Posted tagged ‘Novgorod’

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

20 mars, 2019

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

En djupdykning i historien: så blev vi en nation av mesar och idioter

22 september, 2015

5156149_26112015 Hårnätsprydda svenska soldater.

1970 infördes hårnät i den svenska krigsmakten, som då hade tröttnat på att försöka få alla värnpliktiga att klippa håret kort. Året innan hade Olof Palme efterträtt Tage Erlander som svensk statsminister. Jag undrar om det inte var ungefär där som Sverige definitivt anträdde utvecklingen mot att bli en nation som med expressfart närmar sig rangen av en Tredje världen-nation, där inbördeskrigslika förhållanden tillhör det möjligas gräns om man får tro somliga bedömare.

Jag måste väl i sanningens namn erkänna, att argumentet att de svenska värnpliktigas hårnät m/70 skulle ha varit avgörande för den svenska nationens dekadens kanske inte är helt seriöst menat. Ändå tror jag det ger litet av den tvivelaktiga utvecklingen i ett nötskal.

Det militära hårnätet är i mina ögon en symbol för hur ett land som tidigare inte tvekat att med vapen i hand slå vakt om sina gränser, ett land bestående av militärer, hårt arbetande bönder, handelsmän och industriarbetare, snillrika uppfinnare och inte minst strävsamma och begåvade kvinnor, inom loppet av drygt en generation förvandlats till övervägande mesar, töntar och idioter som därmed öppnat portarna till en nationell katastrof i vardande.   

Etablerandet av den så kallade värnpliktsriksdagen eller värnpliktskongressen var en annan milstolpe när det gäller den ovan skisserade utvecklingen. Här kunde framtidens politiker, bland dem den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt, lägga fram en mängd kostnadskrävande förslag om hur de värnpliktigas materiella standard skulle förbättras.

Ja, det motionerades till och med om att lägga ner det svenska försvaret: http://gg-kamratforening.se/artik_ka4/1970-1979/1978/1978-02-14%20o%2010%20Dags%20for%20varnpliktsriksdagen.pdf

Annat var det förr.

Hårnät och värnpliktsriksdagar var ett okänt fenomen under vår långa krigshistoria, även om vissa långhåriga svenska kungar och härförare kanske skulle ha varit betjänta i alla fall av det förstnämnda.

500821_0413012afp2fb8m0mgj411 Konung Erik Segersäll (cirka 940-995).

Om vi går tillbaka till den förste monarken vi egentligen vet något om, Erik Segersäll Björnsson, så är det känt att han föddes 940 och dog senast 995. Det hörs på själva det namn han begåvades med, Segersäll, att han var framgångsrik i vapnens bruk i syfte att värna om sitt rike. Erik var konung över vad som benämndes Svearike, varur namnet Sverige uppstod. Det var ett område som i stort bestod av Mälardalen. Troligen styrde han även över Västergötland samt mot slutet av sitt liv även Danmark.

För många av forna dagars regenter gällde också att freda tronen från inhemska rivaler. I Erik Segersälls fall var det sonen Styrbjörn som gjorde anspråk på Svearikets krona sedan Eriks broder och medregent, Olof, avlidit på 970-talet. En sammandrabbning mellan Eriks och Styrbjörns arméer inträffade vid Fyrisvallarna i ett legendomsusat slag som slöt med att Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersäll dog sedan i en sjukdom omkring 993. Han hade då återvänt till asatron efter att under en kortare period ha bekänt sig till kristendomen.

Svearikets och Västergötlands krona övertogs av Eriks son Olof Skötkonung, född cirka 980, som regerade till 1022. Under Olofs kungatid präglades de första svenska mynten i Sigtuna samtidigt som kristendomen bröt igenom på allvar. Den tyske aposteln Ansgar hade i slutet på 820-talet visserligen anlänt till Birka på Björkö i Mälaren för att, på inbjudan av sveakungen Björn, presentera kristendomen för dem som ville låta omvända sig till denna religion men den fick aldrig riktigt fäste då: http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

olofOlof Skötkonung lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna.

Olof Skötkonung skall i början av sin regeringstid ha deltagit i ett vikingatåg mot England tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg och var en av kontrahenterna vid det så berömda sjöslaget vid Svolder år 1000. Olof döptes till kristendomen först i England och därpå enligt traditionen vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland år 1008. Dopförrättare skall ha varit aposteln Sigfrid från England och med vid dopet var även Olofs dotter, prinsessan Ingegerd, som senare blev gemål till konung Jaroslav I i Kiev och är begravd i Sofiakatedralen därstädes tillsammans med maken.

Olof är den förste svenske kung som döps in i den kristna tron och sedan också håller fast vid den. Att han nu accepterat fridsfursten Jesus Kristus som sin herre var inget som hindrade honom från att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ”, för att låna ett citat ur Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner. Detsamma kan sägas om alla efterföljande svenska monarker till början på 1800-talet.

En av de mer bemärkta monarkerna från tidig medeltid är Erik (IX) den helige Jedvardsson, som alltjämt är Stockholms skyddshelgon trots att han sannolikt var född i Västergötland kring 1120 och mördades på anstiftan av medtävlaren om makten Magnus Henriksson i Uppsala 1160. Han dyrkades tidigt som svenskt helgon men erkändes aldrig som sådant av Rom trots ivrig lobbyverksamhet av sonen Knut Eriksson som var kung 1167-96. Erik skall enligt traditionen ha deltagit i det första korståget mot de hedniska finnarna i mitten på 1150-talet.

Erik den heliges relikskrin öppnades för övrigt 2014 av forskare: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/nu-ska-sanningen-om-legenen-avslojas

kraniumokrona Erik den heliges kranium och kungakrona.

Under 1200- och 1300-talen inträder ett något större mått av stabilitet i Sveariket, men stridigheterna fortsätter. Episk är konflikten mellan Magnus Ladulås son Birger Magnusson, kung 1290-1318, och dennes yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Kungen och hans drottning tillfångatas i samband med den så kallade Håtunaleken 1306 varefter Birger hämnas genom Nyköpings gästabud 1317-18, då hertigarna spärras in och kungen slänger nyckeln i Nyköpingsån.

Därpå följer Magnus Erikssons – han var son till hertig Erik – långa men alls icke bekymmerslösa regenttid 1319-60. Han var även kung i Norge till 1343 och över Skåne. Sverige härjades då av digerdöden, pestsjukdomar av olika slag som reducerade befolkningen med upp till hälften, samt inre stridigheter. Magnus genomförde även två korståg mot Novgorod 1348 respektive 1350 med syftet att omvända invånarna från ortodoxin till den katolska formen av kristendomen. Det lyckades inget vidare, och efter sin avsättning som konung finns uppgifter om att han själv skall ha konverterat till den ortodoxa tron. Han dog drunkningsdöden i början av 1370-talet. Hans främsta bedrift var att avskaffa slaveriet i Sverige.

Mellan 1521, då Gustaf Vasa valdes till svensk konung, och 1814 deltog Sverige i 29 krig från och med Befrielsekriget mot Danmark 1521-23 till och med Norska kriget 1814. Ungefär lika många av krigen utkämpades mot ”arvfienden” Danmark respektive Ryssland. I det sista kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade vi ”östra rikshalvan” Finland.

Under perioden 1554-1660 rådde praktiskt taget oavbrutet krigstillstånd inklusive Trettioåriga kriget 1618-48, då Sverige utgjorde ryggraden på den protestantiska sidan och Gustaf II Adolf av krigspropagandan framställdes som det frälsande ”Lejonet från Norden”. Det var under denna tid Sveriges ställning som europeisk stormakt grundlades. Den gick dock förlorad med Stora nordiska kriget 1700-21 och Carl XII:s död i Norge 1718.

640px-Strasbourg_walter_gustave_adolphe Gustaf II Adolf, ”Lejonet från Norden”, efter segern vid Breitenfeld i Trettioåriga kriget 1631.

Här en lista över hela krigshistoriken 1521-1814: http://www.historiesajten.se/krig.asp?sortering=fran

Flera gånger genom Sveriges ofta mycket blodiga historia har det rått inbördeskrigslika tillstånd. Så var fallet under den segdragna konflikten mellan Gustaf Vasas söner Erik XIV, Johan III och Carl IX. Slutpunkten för denna period kom med konflikten mellan den katolske konung Sigismund, som även var kung i Polen, och dennes farbror hertig Carl 1598-99. Hertigen segrade och lade beslag på tronen under namnet Carl IX. År 1600 lät den brutale Carl halshugga fem av de rådsherrar som ställt sig på den laglige konungens (Sigismund) sida i det så kallade Linköpings blodbad.

Den lärdom vi alla kan dra av Sveriges omfattande krigshistoria är, att alla regenter och betydande statsmän utan undantag ansett att de gränser de styrt över varit i högsta grad värda att slå vakt om med alla till buds stående medel. Sverige har varit en nationalstat sedan åtminstone Gustaf Vasas regeringstid, vilken inleddes för nästan precis 500 år sedan och kunde bli det tack vare de insatser som gjorts av furstar och folk under minst lika lång tid dessförinnan.

Sverige gick efter 1814 in i en ny och fredligare tid och det militära försvaret tilläts tidvis förfalla. Varje gång så skett fanns det emellertid krafter som såg vad som var på väg att hända och tog verkningsfulla initiativ som skulle leda till förbättring. 1860 bildades således Skarpskytterörelsen på initiativ av skriftställarna Viktor Rydberg, Karl Adolf Hedlund, August Blanche och Lars Johan Hierta. Dessa var alla liberala och nytänkande kulturpersonligheter vilka insåg att det svenska försvaret måste väckas ur sin törnrosasömn: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skarpskytter%C3%B6relsen

Viktor_Rydberg_1876 Viktor Rydberg: en av Skarpskytterörelsens skapare.

Genom Skarpskytterörelsen ville man dels skapa en starkare försvarsvilja, dels ge upphov till en folkbeväpning som skulle kunna ge oss ett försvar av schweizisk modell. Dessa tankar bar några årtionden senare frukt genom tillkomsten av den allmänna värnplikten, som infördes 1901.

Ett annat exempel med försvarsanknytning är det privata initiativ som resulterade i Pansarbåtsföreningen 1912, som drog igång en oerhört framgångsrik penninginsamling för att den svenska flottan skulle få ett nytt, slagkraftigt krigsfartyg – den så kallade F-båten – till sitt förfogande. Bland initiativtagarna märktes den kyrklige förnyaren och blivande biskopen Manfred Björkquist. Detta gjorde att fartyget HMS Sverige kunde byggas och överlämnas till flottan för en totalkostnad om 13 459 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Något år senare, den 6 februari 1914, invaderades Kungliga slottet i Stockholm av ungefär 30 000 försvarsvänliga bönder – Bondetåget – som hos konung Gustaf V, kronprins Gustaf (VI) Adolf och andra medlemmar av den kungliga familjen protesterade mot den liberala regeringen Karl Staafs nedrustningspolitik mitt under en kritisk internationell tid. Konungen själv och upptäcktsresanden Sven Hedin höll uppmärksammade brandtal.

HMS_Sverige_after_1931 Pansarbåten HMS Sverige efter 1931.

Efter Första världskriget troddes det allmänt att den stora freden hade inträtt, och 1925 års försvarsbeslut signerat den socialdemokratiske försvarsministern Per Albin Hansson blev ett svårt slag mot vårt militära försvar. Också nu uppkom en proteströrelse, låt vara inte med lika dramatiska resultat som i form av pansarfartyget HMS Sverige. 1936 kom i alla fall ett nytt försvarsbeslut vilket gjorde att samme Hansson som tidigare gått i bräschen för den dittills största nedrustningen i svensk historia som statsminister i ett radiotal vid utbrottet av Andra världskriget ansåg sig kunna deklarera ”Vår beredskap är god”.

Alla vet i dag att Per Albin ljög när han yttrade dessa ord, men med åren lyckades den socialdemokratiska regeringen med skattebetalarnas hjälp verkligen bygga upp ett funktionellt försvar. Inte bara det – Sverige hade under 1950-talet ett av världens starkaste krigsmaskinerier i förhållande till landets befolkning om sex miljoner människor med tonvikten lagd på flygvapnet. Och det behövdes verkligen mot bakgrund av det högst reella hotet från det kommunistiska Sovjetunionen bara cirka 25 svenska mil på andra sidan Östersjön.

Det var då det.

Under det senaste halvseklet har pågått en fortlöpande utveckling som har resulterat i den sämsta regering Sverige haft i mannaminne. Under andra hälften av 1960-talet infiltrerade den så kallade 68-vänstern alla vitala samhällsinstitutioner och kunde framförallt i massmedia ostört bedriva sitt underminerande mullvadsarbete.

hqdefault Christopher Jolin kartlade vänstervridningen i Sverige.

Redaktören och författaren Christopher Jolin varnade för detta i en bok med titeln Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige 1973, men sedan boken inledningsvis bemötts relativt välvilligt utsattes Jolin för ett karaktärsmord med få motsvarigheter och bokens välmotiverade varningsord fick i det stora hela förklinga ohörda: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Trist nog blev Jolin med tiden extremnationalist, men då han skrev Vänstervridningen och uppföljaren Sverige nästa? var han ännu liberalt betonad västvän.

Vänstervridningen och revolutionsromantiken resulterade visserligen inte i någon kommunistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, men ledde likväl till förödande konsekvenser när det gällde att bryta ner och förstöra traditionell sexualmoral, familjeideal, historiemedvetande, nationalstolthet och icke minst försvarsvilja. Den förvandlade oss till mesar och idioter. Olof Palme, varmed så mycket destruktivt i det svenska samhället hänger samman, surfade på denna våg och lyckades leda in en del revolutionärer i sossepartiet och samtidigt fjärma Sverige från den demokratiska västvärlden genom sin rabiata USA-kritik och stöd till revolutionsrörelser i Tredje världen.

Det var också under Palmes statsministerår som riksdagen 1975, litet i skymundan och utan egentlig debatt, tog beslut om att Sverige officiellt skulle bli ett mångkuturellt samhälle. Invandrarna skulle hädanefter inte påverkas att assimilera sig i det svenska samhället utan fick i stället välja om de ville assimileras eller fortsätta odla egna kulturer och egna språk i sina egna enklaver. Resultatet ser vi idag i alla otaliga problemområden av vilka många blivit no go-zoner där kriminalitet och kaos är ordningen för dagen och polis och räddningstjänst bombarderas med stenar och någon gång handgranater.

En tillfällig tillnyktring skedde med det så kallade Lucia-beslutet i december 1989, då den socialdemokratiska Carlsson-regeringen i ett akut anfall av klarsyn insåg att den dittills förda, rundhänta immigrationspolitiken inte längre höll. I stället skulle endast asylsökande med reella flyktingskäl accepteras. Men så kom den borgerliga regeringen Bildt 1991 samtidigt som Balkan-krisen accelererade och en flodvåg av nya flyktingströmmar drabbade Sverige, vilket ledde till att FP-ledaren Bengt Westerberg med sin ”generösa flyktingpolitik” hotade lämna regeringen om inte Lucia-beslutet revs upp. Bildt föll till föga.

untitled Förre elitsoldaten Reinfeldt struntade som statsminister i försvaret.

När den borgerliga så kallade Alliansen med Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat vann valet över en socialdemokrati handikappad av en allt tröttare Göran Persson 2006, väntade nog många väljare inklusive artikelförfattaren på en förbättring. Själv hoppades jag i främsta rummet på ett starkare försvar men också på en uppryckning på skolans område och en något mer realistisk immigrationspolitik.

Jag och många med mig blev grymt besvikna. Reinfeldt visade sig vara en fanatisk invandringsförespråkare och uppmanade folk att öppna både hjärtan och plånböcker för alla som valde Sverige. Överraskande nog struntade därtill den tidigare elitsoldaten Reinfeldt, som en gång inlett sin karriär som toppolitiker med att bli invald i värnpliktsriksdagen, i försvaret och valde i stället att beteckna detta som ett ”särintresse”.

I följande film inslag förklarar Reinfeldt att Sverige tillhör alla invandrare som kommer hit ”mitt i livet” och inte de infödda svenskarna som tror på några ”påhittade gränser”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

Det är enligt min mening omöjligt att se på detta som något annat än en spark rätt i skrevet på alla svenskar, finnar och andra nationaliteter som offrat allt för att försvara svenska gränser och områden genom århundradena, och som dessutom givit sina liv på utländsk botten till kristendomens och den nationella ärans försvar. Allt för att Fredrik Reinfeldt och alla andra efterkommande skulle få en så dräglig tillvaro som möjligt.

Ledargestalter som Erik Segersäll, Erik den helige, Gustaf II Adolf och till och med Per Albin Hansson kan inte gärna annat än gråta i sina himlar över hur det har blivit!

Utvecklingen bekräftas av internationella bedömningar. FNs Human Development Index (HDI) förutspår i en rapport från 2012 att Sverige i höjd med år 2030 har halkat ner till 45e plats i den internationella välståndsligan och då fått finna sig i att ha passerats av länder som Kuba, Mexiko och Bulgarien efter att ha varit uppe på 15:e plats 2010: http://www.etableringutomlands.se/sverige/sverige/item/svenskt-vaelstand-rasar-till-2030

724074_1200_800 En allt vanligare syn i Sverige.

Och i Danmark begår en ledarskribent i Jyllands-Posten närmast lustmord på sin nordiska granne genom att varna för kommande inbördeskrig och anarki i ett Sverige som för en nationell självmordspolitik genom hämningslöst inflöde av asylanter, varav det stora flertalet av muslimsk härkomst. http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/

Vi har visserligen haft flera inbördeskrig tidigare, men det senaste utkämpades mellan Gustaf Vasas söner för nästan 500 år sedan så man kan inte säga att vi mesiga svenskar har vanan inte. I förlängningen kan den med fjärrskådarblick försedde betraktaren urskilja ett muslimskt Sverige som en integrerad del i det internationella kalifatet. Inga hårnät kommer då att finnas tillgängliga, men däremot förväntas alla med skäggväxt begåvade män bära kraftiga helskägg och behandla sina kvinnor som lägre stående varelser.

Som kristen vet jag dock att om Gud tillåter något dåligt att hända så sänder han också ett botemedel mot det dåliga. Som jag ser det finns bara ett botemedel som kan rädda det här landet från den slutliga katastrofen bortom vilken återvändo finns: Sverigedemokraterna. Men det kommer att sitta hårt åt och det är en kamp som kommer att kräva uppoffringar av alla som vill värna om Sverige som ett civiliserat land.

Inga roliga framtidsutsikter för Ukraina

13 mars, 2014

untitled Arseniy Jasenjuk och Barack Obama i Vita huset.

http://www.theamericanconservative.com/articles/what-obama-didnt-say-about-ukraine/

När Ukrainas interimistiske premiärminister Arseniy Jasesenjuk frotterade sig i Vita huset med president Barack Obama nyligen, lyste frågorna om vad han egentligen sysslade med på Maidantorget i Kiev för några veckor sedan med sin frånvaro. Hur han bland annat gjorde hitlerhälsning med uppsträckt högerhand bredvid fascistpartiet Svobodas ledare Oleh Tyahnyboks sida.

Väst i form av USA och EU bryr sig nämligen inte om sådana futiliteter utan forstätter mala på med sina plattityder om ”självbestämmande, territorial integritet och en demokratisk framtid” för Ukraina. Det krävs ingen övermänsklig siarförmåga för att i Ukraina-krisen skönja början till slutet för västvärldens roll som den fria världens champion par preference.

Tro mig, det smärtar mig något oerhört att behöva skriva ner dessa rader alldenstund jag under mitt drygt 40-åriga liv som politisk aktivist obrottsligt hyllat vad som brukar kallas ”västliga värden”: frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror fortfarande på dessa värden, men tyvärr lutar det åt att jag framdeles avstår från att sätta epitet ”västliga” framför dessa honnörsord.

Obama, Bildt, Barroso och andra västliga ledare har ju så tydligt visat att de näppeligen kunde bry sig mindre om det faktum, att deras liberala och fascistiska/nazistiska samarbetspartners tagit lagen i egna händer och inte tvekat att på eget bevåg ge sig ut på gator och torg, beväpnade till tänderna, för att störta en visserligen korrupt och inkompetent  men ändå demokratiskt vald president. Som jag ser det kan ingenting gott komma ur en sådan samhällsomvälvning.

BinQyfjCIAA9XvmJasenjuk gör nazihälsning i Kiev bredvid fascistledaren Tyahnybok.

En naturlig fråga i sammanhanget är: när blev väpnad revolution något bra i så kallade västdemokraters ögon?

Överst i den här texten har jag lagt in en länk till en tänkvärd sammanfattning av läget författad av James Carden i The American Conservative den 3 mars. Carden konstaterar att Obama inte förmått göra någon eftertänksam analys av den oroande situationen i Ukraina detta år, som markerar 100-årsminnet av Första världskrigets utbrott. I stället har han sprutat ut intetsägande propagandafraser:

Vad han i stället skulle ha gjort var att tala om vad som i verkligheten äger rum.

Det vill säga den långsamma upplösningen av ett land i Europa samt en ny uppdelning mellan Väst och Öst (Ryssland). Detta sker, vilket ingen västlig ledare hittills förefallit medveten om, i ett område som utgör själva hjärtpunkten i den historiska ryska civilisationen. Ty det var här, med Kiev som centrum, som det för omkring 1000 år sedan fanns en kristen-ortodox statsbildning som kallades Rus och som utgjorde embryot till senare tiders Ryssland.

untitledSofiakatedralen i Kiev, där den svenska prinsessan/storfurstinnan Ingegerds stoft är begravt.

Den här tiden är intressant för oss svenskar såtillvida som prinsessan Ingegerd Olofsdotter (1000-1050), dotter till den förste svenske kung som lät döpa sig, Olof Skötkonung, år 1019 förmäldes med storfurst Jaroslav av Novgorod, senare känd som Jaroslav den vise av Kiev. Ingegerd antog i sin roll som storfurstinna av Kiev namnet Irina och fick med maken fyra döttrar. Hon är därmed stammoder till flera kungliga familjer i Europa. Hennes stoft begravdes i Sofiakatedralen i Kiev.

Rus sveptes dock bort av tatarerna på 1200-talet, och det område som småningom blev känt som Ukraina (som är ett slaviskt namn för ”gränsländer”) blev ett stridsäpple för tatarer, polacker, litauer, ryssar, turkar, svenskar och kosacker. En stor del härav, inklusive Kiev, anslöt sig till Ryssland på 1600-talet medan den västra delen – Galicien – blev en del av Österrike på 1700-talet. Detta område erövrades av Polen efter Första världskriget. 1945 valde Andra världskrigets segerherrar Churchill, Stalin och Roosevelt att lämna över Galicien och dess huvudstad Lvov (numera kallad Lviv) till Ukraina. Som i sin tur uppgick i Sovjetunionen. Krim å sin sida erövrades av ryssarna på 1700-talet.

images Chrusjtjov gav Krim som gåva till Ukraina 1954.

Stalin deporterade halvöns tatariska minoritet 1944 under förevändningen, att de hade samarbetat med tyskarna; de tilläts senare återvända. 1954 valde den då nye sovjetiske, starke mannen Nikita Chrusjtjov att ge Krim som en present till den ukrainska sovjetrepubliken, i vilken han själv styrt och ställt under kriget. Men det var först efter Sovjetunionens implosion 1991 som Ukraina för första gången i historien sedan medeltiden blev ett självständigt land. Någon fullständig brytning med Ryssland skedde dock inte, och Ryssland tilläts således enligt överenskommelse ha kvar sin Svarta havs-flotta i Sevastopols hamn på Krim, vilken jag själv hade tillfälle att studera noggrant på plats för drygt tio år sedan.

År 2000 kom Vladimir Putin till makten med föresatsen att stärka det ryska inflytandet där så var möjligt. Ukraina låg definitivt inom den ryska intressesfären. Samtidigt inledde västvärlden sina dåligt underbyggda försök att inlemma landet i dess inflytandeområde. En brytpunkt inträffade 2004, då Viktor Janukovytjs seger i presidentvalet underkändes och den så kallade orangea revolutionen förde Viktor Jusjenko till makten. Denne visade sig dock, i likhet med andra västorienterade politiker, vara både korrupt och inkompetent och 2010 kunde Janukovytj besegra Julia Tymosjenko i presidentvalet. Den senare dömdes för korruption och fängslades.

Ukraina är dock alltjämt ett delat land. I dag är 77 procent av befolkningen ukrainsk medan 17 procent är rysk. En tredjedel av befolkningen är rysktalande och många har starka familjerelaterade band med Ryssland. Endast ukrainarna i Galicien är avgjort västorienterade.

Så ser huvuddragen ut i den ukrainska historia, som dagens västledare borde sätta sig in i innan de gör tvärsäkra uttalanden om den pågående krisen. De borde lämpligen läsa denna artikel av Rodric Braithwaite, Storbritanniens Moskva-ambassadör 1988-92, i The Independent den 1 mars:

http://www.independent.co.uk/voices/comment/ukraine-crisis-no-wonder-vladimir-putin-says-crimea-is-russian-9162734.html

Det är väl emellertid inte många som tror att den rastlöst resande och twittrande Carl Bildt anser sig ha tid att förkovra sig i historien, eller att Barack Obama plötsligt skall bli en insiktsfull utrikespolitiker. Följden blir en polarisering som inte hade behövt uppstå, om EU inte hade reagerat så överilat som det gjorde då Janukovytj efter starka ryska påtryckningar i slutet av 2013 rev upp beslutet att närma sig EU och i stället skrev på ett ukrainskt-ryskt avtal.

BioZvSACQAA1PjY Enligt rysk propaganda inför folkomröstningen på Krim står valet mellan nazismen/fascismen och det beskyddande Ryssland.

Braithwaite anser att Väst, trots alla hot om olika former av sanktioner, saknar nödvändiga instrument i syfte att backa upp sin hotfulla retorik. Dessutom saknas viljan att på ett kraftfullt sätt konfrontera Moskva:

Alternativet för Väst är att tala med ryssarna och med vem det än må vara som kan tala med auktoritet för Ukraina. Så här långt har amerikanerna varit ineffektiva vid sidan av, britterna tycks ha givit upp hoppet om att bedriva utrikespolitik över huvud taget och endast tyskarna, polackerna och fransmännen har visat någon kapacitet för handling.

Enligt den erfarne diplomaten Rodric Braithwaite bör en eventuell överenskommelse mellan Väst och Ryssland avseende Ukraina omfatta:

1. Västvärlden och Ryssland måste överge sin inblandning i Ukrainas angelägenheter.

2. En garanti måste till för att inte NATO försöker rekrytera Ukraina.

3. Utformandet av arrangemang så att Ryssland och Väst bidrar till att stärka Ukrainas katastrofala ekonomi.

På söndag är det meningen att den beramade folkomröstningen om Krims framtid skall äga rum. Under sitt möte med Jasenjuk i Vita huset hotade Obama med motåtgärder om den går av stapeln som planerat, men det mesta tyder på att den skicklige maktspelaren Putin kan sitta ganska still i båten, väl medveten om att västvärlden inte förmår göra särskilt mycket.

Bara ett synes ganska säkert: Ukraina går ingen rolig framtid till mötes.