Prima Victoria: SDs förste ordförande skriver historia

Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.

Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.

Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE

Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.

Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.

Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.

Tidig SD-propaganda.

Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”

Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.

Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.

Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem  tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.

Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.

Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.

Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.

I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.

Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.

Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.

Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.

Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.

Anders Klarström framhåller (sidan15):

Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används  som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?

Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.

För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.

Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.

Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.

Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.

Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.

1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.

Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.

 

Därför är fanatikern Annie Lööf är en fara för Sverige

När centerledaren Annie Lööf i en SVT-intervju den 10 november 2014 fick frågan om hon kunde tänka sig en invandring på 30 miljoner så att Sverige fick en befolkning i höjd med 40 miljoner svarade hon att det var inget hon ville utesluta: ”Ser inga problem med det”, blev svaret till intervjuaren Anna Hedenmo. Se länken ovan.

Att Lööf talat sig varm för globalistprofeten George Soros, som vill avskaffa alla nationsgränser, införa en helt fri invandring och ingripit i nationella angelägenheter i en rad länder – i Sverige gav han den vänsterextrema stiftelsen Expo en dusör som ledde till att den SD-fientliga organisationen Tillsammansskapet bildades inför valet 2014 – är därför helt stilenligt. https://nyheteridag.se/lackan-avslojar-george-soros-betalade-expos-grasrotsrorelse-for-att-paverka-valet-2014/

Om George Soros, född György Schwartz i Budapest 1930, utlät sig Annie Lööf nyligen på följande sätt på sitt Instagram-konto: ”En stark, modig person som gjort mycket gott.” Tilläggas kan att Soros genom en omfattande valutaspekulation var en av de finansiella aktörer som starkt bidrog till den djupa ekonomiska krisen i Sverige 1992, vilken medförde 500 procents inflation. Ekonomin räddades genom att regeringen på Ny Demokratis inrådan lät kronan flyta fritt.

Henry Kissinger och framlidne David Rockefeller – två av Trilaterala kommissionens grundare.

Att Annie Lööf är sugen på att bli Sveriges första kvinnliga statsminister är ett understatement. Jag är inte den enda bedömare som menar att det är svårt att hitta en mer olämplig kandidat för denna post än just Lööf. I en debattartikel i Expressen den 27 september 2018 skrev miljöpartisterna Birger Schlaug, före detta språkrör, och MaLou Lindholm, tidigare EU-parlamentariker, följande om Lööf:

Sverige behöver inte en statsminister – eller ens ett statsråd – som är medlem i en privat global organisation som bakom stängda dörrar har som syfte att leda världen. https://www.expressen.se/debatt/elitorganisationen-som-annie-loof-talar-tyst-om/

Den organisation Schlaug och Lindholm åsyftar är Trilateral Commission (Trilaterala kommissionen), som bildades 1973 av bland andra David Rockefeller, Henry Kissinger och Zbigniew Brszezinski och som har i storleksordningen 300-350 deltagare från hela världen. Kommissionen delar George Soros gränslösa approach till politik och handel. Bland övriga svenska medlemmar märks Carl Bildt, Urban Ahlin och Marcus Wallenberg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Trilateral_Commission

Annie Lööf och faderskapet Hans-Göran Johansson.

Annie Lööf, som ogift Annie Johansson, föddes i byn Maramö utanför Värnamo i Småland den 16 juli 1983. Hon ingick 2011 äktenskap med ingenjören Carl-Johan Lööf. Paret är bosatt i Nacka. Hennes pappa, polisassistent  Hans-Göran Johansson (C), är kommunstyrelsens ordförande i Värnamo sedan 2008. Som ung var Lööf målvakt inom ramen för IFK Värnamos flickfotbollsverksamhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Annie_L%C3%B6%C3%B6f

Omsider blev Annie Johansson aktiv inom Centerpartiet, jobbade på bank och skaffade sig juristutbildning vid Lunds universitet. Kuriosa: vid en vistelse som Dag Hammarskjöld-stipendiat i London 2003 arbetade hon en tid som barista. Johansson invaldes i Sveriges riksdag 2006, efterträdde i konkurrens med Anna-Karin Hatt 2011 Maud Olofsson som C-ledare och var näringsminister i regeringen Reinfeldt 2011-14.

Ideologiskt är Annie Lööf nyliberal ut i de ordspråksrelaterade fingerspetsarna, något som framgår av de tre verk inom litteraturen hon framhållit som sina favoritböcker: Till världskapitalismens försvar av Johan Norberg, Anarki, stat och utopi av Robert Nozick samt Och världen skälvde av råkapitalismens stora förkunnare Ayn Rand. Lööfs favorit bland internationella politiker är Margaret Thatcher. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/06/24/annie-anna-karin-och-ayn/

Anna-Karin Hatt var Annie Lööfs medtävlare om partiledaruppdraget.

Av Annie Lööfs biografi framgår övermåttan väl att hon är en renlärig fanatiker när det gäller globalisering, öppna gränser och fri invandring. Pragmatism är ingenting som ligger för henne, vilket ju också demonstreras av hennes med L-ledaren Jan Björklund delade inställning i den utdragna regeringsfrågan. Det viktigaste för Lööf-Björklund är således inte att ge Sverige en alliansregering utan att  till varje pris hålla Sverigedemokraterna borta från varje form av tänkbart inflytande.

Att detta i förlängningen nästan oundvikligen kommer att leda till att SD växer och därmed får ett ännu större inflytande, samtidigt som väljarunderlagen för C och L riskerar att kraftigt reduceras, tycks varken hon eller parhästen Jan Björklund ha funderat över. För i alla fall Björklunds parti är risken överhängande att det åker ur riksdagen vid det troliga extraval som väntar runt hörnet.

Annie Lööf är en politisk utopist och som sådan en logisk partiledare för Centern, som har en grundmurad tradition av utopism att falla tillbaka på åtminstone sedan Thorbjörn Fälldin med närmast religiös övertygelse lyfte kärnkraftsfrågan på 1970-talet. För några år sedan presenterade vidare partiet ett politiskt programprojekt som innefattade fri invandring, månggifte, slopad skolplikt och ett federalt Sverige. https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

Nej, någon skomåltid blir det nog inte för Annie Lööf.

Tanken på att talman Andreas Norlén skall ge Lööf i uppdrag att sondera för ett regeringsalternativ lär stupa på att moderatledaren Ulf Kristersson i ett anfall av akut klarsyn sagt sig neka detta. Förhoppningsvis slipper vi därmed fru Lööf som statsminister. Att hon är en fara för Sverige står klart för denna bloggare. Däremot utesluter Lööf inte att släppa fram Stefan Löfven som regeringsbildare, vilket vore ett förräderi i den högra skolan mot alliansväljare och alla andra som vill se ett regeringsskifte.

Detta borde innebära att Annie Lööf redan nu rimligen hade fått börja tänka på hur hon skall anrätta den sko hon har sagt sig vilja inmundiga hellre än att bli ett ”stödhjul” åt Stefan Löfven. Dock har hon tydligen på sistone försiktigtvis tänkt om i den frågan. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/darfor-skickar-folk-gamla-skor-till-centerpartiet

Björklund kan bli den svenska borgerlighetens quisling

Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) smider ränker.

Liberalernas ledare Jan Björklund överväger enligt uppgift från påstått väl insatta källor att byta block till det rödgröna. Han avser enligt samma källor att först avvakta liknande besked från Center-kollegan Annie Lööf innan han gör slag i saken. https://nyheteridag.se/kallor-bjorklund-vill-ga-over-till-de-rodgrona/

I syfte att rädda ansiktet kommer Björklund att göra sken av att försöka få till stånd en alliansregering ”ända in i kaklet”. Vad L-ledaren nu synes ägna sig åt är tveklöst en avancerad men ändå lätt genomskådbar form av partipolitiskt lurendrejeri.

Fullföljer han sina planer kommer han i ett historiskt perspektiv, även om han i egna ögon nog upplever sig som nationens räddare, framstå som en den svenska borgerlighetens quisling. Precis som herr Quisling själv en gång gjorde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Quisling

Den norske landsförrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) fotograferad strax före sin avrättning på Akershus i Oslo den 24 oktober 1945.

Eller för att använda en term från psykiatrin: Jan Björklund uppvisar tydligt schizofrena drag. Ty å ena sidan säger han sig vilja se en alliansregering, men å andra sidan har han klargjort att L liksom C i riksdagen tänker rösta nej till en M-KD-regering , eftersom en sådan behöver åtminstone passivt stöd av Sverigedemokraterna. Med nej-röster från L och C faller ett sådant alternativ .https://nyheter24.se/maktkamp24/917428-liberalerna-kommer-rosta-nej-till-kristersson-som-statsminister

Det höjs nu liberala röster för att Jan Björklund, född i västgötska Skene 1962 samt tidigare utbildningsminister och vice statsminister, skall lämna sin post som partiledare och lämna plats åt förra statsrådet Nyamko Sabuni, som numera är verksam inom det privata näringslivet. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet motiverar de båda kommunalpolitikerna Anders Cnattingius och Henrik Thorsell i skånska Vellinge ett sådant ledarbyte bland annat på följande sätt:

I en tid då tomt politiskt poserande gentemot Sverigedemokraterna uppenbarligen bedömdes ha större betydelse inom Alliansregeringen än klarsynthet och substans, offrades Sabuni från posten som jämställdhets- och integrationspolitiker. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/l-politiker-vill-ersatta-bjorklund-med-sabuni-jan-har-gjort-sitt-/

Nyamko Sabuni: ”Ta makten med SD-stöd.”

De skånska L-debattörerna menar att detta grepp var ”ett obegripligt misstag”.

Jan Björklunds SD-fobi bottnar i att han enligt egen utsago lovat sina adoptivsöner Jesper Brifalk Björklund, 16 och Gustav Brifalk Björklund, 12 att aldrig någonsin ge SD något inflytande i svensk politik. I Björklunds perspektiv är detta långt viktigare än att visa respekt för folkviljan och de närmare 1,1 miljoner väljare som röstade på Sverigedemokraterna i senaste valet. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/06/12/l-i-existentiell-kris-bjorklund-drar-in-adoptivsonerna-i-valkampanjen/

Om Liberalerna i slutändan ansluter sig till sosseriet, miljönissarna och kommunisterna i Sveriges riksdag skulle detta även rent politiskt te sig logiskt i denna bloggares ögon. Jag framhöll således i egenskap av Ny Demokrati-politiker i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje redan den 22 november 1992 om dåvarande Folkpartiet: ”Idag är ni, trots att ni kallar er folkpartiet liberalerna, ett socialdemokratiskt parti av klassiskt slag.”

Inrikesminister Gunnar Hedlund (BF), stasmintister Tage Erlander (S) och den senares medhjälpare Olof Palme under koalitionsregeringens tid i mitten på 1950-talet.

Jag finner inga skäl att, bortsett från partinamnet, ändra en enda bokstav i det omdömet. Att Centerpartiet sedan länge haft en speciell förkärlek för Socialdemokraterna är ett välkänt fenomen som resulterat i den så kallade kohandeln, en krisuppgörelse mellan sossar och bondeförbundare på 1930-talet, samt i koalitionsregeringen Socialdemokraterna-Bondeförbundet 1951-57. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kohandeln

Nyamko Sabuni vore enligt min uppfattning ett utmärkt val som efterträdare till Jan Björklund som L-ledare om hon  själv vill. Hon var som jämställdhets- och integrationsminister 2006-13 en av alliansregeringens mest sansade och kunniga ministrar, vilket sannolikt var största anledningen till att hon slutligen tvingades bort från Reinfeldt-ministären. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

Sabuni föddes i Burundi 1969 och är numera verksam som ”hållbarhetschef” på teknikkonsultföretaget ÅF AB (före detta Ångpanneföreningen) sedan hon efterträtt Alice Bah Kuhnke. Att hon är syster till ”Sveriges mest lättkränkte man”, Kitimbwa Sabuni, bör inte läggas henne till last. Hon har tidigare uppmanat de borgerliga att ta makten med hjälp av SD. https://samtiden.nu/2017/08/nyamko-sabuni-ta-makten-med-sd-stod/

SD näst största parti i två av tre mätningar – S tappar rejält

Metro/YouGov 16-19 februari 2018: SD ökar till 22,1 procent och är andra största parti medan S tappar stort.

2,6. 2,2. 2,7.

Så ser sympatierna för Kristdemokraterna (KD) ut i februarimätningarna för Metro/YouGov, Nyheter idag/Sentio samt SVT/Novus. Frågan är om ens sympatiröster från konservativa väljare från andra partier kan rädda kvar partiet i riksdagen. Att ärkepajasen och nyblivne KDaren Bert Karlsson, en av de klantskallar som förstörde Ny demokrati, skulle kunna göra det torde vara uteslutet.

Bekymmersamt ser det ut också för en del andra partier. Således tappar Socialdemokraterna (S) stort hos Metro/YouGov med hela 3,8 procentenheter jämfört med januarimätningen och landar på 22,4 procent vilket år rena Juholt-siffrorna. Största tappet sker till Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Illa ser det ut även för rödgröna koalitionspartnern Miljöpartiet (MP), som noteras för 3,8 procent. Liberalerna (L) klarar med knapp nöd riksdagsspärren med 4,7 procent. Feministiskt initiativ (F!) får nöja sig med 2,5 procent.  https://www.metro.se/artikel/yougov-socialdemokraternas-tappar-stort-i-stöd

Största vinnaren i ovanstående mätning är Vänsterpartiet (V), som får smått osannolika 10,0 procent och därmed närmar sig Schyman-siffrorna då det forna kommunistpartiet hade som mest sympatier. Sverigedemokraterna landar på goda 22,1 procent och blir näst största parti. Det är närmare dubbelt upp jämfört med valet 2014 (12,9 procent). Professor Sören Holmberg citeras på följande sätt om det stora socialdemokratiska tappet: ”Det är ett tufft besked för regeringen och framförallt för socialdemokratin. Socialdemokraterna brukar vara dåliga i valspurter så de behöver nog ha lite fallhöjd.”

KDs Ebba Busch Thor är nu så desperat att hon tar hjälp av ärkepajasen Bert Karlsson.

Moderaternas (M) måttliga 20,5 procent tyder på att Kristersson-effekten är på väg att ebba ut. M blir nu bara tredje största parti. Centerpartiet får 9,5 procent. Blockvis leder allianspartierna före de rödgröna med 37,3 mot 35,8 procent – då är också KD respektive MP under riksdagsspärren på 4 procent medräknade.

Också Nyheter idag/Sentios februariundersökning ser en märkbar tillbakagång för Löfvens S-parti, som går ner från 27,0 procent i januari till 24,6 i februari. Moderaterna avancerar däremot från 19,9 upp till 21,0 procent, vilket detta oaktat föranleder statsvetaren Stig-Björn Ljunggrens (S) att kommentera följande: ”Moderaternas ökning har bromsats upp.” https://nyheteridag.se/statsvetare-moderaternas-okning-har-bromsats-upp-sentio-februari-ar-har/

Moderaterna blir även i Sentio-mätningen tredje största parti efter S och SD. I övrigt kan det noteras att även hos Nyheter idag/Sentio går det bra för V med en uppgång om 1,9 procentenheter till 9,0 procent under det att MP också i denna mätning hamnar under riksdagsspärren. C är största borgerliga parti efter M med 10,8 procent (en ökning med hela 2  procentenheter) medan L ägnar sig åt svettigt lindanseri (4,4 procent) och KD får katastrofmässiga 2,2 procent.

Nyheter idag/Sentio är det enda institut som redovisar separata siffror för de tre småpartierna Feministiskt initiativ (F!), Medborgerlig samling (MS) och Piratpartiet (PP). F! noteras för ett kraftigt ras och får blott 1,8 procent (2,7), medan MS får 0,5 (0,7) och PP bara 0,2 (0,9) procent. Siffrorna inom parentes avser januarimätningen.

SD är andra största parti både hos YouGov och Sentio. På bilden slår Jimmie Åkesson ett slag för yttrandefriheten inför EP-valet 2014.

Också här leder alliansen med 38,4 jämfört med de rödgrönas 36,9 procent.

I mitt tycke är Metro/YouGovs respektive Nyheter idag/Sentios väljarundersökningar av särskilt intresse, emedan de som jag ser det mestadels har de mest realistiska siffrorna för Sverigedemokraterna. Sistnämnda (norska) institut var som bekant också det som bäst lyckades pricka in SDs resultat i valet 2014. http://www.dagensopinion.se/s%C3%A5-tr%C3%A4ffs%C3%A4kert-sentio

I SVT/Novus februarimätning ser det betydligt bättre ut för Socialdemokraterna än vad som redovisats här ovan. Med 28,4 procent är S det överlägset största partiet före M på 23,7. Tredje största parti blir SD med 17,1 procent – därmed är det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik det som ökar mest i den här mätningen (plus 0,6 procent jämfört med januarisiffran). https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-novus-kd-parkerar-pa-bottensiffor

Också hos SVT/Novus håller den bekymmersamma trenden för KD (2,7 procent) och L (4,6 procent) i sig på allianssidan. M får acceptabla 23,7 och C 8,8 procent. V noteras för 8,1 och MP för 4,3 procent. Räknar vi blockvis är det knapp övervikt för regeringsunderlaget med 40,8 procent mot alliansens 39,8 procent. Det behöver knappast tilläggas att SD intar en eftertrycklig vågmästarställning.

Kommer Stefan Löfvens och Annie Lööfs partier att slå sina påsar ihop?

Frågan är emellertid hur pass cementerad blockpolitiken faktiskt är. Centerledaren Annie Lööf öppnar i sitt senaste utspel för förhandlingar med Socialdemokraterna och det extremistiska Miljöpartiet med motiveringen, att väljarna vill se en ”ansvarsfull” politik. Det är alltså samma Lööf som tidigare utnämnt S respektive SD till huvudmotståndare i valet den 9 september och yttermera lovat äta upp sin högra sko hellre än att hjälpa S-partiet. Hur detta utspel kommer att påverka C opinionsmässigt återstår att se. https://www.expressen.se/nyheter/annie-loof-oppnar-for-forhandlingar-med-s-och-mp/

Ny bok om den komplexe Carl Bildt: goda insatser varvade med bottennapp

Carl Bildt tar som utrikesminister emot de svenska deltagarna i det anti-israeliska propagandajippot Ship to Gaza i Turkiet.

Vi som började aktivera oss politiskt kring 1970 kunde inte undgå att stöta på fenomenet Carl Bildt. Uppmärksammad studentpolitiker redan i mitten på 1960-talet blev han snart efter några år ett ungt stjärnskott inom den moderata partiapparaten och med tiden partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och även svärson. Den erfarne journalisten Björn Häger har skrivit vad som nog måste sägas vara det definitiva verket om Carl Bildt: Uppdrag Bildt. En svensk historia (Norstedts 2017, 645 sidor).

Carl Bildt har aldrig tillhört mina politiska favoriter, även om jag gärna erkänner att jag stundom uppskattat hans politiska fingerfärdighet, debattskicklighet och något torra humor. Bildt tillhörde vad jag och mina meningsfränder gärna refererade till som den ”ljusblå maffian” inom Moderata samlingspartiet och ungdomsförbundet, en inriktning som ogillade alltför uttalad konservatism och antikommunism.

Vid ett tillfälle debatterade jag mot Carl Bildt (eller Calle Bult som han ibland kallades i ungdomsåren). Det var vid Stockholms-moderaternas partistämma i Åsö gymnasium på Södermalm 1976. Jag hade väckt en motion med rubriceringen ”Sovjetunionens illegala underrättelseverksamhet i Sverige” och pläderade i denna för att moderaterna skulle verka för en mer ingående granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Carl Bildt hade fått uppdraget att lägga fram partiets syn på motionen. Kontentan var att någon ytterligare granskning av KGB inte behövdes eftersom M-partiet redan gjorde tillräckligt. Det är dock värt att notera att motionen inte avslogs utan ansågs besvarad.

Handlingarna – inklusive min motion om KGB – till moderatstämman i Stockholm 1976. Foto: Tommy Hansson

Elevrådsordförande och studentpolitiker. Björn Häger lutar sig tydligt mot Lars Lundbergs bok Bilder av Bildt (Legus 1994, 187 sidor) när det gäller att skildra Carl Bildts barn- och ungdomsår samt tiden som elevrådsordförande, studentpolitiker och åren som politiker fram till dess att han klev in i Rosenbad som statsminister 1991. https://www.bokborsen.se/view/Lundberg-Lars/Bilder-Av-Bildt-Om-Livet-F%C3%B6re-Rosenbad/7151013

Lundberg redogör även för Bildts släktbakgrund. Farfars farfar var generallöjtnant Gillis Bildt (1820-94), som var statsminister 1888-89 och under sin karriär även var riksmarskalk, landshövding på Gotland, diplomat och överståthållare i Stockholm. Gillis Bildt upphöjdes till friherre 1864. Söner till Gillis var Carl Bildt den äldre (1850-1931), vilken som diplomat bodde i Rom i närmare 30 år, samt Knut Bildt (1854-1927) som ändade sin karriär som generalmajor och chef för generalstaben.

Carl Bildts farfar hette Nils Bildt (1889-1969), överste vid försvarsstaben och far till Daniel Bildt (1920-2010) som blev officer vid Hallands regemente I 16, senare byrådirektör och far till Carl (född 1949) och Nils Bildt (född 1952). Nils blev med tiden civilekonom och egen företagare i databranschen. Carl Bildts mor hette Kerstin Andersson-Alwå (1922-2010).

Carl Bildt fick något av ett publikt genombrott under sin tid som ordförande vid elevrådet i Östra Real i Stockholm, då han organiserade elevernas självstudier under lärarstrejken 1966. Han intervjuades under lärarstrejken av den dåvarande enkanaliga och svart-vita televisionen.

Bilder av Bildt av Lars Lundberg skildrar Carl Bildts tid från barn- och ungdomstiden fram till posten som statsminister 1991. Foto: Tommy Hansson

Ljusblå – med anstrykning av rött. Carl Bildt gick ut gymnasieskolan med glänsande betyg 1968 och skrev samma år in sig vid Stockholms universitet. Planen var att inom tre år avlägga en pol. mag. – examen med 120 poäng i ämnena statskunskap, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi och sociologi. Verkligheten kom att se något annorlunda ut: under fem års tid avlade Bildt ett (1) betyg i statskunskap samt motsvarande ett halvt betyg i nationalekonomi.

Att det sket sig med universitetsstudierna förklarar Lars Lundberg (sidorna 33-34) så här:

För det första var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i kårpolitiken för partiet Opposition -68. För det andra var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i Fria moderata studentförbundet. För det tredje var Bildt mycket politiskt intresserad och blev därför redaktör för, och flitig medarbetare i, tidskriften Svensk Linje. För det fjärde, ej minst viktigt, hyste Bildt ett brinnande politiskt intresse och ägnade därför tid och krafter åt att författa ett par skrifter om EU samt knyta kontakter med konservativa studenter ute i Europa.

I egenskap av ordförande i studentkårens internationella utskott drev Carl Bildt initialt tre internationella biståndsprojekt: den kommunistiska Frelimo-gerillan i Mocambique, ett program för familjeplanering i Costa Rica och hjälp till den grekiska exilorganisationen EEEE. Snart kom även den kommuniststyrda rebellrörelsen FNL (Viet Cong) i Sydvietnam med som biståndsprojekt.

Under Bildts och moderate studentpolitikerkollegan Carl Cederschiölds tid i Internationella utskottet månade sig detta även om goda förbindelser med Östeuropa, enkannerligen Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Bildt pläderade för ett svenskt erkännande av Östtyskland. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping 1971 kom Bildt, Cederschiöld med flera enligt Lars Lundbergs redovisning att uttrycka sympatier för ”palestinierna”.

Som utrikesminister i alliansregeringen långt senare förhöll sig Bildt skeptisk till den judiska staten Israel, som i sin tur aldrig hyst någon kärlek till Bildt. När det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza under Bildts tid som utrikesminister anlände till Turkiet fanns Bildt på plats och mötte deltagarna, bland dessa kommunisterna Mattias Gardell (mottagare av Leninpriset) och Henry Ascher.

Tre anti-israeliska svenska politiker: Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Olof Palme (S).

Faktum är att Bildt var minst lika propalestinsk under sin tid som svensk utrikesminister som någonsin Margot Wallström, eller för den delen Olof Palme, kanske dock något mer balanserad än de båda senare. https://blogg.mittmedia.se/ledarbloggen/2016/01/14/minnet-ar-kort-bildt-var-minst-lika-hard-mot-israel/

Av ovanstående torde framgå varför den unge Carl Bildt av mer konservativa bedömare kom att betraktas som ”ljusblå”, kanske till och med med en anstrykning av rött på den politiska färgskalan.

Medlem i Ubåtsskyddskommissionen. På sin väg mot den politiska toppen utsågs Carl Bildt i början av 1970-talet till den moderate partiledaren Gösta Bohmans (1911-97) handsekreterare. Sedan Bildt 1984 ingått äktenskap med Bohmans dotter Mia blev han även dennes svärson. Bildt hade då ett kort äktenskap med Kerstin Zetterberg bakom sig. Även äktenskapet med Mia Bohman slutade i skilsmässa 1997. Året därpå gifte sig Carl Bildt och Anna Maria Corazza, i dag moderat EU-parlamentariker, med varandra (mer därom nedan).

1973 valdes Carl Bildt in i Stockholms läns landstingsfullmäktige och 1979 i Sveriges riksdag. Samtidigt hade han en mängd uppdrag av skiftande slag inom dåvarande Moderata samlingspartiet. Den framgick tidigt av Bildts insatser i riksdagen att han hyste ett brinnande intresse för utrikesfrågor, och 1981 blev han fullvärdig medlem i utrikesutskottet.

En fråga som i högsta grad kom att fånga den blivande stats- och utrikesministerns intresse var de ubåtar som hade konstaterats kränka svenska farvatten i början på 1980-talet. Bildt deltog i den svenska Ubåtsskyddskommissionens arbete, som utmynnade i en rapport där Sovjetunionen utpekades som skyldig till att ”sända in farkoster under ytan på det svenska territorialvattnet.” (Lundberg, sidan 155). http://www.regeringen.se/49bb4a/contentassets/8eb8b2c27c2e47c09c58dc496715be1d/del-2-t.o.m.-kap.-5

Carl Bildt på presskonferens med Ubåtsskyddskommissionen 1983.

Sedan Ubåtsskyddskommissionen framlagt sin rapport reste Carl Bildt till Washington, där han bereddes tillfälle att inför ledande amerikanska militärer presentera rapportens slutsatser. Detta fick statsminister Olof Palme (S) att gå i taket – Palme fick regeringen att samfällt fördöma Bildts resa. ”Men Bildts resa var inte straffbar”, konstaterar Lundberg (sidan 155), ”och samtida kommentarer går ofta ut på att Olof Palme irriterades över att bli utmanad på sitt eget område, utrikes- och säkerhetspolitiken.”

Statsminister med problem. Efter de fyra borgerliga partiernas seger i riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt i sin egenskap av ledare för det största borgerliga partiet svensk statsminister. Han hade bland annat att ta ställning till hur Ny demokrati, som efter bara ett halvårs existens kommit in i riksdagen, skulle behandlas. Bildts tidigare konkurrent om posten som moderat partiledare, Ingegerd Troedsson, blev i egenskap av ny talman i riksdagen den som formellt fick klubba in Bildt som regeringschef.

Det vore att fara med osanning att hävda att Carl Bildts tre år som statsminister – mandatperioderna var vid denna tid ett år kortare än de är nu – förlöpte smärtfritt. Den nu 42-årige Bildt ser dock till att han runt sig har ett gäng nära medarbetare vilka samtliga i Björn Hägers historieskrivning hyser en närmast gränslös beundran för den nye statsministern. I Bildts kansli huserade en samling ungefär med Bildt jämnåriga män vilka internt gick under beteckningen ”Hjärnkontoret”.

Detta bestod av pressekreteraren Lars Christiansson, planeringschefen Olof Ehrenkrona samt statssekretetaren Peter Egardt. Med på ett hörn fanns också en lovande 23-åring som hette Anders Borg, vilken 15 år senare skulle bli finansminister under Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en för Bildt central person var vännen och allt-i-allon Jonas Hafström, som blev utrikespolitisk rådgivare. ”Bildt dominerar så starkt att omgivningen sällan vågar säga emot”, skriver Häger (sidan 195).

Två ädlingar i svensk politik: Carl Bildt och Ny demokratis partiledare, greve Ian Wachtmeister, i TV-studion.

Den borgerliga ministärens tre år vid makten präglades av en ekonomi i kris, ett arv från den tidigare S-styrda regeringen som medförde en snabbt stigande arbetslöshet, en allt sämre lönsamhet för de svenska industriföretagen och kris för bankerna. Problemen kräver ibland drastiska åtgärder i form av krispaket och annat som inte blir populära. Det kan nämnas att regeringen och Ny demokrati 1993 enas om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ny demokrati får igenom två av sina hjärtefrågor: sänkt turistmoms och visumtvång för flyktingar från kriget i Bosnien-Hercegovina. https://books.google.se/books?id=OaEzDwAAQBAJ&pg=PT249&lpg=PT249&dq=visumtv%C3%A5ng+f%C3%B6r+flyktingar+fr%C3%A5n+kriget+i+bosnien&source=bl&ots=cOIxDNQM3H&sig=ux04gphEuUGPwviYWk_nqMme72Q&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiyydHUy4XZAhXMjCwKHYPTClQQ6AEIOjAE#v=onepage&q=visumtv%C3%A5ng%20f%C3%B6r%20flyktingar%20fr%C3%A5n%20kriget%20i%20bosnien&f=false

Det hjälper inte att Moderaterna i riksdagsvalet 1994 får en halv procent fler röster än tre år tidigare. Socialdemokraterna kan bilda regering med Ingvar Carlsson som statsminister och Miljöpartiet återinträder i riksdagen. Ny demokrati kollapsar totalt och åker ur parlamentet. Det skulle dröja tolv år innan en ny borgerlig regering, nu kallad alliansen, såg dagens ljus. Med Carl Bildt som utrikesminister.

Bildt efterträdde britten David Owen som EUs medlare i det forna Jugoslavien.

”Jag har förhandlat med många skurkar”. När EUs medlare i Bosnien-konflikten, den före detta brittiske utrikesministern David Owen, avgår från sin post 1995 utses Carl Bildt till hans efterträdare med stöd från USA. För tidningen Expressen (Häger sidan 273) kommenterar Bildt så här varför han anser sig vara kvalificerad för uppdraget: ”Jag har förhandlat med många skurkar i mina dar. Min inrikespolitiska erfarenhet är stor.”

Och nog skulle Bildt tvingas förhandla med skurkar under sitt medlaruppdrag. alltid. De värsta av dessa var Serbiens och det så kallade rest-Jugoslaviens diktator Slobodan Milosevic (1941-2006), Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadzic samt militärbefälhavaren Ratko Mladic. Milosevic avled under pågående rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag under det att Karadzic 2017 dömdes till 40 års fängelse och Mladic till livstid, båda för folkmord i bland annat staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina.

Vad man än må säga om Carl Bildts insatser som medlare i Bosnien-konflikten så kan man näppeligen klaga på de arbetsvolymer han lade ned. Bildt verkar ha farit runt som ett skållat troll i regionen och träffat de aktuella aktörerna men tyvärr utan att få särskilt mycket av substans uträttat. Milosevic träffar han första gången strax före midsommar 1995, och det skulle bli många fler möten dessa båda män emellan. Den serbiske ledaren försäkrar Bildt att han har allt under kontroll, och den senare förefaller tro honom.

När det börjar bränna till i Srebrenica – den vidriga massakern ägde rum under tiden 11 juli till omkring 22 juli 1995 – var medlaren Carl Bildt på väg till Laholm i Sverige för att uppvakta sin far Daniel Bildt på dennes 75-årsdag den 9 juli. Den etniska rensningen i Srebrenica under Ratko Mladics ledning ledde till att 8373 muslimska bosniska pojkar och män i åldrarna 13-78 år mördades på bestialiskt sätt. Det konstaterades senare att Serbien under Milosevics ledning visserligen inte var direkt ansvarigt för massakern men heller inte gjort mycket för att förhindra den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern

Det är en vanlig uppfattning bland bosniaker (bosniska muslimer) att Carl Bildt var en av dem som genom sin passivitet och inkompetens gjorde de bosniska serbernas etniska rensning möjlig.

Förhållandevis blygsamma insatser. Den som endast tog del av svenska massmedier vid den här tiden kunde lätt ha fått intrycket, att det till stor del var den outtröttligt ambulerande fredsmäklaren Carl Bildts förtjänst att det till slut ingicks ett fredavtal i Bosnien-konflikten.

Carl Bildt utpekades som den store fredsmäklaren i svenska medier. Men i verkligheten var det amerikanen Richard Holbrooke som mest gjorde sig förtjänt av den titeln. Foto: Tommy Hansson

”I svenska medier är Carl Bildt den som fixar freden”, skriver Björn Häger (sidan 295). ”Men när fredsförhandlingarna tar fart efter Natos bombningar är det amerikanen Richard Holbrooke som tar initiativet och får uppmärksamhet i internationell press. Historieskrivningen blir att det är amerikanernas bombningar och tuffa diplomati som får parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och att Holbrooke lyckades där Bildt misslyckades.”

Freden mellan de stridande parterna – Bosnien-Hercegovina, Serbien/rest-Jugoslavien och Kroatien – och deras högsta representanter förhandlades fram på en flygbas i Dayton i Ohio 1-21 november och ratificerades i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Och visst, Carl Bildt gjorde säkerligen så gott han kunde – hans insatser i sammanhanget måste ändå anses ha varit förhållandevis blygsamma, även om Bildt själv av naturliga skäl har en annan uppfattning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Daytonavtalet

Ett resultat av Carl Bildts ansträngningar blev boken Uppdrag fred, som kom ut på Norstedts förlag 1997. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppdrag_fred
Det mest påtagliga resultatet av Bildts medlarinsatser får nog ändå sägas ha varit att det var i samband med dessa han träffade sin blivande italienska hustru Anna Maria Corazza Bildt, född i Rom 1963 och med ett förflutet som tennisspelare i elitklass. Hon hade under tiden 1992-98 en rad olika FN-uppdrag i det forna Jugoslavien.

Corazza Bildt sitter sedan 2003 med i styrelsen för Moderaterna i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet för samma parti. Makarna Bildt har tillsammans sonen Nils Bildt, född 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Corazza_Bildt

Plattar till journalister. Något som tydligt framkommer i Björn Hägers tegelstenstjocka Uppdrag Bildt är Carl Bildts om man så vill mästerliga sätt att hantera representanter för media. Såvitt jag vet är det få om ens några reportrar som hittills lyckats ”sätta dit” Carl Bildt. Hägers bok innehåller gott om exempel på hur Bildt plattar till journalister och reportrar, bland annat genom att gå in på deras personliga förhållanden i syfte att vända bort oönskad uppmärksamhet mot sig själv.

Mitt favoritexempel från Uppdrag Bildt rör Bildts påstådda läckor från hemliga regeringsöverläggningar efter det borgerliga segervalet 1976 till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Enligt Häger hade Bildt i förtid avslutat sin militärtjänst i syfte att medverka i ett amerikanskt underrättelseprojekt syftande till att, med Hägers ord, ”bekämpa kommunismen”. Som deltagare i projektet skall Bildt ha fått en summa pengar motsvarande 100 000 kronor samt en exklusiv USA-resa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5475198

Bildts kontakter med amerikanerna 1976 vinner bredare burskap först med telegram som offentliggörs av Wikileaks 2013. Aftonbladets reporter Josefin Sköld försöker i mars 2013, i samband med Moderaternas så kallade Sverigekonferens, ställa Bildt mot väggen i anledning av Wikileaks avslöjanden. Följande samtal utspann sig då (Häger sidan 81):

Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt? –Ja, absolut. Om inte ens svenska folket får veta det? – Det här var ju sånt som stod i tidningarna då. Det stod ju inte alls om det i tidningarna. – Jaha. Vad hade du då för mandat att prata med dem? – Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning. Det var ju slutna förhandlingar. – Det var inte alls slutna förhandlingar. Det står ju här att det var slutna förhandlingar. – Ja, det är möjligt att det står så. Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA? – Ingen aning. Men så kan du väl inte säga? – Jag kan säga vad jag vill. Finns det mer? – Ingen aning. Det här är ju ingenting.

Med någon förenkling kan man säga att så här har Carl Bildt vid kontakter med media hanterat större och mindre skandaler genom åren, från egna lägenhetsaffärer till styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och intressen i rysk energiproduktion. Varje gång har skandalen eller vad media framställt som skandal förbleknat.

Carl Bildt är hejaklacksledare för Turkiet i Sverige. På bilden tillsammans med Turkiets islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan.

 Den komplexe Bildt. Carl Bildt har hunnit fylla 68 år men är fortfarande synnerligen aktiv med sitt famösa twittrande och som konsult och styrelseledamot i olika sammanhang. Min uppfattning är dock att han tappat en del av sin forna slagfärdighet och torrt studentikosa humor, vilket dock kanske i alla fall delvis beror på att han numera inte befinner sig i det absoluta rampljuset.

I de yttersta av dessa dagar har Bildt dessutom tillsammans med företrädare för den rödgröna regeringen deltagit på ett hörn i den till slut framgångsrika kampanjen för att få Sverige invalt på två år i FNs säkerhetsråd. Han har dessutom riktat hafsig och dåligt underbyggd kritik mot sådana – såsom den oppositionella författarinnan Katerina Janouch och USAs president Donald Trump – som hävdat att tillståndet i Sverige är långt ifrån idealiskt.   https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Avslutningsvis kan det med fog hävdas att Carl Bildts verksamhet genom åren varit komplex. Goda, ibland utomordentliga, insatser har blandats med tvivelaktigheter och rena bottennapp. Till de senare kategorierna får man räkna Bildts självpåtagna roll att bereda väg för Turkiet med dess islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan i Europeiska unionen (EU). https://www.bakom-kulisserna.biz/news/christian-dahlgren-tyranniets-medlopare-carl-bildt/

 

TU: ”Vi dömer inte, vi pixlar” – när det passar…

TU försvarar i sin kampanj pixlingen som metod – men denna är som framgår nedan påfallande selektiv. Foto: Tommy Hansson

Tidningsutgivarna (TU) bedriver en kampanj med rubriceringen ”Vi dömer inte vi pixlar” om vad man kallar medier och trovärdighet, där metoden att pixla brottslingars/brottsmisstänktas ansikten försvaras.

TUs VD Jeanette Gustafsdotter menar i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje, som händelsevis har samma rubriksättning som TU-kampanjen, den 30 januari att ”det är brottet som är nyheten” och inte ”vilken religion, sexualitet eller politisk åsikt” vederbörande har.http://www.lt.se/opinion/debatt/vi-domer-inte-vi-pixlar-1

Detta låter ju mycket bra i teorin, men det är en sanning med betydande modifikation. Enligt min mening hade det varit betydligt mer sannfärdigt om annonsrubriken lytt ”Vi dömer genom att pixla” (eller i förekommande fall avpixla).

1999 hängde de fyra största tidningarna i Sverige ut 62 personer som angavs vara nazister och/eller MC-kriminella.

Det mest eklatanta exemplet i presshistorien på politiskt motiverad avpixling i mainstream-media torde vara uthängningen med namn och bilder på 62 påstått aktiva nazister och/eller medlemmar i brottsbelastade MC-gäng i de fyra stora Stockholms-tidningarna (Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet) den 30 november 1999. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9911/30/nazi/nazi1.html

”Sällan har en publicering varit mer politiskt korrekt; chefredaktörerna föll i varandras armar under betygande av ömsesidig högaktning och det politiska etablissemanget med statsministern i spetsen uttryckte sin stora belåtenhet”, kommenterade förre pressombudsmannen (PO) Pär-Arne Jigenius kritiskt händelsen i Dagens Nyheter den 29 november 2004. http://www.dn.se/kultur-noje/i-allmanintressets-tjanst/

Förre MP-ledaren Birger Schlaug har i sin bok Svarta oliver och gröna drömmar (1997) vittnat om enigheten beträffande att inte tala klartext avseende den mångkulturalistiska politikens avigsidor:
  

Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen fast vi alla såg dem. https://sv.wikiquote.org/wiki/Birger_Schlaug

Enligt Schlaug gjorde de medvetna lögnerna att allmänheten inte kände igen sig i den alternativa verklighet etablissemanget presenterade. Därför, menade han, kunde det invandringskritiska partiet Ny demokrati komma in i riksdagen 1991.

Jag vågar påstå att den överenskommelse Schlaug nämner alltjämt påverkar de etablerade mediernas mörkanden och tillrättalägganden, även om dessa medier för allt i världen inte vill erkänna det själva. Därför har Sverigedemokraterna (SD) kunnat bli ett av Sveriges största partier. Därför läses alternativa medier av typ Avpixlat, Fria Tider och Samtiden av allt fler människor. Och därför sjunker förtroendet för etablerade medier, framförallt kvällspressen, på ett dramatiskt sätt.

I Medieakademins årliga förtroendebarometer 2016, sammanställd av Göteborgs universitet och TNS-SIFO, noteras således att endast 14 procent litar mycket eller ganska mycket på Aftonbladet och bara 10 procent på Expressen. Den lokala tidningen åtnjuter dock ”hela” 46 procents uppskattning – grattis Länstidningen och andra lokaltidningar. http://medieakademien.se/wp-content/uploads/2014/02/Fo%CC%88rtroendebarometern_2016.pdf

I slutet av 2013 hängde Expressen genom sina medarbetare David Baas och Christian Holmén samt den så kallade Researchgruppen, med AFA-veteranerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson i spetsen, ut ett stort antal personer som skrivit anonyma kommentarer på nätet under förevändningen att de var ”näthatare”. Tidningen erhöll Föreningen grävande journalisters pris Guldspaden 2014 för bedriften.http://www.dagensmedia.se/medier/dagspress/researchgruppen-och-expressen-far-guldspade-for-avpixlingen-av-avpixlat-6089521

Ingen pixling när invandringskritiska ”näthatare” hängs ut med bild och namn av slaskpressen.

Ett par av den senaste tidens mer notabla exempel på mediers avpixling – där både namn och bild publicerades – gäller de nazister med påstådd anknytning till Nordiska motståndsrörelsen (NMR) som gripits misstänkta för sprängattentat mot en syndikalistisk lokal respektive asylanläggningar i Göteborgs-området, samt de personer som dömts skyldiga för mordet på 62-åriga Madeleine i Långshyttan.

De pixlingar TUs VD förordar tycks alltså vara påfallande selektiva. Detta beror som jag ser det på att personernas politiska åskådning – nationalsocialism – samt hudfärg – vit – enligt mainstream-medias kodex i de här aktuella fallen inte bör döljas utan tvärtom framhävas.

Ibland framförs argumentet, att det är att förfalla till konspirationsteorier att hävda att det finns en allmän tendens i etablerade media att pixla personporträtt av politiska skäl, till exempel i syfte att dölja den pixlades hudfärg. Pixling/avpixling kan skilja sig åt från tidning till tidning, heter det. Då blir naturligtvis frågan, varför i så fall TU går ut och gör sig till tolk för alla medlemsmedier och hävdar att VI dömer inte VI pixlar (mina versaler).

Är TUs VD Jeanette Gustafsdotter tillräckligt självkritisk?

”Vi är självkritiska. Vi måste bli ännu bättre på att förklara det vi gör”, skriver Jeanette Gustafsdotter i Länstidningen.  Så länge de gamla vanorna består och det pixlas bara när det passar de politiska syftemålen, kan jag dock tyvärr inte se att den pågående kampanjen bidrar nämnvärt till den målsättningen. Snarare alldeles tvärtom.

Täljepartiet gick i bräschen för Södertäljekringlorna

Så här kunde det se ut när kringelgummorna försålde sina bakverk vid Södertälje tågstation.

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna…

Det kan väl vara lämpligt att inleda denna lilla betraktelse kretsande kring en stadssymbol med ovanstående rader ur Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner.Södertälje blev allmänt känd som ”Kringelstaden” redan i början på 1800-talet. 1837 var 26 kringelförsäljare skattskrivna i staden i en befolkning på 1250 personer.https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4ljekringla

Kringelruljansen flöt på mycket bra de kommande 100 åren, då det strategiskt belägna Södertälje – som ligger mitt emellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren – var en omtyckt badortsstad med havsbad, ett antal övriga utom- och inomhusbad samt ett rikt florerande societetsliv omkring det idylliska grönområde som kallas Badparken.

Försäljningen av bakverken var dock inte alltid oproblematisk. De så kallade kringelgummorna utvecklade med tiden en tämligen aggressiv försäljningsstil och var inte alltid så noga med språk och hyfs. Detta ledde till att de under perioder var förbjudna att idka försäljning på stadens gator och torg.

Rockslagsmärke med Täljeparti-symbol. Samtliga färgfoton: Tommy Hansson

Nu har kommunstyrelsen, där denna bloggare är ersättare för SD, beslutat återlansera kringlan som symbol för den goda staden Södertälje i en brett upplagd marknadsföringskampanj.

Ett lyckat beslut, tycker jag, som vid KS-sammanträdet i går den 25 maj passade på att erinra närvarande mötesdeltagare om att det sedan länge avsomnade Täljepartiet (TÄP) under sin tid i fullmäktige 1994-98 gick i bräschen för Södertäljekringlan genom att bruka den som partisymbol.

Detta föranledde KS-ordföranden Boel Godner (S) att i dagens Länstidningen mer eller mindre ge TÄP skulden för att det sedan dess inte satsats kommunalt på en lansering av kringlan som kommunsymbol.http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.3907144-nu-blir-sodertalje-kringelstan-igen Litet dålig stil – tvärtom borde väl TÄP ges en eloge för att ha insett kringlans potential som Södertälje-symbol!

Häfte med Täljepartiets väl genomtänkta politiska program.

Men det är ju så det brukar vara med självtillräckliga sursossar – aldrig benägna att erkänna att andra partier kan ha gjort något bra och alltid redo att stjäla idéer från andra och hävda att det är deras egna. Som i fallet med Björn Borg-promenaden, som invigdes år 2000. Förslaget att namnge en gata efter stadens store son kom dock först från Ny demokrati och fortsatte drivas av Täljepartiet. Och typiskt nog fick Borg alltså endast en ”promenad” där folk brukar rasta sina hundar, inte en riktig gata.

Nu har därtill det lilla lokala Realistpartiets gruppledare Joakim Granberg kommit med ett förslag om att hylla Björn Borg med en staty i centrala Södertälje. En utmärkt idé – men också här var Täljepartiet först; vi tänkte oss en staty som komplement till en gata alternativt plats till Borgs ära.http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.3791327-forslag-hedra-bjorn-borg-med-en-staty

Tänkte passa på tillfället att här berätta litet om Täljepartiet, som var en avknoppning av Ny demokrati som satt i fullmäktige 1991-94 i enlighet med dåtidens treåriga mandatperioder. Vi var en handfull nydemokrater som tröttnade på det alltmer urartade moderpartiet och bildade Täljepartiet.

Något som inte var helt oproblematiskt – den rätt lyxiga partilokalen högst upp på den prestigefyllda adressen Storgatan 1, med bar och allt, ockuperades under stort mediauppbåd av några missnöjda nydemokrater. Det blev rättssak av det hela, och till slut kunde Svea hovrätt hösten 1995, ett år efter ockupationen, fastslå att vi hade haft rätten på vår sida när vi bildade det nya partiet.

Täljepartiet bestod noga taget av sex personer – er förtrogne, Håkan W. Jyde, Rikard Österman, Carl Gustaf Carpel, Margareta Gamma och Bo Widerberg och bedrev enligt förutsättningarna (två ordinarie KF-mandat och en ersättarplats) en mycket aktiv högerborgerlig oppositionspolitik i fullmäktige, nämnnder och genom otaliga debattinlägg och insändare i lokala media.

TÄP gav då och då ut den lilla skriften Kringlan.

Jag minns med glädje dessa fyra år, vilka såvitt jag minns i stora drag saknade tendenser till splittring i partiet – något ganska unikt i partisammanhang, skulle jag vilja hävda. Undantaget är Bo Widerberg, som lämnade partiet efter ett politiskt utspel av mig som han inte kunde förlika sig med.

När det blev dags för val 1998 ville Håkan och Rikard ta en paus från politiken, vilket ledde till att Täljepartiet upphörde vara aktivt (de återkom senare för en begränsad tid i Moderaterna). Nu framlidne Carl Gustaf Carpel blev gruppledare för Kristdemokraterna i Nykvarn (han satt själv på det enda KF-mandatet). Jag hade varit beredd att fortsätta i TÄP, men som ensam partiföreträdare fanns ju inte mycket att göra.

Tio år senare gjorde jag come-back i partipolitiken i Sverigedemokraterna och resten vet ni.

Glädjen stod högt i tak då vi i TÄP invaldes i fullmäktige 1994.

Till sist bör sägas att kringlan hela tiden funnits levande i Södertälje, kanske främst genom varuhuset Kringlan i stadens hjärta samt även Kringlaskolan. Själva bakverken tror jag man kan få tag på endast på Torekällberget – ”Södertäljes Skansen” – men vem som helst kan naturligtvis använda sig av ett gammalt recept på äkta Södertäljekringlor och sätta igång med bakningen!

Varför inte försöka med detta:http://www.matklubben.nu/recept/lanskapsbr%F6d_s%F6dermanland_s%F6dert%E4ljekringlor_13587.html#.V0bAUb7SqgY

Trumps triumftåg fortsätter trots rännstensvänsterns mobilisering

 Entusiastiska Trump-anhängare på välbesökt möte i Jacksonville Landing, Florida.

Nej, inte ens våldsamma mötesstörningar, där anhängare till extremvänsterkandidaten Bernie Sanders spelade en ledande roll, av ett planerat offentligt möte vid ett universitet i Chicago i delstaten Illinois kan hejda Donald Trumps framfart i de republikanska primärvalen i USA. http://www.latimes.com/politics/la-na-trump-protesters-20160312-story.html

Den så kallade lilla supertisdagen den 15 mars blev således en ny etapp i det ingalunda trumpna Trumpska triumftåget på vägen mot det hägrande presidentämbetet. ”The Donald” framstår nu för sina anhängare mer och mer som den amerikanska hjälten: https://www.youtube.com/watch?v=1IyYwG42Wo0&feature=youtu.be

Trumps mest betydelsefulla seger inträffade i Florida, där han tryckte ner hemmasonen Marco Rubio rejält i skoskaften. Något som föranledde den senare att kasta in handduken i kampen om den republikanska nomineringen. Det blev fyra segrar av fem möjliga för Trump, som vann i Flordida, Illinois, North Carolina och Missouri, medan Ohio-guvernören John Kasich enligt tipsen tog hem sin egen delstat.

 Vänsteranhängare störde ut Trumps möte i Chicago.

Hillary Clinton, som är föremål för en FBI-undersökning på grund av sin tveksamma hantering av sitt privata mejlkonto och i värsta fall riskerar ett fängelsestraff, slog Bernie Sanders i demokraternas primärval i samtliga fem delstater som stod på spel. Clinton sade i ett uttalande efter sin seger, med en passning till Trump, att det är bättre att bygga broar än barriärer.http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article3967425.ece

Till skillnad från Trump har Clinton även uttalat att muslimer är ”toleranta och fredliga och inte har något med terrorism att göra”. http://www.teaparty.org/hillary-clinton-muslims-peaceful-tolerant-nothing-whatsoever-terrorism-130494/

Trumps rivaler Ted Cruz och Marco Rubio tvekade inte att ta till det fula, men lätt genomskådade, knepet att skylla oroligheterna i Chicago på Trump själv. Det fick dem för många att framstå som svekfulla och trixande yrkespolitiker som kontrast mot Donald Trump, som aldrig sysslat med partipolitik tidigare. Fredrik Reinfeldt använde samma metod inför valet 2010: att sverigedemokrater misshandlas är förståeligt med tanke på partiets politik.

En fråga som alltmer hamnar i blickfånget är vem Trump skall utse som sin kandidat till posten som vicepresident ( så kallad running mate). Det visaste för den miljardstinne magnaten vore sannolikt att välja någon som har den politiska erfarenhet han själv saknar, exempelvis New Jersey-guvernören Chris Christie som var den första riktiga tungviktaren (i dubbel bemärkelse) som (efter sitt eget kampanjslut) ställde sig bakom Trumps kandidatur.

Andra tänkbara namn är förra Alaska-guvernören och vicepresident-kandidaten Sarah Palin, en favorit hos den högerkristet konservativa Tea Party-rörelsen, eller förre republikanske kandidaten, den pensionerade neurokirurgen Ben Carson, vilken dock i likhet med Trump saknar politisk erfarenhet.

 Ben Carson och Donald Trump tackar varandra för god match efter en republikansk valdebatt.

Föga oväntat är Hillary Clinton storfavorit hos svenska bedömare. Hon stöds av exempelvis moderata partiledaren Anna Kinberg Batra, förra sosseledaren Mona Sahlin och förra statsrådet Birgitta Ohlsson (L). I en undersökning i syfte att kartlägga svenska parlamentarikers sympatier i USA-valet, som gjorts av Dagens Nyheter, är Clinton den stora idolen, märkligt nog även hos tre sverigedemokrater (endast 100 av de 349 ledamöterna svarade på enkäten). http://www.dn.se/nyheter/usa-valet/trump-chanslos-om-svenska-politiker-far-bestamma/

Kanske dags för SDs inte helt okända medlemsutskott att agera…

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har dock uttalat förståelse för Trumps kandidatur, icke minst då USA-kandidatens användande av Sverige som avskräckande exempel då det gäller en överdimensionerad invandring. Jag hade inte heller väntat mig mindre av min partiledare:http://www.expressen.se/nyheter/akesson-ser-inget-positivt-med-eu/

Det finns även dem som ser likheter mellan Trumps folkliga framtoning och Åkesson och hävdar, att den europeiska så kallade högerpopulismen nu nått USA. Aftonbladets Wolfgang Hansson drar även med uttrycket ”drag under galoscherna” – som han hävdar att Trump har – indirekt en parallell mellan Trump och Ny demokratis kortvarige partiledare Ian Wachtmeister: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/wolfganghansson/article21923311.ab

Som nämndes inledningsvis tycks nu vänsterextremisterna i USA ha tagit efter extremvänstern här hemma i att störa ut manifestationer man ogillar med delvis våldsamma metoder. Vänsteranhängare och så kallade antirasister hos oss låter sig i sin tur inspireras av sina odemokratiska meningsfränder i USA och uppmanar nu kollegerna inom vänsterpatrasket att försöka hindra den så kallade Folkets demonstration att hålla en i laga ordning tillståndsgiven demonstration i Stockholm nu på lördag den 19 mars.

Den ärrade mötesstöraren Dror Feiler, före detta riksdagskandidat för V, skriver så följande på sin Facebook-sida: ”Vi bör göra detsamma i Stockholm den 19/3.Vi bör stoppa rasisterna att ta över våra gator och torg.” http://nyheteridag.se/gatuvanstern-mobiliserar-infor-folkets-demonstration-mathias-wag-folk-siktar-pa-en-stor-motdemonstration/

 Vanliga människor som kräver demokrati och S-MP-regeringens avgång är ”rasister” enligt rännstensvänstern.

När gatorna och torgen i Svea rike blev den oregerliga gatuvänsterns egendom är oklart för mig. Dock konstaterar jag att vänstern här hemma är lika klent begåvad å huvudets vägnar som sina kolleger i USA, då man tror att våldsamma mötesstörningar gynnar den egna saken. Trumps framgångar i gårdagens primärval talar sitt tydliga språk att det är precis tvärtom.

Två killar, en tjej – och en låt

Det händer ibland att jag vaknar med en låt ringande i öronen. I dag var en sådan dag, och låten i fråga var ”Helena” med musik av Ted Gärdestad och text av hans broder Kenneth. Fråga mig inte varför. Lyssna via länken ovan!

 Ett klassiskt skivomslag.

”Helena” fanns med på Teds sensationella debut-LP Undringar från 1972 med landsplågan ”Jag vill ha en egen måne” som huvudnummer. Ted Gärdestad var ett musikaliskt underbarn samt också i sin ungdom en mycket lovande tennisspelare, som konkurrerade med vännen Björn Borg om att vara bäst i Sverige i sin åldersklass. Inte nog därmed – killarna konkurrerade också om samma flicka.

”Helena” tillägnades således Helena Anliot, vilken i likhet med Gärdestad och Borg var född 1956. Det blev den senare som avgick med segern i dragkampen om sagda Helena, som han dejtade ett par år i början på 1970-talet. Både Ted och Björn blev med tiden involverade i rätt vidlyftiga kvinnoaffärer inklusive ett flertal äktenskap. Att Gärdestad hyste ömma känslor för Anliot är inte att ta fel på. Sångtexten inleds på följande sätt:

När jag ser dig, då slutar jag tänka
När jag hör dig, då hettar min kind
Kanske vill du, att jag ska få längta
När du försvinner, som en sommarvind

Ni känner nog, kära läsare, till det mesta om Ted Gärdestad och Björn Borg. Jag har träffat, eller kanske snarare stött ihop med, båda. Björn vid Badparkens tennisbanor i Södertälje 1969, Ted när vi båda medverkade i ett TV-program sommaren 1992 (jag intervjuades av Claes Malmberg om dödsstraff, Ted uppträdde tillsammans med Harpo och Orup).

De tre – Helena Anliot, Ted Gärdestad och Björn Borg – gick mycket olika levnadsbanor till mötes.

Efter genombrottet med ”Undringar” 1972 fortsatte Ted sin framgångsrika musikkarriär. Han deltog i Melodifestvalen fyra gånger och vann med ”Satellit” 1979. Vid Eurovision Song Contest i Israel samma år gick det dock inte så bra – det blev en sjuttondeplats med bara åtta poäng.

 Ted Gärdestad blev 41 år gammal.

I mitten på 1980-talet drabbades Ted av den mycket svåra psykiska sjukdomen schizofreni. Han valde att avsluta sitt liv genom att ställa sig framför ett tåg vid Sollentuna pendeltågsstation 1997. Ted Gärdestad var gift två gånger och hade utöver detta ett flertal andra förhållanden. Han efterlämnade en son och en dotter.

Den som vill kan läsa mer om Teds sjukdom här:

http://www.expressen.se/noje/teds-vag-mot-sjalvmord/

Samma år som Ted Gärdestad slog igenom som artist gjorde Björn Borg debut i Davis Cup mot Nya Zeeland i Båstad, blott 15 år gammal. Han slog i inledningsmatchen den rutinerade Onny Parun.

Alla gladdes åt påläggskalven Borgs fina debut i de större sammanhangen, men få trodde väl då att specerihandlarsonen från Kringelstan skulle bli en av tidernas tennisgiganter med bland annat fem titlar i Wimbledon, sex i Franska öppna och en Davis Cup-seger med Sverige 1975. 2000 utsågs han jämväl till 1900-talets främste svenske idrottsman, närmast före Ingemar Stenmark och Ingemar Johansson.

 Björn Borg: 1900-talets främste svenske idrottsman.

Det ledde till att han fick ett promenadstråk i hemstaden Södertälje uppkallat efter sig. Jag hade som politiker i först Ny demokrati och sedan Täljepartiet kämpat för just en sådan hedersbevisning (fast i litet större skala, en ”promenad” tycks mig i futtigaste laget), men först 2000 ansåg alltså de styrande sossepamparna att den kunde förverkligas. Och naturligtvis nämndes varken jag eller mina partier i sammanhanget.

That´s politics for you.

Här en kort resumé över Björn Borgs enastående idrottskarriär:

http://www.rf.se/Distrikt/StockholmsIdrottsforbund/OmStockholmsidrotten/StockholmsIdrottshistoriskaForening/Idrottshistoriskaartiklar/BjornBorg-Sodertaljesonensomblev1900-taletsbasteidrottsman/

Helena Anliot föddes i Svärdsjö i Dalarna men är numera bosatt i Nässjö. Hon rankades som Sverige-etta första gången 1975 och vann sammanlagt 16 svenska mästerskap i singel, dubbel och mixed.

 Helena Anliot blev bland annat Australien-bäst.

Främsta individuella meriten som proffsspelare var seger i australiensiska hardcourt-mästerskapen 1974, då hon spöade världsfemman Olga Morozova i finalen. Hon vann även en Stockholm Open-titel 1976 samt amerikanska grusmästerskapen i dubbel tillsammans med danskan Helle Sparre 1978. Något år därefter lade hon racketen på hyllan. Senare har hon sagt att hon lade av med topptennisen för tidigt.

Anliot flyttade sedan till Australien där hon arbetade som tennistränare. Hon har även varit gift och fått barn. I början av 1990-talet drabbades Helena av hälsoproblem som tolkades såsom amalgamförgiftning, överkänslighet mot elektricitet samt fibromyalgi. Hennes sjukdomshistoria kan studeras via denna länk:

http://www.amalgamskadefonden.se/Till_slut_forstod_Helena_Anliot_.shtml

Helena Anliot är numera verksam som konstnärinna och personlig assistent. Genom Ted Gärdestads sång ”Helena” är hon garanterad en plats i evigheten.

En nordisk jämförelse: inställningen till systemkritiska partier och en skrämmande framtid

Sverigedemokraterna (SD) blir största parti i Nyheter Idag/Sentios oktobermätning med 25,0 procent. Det är visserligen en tillbakagång med 1,5 procentenheter jämfört med Sentios septembermätning men befäster likväl SDs topposition i svensk politik. Resultatet innebär nära nog en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent. Samtidigt noteras med 23,1 procent Socialdemokraterna för sitt sämsta resultat någonsin hos Sentio, medan Kristdemokraterna lyckas skrapa ihop blygsamma 1,9 procent. Feministiskt initiativ får 3,4 procent.

Mer om Sentio-mätningen i Nyheter Idag här:

http://nyheteridag.se/sentio-oktober-sd-fortsatt-storsta-parti-nytt-bottenrekord-for-s/

Kristdemokraternas beslut att lämna Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan allianspartierna och regeringsvänstern ställer svensk partipolitik på sin spets. Om DÖ helt skulle gå i stöpet kan ett extraval stå för dörren och SD mycket väl tillskansa sig positionen som landets största parti. DÖ var helt och hållet ett resultat av de så kallade sjuklöverpartiernas låsning vid synen på SD som mörksens hantlangare par preference.

En naturlig frågeställning är då, varför de etablerade partierna så till den grad målat in sig i ett hörn när det gäller SD. Att ha något som helst att göra med landets i vissa mätningar största parti uppfattas närmast som högmålsbrott värre än något annat. För att besvara frågeställningen kan det vara lärorikt att studera förhållandet i våra tre nordiska grannländer, där det i varje land finns partier – låt oss kalla dessa systemkritiska partier – som är jämförbara med SD.

Danmark. I Danmark finns det nordiska parti som kanske mest liknar Sverigedemokraterna: restriktiv immigrationspolitik, EU-motstånd, islamkritik och en stram kriminalpolitik. Dansk folkeparti (DF) har dock en helt annan bakgrund än SD med sina rötter i det populistiskt liberala Fremskridtspartiet, som grundades av den minst sagt kontroversielle juristen Mogens Glistrup (1926-2008) 1972. Partiet gjorde succé i valet till folketinget 1973.

Glistrup, född i Rönne på Bornholm, torde vara mest bekant för sitt yttrande om sin syn på Danmarks försvar. Det borde i Glistrups vision bestå av en telefonsvarare med budskapet ”Vi ger oss” på ryska. Han menade också att skattesmitare kunde jämföras med frihetskämpar. Själv satt Glistrup i fängelse för skattebrott 1983-85. Under senare år drev Glistrup en aktiv kampanj mot islam och skrev en voluminös bok i ämnet.

 Pia Kjaersgaard och Mogens Glistrup.

Glistrup var i flera omgångar utesluten ur sitt eget parti och efterträddes som partiledare av Pia Kjaersgaard, född 1947. Hon ledde 1995 en utbrytning som ledde till bildandet av av Dansk folkeparti. Sitt bästa val hittills gjorde DF i valet till Europaparlamentet 2014 med 26,6 procent. I valet till folketinget 2015 blev det 21,1 procent och 37 av parlamentets 179 mandat. Då hade Kristian Thulesen Dahl efterträtt Kjaersgaard som partiledare. Regeringsbildande (minoritets)parti blev borgerligt liberala Venstre och ny statsminister Lars Lökke Rasmussen.

Här går det att läsa mer om Mogens Glistrup och hans relation till sin efterträdare:

http://www.dr.dk/nyheder/indland/kjaersgaard-om-magtkamp-med-glistrup-han-havde-ingen-respekt-mig

Det faktum att Pia Kjaaegaard valdes till talman i folketinget är illustrativt för den respekt och det inflytande partiet numera åtnjuter i dansk politik. Någon beröringsskräck, som med SD i Sverige, råder inte när det gäller de andra danska partiernas syn på DF.

Norge. Ungefär samtidigt som Mogens Glistrup fick sitt genomslag i dansk politik framträdde i Norge Anders Lange (1904-74), en småbrukare med examen som skogstekniker vilken i många år varit verksam som plantskoleledare i Argentina. Efter kriget blev han redaktör för Hundeavisen och därefter för Anders Langes Avis.

1973 bildade han Anders Langes parti (ALP), som i likhet med danska Fremskridtspartiet stod för klassiskt liberala värderingar och motsatte sig höga skatter, statliga interventioner, byråkrati och förmynderi. I likhet med Glistrups parti hade Anders Langes parti en utpräglat populistisk framtoning. Partiet nådde 5 procent av rösterna i valet till stortinget 1973, vilket gav fyra av 169 mandat.

Lange avled i oktober 1974 och efterträddes av professorn i neurologi Arve Johannes Lönnum (1911-88), som i sin tur 1978 lämnade över partiledningen till englandsutbildade Carl I. Hagen, född 1944. Året innan hade partiet bytt namn till Fremskrittspartiet. Hagen, som bland annat kallats ”Norges förste postmoderne politiker”, var partiledare i närmare 30 år innan han 2006 efterträddes av Siv Jensen, född 1969. Hagen var vice stortingspresident (förste vice talman) 2005-09. Han har tilldelats den svenska tidskriften Contras frihetspris.

 Carl I. Hagen: belönad med Contras frihetspris.

Carl I. Hagen har sagt sig vara i princip för fri invandring, men att detta inte går att realisera med bibehållen socialstat. Nyligen uttalade han i norsk press att medelhavsflyktingarna borde skickas tillbaka till sina hemländer:

http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/politikk/Carl-I-Hagen-vil-sende-alle-batflyktninger-i-retur-8131466.html

Fremskrittspartiet var liksom Sverigedemokraterna länge, med stämpeln ”främlingsfientligt”, ute i den politiska kylan i Norge trots en rad stora valframgångar men blev efter stortingsvalet 2013 och valresultatet 16,3 procent regeringsbärande jämte det större Höyre, vilket i likhet med svenska Moderaterna genomgått en kraftig vänstervridning under senare år. Fremskrittspartiet liknar med sin ekonomiska liberalism och invandringskritik mer avsomnade Ny demokrati än SD. Höyres Erna Solberg blev statsminister och fremskrittsledaren Siv Jensen finansminister.

Finland. Det är i Sveriges före detta ”östra rikshalva” Finland vi återfinner Nordens första så kallade populistiska parti, nämligen Finlands landsbygdsparti med Veikko Vennamo (1913-97) som karismatisk ledargestalt. Partiet hette först Småbondepartiet och bildades som en utbrytning ur president Urho Kekkonens statsbärande parti Agrarförbundet 1959. Nuvarande Sannfinländarna är i sin tur en avknoppning ur landsbygdspartiet.

Karelenfödde Vennamo, som fram till 1938 bar efternamnet Fennander, var 1954-56 andre finansminister i Kekkonens regering men kom därefter på kollisionskurs med den maktfullkomlige Kekkonen och bildade då Småbondepartiet vilket 1966 namnändrade till Finlands landsbygdsparti. Samma år fick partiet i form av tullrådet Veikko Vennamo sin första riksdagsrepresentant. Vid valet 1970 erhöll partiet 1o,5 procent av rösterna och 18 mandat i parlamentet. Därefter kom en svårartad partisplittring, något som ledde till att det föga framgångsrika utbrytarpartiet Enhetspartiet för Finlands folk bildades.

I början på 1980-talet gjorde dock landsbygdspartiet come-back i stor stil och intogs, efter 9,7 procent av rösterna, i Finlands regering. Partiet leddes då sedan 1979 av Veikkos son Pekka Vennamo, född 1944, som var regeringsminister i två omgångar: andre finansminister 1983-87 samt trafikminister 1987-89. Därefter gick det utför för partiet, som gick i konkurs 1995 och upplöstes formellt 2003.

     

Veikko Vennamo (överst) och Timo Soini.

Det var alltså ur Finlands landsbygdsparti som Sannfinländarna bildades 1995 med den 1945 födde Raimo Vistbacka, som varit transportminister representerande landsbygdspartiet 1989-90, som förste partiledare 1995-97. Efter honom kom Timo Soini, vilken i valet 2011 förde partiet till sensationella 19,05 procent och 39 mandat i riksdagen.

En svensk vänsterpublikation har skrivit så här om förhållandet mellan Finlands landsbygdsparti och Sannfinländarna:

http://www.dagensarena.se/opinion/hogerpopulismen-drar-in-over-finland/

Det var dock inte förrän 2015 Sannfinländarna nådde landets regering, där Soini tog plats som utrikesminister. Sannfinländarna, ibland benämnda Purfinnarna, liknar på många sätt Sverigedemokraterna med en socialkonservativ ideologi, centristisk ekonomi, försvarsvänlighet, immigrationskritik och EU-skepsis.

Det 1988 bildade Sverigedemokraterna var sist av de nordiska ”systerpartierna” att inväljas i landets parlament, vilket skedde 2010 med 5,7 procent av rösterna. Två av de närstående partierna i dag befinner sig i regeringsställning – Fremskrittspartiet i Norge och Sannfinländarna i Finland – under det att Dansk folkeparti är en förutsättning för Venstres regeringsbildning.

Den naturliga frågan blir då när SD kommer att nå lika stort inflytande i Sverige som ovan beskrivna, systemkritiska nordiska partier förfogar över i våra tre nordiska grannländer. Frågan är öppen, men hittills har de så kallade sjuklöverpartierna haft en benhårt avvisande attityd och betraktar SD som ett pestsmittat parti. Det huvudsakliga skälet härtill är, att i inget annat land i Europa är den ängsligt emotionella kopplingen till nära nog gränslös invandring lika stor som i Sverige. Envar som på minsta sätt kritiserar den förda immigrationspolitiken  blir marginaliserad och utsätts i värsta fall för anklagelser om ”rasism”, ”fascism” eller ”nazism”.

Inte ens den pågående massinvasionen av migranter från Syrien och andra länder – det är en illa dold hemlighet att sannolikt bara en minoritet av de invällande (mestadels män i vapenför ålder) kommer från Syrien – har hittills fått minoritetsregeringen Löfven att byta fot till en mer realistisk inställning. Massinvandringen betraktas som en moralisk skyldighet som världsförbättrarlandet Sverige enligt gängse inställning MÅSTE upprätthålla, även om det skulle innebära att tälten i närområdets flyktingläger får bytas ut mot tält i Sverige.

Så är i alla fall inställningen nu bland samtliga sju etablerade partier. Några direkta tecken på att den attityden kommer att förändras i en snar framtid kan hittills inte förmärkas, men jag vill inte utesluta att den kommer att göra det om smärtgränsen en gång nås. Alternativet är välfärdssamhällets kollaps och Sveriges upplösning som land som vi känner det.

Sverige kan sålunda i värsta fall bli det första land i världen där två sammanhängande omskrivna dystopier faktiskt kan komma att förverkligas: ett reellt folkombyte där etniska svenskar kommer att vara i minoritet, samt föreställningen om ett Eurabia där islam helt tagit över till följd av ohejdad immigration och hög nativitet. Medan våra nordiska grannländer kämpar för att undgå en sådan framtid genom att på olika sätt söka motverka massinvandringen, bjuder Sverige inget som helst motstånd.

Om Eurabia handlar videon som kan nås via denna länk:

Om den förhandenvarande utvecklingen rullar på kan Eurabia dessutom vara ett faktum i Sverige långt före det ofta nämnda årtalet 2050.