: han var jagad av långivare och den älskade (tredje) hustrun Tutta Rolf  hade förklarat att hon inte orkade med maken längre. Bara ett par dagar före sin död – dagen före julafton – hade Ernst Rolf spelat in en nyårshälsning, där han såg tillbaka på det gamla och framåt mot det nya året 1933 som han alltså aldrig fick uppleva:

http://www.youtube.com/watch?v=8RAJtqXmRrw

Sagan om Nordens revykung Ernst Rolf började den 20 januari 1891 då han föddes som Ernst Ragnar Rolf Johansson som ett av tre syskon på den lilla gården Elsborg nära Falu koppargruva. Fadern var skräddare. Unge Ernsts musikaliska begåvning upptäcktes tidigt, och han uppträdde i tidiga barnaår tillsammans med den äldre pianospelande brodern Birger på IOGT.

Loppis på Elsborg (Ernst Rolf-gården).

När han 1906 började arbetade på postorderfirman Åhlén & Holm i Insjön blev han bekant med den revyaktive föreståndaren Ragnar Åkerblom. Johansson och Åkerblom började snart uppträda som bondkomikerduon Hammarlund & Schröder.

Redan 1907 slutade den blivande revykungen på postorderfirman och tog sig artistnamnet Ernst Rolf. Han uppträdde som skådespelare och vissångare och visade sig vara en hejare på att till texterna plocka upp melodier som folk kom ihåg. Det är därför ingen tillfällighet att sånger såsom ”Mitt svärmeri är alltså här”, ”De´ä´grabben med chokla´i”, ”Ju mer vi är tillsammans”, ”Jag är ute när gumman min är inne” och icke minst ”Bättre och bättre dag för dag” fortfarande är högst gångbara när det vankas allsång. För texterna svarade låtskrivarsignaturer som Gösta Stevens, Dix Dennie, Herr Dardanell och Berco.

”Jag är ute när gumman min är inne”:

http://www.youtube.com/watch?v=rKuL1p6Qc4E

”Bättre och bättre dag för dag”:

http://www.youtube.com/watch?v=jNzhVwWoqGA

”Åh, i morgon kväll” samt ”Mitt svärmeri är alltså här” (med tal av Uno Myggan Ericson):

http://www.youtube.com/watch?v=WlYAQN54g_Y

Ernst Rolf begick sin skivdebut 1910 med tre titlar på bolaget Gramophone, en föregångare till His Master´s Voice (Husbondens röst). Han skulle bli otroligt produktiv genom åren och gjorde sammanlagt 851 skivinspelningar. Under senare år gjordes alla dessa på skivbolaget Odeon. Revykung kunde Rolf börja titulera sig efter revyn Lyckolandet som uruppfördes på Oscarsteatern i Stockholm 1 januari 1924. Enligt den välvilliga kritiken var detta en för Sverige helt ny teaterform som kombinerade kabaréteater med amerikanskt showande.

Under återstoden av Rolfs tragiskt korta revy- och levnadsbana kom Leve kvinnan (1925), Rolf-Revyn (1927), Rolfs Jubileumsrevy (1927-28), Rolfs Revy 1930 (1930), Rolfs Revy av Karl Gerhard (1931) samt Rolfsexpressen ut i det blå (1932). Fenixkabarén hade kommit redan 1917 och Kvinnan du gav mig 1920.

Ernst och Tutta Rolf i Hollywood 1930.

För Rolfsexpressen lät Rolf göra följande reklamfilm som visades i biosalongerna där bland andra artister märks den något överviktige Skåne-sångaren och aktören Edvard Persson:

http://www.youtube.com/watch?v=5XdeqkHVwdA

Rolfs filmer kan räknas på ena handens fingrar: Åh, i morron kväll (1919), Styrman Karlssons flammor (1925), Hans livs match (1932) och Rolfexpressen (1932).

Ernst Rolf var alltså gift tre gånger:

1916-23 med norskan Margit Strugstad (1881-1955). Barn: Sven-Erik Rolf (1917-88), Aniti Rolf (född 1919). Aktören Sven-Erik Rolf deltog i Andra världskriget på Tysklands sida i Waffen-SS och medverkade i tyska propagandasändningar i radion. Margit Strugstad var norsk generalsdotter.

1924-27 med konstnärinnan och kostymdesignern Margareta (Gueye) Rolf, född Wetterstrand (1902-73). Paret fick sonen Lars Rolf (1923-2001), som blev konstnär.

Oscarsbelönade filmredigerarenTom Rolf.

1930-32 med den norskfödda skådespelerskan och sångerskan Jenny (Tutta) Rolf, född Berntzen (1907-94). I äktenskapet föddes sonen Tommy Rolf, som föddes på nyårsafton 1931. Han skulle som Tom Rolf bli en förstklassig filmredigerare i USA med en Academy Award (Oscar) för bästa filmredigering i The Right Stuff 1983.

1985 öppnades i Falu kommun på Styraregatan 28 Ernst Rolfs barndomshem under namnet Ernst Rolf-gården. Här kan den intresserade insupa en tidstypisk miljö och beskåda en utställning med revykungens liv och gärning som tema. Kaffeservering finns.

Det kan avslutningsvis och utan någon som helst överdrift sägas att Ernst Rolf var en av Sveriges största underhållare och genuina glädjespridare genom alla tider. Som sådan har han en given plats i mitt artistgalleri. För den som vill läsa mer rekommenderas Uno Myggan Ericsons: Ernst Rolf (1968).