Tidigare ”rasistisk” (SD-) politik numera högsta klokskap

 Sverige och Europa är drabbat av tidernas mest omfattande flyktinginvällning.

På kommunstyrelsens föredragningslista finns en stående punkt som benämns ”Aktuella uppgifter om flyktingmottagning”. Den mycket kompetente tjänstemannen Johan Ward brukar då informera om aktuell statistik i riket, länet och inte minst Södertälje kommun.

Vid KS-sammanträdet den 29 januari framgick att per den 16 januari fanns totalt 1677 asylsökare i Södertälje kommun varav 726 från Syrien. Av 904 flyktingar kom 717 från samma land. Endast tre ensamkommande barn/ungdomar hade dittills under januari anlänt till kommunen.

Om vi uppfattat saken rätt är trenden med hitkommande människor så här långt avtagande. Av Wards presentation framgick också att regeringen numera tillämpar restriktioner som hade varit otänkbara för bara ett halvår sedan, till exempel tidsbegränsade uppehållstillstånd, begränsad rätt till anhöriginvandring och mer frekventa ID-kontroller.   

Enligt inrikesminister Anders Ygeman (S) är det också meningen att så många som omkring 80 000 människor, vilka enligt lag inte har rätt att vistas i landet, skall skickas tillbaka under de närmaste åren. Hur detta rent praktiskt skall gå till är dock oklart, om det alls är genomförbart.

Det är intresseväckande att studera de flesta av de så kallade sjuklöverpartiernas radikalt ändrade förhållningssätt i flykting – och asylfrågorna. Åsikter och åtgärder som för några månader sedan stämplades som svårartat ”rasistiska” och ännu värre anses nu tydligen vara den högsta formen av klokskap i rådande prekära läge.

 1989 ansåg S-regeringen Ingvar Carlsson att det var nödvändigt att skärpa flyktingpolitiken genom ”Luciabeslutet”.

Embryot till nuvarande krisläge står att söka i ett riksdagsbeslut från 1975, som fastslog att Sverige skulle vara ett mångkulturellt samhälle. Personer i Sverige med utländsk bakgrund skulle inte förständigas att assimilera sig i det svenska samhället, som den dittills förda politiken förutsatte. I stället skulle de själva få välja om de önskade bihålla sin etniska egenart eller ”bli svenskar”.

Med Jugoslaviens upplösning med åtföljande komplikationer följde strömmar av flyktingar som de styrande Socialdemokraterna med Ingvar Carlsson som statsminister fann ohanterliga, trots att numerären på den tiden var avsevärt mindre än i dag. Den 13 december 1989 fattades därför det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket endast immigranter vilka omfattades av FNs flyktingkonventioner – benämnda ”kvotflyktingar” – skulle tillåtas komma in i Sverige.

Den borgerliga Bildt-regeringen rev upp detta beslut 1991, därtill pressad av dåvarande folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg som hotade spräcka regeringen om inte Luciabeslutet revs upp och en ”generös flyktingpolitik” infördes. Följden blev en ständigt ökande flyktingström från Balkan, enkannerligen i form av kosovoalbaner, vilket skapade problem och sociala/etniska spänningar i samhället.

När alliansregeringen Reinfeldt trädde till 2006 inleddes på sentimentala och irrationella grunder en veritabel svängdörrspolitik vad avser immigrationen, en politik som accentuerades genom det ödesdigra beslutet att låta alla flyktingar från krigets Syrien per automatik få permanent uppehållstillstånd (PUT) parallellt med ett lavinartat inflöde av så kallade ensamkommande flyktingbarn. Statsminister Fredrik Reinfeldt manade oss att ”öppna våra hjärtan” för alla som ville komma in.

Problemet var givetvis att det var i praktiken omöjligt att kontrollera varifrån personer – till helt övervägande delen män – som hävdade att de var flyktingar från Syrien i verkligheten kom från. Detta på grund av att dessa asylsökande i nio fall av tio gjort sig av med alla identitetsbevis före ankomsten till vårt land. Några ansträngningar att kontrollera åldrarna på inkommande ”flyktingbarn” har heller inte gjorts.

 Knivmord på asylboenden är en ny brottskategori i Sverige – en följd av Reinfeldts beryktade ”öppna era hjärtan”-politik.

Vi sverigedemokrater tycker naturligtvis det är välgörande att såväl de regeringsbärande partierna som den borgerliga oppositionen insett allvaret i de problem en alltmer ohanterlig massinvandring skapar. Finns det inga jobb, bostäder och utbildningsmöjligheter saknas också förutsättningar för en någorlunda dräglig tillvaro.

Följder av en överdimensionerad immigration är vidare kriminalitet, sysslolöshet och bidragsberoende, något som sliter hårt på våra samhällsresurser. SD välkomnar som sagt de sju övriga riksdagspartiernas omorientering. Samtidigt kan vårt parti inte undgå att konstatera, att det vi förespråkat under en lång följd av år nu tydligen med expressfart ska genomföras av övriga partier.

Risken finns att det då blir både ”fort och fel”, som ett av KS-ordföranden Boel Godners (S) favorituttryck lyder. Vi antar dock att det beprövade talesättet ”bättre sent än aldrig” är tillämpbart även här. Låt oss dock påpeka, att om övriga partier långt tidigare hakat på SD-politiken så hade aldrig det nu uppkomna krisläget behövt uppstå. Okontrollerad massinvandring är aldrig bra för ett samhälle oavsett om det råder krig ute i världen eller ej.

Vi har ingenting emot att de övriga partierna lånar hejvilt ur SDs åtgärdsförråd. Synd bara att samma partier väntat så länge att det möjligen är för sent att lappa ihop en del av det som blivit trasigt i vårt samhälle.

 KS-ordföranden Boel Godner (S) menar i sina uppriktiga stunder att Södertälje inte klarar att ta emot fler flyktingar.

Ett litet erkännande om varifrån man hämtat den nya, mer realistiska politiken hade slutligen kanske också varit på sin plats. Som det brukar heta: äras den som äras bör!

Ovanstående text är en utökad version av ett debattinlägg undertecknat av Tommy Hansson och Beata Kuniewicz, ersättare respektive ledamot i kommunstyrelsen i Södertälje, som var infört i Länstidningen i Södertälje den 19 februari 2016.

Fullblodsnarcissisten Reinfeldt lämnar Sverige åt sitt öde

 Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.

Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.

Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.

Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.

1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.

Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur  partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.

1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.

I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.

Reinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.

Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood  som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.

Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:

Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus,  hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.

I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.

John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.

Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.

När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.

I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.

 Radarparet Sahlin och Reinfeldt.

Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.

Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.

 Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be

Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.

Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.

Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.

Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”

Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.

Se mer i ämnet här:

http://www.dn.se/valet-2014/borg-och-reinfeldt-overger-parti-i-kris/

 Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.

Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten  Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering  och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.

För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:

En svag regering kommer att uträtta mindre  än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.

Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.

Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:

 

 

 

 

Adjö, Reinfeldt – välkommen tillbaka, Holmberg…

 

SD är otäckt många. Hur tusan tänker folk?

Så twittrade infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd sedan det stått klart att SD gjort ett mycket bra EP-val i Enhörna kommundel, där hon själv bor. Enhörna tillhör traditionellt SDs starkaste fästen i Södertälje kommun och var här större än de så kallade Nya Moderaterna. I hela kommunen fick SD 10,2 procent mot 11,8 för M..

 Elmsäter-Svärd oroar sig för opinionsläget i Enhörna.

Jag vet precis hur folk – inklusive mig själv – tänker, Catharina (sorry om det låter förmätet). För att göra det riktigt enkelt för dig att förstå har jag gjort nedanstående uppställning:

1. Vi är hjärtinnerligt trötta på detaljstyrningen från Bryssel.

2. Vi är lika trötta på att nästan snubbla över östeuropeiska tiggare i varje gathörn, tiggare som sitter där på grund av EUs ”fria rörlighet”.

3. Många av oss anser dessutom att era ”Nya Moderater” svikit alla traditionella ideal från och med Arvid Lindman till och med Bo Lundgren.

Reinfeldt har förvandlat Moderaterna, tidigare Högerpartiet, till ett hållningslöst röstoptimeringsparti som bland annat låtit försvaret förfalla och öppnat slussportarna för en massinvandring vi helt enkelt inte klarar av. Ett parti där det är helt i sin ordning att regeringsministrar som du själv går armkrok med extremvänsterns våldsverkare, som i Kärrtorp, eller tjoar runt på HBTQ-tillställningar.

Jag tror att du finner dina svar där. Så tänker i alla fall jag och, därom är jag övertygad, många med mig. Jag förutspår att SD kommer att ha sprungit om M redan till valet 2018, i varje fall definitivt i höjd med 2022 om ni fortsätter som förut (och kanske i annat fall också).

Läs gärna denna artikel i vilken en expert siar om ett kanonval för SD i höstens val:

http://www.expressen.se/kvallsposten/experten-sd-kan-gora-ett-kanonval-i-host/

 De moderata valaffischerna inför höstens val är redan klara…

Vad jag inte riktigt förstår är att du, Catharina, som satt i fullmäktige samt bildningsnämnden med mig i Södertälje kommun på 1990-talet och som jag vet inte är helt främmande för konservativa ideal, tydligen finner dig väl till rätta i Reinfeldts bedrövliga moderatparti.

Ja, bortsett då från det uppenbara – att det är där du gjort karriär och har ditt levebröd. Men rent ideologiskt? Det måste kännas rätt smärtsamt. Det är förstås din ensak ”hur tusan” du tänker och resonerar, men nu har jag i alla fall försökt förklara hur ”folk” tänker.

Valet i höst kommer med all sannolikhet att bli Fredrik Reinfeldts sista strid som statsminister och moderatledare. Kanske svarar M-partiet för en aktningsvärd återhämtning, kanske (och mest troligt) inte. I värsta fall fortsätter kräftgången, och partiet kommer då av allt att döma att inom en icke alltför avlägsen framtid  vara tillbaka på de opinionssiffror som Yngve Holmberg hade att brottas med på 1960-talet.

Alltså runt 10 procent. Det är i så fall fullständigt välförtjänt. Men jag kan inte låta bli att lida en smula med alla partiveteraner som tvingas se sitt kära parti sjangsera så till den grad.

Smarte – och korkade – Reinfeldt

Smart eller korkad? Kanske både-och?

I går roade jag mig med att titta på TV4-duellen – om man i sammanhanget får använda ett så pretentiöst ord – mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin. Den som bespetsat sig på en jämn tillställning med potential för Sahlin att påbörja en vändning av den rödgröna kartellens katastrofsiffror blev emellertid grymt besviken.

Nej, någon ”duell” var det aldrig tal om. Det var som om folkliga Mona hade kastat kulvapnet och i stället lagt sig till med en korkpistol, alltmedan Fredrik pangade in träff på träff mot en alltmer sargad oppositionsledare. Alla hennes försök att framställa situationen i Sverige under den borgerliga alliansens ledning som en katastrof föll platt till marken när Fredrik spände sina mörkbruna klot till ögon i Mona. En improviserad opinionsmätning efteråt gav mycket riktigt Reinfeldt segern med 69 procent mot 25 (tror jag det var).

Jag måste erkänna att jag är rätt förbluffad över vindkantringen  till de borgerligas förmån. För något år sedan talade ju opinionsmätningarna för en överväldigande röd-grön seger, alltmedan alliansen knogade på i en till synes ändlös uppförsbacke. Allt den senare gjorde tycktes förvandlas till grus och aska – det var arbetslösheten, det var sjukförsäkringarna, det var fan och hans moster: allt fick Reinfeldt och alliansen skulden för.

Nu har vinden emellertid vänt, och jag är  övertygad om att detta inte har några politiska orsaker. Saken är helt enkelt den att Socialdemokraterna har ”begåvats” med så urusla ledare att det saknar samtidshistoriskt motstycke. Mona Sahlin, som inte ens kan hålla ordning på sin egen privatekonomi och ständigt tycks invecklas i en mängd ”affärer” till följd av bristande omdöme, skulle inte duga som kommunstyrelsens ordförande i en ordinär svensk kommun och naturligtvis än mindre som statsminister. Tomas Östros, som ständigt går upp i limningen över minsta felplacerade kommatecken i finansminister Anders Borgs budget, skulle ha svårt att hävda sig som mattelärare i ett vanligt svenskt klassrum.

Östros hade följaktligen inte större lycka än Mona Sahlin när det gällde att  i den efterföljande diskussionen med Borg måla upp den nattsvartast tänkbara bild av svensk ekonomi utan var snarast som en lekboll i händerna på finansministern, som ju faktiskt är något av en internationell auktoritet när det gäller nationalekonomi (det har jag i alla fall fått för mig, rätta mig om jag har fel!).

Nu tror läsaren kanske att jag har gått och blivit en okritisk beundrare av alliansregeringen, men så är mycket långt ifrån fallet. Den innehåller således fler namn än Reinfeldt och Borg, namn som långt ifrån är några genier men ändå tycks fungera bra i sällskapet. Reinfeldt är för mig  för alltid den moderatledare som skamlöst utplånat varje uns av konservativt idéarv i det parti jag en gång (på 70-talet) var medlem i. Reinfeldts, Borgs och Schlingmanns så kallade nya moderater är ett extremt pragmatiskt parti vars ideologiska säck fylls med det innehåll som dagspolitikens växlingar och/eller partiledningens magkänsla bjuder.

Sanningen att säga avskyr jag ”nya moderaterna”. Men jag tvingas samtidigt konstatera att konceptet i fråga varit osannolikt framgångsrikt när det gäller att attrahera väljarkategorier som tidigare var helt ogripbara för det parti, som traditionellt stått längst till höger i svensk politik. Sahlin envisades med att i TV-debatten påstå att bakom nymodigheterna under Reinfeldt återfinns i själva verket ”samma gamla högerparti” som förr. Det är en beklämmande felaktig tolkning av M-framgångarna, och ju förr Sahlin och hennes medsossar behagar inse det, desto snabbare har de förutsättningar att påbörja sin egen rehabilitering.

Reinfeldts farfars farfar, ”zulukaffrern”, ”kannibalen” med mera, John Hood.

Ty nya moderaterna ÄR nya. De har bland annat valt att gå ut som ”Sveriges enda arbetarparti”, något som tveklöst retar gallfeber på den samlade vänstern. Men sanningen är att (M) varit så framgångsrikt när det gäller att sälja in sitt nya partikoncept att folk i allmänhet – och icke minst just ”arbetare”, hur detta begrepp nu skall definieras –  inte har några som helst svårigheter att acceptera det. Moderaterna och alliansen inger helt enkelt ett överlägset större förtroende än klåparna inom socialdemokratin!

Jag har ovan troligen framställt Fredrik Reinfeldt som något av ett politiskt geni, och något ligger det väl däri trots att konkurrensen är skral. I ett annat avseende vill jag dock beteckna honom som osedvanligt korkad, och det gäller synen på uppstickaren nummer ett i svensk politik, Sverigedemokraterna.  Här har Reinfeldt föga vettigare saker att säga än de grundskoleelever jag träffade i Hovsjöskolan tidigare i veckan.

Så här citerades exempelvis vår statsminister i Aftonbladet 10/9 på frågan om han föredrar Lars Ohly eller Jimmie Åkesson:

Lars Ohly. Jag själv är en produkt, några generationer tillbaka, av en amerikansk färgad cirkusperson som hade en affär med en lettisk barnflicka. Med alla definitioner av hur Jimmie Åkesson ser på samhället skulle jag inte få vara i Sverige.

Menar karln på fullt allvar att Sverigedemokraternas politik består i att avhysa alla personer med utländskt påbrå ur riket? Det vore ju dekorativt om Reinfeldt åtminstone gjorde ett någorlunda seriöst försök att sätta sig in i SDs politik. Då skulle han naturligtvis finna, att de enda utlänningar SD vill skicka ut ur Sverige är sådana som uppehåller sig här illegalt samt grova kriminella utan svenskt medborgarskap. Att statsministerns farfars farfar var en afroamerikansk cirkusartist vid namn John Hood saknar givetvis all relevans i sammanhanget.

Med samma typ av argumentation, tillämpad på Lars Ohly, kunde Reinfeldt lika gärna säga att med dennes kommunistiska föregångare vid makten skulle den borgerliga icke-socialisten Reinfeldt förpassas till Sibirien för att sluta sina dagar i ett sovjetiskt slavarbetsläger. Eller kanske få ett nackskott i källaren till något stinkande KGB-fängelse. Men det gör han alltså inte. Vän av ordning frågar sig varför.

Trots att jag här tagit heder och ära av sossarna så är jag ändå inte hundraprocentigt övertygad om att valet den 19 september blir en promenadseger för de borgerliga. Vänsterkartellen har nämligen ett trumfkort, och det stavas Maria Wetterstrand. Hon går hem i stugorna minst lika väl som en av hennes språkrörsföreträdare (MP) Åsa Domeij – som på sin tid betraktades som kvintessensen av begreppet ”svärmorsdröm” – och har den oskattbara förmågan att charma brallorna av i vanliga fall bitska och griniga intervjuare. Miljöpartiets opinionssiffror är dock inte vad de varit.

Så osvuret är trots allt bäst. Låt oss inte sälja björnen förrän skinnet är upphängt, eller hur det nu var gamle centerräven Gunnar Hedlund uttryckte saken.