Champagnekorkarna lär ha slagit i taket hemma hos partiledaren Gustav Kasselstrand och andra medlemmar i Alternativ för Sverige (AfS) efter offentliggörandet av Nyheter idag/Sentios mätresultat för perioden 21-25 april. Partiet noteras nämligen för 1,2 procent, en ökning med en halv procentenhet jämfört med närmast föregående mätning.
1,2 procent är naturligtvis inte särskilt mycket att hurra för men kan ändå vara viktigt om det är valresultat: då distribueras det aktuella partiets valsedlar gratis i nästkommande riksdagsval.
I övrigt bjuder väl inte Sentios mätning på några sensationella resultat. Störst är givetvis Socialdemokraterna som noteras för 28,3 procent, vilket dock är en minskning med icke obetydliga 2,1 procentenheter jämfört med förra mätningen. Därmed tangerar S senaste valresultatet.
Näst störst är Moderaterna på 22,3 (+1,7) och tredje störst Sverigedemokraterna med en marginell ökning. Vänsterpartiet intar fjärdeplatsen med 8,9 procent och sedan följer Kristdemokraterna (5,5), Centerpartiet (5,1), Miljöpartiet (3,1) samt Liberalerna (2,9). De båda sistnämnda partierna befinner sig därmed i ett prekärt läge när det endast återstår drygt fyra månader till valet.
Övriga partier får tillsammans 2,8 procent varav AfS alltså lägger beslag på 1,2 procent.
1985 ville moderatledaren Ulf Adelsohn bada i kylvattenbassängen i Forsmarks kärnkraftverk för att demonstrera hur ofarligt det var med kärnkraft.
Året var 1985. Moderaternas partiledare Ulf Adelsohn bestämde sig för att slå ett slag för kärnkraften och gjorde så genom att uttrycka en vilja att bada i kylvattenbassängen inne i Forsmarks kärnkraftverk. När han fick frågan varför han ville hoppa i bassängen svarade han: ”Därför att det är så ofarligt.” https://chef.se/74-partiledaren-som-ville-bada/
Vi fick dock inte veta hur ofarligt eller farligt det var då doppet aldrig blev av. Inte heller Adelsohns företrädare som M-ledare, Gösta Bohman, var imponerad av kärnkraftens påstådda farlighet. ”Inte farligare än att cykla”, trodde han sig veta.
Det ter sig därför paradoxalt att makthavarna i Sverige tycks vara drabbade av en irrationell skräck för kärnkraften som skulle kunna kallas för nukleofobi. Denna kan sägas att utbrutit efter tillbudet vid kärnkraftsanläggningen på Three Mile Island i Harrisburg i USA 1979 och gav upphov till folkomröstningen om kärnkraft den 23 mars 1980. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_k%C3%A4rnkraften_i_Sverige_1980
Vid omröstningen kunde man rösta på endera av de tre ”linjerna” 1, 2 eller 3. Samtliga linjer talade om avveckling inom en viss tid. Linje 1, som stöddes av Moderaterna, hade det längsta perspektivet under det att linje 3, uppbackad av Centerpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna, hade mest bråttom att avveckla. Linje 2, med stöd av Socialdemokraterna och Folkpartiet, intog ett mellanläge. Några andra partier fanns inte i riksdagen vid denna tid, men det kan ändå nämnas att Kristen demokratisk samling (nuvarande KD) stödde linje 3.
De tre linjerna i kärnkraftsomröstningen hade dessa tre rockslagsmärken.
Omröstningen utföll så att linje 2 vann med 39,1 procent. Linje 3 var inte långt efter med 38,7 medan den minst långtgående linje 1 fick 18,9 procent.
Conca konstaterar inledningsvis att vattenkraft och kärnkraft tills helt nyligen stod för sammanlagt 80 procent (40 var) av Sveriges elproduktion. Fossila bränslen stod för försumbara 1 procent. Med den fortgående avvecklingen av kärnkraften ser bilden av naturliga skäl annorlunda ut.
Sverige ansågs länge vara ett föredöme för den övriga världen när det gällde att producera miljövänlig energi. Dessutom har vårt land hunnit längre än de flesta andra avseende slutförvaring av nukleärt avfall. Conca skriver:
”So, with their nuclear reactors only about half-way through their life-spans, and the whole program running really well, who in Sweden would want to completely shut them down?” Artikelförfattaren svarar själv:
”Um…members of the Swedish coalition government, led by Sweden´s green party people who get a Pavlovian gag reflex just thinking of nuclear. They want to prematurely close their entire nuclear fleet and replace the 2 trillion kWhs with renewables and natural gas.”
De lyckligtvis före detta statsråden Märta Stenevi och Per Bolund (MP).
Nu ledde ju inte lilla MP den rödgröna regeringen, även om jag kan förstå att skribenten fått den uppfattningen. Sedan artikeln skrevs har partiet därtill hunnit lämna styret. Skribenten tror sig veta att Sverige, precis som Tyskland, inte har något emot att bli beroende av Ryssland vad gäller leveranser av naturgas.
James Conca framhåller desslikes att 10 000-tals fler människor kommer att dö under de kommande decennierna till följd av trefaldigade kolutsläpp samt att kärnkraften besparat Sverige drygt 2 miljarder ton koldioxidutsläpp sedan omröstningsåret 1980.
James Conca i tidskriften Forbes menar att den irrationella rädslan för kärnkraft hos Sveriges politiska ledarskikt gör att vårt land löper en överhängande risk att kapitulera för dumheten. Detta är desto mer bisarrt som det folkliga stödet för den nukleära kraften enligt en färsk undersökning från Novus är högre än någonsin.
Totalt 77 procent av de tillfrågade stöder kärnkraft som energikälla, varav 46 procent gärna ser att det vid behov byggs nya reaktorer. Bara 14 procent är för avveckling av kärnkraften via politiska beslut. https://www.analys.se/opinion/
Istället för att ta detta ad notam har dock makthavarna i all sin outgrundliga vishet beslutat stänga ned den effektivaste och mest miljövänliga kraftkälla vi har till förmån för vindkraft, solkraft och naturgas. De båda förstnämnda, högst volatila, källorna kräver därtill ökad backup-kapacitet.
”Ett högt förtroende för partiledaren betyder inte per automatik att man är ett stort parti”, kommenterar Novus VD Torbjörn Sjöström. ”Att Sjöstedt är i topp har inte att göra med att sympatierna för hans politik är störst, utan att väljarna känner att de vet var de har honom.”
Löfvens förtroendekapital i väljarkåren minskar från 40 procent i den förra Novus-mätningen i juni till 35 procent nu under det att Sjöstedts ökar från 34 till 36. Därefter hittar vi i tur och ordning Moderaternas Ulf Kristersson på 32 (-2), Kristdemokraternas Ebba Busch med 29 (-2) och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på 27 (+1).
Förtroendet för regeringen som helhet har också det minskat – från 40 procent i juni till 35 procent i september. Dessa siffror tyder också på att väljarna betraktar det kinesiska viruset som ett mindre problem nu än för tre månader sedan och därför inte är lika benägna att hänga upp inställningen till regeringen på pandemin.
V-ledaren Jonas Sjöstedt släppte en gång fram Stefan Löfven som statsminister och lär inte fälla honom nu trots hot om motsatsen. Foto: TT
Comebackande Center-ledaren Annie Lööf noteras på sjätte plats i förtroendeligan för 24 procent, att jämföra med 21 procent i juni. I botten återfinns det vanliga gänget: Miljöpartiets båda språkrör Isabella Lövin på 11 (+-0) samt Per Bolund med 10 procent (-1). Allra sämst förtroende genererar, vilket knappast är sensationellt, Liberalernas ledare Nyamko Sabuni med 8 procent (+1).
Jonas Sjöstedt har således ett vida större förtroende bland väljarna än vad som finns för hans parti. Det måste, som jag ser det, anses vara rätt anmärkningsvärt att en ledare för ett parti med sina rötter djupt rotade i tidernas värsta massmördarideologi, kommunismen, av Sveriges väljare anses vara en så pass hyvens kille. Är det månne ett tecken på att historiekunskaperna inte längre är vad de borde vara? Någonting är det som inte stämmer.
Eljest har Sjöstedt, som snart försvinner till Vietnam, och hans parti inte direkt utmärkt sig för sin självständighet under tiden som stödparti för S-MP-regeringen. Visserligen hotar Sjöstedt nu med att fälla regeringen Löfven om denna inte ändrar sin LAS-politik, men alla vet vid det här laget att dylika hot är spel för gallerierna och inget annat. https://www.expressen.se/nyheter/jonas-sjostedt-hotar-att-falla-regeringen-igen/
Också övriga partiledare åtnjuter ett större förtroende än vad siffrorna för respektive parti visar, men diskrepansen i Sjöstedt-V-fallet är onekligen anmärkningsvärd.
Kinasmittan har visat sig bli en jättehit för Socialdemokraterna i allmänhet och statsminister Stefan Löfven i synnerhet, om man nu skall uttrycka sig en smula cyniskt.
Löfven går i topp med 47 procent som hyser förtroende för honom i Expressen/SIFOs senaste partiledarundersökning. Det är, hör och häpna, 21 procentenheter bättre jämfört med närmast föregående mätning avseende väljarnas förtroende för partiledarna. Tvåa på förtroendelistan är vänsterledaren Jonas Sjöstedt (40/oförändrat) och trea KDs Ebba Busch-Thor (34/-3).
SDs Jimmie Åkesson, som tidigare tillerkänts ökat förtroende i flera mätningar, halkar nu ner till sjätte plats med 26 procent (-4) och passeras av såväl M-ledaren Ulf Kristersson (32/+3) som Annie Lööf från regeringsanknutna Centerpartiet med 28 procent (+5). Härnäst kommer Miljöpartiets Isabella Lövin med 12 procent (+2) följd av partikamraten Per Bolund (MP) och Nyamko Sabuni (L), båda på 11 procent.
”Vi ser samma sak för regeringen i andra länder och ser också i andra mätningar att stödet för regeringen och myndigheterna har ökat”, citeras SIFOs Toivo Sjörén. Detta är helt enkelt vad man kan förvänta sig – i kristider har många en tendens att ty sig till det gamla och invanda. Vad andra aktörer sysslar med noteras med mer förstrött intresse.
Man kan tycka vad man vill om detta men så är det, förutsatt att de som makten haver inte gör sig skyldiga till någon praktfull blunder – och så har uppenbarligen inte skett hitintills.
Stefan Löfvens nationalistiska approach har burit frukt.
Expressen/SIFOs siffror liknar i allt väsentligt motsvarande undersökning från Novus, som presenterades för någon dag sedan. Här noterades statsministern för 44 procent (en ökning med icke mindre än 26 procentenheter) under det att Jonas Sjöstedt (V) fick 40 procent och Ebba Busch-Thor 31 procent. Fyra Moderaternas Ulf Kristersson på 30 procent och femma Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson med 27 procent. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fortroendet-for-lofven-och-regeringen-okar-under-coronakrisen
”Scenförändringen i svensk politik är i det närmaste total”, konstaterar SVTs inrikespolitiske kommentator Mats Knutson. ”För en månad sedan var Socialdemokraterna i det närmast /sic!/ uträknade med krympande opinionsstöd och usla förtroendetal för Stefan Löfven.” Coronakrisen har eftertryckligt förändrat detta. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/utraknad-socialdemokrati-pa-vag-att-resa-sig-igen
Det är alldeles tydligt att flertalet väljare uppskattar Löfvens och den sossedominerade regeringens och myndigheternas sätt att handskas med krisen. Det har skett på ett svenskt ”lagom” sätt utan drakoniska åtgärder och total nedstängning av samhället. De förbudsivrare och amatörepidemiologer som bullrar mest på nätet gör visserligen en hel del väsen av sig men är föga representativa för folk i gemen.
Mats Knutson påpekar emellertid att läget kan förändras igen, exempelvis om ekonomin brakar ihop totalt och/eller om krisen varar längre än till sommaren. Den som lever får se.
”Det säkerhetspolitiska läget i vår del av Europa har försämrats över tid. Oförutsägbarheten har också ökat. Vi kan inte utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära maktmedel mot Sverige.”https://www.svt.se/nyheter/forsvarsministern-om-framtidens-forsvar
Så uttryckte sig försvarsminister Peter Hultqvist (S) vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen härförleden. Samtidigt tog han upp Rysslands omfattande kärnvapenövning i bland annat Östersjön i oktober 2019 som ”en kraftfull säkerhetspolitisk signal” från rysk sida och framhöll behovet av en ökad svensk militär numerär. http://jagarchefen.blogspot.com/2019/11/grom-2019.html
Rysk interkontinental robot ICBM Topol-M3 visas upp.
Att Ryssland utgör ett konstant hot mot freden och säkerheten i vårt närområde borde inte komma som någon överraskning för någon. Provokationerna och kränkningarna av våra gränser till sjöss och i luften har varit legio – bland annat har ryssarna övat kärnvapenattacker mot svenska mål – och interfolierats av mer eller mindre hotfulla uttalanden från Vladimir Putin och andra ryska ledare. Det gamla Kalla kriget har följts av ett nytt som tog sin början 2000, då Putin först framträdde som stark man i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
Hot, desinformation och vilseledning av olika slag har varit delkomponenter i en företeelse kallad maskirovka som Moskva odlat ända sedan kommunisterna tog över makten i det forna Tsarryssland. Syftet är att skapa osäkerhet och förvirring i motståndarlägret, vilket i Ryssland fall är samma sak som resten av världen. https://en.wikipedia.org/wiki/Russian_military_deception
Journalisten och säkerhetsanalytikern Patrik Oksanen är en av dem som mest träffsäkert har beskrivit den ryska strategin. I en kulturartikel i Expressen med rubriken ”Putin verkar vinna informationskriget” den 9 januari 2020 framhåller så Oksanen: ”Vi är inne på sjunde året av öppet informationskrig där Ryssland skickligt exponerar missnöje och motsättningar i våra samhällen. Det är ett krig om våra sinnen som innebär att vi får svårare att agera mot Rysslands ambitioner att rita om både gränser och säkerhetsordning i Europa.”
Oksanen menar att ryssarna varit effektivare i sitt informationskrig – desinformationskrig är nog emellertid en mer passande term i sammanhanget – än vad vi tidigare trott:
Patrik Oksanen: ”Den gamla vänstern har ersatts av den nya högern som Moskvas mest nyttiga idioter.”
Få torde förneka att de största sympatierna för Putins ryska maffiastat i dag återfinns hos exempelvis högerpopulister av skilda slag, fascistoida formeringar, identitärer och extremnationalister. Företrädare för dessa brukar påstå att det inte finns någon anledning att se Ryssland som fiende eller hot, emedan det största hotet utgörs av muslimer och jihadister. Att det skulle kunna finnas flera hot samtidigt mot våra sköra västerländska demokratier tycks aldrig ha föresvävat dessa Rysslands-vänner.
Flera indicier talar för att Ryssland i dag inte ses som det betydande hot landet upplevdes vara för några år sedan. Oksanen anför som ett exempel attityderna gentemot Ryssland efter annekteringen av den ukrainska Krim-halvön 2014. Av 1000 svenskar svarade då 53 procent i en Novus-undersökning ”ja” på frågan om de var rädda för Ryssland som stormakt medan 37 procent svarade ”nej”. När 1100 i slutet av 2019 fick samma fråga av Novus blev resultatet i stort sett det omvända: 38 procent svarade ”ja”, 38 procent ”nej”.
Som exempel på en ovanligt tydlig desinformatör i Putins tjänst nämner Oksanen den så kallade Egor Putilov, numera verksam på nättidningen Samhällsnytt. ”Putilov” – han har genom åren rört sig med fler pseudonymer än han sannolikt själv kan hålla reda på – var för några år sedan anställd av Sverigedemokraterna och arbetade på partiets riksdagskansli. Sedan han ertappats med att skriva debattartiklar under påhittat namn och dessutom påkoms med skumma fastighetsaffärer med rysk anknytning blev han avpolletterad av SD. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egor_Putilov
Patrik Oksanens inlägg i Expressen fick ”Putilov” att ta heder och ära av Oksanen i en obalanserad artikel i Samhällsnytt. Bland annat hävdar Putin-trollet ”Putilov” att ”Oksanen vill att Ryssland ska gå i krig mot Sverige” i syfte att få sina egna fördomar mot Ryssland och ryssar bekräftade. Enligt ”Putilov” – som själv nekas ackreditering till riksdagen på SÄPOs rekommendation – är Oksanen en säkerhetsrisk.
Ser vi till det globala perspektivet är det illavarslande att Rysslands samarbete med Iran och Kina har intensifierats. På det tyder militärövningen i Omanbukten och norra Indiska oceanen den 25-27 december 2019, då de tre skurkstaternas marina styrkor för första gången övade tillsammans. Omanbukten ligger i anslutning till de viktiga farlederna från Persiska viken där en stor del av världens olja transporteras. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/iran-genomfor-forsta-militara-marinovningen-med-kina-och-ryssland
Michail Misjustin tillträder som ny rysk premiärminister.
Det bör i sammanhanget nämnas att Rysslands regering på Putins initiativ har avgått i syfte att bereda väg för de ändringar i grundlagen Putin vill få till stånd i syfte att säkra det putinska systemets överlevnad. Ny premiärminister blir den tidigare för en bred allmänhet okände tjänstemannen Michail Misjustin, fram till nu chef för det federala skatteorganet. Den hittillsvarande premiärministern (och tidigare presidenten) Dmitrij Medvedev blir biträdande chef för det viktiga säkerhetsrådet. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rysslands-regering-avgar
Hur denna bloggare ser på Ryssland och dess förhållande till omvärlden är minst av allt någon hemlighet. Min bedömning sammanfaller i stort med skrivningen i det utrikespolitiska avsnittet i Sverigedemokraternas plattform inför valet till Europaparlamentet 2019. Under rubriceringen ”Krafttag mot Ryssland” heter det här:
Sverigedemokraterna ser mycket oroväckande /sic!/ på den auktoritära, icke-demokratiska och aggressiva regimen i Ryssland, där de tydligaste exemplen utgörs av en flagrant avsaknad av respekt för andra staters territoriella integritet med regelrätta invasioner av delar av Georgien och Ukraina. Givet detta bör befintliga ekonomiska sanktioner, liksom riktade sanktioner mot delar av statsledningen, kvarstå och möjligen skärpas. Sverigedemokraterna ser också ett behov av en plan för att åtgärda det strategiska hot som uppstår om medlemsstater är alltför beroende av rysk energi.
Inga roliga förtroendessiffror för Stefan Löfven och Magdalena Andersson.
Statsminister Stefan Löfven (S) tappar stort i Novus nya förtroendemätning avseende den rödgröna regeringens ministrar. 29 procent av de tillfrågade säger sig ha ganska eller mycket stort förtroende för Löfven, vilket är en nedgång med 5 procentenheter sedan förra mätningen. Eftersom det är en signifikant nedgång anses den vara statistiskt säkerställd. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/minskat-fortroende-for-flera-ministrar-1
Det säger en hel del om den sittande regeringens ”popularitet” att Löfven ändå är den regeringsmedlem som åtnjuter störst förtroende bland väljarna. Tvåa på listan är försvarsminister Peter Hultqvist (S) som tappar 3 procentenheter ner till 27 procent. Trea är finansminister Magdalena Andersson (S) som störtdyker ner till 25 procent i förtroendeligan – en minskning med 6 procentenheter.
Lika många procent och lika mycket tapp kan noteras för inrikesminister Anders Ygeman (S). På plats 9 på listan återfinner vi EU-minister Hans Dahlgren (S), som knappast rosat marknaden sedan han togs med i regeringskabinettet efter valet för drygt ett år sedan. Han minskar nu med 5 procentenheter och får 13 procent. Lika mycket tappar biståndsminister Peter Eriksson (MP) som får 11 procent.
Det finns emellertid enstaka regeringsmedlemmar som avviker från det negativa mönstret. Det mest framträdande exemplet härvidlag är civilminister Ardalan Shekarabi som ökar med 7 procentenheter och placerar sig som sjua på listan med 17 procent. Även justitieminister Morgan Johansson (S) och inrikesminister Mikael Damberg (S) antecknas för (ytterst marginella) ökningar i popularitet.
Förtroendet för MP-ministern Peter Eriksson rasar.
Novus undersökning visar sammanfattningsvis på ett tydligt minskat förtroende för S-MP-regeringen. Enligt Novus VD Torbjörn Sjöström är det ovanligt med så stora signifikanta förändringar i en opinionsmätning. Det stora regeringstappet förklarar han på följande sätt: ”Det ser ut som väljarna i högre grad känner att politiker inte kan lösa de problem man ser i samhället.”
Detta är sannolikt en korrekt iakttagelse och i så fall ett sundhetstecken. Personligen tycker jag likväl det är nästan sensationellt att så pass många som närmare en tredjedel av väljarna kan uppbåda någon form av förtroende för en så uppenbart inkompetent statsminister som Stefan Löfven, som väl inte givit uttryck för en enda egen tanke under hela sin tid vid rikets roder.
Och att tvivelaktiga individer som Morgan Johansson respektive Anders Ygeman, som upprepade gånger demonstrerat att de inte fattar någonting av det som händer i samhället och därtill ljuger som Solvalla-hästar vanligen travar, kan få över noll procent i förtroende räknat övergår mitt förstånd.
Novus förtroendeundersökning genomfördes 11-18 september och omfattade 1075 personer i åldrarna 18 till 79 år enligt ett riksrepresentativt urval.
Det mest uppseendeväckande med Novus väljarbarometer för juni 2019 är att Kristdemokraterna rasar med 2,3 procentenheter jämfört med föregående mätning och nu blir blott sjätte största parti med 7,7 procent av rösterna. Det är visserligen 1,4 procentenheter bättre än i senaste valet men ändå en indikator på att den tidigare uppgången nu är (tillfälligt?) bruten. https://www.expressen.se/nyheter/kd-raset-busch-thor-tar-stora-steg-bakat/
Torbjörn Sjöström på Novus tillhandahåller den sedvanliga förklaringen, att KD-nedgången beror på abortdebatten i samband med förre EU-parlamentarikern Lars Adaktussons röstningsstatistik i Europaparlamentet. Han nämner däremot ingenting om KDs dubbla bokföring i invandringsfrågan: partiledaren Ebba Busch Thor har dels förklarat att immigrationen måste minska kraftigt, dels röstat för ökad anhöriginvandring i riksdagen.
KDs ”högerlajvande” har naturligtvis inte undgått de invandringskritiska väljare som sett KD som ett alternativ. Föreliggande undersökning visar att dessa denna gång tycks ha föredragit Moderaterna, som blir andra största parti med 18,8 procent; Sverigedemokraterna minskar däremot för femte Novus-mätningen på raken och får nu nöja sig med 16,7 procent.
Att abortfrågan ändå spelat en viss roll är klart sannolikt. De tidigare KD-sympatisörer som besväras av Adaktussons röstning synes denna gång ha strömmat över till Centerpartiet, som ökar 1,4 procentenheter till 10,1 procent. En liten tröst i KD-bedrövelsen är att det största väljartappet ägde rum i början av mätperioden – något som liknar återhämtning har därefter skett.
Nya MP-språkröret Per Bolund.
Socialdemokraterna noterar denna gång en liten men dock uppgång och antecknas för 26,7 procent som största parti. Vänsterpartiet ligger stilla på 9,0 procent medan Miljöpartiet ökar marginellt till 5,9 procent, vilket möjligen är resultatet av något slags ”Bolund-effekt” (Per Bolund har ersatt Gustav Fridolin som MP-språkrör)..
Liberalerna minskar med en halv procentenhet och halkar nu under riksdagsspärren med 3,6 procent.
Regeringens mest uppskattade medlemmar om vi får tro Novus.
Hur är det ens möjligt att tre gediget inkompetenta och okunniga lögnare och klåpare kan röstas fram som den svenska regeringens mest populära medlemmar?
Nu skall man nog akta sig för att utnämna nämnda tre sosseministrar till något slags folkliga favoriter, eftersom förtroendesiffrorna är påfallande låga. Därav kan man sannolikt dra slutsatsen att den förhandenvarande regeringen inte åtnjuter något överväldigande förtroende i folkdjupet utan tvärtom är skäligen impopulär. Skälet till att just de tre nämnda statsråden ligger i popularitetstoppen är med all sannolikhet att övriga är antingen inte särskilt kända eller också uppfattas som ännu mer värdelösa.
Personligen tycker jag det är obegripligt att en regeringsminister som Margot Wallström, vilken gång efter annan visat prov på en uppseendeväckande inkompetens och är den enda av EUs 28 utrikesministrar som är persona nongrata i Israel, kan uppbåda något som helst förtroende. Nu senast ljög hon svenska folket rakt i ansiktet när hon hävdade, att UD saknade all kännedom om den svenska Kina-ambassadören Anna Lindstedts möte i Stockholm med dottern till den i Kina fängslade svensk-kinesiske bokförläggaren Gui Minhai och några kinesiska skumraskfigurer. https://www.tv4.se/nyheterna/klipp/ud-k%C3%A4nde-till-att-kina-ambassad%C3%B6ren-var-i-sverige-11965194
Sedan TV4 luskat fram att mötet ifråga faktiskt fanns antecknat i UDs kalender, och att utrikesrådet Johannes Oljelund jobbat aktivt med detta, sprack Wallströms lögner. Nu har UD ändrat sin tidigare version och ”förtydligat” med att det endast skulle ha varit de UD-tjänstemän som arbetade med fallet Gui Minhai som inte hade vetskap om det aktuella mötet. Men utrikesminister Wallström var tydligen lyckligt ovetande i vilket fall som helst. Förklara det den som det förmår – jag kan det inte! https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=7156926
Det är givetvis svårt för en utomstående att reda ut alla egendomliga turer i det här pinsamma ärendet, men vad som förefaller stå klart är att excellensen Margot Wallström haft absolut noll koll på vad som förevarit. I mitt tycke är detta skäl nog att kicka ut Wallström från Arvfurstens palats med huvudet före och göra henne till generaldirektör i något undanskymt statligt verk i typ Haparanda.
Den i Kina fängslade bokförläggaren Gui Minhai och dennes dotter Angela Gui.
Näst populärast i Novus-mätning uppges statsministern själv vara. Också det en svårutredd gåta. Nyligen rörde Löfven till det mer än tillåtligt när han försvarade Januariöverenskommelsen syftande till att hålla de förkättrade Sverigedemokraterna borta från varje form av inflytande. ”Ett parti som attackerar media kan inte få det avgörande politiska inflytandet”, hävdade Löfven. Som även i vanlig ordning surrade något om ”nazistiska rötter” för den som till äventyrs orkade lyssna. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lofven-forsvarar-uppgorelsens-syfte-att-stanga-sd-ute
Detta kommer alltså från det parti som i Sverige har haft överlägset mest att göra med nationalsocialismen genom en rad uppseendeväckande eftergifter till NSDAP-regimen i Nazityskland under krigsåren och som efter krigsslutet fortsatte med tvångssteriliseringar i drygt 30 års tid, långt efter det att Olof Palme blev svensk statsminister.
Därefter har sosseriet ställt sig obrottsligt lojalt gentemot den palestinaarabiska rörelsen, som initierades av den helt öppne nazisten och Hitler-beundraren, Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini. Löfven kallade vid S-kongressen 2013 det palestinaarabiska Fatah-partiet ”vårt kära systerparti”. Därefter erkände den rödgröna regeringen ”Palestina” som stat och har fortsatt pumpa in miljarder skattekronor i Palestinska myndighetens kassakista. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/13/mona-sahlin-och-andra-ledande-sossar-deltog-i-demonstrationer-med-hakkors/
Exakt vad Löfven menar med att SD skulle ”attackera medier” är det väl tveksamt om ens han själv vet. Yttrandefriheten är inskriven i Sveriges grundlag, och att det skulle vara förbjudet eller ens olämpligt att rikta kritik mot systemmedia eller andra medier som missköter sig finns mig veterligt inte angivet i några officiella dokument.
Stefan Löfven är enligt mitt förmenande Sveriges i särklass mest oduglige regeringschef genom alla tider, en sluddrande fåne och en pinsamhet som starkt bidrar till at ge vårt land ett uselt rykte i utlandet.
Det tredje i raden av statsråd som enligt Novus-undersökningen röner viss uppskattning i folkdjupet är den tidigare inrikesministern Anders Ygeman. Denne tvingades sommaren 2017 avgå från sin post sedan det avslöjats att han under ett års tid underlåtit att informera regeringen om IT-skandalen på Transportstyrelsen, då drivor av sekretessbelagda handlingar var öppna för icke säkerhetsklassade, utländska operatörer vilket hotade rikets säkerhet. https://nyheteridag.se/hade-ingen-lokal-darfor-kunde-inte-ygeman-informera-lofven-om-it-skandalen/
Ygemans försök till bortförklaring har blivit episk: ”Det här är information som man inte kan prata om på fikarasten eller i fikarummet, utan att det krävs att man är i speciella lokaler för att kunna delge den här typen av information.” Ygeman fick avgå men kvarstod som riksdagsledamot, samtidigt som han drömde om att göra comeback som statsråd.
Flitiga flygresenären Isabella Lövin vill stänga svenska flygplatser.
”Jag hade väldigt roligt när jag satt i regeringen och skulle absolut kunna tänka mig det någon gång i framtiden igen”, citerade Ygeman i dagspressen sju månader efter det katastrofala avslöjandet och gjorde absolut ingen förvånad. Så blev det också – Anders Ygeman utnämndes till energi- och digitaliseringsminister i Jök-regeringen. https://www.expressen.se/nyheter/efter-petningen-nu-vill-ygeman-bli-minister-igen-/
Medlemmarna i den säregna trojkan Wallström-Löfven-Ygeman är naturligtvis inte de enda medlemmarna i den nuvarande så kallade regeringen som utmärkt sig på ett föga smickrande sätt. Klimatministern tillika vice statsministern Isabella Lövin (MP), den regeringsmedlem som mest frekvent lär förflytta sig medelst flyg, har gått i bräschen för att fortsätta höja bensinpriserna och stänga ner ett antal flygplatser. https://www.etc.se/klimat/isabella-lovin-mp-vill-stanga-fler-flygplatser
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) är ytterligare ett av Jök-regeringens många stolpskott och gör sig skyldig till grodor enligt löpande band-principen. Hon förargade nyligen den ungerska regeringen genom att på Twitter jämföra situationen i dagens Ungern med hur det var på ”30-talet”, Detta i anledning av premiärminister Viktor Orbáns planer på att premiera ungerska kvinnor som föder många barn, vilket inte föll Strandberg på läppen. Följden blev att regeringen i Budapest protesterade hos Sveriges ambassadör i Ungern. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ungern-markerar-mot-strandhalls-tweet
Så där håller de på, de svenska regeringsmedlemmarna. Jag vet inte hur det är med er, kära läsare, men jag kan oförbehållsamt säga att jag skäms över det rövarband som skall företräda Sverige hemma och i utlandet. Låt oss göra vad vi kan för att med gemensamma ansträngningar se till, att dess sejour vid maktens köttgrytor blir så kortvarig som möjligt!
Nyheter Idag/Sentios senaste mätning lär inte muntra upp Annie Lööf (C).
När detta skrivs har prinsessan på ärten nummer 1 i svensk politik, Annie Lööf (C), meddelat att hennes parti säger nej till samarbete med Socialdemokraterna eftersom sosseriet avvisat hennes önskemål om att S bör föra en borgerlig politik. Det borde dock kanske inte komma som någon nämnvärd överraskning att Socialdemokraterna faktiskt består av – socialdemokrater.
I den senast publicerade opinionsundersökningen, Nyheter Idag/Sentios decembermätning, sjunker Centerpartiet som en sten: från 9,3 procent i november till 6,9 en månad senare. Det är nog ingen djärv gissning att det är Lööfs velande fram och tillbaka mellan den i praktiken stendöda alliansen och sosseriet som förorsakat C-raset. http://projektsanning.ronnquist.com/2018/12/08/centerpartiet-rasar-och-sd-rusar-i-sentios-decembermatning/
Enligt statsvetaren Stig-Björn Ljunggren (S) riskerar Lööf en svekdebatt hur hon än förhåller sig. Går hon med Socialdemokraterna anklagas hon för att svika alliansen, kör hon på alliansspåret för hon fan för att hon ger Sverigedemokraterna inflytande. Så centerledaren sitter där på pottkanten och har ändan bak hur hon än gör. Ett eventuellt extraval blir mänskligt att döma ingen braksuccé för Centern.
Största vinnaren hos Nyheter Idag/Sentio är SD som blir näst största parti.
Om Centerpartiet är Sentio-mätningens stora förlorare så är Sverigedemokraterna den stora vinnaren. 22,3 procent innebär en ökning med 2,1 procentenheter sedan novembermätningen och rangen som näst största parti. Det är tydligt att de väljare som stod i valet och kvalet mellan SD och något alliansparti och valde det senare alternativet i valet den 9 september nu bestämt sig för SD. Samtidigt som det framstår som kristallklart att de fiaskoartade regeringsförhandlingarna inte kan skyllas på det Sverige-vänliga partiet.
Liberalerna, som fortfarande velar beträffande om de skall samverka med Socialdemokraterna eller ej, kan trösta sig med att de enligt Sentio med 4,2 procent hamnar just ovanför riksdagsspärren, en ökning med 0,9 procentenheter. L lär dock vara väldigt illa ute om det blir nyval. Moderaterna minskar med 0,6 procentenheter och noteras nu för 18,0 procent
Isbjörnarna blir allt fler och mår allt bättre, vilket får klimatextrema MP att må allt sämre.
Till vinnare i Sentios senaste mätning får man även utse Kristdemokraterna, som går upp från 5,3 till 6,1 procent. KD-ledaren Ebba Busch Thor antecknades nyligen för förhållandevis höga 33 procent i en mätning från Novus. Hon ansågs därmed ha högst förtroende av partiledarna jämte Stefan Löfven (S). Det bör nämnas att Ebba deklarerat att hon inte står främmande för att bilda en alliansregering med stöd av SD. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/17/ebba-busch-thor-har-vaxt-med-uppgiften/
Största parti i Sentio-mätningen blir Socialdemokraterna som ökar marginellt jämfört med novembersiffrorna. Vänsterpartiet får samma resultat som i valet med 8,0 procent men minskar med 1,3 procentenheter sedan mätningen i november.
Sentio december 2018 (novemberresultaten inom parentes):
Annie Lööfs stöd har dalat från 33 procent i augustimätningen ner till 26. En tillbakagång med 7 procentenheter. Ebba Busch Thor ökar med hela 13 procentenheter fram till 33 procent. Därmed är KD-ledaren landets mest uppskattade partiledare jämte Stefan Löfven (S), vilken ökar marginellt i förtroende. På tredje plats i förtroendeligan hamnar Ulf Kristersson (M), som tappar tre procentenheter.
Före valet framstod Annie Lööf för en majoritet av väljarna som den mest förtroendeingivande partiledaren. Om Busch Thor går upp som en sol på opinionshimlen kan man nog säga att Lööf går ner som en pannkaka.
Ja, man känner sig rentav frestad att citera profeten Jesaja (14:12) i dennes omdöme om den fallne ärkeängeln Lucifer i 1917 års bibelöversättning: ”Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna!”https://sv.bibelsite.com/isaiah/14-12.htm
Och det går knappast att säga att Lööfs fall från skyarna är något annat än logiskt. Hennes hattande fram och tillbaka mellan olika regeringsalternativ – än har hon velat släppa fram Löfven, än Kristersson, än sig själv till statsministerposten, bara inte SD gynnas – har framstått som allt annat än förtroendeingivande. Samma sak kan sägas om Liberalernas olycksalige Jan Björklund, som också tappar 7 procentenheter i Novus-mätningen.
Alliansledarna i gladare tider…
Tillsammans har Lööf och Björklund sett till att den borgerliga alliansen i dag är stendöd i alla avseenden.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, som nu har varit partiledare i 13 år, backar något men åtnjuter med 27 procent ändå ett större förtroende än Annie Lööf om vi får tro Novus siffror. Noterbart är vidare att Jonas Sjöstedt (V) går tillbaka med hela 6 procentenheter vad avser väljarförtroende. Båda språkrören i klimatextremistiska MP backar – Isabella Lövin med 5 och Gustav Fridolin med 3 procentenheter.
Om Lööfs magplask i opinionen är strikt logiskt så gäller samma sak för Busch Thors uppåtstigande. KD-Ebba är den av alliansledarna som mest övertygande värnat om den borgerliga alliansens fortbestånd och dessutom den som framstått som minst fixerad vid SD.
Nästa vecka är det meningen att Stefan Löfven skall försöka sy ihop en regering. Det är tänkbart att de båda förlorarna i Novus-mätningen, Annie Lööf och Jan Björklund, kommer att ingå i den. Jag vågar nog påstå att detta i så fall kan få förödande konsekvenser för båda partierna beträffande möjligheterna att bli kvar i riksdagen, mest naturligtvis för lilleputt-partiet Liberalerna. Inte heller ett eventuellt extraval torde gynna C och L särdeles mycket.
Jimmie Åkesson (SD) tror på ett konservativt block i riksdagen.
Vinnare i vilket fall som helst är med all sannolikhet Sverigedemokraterna, och det påstår jag inte bara därför att jag själv råkar tillhöra det partiet. Om Jimmie Åkesson har rätt och vi i framtiden får se ett konservativt M-KD-SD-block i riksdagen överlåter jag åt framtiden att utvisa. https://www.metro.se/artikel/jimmie-%C3%A5kesson-tror-p%C3%A5-konservativt-block-med-m-och-kd
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 