Al Gore och de orealistiska klimatmålen

Al Gore och den besvärliga vetenskapen.

Al Gore, Bill Clintons vicepresident 1993-2001 men därefter mest känd som klimatalarmist, anser att så kallad greenwashing är ett växande hot. https://www.dagensps.se/teknikdygnet/hallbarhet/al-gore-greenwashing-ett-vaxande-hot/?utm_campaign=dagliga&utm_medium=email&utm_source=nyhetsbrev-one&link_id=WchHPo8uUsC

I ett uttalande nyligen yttrande Gore följande: ”Det finns fortfarande en gapande klyfta mellan långsiktiga klimatmål och kortfristiga handlingsplaner.” Gore är ordförande i miljölobbyistgruppen Generation Investment Management, som han var med och grundade 2004.

Bortsett från att Gores och andra mijöaktivisters så kallade klimatmål tenderar att vara så orealistiska att de rimligen aldrig kommer att förverkligas, ligger det enligt min mening ändå något i hans yttrande ovan. Pressen från de alarmistiska lobbiysterna att vara så ”hållbara” som möjligt har fått många företag att gå i spinn i miljövänlighet.

Det räcker med att titta på reklamsjoken i de olika TV-kanalerna en vanlig dag. Mest konsekventa härvidlag är sannolikt mejeriföretaget Arla, vilket skryter med att vara så miljövänligt som tänkas kan. 2015 gick Arla ut i en reklamfilm med OS-guldvinnaren Anja Pärson i en ledande roll.

Här rörde det sig emellertid långt ifrån endast om miljö- och klimatengagemang: svenska folket skulle hjärntännas att bli så politiskt korrekt som möjligt i alla möjliga avseenden. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/11/arlas-nya-giv-politiskt-korrekt-hjarntvatt/

Att vara klimatologiskt ”hållbara” har till och med blivit viktigare än den egna produktens kvalitet: även om Lindemans eller Chill Outs viner skulle smaka rävpiss så är de i alla fall banne mig ”hållbara” så att det förslår!

Sedan Al Gore förlorat det episkt jämna presidentvalet till George W. Bush i november 2000 gick han alltså över till att bli miljöpredikant i hästväg. Han skrev en bok och producerade en film med titeln Earth In the Balance som renderade honom den norska nobelkommitténs fredspris 2007.

Priset fick Gore dela med FNs så kallade klimatpanel IPCC. I sin motivering till valet av pristagare hävdade den ålderstigna norska priskommittén att båda gjort enastående insatser för att fästa människosläktets uppmärksamhet på klimat- och miljöfrågorna. Exakt hur detta skulle leda till en fredligare värld framstod dock som tämligen oklart. https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2007/9367-nobels-fredspris-2007/

Isbjörnarna blir allt fler: de obekväma felen i Gores film

Den som tittar litet närmare på de fakta som presenteras i Gores propagandafilm kommer att finna en rad mer eller mindre uppseendeväckande faktafel och/eller felslagna profetior. Så hävdades i filmen att världens isbjörnar riskerade att dö ut på grund av accelererad issmältning vid Nordpolen. Den besvärliga verkligheten visade dock att isbjörnsbeståndet tvärtom ökade, varför djuren ifråga helt utelämnades i 2017 års upplaga av filmen.

Faktagranskare har kommit fram till att av Gores 15 katastrofscenarier – som att isen på Nordpolen respektive Grönland skulle ha ha smält till 2015 – har inte ett enda blivit verklighet. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Kv8ELE/nordpolens-is-borta-om-sju-ar

Al Gores rykte som miljö- och klimatpredikant kan med andra ord i hög grad ifrågasättas. Det hindrar inte att något av det han säger faktiskt kan vara tänkvärt – som det ovan anförda exemplet gällande greenwashing visar. Företagen tar helt enkelt i för mycket i syfte att tjäna pengar på att vara maximalt miljömedvetna.

Trumps revolutionerande utrikespolitik bröt ny mark

Donald Trump blev den förste sittande presidenten i USAs historia att besöka Västra tempelmuren i Jerusalem.

Det faktum att Donald Trump förlorade presidentvalet och nu är föremål för en konstitutionellt tvivelaktig riksrättsprocess kan inte undanskymma det faktum, att han lämnar ett unikt banbrytande utrikespolitiskt arv efter sig. Det borde ha lett till att han belönats med Nobels fredspris. Den oberäkneliga Norska Nobelkommittén ville dock annorlunda och utsåg en pristagare som ingen kommer ihåg i dag.

Forskaren och journalisten Rauf Baker gör i ett inlägg i The Begin-Sadat Center for Strategic Studies (BESA) den 7 februari 2021 följande analys av Trumps utrikespolitik:

Former U S President Donald Trump´s foreign policy legacy was, on the whole, a major success. From Asia to Europe and through the Middle East, he managed to achieve many notable ”firsts”. He left behind peace deals and initiatives while eliminating terrorists and confronting strategic threats in an unprecedented manner. https://besacenter.org/perspectives-papers/trump-foreign-policy/

Till skillnad från sina företrädare i Vita huset, vilka fortsatte längs de uppkörda hjulspåren, medförde Trumps revolutionerande utrikespolitik att det rådande systemet skakades om rejält vilket öppnade nya och unika möjligheter till fred och avspänning på olika håll i världen. Här följer ett axplock av de trumpska initiativen:

Asien: Trump gjorde allvarliga ansträngningar att reducera det ständigt överhängande kärnvapenhotet från det kommunistiska Nordkorea. Han träffade den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-un och promenerade tillsammans med denne över den demilitariserade zonen (DMZ) den 30 juni 2019 som den förste amerikanske presidenten in i Nordkorea. ”Had it not been for Chinese pressure on Pyongyang to thwart a Trump success”, skriver Rauf Baker, ”the most heavily fortified border in the world could have ceased to exist during his term.”

Donald Trump och Kim Jong-un fann varandra – men kineserna ville annat.

Den 2 december 2016 ringde Donald Trump, som en månad tidigare besegrat Hillary Clinton i USAs presidentval, till Taiwans president Tsai Ing-wen – det så kallade Tsai-samtalet. Det var första gången sedan 1979 som en amerikansk president eller presidentvald  varit i direktkontakt med en president i Republiken Kina på Taiwan. Samtalet visade för hela världen att USA fortfarande stod på Taiwans sida i dess mellanhavanden med det röda Kina. https://en.wikipedia.org/wiki/Trump%E2%80%93Tsai_call

Trump-administrationen var vidare först ut med att sätta ekonomisk press på Kina i syfte att hejda dess expansionistiska tendenser och fortsatte med att belysa Kinas skuld för uppkomsten av Wuhan-viruset covid-19. I november 2017 lyckades Trump, via ett strategiskt forum som hölls på Filippinerna, återuppliva den informella samarbetsgruppen The Squad (the Quadrilateral Security Dialogue) – bestående av USA, Australien, Japan och Indien – i syfte att bemöta det kinesiska inflytandet i den asiatiska Stilla havs-regionen. Denna sammanslutning har ibland kallats ”Asiens NATO”. https://www.scmp.com/week-asia/opinion/article/2121474/us-japan-india-australia-quad-first-step-asian-nato

Europa: Den 4 september 2020 undertecknades ett historiskt avtal mellan Kosovo och Serbien syftande till att normalisera de ekonomiska förbindelserna mellan de båda Balkan-länderna. Avtalet, som mäklats fram av Donald Trump, signerades i Vita huset i Washington, D. C: av Kosovos premiärminister Avdullah Hoti och Serbiens president Aleksandar Vucic under överinseende av Trump. Bland annat kom parterna överens om att återuppta flygresor mellan Belgrad och Pristina. https://en.wikipedia.org/wiki/Kosovo_and_Serbia_economic_normalization_agreements_(2020)

Mellanöstern: President Trump mäklade inom några få månader 2020 fram fredsavtal mellan Israel och de muslimska staterna Förenade arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan under rubriceringen The Abraham Accords. Trump hade ett par år tidigare blivit den förste USA-president att uppfylla vallöftet att flytta USAs ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. Han var också först med att, den 22 maj 2017, besöka Västra tempelmuren i Jerusalem, judarnas heligaste plats. https://www.state.gov/the-abraham-accords/

Trump visade sig också framgångsrik när det gällde att spåra upp och eliminera terrorledare. Under hans mandatperiod fick således ISIS-ledaren Abu Bakr Baghdadi, al-Qaidas andreman Abu Muhammad Masri samt Irans terrorstrateg Qassam Soleimani bita i gräset. Masri hade spelat en stor roll i att planera och utföra bombdåden mot USA-ambassaderna i Kenya och Tanzania under Bill Clintons tid som president.

Avtalet mellan Kosovo och Serbien undertecknas i Vita huset den 4 september 2020.

Trumps närmaste företrädare som president, Barack Obama, lämnade som politiskt arv ett tvivelaktigt kärnvapenavtal med Iran vilket stärkte Irans ställning i regionen. Nu riskerar avtalet att förnyas av den nyvalde presidenten Joe Biden. ”Obama also left Trump with overwhelming chaos in Syria”, konstaterar Rauf Baker, ”where Bashar Assad crossed Obamas chemical red line with no retaliation. It was Trump, not Obama, who launched airstrikes targeting Damascus chemical arsenal for the first time.”

Baker sammanfattar Trumps utrikespolitiska framgångshistoria på följande sätt: ”The core of Trumps foreign policy view was to avoid random wars and push for peace while at the same time undermining forces that pose a threat to global prosperity, security, and stability by confronting them politically, militarily, and economically.”

Rauf Baker hävdar slutligen att, Trots Trumps valnederlag, vad han kallar ”Trumpism” inte har besegrats. ”On the contrary: it took root and has become the wild card in the American political equation. It might spread beyond the borders of the United States and become a global movement against de ´deep state´, whereever it may be.”

Jag misstänker att detta också står klart för Donald Trumps motståndare inom politik och etablerade medier. Därav det desperata riksrättsåtalet efter det att Trump lämnat ämbetet – Trump skall i görligaste mån hindras från att göra någon sorts politisk come-back.

Klimatmötet i Paris: lyssna på Trump, inte på Obama!

 Donald Trump sågade med all rätt Obamas klimatuttalande.

Precis när det beramade klimattoppmötet hade kört igång i Paris den 30 november gjorde den republikanske amerikanske presidentkandidaten Donald Trump sig skyldig till det kanske allra mest förbjudna i dagens politiska debatt: han ifrågasatte tesen om den så kallade globala uppvärmningens farlighet, detta sedan president Barack Obama kallat den ”det största hotet” mot mänskligheten. Trump menade att Obamas påstående var bland det ”dummaste han hört i politikens historia”.

Sådant får förstås inte passera ostraffat. En av dem som ryckte ut till den klimatologiska korrekthetens försvar var statsminister Stefan Löfven, som ansåg att Trump ”ignorerar vetenskapen” http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article21864222.ab

En annan var konung Carl XVI Gustaf, som citerades: ”Om man vill skapa sin lilla personlighet kan man säga vilka vansinnigheter som helst.” Som då kungen nyligen, låt vara något skämtsamt, föreslog totalförbud mot badkar av klimatskäl, kan man tänka. Fast nej, det majestätet menade var att det var Donald Trump som stod för vansinnet. http://www.di.se/artiklar/2015/12/1/kungen-sagar-trump/

Sålunda har såväl vår stats- som regeringschef bedömt Donald Trumps uttalande om Obamas klimatologiska stupiditet som så viktigt, att de anser sig nödgas gå ut i media och ta avstånd från det. Den något okonventionelle republikanske presidentkandidaten, som just nu leder racet på väg mot nomineringen av partiets kandidat vilken äger rum på partikonventet i Cleveland den 18-21 juli 2016, måste känna sig rätt smickrad över uppmärksamheten!

 Stats- och regeringschef i politiska utspel om klimatet.

Vare sig Löfven eller kungen gör sig skyldiga till några politiskt kontroversiella uttalanden genom att såga Trump och stödja den klimatalarmism, som Obama gör sig till tolk för. Det är ju det senare synsättet som det stora flertalet tolkar som ren och skär sanning utan att ha närmare reflekterat över det. Att det finns en utbredd vetenskaplig skepsis mot klimatortodoxin är sannolikt okänt för många, eftersom nämnda skepsis konsekvent negligeras i mainstreammedia.

Det som emellertid borde vara verkligt kontroversiellt är att vår konstitutionellt vingklippte monark, vilken ju som bekant enligt lag inte får blanda sig i politiken, tillåts göra oförblommerade politiska uttalanden av detta slag. Redan badkarsfadäsen borde väl, om något, ha fått diverse varningsklockor i majestätets närhet att ringa:

https://tommyhansson.wordpress.com/2015/11/24/kungligheter-gaggar-till-det-om-miljon-men-monarkin-bestar/

Tyvärr är väl sanningen den, att så länge konungen håller sig till det certifierat politiskt korrekta så får han hållas.

Annat var det då han i februari 2004 under ett statsbesök i Brunei berömde därvarande envåldshärskare, sultan Hassanal Bolkiah, med orden att denne ”har en kolossal närhet till folket”. Sultanen styr sin muslimska diktatur med dess shariahlagar, omfattande bland annat stenande till döds, efter eget gottfinnande. Tidningen Proletären listar här kungens beröm till vännen Hassanal Bolkiah och andra mindre begåvade uttalanden av monarken: http://www.proletaren.se/inrikes/mindre-smarta-uttalanden-av-kungen

Såväl Stefan Löfven som Carl XVI Gustaf har under alla omständigheter fel om Trumps sågning av Obama. När Löfven med darr på stämman talar om ”vetenskapen” så förefaller han inte medveten om – och är det kanske inte heller – att det finns gott om forskare och vetenskapliga rön som talar emot teorin om en människoframkallad, global uppvärmning som hotar vår planet. Jag skall här anföra ett par i mängden av sådana exempel.

Ewerts diagram visar, att en påverkan av koldioxidutsläpp på klimatet inte kan ses.

Doktor Friedrich-Karl Ewert, pensionerad professor i geologi samt dataexpert från Paderborns universitet i Tyskland, har anklagat NASAs Goddard Institute of Space Studies (GISS) i USA för att i massiv skala i efterhand ha manipulerat data under perioden 2010-12 i syfte att stärka tesen om en oavbruten global uppvärmningsprocess sedan 1950. http://www.cnsnews.com/news/article/barbara-hollingsworth/german-scientist-accuses-nasa-massive-alteration-temperature   

Ewert uppger sig ha funnit tio olika statistiska metoder genom vilka NASA-GISS, som förser FNs klimatpanel IPCC med data, har ändrat data som pekar på övervägande nedkylning så att de i stället pekar på uppvärmning.

Ewert har vidare i ett långsiktigt perspektiv funnit att sedan 1881 har det inträffat fyra distinkta kylfaser, vilka alternerat med tre varmare faser i jordens klimat. Han anser att vår planet för närvarande befinner sig i en kylfas. Och eftersom en starkare uppvärmningscykel uppträdde innan koldioxidutsläppen började stiga, så kan ”en påverkan av våra CO2-emissioner /på/ temperaturen inte ses”.   

Professor Ewert framhöll i sin presentation vid en konferens i regi av European Institute for Climate and Energy (EIKE) i Tyskland 2012 bland annat: ”Mänskligheten har alltid vetat att det konsekvent förekommer klimatförändringar.”

Vidare:

…tesen om människoframkallad global uppvärmning har fått en helt ny mening. Ja, det är alltid människoframkallat när data justeras för att passa in i teorin.

Professor Shaun Lovejoy vid McGill University i Toronto i Kanada är inne på samma linje som professor Friedrich-Karl Ewert. I en studie publicerad i facktidskriften Climate Dynamics (april 2014) håller Lovejoy, efter att ha analyserat klimatologiska data sedan år 1500, för troligt att den globala uppvärmning som skett på jorden i den industrialiserade eran endast är en del av planetens naturliga klimatskiftningar: https://www.mcgill.ca/channels/news/global-warming-just-giant-natural-fluctuation-235236

Det krävs bara en hastigt titt på jordens klimathistoria för att vi skall bli på det klara med att det försiggått en hel radda med klimat- och väderförändringar under årmiljonernas lopp. Dessa skiftningar kan, av lätt insedda skäl, på intet sätt skyllas på mänsklig påverkan. Tidskriften Populär Historia publicerade 2001 följande översikt över den klimatologiska historien: http://www.popularhistoria.se/artiklar/klimatets-roll-i-historien/   

 Inlandsisens utbredning strax efter istidens slut.

Om vi håller oss på den här sidan om den senaste istidens slut på våra breddgrader för cirka 10 000 år sedan så kan vi konstatera, att en tidsperiod med starkt skiftande klimat följde på isens begynnande tillbakadragande. Köldknäppar omfattande några hundra år varvades med varmare perioder då isen smälte i hastigare takt. Det var under de senare ”tövädren” som de första människorna började befolka den landmassa som långt senare skulle bli Sverige.

Under den så kallade jägarstenåldern 6000-3000 före Kristi födelse, då människorna livnärde sig av fiske, jakt och ätliga växter, rådde förmånliga väderförhållanden då för våra villkor sällsynta växter som vin, murgröna och mistel frodades. Det fanns vid denna tid garanterat inga industrier och ingen fordonstrafik vars utsläpp påverkade klimatet i uppvärmande riktning. Temperaturen beräknas detta till trots ha varit i genomsnitt 2-3 grader varmare än i dag.

Därefter började klimatet bli långsamt kallare, men inte värre än att det även under bronsåldern (som i Norden varade omkring 1800-500 f. Kr.) fortfarande rådde mildare klimatförhållanden än i våra dagar. Kring övergången mellan brons- och järnålder cirka 500 f. Kr. inträdde en kallare period som, enligt en term i Snorre Sturlassons litterära verk Eddan, kommit att kallas fimbulvintern – den tid som antogs föregå jordens undergång. Glaciärerna i Norge och Alperna började nu växa till sig.

Härefter omväxlade varmare med kallare perioder, och värt att notera är att under den tid då européerna började intressera sig för Grönland så var denna ö verkligen grön. Efter några hundra år var det emellertid dags för ”lilla istiden”, det vill säga perioden 1400-1850. I början av denna period minskade den grönländska befolkningen kraftigt, och 1407-08 förekom slädtrafik över Östersjön.

Den kalla vintern 1658 gjorde det vidare möjligt för Sveriges konung Carl X Gustaf att tåga över de danska Bälten med sina trupper och inta Köpenhamn och kräva tillbaka tidigare svenska landskap. Det är alltså den klimatrelaterade kylan vi har att tacka för vårt svenska rikes nuvarande utbredning.

Sedan omkring 1870 har vi återigen förmånen att få uppleva ett varmare klimat, en företeelse som dagens klimatideologer alltså försöker tillskriva så gott som enbart mänsklig påverkan. IPCC i samarbete med NASA-GISS genererar en mångmiljardindustri som involverar en majoritet av världens ledare och andra politiker, forskare, företag, utbildningsinstitutioner med flera.

 Förre IPCC-chefen Rajendra Pachauri såg klimatalarmismen som sin ”religion och dharma”.

Något av en överguru för klimatideologin var indiern Rajendra Pachauri, chef för IPCC från 2002 fram till sin avgång till följd av anklagelser om sextrakasserier av en underlydande i början av 2015. I ett personligt brev vid sin avgång till FNs generalsekreterare Ban Ki-moon skrev Pachauri så om sin motivation:

For me the protection of Planet Earth, the survival of all species and sustainability of our ecosystems are more than a mission. It is my religion and my Dharma. https://reason.com/blog/2015/02/25/climate-change-is-my-religion-and-my-dha

Pachauri var under sin IPCC-tid i blåsväder flera gånger, bland annat sedan FNs klimatforskare påkommits med att förfalska data för att få glaciärernas nedsmältning att framstå i så alarmerande dager som möjligt. Han tilldelades också, tillsammans med USAs förre vicepresident Al Gore, 2007 Nobels fredspris av den åldersdigra norska nobelpriskommittén.

Hans uttalande om klimatideologin som sin ”religion” och ”dharma” (en term avseende den rättfärdiga vägen inom hinduismen) får ses som betecknande för klimatalarmismens karaktär av pseudoreligion.

Ju fler data som kan påvisa att en människoframkallad uppvärmning bara rullar på, desto lönsammare för klimatalarmismens intressenter. På köpet får vi en utbredd rädsla som icke minst drabbar barnen. Nyligen hölls i Södertälje en Children´s Climate Conference, där 44 barn från 22 länder pratade om klimatförändringar.

Av dessa fick tioårige Daniel Yonan från Blombackaskolan i Södertälje uppdraget att resa till det stora klimatmötet i Paris för att, i samarbete med barnkonferensens två franska delegater, till FN-höjdare överlämna den kommuniké som blev resultatet av denna konferens. Daniel uppger för Länstidningen den 2 december vidare att han skall ”tala om att de skall sluta med bilar och i stället satsa på elbilar och cyklar med tak”. http://m.lt.se/Default.aspx?pageid=472&parentid=0&link=1.3326543

Obama försöker övertyga sina trupper om den verkliga fiendens natur…

Gulligt, eller hur? Frågan är dock om inte exploateringen av barn i propagandasyfte är det allra mest motbjudande i hela den klimatalarmistiska offensiven. Först skrämmer man vettet ur barnen med sina manipulerade data, sedan låter man barnen bekräfta det egna snedvridna budskapet. Fakta i målet talar slutligen för att det är Donald Trump snarare än Barack Obama, Stefan Löfven och kung Carl XVI Gustaf barnen – och alla andra – bör lyssna på!

 

 

Obamas fiasko: en desertör för fem terrorister

 Terrorns ansikten: de fem frigivna talibanledarna med Mohammad Fazl i mitten.

Den 31 maj lät den amerikanska Obama-administrationen frisläppa fem av de fångar som gripits under Kriget mot terrorn. Så skedde sedan en uppgörelse träffats efter förhandlingar med talibanerna i Afghanistan – med emir Tamim bin Hamad Al Thani av Qatar som mellanhand – om frigivningen av den amerikanske talibanfången Bowe Bergdahl. Utfallet av dessa förhandlingar måste betecknas som en diplomatisk triumf av stora mått för talibanrörelsen.

Frigivningen av de fem gravt  belastade terroristerna har rört upp en virvelstorm av kritik och ifrågasättanden i USA. Att frige fem hårdföra talibaner i utbyte mot en amerikansk soldat, vilken av några av dem som tjänstgjorde tillsammans med honom har betecknats som en desertör från den amerikanska armén, är inget som gör den redan hårt trängda  Obama-administrationen mer uppskattad i oppositionella kretsar.

De fem frigivna Guantanamo-fångarna är Mullah Mohammad Fazl, Mullah Norullah Noori, Abdul Haq Wasiq, Khairullah Khairkhwah och Mohammed Nabi Omari. Om dessa avger den amerikanska sajten The Daily Beast följande omdöme:

 Även om de inte är lika välkända som fångar som hjärnan bakom attackerna den 11 september Khalid Sheikh Mohammed, var talibanfemman några av de värsta förbrytarna i USAs krig mot terrorn.

Hela artikeln via denna länk:

http://www.thedailybeast.com/articles/2014/05/31/us-pays-high-price-for-last-pow-in-afghanistan.html

Mest notorisk av de fem nu frigivna fångarna förefaller Mullah Mohammad Fazl vara. Han är efterlyst av FN för sin roll i massakrer riktade mot Afghanistans shi’itiska befolkning. Fazl har ett förflutet som stabschef för talibanernas armé och har även varit biträdande försvarsminister i talibanregimen. Den 10 september 2001, det vill säga en dag före terrorattackerna mot USA, var Fazl verksam med att koordinera en militär offensiv mot talibanernas fiender.

Terrorgurun Usama bin Ladin betraktade denna offensiv som en viktig del i 11 september-planen. När därför senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain, Arizona, i ett utspel i samband med frigivningen, kallade de fem frigivna fångarna för ”de hårdaste i den hårdaste kärnan” överdrev han knappast.

 Obama med Bowe Bergdahls föräldrar Jami och Bob.

President Obama å sin sida har sagt att han ”absolut inte ber om ursäkt” för fångavtalet med talibanerna, samtidigt som han erkänner att de fem mycket väl snart kan vara tillbaka på slagfältet i Afghanistan.

Centralfigur i det här dramat är Bowe Bergdahl, född 1986 i Sun Valley, Idaho och med både svenska och norska anor, som 2009 tillfångatogs av talibanstyrkor nära Sharan i Paktika-provinsen i östra Afghanistan, där hans militära förband var stationerat.

Bergdahl tillhörde 1. bataljonen i fallskärmsjägarnas 501. infanteriregemente och dök inte upp vid uppropet den 30 juni sedan han gått av sin vakttjänst dagen innan. Medsoldater har vittnat om att han för dem uttryckt en önskan om att desertera och vandra från stridsområdet i Paktia-provinsen och in i angränsande Indien.

Nathan Bradley Bethea, som tillhörde samma regemente som Bergdahl, skriver följande om fångutväxlingen och Bergdahls roll på sajten The Burning Platform den 2 juni:

Obama har inte bara satt ett prejudikat att om du kan tillfångata en amerikansk soldat så kommer vi att förhandla med dig, utan han förhandlade för att få tillbaka en desertör vilken kostade dussintals soldater livet under deras uppgift att finna honom.

Mer här:

http://www.theburningplatform.com/2014/06/02/obama-traded-five-terrorists-for-a-deserter/

 Menige Bergdahl i fångenskap hos talibanerna.

Liknande åsikter har även framförts av ledande republikanska politiker såsom senator Ted Cruz, Texas, som enligt brittiska Guardian den 1 juni uttryckte sig så: ”Vad talar detta om för terroristerna? För det första att om du kan tillfångata en amerikansk soldat så kan du sälja denna soldat för fem terrorister? Detta är ett mycket farligt prejudikat.”

En sak är klar, och det är att den kontroversiella fångutväxlingen för att få tillbaka en trolig amerikansk desertör genom att frige fem brutala talibanledare inte har gynnat president Barack Obama och hans administration, som nu är nere i den absoluta botten opinionsmässigt sett.    Washington Examiner refererar den 18 juni till en opinionsmätning företagen av The Wall Street Journal och NBC News vilken visar, att en majoritet amerikaner misstycker till Obamas sätt att hantera utrikespolitiska frågor.

Chuck Todd från NBC News gör denna analys:   

Denna undersökning är en katastrof för presidenten. Här gäller det presidentämbetet. Lägsta jobbomdömet, delat lägsta, lägsta omdöme när det gäller utrikespolitik. Hans administration ses som mindre kompetent än Bush-administrationen efter (orkanen) Katrina…När det gäller frågan om du tror att han fortfarande kan leda? En majoritet tror inte det. Vad allmänheten egentligen säger är att ditt presidentskap är över.

   Mer här:

http://washingtonexaminer.com/about-that-wall-street-journal-poll-is-the-public-saying-obamas-presidency-is-over/article/2549878

 Bowe Bergdahl före och efter fångenskapen.

Således inga roliga nyheter för president Barack Obama, som för många i den övriga västvärlden framstod som något av en frälsare efter sin valseger i november 2008. Det gick som bekant så långt att den norska nobelkommittén i ett bisarrt beslut utsåg Obama till fredspristagare året därpå utan att han hunnit göra ett dyft för fredens sak. Något han knappast gjort därefter heller.

 

Obama-administrationens fumlande banar väg för Putin

Barack Obama och John Kerry fumlar vidare i Syrien-frågan.

In a fumbling, amateurish display worthy of the Three Stooges the President of the United States, his Secretary of State, and his former Secretary of State legitimized the Russian thug Vladimir Putin and Syria´s dictator Bashar Assad.

Så skrivs det på den amerikanska sajten Secure America Now efter Obamas och hans underhuggares deklarerat positiva inställning till Rysslands president Putins förslag om att Syriens lager av kemiska stridsmedel bör ställas under internationell uppsikt. Efter att ha ägnat sig åt vad som liknar krigsretorik under en längre tid synes nu alltså Obama-administrationen beredd överväga ett förslag vilket, om det antogs, skulle vara omöjligt att implementera.

Secure America Now hänvisar till en intervju i den normalt Obama-vänliga tidningen New York Times med en ”högre amerikansk tjänsteman”, vilken uppger ”…that Washington has firm knowledge of only 19 of the 42 suspected chemical weapons sites. Those numbers are constantly changing, because Mr. Assad has been moving the stores, largely for fear some of them could fall into the hands of rebels.”

En sådan situation skulle uppvisa omisskännliga likheter med Iraks diktators Saddam Husseins kurragömmalek med FNs vapeninspektörer, då dessa inte kunde hitta några illegala vapendepåer därför att Saddam hela tiden flyttade runt dem eller förstörde dem. Strax före krigsutbrottet 2003 lastade han sedan hela rasket på flygplan och lastbilar med destination Syrien, detta enligt uppgifter i boken Saddam´s Secrets av den förre Saddam-generalen Georges Sada.

Assad och Putin: goda vänner och allierade.

Man kan naturligtvis hoppas på att Assad, diktator i Syrien sedan 2000 och känd som en av världens mest brutala despoter, skall vara mer samarbetsvillig än Saddam men några som helst garantier för att så skulle bli fallet finns helt enkelt inte. Putins timida förslag om internationell kontroll av Assads kemlager framstår mest av allt som ett halmstrå, som en tvehågsen Obama och hans eventuellt blivande koalitionspartners i ett angrepp mot regeringssidan i Syrien klamrar sig fast vid.

I dag meddelades att FNs undersökningskommission under ledning av brasilianaren Paulo Pinheiro kommit fram till, att båda sidor i den syriska konflikten begått allvarliga krigsbrott under de senaste månaderna. Regimen sades ha massakrerat civila och bombat sjukhus, medan rebellerna genomfört avrättningar, tagit gisslan samt bombat civila. ”Främst regeringsstyrkor” angavs ha använt kemiska stridsmedel, men enligt FN-kommissionen gick det inte att dra några säkra slutsatser.

Vad som kommer att hända inom den närmaste framtiden är att en resolution skall förberedas i FNs säkerhetsråd samt att USA skall överlägga med Ryssland, Storbritannien och Frankrike om hur man bäst sätter press på Assad. Obama har alltså förklarat sig vara ”försiktigt positiv” till den ryska propån och har därför bett kongressen skjuta upp sin omröstning om ett amerikanskt ingrepp i Syrien. I ett tal till den amerikanska militären sade han dock att man skall hålla sig beredd att gripa in om de diplomatiska ansträngningarna misslyckas.

FN-utredaren Paulo Pinheori anklagar båda sidor i Syrien-konflikten för krigsbrott.

Det i mitt tycke verkligt oroande med Obamas velande är att det får Rysslands gudfaderliknande ledare Vladimir Putin att framstå som en stor statsman på grund av ett skäligen tandlöst förslag om internationell övervakning som, av skäl som anges ovan, inte har några förutsättningar att lyckas.

Samme Putin fick för övrigt applåder från motståndare till islam och mångkultur för ett påstått tal i den ryska duman i februari i år, då han bland annat skulle ha sagt att ”Ryssland behöver inte minoriteter. Minoriteter behöver Ryssland”, och där han högaktningsfullt bad de som föredrar sharialagar framför ryska dito att skyndsamt bege sig iväg till de länder där sharia tillämpas. Enligt uppgifter som cirkulerat skall den ryske ledaren ha fått ”stående ovationer” under fem minuter efter det korta och kärnfulla talet.

Problemet är bara att något sådant tal av Putin i den ryska statsduman inte skall ha registrerats någonstans. Det mesta tyder därför på att det rör sig om en bluff eller om desinformation av något slag, oklart i vilket syfte. En annan möjlighet är att talet hållits off the record men av någon anledning läckts ut. Mer om detta via länken här:

http://www.hoax-slayer.com/putin-duma-speech-sharia-law.shtml

Barack Obama belönades 2009 med Nobels fredspris av den uppenbarligen senila norska nobelkommittén för det ”hopp” han påstås ha ingivit. Världen har dock knappast blivit en mer hoppfull plats med Obamas bristfälliga ledarskap, snarare har den blivit osäkrare än tillförne. Samtidigt har USAs ställning som världens ledande stormakt eroderats betänkligt, vilket lämnar fältet fritt för Ryssland och Kina att konkurrera om positionen som världens ledarnation.

Norska nobelkommitténs åldrande ordförande Thorbjörn Jagland.

Obamas fumlande ger den gamle slipade KGB-mannen Putin oanade möjligheter att framstå som en ansvarsfull statsman vilket är djupt oroande, icke minst om man betänker dennes illa dolda planer på att åter införliva de tre baltiska staterna med det ryska väldet. Inte heller Finland och Sverige går säkra i det perspektivet.

Välkommen till Sverige, herr president!

Välkommen, president Obama!

http://www.expressen.se/nyheter/har-laddar-obama-infor-sitt-sverigebesok/

Som framgår av länken till Expressen ovan har USAs president Barack Obama och hans familj semester. Den 4 – 5 september genomför Obama sedan ett statsbesök i Sverige, där presidenten träffar bland andra statsministern, konungen och utrikesministern. Det har sagts att Sverige-besöket skall uppfattas som en ersättning för ett planerat besök i Putins Ryssland.

Det kanske kommer som en överraskning för många att jag nu på detta hjärtliga vis hälsar Obama välkommen till Sverige. Detta därför att jag i ett antal tidigare inlägg här stundom riktat tämligen skarp kritik mot honom. Barack Hussein Obama är USAs förste öppet socialistiske president någonsin, vilket eftertryckligt avspeglas i hans politik.

Jag har bland annat framhållit att han länge höll Egyptens islamistiska Mursi-regering under armarna, att hans Mellanöstern-politik lämnar mycket övrigt att önska, att han genom utnämningen av en rad vänsterradikala så kallade tsarer (czars) öppnat upp för en sorgligt politiskt korrekt vänsterpolitik inom en rad områden. Med mera, med mera. Obama tillhör alltså mycket långt ifrån mina favoritpolitiker.

Vad som i det här sammanhanget räknas i mina ögon är emellertid det faktum, att Barack Obama är folkvald statschef för den fria världens ledande nation: Amerikas Förenta stater (USA). Detta har inte ändrats efter det Kalla krigets slut. Det finns förvisso anledning att på en rad punkter rikta kritik mot USA och dess politik, icke minst utrikespolitiskt. Kriget mot terrorn blev långt ifrån den succé jag och många andra hoppats på.

Otaliga amerikaner har givit sina liv för världens frihet.

Talibanerna är således fortfarande en kraft att räkna med i Afghanistan och Pakistan, och i Irak fortsätter olika muslimska grupper att bekriga och lemlästa varandra samtidigt som de försäkrar att islam är ”fredens religion”. Amerikanska och andra västerländska installationer och institutioner utsätts alltjämt för jihadistisk terror. Länder som Iran och Nordkorea fortsätter att utveckla sin nukleära kapacitet och hota världsfreden.

Världen är med andra ord långt ifrån säker för demokratin. Den hopplöst gaggiga norska nobelkommitténs beslut att för några år sedan utdela Fredspriset till Obama måste vidare betecknas som en ren skandal.

Låt oss dock inte glömma att USA trots allt lyckades med att eliminera tre av världens mest motbjudande ledargestalter, massmördarna Saddam Hussein, Muammar Khadaffi och Usama bin Laden. Världen hade varit en ännu osäkrare plats om de hade fått hållas. Den äran får George W. Bush och Barack Obama dela på.

När jag blev politiskt aktiv i början på 1970-talet var det för mig självklart att stödja USA som ledarnation för den fria världen i kampen mot den globala kommunismen, precis som USA tidigare ställt upp i både Första och Andra världskriget för att slå tillbaka falska auktoritära läror och makter såsom wilhelmismen och nationalsocialismen. Och precis som då gick USA och den fria västvärlden segrande ur det Kalla kriget tack vare Ronald Reagans offensiva hållning gentemot Sovjetunionen, som till slut ovanligt välförtjänt hamnade på historiens sopptipp.

Nu befinner vi oss mitt i en ny kraftmätning mellan den totalitära/auktoritära islamismen och den västerländska demokratin. Den fria världens ledarnation är och förblir USA, som inte kan kosta på sig att dra sig tillbaka i något slags splendid isolation. USA är inte en nation bland andra. Med ställningen som världens ledande makt och viktigaste demokrati följer ett internationellt ansvar man varken kan eller får dra sig undan.

Den dag USA bestämmer sig för att strunta i vad som händer utanför dess gränser och nöjer sig med att slicka de egna såren är det också början till slutet för USAs unikt särpräglade ställning i världen.

Så jag säger: välkommen till Sverige, herr presiden! Merparten av oss svenskar är stolta och glada över att ni bestämt er för att besöka vårt land. Därför rullar vi ut röda mattan, låter Stjärnbaneret fladdra för vinden och klämmer i med både ”Star Spangled Banner” och ”Hail to the Chief” när ni kommer! Leve Amerikas Förenta stater!

”Star Spangled Banner”:

http://www.youtube.com/watch?v=i426pbQJZ_

”Hail to the Chief”:

http://www.youtube.com/watch?v=hwJvxY7uENM

Två USA-symboler: Stjärnbaneret och den vithövdade örnen.

Detta blev väl i somligas tycke övermåttan känslosamt. Kommunister, islamister, toknationalister och paleolibertarianer må gnissla tänderna och protestera hur mycket de vill. Vem bryr sig?

Och visst, jag ÄR en känslosam person, jag blir rörd och glad när ledaren för världens viktigaste nation kommer till mitt land. Jag är och förblir proamerikan samtidigt som jag är svensk patriot. Det skäms jag inte ett dugg för. Obama har rätt att förvänta sig ett artigt mottagande, även om vi är många som inte i allt delar hans värderingar och politik.

Detta hindrar naturligtvis inte att jag efter presidentens besök säkerligen kommer att återkomma med min kritik mot Obama-administrationens politik såväl utrikes som inrikes.