Avdelningen faktoider: Göring om att ”osäkra sin revolver”

Den nationalsocialistiske sabotören Albert Leo Schlageter arkebuserades den 26 maj 1923.

När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver.

Citatet ovan brukar tillskrivas nazistkoryfén Hermann Göring eller kanske någon av kollegerna Joseph Goebbels eller Heinrich Himmler, ökända befattningshavare i Tredje riket. https://www.ordspraket.se/N%C3%A4r-jag-h%C3%B6r-ordet-kultur,-os%C3%A4krar-jag-min-revolver.

Detta är dock en ”sanning” med betydande modifikation som rätteligen hör hemma inom begreppssfären faktoider. Det vill säga saker som hålls för sanna men som visar sig vara osanna när man skrapar lite på ytan. Ofta innehåller de ändå ett korn av sanning.

Det är i och för sig tänkbart att Göring och/eller andra nazityska potentater uttryckte sig på detta sätt, men ursprunget till talesättet härrör i själva verket från teaterpjäsen Schlageter av den tyske författaren Hanns Johst. Den hade premiär på Adolf Hitlers 44-årsdag den 20 april 1933. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hanns_Johst

Pjäsen handlar om Albert Leo Schlageter (1894-1923), en veteran från västfronten i Första världskriget. Schlageter promoverades till löjtnant och tilldelades Järnkorset av första graden för visad tapperhet i fält. Efter det stora kriget gick han med i en av de frikårer som krigade i Baltikum och vars kämpar utgjorde en viktig grund för den gryende nationalsocialismen.

Leo Schlageter anslöt sig redan 1922 till nazistpartiet NSDAP (Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet) och kom att leda en grupp med uppgift att sabotera järnvägsspår i det av Frankrike ockuperade Ruhr-området i norra Tyskland. Han angavs till de franska myndigheterna och avrättades genom arkebusering i närheten av Düsseldorf den 26 maj 1923. https://sv.wikipedia.org/wiki/Albert_Leo_Schlageter

Efter sitt frånfälle blev Leo Schlageter något av en martyr för nationalsocialisterna och således ett fullt logiskt ämnesval för  Hanns Johst (1890-1978), som anslöt sig till NSDAP 1932 och tilldelades en officersgrad inom SS. Ursprunget till ovanstående citat härrör från pjäsens akt I, scen 1, då rollfiguren Friedrich Thiemann säger till Schlageter:

”Nein, zehn Schritte vom Leibe mit dem ganzen Weltanschaungssallat. Hier wird scharff geschossen! Wenn ich Kultur höre, entsichere ich meinen Browning”. På svenska ungefär: ”Nej, man måste hålla hela världsåskådningssalladen på tio stegs avstånd. Här skall skjutas skarpt! När jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning,”

I sammanhanget väsentligt är att Browning inte är en revolver utan en semiautomatisk pistol. Revolvrar har historiskt sett därtill inte varit försedda med säkringsmekanismer.

En uniformerad Hermann Göring (1893-1945).

Som framhålls ovan är det inte helt otänkbart att Hermann Göring i något sammanhang ur minnet litet vårdslöst kan ha återgett citatet ur pjäsen Schlageter, vilken han säkerligen hade sett. Han gick klädd i uniform genom hela Andra världskriget och var då ofta beväpnad med en revolver som han hade i ett hölster. Det är dock svårt att tänka sig att Göring inte skulle ha känt till att man inte behöver osäkra en revolver.

Pjäsförfattaren Hanns Johst överlevde kriget men blev efter detsamma, av fullt naturliga skäl, föremål för denazifieringsåtgärder och fick tillbringa tre och ett halvt år bakom lås och bom.

Därför är det alltid urbota korkat att bränna böcker!

Den salafistiska moskén i Rosengård i Malmö.

Det har informerats om att det planeras bokbål i Malmö. Islams heliga bok Koranen skall brännas i samband med fredagsbönen i i moskén i Rosengård i den skånska metropolen den 28 augusti. Rasmus Paludan, ledare för det lilla partiet Stram kurs i Danmark, har tydligen bjudits in av gatukonstnären Dan Park, som efter vad jag förstår också kommer att medverka vid tilldragelsen.

Rasister planerar koranbränning  utanför moskén i Rosengård

Paludan och Park har uppenbarligen ingenting lärt av historien som entydigt visar, att bokbål alltid är idioti. Paludan borde dessutom ha vett nog att hålla sig på sin sida av Sundet och äta smörrebröd och röda pölser istället för att lajva nazist i Sverige. Jag hoppas verkligen ordningsmakten i Malmö sätter stopp för galenskapen! Vill man protestera mot islams utbredning i Sverige, vilket givetvis är fullt legitimt, bör man enligt min mening göra det på annat sätt.

Det första kända bokbålet i världshistorien svarade, såvitt mig bekant, den kinesiske kejsaren Shi Huang Ti för på 200-talet före Kristi födelse. Det var således, vilket påpekats av vår nationalskald Evert Taube i Muren och böckerna (som kallats världens första raplåt), ”på Hannibals tid innan Jesus var född”. Det var också denne kejsare som lät bygga den kinesiska muren.

Taube skaldar: ”Det var Shi Huangdi, kung av Qin/Som lät bygga den kinesiska muren/Och bränna alla böcker i Kina.” Allt för att historien skulle börja med honom.

Också det berömda biblioteket i egyptiska Alexandria förstördes genom eld vid åtminstone två tillfällen. Första gången det skedde var, enligt historieskrivaren Plutarchos, år 47 före Kristi födelse under Julius Caesars korta fälttåg i Egypten. Den slutliga förstörelsen inträffade sedan i Herrens år 641 då Alexandria föll i muslimska händer. Oskattbara skrifter, de flesta i form av papyrusrullar, blev lågornas rov. http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/alexbibl.htm

Ytterligare ett exempel på historisk bok- och kulturförstörelse skedde i Mexiko och Centralamerika på 1500-talet, då aztekernas, mixtekernas och mayaindianernas kulturarv gick förlorat tack vare de spanska conquistadorernas och kristna missionärerers iver att utrota den så kallade hedendomen. Ett fåtal missionärer tog dock indianstammarnas parti och ville bevara deras skrifter. Ett fåtal klarade sig undan och fördes till Europa. https://popularhistoria.se/kultur/litteratur/historiskt-bokbal-krossade-hogkultur

De i dag mest kända bokbålen är emellertid de som ordnades i Nazityskland med början den 10 maj 1933. Det skedde på initiativ av Tyska studentföreningen, och det nationalsocialistiska partiet NSDAP – som nyligen tagit makten – var inte sent att haka på. Omkring 40 000 personer kom till Opernplatz i Berlin för att se mängder av böcker gå upp i rök och höra propagandaminister Joseph Goebbels tala. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bokb%C3%A5l_i_Nazityskland

En scen från det beryktade bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj 1933.

Böcker skrivna av författare såsom Karl Marx, Sigmund Freud, Albert Einstein, Ernest Hemingway, Bertolt Brecht, Thomas Mann, Bertha von Suttner och Heinrich Heine fick, till den råa massans jubel, skatta åt förgängelsen. Det var för övrigt Heinrich Heine (1797-1856) som redan 1821 yttrat; ”Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.” Heine blev tyvärr sannspådd. Det är, precis som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, alltid idioti att bränna böcker.https://tommyhansson.wordpress.com/2010/09/08/bokbal-ar-idioti/

Bland de exempel jag anförde fanns frikyrkopastorn Terry Jones i Gaineville i den amerikanska delstaten Florida. Denne var med om att bränna koraner 2011 och 2012 och planerade 2013 att ”hedra” offren för de jihadistiska terrorattackerna i USA den 11 september 2001 genom att bränna 2998 exemplar av den kontroversiella boken. I syfte att underlätta bokbränningen hade pastorn dränkt in samtliga exemplar med fotogen.

Representanter för sheriffkontoret i Polk county lyckades dessbättre hejda pastor Jones tilltag genom att stoppa den skåpbil i vilken han lastat in böckerna och arrestera honom. Orsaken var att billasten i praktiken utgjorde en potentiellt dödsbringande bomb. https://www.npr.org/sections/thetwo-way/2013/09/11/221528510/pastor-terry-jones-arrested-before-planned-quran-burning

Pastor Terry Jones vid gripandet.

Jag känner inte till om Rasmus Paludan, Dan Park och eventuellt andra deltagare i den planerade koranbränningen i Rosengård den 28 augusti tänker slå brännbar vätska över böckerna ifråga. Deras tilltag är ändå urbota korkat. Jag tillåter mig dock tvivla på att det verkligen kommer att äga rum.

 

 

 

Greta-framträdande med 30-talsstuk: den här tjejen behöver vård, inte att hyllas som Messias

Talare på möte med Hitlermädel 1939? Nej, Greta Thunberg i FN 2019.

Inte särskilt många kan ha undgått att den svenska klimataktivisten Greta Thunberg hållit ett flammande tal inför FNs generalförsamling. Med förvridet ansikte och emotionella paroller om ”stulen barndom”, ”massutrotning” och ”jordens undergång” underhöll klimat-Greta de församlade världsledarna. Reaktionerna har varierat.

Centerledaren Annie Lööf framför följande på Twitter: ”Vuxna svenskar som inte kan känna stolthet över @Greta Thunberg, som inte kan se hennes passion och driv, går bortom mitt förstånd.”

Jag å min sida har väldigt svårt att förstå vuxna människor som Annie Lööf som inte blir illa berörda av att se en 16-årig flicka, som uppenbarligen inte alls mår bra, med gråten nära till hands varnar för jordens nära förestående undergång. Hur är man funtad om man inte ser att den här människan, med flera psykiska diagnoser, behöver vård i stället för att hyllas som en ny Messias?

En som till skillnad från Lööf förstått hur det är fatt med Greta Thunberg är den brittiska TV-personligheten Piers Morgan, som i brittisk TV redogjorde för sina intryck från den unga svenskans FN-framträdande på följande sätt:

There´s something I felt very uncomfortable watching it yesteraday. It was all a bit melodramatic, end of the world, apocalyptic. I wonder the impact she´s now having on young people around the world watching this who must be thinking, ”Oh my god, the world  is literally about to end.” It´s not about to end.

Piers Morgan concerned Greta Thunberg is being ‘melodramatic’ and ‘exploited’ over climate change

Piers Morgan har naturligtvis rätt. Jorden har så här långt överlevt i flera miljarder år sedan the big bang och kommer inte att gå under på grund av någon eventuell marginell temperaturhöjning. Som är just ”eventuell”, eftersom högst seriösa forskare utanför FN-systemet förutspår en ny ”liten istid” till följd av minskade solaktiviteter.

Ett steg längre i sin kritik av Greta Thunbergs framträdande går den konservative amerikanske debattören Dinesh D´Souza, som twittrar (översättning av Nyheter 24): ”Barn – i synnerhet nordiska vita flickor med flätor och rosiga kinder – används ofta som nazistpropaganda. En gammal Goebbelsteknik. Det ser ut som att dagens progressiva vänster fortfarande lär sig från en tidigare vänster från 1930-talet.” https://nyheter24.se/nyheter/932908-greta-thunberg-jamfors-med-nazistpropaganda-fran-1930-talet

Dålig skådespelarkonst eller uttryck för psykiska åkommor?

D´Souzas reflektioner har framkallat vrede hos klimatalarmister och vänstergängare, annat vore högst förvånande. Jag kan gå med på att Dinesh D´Souzas kritik är en smula radikal – och kanske just därför träffande. Han har nämligen i sak helt rätt. Ungdomar med nordiskt utseende var verkligen ett ideal för de tyska nationalsocialisterna, vilka regelmässigt använde sig av hysteri och känslomässighet i den politiska retoriken på bekostnad av fakta.

I klimat-Gretas fall är det emotionella elementet närmast övertydligt.  Det är grimaser och bruten stämma, det är domedagslika scenarier som rullas upp inför åhörarna. Thunberg påstår också att ”ni” har ”stulit min barndom”. Det vill säga politiker och mediaaktörer som inte håller med henne om det kataklysmiska klimathot hon tecknar med flink penna.

Om det emellertid är någon som stulit hennes barndom så är det dels hennes föräldrar Malena Ernman och Svante Thunberg, vilka i tätt samarbete med PR-företag skapat den groteska personlighet hon visade upp i FNs generalförsamling, dels alla samvetslösa klimatalarmister som utnyttjar henne till bristningsgränsen. Detta kan komma att få förödande konsekvenser.

Om det hade funnits några vuxna i rummet i FN-skrapan i New York hade dessa med varlig hand lett unga Greta av podiet och sett till att flickstackarn togs om hand av ansvarfulla människor.

Fotnot: Hitlermädel (officiellt Bund Deutscher Mädel) var det tyska nazistpartiet NSDAPs motsvarighet till pojkorganisationen Hitlerjugend för tyska flickor mellan 14 och 18 år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bund_Deutscher_M%C3%A4del

Grov propaganda mot systemkritiska partier inför EP-valet

Några av ledarna för Europas systemkritiska partier samlade på en bild.

Så kallade populistiska partier är nu ungefär jämnstarka med socialdemokratiska partier i Europa. Det visar en sammanställning som gjorts av det nyliberala marknadsinstitutet Timbro. En av fyra européer anges ha röstat på ett ”auktoritärt populistiskt parti” i det senaste valet. https://www.europaportalen.se/2019/02/index-historiskt-skifte-populister

Timbro nöjer sig alltså inte med den förklenande beteckningen ”populistiska” om Europas systemkritiska partier. För säkerhets skull drar man till med ”auktoritärt populistiska” för att riktigt understryka, att det här är en företeelse som rättänkande medborgare bör ogilla.

Andreas Johansson Heinö, förlagschef på Timbro och krönikör i Dagens Nyheter, citeras så: ”Populismen som politisk kraft är nu dubbelt så stark som liberalismen och jämnstark med socialdemokratin. Det är ett historiskt skifte vi ser.”

Det genomsnittliga stödet för de europeiska partier som Timbro kallar populistiska ligger i dag på drygt 22 procent. 1980 låg motsvarande stöd på strax över 10 procent. 2018 var det hittills starkaste året för ifrågavarande partier, vilka jag föredrar att benämna systemkritiska. Det vill säga de ställer sig kritiska till det knäsatta EU-systemet med öppna gränser och ett extremt stort inflöde av kulturfrämmande muslimer från Nordafrika och Mellanöstern.

Valet till Europaparlamentet den 26 maj kommer att ge en fingervisning om exakt hur stort stödet är för de systemkritiska partierna i Europa, varav några som bekant – såsom är fallet i exempelvis Norge, Österrike, Ungern, Italien och Polen – redan innehar regeringsmakten medan andra utgör parlamentariskt stöd för olika typer av regeringar. Enligt de första prognoserna kommer italienska Lega, som leds av Matteo Salvini, att bli det europeiska parlamentets näst största parti.

Stödet för ”högernationalister och invandringsmotståndare” enligt ett Timbro-diagram.

Det EU-anknutna etablissemanget, icke minst i Sverige, söker nu desperat genom en sällsynt grov propagandaverksamhet smutskasta de EU-negativa partierna. Statsminister Stefan Löfven (SD) varnade i sitt partis EP-valupptakt härförleden väljarna för Sverigedemokraterna, vilka bland annat påstods ”attackera media”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/11/logner-historieforfalskning-och-tom-retorik-av-lofven-infor-ep-valet/

Cecilia Wikström, EU-parlamentariker i det döende partiet Liberalerna, gick ännu längre  när hon i ett anförande antydde att de partier vilka i dag slår vakt om nationalstaten  är inne på samma linje som NSDAP i Tyskland, som mördade sex miljoner judar i samband med Andra världskriget. https://www.svt.se/nyheter/svtforum/nationalstatens-aterkomst

Historielösheten är i sanning alarmerande hos aningslösa och okunniga politiker som Löfven och Wikström. De har tydligtvis inte en susning om att nationalismen varit en förutsättning för inte bara Sveriges nationsblivande utan också för tillkomsten av exempelvis Amerikas förenta stater (USA) och staten Israel och den av Winston Churchill ledda motståndskampen mot nationalsocialismen under Andra världskriget. https://www.lt.se/artikel/debatt/nationalismen-en-forutsattning-for-fred-och-frihet?fbclid=IwAR2yQZYKD1pbwwaGD6HQh5Xtz1KACHCDQ7PLhUebDI4orFZ0ogkFTS1LTM0

Dagens politiska etablissemang underskattar i sina elfenbenstorn gravt väljarnas analytiska förmåga. Vanligt folk märker i sin vardag vad massinvandringspolitik och mångkulturalism leder till – nämligen drastiskt ökad kriminalitet, obefintlig integrering/assimilation och försämrad utbildning, vård och omsorg.

Hur kan tre inkompetenta lögnare och klåpare vara populärast i regeringen?

Regeringens mest uppskattade medlemmar om vi får tro Novus.

Hur är det ens möjligt att tre gediget inkompetenta och okunniga lögnare och klåpare kan röstas fram som den svenska regeringens mest populära medlemmar?

Frågan inställer sig naturligt sedan en opinionsmätning utförd av Novus 24-31 januari visat, att utrikesminister Margot Wallström (42 procent), statsminister Stefan Löfven (34 procent) samt energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman (31 procent) åtnjuter störst förtroende i den rödgröna Jök-regeringen. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/valjarna-har-mest-fortroende-for-margot-wallstrom-bland-regeringens-ministrar

Nu skall man nog akta sig för att utnämna nämnda tre sosseministrar till något slags folkliga favoriter, eftersom förtroendesiffrorna är påfallande låga. Därav kan man sannolikt dra slutsatsen att den förhandenvarande regeringen inte åtnjuter något överväldigande förtroende i folkdjupet utan tvärtom är skäligen impopulär. Skälet till att just de tre nämnda statsråden ligger i popularitetstoppen är med all sannolikhet att övriga är antingen inte särskilt kända eller också uppfattas som ännu mer värdelösa.

Personligen tycker jag det är obegripligt att en regeringsminister som Margot Wallström, vilken gång efter annan visat prov på en uppseendeväckande inkompetens och är den enda av EUs 28 utrikesministrar som är persona non grata i Israel, kan uppbåda något som helst förtroende. Nu senast ljög hon svenska folket rakt i ansiktet när hon hävdade, att UD saknade all kännedom om den svenska Kina-ambassadören Anna Lindstedts möte i Stockholm med dottern till den i Kina fängslade svensk-kinesiske bokförläggaren Gui Minhai och några kinesiska skumraskfigurer. https://www.tv4.se/nyheterna/klipp/ud-k%C3%A4nde-till-att-kina-ambassad%C3%B6ren-var-i-sverige-11965194

Sedan TV4 luskat fram att mötet ifråga faktiskt fanns antecknat i UDs kalender, och att utrikesrådet Johannes Oljelund jobbat aktivt med detta, sprack Wallströms lögner. Nu har UD ändrat sin tidigare version och ”förtydligat” med att det endast skulle ha varit de UD-tjänstemän som arbetade med fallet Gui Minhai som inte hade vetskap om det aktuella mötet. Men utrikesminister Wallström var tydligen lyckligt ovetande i vilket fall som helst. Förklara det den som det förmår – jag kan det inte! https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=7156926

Det är givetvis svårt för en utomstående att reda ut alla egendomliga turer i det här pinsamma ärendet, men vad som förefaller stå klart är att excellensen Margot Wallström haft absolut noll koll på vad som förevarit. I mitt tycke är detta skäl nog att kicka ut Wallström från Arvfurstens palats med huvudet före och göra henne till generaldirektör i något undanskymt statligt verk i typ Haparanda.

Den i Kina fängslade bokförläggaren Gui Minhai och dennes dotter Angela Gui.

Näst populärast i Novus-mätning uppges statsministern själv vara. Också det en svårutredd gåta. Nyligen rörde Löfven till det mer än tillåtligt när han försvarade Januariöverenskommelsen syftande till att hålla de förkättrade Sverigedemokraterna borta från varje form av inflytande. ”Ett parti som attackerar media kan inte få det avgörande politiska inflytandet”, hävdade Löfven. Som även i vanlig ordning surrade något om ”nazistiska rötter” för den som till äventyrs orkade lyssna. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lofven-forsvarar-uppgorelsens-syfte-att-stanga-sd-ute

Detta kommer alltså från det parti som i Sverige har haft överlägset mest att göra med nationalsocialismen genom en rad uppseendeväckande eftergifter till NSDAP-regimen i Nazityskland under krigsåren och som efter krigsslutet fortsatte med tvångssteriliseringar i drygt 30 års tid, långt efter det att Olof Palme blev svensk statsminister.

Därefter har sosseriet ställt sig obrottsligt lojalt gentemot den palestinaarabiska rörelsen, som initierades av den helt öppne nazisten och Hitler-beundraren, Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini. Löfven kallade vid S-kongressen 2013 det palestinaarabiska Fatah-partiet ”vårt kära systerparti”. Därefter erkände den rödgröna regeringen ”Palestina” som stat och har fortsatt pumpa in miljarder skattekronor i Palestinska myndighetens kassakista. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/13/mona-sahlin-och-andra-ledande-sossar-deltog-i-demonstrationer-med-hakkors/

Exakt vad Löfven menar med att SD skulle ”attackera medier” är det väl tveksamt om ens han själv vet. Yttrandefriheten är inskriven i Sveriges grundlag, och att det skulle vara förbjudet eller ens olämpligt att rikta kritik mot systemmedia eller andra medier som missköter sig finns mig veterligt inte angivet i några officiella dokument.

Stefan Löfven är enligt mitt förmenande Sveriges i särklass mest oduglige regeringschef genom alla tider, en sluddrande fåne och en pinsamhet som starkt bidrar till at ge vårt land ett uselt rykte i utlandet.

Det tredje i raden av statsråd som enligt Novus-undersökningen röner viss uppskattning i folkdjupet är den tidigare inrikesministern Anders Ygeman. Denne tvingades sommaren 2017 avgå från sin post sedan det avslöjats att han under ett års tid underlåtit att informera regeringen om IT-skandalen på Transportstyrelsen, då drivor av sekretessbelagda handlingar var öppna för icke säkerhetsklassade, utländska operatörer vilket hotade rikets säkerhet. https://nyheteridag.se/hade-ingen-lokal-darfor-kunde-inte-ygeman-informera-lofven-om-it-skandalen/

Ygemans försök till bortförklaring har blivit episk: ”Det här är information som man inte kan prata om på fikarasten eller i fikarummet, utan att det krävs att man är i speciella lokaler för att kunna delge den här typen av information.” Ygeman fick avgå men kvarstod som riksdagsledamot, samtidigt som han drömde om att göra comeback som statsråd.

Flitiga flygresenären Isabella Lövin vill stänga svenska flygplatser.

”Jag hade väldigt roligt när jag satt i regeringen och skulle absolut kunna tänka mig det någon gång i framtiden igen”, citerade Ygeman i dagspressen sju månader efter det katastrofala avslöjandet och gjorde absolut ingen förvånad. Så blev det också – Anders Ygeman utnämndes till energi- och digitaliseringsminister i Jök-regeringen. https://www.expressen.se/nyheter/efter-petningen-nu-vill-ygeman-bli-minister-igen-/

Medlemmarna i den säregna trojkan Wallström-Löfven-Ygeman är naturligtvis inte de enda medlemmarna i den nuvarande så kallade regeringen som utmärkt sig på ett föga smickrande sätt. Klimatministern tillika vice statsministern Isabella Lövin (MP), den regeringsmedlem som mest frekvent lär förflytta sig medelst flyg, har gått i bräschen för att fortsätta höja bensinpriserna och stänga ner ett antal flygplatser. https://www.etc.se/klimat/isabella-lovin-mp-vill-stanga-fler-flygplatser

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) är ytterligare ett av Jök-regeringens många stolpskott och gör sig skyldig till grodor enligt löpande band-principen. Hon förargade nyligen den ungerska regeringen genom att på Twitter jämföra situationen i dagens Ungern med hur det var på ”30-talet”, Detta i anledning av premiärminister Viktor Orbáns planer på att premiera ungerska kvinnor som föder många barn, vilket inte föll Strandberg på läppen. Följden blev att regeringen i Budapest protesterade hos Sveriges ambassadör i Ungern. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ungern-markerar-mot-strandhalls-tweet

Så där håller de på, de svenska regeringsmedlemmarna. Jag vet inte hur det är med er, kära läsare, men jag kan oförbehållsamt säga att jag skäms över det rövarband som skall företräda Sverige hemma och i utlandet. Låt oss göra vad vi kan för att med gemensamma ansträngningar se till, att dess sejour vid maktens köttgrytor blir så kortvarig som möjligt!

 

Otto Skorzeny: Hitlers hjälte som blev terrororganisatör och Mossad-torped

Otto Skorzeny och Benito Mussolini i samband med fritagningen på Gran Sasso d´Italia i september 1943.

TV10 har under den senaste tiden visat ett antal intressanta inslag under programrubriken ”Nazisternas hemliga dokument”. Bland dessa fanns ett inslag som garanterat aldrig hade slunkit igenom statstelevisionens PK-censur. Det handlade om hur nationalsocialismens terror ingalunda dog med Hitler i bunkern i april 1945 utan lever vidare med den arabiska terrorn mot den judiska staten Israel.

I programmet konstateras, att förgrundsgestalten i denna process var Haj Muhammed Amin al-Husseini (1895/97-1974), stormufti i Jerusalem och den som på 1920-talet drog igång det massiva judehat i arabvärlden som i dag håller världen som gisslan. Al-Husseini tillbringade större delen av Andra världskriget i Berlin och försökte då övertyga de ledande nazisterna att gå ännu hårdare fram med judarna.

Om kopplingen mellan nationalsocialismen och islam och al-Husseinis roll har jag på min blogg tidigare skrivit bland annat följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Förutom al-Husseini, som hade en kvinnlig kusin som blev mor åt den blivande arabterroristen Yassir Arafat (1929-2004), var det ytterligare ett namn som förekom frekvent i TV10s program: Otto Skorszeny (1908-75), under Andra världskriget kallad ”Europas farligaste man”.

Otto Skorzeny kom från medelklassbakgrund i österrikiska Wien, vid vars universitet han utbildade sig till diplomingenjör. Han anslöt sig till nazistpartiet NSDAP 1930 och gjorde därpå en snabb karriär i Waffen-SS, där han avancerade till Obersturmbannführer (överstelöjtnant). Skorzeny var närvarande vid det så kallade Anschluss den 12 mars 1938, då Österrike anslöts till Tyskland och lyckades genom ett rådigt ingripande förhindra att en grupp nervösa österrikiska nationalsocialister sköt ihjäl den österrikiske presidenten Wilhelm Miklas.

Skorszeny var gift tre gånger: först med Margareta Schreiber, en niece till den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht, därefter med Emmi Linhart som han fick dottern Waltraut, född 1940, med och slutligen med Ilse Luthje.

Här en kortfattad levnadsbeskrivning utifrån familjen Skorzenys gravsten i Döbinger Friedhof, Wien: http://ww2gravestone.com/people/skorzeny-otto/

Efter världskrigets utbrott med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 kom Skorzeny att göra fronttjänst vid de tyska invasionerna av Frankrike, Nederländerna och Balkan för att därefter hamna vid Östfronten under Operation Barbarossa, den tyska invasionen av Sovjetunionen med början den 22 juni 1941. I slutet av sistnämnda år ådrog han sig emellertid såväl dysenteri som kolik och blev hemförlovad. Han dekorerades 1942 med järnkorset och 1943 med riddarkorset.

Skorzeny tackas hjärtligt av Hitler efter fritagningen av Mussolini.

Otto Skorzeny blev känd över hela världen i september 1943, då han deltog i den djärva operation då den fängslade italienske diktatorn Benito Mussolini med hjälp av glidflygplan fritogs från sin fångenskap på bergsmassivet Gran Sasso d´Italia tillhörande Apenninerna i regionen Abruzzerna. Aktionen planerades av general Kurt Student och leddes av major Harald Mors, men centralfigur i operationen blev ändå den anslående Otto Skorzeny med sitt maffiga duellärr över vänstra ansiktshalvan och sina dryga 193 centimeter över havsytan.

1944 erhöll Skorzeny av Hitler ännu ett viktigt uppdrag. Han skulle under beteckningen Operation Panzerfaust leda kidnappningen av Miklós Horthy den yngre, son till Ungerns ledare amiral Miklós Horthy (1868-1957), i syfte att hindra Horthy den äldre från att skriva under en separatfred med Sovjetunionen. Även denna uppgift klarade Skorzeny med glans – Horthy junior tillfångatogs, rullades in i en matta transporterades till Berlin.

Följden blev att makten i Ungern i krigets slutfas övertogs av de inhemska nazisterna i form av Pilkorsrörelsen, som leddes av Ferenc Szálasi (1897-1946). Landets judar kom nu att utsättas för obarmhärtig förföljelse, och en majoritet forslades under Adolf Eichmanns överinseende iväg till den nazistiska dödsfabriken i öst. Den svenske ambassadsekreteraren Raoul Wallenberg gjorde en storartad räddningsinsats och lyckades genom att utfärda svenska ”skyddspass” rädda tusentals ungerska judar undan Förintelsen. Szálasi avrättades offentligt genom hängning året efter krigsslutet.

Tysklands sista seriösa försök att vända krigslyckan kom med den så kallade Ardenneroffensiven den 16 december 1944-28 januari 1945. http://www.so-rummet.se/kategorier/ardenneroffensiven Otto Skorzeny ledde här i Operation Greif en brigad bestående av beslagtagna amerikanska jeepar och andra pansarfordon bemannade med engelsktalande tyska soldater iförda amerikanska uniformer. De allierade styrkorna togs på sängen och fick till en början vidkännas svidande motgångar innan de tyska styrkorna kunde besegras.

I TV10-programmet skildras även hur Skorzeny får i uppdrag att utbilda tyska gerillaenheter under SS ledning, Operation Werwolf (Varulv), för att som ett absolut sista desperat försök genom sabotageverksamhet få de allierade på fall. Enheterna skulle operera i hela Europa och sätta skräck i de allierade förbanden. Många blev nog rädda, men det visade sig att dessa insatser var ineffektiva och helt otillräckliga för sitt syfte, varför verksamheten snart lades ner.

Hitlers efterträdare som tysk ledare, storamiral Karl Dönitz, tvingades till slut underteckna ett vapenstillestånd med de allierade som innebar att allt väpnat motstånd skulle läggas ner från och med den 6 maj 1945. Otto Skorzeny och några av hans närmaste män anmälde sig frivilligt hos den amerikanska truppstyrkan i österrikiska Salzburg.

Otto Skorzeny, ”Europas farligaste man”, efter att han överlämnat sig till amerikanerna 1945.

I sina memoarer med originaltiteln Geheimskommando Skorzeny, utgivna i Tyskland 1950 (på svenska: Skorzeny. Europas farligaste man, SMB förlag 2012) anför Skorzeny följande (sidan 344):

Jag hade ingenting att dölja för våra tidigare fiender. Jag hade inte gjort något orätt och hade alltså ingenting att frukta. Jag hade tjänat mitt fosterland och gjort min plikt. För mig och mina kamrater fanns en ny början.

Den anslående och hos amerikanerna välkände och även fruktade Skorzeny anklagades för krigsbrott, men det åtal som förbereddes bröt samman 1947. Skorszeny hölls ändå kvar i fånglägret för fortsatta förhör då amerikanerna var angelägna om att mjölka honom på så mycket information som möjligt, men till slut tröttnade han och rymde: ”Den 27 juli 1948 gav jag mig iväg”, skriver Skorszeny som slutkläm i sina memoarer (sidan 388), ”utan taggtrådssax eller repstege, utan att använda mutor och utan främmande hjälp – jag tog ett avgörande steg, ett steg mot ett nytt liv, mot friheten!”

I TV10-programmet framställs det som att Otto Skorzeny på ett kuppartat sätt hämtas ur lägret av ett par före detta Werwolf-kolleger utklädda till amerikanska officerare. Skorzenys återstående 27 år blev på sitt sätt lika innehållsrika som åren som Hitlers favoritsoldat. Det började med att han tog sig till Spanien, som leddes av generalissimo Francisco Franco.

Otto Skorzenys memoarer gavs ut i svensk nyöversättning av SMB 2012.

Franco-Spanien hade fått betydande hjälp av Nazityskland under Spanska inbördeskriget men förhållit sig neutralt under kriget och därmed kunnat bli en fristad för förföljda judar. I Madrid bildade den nu 40-årige Skorszeny ett fullt legitimt export-importföretag men engagerade sig även i projektet ODESSA, som hjälpte nazister på flykt undan rättvisan att ta sig till Sydamerika.

Han vistades även en tid i Argentina som säkerhetsrådgivare åt president Juan Perón och var livvakt åt presidentens hustru, Eva (”Evita”) Perón; det har påståtts att de båda hade en romantisk relation. I Argentina träffade Skorszeny tidigare framträdande män i Tredje riket såsom Adolf Eichmann och den beryktade Auschwitz-läkaren Josef Mengele innan han återvände till Spanien.

Under några år under 1950-talets första hälft fungerande den uppenbarligen mycket aktive Otto Skorzeny som säkerhetsrådgivare i Egypten: först åt Muhammad Naguib (1901-84), landets förste president som stod i ledningen för den militärkupp som avsatte kung Farouk I (1920-65), därefter åt den karismatiske presidenten och arabnationalisten Abdel Gamal Nasser (1918-70).

Skorzeny lade mot bakgrund av sina erfarenheter som gerillastrateg under Werwolf-tiden, tillsammans med bland andra stormuftin Haj Muhammed Amin al-Husseini, upp ritningarna för en arabisk terroroffensiv mot den nybildade judiska staten Israel. Arabiska frivilliga bildade terrorgrupper som sattes in i Gaza; bland dessa frivilliga fanns al-Husseinis yngre släkting Yassir Arafat, som var medlem i Muslimska brödraskapet och blev mångårig ledargestalt i PLO och al-Fatah.

Otto Skorzeny, en av Nazitysklands mest profilerade aktörer och vän till både Hitler och Mussolini, kom här (utan att själv kunna skåda in i framtiden) att spela en ödesdiger roll för ett fenomen som av Skorzeny-biografen Glenn B. Infield kallats The Skorszeny Syndrome (Skorzeny-syndromet): den sorts assymetriska krigföring av icke-statliga aktörer som i tidernas fullbordan gav världen al-Qaida, 11 september och dagens IS-terror.http://disinfo.com/2014/11/hitlers-legacy-skorzeny-syndrome/

Infield framhåller i sin biografi över Skorzeny 1981:

Terrorismen, Skorzeny-syndromet, blomstrar i den moderna världen, en påminnelse om att Hitler och Nazityskland fortfarande skördar sina offer mer än tre decennier efter det att Tredje riket kollapsade.

 

”Ärransiktet” Skorzeny ett antal år efter krigsslutet.

Det är alltså minst av allt en tillfällighet, att Hitler alltjämt är en stor idol för al-Fatah och den islamistiska terrorgrupperingen Hamas vilka båda ingår i den palestinskaarabiska ”regeringen”. Vidare ligger nazistiska bästsäljare som Hitlers massiva pekoral Mein Kampf och det patologiskt antimsitiska falsariet Sions vises protokoll oföränderligt på topp i bokförsäljningen i arabstaterna samt i de palestinaarabiska områdena.

Jag är dock ännu inte klar med Otto Skorzeny. Först några ord om dennes irländska sejour. ”How did Hitler´s scarfaced henchman become an Irish farmer?” frågar sig BBC-journalisten Peter Crutchley i en artikel den 30 december 2014. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-30571335

Det visar sig nämligen att Skorzeny anlände till republiken Irland i juni 1957 efter att ha inbjudits till Portmarnock Country Club Hotel i grevskapet Dublin. Det sägs att han hyllades som en hjälte av Dublin-eliten, särskilt av den blivande och oerhört korrupte flerfaldige premiärministern Charles Haughey (1925-2006). 1959 köpte Skorzeny lantgården Martinstown House i grevskapet Kildare. Han kunde ses köra omkring i sin flotta, vita Mercedes runt hela grevskapet.

Skorzeny fick temporärt uppehållstillstånd på Irland förutsatt att han inte reste in i Storbritannien. Hans vistelse i landet, som varit neutralt under Andra världskriget och en hemvist för talrika nazistsympatisörer både under och efter kriget, var av naturliga skäl kontroversiell och togs upp till behandling av hälsominister Noel Browne i det irländska parlamentet Dáil 1959.

Det står ännu i dag inte fullt  klart varför Skorzeny valde att tidvis vistas på Irland, och det kan befaras att så skedde som ett led i Skorzenys flykthjälp till gamla nazister. Några bevis att så skulle vara fallet har dock inte framkommit.

Slutligen några ord om det kanske allra mest sensationella avsnittet i Skorzenys färgstarka politiska och militära karriär: det som torped för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Ja, ni läser rätt. Den ideologiskt övertygade nationalsocialisten och antisemiten Otto Skorzeny uppspårades enligt nyligen publicerade uppgifter i den israeliska vänstertidningen Ha´aretz 1962 av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad.

”Det var jag som hanterade honom”, citerades den tidigare Mossad-agenten Rafael Eitan, som spelat en huvudroll vid gripandet av Eichmann i Argentina, i Ha´aretz den 27 mars 2016.http://www.telegraph.co.uk/news/2016/03/29/hitlers-commando-lt-col-otto-skorzeny-worked-as-an-assassin-for/

I stället för att döda Skorzeny rekryterade Mossad honom som dubbelagent och torped. Israelerna hade nämligen bestämt sig för att att eliminera den 49-årige raketforskaren Heinz Krug, som under nazitiden under ledning av Vernher von Braun (1912-77) – senare i amerikansk tjänst som med sin forskning möjliggjorde NASAs månfärder – var behjälplig med att utveckla de V2-raketer som ödelade delar av London i krigets slutskede.

”Raket-Krug” och hans trolige baneman.

Krug försvann utan ett spår från sin hemstad München den 13 september 1962: det enda han lämnade efter sig var en fabriksny Mercedes. Det var känt att Krug samarbetade med den egyptiska Nasser-regimen och dess raketprogram, och i media – bland annat i tidskriften Der Spiegel – spekulerades i att Krug kunde ha förts bort av den egyptiska säkerhetstjänsten. Även Israel figurerade i spekulationerna. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-45141741.html

Genom Eitans avslöjande tycks dimmorna nu vara skingrade. Enligt Ha´aretz artikel hade Heinz Krug, efter att ha erhållit såväl hotelsebrev som hotfulla telefonsamtal med israelisk koppling, anställt Otto Skorszeny som livvakt. Föga kunde han ana att den man han nyss anställt var hans lönnmördare – fanns det någon som inte kunde misstänkas stå i israelernas tjänst, så borde det vara den gamle Hitler-hjälten Otto Skorzeny! Skorzeny skall ha skjutit Krug i ett skogsparti norr om München, dit de båda och två andra säkerhetsmän hade åkt för att kunna tala ostört med varandra.

Enligt Eitan skall Skorzeny inte ha varit intresserad av pengar, då han redan var en förmögen man. I stället hade han åtagit sig uppgiften som Mossad-agent för att få den legendariske nazistjägaren Simon Wiesenthal (1908/09-2005) att stryka honom från listan över nazistiska krigsförbrytare. Mossad lovade ordna den saken, men då Wiesenthal visade sig omedgörlig förfalskade Mossad ett brev som påstods vara skrivet av Wiesenthal och överlämnade till Skorzeny!

Slutligen skulle man kanske kunna tänka sig ytterligare ett skäl till att Skorzeny gick israelerna till mötes. Det är känt att Skorzeny var troende katolik. Kan det möjligen vara så att han led samvetskval på grund av det han gjort och därför ville ”gardera sig” genom att samarbeta med judarna, som enligt Bibeln ju är Guds egendomsfolk? Detta är naturligtvis bara spekulationer från min sida, men kanske inte helt orimliga sådana.

Till sist kan den som vill här ta del av delar av intervjuer med Otto Skorzeny, som oavsett vad man än tycker om honom – enligt TV10-propgrammet som nämns ovan var han ett ”monster” – var en ganska imponerande gestalt: https://www.youtube.com/watch?v=A4yttjReH74

 

 

 

 

 

 

 

Fastedagen Tisha b´Av: judarna minns sina katastrofer

 Västra tempelmuren: den enda återstoden av Serubbabels tempel. Foto: Tommy Hansson

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/07/judar-overfalls-pa-tempelberget-pa.html

Den judiska fastedagen, Tisha b´Av – den nionde dagen i månaden Av – högtidlighölls i år den 27 juli. Många judar hade efter vanligheten samlats vid Västra tempelmuren i Jerusalem för att minnas de båda templens förstörelse och en rad andra olyckor och katastrofer som genom historien drabbat det judiska folket. På det närbelägna Tempelberget befann sig ett gäng maskerade islamister som utsatte judarna för ihållande stenkastning.

När israelisk polis ingrep för att sätta stopp för stenkastningen barrikaderade sig islamisterna i al-Aqsa-moskén, där man bunkrat upp med ett betydande lager stenar, fyrverkerier och brandbomber. Polisstyrkan fick snabbt grepp om situationen genom att ta några steg in i moskén, som av muslimer anses vara förbjuden mark för judar, för att därigenom kunna stänga dörrarna och hindra islamisterna från att utöva sin terror mot de högtidsfirande judarna.

Fyra poliser hade skadats av islamisternas fyrverkerier innan beslutet att gå in i moskén togs för att därmed avvärja vad som kunde ha utvecklats till blodiga kravaller. Sex islamister greps. Läs alltid pålitliga och informativa sajten Jihad i Malmös beskrivning av händelseförloppet via länken överst!

På Tisha b´Av sörjer troende judar främst de båda templens förstörelse. Det första templet, som tillkommit under konung Salomos tid, förstördes den nionde dagen i månaden Av år 586 före Kristi födelse i samband med den babyloniske härskaren Nebukadnessar IIs invasion och förstörelse av Jerusalem. Det hade uppförts ungefär 400 år tidigare. En betydande del av det judiska folket bortfördes till den så kallade babyloniska fångenskapen. Detta skedde i tre omgångar, och det var vid den tredje omgången som det heliga templet lades i ruiner.

En tecknad version av Salomos tempel.

Mer om den babyloniska fångenskapen här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Babyloniska_f%C3%A5ngenskapen

Judarna fick av den persiske konungen Kyros II (den store), som hade erövrat Babylonien, tillåtelse att återvända till Jerusalem för att återuppbygga templet. Det har beräknats att knappt 50 000 judar återvände efter fångenskapen, vilket innebär att en försvarlig andel föredrog att förbli i Babylonien. Ledare för den judiska samfälligheten i Jerusalem var en man vid namn Serubbabel, och det var efter honom det nya templet kom att uppkallas. Tongivande vid tempelbygget och när det gällde att återställa de gamla judiska skrifterna var emellertid Esra, som kallats ”den andre Mose”:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Esra

Konung Herodes den store lät cirka 500 år senare bygga ut Serubbabels tempel, vilket spelar en central roll i Nya testamentets berättelser om Jesu liv och gärningar. Jesus förutspådde att Jerusalems tempel skulle förstöras om det utvalda folket skulle misslyckas med att acceptera honom som Messias, och det var vad som skedde den nionde Av under general (och sedermera kejsare) Titus invasion år 70 i Herrens år. Den judisk-romerske historieskrivaren Josefus blev åsyna vittne till förstörelsen, som endast lämnade den västra tempelmuren intakt. Denna har förblivit det judiska folkets heligaste plats.

 På Masada – i dag en av Israels största turistattraktioner. Foto: Tommy Hansson

En judisk motståndsstyrka omfattande knappt 1000 män, kvinnor och barn barrikaderade sig i den försvarsanläggning som fanns på Masada, en klippa som höjer sig cirka 400 meter över den omgivande Negevöknen och lyckades hålla stånd mot romarna under ledning av prokuratorn Flavius Silva i cirka ett år. År 73 var dock motståndet brutet, och hellre än att falla i romernas händer valde försvararna att begå kollektivt självmord. Endast en handfull kvinnor och barn hittades vid liv i en grotta.

Efter romarnas härnadståg mot judarna, som i Rom manifesterades genom Titusbågen, vidtog för det judiska folket den till synes ändlösa och tröstlösa diásporan (förskingringen) som dock formellt ändade genom att staten Israel utropades den 9 maj 1948. Genom Israel har alla världens judar som vill ett eget land att bosätta sig i, låt vara att många fortfarande föredrar förskingringen.

Tisha b´Av är dock, som antyds ovan, icke begränsat till att minna om de båda templens förstörelse. Den i Israel välkände rabbinen Ari Enkin räknar upp ytterligare ett antal judiska katastrofer från biblisk tid till nutid som kan härledas till nämnda datum: http://unitedwithisrael.org/tisha-bav-its-meaning-and-observance/ Han börjar med den olycka som skedde i samband med att Mose sände ut tolv spejare att rekognoscera det av G-d utlovade Kanaans land, något som enligt traditionen ägde rum just den nionde i månaden Av.

Händelsen omtalas i Fjärde mosebokens trettonde kapitel. Tolv spejare, en från varje stam, sändes ut. Dessa var Sammua, Safat, Kaleb, Jigeal, Hosea, Palti, Gaddiel, Gaddi, Ammiel, Setur, Nahebi och Geuel. Mose ändrade i samband med utsändandet Hoseas namn till Josua. Spejarna begav sig i enlighet med Moses instruktioner norrut till Negev för att bli varse hur landet låg, hur människorna var, om landet var rikt eller fattigt med mera. Mer här:

https://www.biblegateway.com/passage/?search=4+Mosebok+13&version=SVL

Svensk kyrkomålning som visar den druvklase två av spejarna bar med sig tillbaka.

Vid avrapporteringen till Mose, dennes bror Aron och hela det israelitiska folket tycktes det råda samstämmighet om att det utlovade landet var mycket rikt, ja det ”flöt av mjölk och honung” enligt ett vittnesbörd. Bland annat medfördes en jättelik druvklase, som var så tung att två man fick bära den mellan sig på en grov stång. Problemet var, menade tio av de tolv utsända, människorna som bodde där: amalekiter, hetiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Dessa var stora och kraftiga, några sades till och med vara ättlingar till en jätte och skulle med säkerhet besegra israeliterna. Den defaitistiska majoritetsrekommendationen blev därför att avstå från att tränga in i Kanaans land och bli kvar i öknen. Denna form av otro stred allvarligt mot G-ds intentioner för Sitt folk.

Endast Kaleb från Juda stam och Josua från Efraims stam, en del av Josefs stam, brann av stridslust och förordade att det var bara att köra på: de andra folken skulle säkerligen få eftertryckligt på käften med Guds benägna hjälp. Kaleb och Josua förblev dock i minoritet, och följden blev att judarna tvingades harva runt i öknen i 40 år till innan de kunde tåga in i Kanaans land. Då var Mose död och ledningen hade övertagits av den okuvlige Josua, som gick i spetsen vid den spektakulära erövringen av Jeriko.

Rabbi Ari Enkin räknar upp åtta exempel på tragedier och olyckor som drabbat judarna i anslutning till Tisha b´Av förutom templens förstörelse och spejarnas utsändande:

 Guldkalven: en symbol för folkets avgudadyrkan och skörlevnad.

Guldkalven

I Andra moseboken återges berättelsen om guldkalven. När Mose förblir uppe på Sinai berg för att ta emot stentavlorna med Guds bud, efter vad det väntande folket tycker är mer än lovligt länge, får menigheten av Moses broder och ställföreträdare Aron tillåtelse att av de ringar, örhängen och andra smycken man äger förfärdiga en kalv av guld. https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+32&version=SVL

Denna skulle man vörda och tillbedja under sin ökenvistelse. Men inte bara det: under Moses bortovaro förföll folket också till omoral och allehanda skörlevnad, vilket gjorde att det straffades av Mose. Händelsen med guldkalven skall visserligen ha ägt rum den sjuttonde i månaden Tammuz, som dock är månaden närmast före Av.

Första korståget

Det första korståget drogs igång av påven Urban II, som i november 1095 höll ett eldande tal i katedralen i Clermont där han försäkrade åhörarna att ”Gud vill det”: Deus vult. Alltså en samfälld militär aktion från kristenhetens sida med målet att fördriva de muslimska seldjukerna från den heliga staden Jerusalem samt att säkra de kristna pilgrimsvägarna. Det så kallade korståget inleddes  officiellt den 15 augusti – alltså den nionde Av – 1096. http://varldenshistoria.se/his/paven-urbans-tal-blev-startskottet-foer-korstagen

 Urban II proklamerar den första korståget i Clermont: ”Deus vult”.

Redan innan korsfararna lämnat Tyskland hade tusentals judar, vilka liksom muslimerna sågs som Guds och kristendomens fiender, angripits och dödats. Enligt rabbi Enkin dödades 1,2 miljoner judar som en följd av det första korståget.

Judarna fördrivs från England

År 1290, under konung Edvard Is regering, fördrevs judarna från England. Det sker cirka hundra år efter de händelser som skildras i Walter Scotts berömda roman om riddaren Wilfred av Ivanhoe, vars persongalleri omfattar bland andra den förmögne juden Isak av York och dennes vackra dotter Rebecca vilka råkar ut för en rad otrevligheter. Judarna stängs därefter ute från England i 300 år. Fördrivningen ägde rum den 18 juli 1290, motsvarande den nionde Av.

Judarna fördrivs från Frankrike

Fördrivningen av judarna i Frankrike skedde den nionde Av 1306, eller den 22 juli, då Filip IV, ”den sköne”, satt på landets tron.

Judarna fördrivs från Spanien

Den 31 juli, det vill säga den nionde Av, fördrivs judarna från Spanien år 1492. Ferdinand den katolske av Aragonien var då spansk konung och Isabella av Kastilien hans drottning i det förenade spanska kungadömet. Samma kungapar som samma år bekostade Columbus upptäcktsfärd till Indien (fast det i realiteten var Nordamerika han nådde fram till).

 Skrivbordsmördaren Heinrich Himmler – Förintelsens arkitekt.

Tyskland går med i Första världskriget

Den 1 augusti, således den nionde Av, 1918 inträder Tyskland under kejsar Wilhelm II på Österrike-Ungerns sida i det krig som senare skulle gå till hävderna som Första världskriget. De katastrofer Tyskland skulle råka ut för, främst i samband med Versailles-freden, leder fram till Förintelsen av vid pass sex miljoner judar under Andra världskriget.

”Den slutliga lösningen” godkänns

SS-chefen, Heinrich Himmler, mottog den 2 augusti 1941, nionde Av, formellt klartecken från det tyska nazistpartiet NSDAP på att ”den slutliga lösningen” av det så kallade judeproblemet kunde igångsättas. De praktiska riktlinjerna drogs sedan upp vid en konferens i Berlin-förorten Wannsee under ledning av Reinhard Heydrich i januari 1942.

Judarna i Warszawaghettot deporteras

Den nionde Av, den 23 juli, 1942 inleddes nazisternas deportation av judarna i Warszawas ghetto. De flesta av dessa gasades ihjäl i utrotningslägret Treblinka. Mer om Warszawa-ghettot här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/07/det-judiska-polen-iii-warszawagettot/

 Jewish Community Centre i Buenos Aires efter sprängningen.

Rabbi Ari Enkin framhåller att även den tionde Av är förknippat med judiska tragedier. Så var det exempelvis detta datum, eller den 18 juli, 1994 som the Jewish Community Centre i Buenos Aires utsattes för ett självmordsmördarbombattentat utfört av Hezbollah-anknutna terrorister. 85 människor dog och omkring 300 skadades. I Argentina finns omkring 200 000 judar. https://en.wikipedia.org/wiki/AMIA_bombing

Det var slutligen också den tionde Av, den 15 augusti, 2005 som Israel lämnade Gaza och därmed lämnade spelfältet fritt för Hamas, en av världens mest hänsynslösa terrorrörelser.

Praktiserande judar förväntas under Tisha b´Av iakttaga fasta samt inte ha sex, dricka, bada eller tvätta sig. Inte heller skall läderskor bäras. Undantag får göras av hälsoskäl.

 

Demokratimarodörer lägger fram svensk ”fullmaktslag”

 

Rikskansler Adolf Hitler talar i samband med Fullmaktslagens antagande i den tyska riksdagen den 23 mars 1933.

http://hokmark.eu/minoritetsregeringar-maste-vinna-stod-inte-garanteras-det/#.VJ7gctWSpoM.twitter

Något av det vettigaste som sagts om dagens så kallade Decemberöverenskommelse (DÖ), då den så kallade borgerliga alliansen lade sig platt inför de tre vänsterpartierna S, MP och V och i praktiken lovade att inte föra någon oppositionspolitik åtminstone de närmaste fyra åren, svarar en moderat av den gamla stammen för: EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark på sin blogg dagens datum.

Hela bloggtexten kan läsas via länken överst.

Hökmark konstaterar inledningsvis, att Sverige haft många minoritetsregeringar. Dessa har lyckats med konststycket att överleva genom att anpassa sig till de parlamentariska realiteterna. Men, konstaterar Hökmark:

Det gjorde inte Löfven. Det var inget nytt med minoritetsregeringar. De har kunnat fungera väl. Det nya var att Löfven misslyckades. De rödgröna fick inget väljarstöd men väl regeringsmakten. Nu blir paradoxen att ingen tidigare minoritetsregering har haft den makt som Löfvenregeringen nu får, i första hand till 2018 men möjligen också till 2022.

Samtidigt, konstaterar Gunnar Hökmark, ”har ingen tidigare minoritetsregering varit så beroende av Vänsterpartiet som denna. För att vara det största blocket måste Löfven nämligen tillmötesgå Vänsterpartiets krav men då får man i gengäld de fyra oppositionspartiernas stöd för budgeten oavsett innehåll. Det är milt talat en paradox!”

 EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) har inte mycket till övers för det nya sexpartisamarbetet.

Aningen märkligt är det kanske att Hökmark inte med ett enda ord nämner det nu enda oppositionspartiet i riksdagen, Sverigedemokraterna. Det gör däremot den syndikalistiska tidningen Arbetarens chefredaktör, Daniel Wiklander, i ett debattinlägg på SVT Nyheter/Opinon:

I och med lördagens uppgörelse mellan blocken har motsättningen definierats: Alla mot Sverigedemokraterna. Detta kommer med all sannolikhet att – om man nu lyckas hålla ihop – både minska valdeltagandet och öka SD:s väljarstöd 2018.

Hela inlägget här:

http://www.svt.se/opinion/article2571130.svt

Wiklander påpekar, att det ända sedan det val som förde SD in i riksdagen 2010 funnits röster på vänsterkanten vilka pläderat för en ”folkfront” som bästa sättet att motarbeta Sverigedemokraterna.

Wiklander själv avvisar förnuftigt nog denna tanke, men det gör inte den beryktade skribenten Henrik Arnstad som twittrar följande: ”Ok det blir alltså folkfront mot fascismen. Olyckligt att Sverige tvingas till det, men bra att det gick att ordna.” Arnstads tirad utgör en iskall vindpust från den vänsterextremistiska rännstensagitationens smutsiga och illaluktande bakgator, en iskyla som förstärks i vetskap om att den påhittade historikern och mytomanen Arnstad är något slags rådgivare till Stefan Löfven.

Det har framgått av diskussionerna kring Decemberuppgörelsen (även kallad Decemberkuppen) att det inte är ”mästerförhandlaren” Löfven själv som kunnat föra sexpartiöverenskommelsen i hamn – statsministern har tvärtom med sin bonniga klunsighet varit nära att få den att kapsejsa ett par gånger. I stället pekas sossepartiets gruppledare i riksdagen Mikael Damberg, KD-ledaren Göran Hägglund och Centerns Annie Lööf ut som de ihärdigaste sammanjämkarna av de olika partiernas maktintressen.

Lööf försäkrade 2013 att ”Jag äter hellre upp min högra sko än blir ett stödhjul åt Socialdemokraterna.” Jag rekommenderar att vackra Annie skär skon i mindre bitar och lägger den i en ugnsfast form, blandar ned zucchinibitar och gratinerar hela härligheten med riven ost samt sätter ugnen på 250 grader. Salta och peppra rikligt. Två timmar bör räcka. Annies småländska skogratäng? Kanske kan bli en klassiker i stil med Fredriks korvgryta.

Skämt åsido, jag kan inte hjälpa att jag alldeles osökt kommer att tänka på den tyska så kallade Fullmaktslagen från den 23 mars 1933 då jag funderar över Decemberkuppen. Genom den så kallade Ermächtigungsgesetz (egentligen Gesetz zur Behebung der Not von Volk und Reich), Lagen om avhjälpande av folkets och rikets nöd, försågs rikskansler Adolf Hitler med all makt i det tyska riket.

Nazistpartiet NSDAP och Tysknationella partiet (DNVP) hade absolut majoritet för lagens antagande, men man behövde två tredjedels majoritet. Genom att förbjuda Tysklands kommunistiska parti (KPD), hota socialdemokratiska ledamöter att underkasta sig och ge lösa löften till Centrumpartet (Z) antogs lagen i tyska Reichstag med 441 röster för och 94 mot.

Därmed var den demokratiska Weimarrepubliken ett minne blott och tolv års hänslynslös nazidiktatur förestod.

Stefan Löfven är ingen Hitler och S-MP-regimen inget nazistparti, men syftet med Decemberkuppen är formellt detsamma som med Fullmaktslagens antagande: att tillrättalägga förhållandena i riksdagen för att säkra makten för den skakiga regeringen. Genom att kapitulera för Löfven-styret har de fyra allianspartierna för sina väljare demonstrerat, att de tänker mer på makt och inflytande än att driva en borgerlig politik.

Jag tycker gott man kan se på det som nu skett genom ett vämjeligt politiskt schackrande som en krigsförklaring mot den hävdvunna parlamentariska demokratin och mot det numera enda oppositionspartiet, Sverigedemokraterna. Det tycks verkligen som om de fyra alliansledarna inte har en aning om att den nu träffade överenskommelsen kommer att kraftigt gagna det förhatliga SD.

 Den nya sexpartikonstellationens ledare: alla mot SD.

Moderaternas hemsida har i dag dignat av tusentals upprörda kommentarer riktade mot alliansen i allmänhet och de nya  Moderaterna i synnerhet. Inte särskilt märkligt: de som röstade borgerligt den 14 september har nu fått se sina röster omvandlade till stöd för Löfvens taffligt rödgröna tokstyre. Det skulle förvåna mig mycket om inte SD passerar M i röstetal i valet 2018.

SDs tillförordnade ledare, Mattias Karlsson, tillkännager att partiet härnäst i riksdagen kommer att inge en missförtroendeförklaring mot Stefan Löfven, som SD med full rätt menar inte vara värdig att vara statsminister. Ett sådant handlande kan väl mest ses som en kosmetisk åtgärd men bör likväl ändå göras som en markering.

I ett längre och förmodligen även kortare perspektiv tillhör Sverigedemokraterna de stora vinnarna på Decemberkuppen. Såvida inte den nya juntan går ett steg längre och förbjuder partiet. Jag håller tyvärr inte alls för otroligt att sådana röster kommer att höras framöver Vi har trots allt att göra med ett gäng demokratimarodörer, där inte bara vänsterdemagogen Henrik Arnstad utan säkert också den patologiske SD-hataren Fredrik Reinfeldt lurar i kulisserna.

Dock vill jag avrunda med följande omdöme av Gunnar Hökmark:

Det är riksdagen och den parlamentariska processen som är förlorarna. Det är inte bra vare sig för parlamentarisk balans eller kontroll, för politisk debatt eller för det politiska ansvarstagandet.

 

”Örnnästet” och andra intryck från Tyskland och Österrike

 ”Örnnästet” (Berghof/Kehlsteinhaus) med en del av den spektakulära utsikten över Obersalzberg. Foto: Tommy Hansson

För drygt en månad sedan gjorde jag en rundresa i Tyskland och Österrike tillsammans med min son Sebastian. Det skedde i regi av bussreseföretaget Scandorama med säte i Malmö. Man får nog säga att ett besök vid det så kallade Örnnästet vid Berchtesgaden i Obersalzberg var resans piece de resistance.

”Örnnästet”, som egentligen heter Berghof, är beläget på berget Kehlstein i de bayerska Alperna.  Adolf Hitler (1889-1945) besökte området för första gången 1923. Den blivande diktatorn blev så förtjust i platsen och omgivningarna, att han beslöt sig för att bosätta sig här. Den som fick ansvaret för organisering av byggnation och tomtanskaffning var Hitlers kanslichef och sekreterare Martin Bormann (1900-45).

Martin Bormann dömdes till döden för krigsförbrytelser i sin frånvaro vid Nürnbergrättegången 1946, då man fortfarande trodde sig ha anledning förmoda att han alltjämt var i livet. Han dödförklarades emellertid av den västtyska regeringen 1954 och en andra gång 1972 mot bakgrund av ett skelettfynd i Berlin i krigets slutskede. Skelettets DNA jämfördes 1998 med DNA från en släkting till Bormann varvid kunde konstaterats, att det verkligen rörde sig om kvarlevorna efter Martin Bormann.

 Den här pippin var inte rädd av sig…Foto: Tommy Hansson

Bormann gick fram som en ångvält vid organiserandet av Berghof-bygget: bönder och andra bofasta i området tvingades frånträda sin mark via tvångsförsäljning och tvångsinlösen. Skogsförvaltningen förständigades överlämna 670 hektar av Kehlstein-området till förmån för staten och nazistpartiet NSDAP. Och bråttom var det: bygget skulle stå klart så att det kunde överlämnas som en present till Hitler på dennes 50-årsdag den 20 april 1939.

År 1937 inleddes det utomordentligt krävande bygget av den slingrade väg som leder upp till Berghof och huvudbyggnaden, som kallas Kehlstein-huset (Kehlsteinhaus). Detta företag leddes av ingenjören doktor Fritz Todt (1891-1942), som var generalinspektör för det tyska vägverket och ledare för bygget av den tyska motorvägen Autobahn. Han ledde även den tyska upprustningsindustrin, en uppgift som efter hans död övertogs av Albert Speer (1905-81).

Todt omkom i en flygolycka 1942  i närheten av ett annat av Hitlers favoritställen, den så kallade Vargskansen nära Rastenburg i Ostpreussen (som jag besökte för tio år sedan).

  Martin Bormann (1900-45).     Fritz Todt (1891-1942).

Vägen uppför det branta berget är 6,5 kilometer lång och fyra meter bred och inbegriper fem tunnlar. En stor vändplats höggs ut ur klippan på 1700 meters höjd, och härifrån in i klippan byggdes en 127 meter lång och tre meter hög tunnel vilken avslutas med en rund hall. Från denna stiger besökaren in i en luxuös hiss som tar en 124 meter upp så att man stiger ur direkt in i Kehlsteinhaus. Inne i byggnaden finns i dag en restaurang och man kan även bland annat beskåda Hitlers flickvän (och till slut hustru) Eva Brauns rum.

 Bloggaren vid Örnnästet med de bayerska alperna som fond. Foto: Sebastian Hansson

Huset är ett tämligen imponerande bygge  i granit vilket, nästan som genom ett mirakel, undgick att träffas vid de allierades bombangrepp mot området den 25 april 1945. Det beslagtogs av de amerikanska ockupationstrupperna 1952 och överantvardades sedan till Fristaten Bayern. Det bayerska regeringspartiet planerade ursprungligen att spränga Örnnästet för att förhindra, att stället förvandlades till något slags vallfartsmål för övervintrade nationalsocialister.

Efter närmare övervägande överlämnades i stället det unika historiska monumentet av den bayerska statsregeringen till Berchtesgaden-sektionen av den Tyska alpföreningen. Örnnästet visade sig bli en betydande och lönsam turistattraktion utan politiska komplikationer, och delstatsregeringen beslöt sig för att grunda en stiftelse för ställets fortsatta förvaltning och skötsel. På den vägen är det.

När jag och sonen tog en av de specialbyggda bussar som för upp till Örnnästet var vädret något mulet, men ändå med tillräckligt bra sikt för att det skulle gå att avnjuta den hänförande utsikten. En reflektion jag gjorde vid besöket var, hur det kan vara möjligt att planera de illdåd som nationalsocialismen har på sitt samvete i så gudomligt natursköna omgivningar. Det är och förblir en gåta för mig.

 Hur man kan planera för anfallskrig och andra illdåd i denna omgivning förblir en gåta för mig. Foto: Tommy Hansson

Örnnästet var visserligen höjdpunkten under vår minnesvärda resa, men det finns också annat jag gärna vill redovisa:

Jena: Första övernattningen på resan från Malmö räknat gjordes i staden Jena i det forna Östtyskland, belägen i delstaten Thüringen. Staden, som bebos av omkring 100 000 människor, är sedan mitten av 1800-talet säte för den berömda optikindustrin Carl Zeiss. Här finns också Friedrich Schiller-Universität.

 Sebastian med en Rauchbier i Bamberg. Foto: Tommy Hansson

Bamberg: Denna gamla bayerska stad om cirka 70 000 invånare har bland annat kallats biskops-, universitets- samt ölstad. Vi fick tillfälle att på ett anrikt näringsställe med anor sedan medeltiden avnjuta det kraftfulla öl som kallas Aecht Schlenkerla Rauchbier (rököl). Personligen tyckte jag smaken påminde om bacon.

Fieberbrunn: Det slottsliknande ställe där vi tillbringade de flesta nätter hette Schlosshotel Rosenegg nära den lilla staden Fieberbrunn i de tyrolska Alperna i Österrike. Det var härifrån vi gjorde utflykter till Örnnästet samt även Österrikes högsta berg, Grossglockner 4798 meter över havet med sina murmeldjur, samt de legendariskt välbekanta vintersportorterna Kitzbühel och Zell am See. Besök vid ett närbeläget ysteri hanns också med.

 Här syns Sebastian vid vårt österrikiska slottshotell. Foto: Tommy Hansson

När vi klev av bussen i den ytterst vackert belägna lilla staden Zell am See med knappt 10 000 invånare blev vi nog alla smått chockade över att se alla muslimer, varav kvinnorna bar svart, heltäckande – jag tvekar inte att kalla den spöklik – klädsel av typen niqab.

Såvitt jag förstår rörde det sig i de allra flesta fall om turister, men som ögonblicksbild över hur det kan komma att se ut över hela Europa i en framtid var det en rätt skrämmande upplevelse. Jag var tvungen att lugna mig med en öl på en uteservering nära sjön Zeller See innan det blev dags att göra uppsittning på bussen.

 Blev tvungen att lugna mig med en öl i Zell am See. Foto: Sebastian Hansson

Skakande reportage om extremvänsterns historielöshet, våld och demokratiförakt

 AFAs våldsfilosofi på bild.

http://www.youtube.com/watch?v=iosDHOGcX0s&feature=youtu.be

Ovan kan ni ta del av en länk som går till ett TV-reportage om vänsterextremismen i Sverige och dess metoder. Reportaget har gjorts av journaliststudenterna Mikael Falk och Otto Jägenstedt.

Det framställer på ett lugnt och sansat sätt, där företrädare för såväl extremvänstern som dess kritiker får komma till tals, det förakt för demokrati och den förkärlek för våldsmetoder grupperingar såsom Antifascistisk Aktion (AFA) och Revolutionära Fronten (RF) hyser. En av de intervjuade extremisterna menar att Moderaterna och Sverigedemokraterna står för samma typ av reaktionära värderingar.

En annan röst som kommer till tals i reportaget önskar, att SD-ledaren Jimmie Åkesson får något annat än en tårta i ansiktet nästa gång han attackeras. Målsättningen med vålds- och störningsaktioner mot meningsmotståndare förklaras i reportaget vara att få de senare att sluta med sin politiska verksamhet: då har man ”vunnit”.

Falks och Jägenstedts reportage innehåller några skakande filmsekvenser som visar hur det kan gås till väga då extremvänstern ger sig på folk de inte gillar. Det är slag och sparkar mot huvud och kropp, det är, kort sagt, besinningslöst och i praktisk handling omsatt hat. Det är också en skrämmande uppvisning i politisk idioti och parallellt därmed en lika skrämmande historielöshet.

Hitlers Sturmabteilung (SA) gick segrande ur gatukriget mot kommunisterna i Nazityskland. Här har några kommunister gripits i Berlin dagen efter riksdagsvalet den 6 mars 1933.

En av de vänsterextremister som kommer till tals framhåller som en ursäkt för sitt våldsförhärligande, att han haft släktingar som råkat ut för nazistvåld i Tyskland under Hitler-tiden och även suttit i koncentrationsläger. Den slutsats han drar är paradoxalt nog ändå, att det polariserande våld mellan kommunister och nazister som ledde fram till mardrömmen under Hitler och NSDAP bör upprepas i Sverige 80 år senare. Det tyder på en politisk svagsinthet av nästan kriminellt slag.

Nationalsocialistiska grupperingar såsom Svenska Motståndsrörelsen (SMR) och Svenskarnas Parti (SvP), som står för en annan typ av totalitär vänstersyn där begreppet ”klass” ersatts av ”ras” och ”nation” som utgångspunkt för den politiska kampen, uppvisar precis samma typ av primitiva värderingar. Det är som om kommunismens långa och blodiga historia respektive Förintelsen och Andra världskriget aldrig hade ägt rum. Det kan vi tacka historieämnets förfall i vår svenska skola för.

Enligt en rapport från Säkerhetspolisen (SÄPO) är det den vänsterextremistiska och våldsbejakande miljön som i dag utgör det största hotet mot demokratin i Sverige. Extremnationalism/nazism respektive våldsbenägen islamism/jihadism anses av SÄPO inte vara lika farliga, en slutsats som givetvis kan diskuteras.

 Magnus Sandelin är författare och expert på den politiska extremismen i Sverige.

Icke minst oroar det, något som författaren och extremistexperten Magnus Sandelin framhåller i reportaget, att tidningarnas kultursidor rätt ofta tar in artiklar som slätar över vänstervåldet vilket ändå, menar skribenterna i fråga, har ”ett gott syfte”. Sandelin har bland annat skrivit böckerna Extremister (om extremvänstern) och Den svarte nazisten (om den dömde polismördaren Jackie Arklöv). Minst sagt oroande är även att företrädare för det politiska etablissemanget på sistone legitimerat extremvänstern genom att sluta upp i den stora så kallade antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp den 22 december 2013.

Exempelvis talman Per Westerberg (M) och oppositionsledaren Stefan Löfven (S) ställde här  upp och med floskulösa argument motiverade det faktum, att de gick sida vid sida med AFA- och RF-folk liksom lyssnade till appeller från Rättvisepartiuet Socialisterna som stod bakom demonstrationen under täckmantel av det utåt sett opolitiska förortsnätverket Linje 17. Från scenen i Kärrtorp hördes rappande uppmaningar om att ”slipa kniven” för ”slakt” av Jimmie Åkesson.

Inget som tydligen besvärade Per Westerberg, Stefan Löfven, Erik Ullenhag, Karin Enström, Catharina Elmsäter-Svärd, Fredrick Federley med flera kända rikspolitiker som visade eklatant prov på dåligt omdöme genom att komma till Kärrtorp och samsas med våldsvänstern.

 Stefan Löfven, Sveriges näste (?) statsminister, hade inga problem med sällskapet i Kärrtorp.

Kärrtorpsjippot måste nog anses vara den största framgången någonsin för den våldsbenägna extremvänstern i Sverige, samtidigt som de aktiva nazisterna i SMR blev mer omtalade än man tidigare ens kunnat drömma om.

Jag vill under alla omständigheter uppmana alla mina läsare att ta del av den här filmen. Sprid den gärna till så många som möjligt. Den borde ses av hela svenska folket!