Det är ett känt faktum att ironi och sarkasm går dåligt eller inte alls ihop med partipolitik. Antingen förstås det inte eller så misstolkas det medvetet. Här följer några exempel.
Det klassiska exemplet härpå torde vara den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Brandt (1884-1955) från Borrby i Kristianstads län, som i januari 1939 nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris. I ett brev till den norska nobelpriskommittén skrev han bland annat:
Till Det Norske Stortings Nobelkomité /sic!/
Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoners uppfattning framför varje man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse /…/ Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.”
Bakgrunden till prästsonen Brandts smörande för Hitler var, att tolv svenska riksdagsledamöter och säkerligen ett ytterligare antal naiva människor på fullaste allvar nominerat den brittiske premiärministern Neville Chamberlain till Nobels fredspris.
Chamberlain viftar med papperet som skulle garantera ”fred i vår tid”.
Denne hade på hösten året innan återvänt från tyska München och på flygplatsen viftat med den så kallade Münchenöverenskommelsen, där bland andra statsmän Adolf Hitler placerat sin namnunderskrift och därmed – så trodde i alla fall den olycksalige Chamberlain – garanterat ”Peace in our time” (fred i vår tid).
Brandt var dock en övertygad antinazist, vilket han demonstrerat såväl före som efter sin säregna fredsprisnominering av dåtidens värste krigshetsare och internationelle buse alla kategorier. Han blev därför ursinnig över Chamberlains kriminella godtrogenhet – därav den ironiska/sarkastiska nomineringen av Hitler.
Ironin har emellertid misstolkats och i stället tagits som intäkt för att en hög socialdemokratisk politiker verkligen stödde Hitler. Så skedde i så gott som alla samtida tidningar med undantag för den konsekvent antinazistiska Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning under Torgny Segersteds redaktörsskap, som genast fattade galoppen. Brandt själv blev förbluffad över reaktionerna – han hade uppenbarligen överskattat den allmänna förmågan att förstå sig på ironi. Följdriktigt drog han tillbaka sin nominering bara några dagar efter det att den lämnats in.
Erik Brandt hade blivit riksdagsledamot 1938 och ställde inte upp för omval när hans mandat löpte ut 1943. Till yrket folkskoleinspektör kvarstod han emellertid som landstingsman till 1950. Han avled i Stora Tuna i Dalarna 1955.
Riksdagsman Brandt hade alltså som kämpande antinazist fullständigt rent mjöl i påsen. Onekligen tragiskt då att just han hängts ut som exempel på socialdemokratisk nazisympatisör. Eljest fanns det rätt gott som sådana i såväl sosseriet som andra partier, särskilt innan kriget bröt ut med ”fridsfursten” Hitlers överfall på Polen den 1 september 1939 och fram till att det började gå illa för Tyskland i kriget runt 1943.
Mer om denna historia via denna länk:
http://bengt_nilsson.tripod.com/Historia/brandt.htm
Dessvärre fortsätter folk att tro på äktheten i Erik Brandts Hitler-sympatier närmare 80 år efter hans beryktade nominering. Exempelvis den vanligtvis läsvärda Petterssons blogg borde veta bättre än så här (men ta gärna del av bloggarens övriga exempel på sossarnas faiblesse för ting som rashygien och liknande):
http://petterssonsblogg.se/2014/06/03/socialdemokrat-nominerade-hitler-till-nobels-fredspris/
Nu till mina övriga exempel på vådan av ironi i politiken.
Inför valet 2010 föreläste Stellan Bojerud (1944-2015) inför medlemmar i SD Stockholms län om vad som förväntades av en politiker. Bojerud, en välkänd före detta yrkesofficer, försvarsdebattör, historisk skribent och tidigare politiker för Moderaterna, förmanade bland annat oss närvarande att inte försöka oss på att vara ironiska eller humoristiska. Ironi och humor, förklarade Bojerud, är det nämligen många som inte uppfattar utan tolkar ironin/humorn efter bokstaven.
Bojerud blev sedan invald som ersättare i Sveriges riksdag för Sverigedemokraterna. Personligen tycker jag att han med sin ganska imponerande meritlista hamnade alldeles för långt ner på kandidatlistan till riksdagen. Dessvärre tycktes Stellan sedan ha glömt bort sitt eget råd om att inte vara ironiska till oss andra som kandiderade i 2010 års val.
Stellan Bojerud levde inte som han lärde.
I ett kommentatorsfält på nätet skrev han i december 2013 bland annat: ”Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska /sic!/ En utlandsadopterad dotter som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn /…/ Nu gift med Manora från Laos /…/ Men jag är rasist” https://sdkuriren.se/aftonbladet-gor-karlek-till-hat/
Envar med normal fattningsförmåga inser naturligtvis att detta är skrivet med ironi kombinerat med sarkasm. Detta för att förlöjliga sådana som anklagat Stellan Bojerud för att vara rasist. Detta inses givetvis också av slaskblaskan Aftonbladet. Ändå tar tidningen fasta på början och slutet av Bojeruds inlägg och skriver i rubriken: ”SD-riksdagsman: ‘Jag är en stolt rasist’.” Det är här fråga om ren illvilja.
I någon mån får dock Bojerud skylla sig själv. Han visste att det är vanskligt att använda ironi och sarkasm i partipolitiken – och själv strängeligen avrått andra från att använda detta – eftersom det så lätt kan misstolkas och motståndarna tar varje chans till karaktärsmord och smutskastning.
Också den kände sverigedemokraten Linus Bylund, riksdagsledamot sedan valet 2014, har råkat ut för Aftonbladets illvilja. När Linus yngsta dotter skulle fira Lucia på sitt dagis 2012 twittrade han: ”Yngsta ska på nån KKK-pryl på dagis.” Given rubrik i AB: ”SD-topp jämför Lucia på dagis med Ku Klux Klan.” Naturligtvis borde även Bylund ha vetat bättre.
Övergrepp av det här slaget är väl närmast slask- och skandalpressens livsluft. Det har dock betalat sig dåligt i längden eftersom sanningen alltid kommer fram förr eller senare, och i dag befinner sig den här sortens skrupelfria media i kris med raskt fallande upplagor. Hut går hem.
Vem som tilldelades Nobels fredspris 1939? Ingen alls. Priset delades av lätt insedda skäl inte ut under krigsåren 1939-43. 1944 mottogs det av Internationella röda kors-kommittén.