Posted tagged ‘Norrköpings Tidningar’

Coronakrisen: det måste bli ett slut på kriget mot de äldre!

8 juni, 2020

Annika Strandhäll: De äldre sätter press på svensk sjukvård.

Det är inte flyktingmottagningen som sätter press på den svenska sjukvården utan de äldre. Det menade den dåvarande socialministern Annika Strandhäll (S) i en intervju med Aftonbladet den 26 april 2018. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zLPBoK/strandhall-vardens-problem-beror-inte-pa-flyktingarna

Strandhäll citerades: ”Vi har en snabbt åldrande befolkning i Sverige. Medellivslängden ökar med 3,5 timmar per dag och vi har ett större antal kroniker med livslånga relationer till sjukvården i dag än för 30 år sedan.”

Allt färre vårdplatser, personalbrist och långa operationsköer kan vi således, enligt Strandhäll, skylla på samhällets äldre. Absolut inte på att Socialdemokraterna och andra etablerade partier under en följd av år har missat att allokera tillräckliga resurser till vården samt prioriterat en nära nog hämningslös invandring, något som givetvis har gått ut över alla andra samhällsfunktioner. Istället skall alla vi som är litet äldre stigmatiseras och ställas mot andra grupper som det tydligtvis är mer angeläget att hjälpa.

Nedprioriteringen av landets äldre medborgare har blivit obarmhärtigt tydlig under coronakrisen. Det är precis som Judith Skörsemo framhåller i ett debattinlägg i Blekinge Läns Tidning den 27 maj 2020: ”Coronakrisen har tydligt avslöjat de äldres status i dagens svenska samhälle. Nedvärderingen har skett successivt utan att de partier som borde slagit larm observerat hur illa det är förrän vi ser vad som händer nu.” https://nxt.blt.se/debatt/coronakrisen-avslojar-synen-pa-aldre/

Yngve Gustafson, professor i geriatrik vid Umeå universitet, menar i en intervju i Läkartidningen den 18 maj 2020: ”Många äldre dör i onödan utan korrekt bedömning.” Enligt statistik från Socialstyrelsen har nio av tio som avlidit i Sverige till följd av covid-19-viruset varit äldre än 70 år: de äldre har helt enkelt hamnat i strykklass. https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2020/05/geriatrikprofessor-manga-aldre-dor-i-onodan-utan-korrekt-bedomning/

Enligt Gustafson ordineras palliativ vård (vård i livets slutskede) utan att en noggrann medicinsk bedömning gjorts och ibland utan att ansvarig läkare ens träffat patienten. Enligt Socialstyrelsen kan en ”klinisk bedömning” göras via telefonkontakt med vårdpersonal efter en kortare vårdtid. Ju kortare vårdtider, desto fler människor som dör i onödan.

Det har sparats in på syrgasen ute i kommunerna.

Covid-19 innebär enligt professor Gustafsons synsätt heller inget nytt för sjukvården: ”Varje år dör äldre i vinterkräksjuka för att de nekas sjukvård, nekas dropp och dör av uttorkning. Det här är inget nytt. Det har gällt i många år.”

Läkartidningen sammanfattar professor Yngve Gustafsons kritik av dagens vårdsituation på följande sätt:

För att bättre skydda de äldre i pandemin borde de äldres immunförsvar ha stärkts näringsmässigt, bemanningen borde ha förbättrats, skyddsutrustning använts och de gamla borde inte ha prioriterats bort från adekvat medicinsk vård, enligt Yngve Gustafson.

Bland många vårdrelaterade tillkortakommanden märks att syrgasen sedan åtskilliga år tillbaka lyst med sin frånvaro på många äldreboenden i det av den kinesiska smittan hårt drabbade stockholmsområdet. Detta har många gånger skett på initiativ av de medicinskt ansvariga sjuksköterskorna ute i kommunerna. Det har skett främst av två orsaker – landstinget står inte för kostnaderna samt explosionsrisken. https://www.vardfokus.se/tidningen/2006/nr-6-2006-6/brist-pa-syrgas-for-aldre-sjuka-far-kritik-av-lakare/

Syrgasbristen är endast ett exempel på att ansvariga politiker sparar friskt (eller kanske snarare sjukt) när gäller vård av äldre. Som Greta Thorin framhåller i en insändare i Norrköpings Tidningar den 27 juni 2019: ”Det behövs ett stort antal miljarder för att klara välfärden för en åldrande befolkning, säger finansministern. Underligt, det är alltid vårt fel, speciellt när det krisar i budgeten. Annars är vi OK, till exempel när vi vårdar anhöriga. Om vi nu på ålderns höst behöver omvårdnad, låt oss få det utan att ge oss dåligt samvete. Om det är några som ska ha dåligt samvete, så är det ni politiker.” https://nt.se/asikter/insandare/det-ar-alltsa-de-aldres-fel-om6182435.aspx

Den moderate riksdagsledamoten Thomas Finnborg tog i en motion (Motion 2017/18: 1307, rubricerad ”Forska bör man; geriatrisk och gerontologisk forskning i strykklass”, fasta på att den geriatriska och geronotologiska forskningen behöver satsas på. Han skriver i motionen bland annat: ”Bättre kunskap om äldres omsorg och sjukdomar och att utbilda kompetent personal är en ödesfråga.” I detta kan man bara instämma. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/forska-bor-man—geriatrisk-och-gerontologisk_H5021307

Finnborg menar att mer forskningsmedel skall öronmärkas för äldreforskning, vilket enligt motionären är en förutsättning för kunskap och kompetent personal.

Statsepidemiolog Anders Tegnell menar att smittspridningen uppvisar en avtagande trend.

SVTs Text-TV meddelar dagens datum, den 8 juni 2020, att antalet avlidna som en följd av covid-19 i Sverige är uppe i 4694 och att antalet smittade ligger på 43 133. I genomsnitt 40 personer har avlidit under den senaste tiodagarsperioden. Detta är enligt statsepidemiolog Anders Tegnell ”alldeles för många” men indikerar ändå en avtagande trend.

Jag tillhör inte dem som tycker att det är särskilt konstruktivt eller fruktbart att överösa vare sig Folkhälsomyndigheten eller regeringen med otidigheter. Den nivå som Sverige lagt sig på när det gäller hanteringen av Kina-smittan i stort är enligt mitt sätt att se fullt rimlig och inte alls särskilt släpphänt, vilket omvärlden har fått för sig att döma av de reserestriktioner som utfärdats mot oss svenskar. Såvitt jag kan se är de rekommendationer som angivits helt i nivå med svenskarnas benägenhet att rätta sig efter regler och förordningar.

Ett särskilt plus i kanten till att något obligatorium att bära mun- och nässkydd så här långt inte utfärdats. Dessas relevans i smittspridningshänseende diskuteras bland forskare och sjukvårdspersonal, varav några har pekat på att sprittspridningen faktiskt kan öka – också inom vården – om skydden är av enkel kvalitet eller gjorda av tyg. https://www.regionjh.se/nyheter/pressmeddelanden/rjhpress/debattenklamunskyddkanokariskforsmittspridning.5.de9af55171844b1271e19d.html

Den stora boven i dramat när det gäller det förfärande höga dödstalet beträffande covid-19 i Sverige är bristerna inom äldrevården, vilka går långt tillbaka i tiden och är en följd av att våra äldre – ditt denna bloggare med sina 68 år tillhör – under en följd av år behandlats som ett slags andra klassens medborgare. Vi skall ju ändå snart dö, så varför ägna överdrivet mycket resurser på oss? tycks snacket ha gått.

Coronakrisen innebär förhoppningsvis begynnelsen till en ändring till det bättre av detta inhumana synsätt. Det måste bli ett slut på kriget mot oss äldre!

Litet om hur och varför jag blev journalist

23 november, 2014

Jag har varit verksam som publicerad skribent sedan 1969.

Mitt uppdrag den gången bestod i att, för sportredaktionen på Länstidningen i Södertälje, göra sammanställningar om division VII-fotbollen. Det tillgick så att jag varje söndag ringde runt till lagledare och tränare och hörde mig för hur det hade gått i helgens matcher: vilka som gjort mål, vilka som varit bäst, om domaren varit bra och så vidare Ett ganska styvt jobb. Resultatet publicerades sedan på måndagen i en ruta där signaturen ”Tom” angavs som författare.

När fotbollssäsongen var slut var det dags att ge sig på division IV-serierna i ishockey och bandy (ja, den riktiga bandy som spelas på is med ett lackrött garnnystan). Samma tillvägagångssätt där. När manuset var färdigt fick jag skjuts av min pappa in till tidingsredaktionen, som på den tiden var inrymd i gamla Tobaksmonopolet intill Kanalen, för att lämna in det jag knackat ner på min skrivmaskin.

untitled Min chef på LT-sporten, Richard Dahl.

Chef för LT-sporten var gamle europamästaren i höjdhopp från 1958, skåningen Richard Dahl. Det var för övrigt min pappas bekantskap med Dahl som ledde till att jag fick jobbet som sportskrivare på deltid (jag gick sista ring i gymnasiet). Förutom nämnda lagsporter skrev jag även om friiidrottstävlingar där jag i regel själv tävlade för min klubb, IFK Södertälje.

När jag nu bläddrar i de gamla urklippen slår det mig att  jag, trots unga år, hade ett tämligen moget och idiomatiskt korrekt skriftspråk som jag inte behöver skämmas för omkring 45 år senare. Inga ”vart” i stället för var, inga ”dem” i stället för de, inga ”till” i stället för och efter ordet ”mellan”. Det tackar jag mina gamla modersmålslärare för.

Tyvärr hade Länstidningen anställningsstopp på sportredaktionen vid denna tid, annars hade jag kunnat tänka mig en yrkesbana som sportjournalist direkt efter gymnasiet. I stället blev det universitetsstudier utmynnande i en filosofie kandidat-examen samt politiskt engagemang i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm. Skrev gjorde jag likafullt, nu som författare av engagerade debattinlägg och insändare.

imagesUWBP54K6

Allt eftersom blev det även medarbetarskap i en ganska lång rad tidningar och tidskrifter med början i Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum: moderata idéorganet Svensk Tidskrift, Tidsspegel (organ för Medborgarskolan), Svensk Linje, Heimdal, Smålandsposten, Norrköpings Tidningar, Katrineholms-Kuriren, Sydsvenska Dagbladet, Vimmerby Tidning, Upsala Nya Tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med flera.

De hundralappar jag kunde få för en artikel – jag skrev mest om utrikespolitik och ideologi – räckte inte för min försörjning, varför jag vid denna tid hade anställningar av mer eller mindre tillfällig karaktär såsom pressbyråbiträde, tillförordnad amanuens vid Armémuseum, telefonannonsmottagare vid Svenska Dagbladet och väktare vid bevakningsföretaget ABAB.

Jag hade dock en insiktsfull vän och kollega i den politiska kampen som föreslog att jag skulle genomgå journalistutbildning och satsa på en yrkesbana som journalist. Tanken var att jag på så sätt skulle komma in i media som en motvikt till all vänsterjournalistik som redan då plågade landet. Jag tyckte idén var god och sökte därför in till en kurs i dagspressjournalistik på Poppius journalistskola, då inrymd i dåvarande Svenska Dagbladet-huset i Marieberg i Stockholm.

Sigge1 Min Poppius-lärare Sigge Ågren.

Jag blev i en ålder av 26 år således antagen som elev på Poppius hösten 1978-våren 1979 och måste säga att jag lärde mig oerhört mycket på dessa två terminer. Huvudläraren hette duga: det var den gamle Expressen-legendaren Sigfrid ”Sigge” Ågren (1910-89), en institution i dåtidens medievärld som både rökte och svor som en borstbindare. Han hade som devis: ”Skriv kort, helst inte alls” och inpräntade ständigt, att det skulle skrivas enkelt och lättfattligt så att läsarna begrep det som skrevs.

Mer om Sigge, inklusive hans ”Skrivarens tio budord” här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sigge_%C3%85gren

Jag hade klart för mig att Sigge Ågren var en engagerad vänstermänniska och innehavare av partibok för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och undrade litet över, om man nu på lektionerna skulle översköljas av vänsterpropaganda. Jag hade inte behövt oroa mig: under min tid som elev på Poppius kan jag inte minnas ett enda fall av politisk indoktrinering i vänstervridningens tecken.

Tvärtom var Ågren, som jag uppfattade det i alla fall, skeptisk gentemot politisk kampanjjournalistik. Jag minns att en elev en gång yttrade något om att han med sitt skrivande vill göra en insats för ”de svaga och utsatta i samhället” eller något liknande. Sigge muttrade något till svar som gick ut på att det borde han nog inte alls göra.

untitled

Jag är för egen del glad över att kunna säga, att Sigge Ågren uppskattade mig som elev. ”Du är bra, Tommy”, sa han vid ett tillfälle och det är nog det finaste omdöme om mitt skrivande jag någon gång fått. Fast jag har inte alltid, Gud förlåte mig, följt Sigges råd om att skriva kort och/eller begripligt. Jag försvarar mig med att han också sa att när man väl en gång lärt sig skrivandets fundamenta, kunde man skriva hur man ville.

I sammanhanget måste jag även nämna en annan lärare och journalistveteran, gentlemannen Erik Björnsson, som undervisade i redigeringens ädla konst. Det här var mitt emellan blyepoken och datoriseringen vid våra svenska tidningar, då redigeraren på speciella ark skulle göra en uppskattning av vilket utrymme textinnehåll och bilder skulle ta i anspråk. Det redskap man därvidlag hade till sitt förfogande kallades typometer, en stållinjal som man mätte och donade med. Sedan monterades de satta texterna upp på ark innan dessa gick till trycket.

Erik hade även en hel uppsättning historier på lager om forna tiders journalister, särskilt de som befolkade de gamla Klarakvarteren i Stockholm och som föreföll tillbringa minst lika mycket av arbetstiderna på närbelägna näringsställen som på redaktionerna. Bland annat bibringades vi elever kunskapen, att uttrycket ”matsedel” som benämning på ett A4-ark med text härrörde från praxisen att skriva texter (detta var innan skrivmaskinernas genombrott) på baksidan av restaurangmatsedlar.

Mer om Poppius via denna länk:

http://www.poppius.se/index.phtml?kategori=1&underkategori=66

Parallellt med studierna på Poppius arbetade jag som väktare vid ABAB, där jag hade räknat med att jobba typ ett par år i alla fall. I stället fick jag redan innan jag avslutat kursen på Poppius anställning på den ärevördiga tidningen Idrottsbladet, som överflyttat från huvudstaden till Södertälje sedan den inköpts från Torsten Tegnér av förre chefen på Länstidningen, Robert Schützer. Eftersom Schützers företag Kerrob även ägde andra tidningar fick jag under IB-tiden 1979-86 även tillfälle att arbeta vid veckobladen Södertälje Allehanda, Trosa Tidning och gratisutdelade reklamtidningen Södertälje Handelsnyheter.

untitled

Robert Schützer var väl egentligen mer affärsman än tidningsutgivare och inte alldeles lätt att samarbeta med, för att uttrycka sig försiktigt. Förbluffande dåligt omdöme visade han genom att i början av 1980-talet anställa en stalinist som hette Janne Bengtsson, vilken förvandlade IB till ett propagandaorgan för Sovjetunionen. Bengtsson gick senare till Svenska Dagbladet (!). 1986 hade jag fått nog och sade upp mig på egen begäran. Efter ett års tid fick jag anställning som redaktör vid Frivilliga skytterörelsens (FSR) tidskrift Svenskt Skytte.

Jag sticker här emellan med att omtala, att jag under sommaren 1980 arbetade som praktikant på dagstidningen The News World i New York, en tidning som jag senare var korrespondent för i Sverige ett par år i slutet på 1980-talet; då hade tidningen bytt namn till The New York City Tribune.

FSR var en frivillig försvarsorganisation som bedrev tävlingsverksamhet – ban- och fältskytte – vilket passade mig perfekt. Nu fick jag utlopp både för mitt försvarsengagemang och idrottsintresse och reste land och rike runt, bokstavligen från Ystad till Haparanda, för att skriva om olika skyttetävlingar. Efter fem år och mitt i en landsomfattande ekonomisk kris ansåg sig dock FSR tvungen att skära ned på tjänsterna varför jag fick sluta. Min förste chef var FSRs generalsekreterare, överste 1. Lennart Löfgrén, som jag minns med stor värme.

Efter något år som arbetssökande övergick jag i slutet av 1993 till talboksinläsning på ett företag i Sundbyberg, men skrivandet fortsatte jag förstås med. Bland annat 1994-2009 som (oavlönad) ansvarig utgivare och redaktör för den oberoende borgerliga tidskriften Contra, som drevs av mina gamla kompisar från Demokratisk Allians-tiden, C. G. Holm och Géza Molnár. Efter Contra (som jag fortfarande medarbetar i) utsågs jag till chefredaktör för SD-Kuriren med Richard Jomshof som ansvarig utgivare.

imagesVHNNJQIA

Sedan Paula Bieler tog över min tjänst 2013 och SD-Kuriren fått ett glättat magasinsutförande (inte riktigt i min smak, det måste jag i ärlighetens namn bekänna) är jag numera chefredaktör och ansvarig utgivare för lokala SD-tidningen Telgekuriren i Södertälje och då och då medarbetare i nättidningen Dispatch International med underbart orädda Ingrid Carlqvist som chefredaktör.

Så där ser min journalistbana ut i runda svängar. Förutom ovannämnda tidningar och tidskrifter har jag medarbetat i och ibland även varit redaktör för ett antal andra publikationer såsom Aktuellt om Korea, Nytt Hopp samt Morgonposten (Göteborg). Detta bortsett från ett otal debattinlägg i massor av medier, mest frekvent i Länstidningen i min hemstad (där jag i egenskap av SD-politiker även har det stundom tvivelaktiga nöjet att vara nyhetsmaterial).

Jag bör väl även tillägga att jag hunnit med att skriva tio böcker: från Slaveri i vår tid 1989 till Religionsfrihetens martyrer 2011, båda på Contra förlag.

anthelius230

Därmed kan väl cirkeln sägas vara sluten: från sportskrivare i Länstidningen till debattör och mer eller mindre hett  nyhetsstoff i samma tidning!