Södertäljeprofiler (VIII): Den mångårige borgmästaren Jakob Pettersson

Den här bysten av borgmästare Jakob Pettersson finns i Södertälje stadshus. Foto: Tommy Hansson

Kommunstyrelsens ordförande Boel Godner och hennes företrädare Anders Lago får ursäkta. Största kändisen bland Södertälje-politiker alla kategorier i demokratins tidevarv är Jakob Pettersson, som var stadens borgmästare 1896-1946, alltså i nästan ofattbara 50 år och dessutom riksdagsledamot och socialminister. Inte undra på att han är känd som Jakob Borgmästare och fick en gata i Rosenlund uppkallad efter sig.

Till skillnad från Boel Godner och Anders Lago var Jakob Gustav Pettersson (1866-1957) inte socialdemokrat utan en vänsterinriktad liberal. Han föddes i Södertälje den 24 augusti 1866 och var i 59 års tid med sin familj bosatt i den så kallade Borgmästarvillan på Saltsjögatan 17, varifrån han brukade gå ut på många och långa promenader då han kunde beskådas av många stadsbor. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/7233dfgf

Jakob Pettersson var son till specerihandlaren Carl Gustaf Pettersson (1836-1900), vilken drev en butik vid Stortorget. Ett stycke in på 1870-talet övertog Carl Gustaf Pettersson handlanden Carl Reinhold Kindgrens betydligt större affärsrörelse. I samband med övertagandet flyttade familjen Pettersson även in i Kindgrens stora trähus på Storgatan 7, senare känt som Arfströmska huset vilket revs 1954 för att ge utrymme åt det så kallade Kopparhuset.

Borgmästare, riksdagsman och socialminister. Efter att ha avlagt juris utriusque kandidat-examen vid Uppsala universitet 1891 och utnämnts till vice häradshövding ett par år senare blev Jakob Pettersson borgmästare i den goda staden Södertälje vid 29 års ålder 1896. 1899 inleddes hans kvartssekellånga bana som riksdagsman genom att han på ett program från dåvarande Liberalerna invaldes i andra kammaren som representant för städerna i Stockholms län, vilka var Södertälje, Norrtälje, Östhammar, Öregrund, Sigtuna och Vaxholm.

Jakob Pettersson (1866-1857) var Södertäljes borgmästare 1896-1946.

Efter en karriär som riksdagsledamot 1900-24 var Jakob Pettersson 1926-28 chef för socialdepartementet – det vill säga socialminister – i Carl Gustaf Ekmans liberala ministär. Hans företrädare på posten var den kände socialdemokratiske politikern Gustav Möller. I Wikipedia kan vi ta del av följande omdöme om Jakob Petterson: ”Genom sin sakkunskap och arbetsförmåga samt sin lugna och sakliga framställning vann Pettersson småningom stort inflytande och gehör i riksdagen.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Jakob_Pettersson

Till följd av sina fördelaktiga personliga egenskaper anlitades Jakob Pettersson flitigt som utredare och var ledamot i diverse kommittéer. Han hade vidare ett starkt engagemang för nykterheten. Exempelvis motionerade han 1903 med flera år om internering för alkoholister. Så tidigt som 1913 väckte han en motion om pensionsförsäkring och 1917 en motion om arvsrätt för utomäktenskapliga barn; båda motionerna vittnade om hans starka sociala engagemang.

Varm nykterhetsvän. Petterson var en varm nykterhetsvän och förordade i princip ett förbud mot alkoholhaltiga drycker i Sverige men kom ihop sig med sitt parti, Liberala samlingspartiet, om lämplig tidpunkt för att ställa frågan på sin spets genom anordnande av en folkomröstning om ett rusdrycksförbud. När folkomröstningen hölls den 27 augusti 1922 blev resultatet ett knappt nej till förbud med röstsiffrorna 50,8 procent mot ett totalförbud och 48,8 procent för. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_rusdrycksf%C3%B6rbud_i_Sverige_1922

Borgmästarvillan på Saltsjögatan beboddes av Jakob Pettersson med familj i 59 år. Fotot är taget före renoveringen.

Pettersson valde att lämna Liberala samlingspartiet 1923. Han var sedan med om att bilda Sveriges liberala parti och ingick efter utbrytningen ur moderpartiet i den nya partikonstellationens riksdagsgrupp men misslyckades med att på nytt bli invald i riksdagen vid valet 1924. Socialdemokraterna blev här största parti med 41,1 procent av rösterna och bildade regering, den så kallade Branting III, med Hjalmar Branting som statsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_i_Sverige_1924

Branting var dock sjuklig och avled året därpå, varefter han efterträddes som regeringschef av Rickard Sandler 1926. Denna S-regering tvingades snart avgå och lämna plats för en liberal ministär under ledning av Carl Gustaf Ekman, i vilken Jakob Petterson som nämnts ovan ingick som socialminister.

Jakob Petterson är den av Sveriges borgmästare som, jämte Adolf Hasselgren (1845-1930) i Kungsbacka, suttit längst på denna post. Den senare hade en liknande bakgrund som Pettersson och var även han borgmästare i 50 år, 1880-1930. Medan Hasselgren dog på sin post levde emellertid Jakob Petterson i elva år sedan han vid 80 års ålder lämnat borgmästarämbetet. Pettersson sägs med åren ha blivit alltmer konservativ. https://sv.wikipedia.org/wiki/Adolf_Hasselgren

Antinazisten, antikommunisten och författaren Åke Thulstrup.

Sönerna Åke och Karl-Magnus Thulstrup. Efter sin tid som legendarisk borgmästare i Kringelstaden fick Jakob Petterson mer tid över åt bland annat ordenslivet och sitt skriftställarskap. Han hade 1923 varit med om att grunda avdelning 95 Taelghia inom Odd Fellows-orden. Han gav vidare ut skriften Södertäljeprofiler under adertonhundratalet, som 1970 trycktes i en ny upplaga med förord av Åke Thulstrup, som var son till Jakob Pettersson och dennes hustru Ebba Thulstrup.

Journalisten, författaren och förlagsmannen Åke Thulstrup (1904-89), som jag träffade några gånger på 1970-talet inom ramen för mitt politiska engagemang, var under Andra världskriget starkt engagerad mot nationalsocialismen och medlem i den välkända antinazistiska Tisdagsklubben. 1946-69 var Thulstrup verksam som förlagsredaktör och lektör vid Bonniers förlag i Stockholm.

Under det Kalla kriget tog Åke Thulstrup lika starkt ställning mot Sovjetunionen och kommunismen som han gjort mot Tredje riket och nazismen och var till den ändan med om att bilda den så kallade Nya Tisdagsklubben som jag var med i ett par år. Han avskydde också den nya vänsterrrörelse som växte fram i mitten på 1960-talet och som tog sitt avstamp i Vietnamkriget. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ke_Thulstrup

Skådespelaren och sångaren Karl-Magnus Thulstrup.

En annan son till borgmästaren i Södertälje var skådespelaren och sångaren Karl-Magnus Thulstrup (1903-2002), vilken efter studier vid Dramatens elevskola i Stockholm på 1920-talet och ett mellanspel i Malmö under många år ingick i Göteborgs stadsteaters ensemble. Han var 1951-64 rektor för Göteborgsteaterns elevskola. https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl-Magnus_Thulstrup

Ett exempel på Karl-Magnus Thulstrups sångkonst får avsluta den här exposén över borgmästare Jakob Pettersson och medlemmar ur hans familj. Jag misstänker att numret – ”Hembrännarvals” – inte uppskattades över hövan av artistens helnykteristiske fader: https://www.youtube.com/watch?v=cvEL9Cp5l_0&fbclid=IwAR0PdvD4JD5yribOx1l9d-Rkrk3W0jbtxnfbsfZEoq3NurOu_pKW7gszEUI

 

 

Södertäljeprofiler (VII): Gustaf Adalrik Ekdahl

Gustaf Adalrik Ekdahl var stadsfullmäktiges ordförande i 23 år. Foto: Tommy Hansson

En av de profiler som i relativt modern tid kom att sätta sin prägel på Södertälje var handlanden, kommunal- och landstingspolitikern och riksdagsmannen Gustaf Adalrik Ekdahl (1835-1911). Gatstumpen Ekdalsgatan mellan varuhuset Kringlan och Nordea-huset har uppkallats efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Ekdahl

Det är ingen tillfällighet att Ekdalsgatan ligger just där den ligger. På den tomt där Nordea i dag huserar fanns nämligen det Ekdahlska huset, vilket uppfördes år 1800 och revs 1939 för att ge plats åt det då hypermoderna varuhuset Tempo.

Familjen Ekdahl flyttade in i huset på 1830-talet och bedrev här en lönsam grossist- och detaljhandel med spannmål och specerier som Gustaf Ekdahl tog över redan vid 18 års ålder 1853, då fadern med samma namn hade avlidit. Han fortsatte sin handelsverksamhet ändå till 1907, då han över 70 år gammal överlät firman till F. W. Hellström. Till 1937 fanns här Stenbergs färghandel som detta år flyttade till den närbelägna adressen Storgatan 2.

I anslutning till det Ekdahlska huset fanns en stor trädgård, vilken 1927 fick ge plats för det så kallade Castorhuset som, förutom biografen Castor, inrymde stadens postkontor. I dag håller Oktoberteatern sedan åtskilliga år tillbaka hus i den gamla biografen. Södertälje kommun har nyligen beslutat köpa Castorhuset. https://www.lt.se/artikel/allmant/ett-kopmannahus-fore-nordeatiden

Ekdahska huset före 1937 med Stenbergs färghandel. Bortanför huset skymtar den stora trädgården där Castorhuset finns i dag.

Dominerade det politiska livet. Den som vill veta hur grosshandlare Ekdahl såg ut kan lämpligen studera den oljemålning som finns av vederbörande i Södertälje stadshus där den hänger i korridoren mellan den öppna ytan på plan 1 och mötessalen Harmonin. Se ovan. Målningen avbildar, för att citera Jakob Pettersson i boken Södertäljeprofiler under adertonhundratalet, ”en satt, axelbred man i femtioårsåldern, med stripigt svart hår och tunna svarta polisonger”.

Grosshandlaren Gustaf Adalrik Ekdahl dominerade det politiska livet i den goda staden Södertälje i ett 40-tal år från mitten av 1860-talet till 1900-talets början. Ingen vågade på allvar utmana hans ställning. Sedan stadsfullmäktige-institutionen inrättats i Sverige 1862 var Ekdahl en given medlem av denna i sin hemstad. Fullmäktiges ordförande var han i 23 år. Vidare var han under ett antal år ordförande i hälsovårdsnämnden samt i ett otal andra styrelser och nämnder av de mest skilda slag. Han var även en av sju initiativtagare till Sancta Ragnhilds gille, då detta bildades 1859.

Ekdahls politiska engagemang inskränkte sig nu inte till den lokala scenen. 1880-87 var han medlem i riksdagens andra kammare för Enköpings, Södertäljes, Norrtäljes, Vaxholms, Öregrunds, Östhammars och Sigtunas valkretsar. 1888-1905 satt han i första kammaren representerande den protektionistiska gruppen: politiska partier i vår mening fanns inte vid denna tid. Frihandelsförespråkare i och utanför Södertälje var inte glada åt Ekdahls protektionistiska inställning.

Det har sagts om Gustaf Ekdahl att han i sin politiska gärning agerade oegennyttigt och utifrån ett djupt känt engagemang för stadens och dess invånares bästa men att han höll hårt – kanske alltför hårt – i penningpungen. Kritiska röster har påtalat att han i stort sett körde sitt eget race och inte så gärna lyssnade på andra. Yngre och mer demokratiskt sinnade politiker hade han svårt för.

Gustaf Ekdahl satt i riksdagen i två omgångar – först i andra, därefter i första kammaren. Foto: Hvar 8 Dag

”Intimt bekant med stadens förhållanden”. Jag låter Jakob Pettersson sammanfatta Gustaf Ekdahls person och gärning inom kommunalpolitiken:

Såsom ordförande i stadsfullmäktige behärskade Ekdahl suveränt det arbetsmaterial, som förelåg. Ingen kunde uppta tävlan med honom i det avseendet. Han var intimt bekant med stadens förhållanden, och på grund av sitt goda minne hade han väl reda på vad som stod i stadsfullmäktiges protokoll. På den tiden trycktes inte protokollen såsom nu. Den som ville ta närmare reda på ett ärendes behandling måste därför gå till originalprotokollet, som förvarades hos ordföranden eller sekreteraren. Om någon av de övriga ledamöterna gjorde en ansats till opposition, blev han därför lätt av Ekdahl kastad ur sadeln.

Också som landstingsman hade Ekdahl Södertäljes bästa för ögonen. Han var under många år vice ordförande i landstinget och hade som huvuduppgift att genom sitt politiska arbete främja Stockholms läns intressen. Genom sin befattning hade han dock goda möjligheter att göra insatser för Södertälje – exempelvis genom att påverka landstinget att bygga ett nytt lasarett i staden. Det var ett arbete som bar frukt, och 1907 blev den första etappen av det nya sjukhuset öster om Kanalen färdig.

Under en del av Gustaf Ekdahls tid som kommunalpolitiker i Södertälje kompletterades han som makthavare i staden av borgmästaren Anton Martin (1838-95). Denne var ordförande i stadens styrelse, av tradition kallad magistraten, och alltså sin tids motsvarighet till kommunstyrelsens ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anton_Martin

I dag återfinner vi Nordea-huset på den ekdahlska tomten längs Ekdalsgatan. Foto: Tommy Hansson

Ekdahl och borgmästare Martin. Martin efterträdde Ekdahl som ledamot i riksdagens andra kammare där han huserade 1888-90. Han hade en bror som också var riksdagsman (1894) som hette Otto Martin (1827-95). Denne var 1856-76 läkare vid Södertälje vattenkuranstalt och stadens förste stadsläkare 1885-93. Den lilla gatan Doktor Martinsgatan vid Gula gården är namngiven efter doktor Martin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Otto_Martin

Enligt Jakob Pettersson var Anton Martin ”en kunnig och skicklig ämbetsman samt angenäm och humoristisk sällskapsmänniska, men tämligen indolent till sitt väsen”. Indolent är ett litet finare ord för lat. Martin och Ekdahl hade enligt uppgift svårt att komma överens med varandra, vilket enligt Martin berodde på Ekdahls personliga motvilja mot honom.

Det kan nämnas att liberalen och helnykteristen Jakob Petterson, som själv var legendarisk borgmästare i Södertälje 1896-1946 – alltså i hela 50 (!) år – , bör veta vad han skriver om eftersom han tjänstgjorde som Gustaf Ekdahls sekreterare. Pettersson lyckades som borgmästare dra någorlunda jämnt med Ekdahl men framhåller också, att den senare ”med all makt” motarbetade Petterssons riksdagskandidatur (vilket inte lyckades). Ekdahl tyckte därtill att Petterson gick för långt i sitt nykterhetsivrande. Jakob Pettersons gärning kommer att behandlas i en kommande artikel i serien ”Södertälje-profiler”.

Petterson har givit följande karaktäristik av Gustaf Ekdahls person: ”Ekdahls uppträdande i vänners krets präglades av ett gott och glatt humör och en burschikos /studentikos, gladlynt/ välvilja, som verkade sympatiskt. Vältalare var han icke. Hans naturliga uttrycksmedel var en vardagsprosa, som vid högtidliga tillfällen fiffades upp med svensk riksdagsretorik, och den är som bekant inte särdeles tjusande. Men hans konstlösa språk kunde ibland förse honom med träffande uttryck både för bitande skämt och varma känslor.”

H:et i namnet Ekdahl har av okänd anledning fallit bort i gatunamnet. Foto: Tommy Hansson

Förblev ogift. Som berördes inledningsvis tog Gustaf Adalrik Ekdahl redan vid unga år över rodret för familjeföretaget vid faderns frånfälle. Han hade redan från 13 års ålder varit medlem i Södertälje handelsförening och visade sig, föga oväntat, mycket väl skickad att axla ansvaret som företagsledare.

”En specerihandel i Södertälje hade på den tiden en helt annan betydelse och karaktär än våra dagars speceriaffärer”, framhåller Petterson i sin bok. ”Södertälje var då innan järnvägen blivit anlagd, centrum för en större landsbygd än nu. Och inte nog med att lantmännen från Södertörn, Enhörna-socknarna, Turinge och Järna sökte sig hit för att köpa och sälja. Massor av foror från södra Sverige gjorde på sina färder till och från Stockholm uppehåll här.”

Det var genom sitt framgångsrika värv som handelsman som Gustaf Adalrik Ekdahl lade grunden till, med Pettersson ord, ”det goda anseende för redbarhet och soliditet som sedan under hela hans levnad häftade vid hans namn.” Ekdahl förblev ogift livet igenom.

Södertäljeprofiler (VI): skyddshelgonet Sankta Ragnhild

 

Tavla med Sankta Ragnhild som motiv i Södertälje stadshus. Foto: Tommy Hansson

Det kan knappast ha undgått någon som bor i Södertälje att stadens skyddshelgon är Sankta (den heliga) Ragnhild. Förutom att den stora kyrkan vid Stortorget är uppkallad efter henne har hon även lånat ut sitt namn till en gata, ett apotek, ett gymnasium och en stadsdel. Men vem var hon?

Ragnhild avbildas sedvanligt med krona på huvudet och kallas i hävderna ibland drottning av såväl Sverige som Norge, men ser vi till historien – det vill säga den vi känner till – är det osäkert om hon verkligen var drottning.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnhild_av_T%C3%A4lje

Troligen gift med Inge den yngre. Ragnhild anses vara född år 1075 och skall ha avlidit under första delen av 1100-talet, möjligen 1117. I källorna anges hon vara hustru till konung Inge den äldre men också till Inge den yngre.

Eftersom den förstnämnde skall ha blivit kung redan 1080 verkar det troligast att Ragnhild var gift med den senare. Inge den yngre blev emellertid konung 1118, således ett år efter Ragnhilds angivna dödsår.

Det kan därför antas – om nu årtalen stämmer – att hon var gift med Inge den yngre innan denne utsågs till konung. https://sv.wikipedia.org/wiki/Inge_den_yngre

I Lilla rimkrönikan finns också följande citat som tillskrivs kung Inge den yngre: ”I telghe ragnhild min hustru ligger, jag tror hon mik nad aff gudi tigger.”

Sankta Ragnhilds kyrka med anor från 1100-talet vid Stortorget i Södertälje. Foto: Svenska kyrkan.

Grundade sockenkyrkan. Sankta Ragnhild utnämndes således till helgon i den Romersk-katolska kyrkan, vilken ju var den enda kristna kyrkan vid denna tid. Protestantismen kom med Luther först 400 år senare. Det kan därför antas att hon skall ha utfört någon form av under, en förutsättning för helgonskapet – vilket eller vilka dessa under varit har jag dock inte sett några uppgifter om.

Ragnhild har åtminstone ända sedan 1400-talet varit knuten till Tälje. Enligt de historieuppgifter som finns skall hon ha grundat sockenkyrkan i staden, den som i dag är känd som Sankta Ragnhilds kyrka, på 1100-talet. Hon skall även ha begravts där. Det kan dock nämnas att Ragnhild är skyddshelgon även för staden Söderköping i Östergötland, där en fontän uppkallats efter henne. https://www.svenskakyrkan.se/sodertalje/sta-ragnhilds-kyrka

Under medeltiden användes dock inte Ragnhild utan den populäre Sankt Olof som skyddshelgon för Tälje, som Södertälje kallades till 1622 då Norrtälje i Roslagen såg dagens ljus. På 1500-talet och så sent som 1623 användes en Maria-bild som Södertäljes officiella sigill. Därefter blev Sankta Ragnhild stadens skyddshelgon.

Skyddshelgonet (patrona på latin) Sankta Ragnhild är ett levande begrepp i Södertälje till dags dato med namn som Sankta Ragnhilds kyrka, Sankta Ragnhildsgatan, Ragnhildsborg, Apoteket Sankta Ragnhild och Ragnhildsgymnasiet. Utanför Södertälje stadshus vajar alla vardagar därtill blå flaggor prydda av helgonet i vitt.

Varje vardag flaggor Södertälje kommun  med Sankta Ragnhild-flaggor utanför Stadshuset. Foto: Tommy Hansson

Mor till Erik den heliges drottning?  I och med att de flesta historiker menar att Ragnhilds rätte make varit konung Inge den yngre hålls det även för troligt att hon var mor till Erik den heliges (Erik IX) drottning Kristina; Erik den helige var kung 1156-1160.

Det finns även andra teorier om vem Ragnhild kan tänkas ha varit maka åt, men jag lämnar dessa därhän. Enligt en inskrift på Ragnhilds grav i Södertälje-kyrkan skall hon även ha varit drottning över Norge. Inskriften citerades av historikern Elias Palmskiöld (1667-1719) enligt avskrifter, eftersom inskriptionen inte var kvar på Palmskiölds tid. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=8013

Det är så gott som klarlagt att Ragnhild, drottning eller ej, var en historisk person. Och man kan verkligen inte anklaga Södertälje-borna för att inte ha uppmärksammat hennes minne!

Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.

Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp

Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.

Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.

Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.

Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.

Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.

Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

Om vargens vara eller inte vara

 Vargbeståndet uppgår i skrivande stund till omkring 500 djur.

Jägarnas riksförbund (JRF), som har närmare 38 000 medlemmar, är enligt stämmobeslut motståndare till frilevande varg i Sverige. Förbundsordförande Solveig Larsson utvecklar i en ledare med rubriken ”Vargfrågan förstärker vintermörkret” i förbundsorganet Jakt & Jägare den 11 januari hur hon ser på den ständigt kontroversiella vargfrågan: http://www.jaktojagare.se/kategorier/ledare/vargfragan-forstarker-vintermorkret-20160111/

I ledartexten riktar Larsson stark kritik mot såväl Naturvårdsverket som länsstyrelsen i Stockholms län:

Förtroendet hos Naturvårdsverket hos dem som myndigheten borde ha lyft fram i den socioekonomiska analysen, nämligen de som bor och verkar där  vargar finns, har varit låg och nu nått nya bottennivåer/…/Även länsstyrelsen i Stockholm visar på bristande empati och stor oförståelse för djurägares situation när de fortsätter förföljelsen av ägarna till fårgården Molstaberg.

Solveig Larsson sätter enligt mitt förmenande fingret på den ömma punkt som det officiella Sveriges absurda inställning till varg utgör, där praktiskt taget all empati koncentreras till vargen och minimal medkänsla slösas på fårhållare och hundägare som är de kategorier människor vilka i främsta rummet drabbas av vargens härjningar. Enligt riksdagsbeslut 2013 skall målsättningen vara att uppnå och bibehålla en ”gynnsam bevarandestatus” avseende rovdjuren varg, björn, järv, lo och kungsörn, detta i enlighet med EUs direktiv i frågan. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/Arenden/201314/MJU7/

 Offer på Molstaberg efter sjunde vargattacken.

Solveig Larsson riktar alltså skarp kritik mot länsstyrelsen för dess märkliga vendetta mot fårgården Molstaberg utanför Gnesta, som ligger på Stockholms-sidan nära länsgränsen mellan Stockholm och Södermanland. 47 av gårdens besättning om cirka 900 får revs under sju angrepp ihjäl av varg, en verksamhet som inte upphörde förrän en så kallad alfatik från det närliggande Sjundareviret sköts till döds under ett hundangrepp i slutet av september under hänvisning till paragraf 28 i jaktförordningen, som stadgar att det är tillåtet att skjuta en varg som angriper tamdjur. http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2015/11/sjunde-vargangreppet-pa-molstaberg/

Länsstyrelsen har fortsatt sina trakasserier mot Molstabergs ägare även sedan åklagaren lagt ner åtalet mot den jägare som sköt ihjäl alfatiken med motiveringen, att fårgårdens ägare inte gjort tillräckligt för att skydda sina djur mot vargangrepp. Solveig Larsson kommenterar: ”Hur ska vi kunna producera svenska livsmedel som samtidigt skapar mångfald i vår natur, med denna myndighetsinställning? Jägarnas Riksförbunds stämmobeslut om nej till frilevande varg blir alltmer den rätta vägen för vargpolitiken.” http://ekuriren.se/nyheter/sormland/1.3591847-molstaberg-polisanmals-av-lansstyrelsen

Att Molstabergs-vargen tilldragit sig ett stort allmänt intresse framgår av, att lokalrevyerna i såväl Gnesta som Södertälje haft den på programmet i årets revyupplagor. Jag har själv sett Täljerevyns föreställning ”Vargatider” och kunde konstatera, att varginslaget var mycket välgjort – frågan är dock om de närmast drabbade på Molstaberg fann det särskilt roligt.

 Vargattacker – roligt revyämne? Foto: Tommy Hansson

Vargförespråkarna påpekar frekvent att vargen praktiskt taget aldrig angriper människor. Det är en sanning med viss modifikation. De senaste 300 åren beräknas 94 människor ha dött i samband med vargangrepp i Skandinavien, där det senaste fallet av död via varg inträffade så sent som den 17 juni 2012 då en 30-årig kvinnlig anställd vid Kolmårdens djurpark i Östergötland revs ihjäl av vargar – som tidigare ansetts ofarliga –  då hon vistades i deras hägn.

I april 2011 attackerades vidare en barnfamilj som var ute på söndagspromenad i Bergashamra vid Norrtälje i Uppland med ett litet barn i barnvagn samt en hund av rasen wachtel av två vargar. Den ena vargen släpade iväg hunden, Tajson, i nackskinnet i riktning mot ett skogsparti under det att den andra började springa mot barnvagnen. Kvinnan i familjen sprang då skrikande snabbt därifrån, varvid vargen avbröt sitt angrepp. Resterna efter Tajson återfanns senare. Dessa vargar har kallats Riala-vargarna efter ett vargrevir i närheten.  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12895096.ab

Under 1700-talet, då vargstammen i landet var avsevärt mycket större än de cirka 500 vargar som för närvarande finns i landet, har det fastställts att ett relativt stort antal människor revs ihjäl av vargar som oftast gav sig på de svagaste bytena i form av barn. Detta skedde uteslutande i de vargrika gränstrakterna mellan Dalsland och Värmland.

 Det moderna Gysinge herrgård i Sandvikens kommun.

1821-22 drabbades invånarna i bruksorten Gysinge i Gästrikland, som ligger i nuvarande Sandvikens kommun, av en fruktansvärd serie om 31 vargattacker vilka skördade nio dödsoffer och 15 skadefall. Alla dödsoffer utom en 18-årig yngling var minderåriga barn. Bakgrunden var att tre vargungar tagits om hand på Gysinge herrgård och därvid blivit vana vid människor. Två av dem avlivades sedan de blivit för stora för att vara lekkamrater åt barnen, men den tredje släpptes fri och inledde således tre år senare sina attacker. Den sköts ihjäl den 27 april 1821.

Brittiska TV-bolaget BBC gjorde för några år sedan en mycket välgjord dramadokumentär, ingående i en serie om tre delar på temat ”Människoätare”, om Gysinge-dramat som visades av SVT 2007.http://www.unt.se/uppland/heby/dramadokumentar-om-gysingevargen-443563.aspx

Efter tragedin med Gysinge-vargen var vargen verkligen, ursäkta uttrycket, ”varg i veum” /Fotnot/ i Sverige och utsattes för en skoningslös utrotningspolitik. Bara mellan 1827 och 1839 dödades 6790 vargar. Först kring mitten på 1960-talet, då antalet vargar i landet uppskattades till ett tiotal, började det åter diskuteras om att tillåta en mer omfattande vargstam att etablera sig i vårt land och 1966 fridlystes vargen. Mer om vargattacker mot människor här: http://www.wikiwand.com/sv/Vargattacker_mot_m%C3%A4nniskor

Frågan är då vilka fördelar som finns med att tillåta vargstammen att växa sig stark eller ”hållbar”, enligt den terminologi som riksdagen anger. Bortsett från luddiga och irrationella argument om att vargen ”har rätt” att vistas i Sverige, som vi kan lämna därhän, talas det något mer seriöst om att vargen – och andra rovdjur – bidrar till ett ”rikare växt- och djurliv” och medverkar till balans i naturen. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.611890-vargen-bidrar-till-ett-rikare-vaxt-och-djurliv

Må så vara. Men är det pris får- och hundägare tvingas betala för denna ”mångfald” och denna ”balans” acceptabelt (och då bortser jag ändå från den lilla men dock risk som föreligger för oss människor; Riala-vargarnas attack 2011 kunde gått mycket värre än vad som nu skedde)? En  som uppenbarligen inte anser det är Per Roine Johansson i en debattartikel i Svensk Jakt, organ för Svenska jägareförbundet, den 4 februari 2015.

Johansson deklarerar inledningsvis:

Jag har länge frågat mig vad som är bra med varg i skogen. Vargen är inte utrotningshotad. Den är ett hot mot landsbygden genom att den dödar tamboskap och hundar.

Debattören konstaterar att Sverige var så gott som vargfritt i 150 år i kölvattnet av Gysinge-vargens härjningar. Sedan blev den fridlyst och lyckades med myndigheternas hjälp åter etablera en närvaro i Sverige. Icke minst skogsbolagen och de större skogsägarna, menar Per Roine Johansson, vill ha en livskraftig vargstam för att reducera älgbeståndet och därmed hålla betesskadorna nere.

Vargmotståndet är som störst dels i renskötselområdet, dels på landsbygden med flest vargar. Det är där människorna tvingas leva med vargen inpå husknuten, en upplevelse som naturligtvis känns främmande för storstädernas många romantiska vargkramare vilka brukar vara snabba med att ta heder och ära av boskapsägare som inte inhägnar sina djur med typ fyra meter höga elstängsel och hundägare som ibland låter sina hundar röra sig i okopplat tillstånd.

Johansson framhåller vidare, att om vargbeståndet ökar så kommer skogarna med tiden att rensas på vargarnas naturliga villebråd med påföljd att dessa i sin jakt på föda tvingas söka sig till bebyggda områden.

Hela debattartikeln här: http://svenskjakt.se/opinion/debatt/inga-fordelar-med-varg-i-svenska-faunan/

Vargen är ett fruktat, mytomspunnet och givetvis stiligt djur. Att romantisera, idealisera och gulla med det som så många tenderar att göra i dag är emellertid ingen god idé. Därför säger också denna bloggare nej till frilevande vargar i Sverige och ja till fri vargjakt. Skall vi ha vargar i Sverige skall vi ha dem i inhägnat område och givetvis inte tillåta dumheter som att låta allmänheten gå in och krama dem, som skedde i Kolmården före det tragiska dödsfallet 2012. Vi får inte glömma att det är fråga om en varelse som under vissa omständigheter efter sin natur är en mördarmaskin.

Fotnot: Det fornnordiska uttrycket ”varg i veum” avsåg ursprungligen fredlösa personer vilka vem som helst fick döda. Varg kom sedan att bli ett noaord (omskrivning) för den fruktade ulven, som vargen tidigare kallades. Numera betyder varg i veum snarast en oönskad/avskydd person, en persona non grata.

 

 

 

 

 

 

Tankar och intryck från ett årsmöte

 Bloggaren i landstingssalens ena talarstol under årsmötet. Foto: Robert Stenkvist

Efter den myckna turbulensen i samband med SD Stockholms stads årsmöte för någon vecka sedan var vi nog rätt många som befarat något liknande vid SD Stockholms läns årsmöte, hållet i landstingssalen i Stockholms landstingshus, lördagen den 14 mars. Därav blev dessbättre intet. Nedan följer några delvis högst personliga tankar och intryck från den senare begivenheten.

Vid stadens årsmöte valdes en ny, utökad styrelse med unge William Hahne som ordförande. Mötet, som inte inleddes förrän klockan 16.000, var klart först kring midnatt. Länets motsvarighet klubbades igång vid den mer normala tidpunkten 13.00 och var tilländalupen före 18.00. En del rätt hårda debatter förekom, men det tillhör förvisso den brukliga ordningen i en demokrati.

Största intresset var knutet till SDU-ordföranden Gustav Kasselstrands styrelsekandidatur samt att det alternativa styrelseförslag, vari denne ingick, omfattade nio jämfört med valberedningens sju ordinarie ledamöter. Om ordförandeposten rådde däremot ingen oenighet: båda förslagen förordade att Per Carlberg, SD Tyresö, var bäst lämpad att efterträda den avgående och mycket uppskattade ordföranden Robert Stenkvist, numera riksdagsledamot. Per utgör en av två gruppledare i stadens och länets gemensamma landstingsgrupp om nio ledamöter (den andre är Dan Kareliusson).

 Nyvalde ordföranden Per Carlberg (sittande) samtalar med Martin Nigals strax före årsmötet. Foto: Tommy Hansson

Den lika rutinerade som duglige mötesordföranden Joakim Larsson kunde glädja sig åt att mötesförhandlingarna gick som på räls fram till punkt tolv, då antalet ledamöter i distriktsårsstyrelsen skulle fastställas. David Bergqvist från valberedningen, som hade en avvikande mening jämfört med valberedningens majoritet, underströk att det alternativa styrelseförslaget inte innebar något kuppförsök utan endast var ett i laga ordning framlagt alternativt förslag. David välkomnade även Gustav Kasselstrands kandidatur.

Själv gick jag upp i landstingssalens ena talarstol och höll följande korta anförande:

Jag vill inleda med att redovisa min personliga erfarenhet från en mängd styrelser sedan mer än 40 år tillbaka. Den går ut på att en liten styrelse bestående av lagspelare alltid fungerar bättre än en utvidgad styrelse med inslag av solokörare.
Som övertygad konservativ har jag ett motto som definierar den politiska konservatismen: Att förnya det som behöver förnyas för att kunna bevara det som måste bevaras.
I detta ligger att förändringar sker hela tiden – och måste ske – men att alla förändringar inte är av godo.
För att en förändring skall göras måste man enligt mitt synsätt vara hyfsat övertygad om att förändringen också kommer att innebära en förbättring.
Så känner jag inte inför det alternativa förslaget till styrelse.

Jag har varit med i Sverigedemokraterna sedan 2008 och har under den tiden haft förmånen att under några år sitta i länets distriktsstyrelse med Arnold Boström som ordförande. Det fungerade alldeles utmärkt.
Tillskyndarna av det alternativa styrelseförslaget kan inte peka på att distriktet skötts dåligt på något sätt. Tvärtom har det, såvitt jag förstår, flutit på bra utan gnissel i maskineriet. Att länets medlemsantal växt och växer kraftigt är heller inget hållbart argument för en större styrelse, särskilt inte när det finns anställda ombudsmän som backar upp styrelsen.
Så av den anledningen finns inga skäl att förändra styrelsens sammansättning vare sig personellt eller numerärt.
Det brukar vidare ofta hävdas att det är bra att få in ”ungt och friskt” folk i styrelser och andra församlingar. Och det kan det visst vara, förutsatt att det ”gamla gardet” visat prov på senilitet och/eller inkompetens.
Detta är dock, vågar jag kategoriskt påstå, icke fallet här. Valberedningens förslag innehåller en bra mix av litet äldre och litet yngre folk som säkerligen med ackuratess kommer att hedra de sverigedemokratiska idealen och hävda den sverigedemokratiska politiken.
Att föryngra för föryngringens egen skull är heller ingen bra idé. Lika litet som att förändra för förändringens egen skull.
Jag yrkar bifall till valberedningens förslag och avslag till det alternativa förslaget.

För er som vill se och höra större delen av mitt anförande samt inlägg av Robert Stenkvist, Gustav Kasselstrand och Per Carlberg finns möjligheten att göra detta via denna video, som lagts upp av Rune Söderlund, om drygt åtta minuter:

https://www.youtube.com/watch?v=EviAr4jkssc&feature=youtu.be

Som synes valde jag att inte ta upp några personfrågor, men det skulle snart andra talare göra. Den avgående ordföranden, Robert Stenkvist, påpekade att Gustav Kasselstrand tidigare trots förfrågningar aldrig visat något intresse av att hjälpa SD Stockholms län med någonting, och att det var märkligt att Gustav inte hade kandiderat till en plats i stadens styrelse eftersom han är skriven i Stockholms stad.

      På den övre bilden syns rösträknarna Mikael Strandman (med ryggen mot kameran) och Ingrid Hult. Mellan dem Fredrik Lindahl och längst till höger mötesordföranden Joakim Larsson.  På bilden nederst presenterar valberedningens David Lång förslaget till styrelse. Foto: Tommy Hansson 

När det var dags för Gustav Kasselstrand att presentera sin kandidatur förklarade han vältaligt, att han planerar att bosätta sig inom Stockholms län och att han var villig att lägga ner åtskilligt arbete på länet och exempelvis resa ut till alla kommunföreningar från Södertälje i syd till Norrtälje i nord. Han fick stöd av talare såsom Eric Myrin och Monica Tedestam Berglöw, för övrigt mamma till Kasselstrands parhäst William Hahne.

Det riktigt tunga artilleriet rullades fram och avlossades av Henrik Vinge respektive Johan Tireland. Båda menade, att eftersom SD växer hela tiden på grund av partiets i breda lager uppskattade socialkonservativa politik så vore det förödande om vi nu skulle ta ett kliv tillbaka till den smala högerflankspolitik som företräds av Kasselstrand-Hahne-falangen vilken attraherar få väljare.

    Övre bilden: Gustav Kasselstrand presenterar sin kandidatur. Nedre bilden: Johan Tireland argumenterar för valberedningens förslag utan Kasselstrand. Foto: Tommy Hansson

Jag vill gärna passa på att här klargöra att jag helt delar Vinges och Tirelands analys. De politiska tvillingarna Gustav Kasselstrand och William Hahne står, och detta alldeles oavsett hur kapabla och vältaliga de i övrigt än må vara, för en unken och urmodig sorts nationalkonservatism som SD gjorde sig av med i och med uteslutningarna 2001 av det gäng som kom att bilda Nationaldemokraterna (ND).

Och i likhet med ND-gänget är det väl känt att herrar Kasselstrand och Hahne håller sig med en syn på konflikten mellan Israel och ”Palestina” (citationstecknen därför att det inte finns och aldrig har funnits någon självständig stat med erkända gränser som har detta namn) som skulle göra sig utmärkt inom de av islamister infiltrerade partierna S, V och MP.

 Årsmöteslokalen i Stockholms landstingshus var praktiskt taget fullsatt. I förgrunden syns Sören Sundh, Rolf Gustavsson och Sven Pernils. Foto: Tommy Hansson

Så här skrev de unga SDUarna Kasselstrand-Hahne i en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet den 7 november 2011, i vilken de pläderar för erkännande av ”Palestina” som stat och där SD anklagas för att vara alltför proisraeliskt:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Att Israel är Mellanösterns enda fungerande demokrati i ett hav av mer eller mindre primitiva arabdiktaturer på islamisk grund, och att den Palestinska myndigheten handhas av blodtörstiga terrorister som vill utplåna den judiska staten Israel, är ingenting som herrarna Kasselstrand och Hahne tycks väga in i bedömningen av läget i Mellanöstern. De unkna nationalisterna har alltid tyckt illa om judar, en inställning som går långt tillbaka i tiden och som numera lika nödtorftigt som genomskinligt brukar maskeras som ”Israel-kritik” eller ”antisionism”.

Efter den lilla utvikningen är det dags att redovisa utgången av den votering som slutligen verkställdes avseende frågan om antalet ledamöter i distriktsstyrelsen. Den slutade med seger för valberedningens förslag med röstsiffrorna 86 mot 69. Inte direkt någon strid på kniven, alltså. När antalet suppleanter skulle spikas under nästkommande punkt blev siffrorna ännu klarare: 89 mot 58 för valberedningen. Därmed var det klart att Kasselstrand inte hade lyckats ta sig in i länets styrelse.

 Avgående och tillträdande ordförandena på en bild: Robert Stenkvist (till vänster) och Per Carlberg. Foto: Tommy Hansson

Därefter följde personval till styrelsen med följande resultat: Per Carlberg (ordförande), Arnold Boström (vice ordförande), Fredrik Lindahl (andre vice ordförande, Martin Nigals, Henrik Mellström, Robert Stenkvist och Ingrid Hult (ledamöter) samt Stefan Buncic och Mikael Strandman (suppleanter).

Den enda val där denna bloggare kandiderade gällde ombud till landsdagarna. Jag ingick här i valberedningens segrande förslag på ordinarie ombud och får alltså nöjet att i den egenskapen deltaga i höstens landsdagar. Ett hedersuppdrag som jag faktiskt innehaft ända sedan jag gick med i partiet med början i skånska Ljungbyhed 2009.

 

 

SD ångar på i opinionen: 8,7 hos Sentio

Sentio har publicerat sin mätning för juli 2012 baserat på 1022 intervjuer. 286 av de tillfrågade föredrog att ej ange partipreferenser.

Mätningen är angenäm läsning för Sverigedemokraterna och dess anhängare. 8,7 procent innebär en ökning med 0,8 procentenheter jämfört med förra mättillfället. Sentios undersökning cementerar intrycket att SD är på god väg att definitivt bli Sveriges tredje största parti efter S respektive M vad avser partisympatier.

Sentio bekräftar vänsterblockets solida övertag gentemot allianspartierna. Största parti är Socialdemokraterna med 34,1 procent, en ökning med 1,6 procentenheter. Löfveneffekten ser alltså ut att hålla i sig. Moderaternas 28,1 är en marginell minskning. V får 7,1 och MP 8,3 procent, stabilt för båda således.

På allianssidan noteras FP för all time low med 4,2 procent, samma som C får. Hyfsat för C, katastrofalt för FP. För KD är läget i stort alltid katastrofalt, nu med normala 3, 1 procent. Hägglundssyndromet håller i sig. KD betalar dyrt för att man inte hade kurage nog att avsätta den klart utdaterade KD-ledaren vid senaste partistämman.

 Poliskampanj i Norrtälje: SDs riksdagsmän Kent Ekeroth och Björn Söder flankerar SD Norrtäljes gruppledare Bernt Grönblad.

Som vanligt må man konstatera att det är långt kvar till valet, nästan två år. Och som vanligt må man lägga märke till att siffrorna kan skilja stort mellan olika mätningar och opinionsmätningsinstitut. Sentios siffror tycks dock ligga väl i fas med den övergripande partipolitiska utvecklingen i landet. Vänsterblocket får totalt 49,5 procent, alliansen blott 40,3.

Beträffande Sverigedemokraterna torde det höga mätresultatet bekräfta vad man redan haft på känn: att valmanskåren tar mycket liten om ens någon notis om skandalskriverier från Expo och därmed jämförbart håll. SD är dessutom på mycket god väg att etablera sig som det främsta partialternativet för alla dem som vill stärka rättsväsendets resurser i vårt land.

 Den rikstäckande kampanjen för ökade polisresurser ser ut att ha givit effekt!