Att trivialisera Förintelsen

 

Häromdagen hade jag en twitterdebatt med en person om inställningen till islam. Jag menade att kritiken mot Sveriges pågående islamisering är berättigad. Motparten kallade detta ”islamofobi” och spädde på med att ”Hitler tyckte också att förföljelsen av judarna var berättigad”.

Har man inga relevanta argument att komma med är det blott alltför lätt för somliga debattörer att spela ut Hitler-kortet. ”Så du gillar marschmusik? Det gjorde Hitler också.” ”Är du vegetarian? Precis som Hitler alltså.” ”Aha, du är antikommunist? Det var Hitler och nazisterna också.”

Ni vet nog på ett ungefär hur det kan låta. Ibland kan det naturligtvis vara berättigat att jämföra Hitler och nazismen med andra företeelser. Kommunismen och dess tyranner uppvisade exempelvis stora likheter med nationalsocialismen och Hitler. En stor skillnad är att kommunisterna tog livet av avsevärt fler människor än nazisterna gjorde. Bara i den av sovjetstaten framkallade svälten i Ukraina på 1930-talet dog troligen fler människor än det antal judar nazisterna tog livet av.

Offer för den av Sovjetunionen framkallade massvälten i Ukraina.

En annan skillnad är att den kommunistiska ideologin hatar klasser i stället för raser. Dock är det värt att påpeka att Stalin, kort tid innan han dog, planerade en massiv judeutrotning i Sovjetunionen, något som belysts av exempelvis den ryske författaren Arkadij Waxberg.

Ofta nog innebär dock de förekommande jämförelserna mellan nazism/Hitler och andra företeelser en både störande och stötande trivialisering. Ett typexempel på detta är ett debattinlägg i vänstersajten Dagens Arena den 12/8. Skribenten Åsa Petersen anser så;

Precis som judarna blev offren i Tyskland 1938 blir flator, bögar och transpersoner offer i Ryssland 2013. Exakt så allvarlig är situationen.

Ursäkta mig, Åsa Petersen, men exakt så allvarlig är inte situationen i Ryssland. Inte på långa vägar. Bakgrunden till Petersens argumentering är att den ryska duman har beslutat införa en lag som förbjuder HBTQ-propaganda riktad till barn och ungdom. Det är allt. I Moskva finns ett flertal gayklubbar som obehindrat kan bedriva sin verksamhet. Homosexuella relationer mellan vuxna är inte straffbara. Staten idkar inte någon klappjakt på HBTQ-personer och/eller spärrar in dessa i läger, som fallet var med Tysklands judar.

Offer för den nazityska judeförintelsen upptäcks.

Att det sedan finns brottslingar och naziliknande grupperingar som misshandlar och på annat sätt trakasserar HBTQ-personer är ett beklagligt faktum men ingenting som den ryska regimen givit order om. Petersens jämförelse faller därför platt till marken. Hela Arena-texten här:

http://www.dagensarena.se/opinion/hogljudd-protest-inte-tyst-bojkott/

Jag är ingen anhängare av Putins Ryssland, vars militära upprustning och presumtiva hot gentemot länderna i närområdet inklusive Sverige väcker berättigade farhågor. Ryska oppositionella upplever ingen säker tillvaro, vilket tydligt demonstreras av exemplet Alexej Navalnyj.

Denne, som räknas till de mest betydande oppositionella i dagens Ryssland, har dömts till fem års fängelse men frigivits för att kunna bedriva valkampanj inför borgmästarvalet i Moskva den 8 september. Häromdagen greps han emellertid under hänvisning till en lag om massprotester men släpptes tämligen omgående. Det förefaller i nuläget oklart om han ens tillåts kandidera i valet.

Borgmästarkandidaten Alexej Navalnyj, som trakasseras av Putin-regimen.

Lagen om HBTQ-propaganda mot barn och ungdom har emellertid våldsamt överdrivits på sina håll i Väst. Den kan på intet sätt jämföras med de nazityska Nürnberglagarna riktade mot de tyska judarna, som Åsa Petersen gör. Detta är att trivialisera Förintelsen, som var en unik händelse i världshistorien endast jämförbar med kommunismens massmördande.

Kristallnatten: början till Förintelsen

Herschel Grynszpan (1921-?).

Den 7 november 1938 stegade en 17-årig landsflyktig  jude från Hannover i Tyskland som hette Herschel Grynszpan in på tyska ambassaden i Paris och sköt ihjäl ambassadtjänstemannen Ernst vom Rath. Dådet hade av allt att döma två bottnar.

Dels ville Grynszpan med sin förtvivlade handling protestera mot den pågående deportationen till Polen av 70 000 polska judar, däribland medlemmar i hans egen familj, från ett Tyskland där många av de drabbades familjer hade bott i flera generationer. Dels hade den unge Grynszpan, som föga framgångsrikt sökte hanka sig fram som modedesigner i den franska huvudstaden, troligen haft ett homosexuellt förhållande med vom Rath.

För de styrande tyska nationalsocialisterna med Adolf Hitler i spetsen var mordet på ambassadsekreterare vom Rath gefundenes fressen. De fick nu en möjlighet att lägga skulden för mordet på hela den samlade judenheten. Hitler betraktade gärningen som en gåva från försynen. Det blev propagandaminister Joseph Goebbels som fick uppdraget att lägga upp strategin för de massiva judeförföljelser som drogs igång med kort varsel.

Ernst vom Rath (1909-38).

Öyvind Foss skriver i sin informativa skrift Kristallnatten (Optimal förlag 2009) följande:

Attentatet i Paris utnyttjades till en nationell kamp mot judarna: terror, våld och mord kom att bli själva förspelet till det totala förtrycket. Judarna skulle tvingas ut ur Tyskland, arresteras eller mördas. Aktionerna som genomfördes under ”Kristallnatten”, natten till den 10 november, utlöste ett jordskred av hat och människoförakt, iscensatt av nazistiska aktionsgrupper väl tränade i terror och stödda av stormtrupper från SA. En hämndaktion för mordet på ‘en högt dekorerad’ tysk diplomat. En våg av överfall, bränder och mord spred sig som en tsunami över hela Tyskland.

På förmiddagen den 11 november 1938 kunde den tyska statspolisen redovisa förstörelsens preliminära facit. Detta vittnade om 267 antända synagogor varav 76 bränts ner till grunden; 815 helt förstörda judiskägda butiker; flera hundra angrepp mot och inbrott i judiska privatbostäder; 20 000 arresterade judar; 36 mordoffer och ett otal misshandelsfall.

Så småningom räknades siffrorna upp: över 1400 nedbrända och förstörda synagogor och andra byggnader för religiöst bruk; 30 000 arresterade judar vilka förpassades till koncentrationsläger; 7500 utplundrade och demolerade judiskägda butiker och affärer; tusentals plundrade privatbostäder; samt 400 mördade och misshandlade judar i de lokala områdena och ett okänt antal dödsfall under transporter till eller i koncentrationsläger. Enbart i Dachau utanför München redovisades 185 dödsfall.

 

Förstörd judisk butik efter Kristallnattens pöbelupplopp.

Med Kristallnatten – som alltså rörde sig om avsevärt mer än krossande av butiksfönster vilket namnet antyder – kan det sägas att de nationalsocialistiska förföljelserna mot judarna i den mest brutala formen drogs igång på allvar. Uppmarschen mot Förintelsen hade emellertid påbörjats åtskilliga år dessförinnan. Kort efter Hitlers och nazisternas makttillträde 1933 tillskapades en avdelning för rashygien i inrikesministeriet i Berlin. Ungefär samtidigt offentliggjordes nazipartiets (NSDAP) program i elva punkter om bojkott av judiska butiker. 1933 var också året då den så kallade arierparagrafen återinfördes i den tyska statliga byråkratin och yrkesförbud infördes för ”icke-ariska” advokater och läkare vid sjuk- och försäkringskassorna.

1934 avskaffades arbetsrätten och fabriksråden från den demokratiska Weimarrepubliken och utestängdes judar från ledande positioner inom industri och näringsliv. 1935-36 tillkom de beryktade Nürnberglagarna, raslagar vilka, med Foss ord, ”legaliserade diskriminering och förföljelse av judarna och andra medborgare som föll utanför det som den nazistiska ideologin karaktäriserade som den ariska rasen.” Enligt lagarna kriminaliserades allt umgänge mellan så kallade arier (första klassens medborgare) och icke-arier (andra klassens medborgare) och judarna fråntogs alla medborgerliga rättigheter.  Därefter brutaliserades behandlingen av judar och andra oönskade folkelement, något som kulminerade i Kristallnatten runt den 9 november 1938.

1939 ger Nazitysklands näst mest inflytelserike makthavare, Hermann Göring, Gestapo-chefen Reinhard Heydrich uppgiften att lösa den så kallade judefrågan medelst utvandring och evakuering. I riksdagen (Reichstag) i Berlin förkunnar Hitler att den ”judiska rasen” skall förintas i Europa under det förväntade europeiska storkriget. Raslagarna införs även i det av tyskarna annekterade Österrike. Kort efter det tyska angreppet på Polen den 1 september 1939 samlas judarna ihop i ghetton samtidigt som de första massmorden äger rum. Alla judar i det ockuperade Polen måste bära en gul Davids-stjärna.

1940 börjar tyska judar deporteras till dödslägren i Polen, vilka efterhand blir allt fler. Koncentrationslägren i Majdanek och Auschwitz tillkommer 1941 och anpassas för massmord i industriell skala. Samma år stängs möjligheterna för  judar att utvandra från Tyskland. I januari 1942 hålls en konferens i den sobra Berlin-förorten Wannsee under ledning av Heydrich, och resultatet av mötet blir att ”den slutliga lösningen” på judeproblemet (Die Endlösung der Judenfrage) fastläggs till att förverkligas i form av fysisk förintelse.

1945 befrias de överlevande koncentrationslägerfångarna av allierade trupper varefter Förintelsens omfattning i alla dess fruktansvärda delaljer kan urskiljas. Det uppskattas att omkring sex miljoner judar gått under i den nationalsocialistiska lägervärlden eller avlivats på annat sätt, icke minst inom ramen för det tyska angreppet på Sovjetunionen (Operation Barbarossa) som inleddes midsommaren 1941. 1946 ställs de överlevande nazikoryféer som kunnat gripas till ansvar för sina brott mot mänskligheten i den sydtyska staden Nürnberg, där raslagarna en gång antagits och spektakulära nazistiska massmöten ägt rum. Ett 20-tal åtalade dömdes till döden och hängdes, dock inte Göring som lyckades ta sitt liv dagen innan han skulle hängas.

Hermann Göring i sin krafts dagar. Sic transit gloria mundi…

Det var dock med Kristallnatten i november 1938 som Förintelsens ouvertyr ägde rum. Öyvind Foss sammanfattar dess betydelse så här:

Novemberpogromen 1938 markerar därför övergången från en stadigt ökande diskriminering av tyska judar efter Hitlers maktövertagande 1933 till en systematisk förföljelse och terror, målmedvetet inriktad på förintelse. Denna övergång dokumenterades på konferensen om den slutliga lösningen vid sjön Wannsee i Berlin den 20 januari 1942.

Naziledningen sökte rättfärdiga pöbelupploppen, förstörelsen och morden med Herschels Grynszpans mord på en tysk diplomat i Paris. Och hade inte detta ägt rum hade man säkerligen använt en annan förevändning vid annan läglig tidpunkt. En rättegång planerades mot Grynszpan 1942, men den ställdes in. Vad som sedan hände med Ernst vom Raths baneman är inte närmare känt, men han dödförklarades slutligen den 14 juni 1960.