Obamagate – en högst reell rättsskandal

President Donald Trump och hans tidigare nationelle säkerhetsrådgivare Michael Flynn.

Det talas i dessa dagar mycket om Obamagate. Systemmedia gör allt för att framställa företeelsen som en konspirationsteori som kokats ihop av USAs president Donald Trump med det huvudsakliga syftet att undgå ansvaret för hanteringen av den kinesiska covid-19-smittan. Gå inte på detta oblyga försök att förvränga verkligheten – Obamagate är en högst reell rättsskandal!

Obamagate handlar om hur kretsar närstående den förre presidenten Barack Obama mycket målmedvetet arbetat på att leda i bevis att Trump och hans nära medarbetare sålde ut USA till Putin-administrationen i Ryssland. Ronie Berggren, Sveriges troligen främste USA-expert med kunskaper och insikter i amerikansk politik som vida överstiger vad SVT respektive TV4 kan skrapa fram i form av en Stefan Åsberg, en Stefan Borg eller en Rolf Porseryd, förklarar försöken att göra Trump och hans medarbetare till ryska lakejer så här på Facebook den 18 maj:

Det är ett påhitt initierat av Hillary Clintons kampanjteam i dess oppositionsresearch av Donald Trump, vilket sedan upprätthölls inom separata sfärer. Dels av ett vänsterliberalt mediaetablissemang som i tre års tid (tills Mueller-rapporten i maj 2019 spräckte ballongen) höll narrativet vid liv genom att hela tiden nämna det som en självklarhet trots att de konkreta bevisen alltid saknades.

Försöken skedde trots att Trump till betydande delar omgav sig med rådgivare som med Berggrens ord kan kallas ”klassiska kalla-krigshökar”, där Trumps tidigare nationelle säkerhetsrådgivare Michael Flynn – som tvingades avgå sedan han anklagats för att ha ljugit för FBI – är ett typfall.

Den 448 sidor tjocka så kallade Mueller-rapporten, officiellt Report on the Investigation into Russian interference in the 2016 Presidential Election vilken publicerades i maj 2019, klargjorde att det inte framkommit några bevis för brottslig rysk inblandning i det presidentval som i november 2016 förde Donald Trump till makten. https://www.businessinsider.com/where-are-they-now-mueller-report-stars-one-year-later-2020-4?r=US&IR=T

Specialåklagare Robert Mueller fann inga bevis för brottslig verksamhet i sin rapport om Trump-administrationens ryska relationer.

Den ifrågavarande rapporten är uppkallad efter Robert Mueller, som var chef för FBI 2001-13 och som utnämndes till specialåklagare med uppgift att utreda Trump-administrationens kontakter med ryska befattningshavare. Mueller har efter tiden som FBI-chef varit verksam som privatpraktiserande jurist och universitetslektor. Han efterträddes av James Comey, som i sin tur fick sparken av president Trump 2017 och avlöstes av Christopher Wray som FBI-chef. https://sv.wikipedia.org/wiki/Robert_Mueller

Trump-administrationen vann en stor seger nyligen då det amerikanska justitiedepartementet meddelade, att alla anklagelser som riktats mot Michael Flynn, med ett förflutet som trestjärnig armégeneral, för att ha ljugit om sina ryska kontakter för FBI hade dragits tillbaka. President Trump kommenterade på Twitter beslutet att frikänna Flynn på följande sätt: ”He was an innocent man. He was targeted in order to try and take down the president.” https://www.bbc.com/news/world-us-canada-52584193

Fred Fleitz, president för the Center for Security Policy och tidigare högt rankad säkerhetstjänsteman inom bland annat National Security Council (NSC), Central Intelligence Agency (CIA) och Defense Intelligence Agency (DIA), menar i en analys på Fox News sajt den 17 maj att det finns gott om belägg för Obamagate. Fleitz sammanfattar: ”There is strong evidence that president Barack Obama´s administration improperly weaponized U.S. intelligence agencies in multiple and shocking ways against Donald Trump and other political enemies.” https://www.foxnews.com/opinion/fred-fleitz-obamagate-how-obama-administration-apparently-weaponized-intel-agencies-for-political-attacks

Brittiske spionen Christopher Steeles  dossier om Trump-administrationens påstådda ryska förbindelser avfärdades som lögn och förbannad dikt.

Obama-administrationen satte enligt Fleitz således i system att på ett bedrägligt sätt misstänkliggöra president Donald Trump och hans medarbetare. Fleitz hävdar att denna verksamhet skedde genom ”fraudulently obtaining Foreign Intelligence Surveillance Act warrants to spy on American citizens; promoting the Democratic National Committee-funded dossier assembled by former British spy Christopher Steele that was filled with lies about Trump; politicizing intelligence analysis; leaking intelligence; and spying on political opponents and journalists.”

Christopher Steele är en före detta brittisk spion, verksam inom underrättelsetjänsten MI6, som sammanställde en dossier byggd på rykten och obekräftade uppgifter om Donald Trumps påstådda ryska kontakter. Den visade sig ha obefintligt faktaunderlag och sågades totalt av Mueller-rapporten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Steele-rapporten

Fred Flietz anser att det är viktigt att blottlägga Obama-administrationens omfattande missbruk av amerikansk underrättelsetjänst för politiska syften, vilket inbegriper ej endast Trump och hans medarbetare utan även politiker och vanliga medborgare. Han menar att det vore oansvarigt för det amerikanska underrättelseväsendet och kongressen att bortse från detta illvilliga skumraskeri endast därför att det ägde rum för flera år sedan: ”Wrongdoing by the Obama administration in this scandal – which president Trump has dubbed ´Obamagate´- must be exposed to ensure such actions never take place again.”

Fred Fleitz tar upp det anmärkningsvärda i att 39 Obama-anställda, inklusive den dåvarande vicepresidenten Joe Biden, vid 53 tillfällen begärde att namn som framkommit via telefonavlyssningar företagna av National Security Agency mellan valdagen 8 november 2016 och 12 januari 2017 skulle avhemligas. Bland dessa namn fanns Michael Flynn, vars yrkesmässiga samtal med den ryske ambassadören Segej Kisljak var föremål för NSAs synnerliga intresse under perioden innan Trump flyttade in i Vita huset. Enligt Fleitz utgör dessa åtgärder bara toppen på ett isberg.

Obama-sympatisörer inom politik och massmedia har sökt bortförklara kraven på att avhemliga namn på personer som varit föremål för telefonavlyssning med att detta skulle vara underrättelsemässiga rutinåtgärder vilka förstorats upp av president Trump. Detta förnekas kategoriskt av Fleitz:

As a former CIA officer who helped process requests to unmask the names of U.S. citizens from NSA reports, I know that unmasking requests are not normal and routine.

Min bedömning är att det som huvudsakligen ligger bakom Obama-administrationens försök att med hjälp av federala underrättelseorgan klämma åt Donald Trump och andra politiska motståndare är chocken över att den egna kandidaten, Hillary Clinton, misslyckades med att ”spräcka glastaket” och därmed bli USAs första kvinnliga president. Hon blev besegrad av en oborstad republikansk affärsman i miljardklassen utan tidigare politisk erfarenhet. Detta kan vare sig det Demokratiska partiet eller det politiska etablissemanget i stort förlåta Trump.

Barack Obama – den mest korrupte presidenten någonsin?

Ovan refererade katalog över Obamagates beståndsdelar tyder enligt min mening på att Barack Obamas administration är en av de mest korrupta i Förenta staternas historia och Obama den möjligen mest korrupte av alla amerikanska presidenter. 

Ett misstag av Trump att dumpa NSC-chefen John Bolton – men Iran applåderar

John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.

Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html

Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/

John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.

Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.

Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”

John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton

Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms

Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.

2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.

Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute

John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.

Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism

Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.

Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.

När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.

John Bolton sammanträffade  med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.

I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet  – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi

Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president  Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.

Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.

Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283

Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.

Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk