Posted tagged ‘Norrland’

Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

6 november, 2017

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.


Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp


Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.


Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.


Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.


Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.


Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.


Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

Jo, människovärdet omfattar alla!

20 augusti, 2016

Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna. Alla ären i ett i Kristus Jesus. (Galaterbrevet 3:28, 1917 års bibelöversättning)

Nyligen deltog denna bloggare i en diskussion på Facebook om människovärdet. Några av debattörerna ifrågasatte tesen om alla människors lika värde.

mahatmagandhi_137821s
Mohandas Gandhi: värd att räddas?

Ett exempel som framställdes: vem skulle du rädda om Hitler och Gandhi båda befann sig i livsfara? Exemplet skulle visa, att Gandhi var mer värd och att alla vettiga människor skulle välja honom framför den onde folkförstöraren och massmördaren Hitler. Ergo: alla är inte lika mycket värda.

Problemet är bara, att detta låt vara osannolikt konstruerade exempel inte alls visar det som det påstås visa: att alla människor inte är lika mycket värda. Vad det visar är endast att de flesta människor i vår del av världen, med våra värderingar och historiska erfarenheter, sannolikt skulle välja att rädda den pacifistiske fredsförespråkaren Gandhi och inte mannen som startade Andra världskriget och lät mörda sex miljoner judar och andra oönskade folkgrupper.

Om detta exempel i stället förelades en muslimsk publik är jag för min del övertygad om, att utfallet skulle bli annorlunda. De flesta muslimer skulle antagligen välja att rädda Hitler, eftersom a) ideologin islam har en hatisk inställning till judar och många – dock säkerligen inte alla – muslimer därför anser att Adolf Hitler var en ljusgestalt; b) muslimer, särskilt sådana bosatta i Indien med omnejd, inte brukar uppskatta hinduer som mahatma Mohandas Gandhi.

god-bless-hitler
Hitler är populär i vissa kretsar…

Ett annat exempel som anfördes mot mitt uppslutande bakom tanken om alla människors lika värde gällde vilken individ jag skulle rädda först, mitt eget eller någon annans barn om jag ställdes inför det valet. Detta är ett ännu sämre exempel än det om Hitler versus Gandhi. Ty vilken förälder som helst skulle givetvis i första hand rädda sitt eget barn om det inte gick att rädda båda två – blod är tjockare än vatten. Detta är emellertid ett subjektivt ställningstagande utgående från föräldraskapet – båda barnen är självfallet lika mycket värda.

Ytterligare argument mot tesen om alla människors lika värde i ovannämnd diskussion var, att ordet ”värde” är en felöversättning av ”dignity” – som betyder värdighet, icke värde – från engelskan i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Må så vara. Detta resonemang är likafullt i mina ögon inte ett dugg övertygande, och detta främst därför att FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna är inte något avgörande bevis för tesen om alla människors lika värde.

UN-1-Artikel
”Dignity” betyder värdighet, ej värde.

Här en intressant diskussion i ämnet i tidskriften Scandia: http://www.tidskriftenscandia.se/?q=node/1121 I Scandias text citeras bland andra den tyske filosofen Immanuel Kant och hans sentida svenska kollega, ateisten Ingemar Hedenius. Den sistnämnde anförde 1982 följande:

Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan.

Bättre än så torde inte det gemensamma människovärdet kunna uttryckas i ett sekulärt perspektiv.

Ytterligare ett argument mot tesen om det gemensamma människovärdet är att den så ofta missbrukas i syfte att rättfärdiga politiska överväganden – vilket är så lätt att genomskåda att det är närmast förbluffande att inte fler har gjort det. Det faktum att alla är lika mycket värda är ju exempelvis inte något hållbart argument för att alla världens flyktingar eller andra migranter skall få bosätta sig i Sverige. Alla får helt enkelt inte rum i vårt land, även om en tidigare statsminister noterat att det finns stora skogar i Norrland och vidsträckta slätter i södra Sverige.http://www.expressen.se/nyheter/fredrik-reinfeldt-gott-om-plats-for-flyktingar/

Att frasen ”alla människors lika värde” missbrukas i alla möjliga och omöjliga tonarter och röstlägen i den politiska korrekthetens tecken är dock inget verkligt argument för att den skulle vara falsk. Även det som framstår som politiskt korrekt kan faktiskt även vara i verklig mening korrekt, även om det för oss systemkritiska dissidenter kan kännas aningen olustigt att nödgas medge detta.

holocaust pictures 7
Judar ansågs inte vara värda något i Hitlertyskland utan kunde saklöst utrotas.

I syfte att få rätt uppfattning om alla människors lika värde krävs dock att vi går utöver våra mänskliga värderingar, hur högstämda dessa än må förefalla. Sekularismens värderingar är nämligen osäkra och kan vara högst tillfälliga beroende på vilket samhällssystem alternativt vilken regim som råder.

I kommunistiska diktaturstater såsom Stalins Sovjetunionen eller dagens Nordkorea ansågs/anses endast medlemmar av den så kallade arbetarklassen besitta ett högre värde. Personer tillhöriga borgar- eller kapitalistklassen är däremot försumbara och kan fängslas eller avlivas efter gottfinnande. I Hitlertyskland var endast företrädare för den ”ariska” rasen något värda, under det att  folkgrupper såsom judar, zigenare, slaver, handikappade eller Jehovas vittnen helst skulle utrotas.

Om vi går till vårt eget svenska samhälle har ofödda individer ett inte särskilt högt värde, då de saklöst kan dödas fram till en viss tidpunkt om modern så önskar. I USA har de ofödda ett ännu sämre skydd – de kan dödas och styckas ända fram till födelseögonblicket (något som kallas partial birth abortion) och kroppsdelarna säljas vidare inom sjukvårdsindustrin.http://www.nrlc.org/archive/abortion/facts/pbafacts.html

PaulusFotspar_Turkietresor_00
Sankt Paulus: ”Här är icke jude eller grek…”.

Förhållanden som dessa gör att jag städse ställer mig skeptisk till högstämt tal om det sekulära samhällets välsignelser. Vilket får mig att anknyta till aposteln Pauli ord hämtade ur brevet till Galaterna överst i texten, ord som avfattades omkring 2000 år innan FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna sattes på pränt.

Enligt kristen etik bestäms nämligen människovärdet av den högre verklighet vi benämner Gud. Endast himlens och jordens skapare, som alla människor är avbilder av, förmår definiera människovärde: ”Här är icke jude eller grek…”.

Därmed blir vi inte beroende av värderingar och värden som är bundna av tid, rum och ideologi utan har en absolut måttstock trotsande tid och rum att förhålla oss till. Om vi däremot hävdar att alla inte är lika mycket värda befinner vi oss på ett farligt sluttande plan.

Vi måste nämligen, utifrån vår sekularistiska utgångspunkt, bestämma oss för vilka som är mindre värda än vi själva (ty att vi själva är de allra mest högstående individerna är självklart), och vi måste också bestämma hur vi skall gå till väga med dessa. Skall vi nöja oss med att bemöta dem i en debatt? Låtsas att de inte finns? Eller skall vi hindra dem från att komma till tals? Skall vi fängsla dem? Eller helt enkelt eliminera dem för gott?

Mina prylar (13): Askkoppar/askfat

1 oktober, 2015

001 Håll med om att min mormors gamla askfat är ganska stiligt! Foto: Tommy Hansson

Somliga prylar, som förr i tiden var lika självklara som vanliga, tenderar att försvinna ur vår tillvaro av olika orsaker. Dit hör askkopparna.

Numera förekommer i stort sett bara den typ av askkoppar vi kan se utanför ingångarna till restauranger, det vill säga höga, rätt anskrämliga skapelser i metall eller hårdplast där vi förtappade nikotinister förutsätts aska och fimpa sedan vi förständigats lämna lokalen för att utöva vår njutning:

http://www.vega-direkt.se/mobler-inredning/askfat-avfallsbehallare.html?gclid=CjwKEAjws7OwBRCn2Ome5tPP8gESJAAfopWsW5n5XQhlaDokQ9PwiZrcxOYW2DnnJIddUpkDhACEshoC-8jw_wcB

Det finns även mindre varianter som anbringas direkt i väggen vid sidan av dörren. Ytterligare en modell är den upp-och-nedvända blomkrukan med hål i som placeras på en plåtmojäng på uteserveringarnas bord. Den lär väl försvinna när även denna rökmöjlighet med stor sannolikhet försvinner nästa år.

Återstår då vad vi skall aska i/på i hemmet inklusive balkongen. I avsaknad av riktiga askkoppar går det naturligtvis att aska på vanliga fat eller tallrikar. Om man nu inte råkar äga ”the real thing”. Jag är själv lycklig ägare till ett par stilfulla askkoppar, varav en som jag i ett anfall av akut kleptomani måste ha tagit med mig från något näringsställe jag besökt för länge sedan.

Askkoppar 001 Askkopp med reklam för Nyckelbryggerier. Foto: Tommy Hansson

Huvudnumret bland mina askkoppar är dock ett stort exemplar i pistagegrönt med bruna inslag i hörnen som jag fått från min mormor. Det syns överst i det här inlägget. Detta askfat, som jag nog vill kalla tingesten, är välbevarat så när som en hårfin spricka som bara syns om man tittar närmare på det. Undertill finns en krumelur som bör tolkas som ett W eller möjligen en 3a.

Här finns även spår av tre märken som torde visa att askfatet ursprungligen varit fastsatt i en ställning eller liknande. Jag tycker under alla omständigheter att det är mycket vackert, en riktig klenod!

I min ägo finns även en askkopp i glas som gör reklam för ännu existerande Nyckelbryggerier i Norrland, således den som jag inte helt ärligen tillägnat mig enligt ovan.

Slutligen en improviserad variation på temat askkoppar i form av en skärva från en sönderslagen blomkruka:

Askkoppar 002

Rätt elegant, tycker jag själv i alla fall.

Slutligen skall det här inte tolkas som en uppmaning till någon att börja röka. Ty, som en propagandatext jag minns från ungdomen framhåller:

Pengar och hälsa ryker
om du röker

EFTERLYSNING

14 augusti, 2015

FÖRVIRRAD MAN I ÖVRE MEDELÅLDERN MED AKUT VÅRDBEHOV EFTERLYSES HÄRMED PÅ DETTA SÄTT.

lofven992 Här syns den efterlyste mannen på fri fot.

Mannen, som närmar sig 60-årsåldern, har svenskt utseende, vikande hårfäste och talar mestadels sluddrigt med norrländsk dialekt. Han har så kallade valkar i händerna.

Den saknade mannen är född i Stockholm men uppväxt i Norrland. Efter avhoppade studier uppges han ha arbetat med lättare skogsarbete och på sågverk. Därefter skall han ha genomgått en arbetsmarknadsutbildning som svetsare och även varit yrkesverksam som sådan. Han övergick sedan till verksamhet inom fackföreningsrörelsen.

265 En av den försvunne mannens kumpaner greps för brott mot säkerhetslagarna i ett land i Mellanöstern.

Mannen brukar ibland synas med två kriminellt belastade individer, en yngre ljushårig man med sydsvensk dialekt och en mörkhårig kvinna i yngre medelåldern varav kvinnan misstänks för grovt miljöbrott. Hon skall även ha framträtt offentligt under förmodad drogpåverkan, en uppgift som videon på nedanstående länk synes bekräfta:

Mannen greps i ett land i Mellanöstern för drygt tio år sedan misstänkt för brott mot landets säkerhetslagar och har tidigare uppträtt höggradigt berusad. Allmänheten manas till försiktighet vid eventuella kontakter med nämnda individer.

Den försvunne mannen uppges senast ha varit synlig vid en konferens i Västerås. Han lider uppenbarligen av grava vanföreställningar, då han har för vana att presentera sig som ”Sveriges stassminister” och hänvisa till de båda kumpanerna som ”regeringsmedlemmar”.

B5zFJZIIYAE30KJ Mytomanen, här beväpnad med båge och pilar.

Han brukar även tala på ett oredigt sätt om ett riksdagsparti som ”fascistiskt” och som källa då uppge en beryktad mytoman och före detta studerande, som falskeligen utger sig för att vara omväxlande ”forskare” och ”pansarbefäl”. Om den efterlyste ”statsministern” skulle påträffas  i sällskap med nämnde mytoman manas allmänheten till den största försiktighet, då den senare kan vara beväpnad med pilbåge.

Den saknade mannen var vid försvinnandet förvirrad, ett tillstånd han befunnit sig i sedan oktober förra året då han började utge sig för att vara statsminister. Han bedöms vara i akut behov av psykiatriska vårdinsatser enligt lagen om tvångsvård.

Upplysningar om den försvunne mannen kan lämnas till regeringskansliet eller till närmaste polismyndighet.

I dag firas den samiska nationaldagen

6 februari, 2015

 

1536_samerisiffror Antalet samer i vårt land beräknas till mellan 20 000 och 40 000.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2622191-samernas-nationaldag-firas-i-goteborg-i-dag?m=print

Den 6 februari firas sedan 1992 Samelands (Sápmi), det vill säga alla samers, nationaldag. Noga taget högtidlighålls denna dag till åminnelse av den första samiska kongressen som ägde rum i norska Trondheim 1917. Dagen till ära förekommer firande i Göteborg i form av exempelvis jojk och konst.

En av de aktivister och samepolitiker som möjliggjorde kongressen i Trondheim var Elsa Laula Renberg (1877-1931), född i Tärnaby i Västerbotten av norsk-svenska föräldrar. Mer om denna driftiga kvinna här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Elsa_Laula_Renberg

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder väckte för en tid sedan rabalder då han i en intervju med Dagens Nyheters Niklas Orrenius bland annat diskuterade villkoren för våra erkända nationella minoriteter, däribland samerna. Ve och fasa och rasism, Söder och SD anser inte att dessa är svenska! löd den politiska korrekthetens samfällda anskri.

Elsa_Laula_Renberg Samepionjären Elsa Laula Renberg.

Det var bara det att Söder hade rätt och de politiskt korrekta fel. Samer är inte svenskar. Detta inskärptes av den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén i en debattartikel på SVT Nyheter, som kan läsas här:

http://www.svt.se/nyheter/sverige/mattias-ahren-samer-ar-inte-svenskar

Ett centralt avsnitt i Åhréns analys lyder så:

Jag blir personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser.

Lägg därtill att samerna också har en egen nationalsång som heter ”Samefolkets sång” (Sámi soga lávlla) samt en egen flagga och alltså egen nationaldag. Vilka är då samerna och hur många finns det? Det exakta antalet är flytande, eftersom det är osäkert hur många med samiskt påbrå som identifierar sig som just samer.

200px-Sami_flag_svg Den samiska flaggan.

Litet statistik om det samiska kan fås via denna länk:

http://www.samer.se/1536

Man brukar dock räkna med att det finns cirka 20 000 – 40 000 samer i Sverige, varav bara en minoritet – 4677 – är renägare. Det finns också en spänning mellan renägande och icke renägande samer, där det är en vanlig uppfattning bland de sistnämnda att renägarna har alldeles för stora privilegier.

I en artikel i SD-organet SD-Kuriren, som jag då var chefredaktör för, skrev den tidigare sametingsledamoten Ulf Nårsa i december 2009 bland annat följande:

När sedan 1971 års rennäringslag kom och på den nuvarande samebystem så kom man också att slå in den sista spiken i den lappländska kistan. Genom rennäringslagen, som endast tillåter samer som äger renar och är medlemmar i en sameby att bedriva jakt, fiske och renskötsel inom det så kallade renskötselområdet så blev befolkningen i Norrlands inland uppdelade i ett A- och B-lag. Ett A-lag som har alla rättigheter till brukande av land och vatten och ett B-lag som inga sådana rättigheter har.

Nårsa ifrågasätter vidare om samerna verkligen är en så kallad svensk urbefolkning, som det vanligen hävdas. Enligt Nårsa är det snarare så att den samiska urbefolkningen initialt var en till Sverige inflyttad utländsk minoritet.

images Förre sametingsledamoten Ulf Nårsa.

Det må vara hur det vill med den saken. Jag tycker under alla omständigheter att den samiska nationaldagen kan vara värd att fira och tänker göra det med att inmundiga ren- eller viltskav med pommes frites. Samiskt och belgiskt i skön blandning. Kanske litet spanskt rödvin därtill.

Slutligen litet jojk i form av ”Daniels jojk” framförd av den samiske artisten Jon Henrik Fjällgren:

https://www.youtube.com/watch?v=H2sJz90ygKE

Fotnot: Sveriges fem erkända så kallade nationella minoriteter är samer, judar, romer, tornedalingar och sverigefinnar.

 

 

Åter till Boden: En tur i Rödbergsfortet

6 juli, 2014

Boden 004 Bloggaren utanför det förstklassiga hotell Bodensia. Foto: Bo Carlsund

Den 25-26 juni gjorde jag och min lumparkompis Bo Carlsund – vi har hållit kontakten sedan värnplikten vid A8 1971-72 – ett återbesök i vår varmt avhållna militärstad Boden. Senast vi var här var hösten 2008, men då hann vi inte besöka den imponerande försvarsanläggningen Rödbergsfortet vilket vi gjorde nu:

http://www.sfhm.se/smha/ObjectPage____2276.aspx?epslanguage=SV

Boden var från 1831 en oansenlig kyrkby i Överluleå landskommun. 1896 blev Boden municipalsamhälle och 1919 stad. På den tiden hade platsen något tusental inbyggare, att jämföra med 18 277 år 2010. Bodens samhälle har i över hundra år präglats av Bodens fästning, som började uppföras 1901 efter beslut av riksdagen 1897. Anläggningen är landets största militära befästningsverk och alltjämt ett av de tio största i världen i sitt slag.

Boden 006 I Bodens centrala delar finns fortfarande ett antal äldre byggnader som klarat sig undan senare tiders rivningsraseri. Foto: Tommy Hansson

En av de mest kända kommendanterna för Bodens fästning var Lars Tingsten (1857-1937), general och krigsminister under Norgekrisen 1905, då Sverige till konung Oscar IIs förtret tvingades släppa kontrollen över Norge. Lars Tingsten var farbror till den kände professorn och publicisten Herbert Tingsten (1896-1973). Medan dennes farbror Lars stod främst i det militära försvaret mot ryssarna, svarade brorsonen Herbert för motsvarande insats med en skarpladdad penna som vapen under sin tid som chefredaktör på Dagens Nyheter.

150px-Lars_Tingsten,_Hågkomster  tingsten

Lars Tingsten och Herbert Tingsten.

Bodens fästning utgörs av fem stora fort: förutom Rödbergsfortet lystrar dessa till namnen Södra Åbergsfortet, Mjösjöfortet, Gammelängsfortet samt Degerbergsfortet. Sedan de fyra andra forten bommat igen är i dag endast Rödbergsfortet igång. Det hålls öppet för allmänheten genom Statens Fastighetsverks försorg och är en av Bodens mest populära turistattraktioner. Guidade turer hålls varje dag under öppethållandesäsongen.

Bodens fästning är dock mer omfattande än så. Förutom de fem stora forten omfattas hela anläggningen av tre mindre fort, ett 40-tal infanteriskansar, även kallade ”korvar”, ett antal flankeringsbatterier för att komplettera fortens ansenliga eldkraft samt en mängd mindre anläggningar av typ kulsprutenästen, skyttevärn och skyddsrum. Inalles icke mindre än 12 000 anläggningar!

Boden 014 Bosse med mäktig utsikt från Rödberget bakom ryggen. Den ljusa strimman i fjärran är ett skjutfält, på vilket artilleriprojektilerna landade på den tiden det begav sig. Foto: Tommy Hansson

För att förstå bakgrunden till anläggandet av Bodens fästning måste man ha förhistorien klar för sig. Det var 1809 som Sverige förlorade kriget mot Ryssland och därmed gick förlustig sin så kallade östra rikshalva – Finland – som varit en del av Sverige i drygt ett halvt årtusende. Gränsen mot Ryssland flyttades till Torne älv.

Under hela återstoden av 1800-talet plussades den ryska hotbilden på: oron växte för att Ryssland även skulle expandera in på svenskt område, samtidigt som ryssarna planerade att bygga en järnväg till Torneå. I detta prekära läge saknade Sverige ett militärt försvar för norra/övre Norrland. Att just Boden valdes som plats för det omfattande befästningsverk som skulle hålla ryssen borta tedde sig naturligt. Boden hade blivit en viktig järnvägsknut i och med att stambanan drogs hit 1894 och kopplades ihop med malmbanan från malmfälten i Gällivare och Kiruna.

Boden 018    Boden 019

Överst Rödbergsfortets grindar med artillerisymboler.
Nederst guiden och lokalhistorikern Stig Gustafsson. Foto: Tommy Hansson

Mellan Första världskriget (1914-18) och Andra världskriget (1939-45) växte det mäktiga befästningsverket ut ytterligare, och efter krigsslutet lät den dåvarande krigsmakten (jag har aldrig riktigt förlikat mig med den mesiga beteckningen försvarsmakten) bygga fler befästningar i syfte att fördröja ett fientligt anfall i norr. Att det största och praktiskt sett enda hotet under det Kalla kriget kom från Sovjetunionen var en självklarhet, vilken en flyktig blick på kartan räcker för att konstatera.

Det främsta försvarsverket i sammanhanget var Kalixlinjen, som var sju mil lång och sträckte sig mellan Töre i söder och Gällivare i norr. Kalixlinjen var som bredast sex mil och hade Siknästfortet som östligaste utpost. Längs denna försvarslinje fanns ett stort antal mindre befästningar och artilleripjäser vilka var inrymda i berg- eller betongrum. Och mellan Kalixlinjen och Boden fanns Luleälvslinjen, vilket inbegrep Viktoriafortet i Vuollerim.

Boden 023    Boden 022

Överst interiör från ett av fortets logement med de typiska blå-vit-rutiga sängöverkasten.
Nederst en vy över sjukstugan inklusive vaxfigur med amputerat ben. Foto: Tommy Hansson

När jag fick min inryckningsorder 1971 och förständigades att tågledes bege mig till Kungliga Bodens artilleriregemente (A8) i juli 1971 hoppade jag väl inte direkt av glädje. Snarare kände jag osäkerhet inför detta nya skede i mitt liv. Ehuru försvarsvän redan då har jag aldrig varit vad man kallar ”stridis”.

På tåget norrut från Stockholms central hade jag turen att sammanstöta med Bosse Carlsund, som skulle bli inte bara en uppskattad lumparkompis utan fastmer en vän för livet. En rolig detalj från första morgonen på A8 regemente: vi nyinryckta erbjöds frukost i matsalen, och när vi skulle sockra på gröten fann vi att de stora karen alls inte innehöll den söta varan utan – salt!

När Bosse och jag ganska precis 43 år senare satte oss i en taxi vid hotell Bodensia för vidare transport till Rödbergsfortet var vi förväntansfulla. Vi hade som artillerister förvisso vistats nära fortet men aldrig besökt dess innanmäte. Vi kom att ingå i en besökandegrupp på ett tiotal personer, vilka på ett trevligt och informativt sätt visades runt av förra stambefälet och lokalhistorikern Stig Gustafsson.

Boden 029 Olika typer av artilleriammunition som användes av Rödbergsfortets pjäsuppsättning. Foto: Tommy Hansson

Vid grindarna varnades för den skräckinjagande hund som fordomdags bevakat fortet, men det fanns ingen  anledning till oro då dess närvaro nu blott bestod av inspelat hundskall. På den lilla gården innanför grindarna berättade Stig hur cirka 900 personer från närområdet slitit i ett decennium för att med tillhjäp av spett, slägga och dynamit bereda plats för denna imponerande anläggning. Den var ett samhälle i miniatyr med bland annat militär ledningscentral, logement, storkök, matsal, mässar, läkar- och tandläkarmottagning, kraftverk, brunnar och hygienutrymmen.

På fortets hjässa, dit man kommer via branta trappor, har man en hisnande utsikt över det skogrika kringområdet omfattande bland annat Bodens stad och skjutfält. Här kan man också närmare studera artilleripjäserna vilka försetts med pansarkupoler. I fortet finns också en överskådlig samling av de projektiler med vilka pjäserna laddades.

Boden 030 På Rödbergsfortets hjässa. Foto: Tommy Hansson

Den halvannan timme långa turen i Rödbergsfortet var en både intressant och nöjsam upplevelse, icke minst beroende på den sakkunnige guiden. Samtidigt låg det litet vemod i luften på grund av att inte bara Rödbergsfortet och Bodens fästning numera i stort är museala företeelser, vittnande om den svunna tid då Sverige ännu hade ett militärt försvar med en reell förmåga att försvara landet mot fientliga angrepp.

Rödbergsfortet drog sin sista suck den 1 januari 2000. Dessförinnan hade all ammunition skjutits ut på omgivande skjutfält, vilket ställde sig betydligt billigare än att frakta den därifrån. Fortet ägs i dag av Statens Fastighetsverk samt ingår som en del i nätverket Sveriges Militärhistoriska Arv. Även Försvarsmuseum Boden på gamla A8-området finns med i den administrativa bilden.

Boden 037    Boden 034

Överst bloggaren vid en artilleripjäs utanför Rödbergsfortet. Foto: Bo Carlsund
Nederst visar en vaxdocka hur det gick till att skicka upp ammunition till pjäserna på fortets hjässa. Foto: Tommy Hansson

Inom Bodens garnison rymdes till in på 1990-talet 13 procent av vårt lands militära försvar. Här fanns som mest sex regementen: A8 (artilleri), I19 (infanteri), Ing3 (ingenjörstrupper), S3 (signaltrupper), P5 (pansartrupper) samt Lv7 (luftvärn). Då utgjorde militärer en ansenlig del av stadsbilden i Bodens centrum. Man ser militärer i dag också, men de drunknar snarast bland den övriga befolkningen varav invandrare från exempelvis Somalia, Afghanistan och olika afrikanska stater är ett betydande inslag.

Även om staden fortfarande härbärgerar militära aktiviteter kan man nog säga, att Boden har metamorfoserats från militärstad till invandrarstad. Föraren i den taxi varmed Bosse och jag åkte tillbaka till hotellet berättade, att han fick huvudbry när han upplystes om att han skulle ta en körning till ”Migrationsverket” – verket har nämligen flera anläggningar på platsen.

Boden 040 Bodens kommunhus. Foto: Tommy Hansson

Efter en hyfsat god asiatisk lunchbuffé i Bodens centrum, ett stenkast från det rätt nyligen restaurerade Bodensia, var det dags för Bosse och mig att ta länsbussen till Luleå för vidare befordran till Luleås flygplats Kallax. Vi tackade vår militärstad för den här gången och siktar på att vara tillbaka om några år i nostalgins tecken, förutsatt att liv och hälsa består!

nobelpristagaren-eyvind-johnso Bodens store son, nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900-76).

Slutligen skall erinras om att det var i Boden som nobelpristagaren (1974) i litteratur Eyvind Johnson (1900-76) föddes. Andra på skilda sätt bemärkta bodensare är överbefälhavaren Stig Synnergren (1915-2004), ständige akademisekreteraren Peter Englund (1957-), OS-guldmedaljörerna Sven Utterström (1901-79) och Lars Frölander (1974-) samt spionen Fritiof Enbom (1918-74).

 

 

Södertälje-historik: en utflykt till Oaxen

1 juni, 2014

Oaxen 315 2014 002 Linfärjan på ingång.

I lördags följde jag med den livaktiga Kulturhistoriska föreningen i Södertälje på en utflykt till ön Oaxen, där jag aldrig varit förut. Även medlemmar i Hölö Mörkö hembygdsförening deltog i utflykten. Ön tillhör geografiskt Södertälje kommun och ligger i Mörkö församling men ägs av en privat samfällighet. Följ med på resan till Oaxen genom nedanstående text och bilder, alla tagna av bloggaren!

På senare år har Oaxen varit känt huvudsakligen för den förstklassiga restaurangen Oaxens skärgårdskrog, inrymd i Gamla disponentvillan, som åren 2005-2007 samt 2011 av restaurangguiden White utnämndes till Sveriges förnämsta restaurang under ledning av Magnus Ek och Agneta Green. Av de som besökt stället har jag hört att priserna också var därefter. Numera har etablissemanget dock omlokaliserats till Gamla Djurgårsvarvet i Stockholm under namnet Oaxen Krog & Slip, som i januari 2014 belönades med en stjärna i den berömda restaurangguiden Michelin.

Oaxen 315 2014 003Ombord på färjan.

Mer om restaurangen här:

http://oaxen.com/krog/

Oaxen 315 2014 012 Ettans kalkugn, numera byggnadsminne.

Oaxens kända historia börjar på 1830-talet från vilket det finns uppgifter om kalkbrytning. Tidigare var ön mest avsedd för bete. Uppgifter om en bofast befolkning finns först dokumenterade 1852, då ön ingick i Hörningsholm fideikomiss och ägdes av greve Bonde men var utarrenderad.

1865 köpte friherre Knut Filip Bonde egendomen Fållnäs i Sorunda och fick då ön Karta med sitt kalkbrott söder om Oaxen på köpet. Han slog 1868 ihop kalkbruken på de båda öarna till Karta och Oaxen kalkbruk. Den synnerligen aktive Bonde var även direktör för Hovkapellet, satt i Stockholms stadsfullmäktige och var ordförande i Slöjdföreningen.

När Bonde avled 1871 övertog hans änka Florence, som var född på Irland men hade vistats mycket ute i Europa, över ruljansen vilket visade sig bli en lyckträff: hon var nämligen en stor affärsbegåvning och satte ordentlig fart på verksamheten. 1883 inköpte hon Liljeholmens kalkbruk utanför Stockholm. Hon tyckte inte om konkurrens och köpte därför upp även ett par andra kalkbruk på Mörkö och på Gotland. Brytningen på Karta lades ner 1888 och ett tiotal arbetarfamiljer flyttade över till Oaxen.

Oaxen 315 2014 007 Den gamla handelsboden.

Kalken såldes till de expanderande näringarna jordbruket, pappersbruken och järnindustrin och affärerna gick vid denna tid strålande för Florence Bonde. Sommartid fraktades obränd kalksten till järnbruk i Norrland, vintertid låg dessa transporter nere på grund av isen. Företaget hade egen transportkapacitet fram till 1918 genom ett eget varv på Koholmen i Sorunda, där nya pråmar tillverkades

Under storhetstiden var som mest 250 personer anställda inom kalkföretaget. Dessa var till största delen bosatta på södra delen av ön, där några av flerefamiljshusen fick fantasifulla  namn såsom Himmelriket, Gröna avundsjukan och Läroverket. Om de besvärliga sociala och hygieniska förhållandena för arbetarbefolkningen har berättats av flaggjunkare Emanuel Johansson, som var musiker i en blåsorkester, i dennes memoarbok Det gamla Oaxen.

Oaxen 315 2014 014Minnen från modernare kalkbrytning på öns norra sida.

I begynnelsen av kalbrytningen och ett par decennier framöver avlönades arbetskraften in natura, men småningom infördes kontantlöner. 1880 hade en handelsbod öppnats på Oaxen av en änkefru, vilken även ägde butiksrörelser i Fållnäs och på Karta. Hennes man hade varit tjänsteman på kalkbruket. Butiken höll öppet tre veckodagar och var belägen i en gammal dynamitbod. 1890 övertog kvinnans son verksamheten. En bit in på 1930-talet utkonkurrerades dock butiken av Konsum.

1878 öppnades en skola på Oaxen med en lärarinna som var dotter till brukets befallningsman. Det var bruket som initialt stod för kostnaderna för skolan, men dessa övergick efter en tid till Mörkö socken. Skolan var igång till 1961. Till bilden av Oaxen hör att även denna ensligt belägna ö drabbades av dels arbetarrörelsen, dels av den frireligiösa väckelsen.

Oaxen 315 2014 013 Utsikt åt söder.

Följden blev bland annat att musiklivet kom igång på ön i form av blåsorkestrar som hörde till arbetarrörelsen. De frireligiösa, ”läsarna”, hade sina andliga sånger.

Oaxen 315 2014 018Några av de gamla kalktäkterna har vattenfyllts.

1955 inrättades en så kallad linfärja – den styrdes med hjälp av en lina eller wire – mellan Oaxen och Mörkö-landet med plats för bilar. 1974 lades dock kalkbrytningen slutligen ner av öns dåvarande ägare, företaget Cementa. Den så kallade Ettans kalkugn är numera upphöjd till byggnadsminne. Det har därefter gjorts försök att starta båtbyggeri och även en marina (småbåtshamn) på Oaxen, men utan bestående succé. På senare tid har nya hus i bostadsrättsform byggts med utsikt mot farleden.

Oaxen är omkring två kilometer lång och runt 500 meter bred med en sammanlagd yta på tolv hektar. Kulturföreningens utflykt anfördes av Bengt Stenberg, som hade såväl sakkunskapen som en klar och tydlig röst på sin sida.

Oaxen 315 2014 015 Gamla garaget.

De för dagen minst sagt nyckfulla vädergudarna var oss dock knappast bevågna utan föredrog att låta ömsom regn, ömsom uppehåll/sol beledsaga vår väg. Ett välbehövligt uppehåll med kaffe och smörgås samt två filmer gjordes i hembygdsgården Gillet, belägen intill Ettans kalkugn.

Oaxen 315 2014 020 Färjeläget.

I dag bor runt 100 personer på Oaxen, som ägs av en privat samfällighet som också driver färjetrafiken. Den som inte har bil kan ta sig till färjan med buss 788 från Södertälje centrum.

Oaxen 315 2014 021 Ut mot farleden.

Källor:

Kerstin Ekberg: ”Hundra års kalkbrytning på Oaxen”. Artikel i Täljebygden nr 2 2014, organ för Kulturhistoriska föreningen i Södertälje.
Muntliga uppgifter från Bengt Stenberg.
Wikipedia.