Willy Silbersteins ogenomtänkta fabulerande

Sverigedemokraterna är troligen riksdagens mest Israel-vänliga parti.

Publicisten Willy Silberstein, född 1954, har känt sig manad att ryta till om Sverigedemokraternas framgång i det senaste riksdagsvalet, där partiet erhöll 20,6 procent av rösterna. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/willy-silberstein-om-sd-s-framgang-skrammande

Silberstein uttrycker sig som talesman för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och citeras bland annat på följande sätt: ”Normalt uttrycker sig inte kommittén mot antisemitism när det gäller enskilda partier. Men Sverigedemokraterna är så speciella och berör så många så där känner vi oss tvungna att säga ifrån.”

Frågan är då varför Silberstein valt just SD att ”säga ifrån” mot. SD är för det första riksdagens troligen mest Israel-vänliga parti som bland annat uttryckt önskemål att flytta Sveriges Israel-ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Den som letar efter antisemitiska utspel från SD letar vidare förgäves – sådana förekommer inte, vilket Silberstein borde veta.

Willy Silberstein uttrycker sig luddigt om att det ”uppstår ett klimat” där många med rasistiska attityder skulle känna större frihet att säga saker och ”möjligen” också agera våldsamt mot minoriteter. Hört talas om uttrycket ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, hämtat från nationalskalden Esaias Tegnér, Silberstein?

Med andra ord: Silberstein ägnar sig åt ogenomtänkt fabulerande.

Willy Silbersteins tirad mot Sverigedemokraterna har framkallat kritik från bland andra PM Nilsson, politisk redaktör på tidningen Dagens Industri: ”Jag tror att de som röstar på Sverigedemokraterna och de som vill samarbeta med SD gör en annan bedömning.”

Nilsson avfärdar talet om SD som naziinfluerat eller ens särskilt radikalt och jämför partiet med de nordiska systerpartierna Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sannfinländarna.

Willy Silberstein är född i Norrköping och var 1987-2009 verksam vid Sveriges radio P1. 2009-10 återfanns han på den borgerliga reklambyrån Kreab. Han har bland annat, tillsammans med Lars-Olof Pettersson, skrivit den läsvärda boken Syndikalismens nya ansikte.

Silberstein var kring 1970 verksam vid den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians i Norrköping.

Dystert 300-årsjubileum: rysshärjningarna 1719 och den högst befogade ”rysskräcken”

2019 är det jämnt 300 år sedan de så kallade rysshärjningarna inleddes och drabbade Sveriges östkust från Piteå i norr till Valdemarsvik i söder åren 1719-21. Enbart under perioden juli-augusti 1719 nedbrändes mellan Gävle och Norrköping sju städer, tio större bruk samt tusentals gods, gårdar och torp. Det har beräknats att omkring 20 000 människor blev hemlösa men att få dog – de ryska trupperna hade order om att i möjligaste mån skona civilbefolkningen.

Rysshärjningarna innebar för Sveriges del slutklämmen på Stora nordiska kriget 1700-21. Det hade inletts med att den Sverige-fientliga alliansen Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland i ett trefrontsanfall hade angripit svenska besittningar i hertigdömet Holstein-Gottorp, Livland och Ingermanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget

Karl XIIs likfärd: målning av Gustaf Cederström.

Svenskarna under den unge svenske konungen Carl XII slog tillbaka och besegrade eftertryckligt ryssarna vid Narva den 20 november 1700 och tvingade Danmark ut ur kriget genom freden i Traventhal; kung Carl (eller Carolus som han officiellt hette) lyckades också avsätta den sachsisk-polske monarken August den starke som kung i Polen.

Den antisvenska alliansen hade dock inte givit upp. Ryssland under ledning av tsar Peter I (den store) återhämtade sig, och tsaren lät efter att ha intagit den svenska staden Nyen (tidigare fästningen Nyenskans) vid floden Nevas utlopp i Finska viken 1703 anlägga staden Sankt Petersburg på samma plats. Peter avsåg att omvandla Ryssland enligt västerländsk mall och ville ha den nya staden – som var uppkallad efter aposteln Petrus – som skyltfönster utåt.

Snart var även Sachsen-Polen och Danmark med i leken, och efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den 28 juni 1709 var den svenska stormaktstiden definitivt på upphällningen. Carl XII tog sin tillflykt till Bender i Osmanska riket, som var Sveriges allierade under åren 1710-13. Kung Carolus återvände till Sverige och Lund 1713 men skulle aldrig återvända till huvudstaden Stockholm. Han sköts till döds vid Fredrikstens fästning i nuvarande Halden den 30 november 1718. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Poltava

Hörningsholms slott på Mörkö brändes ner av de ryska inkräktarna. På bilden Erik Dahlbergs något överdrivna framställning i storverket Suecia Antiqua et Hodierna (Sverige i går och i dag).

Rysshärjningarna var ett led i Rysslands strävan att erhålla så förmånliga villkor som möjligt i de fredsförhandlingar som pågick på Lofö på Åland sedan den 12 maj 1718. Svensk chefsförhandlare var den tyskfödde baronen Georg Heinrich von Görtz, som fungerade som Carl XIIs förste minister 1715-18 och den som i praktiken styrde landet under konungens frånvaro. Det var Görtz som fick skulden för det svenska debaclet; han avrättades genom halshuggning på avrättningsplatsen vid Skanstull i Stockholms södra utkanter den 19 februari 1719.

När freden efter Stora nordiska kriget slutligen ingicks i Nystad i Finland den 30 augusti 1721 så blev det den hårdaste fred Sverige tvingats acceptera sedan medeltiden. Sverige tvingades till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, hela Ingermanland, Estland (inklusive Ösel och Dagö) samt Livland. Nästan 100 år senare tvingades vi släppa hela ”östra rikshalvan” (Finland) till ryssen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Nystad

Rysshärjningarna drabbade vårt av ett långvarigt krig svårt plågade folk hårt, men Rysslands målsättning att inta den svenska huvudstaden Stockholm kunde dessbättre aldrig förverkligas. Den 18 juli 1719 passerar den ryska galärflottan ledd av amiral Fjodor Apraksin förbi Dalarö och fortsätter vidare mot Torö. Nu inleds härjningar på den södermanländska kusten från Nyköping, som ödelades helt, till Södertälje, som brann ner till hälften.

Den 21 juli landsteg ett 100-tal ryska soldater i Igelstaviken utanför Södertälje, vars centrala delar utom Sankta Ragnhilds kyrka vid Stortorget fick skatta åt lågorna. Det berättas att prosten Mårten Buller i sista stund lyckades ta sin tillflykt in i skogen men att hans prästgård i Geneta brändes ner till grunden. Han skall ha förlorat den svindlande summan av 13 000 riksdaler på kuppen.

Överste Rutger Fuchs ledde de svenska trupper som räddade Stockholm från att läggas i grus och aska.

Enligt vad som sannolikt är en skröna skonades Södertälje-kyrkan på följande sätt. Ryssarna lovade lämna helgedomen i fred om en skytt som södertäljeborna själva fick utvälja kunde pricka kyrktuppen med en muskötkula. Skytten laddade, tog sikte och sköt – och prickade kyrktuppen. Därmed lämnades kyrkan intakt. En kontroll har visat att den aktuella tuppen verkligen har ett märke som skulle kunna härröra från ett skott.

Vad som gör att historien dock torde vara uppdiktad är att de ryska trupperna som goda kristna hade som policy att inte förstöra de kyrkor som kom i deras väg. Troligast är nog att historien med det saliggörande skottet mot kyrktuppen svarvats ihop i syfte att förklara märket på tuppen i fråga. Fast osvuret är som alltid bäst.

Händelserna i Södertälje kan sammanfattas på så sätt att båda sidor lyckades med sina delmål: ryssarna förstörde som planerat stora delar av Södertälje under det att de försvarande svenska trupperna kunde förhindra de ryska truppernas vidare avancemang mot Stockholm. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/ryssharjningarna-del-3-vad-som-gick-forlorat

Ett nytt försök att nå den kungliga huvudstaden sjövägen gjordes av ryska galärer vid Södra Stäket eller Baggensstäket i Saltsjöbaden  den 13 augusti 1719. Ryssarna landsteg på platsen med så många som 4000-6000 man. Svenskarna var kraftigt underbemannade – strax söder om Stäkets trånga sund fanns 367 man ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente samt 75 man ur Upplands tremänningsregemente. Dessa trupper kunde tillgodoräkna sig artilleriunderstöd från galärer i sundet.

De fåtaliga svenska soldaterna förde under fyra timmar en glänsande uppehållsstrid under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim, och på eftermiddagen anlände, på order av generalissimus prins Fredrik av Hessen (senare kung Fredrik I), förstärkningar i form av 700 man ur Södermanlands regemente, vilket anfördes av översten och sedermera generalmajoren Rutger Fuchs. Även samma regementes andra bataljon anförd av överstelöjtnanten Johan von Essen tillstötte. https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/nar-stockholms-skargard-stod-i-brand-ryssen-kommer

Den till mantalet underlägsna svenska styrkan kunde tillfoga fienden stora förluster, vilket fick denna att i skydd av mörkret retirera till sina galärer och ge upp försöket att erövra Stockholm. Forskaren Erik Jonsson har givit denna sammanfattning av det ryska nederlaget vid Baggensstäket: ”Ryssarna retirerade. Reträtten urartade till flykt. De 700 svenskarna vräkte de 6000 ryssarna i sjön.” Överdrivet? Kanske. Faktum kvarstår dock: Stockholm undgick påhälsning av de fruktade ryska galärerna

Hölö kyrka i Södertälje kommun.

Slutligen skall jag beröra ytterligare en berättelse om rysshärjningarna från Södertälje med omnejd som gäller Hölö, i dag en del av Södertälje kommun, och som troligen kan göra anspråk på ett betydligt högre mått av autenticitet än den ovan anförda skrönan om skottet mot kyrktuppen. Såväl Trosa och Mörkö som Hörningsholms slott drabbas svårt av de ryska truppernas destruktiva verksamhet, men Hölö klarar sig undan helt liksom Tullgarns slott.

Detta beror enligt berättelsen på ett rådigt initiativ av prästmannen Paulus Johannis Scharff, som var verksam i Hölö församling i 57 år varav drygt 55 av dessa som kyrkoherde och prost, under den ryska offensiven i juli 1719. Hur det hela förlöpte framgår av en uppteckning gjord av komminister Johan Erik Petri i Hölö socken. Efter att först ha berört ryssarnas illdåd i övriga socknar anför Petri följande:

Men olyckliga följderna deraf förekommos genom Församlingens då warande Pastors Herr Prosten Scharffs utmärkta rådighet. Denne behjertade man samlade då så mycket folk, som i hast war möjligt, och tågade då i spetsen för denna sammanrafsade tropp, som war bewäpnad med liar, skäror, stänger, påkar och dylikt jemte några få skjutgewär, fienden till mötes; hwarjemte han berättas hafwa uppsatt en mängd hattar på skogsbuskarne å de kringliggande höjderna, för att dermed inbilla fienden, som ännu war på afstånd, att dessa sålunda betäckte buskar woro bewäpnadt manskap, som stod färdigt att emottaga dess anfall. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=126

Herr prosten skall själv oupphörligen ha dundrat på en medhavd trumma, samtidigt som andra personer i följet – män, kvinnor och barn – slog på stekpannor, kastruller med flera husgeråd. Följden blev att de annalkande ryssarna antingen helt avstod från den planerade landstigningen eller avbröt densamma. Scharff, som var gift tre gånger och far till 13 barn i det första giftet, kom därefter att leva i tacksamt minne i ett antal generationer i Hölö församling ända in i våra dagar.

I Hölö kyrka firade man till 1777 varje år en tacksägelsedag till åminnelse av ortens till synes mirakulösa räddning undan den ryska framfarten. I kyrkan förvaras dels en porträttmålning av den rådige prästmannen, dels den trumma han skall ha använt då det ryska angreppet avvärjdes. Jag har själv sett föremålen på ort och ställe.

Efter rysshärjningarna 1719-21 och det ryska erövrandet av Finland 1809 har Ryssland alternativt Sovjetunionen fortsatt hota våra nationella intressen genom exempelvis spioneri, kränkningar i luften och till sjöss samt hot av skilda slag. Det sägs ibland att det råder vad som kallas ”rysskräck” i Sverige – det är, som torde framgått ovan, i så fall inget som helst märkligt med det. Den måste tvärtom anses vara högst befogad.

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (V): Malte Mårtensson avgjorde mot Tyskland i Berlin

Malte Mårtensson gör första målet i cupsemifinalen mot Degerfors på Olympia 1941. Det skulle bli ytterligare fem nätkänningar för ”Svarta Blixten”.

Malte Mårtensson togs i en omröstning om Helsingborgs IFs bästa lag genom tiderna i Helsingborgs Dagblad 2007 ut som klubbens bästa högerytter, en position som numera felaktigt brukar ”översättas” med höger mittfältare – yttrarna var inga ”mittfältare” utan utpräglade anfallare. Med 612 matcher i den röda HIF-tröjan 1934-53 är han klubbens näst ”meste” spelare efter målvaktslegendaren Kalle Svensson. https://www.hd.se/2017-09-13/malte-martensson-svarta-blixten-skrev-historia

Malte Harald Mårtensson (1916-73) föddes den 24 september 1916. Han påbörjade sin spelarkarriär i den mindre klubben Hälsingborgs AIS men gick 1934 med i Hälsingborgs IF vid 18 års ålder. A-lagsdebuten lät vänta på sig till den 24 mars 1935, då HIF mötte Malmö FF i en match om Jubileumspokalen. Landslagsdebuten skedde 1937.

Hälsingborgs IF årgång 1944-45 i Rekord-Magasinet. Malte Mårtensson längst till vänster i bakre raden.

Mårtensson blev snabbt känd som ”Svarta Blixten” på grund av sin hårfärg och sin snabbhet som högerytter i dåtidens femmannakedja. Säsongen 1940-41 var han med om att spela hem ”dubbeln”, då Hälsingborgs IF  vann såväl den nyinstiftade svenska cupen som allsvenskan och blev svenska mästare. Klubben kallades förr i tiden ibland ”mjölkkossan”, ett smeknamn som kom till 1925 då Skåne-laget drog storpublik överallt och därmed ”mjölkade” in stora summor i matchintäkter åt klubbarna.

En minnesvärd insats gjorde Malte Mårtensson i cupsemifinalen mot Degerfors IF hemma på Olympia 1941, då han spelade in samtliga mål när HIF vann med 6-2 på en sjöblöt hemmaplan. I finalen mot IK Sleipner från Norrköping blev det seger med 3-1.

Malte Mårtensson gjorde tre mål på 16 A-landskamper och två mål i sin enda B-landskamp. Det hade tvivelsutan blivit betydligt fler landskamper om inte Andra världskriget kommit emellan och kraftigt begränsat det internationella idrottsutbytet. Stor hjälte blev Malte då han gjorde det avgörande målet när Sverige besegrade Tyskland med 3-2 i Olympiastadion i Berlin den 20 september 1942 inför 90 000 åskådare. https://www.fokus.se/2008/05/nar-sverige-slog-nazityskland/

Malte Mårtensson i färd med att spela in Sveriges andra mål i 4-2-segern mot Tyskland på Råsunda 1941.

Att Sveriges landslag reste till Nazitysklands huvudstad mitt under brinnande världskrig krig ansågs givetvis mäkta kontroversiellt, men det gällde att tillvarata de möjligheter till landslagsspel som bjöds under denna bistra tid. Under perioden 1940-43 spelade Sverige 16 landskamper mot Finland, Danmark, Tyskland, Ungern och Schweiz. Förutom två segrar mot Tyskland hemma respektive borta 1941 och 1942 är det mest anmärkningsvärda resultatet en smått otrolig 7-2-seger borta mot meriterade Ungern den 7 november 1943. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1940%E2%80%931949

Malte Mårtensson var en av deltagarna i Hälsingborgs IFs drömturné i Ostasien 1949, som jag tycker det kan vara värt att skriva litet mer utförligt om. Skåningarna spelade tolv matcher varav elva vunna och en oavgjord med målskillnaden 37-8. Första anhalt på turnén  var Saigon i dåvarande Franska Indokina, sedermera Vietnam. I en match mot Saigons stadslag i 40 graders värme vann de blå-röda svenskarna med 5-0; Malte gjorde 1-0-målet i sin 500e match i HIF-tröjan. Det vietnamesiska landslaget slogs med 2-1.

Härefter ställdes kosan till Hongkong. Det blev tre segrar på lika många matcher – Hongkongs stadslag 2-1 och 5-1 samt Kinas olympialag 7-1. Efter Hongkong väntade Indien. I Calcutta kom den enda poängförlusten med 0-0 mot det barfotaspelande och oerhört tekniskt skickliga laget Mohun Bagan. Mot indiska mästarna East Bengal blev det svensk 2-0-seger efter en fantommatch av Kalle Svensson i målet. Därefter slog HIF Calcutta med 1-0.

Nästa anhalt på drömresan blev Rangoon och Burma, där det burmesiska landslaget klarades av med 4-0 respektive 4-2. Sista resmålet var Egypten, där de svenske tvingades uthärda en ohyggligt osportslig publik. Trots det blev det segrar med 2-0 i Kairo och 3-2 i Alexandria. Bäste målgörare under turnén blev den kortvuxne Sven ”Flua”  Persson med åtta fullträffar. Det är värt att notera att HIF-sejouren i Orienten skedde före reseboomen, då det var mycket sällsynt med omfattande utlandsresor av detta slag. Den skildrades utförligt i bland annat tidskriften All Sport. 1951 gjorde klubben en andra resa i österled, denna gång till Japan.

Malte med ”mjölkkossan”, den välkända äldre symbolen för Hälsingborgs IF, 1959.

Efter sin aktiva spelarkarriär blev Malte Mårtensson från 1953 tränare och styrelseledamot i HIF. 1966 miste han synen i en trafikolycka på väg till en reservlagsmatch och tvingades då sluta som tränare – som medlem i klubbstyrelsen kvarstod han dock till 1970. När han besökte lagets matcher fick han dessa refererade för sig av en medföljande vän.

Malte Mårtensson avled på påskdagen den 22 april 1973 endast 56 år gammal.

Fotnot: Staden Helsingborgs namn stavades 1912-1972 ”Hälsingborg”.

Södertäljeprofiler (VI): skyddshelgonet Sankta Ragnhild

 

Tavla med Sankta Ragnhild som motiv i Södertälje stadshus. Foto: Tommy Hansson

Det kan knappast ha undgått någon som bor i Södertälje att stadens skyddshelgon är Sankta (den heliga) Ragnhild. Förutom att den stora kyrkan vid Stortorget är uppkallad efter henne har hon även lånat ut sitt namn till en gata, ett apotek, ett gymnasium och en stadsdel. Men vem var hon?

Ragnhild avbildas sedvanligt med krona på huvudet och kallas i hävderna ibland drottning av såväl Sverige som Norge, men ser vi till historien – det vill säga den vi känner till – är det osäkert om hon verkligen var drottning.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnhild_av_T%C3%A4lje

Troligen gift med Inge den yngre. Ragnhild anses vara född år 1075 och skall ha avlidit under första delen av 1100-talet, möjligen 1117. I källorna anges hon vara hustru till konung Inge den äldre men också till Inge den yngre.

Eftersom den förstnämnde skall ha blivit kung redan 1080 verkar det troligast att Ragnhild var gift med den senare. Inge den yngre blev emellertid konung 1118, således ett år efter Ragnhilds angivna dödsår.

Det kan därför antas – om nu årtalen stämmer – att hon var gift med Inge den yngre innan denne utsågs till konung. https://sv.wikipedia.org/wiki/Inge_den_yngre

I Lilla rimkrönikan finns också följande citat som tillskrivs kung Inge den yngre: ”I telghe ragnhild min hustru ligger, jag tror hon mik nad aff gudi tigger.”

Sankta Ragnhilds kyrka med anor från 1100-talet vid Stortorget i Södertälje. Foto: Svenska kyrkan.

Grundade sockenkyrkan. Sankta Ragnhild utnämndes således till helgon i den Romersk-katolska kyrkan, vilken ju var den enda kristna kyrkan vid denna tid. Protestantismen kom med Luther först 400 år senare. Det kan därför antas att hon skall ha utfört någon form av under, en förutsättning för helgonskapet – vilket eller vilka dessa under varit har jag dock inte sett några uppgifter om.

Ragnhild har åtminstone ända sedan 1400-talet varit knuten till Tälje. Enligt de historieuppgifter som finns skall hon ha grundat sockenkyrkan i staden, den som i dag är känd som Sankta Ragnhilds kyrka, på 1100-talet. Hon skall även ha begravts där. Det kan dock nämnas att Ragnhild är skyddshelgon även för staden Söderköping i Östergötland, där en fontän uppkallats efter henne. https://www.svenskakyrkan.se/sodertalje/sta-ragnhilds-kyrka

Under medeltiden användes dock inte Ragnhild utan den populäre Sankt Olof som skyddshelgon för Tälje, som Södertälje kallades till 1622 då Norrtälje i Roslagen såg dagens ljus. På 1500-talet och så sent som 1623 användes en Maria-bild som Södertäljes officiella sigill. Därefter blev Sankta Ragnhild stadens skyddshelgon.

Skyddshelgonet (patrona på latin) Sankta Ragnhild är ett levande begrepp i Södertälje till dags dato med namn som Sankta Ragnhilds kyrka, Sankta Ragnhildsgatan, Ragnhildsborg, Apoteket Sankta Ragnhild och Ragnhildsgymnasiet. Utanför Södertälje stadshus vajar alla vardagar därtill blå flaggor prydda av helgonet i vitt.

Varje vardag flaggor Södertälje kommun  med Sankta Ragnhild-flaggor utanför Stadshuset. Foto: Tommy Hansson

Mor till Erik den heliges drottning?  I och med att de flesta historiker menar att Ragnhilds rätte make varit konung Inge den yngre hålls det även för troligt att hon var mor till Erik den heliges (Erik IX) drottning Kristina; Erik den helige var kung 1156-1160.

Det finns även andra teorier om vem Ragnhild kan tänkas ha varit maka åt, men jag lämnar dessa därhän. Enligt en inskrift på Ragnhilds grav i Södertälje-kyrkan skall hon även ha varit drottning över Norge. Inskriften citerades av historikern Elias Palmskiöld (1667-1719) enligt avskrifter, eftersom inskriptionen inte var kvar på Palmskiölds tid. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=8013

Det är så gott som klarlagt att Ragnhild, drottning eller ej, var en historisk person. Och man kan verkligen inte anklaga Södertälje-borna för att inte ha uppmärksammat hennes minne!

När en godhetsonanerande posör har ordet

Linnéa Claeson – ”opinionsbildare”.

Linnéa Claeson heter en 25-årig kvinna jag aldrig hört talas om förut. Hon skrev den 2 december 2017 en krönika i den beryktade tidningen Aftonbladet, ni vet publikationen som stödde Hitler och nationalsocialismen på 1930- och 1940-talen men därefter blev socialistisk med röd kulör och prokommunistisk och numera har en obotfärdig leninist som kulturredaktör.

I krönikan framför Claesson åsikter och synpunkter som man mycket väl skulle kunna tro är en parodi på några av kvoteringsvänsterns mer hårresande ställningstaganden. ”Jag vill ha representation på riktigt”, deklarerar unga Linnéa rubrikvis och förklarar därefter i textens inledning vad hon menar med en sådan representation. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/ddOl2O/jag-vill-ha-representation–pa-riktigt

”Jag vill ha en svart kvinna som statsminister”, menar Linnéa Claeson inledningsvis. Inte så illa, jag skulle själv mycket väl kunna tänka mig exempelvis Nyamko Sabuni som svensk regeringschef. Sedan fortsätter Claeson emellertid på följande sätt:

Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister. Jag vill att fler bögar ska komma ut i fotbollsallsvenskan och herrlandslaget.

Så där håller det på, men jag stoppar där. Jag tror redan ni fattat att Linnéa Claeson är en godhetsonanerande posör som skriver nästan vad som helst för att bli uppmärksammad. Jag kan fullt ärligt säga att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att se de flesta av Claesons förslag förverkligade, men under en avgörande förutsättning: att de är kompetenta personer som är lämpliga för respektive uppgift, inte för att de har en viss hudfärg, sexuell läggning eller bär ett visst klädesplagg.

Nyamko Sabuni skulle sannolikt bli en utmärkt statsminister i kraft av sin kompetens.

Var sedan fotbollsbögarna passar in, det får ni, kära läsare, själva bedöma.

Linnéa Claeson är en svensk landslagsspelare i handboll som är född i Norrköping 1992. Hon är numera proffs i Ringköbing i Danmark efter att tidigare ha representerat Skuru i tre SM-finaler. Hon skriver krönikor (eller kolumner som en del föredrar att kalla den här typen av texter) i Aftonbladet sedan några månader tillbaka. https://sv.wikipedia.org/wiki/Linn%C3%A9a_Claeson

Claeson avslutar sin krönika med att hänvisa till den svenska Regeringsformen (det vill säga grundlagen), i vilken det fastslås att ”all makt utgår från folket”. Den stora frågan i sammanhanget är ju varför det då är så viktigt för Linnéa Claeson och hennes meningsfränder att klämma in så många minoriteter som möjligt i regerings- och riksdagsorgan, uppenbarligen icke utgående från kompetens och lämplighet utan från identitet.

Borde inte en makt som utgår från folket också avspegla folkets verkliga sammansättning? Visserligen består svenska folket uppskattningsvis av 50 procent kvinnor – även om andelen stadigt sjunker på grund av det ökande tillflödet av män från Mellanöstern – men däremot torde andelen romer, lesbiska, kvinnor från Balkan och sådana som bär slöja fortfarande vara blygsamma minoriteter i vår land.

I slutet av sin artikel skriver Claeson: ”Jag vill veta varför mycket av det här låter märkligt, verkar osannolikt, är omöjligt.” Det är det jag har försökt svara på i den här bloggtexten.

Linnéa Claesons krönika är, trots stenhård konkurrens, en av de mer infantila jag läst på länge och borde naturligtvis ha stoppats av den ansvarige redaktören på Aftonbladet innan den gick i tryck. Nu får den Claeson att framstå som en mindre vetande idiot och det är väl vare sig tidningen eller skribenten betjänt av?

 

”SD skär som en rakkniv genom opinionen”

Aftonbladets krönikör Lena Mellin känner sig skrämd efter att ha tagit del av AB/Inizios opinionsmätning som visar, att SD dominerar tre politiska sakfrågor.

Enligt en av Aftonbladet/Inizio nyligen genomförd opinionsmätning har Sverigedemokraterna (SD) bäst politik i tre sakfrågor: flykting- och invandringspolitik, äldreomsorg samt försvarspolitik.

Den politiskt etablerade ”sanningen” har ju hittills varit att SDs enda ”riktiga” fråga varit invandringen, det vill säga att minska denna. Nu visar det sig att väljarna insett att riktigt så förhåller det sig inte. Detta föranleder Aftonbladets krönikör Lena Mellin att den 4 januari uttrycka följande: ”SD är inte längre ett enfrågeparti, om någon trodde det.

Vidare framhåller Mellin: ”Sverigedemokraterna skär som en rakkniv genom opinionen.” Detta är dock alls icke något som tilltalar Lena Mellin, som menar att det Sverige-vänliga alternativets frammarsch kan leda till en ”ganska farlig situation”:

Det här är den mest skrämmande opinionsmätning jag har läst i hela mitt liv. Den visar med vilken styrka, bredd och omfattning som Sverigedemokraterna tar plats i den svenska opinionen. De föser med obönhörlig kraft de andra partierna mot politikens utmarker.http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/p2oL1/aftonbladet-inizio-sd-vinner-fraga-efter-fraga

Widar Andersson, tidningschef på Folkbladet, uppmanar övriga partier att ”mogna på sig”.

Även Widar Andersson, tidningschef och ledarskribent på Folkbladet i Norrköping – vilken till skillnad från Lena Mellin ofta skriver vettiga saker – inser i ett inlägg den 5 januari att AB/Inizio-mätningen kan vara illavarslande för övriga partier. Socialdemokraterna och Moderaterna, de två största partierna i flertalet opinionsmätningar, har enligt Andersson anledning ändra sin hittillsvarande schablonmässigt falska syn på SD:

Jimmie Åkesson lär snart leda Sveriges största parti. Socialdemokraterna kan naturligtvis även fortsättningsvis välja att betrakta SD:s framgångar som ett uttryck för tilltagande nyfascism, rasism och nazism i Sverige. Eller så mognar de på sig och börjar ägna sig åt riktig politik i stället. http://www.folkbladet.se/opinion/akesson-ar-nog-snart-storst-om4446567.aspx

Det beprövade uttrycket ”för sent skall syndaren vakna” kan med fördel tillämpas här. Tesen om SD som ”enfrågeparti” har länge varit så rutinmässigt godtagen bland övriga partier och flertalet politiska bedömare att få, om ens några, på allvar vågat sig på att ifrågasätta den.

AB/Inizio-undersökningen visar emellertid att alltfler väljare genomskådat tesens ihålighet. Själv skrev jag i ett blogginlägg redan i maj 2009, således halvtannat år innan SD invaldes i Sveriges riksdag: ”De som tillåter sig förmoda att SD är ett ’enfrågeparti’ (invandring) kommer dessutom att bli besvikna – för tillfället jobbas det frenetiskt i olika arbetsgrupper inom SD för att utforma en heltäckande partiplattform”.

Flertalet väljare uppfattar SDs försvarspolitik som ledande i Sverige. På bilden Södra skånska regementet P7 uppställt på Revingehed.

Själv ingick jag vid denna tid i den arbetsgrupp som hade till uppgift att utforma SDs försvarspolitik – just försvarsfrågan var för övrigt det viktigaste skälet till att jag blev medlem i partiet i februari 2008 –  och gläder mig därför särskilt  åt att merparten väljare närmare åtta år efter det att jag skrev min bloggtext betraktar den försvarspolitik jag i någon ringa mån var med om att jobba fram fram som landets bästa. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/09/sd-vaxer-desperationen-okar/

Andra medlemmar i försvarsarbetsgruppen var Krister Maconi, Stellan Bojerud och Bertil Malmberg.

Om fler hade läst min blogg hade chocken över bredden och omfattningen i Sverigedemokraternas politik inte behövt bli så stor hos exempelvis Lena Mellin. Här i Södertälje, där jag är verksam som kommunalpolitiker, bekräftar mångfalden i alla de motioner SDs fullmäktigegrupp lagt fram sedan 2010 AB/Inizio-undersökningens bild av SD som ett parti som på ett seriöst sätt tar ställning i alla förekommande politikområden.

SD största parti hos YouGov – Trump-effekt eller ej?

YouGov/Metro november 2016.

Största partiet. Det blir Sverigedemokraterna (SD) i YouGov/Metros novembermätning omfattande 1504 intervjuade 11-14 november. http://www.metro.se/nyheter/yougov-har-ar-ministrarna-som-minskar-i-popularitet/EVHpkp!FD25ZrMWne58I/

Det är en ökning med en halv procentenhet sedan oktobermätningen, och det talas i sammanhang om en ”Trump-effekt”. Eftersom det nu föreliggande mätresultatet ligger i nivå med vad SD på ett ungefär brukar få hos just YouGov/Metro tror jag emellertid detta är en något förhastad slutsats, särskilt som SD i SIFO-mätningen (se nedan) minskar något.

Allianspartierna blir med marginal det största blocket hos YouGov: 38,2 procent, att jämföra med 32,1 procent för de rödgröna. Moderaterna är denna mätnings tvåa med 22,3 procent, en mycket knapp minskning sedan oktobermätningen. Såväl Centerpartiet som Liberalerna går fram något, medan Kristdemokraterna endast lyckas skrapa ihop 2,3 procent och därmed är långt under riksdagsspärren på 4 procent.

Detta är en mycket kraftig nedgång för KD, som i YouGovs oktobermätning noterades för 4,9 procent och därmed på ett till synes oförklarligt sätt vände en tidigare nedåtgående trend. Flera statsvetare, bland dem professor Sören Holmberg, ifrågasatte YouGovs oktobersiffror vad KD beträffar, och det verkar nu som om de hade rätt.

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt kan i YouGovs novembermätning glädja sig åt siffror som påminner om partiets opinionsstöd i september 2013.

Eftersom även Miljöpartiet skulle åka ur riksdagen med sina 3,3 procent räcker således alliansens siffror för att bilda regering om dessa siffror vore valresultat. Räknar vi bort MP och KD blir siffrorna 35,9 för alliansen mot 29,8 för de rödgröna. Socialdemokraterna är tredje största parti med 21,8 procent. Fjärde störst är Vänsterpartiet på 8,0 procent.

Största ökningen med 1,1 procentenheter gör Centern som landar på 7,7 procent vilket bekräftar partiets för närvarande positivt stabila trend. Även Liberalerna ökar fram till 5,9 procent.

SD får ett bra resultat även i Inizio/Aftonbladets novembermätning. 21,5 procent är en ökning med 1,5 procentenheter sedan oktoberundersökningen och är tredje månaden i rad partiet ökar. Flest väljare tar det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik från M och KD, detta trots att dessa partier sökt profilera sig i immigrations- och lag och ordnings-frågorna. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23919959.ab

Konklusionen härav blir att SD är det parti som åtnjuter störst förtroende hos väljarna i dessa frågekomplex – det ligger närmare till hands att välja originalet i stället för efterapare.

I Inizio-undersökningen är SD dock ”bara” tredje största parti efter S på 25,2 procent och M med 22,0 procent. Alliansen blir störst av blocken (38,2 procent) med KD under spärren inräknat, men utan detta parti blir de rödgröna störst med 37,4 procent mot 34,7 för de borgerliga utan KD.

SIFO/GP november 2016.

Slutligen till SIFO/Göteborgs-Postens novembermätning. Det är den i teorin ”tyngsta” undersökningen, emedan dess metod att intervjua minst 1000 slumpvis utvalda personer av hävd anses säkrast. Jag tillåter mig tvivla, främst beroende på att jag har svårt att få ihop SIFOs genomgående relativt låga noteringar för Sverigedemokraterna med partiets allmänna uppgång och högre resultat i praktiskt taget alla andra mätningar. https://www.gp.se/nyheter/sverige/s-%C3%A4r-st%C3%B6rsta-parti-i-gp-sifo-1.3973524

Den svaga regeringen Stefan Löfvens upprepande tillkortakommanden, alliansens otydlighet och faktorer såsom Brexit och valet av Trump i USA borde rimligen spela SD i händerna, men av någon anledning förmår SIFO inte fånga upp detta: 15,8 procent för SD och tredje störst, en nedgång med jämnt 1 procentenhet sedan oktober, är nästan säkert en orealistiskt låg notering för SD.

Hos SIFO blir sosseriet störst med 27,5 procent under det att de rödgröna med liten marginal blir största block med 39,4 procent, detta om vi räknar bort KD på endast 3,3 procent – vilket vi bör göra – på allianssidan som därmed noteras för 38,3 procent. Med KD blir däremot alliansen störst på 41,4 procent, men det är naturligtvis ett resultat som har blott teoretisk betydelse.

Centern noterar sina bästa opinionssiffror sedan tidigare miljöministern Olof Johanssons tid som C-ledare.

Notabelt är att C får hela 8,7 procent, vilket är det bästa för partiet sedan Olof Johanssons tid som centerledare 1987-98. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Johansson

När det gäller den så kallade Trump-effekten upplever jag den som svårmätbar. Självfallet påverkar USA-valet hela världen inklusive Sverige, men på vilket sätt är kanske inte alldeles säkert. Det är sant att den kommande Trump-administrationen kommer att bli åtskilligt mindre politiskt korrekt och vänsterinriktad än den socialistiska Obama-administrationen, och Trumps markeringar mot illegal invandring och islam/islamism tyder på icke obetydliga likheter med SD-politiken.

Jag ser det dock inte som självklart att den så kallade Trump-effekten kommer att bli huvudsakligen av partipolitisk natur, åtminstone inte i initialskedet. Lägg därtill att stödet för Trump inom SD inte är hundraprocentigt. Visserligen har förre partiledaren Mikael Jansson stött Donald Trumps kandidatur i TV, men partiledare Jimmie Åkesson har uttryckt viss tveksamhet gentemot Trump. Möjligen har Jimmie påverkats i frågan av Hillary Clinton- och Barack Obama-anhängaren Markus Wiechel, riksdagsledamot från Norrköping som ingår i SD-ledarens inre krets. http://www.di.se/artiklar/2016/6/16/akesson-trump-ar-inte-serios/

SDs Markus Wiechel – Clinton- och Obama-vän i riksdagen.

Däremot tror jag den nämnda effekten kommer att påpeka debattklimatet i stort, på så sätt att fler aktörer i samhällslivet och inom de politiska partierna kan komma att känna sig friare att säga sin mening utan att snegla åt vad man ”bör” eller rentav ”får” tycka respektive inte tycka.

Vilket givetvis är en sak som varje anhängare av större pluralism i politiken och samhällslivet borde applådera!

 

 

 

 

 

Mona Sahlin och andra ledande sossar deltog i demonstrationer med hakkors

Flera socialdemokrater har deltagit vid ”Palestina”-demonstrationer där det bevisligen förekommit hakkors.

Vår så kallade statsminister, Stefan Löfven (S), har gång efter annan påstått att Sverigedemokraternas (SD) partiledare Jimmie Åkesson gick med i SD när partiet ”hade hakkorsflaggor vid sina möten”, något han enligt S-ledaren ”aldrig kunde komma ifrån”.

Senast skedde detta i en SVT-sänd partiledardebatt nyligen. Löfven passade då också på att hävda att SD var ett ”nazistiskt parti” – något han efteråt tvingades ta tillbaka. När Åkesson frågade vid vilka möten hakkorsflaggan skulle ha förekommit blev Löfven givetvis svarslös, då några sådana SD-möten inte förekommit.

Min gissning är att statsministern möjligen sett en bild på en uniformerad tidigare SD-medlem som framträder med svenska flaggan och hakkorsflaggan i bakgrunden. Då skall man veta att a) personen i fråga – Tina Hallgren Bengtsson -var avpolletterad från SD då fotot togs; och att b) det inte var frågan om något ”SD-möte”.

Frågan är om Stefan Löfven kommer att fortsätta reprisera samma raspiga gamla grammofonskiva. Det borde han inte göra. I stället kunde han försöka förklara hur det kommer sig att en rad ledande socialdemokrater deltagit i demonstrationer på ”palestinskt” och arabvänligt tema, där hakkorset bevisligen förekommit och detta betydligt senare än på 1990-talet, då Jimmie gick med i SD.

Så skedde exempelvis i Stockholm i januari 2009. Per Gudmundson skrev vid tillfället i Svenska Dagbladet den 13 januari 2009:

Mona Sahlin och förre utrikesministern Jan Eliasson i en demonstration där fanor för Hamas och Hizbollah vajade för vinden. Stora flaggor, fullt synliga. I demonstrationen sågs också hakkors. Senare under protestmötet stacks den israeliska flaggan i brand.

PLO-polisen i blott alltför beryktad hälsning.

Vid samma tid deltog Socialdemokraternas förre partisekreterare, Lars Stjernkvist, som sedan blev kommunalråd i Norrköping, i en propalestinsk demonstration där hakkorset också förekom som symbol. Gumundsons artikel kan läsas här: http://www.svd.se/mona-sahlin-borde-valja-sitt-sallskap

Det är inga tillfälligheter vare sig att Socialdemokraterna manifesterar tillsammans med palestinaarabiska extremister eller att dessa gärna skyltar med hakkorset. S-stödet för främst Fatah och PLO går tillbaka till den så kallade Palme-Andersson-linjen i Mellanöstern-frågan, det vill säga stöd för ”palestinska” terrorister och brännmärkande av den judiska staten Israel. Vid den socialdemokratiska partikongressen 2013 refererade Stefan Löfven yttermera till al-Fatah som ”vårt kära systerparti”. Det israeliska socialdemokratiska partiet vill däremot S inte ha någonting att göra med.

Den palestinaarabiska sakens förste talesman, Jerusalems stormufti Hajj Mohammed Effendi  Amin al-Husseini (1895/97-1974), var en fanatisk judehatare som anordnade pogromer i Jerusalem redan på 1920-talet. Efter att ha deltagit i ett aborterat nazityskt kuppförsök i Irak flydde han till Berlin, där han togs väl emot av nazikoryféer som Adolf Hitler och Heinrich Himmler. Han var en äldre släkting till Olof Palmes och Sten Anderssons gunstling Yassir Arafat, som grundade al-Fatah och paraplyorganisationen PLO.

Stormuftin al-Husseini i hjärtligt möte med förintelsearkitekten Heinrich Himmler.

Om den röda tråden från stormuftin al-Husseini via Yassir Arafat till dagens Fatah-ledare, Mahmoud Abbas, kan ni läsa mer här på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Stefan Löfven uppmanas härmed vänligt men bestämt att röja upp framför sin egen dörr innan han anklagar andra på falska grunder. Och här lär det inte räcka med en ordinär sopkvast – det blir snarare till att använda en lyftkran modell större…

Mina prylar (20): Politiska rockslagsmärken

 Några nedslag i min märkessamling. Foto: Tommy Hansson

En av mina huvudsakliga uppgifter när jag blev politiskt aktiv i maj månad 1972 var att i stort sett varje helg och de flesta fredagar sälja rockslagsmärken (kallas väl numera mest ”pins”?). Dessa och tidningen Argument för Frihet och Rätt.

Försäljningen skedde inom ramen för den tvärpolitiska och partipolitiskt obundna organisationen Demokratisk Allians (DA) verksamhet och platsen var Stockholms centrum, där DA hade försäljningsgrupper i Sergelpassagen, utanför varuhuset NK på Hamngatan samt Drottninggatan inte långt från Åhléns varuhus. Samma typ av verksamhet förekom hos DA-föreningar i Göteborg, Malmö, Lund  och Norrköping, kanske på andra platser också.

Priserna var överkomliga, typ en krona/två kronor. Gick det bra kunde vi kanske få ihop typ omkring 300 kronor. Helt riskfritt var det inte. Förutom våldsbenägna kommunister fanns det också gott om oberäkneliga knarkare, som rörde sig i området. Det förekom, även om det var sällsynt, försök till överfall på oss antikommunister och proamerikaner. Hetsiga diskussioner som ibland samlade rätt stora åskådarmassor hörde till dagordningen.

 Mitt i vimlet i Hötorgscity sommaren 1973 – jag var 21 år.

De märken/pins vi sålde var i första hand Sverige-Amerika-märket, Stoppa vänsterextremismen och Nej kommunism-fascism-nazism. Vi saluförde även ett märke till stöd för Sydvietnam vars upplaga dock var begränsad. De båda förstnämnda märkena trycktes med tiden upp i större storlek och med delvis annan design. När sedan DA upplöstes och Frihetsförbundet bildades 1975 såg märkena Stoppa TVs vänstervridning samt Nej till röd diktatur dagens ljus.

I min samling av rockslagsmärken ingår även exemplar av moderat slag, då jag på 1970-talet även var med i Fria moderata studentföreningen, Moderata ungdomsförbundet och till sist även Moderata samlingspartiet. Någon särskilt aktiv moderat var jag dock aldrig. I min samling finns även det blågula märket Ja till EEC och det svartvita Ett enat Europa liksom Sverige med i NATO.

Min faiblesse för EEC/EG/EU-anslutning svalnade med åren, och vid folkomröstningen om medlemskap i EMU 2003 var jag övertygad EMU- såväl som EU-motståndare. NATO-vän är och förblir jag dock, försvaret klarar vi helt enkelt inte ensamma. Ett par märken ur Contras fatabur är Fred, försvar, frihet samt Socialism är ett helvete. Från Svenska Angolagrupperna, där jag var ordförande 1984-93, kommer märket Sovjet-Kuba ut ur Angola.

Ett par utländska rariteter är supportpins för Richard Nixon 1972 och Ronald Reagan 1980, liksom den stora blaffan Soviet tanks, no thanks. Det allra ovanligaste märket jag har i min ägo torde dock vara Support the Khmer Republic, det vill säga Kambodja under general Lon Nols styre som tyvärr sedan störtades av de bestialiska Röda khmererna.

 Intervju i Expressen 5 juni 1974.

Vad jag minns har jag nog burit alla märken på bilden överst, med ett undantag – fredsmärket med duvan i bildens nederdel, det var min frus.

Jag konstaterar ovan att den här typen av utåtriktad verksamhet inte var helt riskfri. Några gånger hettade det också till rätt ordentligt. Den allvarligaste incidenten levererades emellertid inte av några vänsterextremister utan av  medlemmar i nazistpartiet Nordiska rikspartiet (NRP), som utsatte DA-lokalen på Appelbergsgatan 56 i centrala Stockholm för ett rökbombsattentat i början av juni 1974. Vår medlem Kjell Carlsson, en polisman, blev allvarligt skadad och fick ligga i respirator på sjukhus en tid.

Bakgrunden var att DA hade delat ut flygblad mot nynazismen där bland andra NRP nämndes. Också biografen China utsattes för rökbombning när man visade Mel Brooks hejdlösa nazidrift ”Det våras för Hitler” (The Producers). En ung bagarlärling från NRP dömdes senare för dåden. Jag intervjuades i egenskap av ordförande i DA Stockholm av Expressen den 5 juni 1974 i anledning av nazidåden – det hela presenterades helt uppåt väggarna som att ”högerextremister krigar inbördes”. Blev även intervjuad för TV av en ung Claes Elfsberg, men det inslaget sändes aldrig – antagligen gjorde jag för bra ifrån mig.

Den enda gång jag var med om att en DA-grupp angreps av extremvänstern inträffade i Göteborg i april 1975, kort tid innan Saigon erövrades av Nordvietnam. Vi stod in i det sista vid Sydvietnams sida och hade tagit med oss den vackra röd-gula flaggan ut. En atletiskt byggd så kallad r:are (en medlem i dåvarande KFML:r) rusade dock fram och slog sönder flaggstången, varefter vi rymde fältet på lätta fötter.

Ja, så kunde det gå till för omkring 40 år sedan (det är inte riktigt klokt vad tiden går!). Mitt dåvarande politiska engagemang var helt byggt på idealism, en idealism jag har behållit intill nu då jag mest ägnar mig åt partipolitik i SD samt naturligtvis mitt skrivande. Visserligen uppblandad med försvarliga portioner realism och kanske även cynism, men likväl idealism.

 Med Sydvietnams flagga på DA-lokalen.

Det mest väsentliga i sammanhanget är naturligtvis att jag och mina meningsfränder stod på den rätta tillika segrande sidan i det Kalla kriget. Vi kunde förlora enskilda slag som dem om Vietnam och Angola, men kriget vann vi. Borta är Sovjetunionen och dess forna välde i Östeuropa, liksom flertalet andra kommunistdiktaturer. Kvar är tyvärr det röda Kina, Nordkorea, Vietnam, Kuba och Vitryssland, men även i dessa länder är kommunismen naturligtvis dömd att gå under, liksom allt som är ont och ogudaktigt förr eller senare gör.

Jag är under alla omständigheter glad över att ha kvar rätt många minnen från den goda kampen mot kommunismen under det Kalla kriget, icke minst då de rockslagsmärken jag refererar till här.

 

Efter ”Uppdrag granskning”: Dags att inse varifrån det verkliga hotet mot judarna kommer

 Judehatet har bytt ansikte.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/det-vander-sig-i-magen-av-sds-propaganda/

Dagen efter ”Uppdrag gransknings” (SVT) uppseendeväckande reportage om den muslimska antisemitismen i Malmö är dementimaskinen i gång. Ett av de populärare greppen är att peka fingret åt Sverigedemokraterna i stället för åt det håll där det faktiska judehatet står att finna.

Ett exempel på denna strategi är en artikel av socialarbetaren och Auschwitz-överlevaren Emerich Roth i Dagens Nyheter dagens datum (se länken ovan).

Utan att vilja förringa denne säkerligen hedervärde mans dyrköpta erfarenheter kan jag inte annat än skaka på huvudet åt att vår sannolikt mest inflytelserika tidning, en dag efter ett avslöjande reportage om muslimsk antisemitism, släpper fram någon som tillåts rada upp ett antal lögner eller i bästa fall halvlögner om SD utan att det ljungande judehatet från muslimskt håll berörs med ett ord.

Alltså om det enda parti i riksdagen som tycks ta antisemitismen på fullt allvar och därtill det sannolikt mest Israel-vänliga. Vars partisekreterare har en gigantisk Israel-flagga på sitt kontor och som har flera framstående representanter av judisk börd. Sverigedemokraten Ted Ekeroth var 2007 den förste svensk som tilldelades World Zionist Organizations (WZO) prestigefyllda utmärkelse Herzlpriset, uppkallat efter sionismens grundare Theodor Herzl (1860-1904).

 Ted Ekeroth med Herzlpriset.

Detta parti blandar Roth ihop med den tyska nationalsocialismen och Förintelsen – vilket bland annat torde bevisa att hög ålder inte nödvändigtvis är synonymt med vishet och klokskap (Roth föddes i Tjeckoslovakien 1924).

Jag hyser den djupaste respekt för människor som överlevde Förintelsen, men ger det dem mandat att fabulera fritt i media om saker de uppenbarligen har föga eller ingen sakkunskap om? Jag tycker faktiskt inte det. Roth hävdar exempelvis att SDare i allmänhet marscherade under hakkorsfanor på 1990-talet, vilket är alldeles tokigt – låt vara att det fanns enstaka virrpannor. Han torgför dessutom något slags psykiatrisk gottköpsteori om att SDs kärna skulle bestå av yngre män ”som negligerats av sina pappor”.

Willy Silberstein, ordförande i den ultraliberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), är visserligen inte lika grov i sin demagogi som Emerich Roth men kan inte heller han låta bli att försöka få det till att antisemitismen i Malmö egentligen nog är Sverigedemokraternas fel.

Uppenbarligen upplever Silberstein/SKMA det som mycket obehagligt att nästan allt judehat i Malmö de facto emanerar från muslimska invandrare. Lösningen? Sparka på SD. I Metro den 23 januari citeras Silberstein i en artikel som belyser det faktum att Judiska församlingen i Malmö nu beslutat stängsla in synagogan på Föreningsgatan på följande sätt: ”Jag tror att Sverigedemokraternas argumentation ökar motsättningen mellan olika grupper.”

Metroartikeln här:

http://www.metro.se/skane/malmos-synagoga-stangslas-in-efter-hot/EVHoav!mj2f8uSpB7D6Q/

När man går in på SKMAs hemsida finns där inte en rad om SVTs reportage om den importerade antisemitismen i Malmö som fått många judar att i desperation och avsmak lämna staden. I Malmö finns uppenbarligen inte längre någon framtid för dem, kanske inte heller för andra ickemuslimer utom möjligen muslimernas uppbackare inom de rödgröna partierna. Däremot vidarebefordrar organisationens Facebook-sida visst material om det aktuella judehatet.

Willy Silberstein, som är född i Norrköping 1954, var som ung man med tjockt hårburr med i organisationen Demokratisk Allians vilken bland annat försvarade USAs engagemang i Indokina  som nödvändigt i syfte att bekämpa den globala kommunismen (jag vet, ty jag var med). Därefter gjorde han, liksom sin syster Margit Silberstein, en framgångsrik karriär inom etablissemangsmedia innan han 2009 blev ordförande i SKMA. Numera ägnar han sig mest åt moderatorsuppdrag och medieträning.

 Ortodoxe Malmö-rabbinen Shneur Kesselman, en av måltavlorna för den muslimska antisemitismen, med Malmös synagoga i bakgrunden.

Personer som Roth och Silberstein tror antagligen att de gör Sveriges judar en tjänst genom att utmåla SD som ett stort hot, samtidigt som de lägger ner stor energi för att varna för något de kallar ”islamofobi”, men i verkligheten är det precis tvärtom.

Genom att demonisera SD försvårar de för judarna att se var det verkliga och i realiteten enda hotet mot deras existens i Sverige och i andra länder ligger: bland det, tack vare massinvandringspolitiken, ständigt växande antalet muslimer vars heliga skrift (Koranen) upphöjer judehatet till religiös dogm och liknar judar vid grisar och apor. En slogan som reciterats av otaliga islamska hatpredikanter för att rättfärdiga mord på judar.

Profeten Muhammed själv, med bakgrund som karavanrövare och kamelskötare,  lät som bekant vid ett tillfälle halshugga omkring 600-800 judar under sin väpnade kamp för att tillskansa sig makten och utöka sina landrevir.

Varken Emerich Roth eller Willy Silberstein är naturligtvis det minsta intresserad av att lyfta fram den politiska vänsterns skuld när det gäller den skamliga antisemitismen i Malmö. Inte heller belystes denna aspekt i Janne Josefssons ”Uppdrag granskning”.

 Dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) citerade Koranen och träffade muslimska trosanhängare i Rinkeby på nationaldagen.

Den alltid informativa och inte sällan bitska sajten Jihad i Malmö, med förre kristdemokraten Hans C. Pettersson som ansvarig utgivare, lyfter däremot de starka kopplingar som finns mellan ledande S-politiker i Malmö och den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza. Sajten påpekar också att en kommunal nämndordförande ledde en antisemitisk demonstration på Malmös gator.

Mer här:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/01/man-vill-bara-grata.html

Den till Sverigedemokraterna avhoppade Malmö-sossen Nima Gholam Ali Pour spinner vidare på samma tema i en välmatad debattext på sin blogg Nimatown under rubriceringen  ”Ingen nolltolerans mot antisemitism i Malmö”. Nima berömmer TV-reportaget och skriver att man ”börjat komma bort ifrån myterna om att det handlar om nynazister eller högerextrema som skulle stå bakom antisemitismen i Malmö”.

Det som inte togs upp i Uppdrag Gransknings dokumentär var legitimeringen av antisemitism från politiskt håll som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger bakom. De rödgröna politikerna i Malmö  inte tagit avstånd från antisemitism utan har på olika sätt signalerat att antisemitism är norm.

Nima hänvisar i detta sammanhang till Malmö-politiker såsom kommunfullmäktigeledamoten Adrian Kaba (S) och riksdagsledamot Hillevi Larsson (S); den senare stoltserade nyligen med ett diplom hon fått sig tilldelat av Palestinska föreningen i Malmö vilket avbildar ett ”Storpalestina” där Israel utplånats. I bakgrunden huserar förre kommunstyrelseordföranden (S) Ilmar Reepalus Dialogforum, vilket enligt Jihad i Malmö ”snackat käkarna ur led” utan några som helst resultat.

 Palestinaaktivisten Mohannad Yousif till vänster och Olof Holmgren från ”Stoppa matchen”-ledningen i Malmö 2009.

De rödgrönas länk till Palestina-rörelsen uppges vara Mohannad Yousif, vilken varit flitig med att sprida konspirationsteorier som att terrorrörelsen Islamiska staten (IS) i själva verket finansieras av israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Yousif samarbetar nära med Larsson och Vänsterpartiets ordförande Morgan Svensson. Sålunda har, konstaterar Nima, ”…den rödgröna majoriteten släppt in antisemiterna i maktens salonger…”.

På detta sätt har antisemiterna, långt ifrån att ha stigmatiserats, i stället blivit normen i Malmö. Yousif var en av de ledande förespråkarna för att Davis Cup-matchen Sverige-Israel i Malmö 2009 skulle stoppas.

Här en länk till Nima Gholam Ali Pours bloggtext:

http://nimatown.blogspot.se/2015/01/ingen-nolltolerans-mot-antisemitism.html

Det politiska parti som mest engagerat sig mot antimsemitismen i Sverige är som nämnts ovan Sverigedemokraterna, något som stör de liberala/vänsterinriktade/ängsligt politiskt korrekta bedömarna något oerhört. Willy Silbersteins standardargument är att ”SD utnyttjar antisemitismen för att komma åt muslimerna”, en verklighetsfrämmande konspirationsteori om någon.

Det beryktade Expo, med sina rötter i vänsterextremism och anti-vit rasism och där juden Jonathan Leman är en av toppfigurerna, har över huvud taget inte visat något intresse för att kommentera ”Uppdrag granskning” om judehatet i Malmö.

 Judiske Expo-medarbetaren Jonathan Leman.

Dess hemsida har de senaste dagarna toppat med det påstått minskade stödet för nazisterna i Grekland och ondgjort sig över den islamkritiska Pegida-rörelsen i Tyskland. Dock inget om judehatet i Malmö, som sagt. Också i Expos fall torde det vara så att antisemitismen helt enkelt kommer från ”fel” håll och att kritik mot något som har med islam att göra skulle sabba Expos opinionsbildning mot ”islamofobi”.

Av Jonathan Leman hade man nog kunnat vänta sig betydligt mer. Han har som jude smärtsamma erfarenheter av den under senare år alltmer utbredda antisemitismen och vet naturligtvis mycket väl varifrån den i kanske 95 fall av 100 kommer ifrån.

Man skulle önska att Leman kunde bryta sig ur Expos tvångströja av SD-hat och proislamism, främst därför att detta skulle underlätta för Lemans egen folkgrupp att urskilja varifrån det reella hotet kommer. Jag har hittat denna artikel av en 25-årig Jonathan Leman i Expressen från november 2006 som tyder på betydande insikter och mognad:

http://www.expressen.se/debatt/jag-blir-attackerad-for-att-jag-ar-jude/

 Mirjam Katzin (V) resonerar verserat i ETC.

Det vettigaste jag läst från någon vänsterföreträdare i anledning av det aktuella TV-reportaget kommer från Mirjam Katzin, som i en artikel i tidskriften ETC för ett ganska så verserat resonemang kring företeelsen antisemitism. Katzin, som är doktorand i juridik i Lund och aktiv vänsterpartist, är exempelvis medveten om att det förekommer judehat från muslimer.

I slutklämmen av sin artikel lägger hon dock för säkerhets skull till följande vad jag vill kalla alibiresonemang, eftersom hon antagligen vill fortsätta vara kvar i V-partiet:

Man måste ha det politiska modet att skärpa arbetet mot islamofobi och arbetet mot antisemitism samtidigt och att ta de konflikter detta innebära, både i och utanför rörelsen.

Katzins hela debattext här:

http://www.etc.se/debatt/onyanserad-debatt-om-hatet-mot-judar

Undersökningar från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Forum för levande historia visar att det är åtta gånger vanligare med antisemitism hos personer med muslimsk bakgrund än från andra befolkningsgrupper. Samtidigt förefaller judehatet bli ett allt mindre problem bland extremnationalister och rena nationalsocialister, eftersom dessa numera fokuserar betydligt mer på att motverka den massiva invandringen än den traditionella nazistiska fixeringen vid judarna.

Ju förr individer som exempelvis Emerich Roth, Willy Silberstein och Jonathan Leman, liksom så kallade antirasistiska organisationer och den etablerade judenheten inser detta, och faktiskt också börjar framföra det, desto bättre.