Det är svårt med ironi…

 ”Fridsfurste” med skavanker…

Det är ett känt faktum att ironi och sarkasm går dåligt eller inte alls ihop med partipolitik. Antingen förstås det inte eller så misstolkas det medvetet. Här följer några exempel.

Det klassiska exemplet härpå torde vara den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Brandt (1884-1955) från Borrby i Kristianstads län, som i januari 1939 nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris. I ett brev till den norska nobelpriskommittén skrev han bland annat:

Till Det Norske Stortings Nobelkomité /sic!/

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoners uppfattning framför varje man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse /…/ Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.”

Bakgrunden till prästsonen Brandts smörande för Hitler var, att tolv svenska riksdagsledamöter och säkerligen ett ytterligare antal naiva människor på fullaste allvar nominerat den brittiske premiärministern Neville Chamberlain till Nobels fredspris.

 Chamberlain viftar med papperet som skulle garantera ”fred i vår tid”.

Denne hade på hösten året innan återvänt från tyska München och på flygplatsen viftat med den så kallade Münchenöverenskommelsen, där bland andra statsmän Adolf Hitler placerat sin namnunderskrift och därmed – så trodde i alla fall den olycksalige Chamberlain – garanterat ”Peace in our time” (fred i vår tid).

Brandt var dock en övertygad antinazist, vilket han demonstrerat såväl före som efter sin säregna fredsprisnominering av dåtidens värste krigshetsare och internationelle buse alla kategorier. Han blev därför ursinnig över Chamberlains kriminella godtrogenhet – därav den ironiska/sarkastiska nomineringen av Hitler.

Ironin har emellertid misstolkats och i stället tagits som intäkt för att en hög socialdemokratisk politiker verkligen stödde Hitler. Så skedde i så gott som alla samtida tidningar med undantag för den konsekvent antinazistiska Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning under Torgny Segersteds redaktörsskap, som genast fattade galoppen. Brandt själv blev förbluffad över reaktionerna – han hade uppenbarligen överskattat den allmänna förmågan att förstå sig på ironi. Följdriktigt drog han tillbaka sin nominering bara några dagar efter det att den lämnats in.

Erik Brandt hade blivit riksdagsledamot 1938 och ställde inte upp för omval när hans mandat löpte ut 1943. Till yrket folkskoleinspektör kvarstod han emellertid som landstingsman till 1950. Han avled i Stora Tuna i Dalarna 1955.

Riksdagsman Brandt hade alltså som kämpande antinazist fullständigt rent mjöl i påsen. Onekligen tragiskt då att just han hängts ut som exempel på socialdemokratisk nazisympatisör. Eljest fanns det rätt gott som sådana i såväl sosseriet som andra partier, särskilt innan kriget bröt ut med ”fridsfursten” Hitlers överfall på Polen den 1 september 1939 och fram till att det började gå illa för Tyskland i kriget runt 1943.

Mer om denna historia via denna länk:

http://bengt_nilsson.tripod.com/Historia/brandt.htm

Dessvärre fortsätter folk att tro på äktheten i Erik Brandts Hitler-sympatier närmare 80 år efter hans beryktade nominering. Exempelvis den vanligtvis läsvärda Petterssons blogg borde veta bättre än så här (men ta gärna del av bloggarens övriga exempel på sossarnas faiblesse för ting som rashygien och liknande):

http://petterssonsblogg.se/2014/06/03/socialdemokrat-nominerade-hitler-till-nobels-fredspris/

Nu till mina övriga exempel på vådan av ironi i politiken.

Inför valet 2010 föreläste Stellan Bojerud (1944-2015) inför medlemmar i SD Stockholms län om vad som förväntades av en politiker. Bojerud, en välkänd före detta yrkesofficer, försvarsdebattör, historisk skribent och tidigare politiker för Moderaterna, förmanade bland annat oss närvarande att inte försöka oss på att vara ironiska eller humoristiska. Ironi och humor, förklarade Bojerud, är det nämligen många som inte uppfattar utan tolkar ironin/humorn efter bokstaven.

Bojerud blev sedan invald som ersättare i Sveriges riksdag för Sverigedemokraterna. Personligen tycker jag att han med sin ganska imponerande meritlista hamnade alldeles för långt ner på kandidatlistan till riksdagen. Dessvärre tycktes Stellan sedan ha glömt bort sitt eget råd om att inte vara ironiska till oss andra som kandiderade i 2010 års val.

 Stellan Bojerud levde inte som han lärde.

I ett kommentatorsfält på nätet skrev han i december 2013 bland annat: ”Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska /sic!/ En utlandsadopterad dotter som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn /…/ Nu gift med Manora från Laos /…/ Men jag är rasist” https://sdkuriren.se/aftonbladet-gor-karlek-till-hat/

Envar med normal fattningsförmåga inser naturligtvis att detta är skrivet med ironi kombinerat med sarkasm. Detta för att förlöjliga sådana som anklagat Stellan Bojerud för att vara rasist. Detta inses givetvis också av slaskblaskan Aftonbladet. Ändå tar tidningen fasta på början och slutet av Bojeruds inlägg och skriver i rubriken: ”SD-riksdagsman: ‘Jag är en stolt rasist’.” Det är här fråga om ren illvilja.

I någon mån får dock Bojerud skylla sig själv. Han visste att det är vanskligt att använda ironi och sarkasm i partipolitiken – och själv strängeligen avrått andra från att använda detta – eftersom det så lätt kan misstolkas och motståndarna tar varje chans till karaktärsmord och smutskastning.

Också den kände sverigedemokraten Linus Bylund, riksdagsledamot sedan valet 2014, har råkat ut för Aftonbladets illvilja. När Linus yngsta dotter skulle fira Lucia på sitt dagis 2012 twittrade han: ”Yngsta ska på nån KKK-pryl på dagis.” Given rubrik i AB: ”SD-topp jämför Lucia på dagis med Ku Klux Klan.” Naturligtvis borde även Bylund ha vetat bättre.

Övergrepp av det här slaget är väl närmast slask- och skandalpressens livsluft. Det har dock betalat sig dåligt i längden eftersom sanningen alltid kommer fram förr eller senare, och i dag befinner sig den här sortens skrupelfria media i kris med raskt fallande upplagor. Hut går hem.

Vem som tilldelades Nobels fredspris 1939? Ingen alls. Priset delades av lätt insedda skäl inte ut under krigsåren 1939-43. 1944 mottogs det av Internationella röda kors-kommittén.

Fadakar: PK-journalist på speed

Ehsan Fadakar ger rasismen ett nytt ansikte med sina antinorska excesser.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ehsanfadakar/article17831957.ab

Kolumnisten Ehsan Fadakar ger sig i en upphetsad kolmntext i Aftonbladet den 13/11 på Norge. Om vi får tro Fadakar är Norge helvetet på jorden med sin påstådda rasism och inskränkthet. Se länk till texten ovan.

Ehsan Fadakar föddes i Iran 1982 men är uppväxt i Småland. Han började sin journalistiska bana som sportreporter på Nyheter 24 – ett medium som gjort sig känt för att ofta ge sig på Sverigedemokraterna – och var 2011-13 chefredaktör därstädes. 2013 utsågs Fadakar till chef för Aftonbladets sociala medier.

Vad som mest av allt förtörnar Ehsan Fadakar är den nuvarande norska högerregeringen med dess restriktiva immigrationspolitik. Helt uppenbart är att Fadakar saknar varje tillstymmelse till förmåga att diskutera denna på ett sansat sätt. Hans antinorska bröl, tangerande det rasistiska, måste närmast betraktas som pinsamt.

Så här skriver exempelvis Fadakar i sin hårt kritiserade kolumn:

Ju mer jag läser om Norge desto mer blir jag övertygad om att det norska samhällsklimatet är genomruttet. Det är som om Anders Behring Breivik aldrig hänt. För bara några veckor sedan släppte Moderaternas systerparti Höyre in massmördarens favoritgäng i regeringsställning.

Efter den öppningen kan man egentligen sluta läsa, då det är uppenbart att resten av texten troligen inte kommer att vara något under av sans och balans. Jag har emellertid utsatt mig för obehaget att läsa hela Fadakars text. Min slutsats är denna: ta vilken hopplös svensk PK-skribent som helst och låt honom gå på speed en vecka så får du Ehsan Fadakar.

Finansminister Siv Jensen, partiledare för Fremskrittspartiet.

Fadakar ondgör sig över en rad saker förknippade med den norska regeringen i allmänhet och Fremskrittspartiet och dess ledare, finansminister Siv Jensen, i synnerhet. Att det varnats för ”smygislamisering” och att islam skulle ha jämförts med nazismen är i Fadakars ögon värsta rasismen. Att terrorister med islam som religionstillhörighet i Allahs namn sprider död och förfäran världen över varje dag tycks helt ha undgått vår man, liksom att våra västerländska samhällen för varje dag som går plockar in allt fler (ofta analfabetiska) immigranter från den muslimska världen.

Vidare i Fadakars ”analys” av Norge, vars hela folk får klä skott för den nuvarande regeringens förmenta tillkortakommanden:

Rikaste landet i världen behandlar det fattigaste folket i Europa som djur.

Detta syftande på romerna visar att Ehsan Fadakar har här – troligen medvetet – missuppfattat legitima ansträngningar för att stävja den utbredda brottslighet som zigenarligor de facto står för; detta är ett problem i Norge liksom i Sverige och en lång rad andra länder. Tänk på att varje gång du ger en slant till en tiggare, så understödjer du den organiserade brottslighet som de romska ligorna ägnar sig åt!

Enligt Ehsan Fadakar, och så många andra av hans gelikar, är det emellertid inte acceptabelt att kalla en spade för en spade. Det är samma tänk som när dömda eller åtalade personer med mörk hy ”vitpixlas” i Aftonbladet och andra media, eller när signalementet på efterlysta brottsmisstänkta av uppenbar utländsk härkomst utelämnas.

Özz Nujen: politiker med komik som täckmantel.

Däremot är man alltid noga med att i förekommande fall framhålla, att vederbörande hade exempelvis ”ljust hår och ljus hy och talade felfri svenska”. Omvänd rasism i sin prydno. I Fadakars och hans meningsfränders ögon kan nämligen en utlänning/invandrare aldrig göra något fel. Gör han/hon ändå det är det alltid någon annans fel: samhällets, polisens, ”rasisternas” och så vidare.

Dock är det i AB-kolumnistens ögon ej endast högerregeringen som dabbar sig å det grövsta. Sak samma gäller Socialistisk Venstre, som varit oförsynt nog att kräva att invandrare är medvetna om att det är norska värden som är normerande i Norge. Att ta seden dit du kommer är ingenting som står högt i kurs hos Ehsan Fadakar och hans kompisar.

Självklart hyllar Fadakar även den så kallade komikern Özz Nujen – som väl snarare är en politiker som använder sig av komiken som täckmantel – och brännmärker producenterna bakom pratprogrammet ”Skavlan” för att det plockade bort hans grövsta dumheter i det aktuella programmet.

Avundsjukan lyser igenom i denna salva från Fadakars sida:

Norrmännen har inte direkt gjort sig kända som några smarta, hårdjobbande eller innovativa världserövrare. Att bli rik på olja är som att vinna på lotto.

Norsk olja. Som att vinna på Lotto?

Fadakar ser dock inte längre än näsan räcker om ens det. För visst finns det exempel på hårt arbetande och innovativa norrmän. En av dessa heter Olav Thon, framgångsrik affärsman/företagare som emellertid haft det enligt Fadakar förkastliga omdömet att offentligt stödja Fremskrittspartiet. Självklart måste en sådan person rullas i tjära och fjädrar!

Enligt vår vän på Aftonbladet finns det bara en sak som norrmännen – ja, han gör så våldsamma generaliseringar – är riktigt bra på: ”att ta hand om sig själva”. Och? En regerings viktigaste, kanske enda, uppgift är och förblir att värna och ta hand om det egna landet och folket. Något som vår egen svenska alliansregering glömt för länge sedan om den alls varit medveten därom.

Slutligen upprör det givetvis en patenterad PK-typ som Fadakar att ordet ”neger” används då och då i Norge för att beteckna personer med mörkhyat, afrikanskt utseende. Ett ord som inte uttrycker någon värdering men som utmönstrades såsom svårartat ”rasistiskt” efter en aggressiv kampanj av den kommunistiska våldsgrupperingen Black Panthers i slutet av 1960-talet. Om det finns norrmän som inte köper detta så tycker jag det hedrar dem.

Min åsikt är att alla länder, givetvis inklusive Norge, måste kunna tåla kritik. Jag har själv på min blogg bland annat kritiserat den traditionella norska antisemitismen, som förvisso var ett problem under Quisling-tiden 1940-45 och förblir ett problem i dag.

Här har dock framförallt Fremskrittspartiet, med sin positiva inställning till den judiska staten Israel, bidragit till att luckra upp de gamla antisemitiska schablonerna. Något som givetvis helt undgått Fadakar. Fast han tycker kanske antisemitism är helt OK, vad vet jag?

Vidare har jag inte särskilt mycket till övers för den norska nobelpriskommittén, som utmärkt sig genom att stundom dela ut fredspriset till rent häpnadsväckande kandidater vilka oftare än tvärtom gjort absolut ingenting för freden i världen.

Den norske nationalskalden Björnstjerne Björnson.

När jag skriver att även Norge måste kunna tåla kritik avser jag dock faktiskt grundad sådan. Inte adrenalinstinna och rasistiska pekoralskriverier liknande dem som Ehsan Fadakar ägnar sig åt i Sveriges hattidning nummer 1, Aftonbladet, vars utveckling inte är särskilt uppbygglig. Tidningen har gått från att vara nazistvänlig under kriget, kommunistvänlig under 60- och 70-talet till att bli så inskränkt politiskt korrekt att det vetter åt det parodiska. Självklart passar en skribent av Ehsan Fadakars snitt perfekt på den gistna skutan.

Själv säger jag avslutningsvis: Heja, Norge! Ett land som, likt alla andra länder, inte saknar problem men som nu äntligen fått en regering som i bästa fall kan styra in det på rätt kurs. Det passar väl bra att avsluta med den norska nationalhymnen med text av nobelpristagaren Björnstjerne Björnson:

http://www.youtube.com/watch?v=LUtiIMZIVOU

”Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem…”

Efterskrift: Det verkar uppenbart att Ehsan Fadakar faktiskt är en ren  och skär antisemit. Läs detta inlägg:

http://copyriot.se/2009/03/10/ehsan-fadakar-en-antisemit-pa-nyheter24/

.

Manning: förrädaren som kan bli fredspristagare

Bradley Manning leds in till en session i rättegången.

I maj 2010 greps den då blott 22-årige amerikanske armésoldaten Bradley Manning på en militärbas nära Bagdad, misstänkt för att ha stulit och lämnat ut över 700 000 sekretessbelagda dokument om USAs aktiviteter i Afghanistan och Irak till Wikileaks som därefter offentliggjorde dem.

Domen kom den 30 juli 2013, då Bradley Manning av en domstol i Fort Meade, USA dömdes skyldig på 19 av de 22 åtalspunkterna. Däremot frikändes han från det grövsta brottet – högförräderi – och ansågs därmed inte ha hjälpt fienden. Enligt en underrättelseexpert har Mannings läckage heller inte lett till att någon amerikan dödats.

När detta skrivs avvaktar världen alltjämt straffet för Mannings mycket allvarliga brott mot amerikansk säkerhetslagstiftning. Det har spekulerats i att han kan komma att dömas ända upp till 150 års fängelse, eller att straffet i alla fall blir hårt. Frågan är dock om amerikanska myndigheter vill se Manning som en ännu större martyr än han redan betraktas som i vissa kretsar. En vild gissning från min sida blir därför att straffet blir förhållandevis milt.

För Assange är Manning – surprise –  ”en hjälte”.

När domen mot Manning föll uttalade Wiklileaks grundare, den höggradigt narcissistiske vänsterextremisten Julian Assange, icke oväntat från sitt tillhåll på Ecuadors ambassad i London att Manning är att anse som ”en hjälte”. Den senare har därtill nominerats som mottagare av Nobels fredspris 2011 och 2012, och om nomineringarna fortsätter att komma in till den norska kommitté som delar ut priset skulle det inte förvåna mig ett dugg om han till slut får det.

Samma kommitté utsåg som bekant den nyvalde presidenten Barack Obama som mottagare av fredspriset 2009 med den luddiga motiveringen, att Obama ”tänt ett framtidshopp”:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/fredspriset-till-barack-obama/

Det skulle se minst sagt märkligt ut om Bradley Manning skulle få samma pris därför att han aktivt saboterat Obamas så kallade fredspolitik. Men av den norska gaggjunta som delar ut priset kan man förmodligen vänta sig det mesta.

Obama fick Nobels fredpris 2009. Skall Manning få samma pris för att ha saboterat Obamas ”fredspolitik”?

Bradley Manning, född i Oklahoma 1987 och som enligt vissa uppgifter är homosexuell, är en osannolik hjältegestalt med sina 157 centimeter över havet och med sin till ren idioti gränsande övertygelse, att man är berättigad att stjäla och bidraga till att hundratusentals av fosterlandets hemliga dokument offentliggörs över hela världen. Manning har kanske inte direkt överlämnat dokumenten till fienden, men genom Wikileaks publicering av dem har samma fiende ju de facto ändå fått tillgång till dem.

Så – nej. Bradley Manning är ingen hjälte. Inte heller är han någon martyr. Han är en förrädare, och en sådan hör hemma framför en exekutionspluton eller i fängsligt förvar.