När de säger en sak menar de egentligen något helt annat…

Politiker, tjänstemän, författare och komiker med flera använder sig ofta av det semantiska greppet att säga en sak och egentligen mena en annan. Nedan följer tolv aktuella exempel.

Stefan Löfven besöker militären på Gotland: ”Det kommer att göra väldigt ont att angripa vårt territorium.”

”Vi kan som bekant inte redovisa offentligt hur Sverige röstar i en sluten omröstning.” (Utrikesminister Margot Wallström,S). Vad hon egentligen menar: Vi är för fega för att erkänna att vi röstade in Saudiarabien i FNs kvinnokommission och mörkar i ren självbevarelsedrift.

”Vi står inför stora utmaningar.” (Random politiker). Vad de egentligen menar: Vi har helt olösliga problem.

”Invandringen till Sverige är ekonomiskt lönsam och det råder konsensus om det.” (Förre statsministern Fredrik Reinfeldt, M). Vad han egentligen menar: Jag har inte en susning om vad jag pratar om men skulle tappa all trovärdighet om jag erkände det.

”Skicka inte nyanlända till Malmö.” (Karin Stjernfeldt Jammeh, KS-ordförande i Malmö, S). Vad hon egentligen menar: Malmö är på väg att gå under och SD har haft rätt hela tiden om massinvandringens konsekvenser.

Martin Valfridsson: ”Kriminalisera tiggeriet.”

”Som vi pratar om så finns det grov kriminalitet i närheten av de här utsatta. Genom att förbjuda tiggeriet tror jag att man får betydligt bättre redskap från svensk sida att komma åt detta.” (Martin Valfridsson, före detta nationell samordnare för utsatta EU-medborgare och motståndare till kriminalisering av tiggeriet). Vad han egentligen menar: SD har haft rätt hela tiden om den organiserade tiggeriet.

”Med en bra sådan lagstiftning skulle vi lösa många problem. I princip alla IS-återvändare skulle kunna lagföras.” (Johan Hedin, rättspolitisk talesperson, C). Vad han egentligen menar: SD har haft rätt hela tiden om att samröre med Islamiska staten bör kriminaliseras.

”I don´t want to talk or think about it in this way.” (Boel Godner, KS-ordförande i Södertälje, S, när den amerikanske journalisten Tim Pool frågade henne om det finns en koppling mellan ökad kriminalitet och invandring). Vad hon egentligen menar: Det här är så pinsamt för mig och mitt parti att jag sticker huvudet i sanden.

Ann Linde: ”Vi måste följa iransk lag.”

”Det är ingenting jag tycker om. Men det är lag i Iran på att kvinnor måste bära slöja.” (Ann Linde, handelsminister, S). Vad hon egentligen menar: Vi var för fega för att vägra bära slöja under handelsdelegations-besöket i Iran och nu måste jag försöka slingra mig ur det här på något sätt.

”Så länge högerextrema krafter närvarar på mässan kan inte vi göra det.” (Ett hundratal författare, varav de flesta helt okända och många öppet rasistiska och våldsförhärligande, motiverar sin bojkott av Bokmässan i Göteborg i september därför att Nya Tider tillåts medverka). Vad de egentligen menar: Vi skiter väl i yttrandefriheten, den politiska korrektheten och imagen som godhetsapostlar är betydligt viktigare.

”Vi vill skicka en signal till alla som har någon tanke på att angripa vårt territorium, att det kommer att göra väldigt ont.” (Statsminister Stefan Löfven, S, bryter en lans för det militära försvaret under ett Gotlands-besök). Vad han egentligen menar: Jag gör väl ett tappert försök att dölja att försvaret bara får småsmulor i vårt budgetförslag.

En fotboja av det här slaget skulle kanske kunna vara effektiv för att begränsa säkerhetsriskers verksamhet i enlighet med Fridolins förslag…

”Fotboja är en möjlighet för de individer där vi har olika typer av information och är oroliga för hur vi ska hantera en avvikandesituation.” (Skolminister Gustav Fridolin, MP, om terrorbekämpning). Vad han egentligen menar: Okej då, jag lägger ett hyfsat tandlöst förslag så är det väl alltid någon som går på att vi menar allvar.

”Var inte rädda.” (Bajsrunkarkomikern Henrik Schyffert, dumvänster, menar att allt är jättetryggt i Sverige). Vad han egentligen menar: Skaffa er en jättelön och lyxbostad i ett överklassområde som jag så behöver ni inte vara rädda, era dumma djävlar.

Wallström – en av årets mest prominenta antisemiter

Margot Wallström tilldelas den ”palestinska” orden Star of Jerusalem ur Mahmoud Abbas hand vid sitt besök i Ramallah i december 2016.

Nu får utrikesminister Margot Wallström internationellt erkännande för sina insatser: hon har av Simon Wiesenthal Center i hård konkurrens tilldelats åttonde plats på centrets lista över 2016 års mest spektakulära antisemitiska och antiisraeliska utspel. http://nyheteridag.se/margot-wallstrom-pa-attondeplats-wiesenthals-antisemitlista-for-2016-ar-har/

Man kan nog säga att Wallström jobbat ihop till placeringen. Den omedelbara anledningen till uppmärksammandet är, att den svenska utrikesministern genom att anklaga Israel för ”utomrättsliga avrättningar” bryr sig mer om förövarna än offren för den palestinaarabiska terrorn i Mellanösterns enda demokrati.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-vill-utreda-utomrattsligt-dodande

Margot Wallström var dock tidigt ute i det antiisraeliska spåret genom att, redan kort efter den rödgröna ministärens tillträde hösten 2014, tillsammans med statsminister Stefan Löfven välkomna den Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas till Sverige; i samband med besöket gick Sverige officiellt ut och erkände ”Palestina” – ett ”land” som inte finns och aldrig funnits i historien – diplomatiskt. Samtidigt kungjorde en strålande glad Wallström att Mahmouds dubiösa myndighet skulle få 1,5 miljarder årligen i svenskt bistånd. Israelerna var måttligt roade.

Israels ”aggression” i Mellanöstern ur Hamas perspektiv.

Vid Abbas besök meddelade Löfven och Wallström för vem som orkade lyssna att en ”tvåstatslösning” är enda möjligheten till fred i Mellanöstern och att det svenska erkännandet skulle ses som en fredsbefrämjande åtgärd. Det allt överskuggande problemet med det resonemanget är givetvis, att vare sig Mahmouds Fatah/PLO eller Hamas visar några som helst tecken på att vare sig tolerera eller erkänna den judiska staten Israel som statsbildning. Erkännandet kan därför ses som ett stöd för den ständigt pågående palestinaarabiska terrorn mot den israeliska civilbefolkningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/03/lofvens-regering-premierar-terrorn-genom-att-erkanna-palestina/

Utrikesminister Wallström ådrog sig vidare Israels vrede, då hon i en TV-intervju för drygt ett år sedan hävdade att en  av de viktigaste orsakerna till muslimsk radikalisering i allmänhet och de fruktansvärda terrordåden i Paris i november 2015 i synnerhet var konflikten mellan Israel och ”Palestina” vilken sades ge upphov till en känsla av hopplöshet bland unga muslimer. http://www.dn.se/nyheter/israel-kallar-upp-ambassador-efter-uttalande-av-wallstrom/

2014 hade Sverigedemokraternas toppolitiker Björn Söder det tvivelaktiga nöjet att hamna på sjätte plats på Simon Wiesenthal Centers lista över prominenta antisemiter. Bakgrunden var att Söder i ett svar på en fråga i en intervju med Dagens Nyheters Niklas Orrenius gjort ett rätt aktningsvärt försök att reda ut förhållandet mellan judiskhet och svenskhet. Media gjorde givetvis vad de kunde för att missförstå varje stavelse av Söders svar. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20118462.ab

Björn Söder på ”antisemitlista” – samma lista som då Margot Wallström hamnade där kallades ”anti-Israel-lista”.

Kollektiv bestörtning utbröt bland etablerade godhetsapostlar. Aftonbladets Anders Lindberg menade exempelvis att Söders listplacering var en skam för Sverige. https://twitter.com/anderslindberg/status/552875457302233090 Jag har ännu inte sett någon kommentar från Lindberg angående Margot Wallströms listplacering. Inte heller från Expo.

Wallströms prominens bland världens antisemiter gör tvivelsutan mediaetablissemangets företrädare förvirrade. Söder kunde man förstå, han representerade trots allt det avskydda SD med påstådda ”rötter i nazismen”. Men Wallström, vår klämkäcka blonda utrikesminister? I syfte att mildra skadan förkunnas nu Wiesenthal-centrets årliga lista vara en ”anti-Israel-lista”, inte en ”antisemitlista” som det hette då Björn Söder hamnade där. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-pa-anti-israel-lista-efter-israelkritik

SVT Nyheter låter därtill Wallströms pressekreterare Erik Wirkensjö förklara: ”Listan är uppenbarligen oseriös” samt att Wiesenthal-centret blandat ihop antisemitism med Israel-kritik. ”Sveriges regering är aktiv i kampen mot antisemitism och är för en hållbar tvåstatslösning”, meddelar Wirkensjö vidare. En aktivitet som Wirkensjö torde vara tämligen ensam om att ha observerat.

Pressekreterare Wirkensjö ser ”kamp mot antisemitism” där ingen annan ser den.

Denna bloggare har tidigare riktat kritik mot Simon Wiesenthal Center för att ha bett Sveriges regering ingripa och stoppa tidningen Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/16/brunrattor-nazism-och-nya-tider-yttrandefriheten-kan-inte-tas-for-given/ Att inrangera Björn Söder, som under många år varit en uttalad Israel-vän, på sin antisemitlista för två år sedan var heller inte särskilt förtroendeingivande.

Årets lista har dock en bredd och en mångsidighet som enligt min mening gör det svårt att påstå att den skulle vara ”oseriös”: http://www.wiesenthal.com/atf/cf/%7B54d385e6-f1b9-4e9f-8e94-890c3e6dd277%7D/TT_2016REPORT.PDF Här följer min sammanfattning av listan:

1.  FN, som med president Barack Obamas hjälp lotsade igenom en resolution i säkerhetsrådet som ensidigt fördömer Israel för byggande av bosättningar i de judiska kärnområdena Judéen och Samarien, samt tidigare i form av en resolution i UNESCO frånkände Israel varje historisk rätt till heliga judiska platser såsom Tempelberget och Västra tempelmuren samt Rakels grav och Patriarkernas grav.

Barack Obama träffade Mahmoud Abbas i Ramallah 2013.

2. Brittiska labourledare med Jeremy Corbyn i spetsen samt överhuspolitikern Jenny Tonge för en rad antisemitiska utspel och uttalanden. Baronessan Tonge, född Smith, uteslöts ur sitt parti, Liberaldemokraterna, i oktober i år för rabiat anti-israelisk extremism. Bland annat har hon påstått att Israel bär ansvaret för den ökande antisemitismen.

3. Frankrike, som blev första EU-landet att kräva märkning av varor från israeliska områden i enlighet med 1967 års gränser.

4. Stöd för den internationella anti-israeliska och antisemitiska hatrörelsen Boycott, Divestment and Sanctions Movement (DBS) från bland annat Lärarunionen i Tyskland, United Church of Christ i USA och Ryan University i Kanada.

5. Richard Spencer, amerikansk extremnationalistisk aktivist och ledare för National Policy Institute (NPI).

6. Det samlade ”palestinska” ledarskapet Fatah och Hamas för ständigt pågående terror mot den judiska staten Israel.

7. Nederländerna, där det förekommit så många antisemitiska attacker, inte minst mot skolor, att det inte längre är meningsfyllt att rapportera dem.

8. Sveriges utrikesminister Margot Wallström, som bryr sig mer om de terroristiska förövarna i Mellanöstern än deras offer.

9. Sporten, en internationell grogrund för antisemitism. Exempel ges från USA, där anhängare till ett skollag skrek ”You killed Jesus, You killed Jesus” till anhängare av en konkurrerande skola med många judar. Andra exempel från Nederländerna, Italien, Storbritannien, Kroatien och Polen.

Den polske historikern Jan Tomasz Gross hotas av fängelse för sina studier i polskt judemördande.

10. Polen, där den bemärkte historikern Jan Tomasz Gross riskerar fängelsestraff på grund av anklagelser om att alltför ingående ha dokumenterat polskt deltagande i mördandet av judar under Andra världskriget.

Att Simon Wiesenthal Center kan hugga i sten har vi sett av exemplen Björn Söder och Nya Tider ovan. Jag är ändå rätt imponerad av 2016 års antisemitlista, som visar att centret inte räds den grannlaga uppgiften att bena upp eventuella skillnader mellan kritik av Israel, antisionism och antisemitism. Sådana skillnader kan förvisso förekomma, men de är sällsynta.

Antisemitism maskeras nämligen mycket ofta med just ”Israel-kritik” och ”antisionism”. I fallet Margot Wallström tror jag helt enkelt hon är för korkad för att begripa detta. Hon fullföljer ju bara den hävdvunna, socialdemokratiska Palme-Andersson-linjen utan att inse, att denna från första början är djupt antisemitisk. Det gör inte hennes förlöpningar mindre allvarliga. Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/29/antisionismen-ar-den-moderna-antisemitismen/

Offensivt Ryssland hotar Norge med kärnvapen – Putin angriper ”globala eliter”

330 amerikanska marinkårssoldater kommer att placeras på norsk mark i januari 2017. Det är första gången sedan NATO bildades 1949 som Norge tillåter utländsk trupp att stationeras i landet.

USA har ingått ett avtal med den borgerliga norska regeringen om att stationera 330 amerikanska marinsoldater på norskt territorium. Truppstyrkan placeras i Vaernes i Nord-Tröndelag nära Trondheim. Avtalet upprör en del norska oppositionspolitiker och militärer men framförallt ryska representanter. Det är första gången på närmare 70 år som Norge ger klartecken för utstationering av utländsk trupp på norsk botten.

När den auktoritäre ryske ledaren Vladimir Putin vill framföra skarpa budskap till andra länder utan att själv behöva ta till orda har han för vana att skicka fram någon betrodd underhuggare inom politiken eller diplomatin. Denne får då som ett slags skurkaktig ”gubben i lådan” hota med kärnvapen och/eller andra otrevligheter. Den här gången föll lotten på den rutinerade försvarspolitikern Frants Klinstevitsj, som i en intervju med norska TV2 hotade det mångåriga NATO-landet Norge med kärnvapen. http://www.tv2.no/a/8691052/

”Detta är mycket farligt för Norge och norrmännen”, menade Klintsevitsj, som är förste vice ordförande i den ryska statsdumans (senatens) försvarskommitté. Han har representerat Putins parti sedan 1999. Enligt den ryske försvarspolitikerns mening har USA pressat Norge att ta emot marinsoldaterna därför att man är intresserat av att ”bygga upp en infrastruktur” i det skandinaviska landet, som varit medlem av Atlantpakten (NATO) sedan dess begynnelse 1949.

Putins  språkrör Frants Klintsevitsj hotar med en rysk kärnvapenattack mot norska mål.

Enligt en vanlig rysk verklighetsuppfattning är Ryssland ständigt ”omringat” av fientliga krafter vilka hotar invadera moder Ryssland. Det var det Stalin skyllde på när han lurade skjortan av väst och efter Andra världskriget ockuperade större delen av Östeuropa minus Finland, som dock tvingades föra en ”finlandiserad” – det vill säga ryskvänlig – utrikespolitik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Finlandisering

Sovjetnostalgikern och gamle KGB-officeren Vladimir Putin tycks hysa en snarlik uppfattning om att stackars Ryssland löper risk att ”inringas” av länder som Ukraina, de baltiska staterna, Norge och sannolikt även Sverige. Därav de systematiska kränkningarna av andra länders territorier och de stundom förekommande hoten om att sätta in kärnvapen. Det måste betecknas som anmärkningsvärt att ryssarna nu känner sig hotade av ynka drygt 300 USA-soldater.

Frants Klintsevitsj lägger ut texten:

Hur skall vi reagera  på detta? Vi har självfallet aldrig tidigare haft Norge på listan över mål för våra strategiska vapen. Men om detta utvecklar sig, kommer Norges befolkning att få lida. Därför att vi måste reagera mot definierade militära hot. Och vi har saker att reagera med.

Stationeringen av de amerikanska marinsoldaterna kommer att ske i januari 2017 och en utvärdering att göras under året. Troligen kommer soldaterna att få använda sig av amerikansk materiel som redan finns på plats. Det norska försvarsdepartementet anser att den gästande truppen inte kan kallas ”permanent”, då den avses roteras. Något som från rysk sida anses vara blott en ”lek med ord”.

Norges statsminister Erna Solberg tillsammans med NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg, som var hennes företrädare som norsk regeringschef.

2018 kommer Norge till yttermera visso att vara värdland för NATOs stora manöver: cirka 25 000 soldater från västalliansen (som numera även innehåller östeuropeiska inslag) kommer då att finnas på norsk mark inte särskilt långt från ryskt territorium. https://www.nrk.no/urix/25.000-nato-soldater-til-norge-i-2018-1.12190045

Bilden av det aggressiva Putin-Ryssland bekräftas i en unik intervju med chefen för den brittiska underrättelseorganisationen MI5, Andrew Parker, i den brittiska vänstertidningen The Guardian nyligen. Det var första gången i MI5s 107-åriga historia som en chef för organisationen gav en tidningsintervju. https://en.wikipedia.org/wiki/MI5

Parker menar att i en tid när mycket av fokus ligger på islamistisk extremism, så är hemliga operationer utförda av andra länder en växande fara. Och den största faran därvidlag, menar Andrew Parker, är Ryssland:

It is using its whole range of state organs and powers to push its foreign policy abroad in increasingly aggressive ways –  – involving propaganda, espionage, subversion and cyber-attacks. Russia is at work across Europe and in the UK today. It is MI 5´s job to get in the way of this.

MI5-chefen Andreew Parker varnar för ett aggressivt Ryssland.

Det som skiljer dagens situation jämfört med den som rådde under det Kalla kriget är kriget i cyberrymden. De ryska målen omfattar ej endast militära hemligheter utan även industriprojekt, ekonomisk information samt regerings- och utrikespolitik. Underrättelsechefen Andrew Parker har uppfattningen, att det inte bara är MI5s uppgift att bekämpa den statsundergrävande verksamheten från fientlig makts sida utan att också informera allmänheten om situationen – därav beslutet att låta sig intervjuas av The Guardian.

I intervjun hävdar Parker vidare, att MI5 under de senaste tre åren omintetgjort tolv jihadistiska terrorkomplotter. Enligt Parker finns det för närvarande omkring 3000 våldsbenägna islamistiska extremister i Storbritannien, varav merparten brittiska. https://www.theguardian.com/uk-news/2016/oct/31/andrew-parker-increasingly-aggressive-russia-a-growing-threat-to-uk-says-mi5-head

”Russia seems to define itself by opposition to the west and seems to act accordingly”, menar MI5-chefen. ”You can see that on the ground with Russia´s activities in Ukraine and Syria.”

En del av den ryska propagandaverksamheten i det nya ”kalla krig”, som de facto varit för handen sedan Putins makttillträde 2000, går ut på att få över nationalistiska och/eller populistiska politiska krafter i västvärlden på sin sida: väst porträtteras som dekadent och omoraliskt under det att Ryssland står för traditionella värden som familj, fosterlandskärlek och heterosexualitet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Att döma av den till synes växande skaran av Putin-anhängare på nätet har detta varit en framgångsrik strategi – det talas ofta om ”hets” mot Ryssland, ja till och med om ”främlingsfientlighet” gentemot ryssar. Om Ryssland kränker andras territorium eller någon rysk representant uttalar sig hotfullt, ja då är det ändå västvärldens fel.

Gamle vänstersossen och Palme-beundraren, förre TV-reportern Björn Elmbrant, hävdar i en replik i Dagens Arena att ”Dagens Nyheters kampanj för Nato-medlemskap bygger på att stoppa all dialog och att starkt överdriva ett reellt ryskt hot, för att locka fram människors rädsla.”

Vladimir Putin varnade vid Valdai Clubs möte i Sotji för ”globala eliter” och förnekade all inblandning i USA-valet.

Den ur Sverigedemokraterna uteslutne prästen Axel W. Karlsson talar i en Facebook-kommentar till Elmbrants inlägg, som han delat, om ”hetsbladet” Dagens Nyheters ”SKRÄCKkampanj och spridande av främlingsfientlig propaganda MOT RYSSARNA för att leda in Sverige i NATO.”  (Versaler av Karlsson). Karlsson är medarbetare i den Rysslands-vänliga tidningen Nya Tider. http://www.dagensarena.se/opinion/uppdiktade-hotbilder-ar-inte-ansvarsfull-journalistik/

Medan det under Kalla kriget uteslutande var så kallade progressiva krafter – vilka kunde återfinnas bland kommunister, socialdemokrater och i enstaka fall liberaler – som sökte förringa det sovjetiska hotet mot västerländsk frihet och demokrati och rikta all kritik mot väst, är det nu i huvudsak nationalister som backar upp Putins postsovjetiska rike. Att Putin med sin retorik medvetet appellerar till medlemmar ur detta politiska skikt är uppenbart.

Sajten Nyheter idag rapporterar om hur Putin på en sammankomst med Valdai Club i Sotji nyligen i ett tal gick hårt åt ”globala eliter” samt mångkulturalism, vilken enligt Putin har misslyckats. Den ryske statschefen är väl medveten om att det är sådant som många av nationalisterna i Europa vill höra. Putin förnekade i sammanhanget att Ryssland sökte påverka presidentvalet i USA den 8 november. ”USA är ingen bananrepublik”, citeras Putin bland annat i Nyheter idag. http://nyheteridag.se/putin-till-attack-mot-mangkultur-och-globala-eliter/

Valdai Club är en respekterad international samtalsklubb etablerad 2004 vid Valdai-sjön nära Velikij Novgorod i Ryssland. Klubben har enligt Wikipedia engagerat sammanlagt över 900 personer från över 60 länder genom åren, varav många välrenommerade politiker, pensionerade statsmän, forskare, kulturpersonligheter, höga militärer etcetera.

Nyheter idags Chang Frick – en av Rysslands röster i Sverige.

Ironiskt nog, med tanke på Putins ordval, skulle man mycket väl kunna kalla Valdai Club för en ”global elit” av i princip samma skrot och korn som den omtalade Bilderberggruppen. https://en.wikipedia.org/wiki/Valdai_International_Discussion_Club

Primus motor på Nyheter idag är Chang Frick, en tidigare sverigedemokrat som inte gör någon hemlighet av sin proryskhet och att en av tidningens största kunder är den ryska nyhetstjänsten RT (Russia Today). http://stefanolsson.nu/2015/10/21/husbonden-heter-putin/

 

 

Brunråttor, nazism och Nya Tider: yttrandefriheten kan inte tas för given

Nya Tider – på högerkanten, dock inte nazistisk.

Flera exempel under senare tid visar att yttrandefriheten i Sverige inte kan tas för given, detta trots att den finns inskriven i grundlagen.

Ett våldsamt kackalorum utbröt då tidningen Nya Tider (NT) tilläts vara med vid den årliga Bokmässan i Göteborg i slutet av september. Till och med Simon Wiesenthal Center i Los Angeles blandade sig i debatten och vände sig till statsminister Stefan Löfven med en begäran om att den svenska regeringen skulle stoppa NTs medverkan med motiveringen, att NT vore ”nynazistisk”.http://www.dn.se/kultur-noje/simon-wiesenthal-centret-stall-in-nya-tiders-medverkan-pa-bokmassan-lofven/

Det skulle just se snyggt ut om Sveriges regering lade sig i vilka som får och inte får medverka i privata kulturevenemang. Lyckligtvis hade Löfven sinnesnärvaro nog att meddela Wiesenthal-centrets talesperson att så går det inte till i demokratin Sverige.

Därefter har frågan stötts och blötts i olika sammanhang. Exempelvis väckte NTs chefredaktör Vávra Suks medverkan i ett nyhetsprogram i SVT ett rabalder av den digniteten att SVT kände sig föranlåtet att understryka, att företaget inte delar Suks och NTs åsikter.

Vi har alltså kommit så långt – eller kanske rättare sagt inte kommit längre än – att det inte anses självklart att personer och företeelser som diskuteras och/eller angrips anses ha rätt att tala för sin sak utan att mediet som lät så ske känner sig tvunget att be om ursäkt efteråt.

Janne Josefsson: ”Jag anser att det är antidemokratiska, totalitära stämningar inom journalistiken som är ett hot mot yttrandefriheten.”

Måndagen den 10 oktober höll Publicistklubben, som jag är mångårig medlem av, en debatt på temat ”Om debatten om debatten om debatten om nazisterna på bokmässan”. Återigen alltså en rutinmässig naziststämpel på en tidning som med viss rätt kanske kan anses stå långt ut på högerkanten, men enligt min mening mycket långt ifrån varje form av nationalsocialism. Något som var och en som gör sig besväret att ens flyktigt bläddra i tidningen lätt kan förvissa sig om. Debatten visas på video här: https://www.youtube.com/watch?v=GeKezLRHL8M

I debatten deltog bland andra den tidigare programchefen Mikael Olsson Al Safandi. Denne ansåg att företrädare för NT, Sverigedemokraterna (SD) och andra som han menade inte bekände sig till ”alla människors lika värde” inte borde få delta i direktsändning i public service-TV. Ja, ni läser rätt: yttrandefriheten omfattar enligt vissa aktörer inte alla utan upphör vid Sverigedemokraterna och Nya Tider. Olsson Al Safandi fick år 2000 sparken från SVT på grund av ekonomiska oegentligheter .http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10189275.ab

Janne Josefsson, som gjort reportage om såväl höger- som vänsterextremt våld, blev inte svaret skyldigt. ”Jag anser att det är antidemokratiska, totalitära stämningar inom journalistiken som är ett hot mot yttrandefriheten”, ansåg Josefsson.

Josefsson har enligt mitt förmenande helt rätt. Det kan på goda grunder anses att yttrandefriheten i första hand faktiskt är till för att tillförsäkra dem med obekväma och kontroversiella åsikter en röst i samhällsdebatten, inte bara sådana vilkas åsikter ligger i den komfortabla mittfåran.

Ett annat uttryck för att yttrandefriheten sitter trångt är att personer med  icke politiskt korrekta åsikter – vilka exempelvis i likhet med SD kritiserar svensk immigrationspolitik – kan få veta att de är såväl ”nazister” som ”bruna råttor”, sistnämnda omdöme myntat av Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg och upprepat av Expressens krönikör Cecilia Hagen; den sistnämnda sade sig även vara beredd utrota brunråttorna medelst gift: ”Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?” http://www.expressen.se/kronikorer/cecilia-hagen/hur-ska-man-bli-av-med-manskliga-brunrattorna/

Cecilia Hagen ställer frågan hur man bäst skall kunna utrota ”de mänskliga brunråttorna” och lutar åt att ”gift” kunde vara bra – Zyklon B, kanske, det har ju visat sig ha effekt förr? https://sv.wikipedia.org/wiki/Zyklon_B

Ramberg å sin sida syftade på den för sin frispråkighet kände moderate riksdagsmannen Hanif Bali, som hon menade var en ”talltratt” åt de irriterande gnagarna i fråga. Advokatsamfundet tog efter råttuttalandet avstånd från sin generalsekreterare. http://nyheteridag.se/anne-ramberg-kallar-hanif-bali-for-taltratt-at-bruna-rattor/

Det vore kanske en god tanke att göra utbildning på högskolenivå i demokrati, yttrandefrihet och politiska ideologier till ett obligatorium för såväl höga samhällstjänsteman som medlemmar av skrivarkåren.

Fotnot: Texten ovan publicerades i något avkortat skick i Länstidningen, Södertälje den 14 oktober 2016.

Wiesenthal-centret förfuskar arvet efter en av efterkrigstidens stora humanitära gestalter

Nya Tider kan glädjas åt ovärderlig uppmärksamhet i media genom uppståndelsen kring tidningens medverkan i Bokmässan i Göteborg.

Historien om tidningen Nya Tiders medverkan i Bokmässan i Göteborg den 22-25 september fortsätter.http://www.goteborg.com/bokmassan-2016/

Arrangörerna ändrade först det ursprungliga beslutet att låta tidningen medverka och förklarade plötsligt, att den inte skulle få deltaga. Efter en veritabel mediestorm med argument för och emot medverkan återtogs detta beslut och Nya Tider var åter välkommen med sin monter. Det hade onekligen varit konstigt annars, emedan temat för årets bokmässa – den 32a i ordningen – är yttrandefrihet.

Allt frid och fröjd, således?

Simon Wiesenthal Centers högkvarter finns i Los Angeles, Kalifornien.

Nja, kanske inte riktigt. Nu har Simon Wiesenthal Center, en internationell judisk organisation uppkallad efter den legendariske nazistjägaren Simon Wiesenthal, lagt sig i diskussionen och uppmanar i ett öppet brev statsminister Stefan Löfven att ingripa i syfte att stoppa Nya Tiders medverkan. http://www.dn.se/kultur-noje/simon-wiesenthal-centret-stall-in-nya-tiders-medverkan-pa-bokmassan-lofven/

I anslutning till DN-artikeln som länkas till ovan skriver tidningens kulturmedarbetare Kerstin Lindquist, helt befogat i mina ögon, att centret ”skapar en rökridå av sanslösa argument” samt att dess propå till statsministern inte hör hemma i ett demokratiskt sammanhang.

Wiesenthal-centrets talesman Shimon Samuels kallar i det öppna brevet till Löfven Nya Tider för en ”nynazistisk förening” (Neo-Nazi Association) och hänvisar i sammanhanget till ”det respekterade EXPO”, ett omdöme som verkligen kan ifrågasättas. Många ser stiftelsen och tidskriften Expo, som bland annat mottagit bidrag från George Soros för att påverka svenska val, som ett slags politiskt korrekt, statsunderstött Stasi som godtyckligt sätter saftetiketter som ”nyanzistisk”, ”fascistisk”, ”högerextremistisk” och liknande på såväl organisationer som enskilda individer.

Shimon Samuels uppmanar Löfven stoppa Nya Tider som han kallar ”nynazistisk”.

Vad Samuels som representant för Simon Wiesenthal Center, som grundades av rabbi Marvin Hier 1977 med det uttalade syftet att främja mänskliga rättigheter särskilt i ljuset av de omänskligheter som begicks av den tyska nationalsocialismen i form av Förintelsen 1933-45, har att säga Löfven och alla andra som läser brevet framgår här: http://www.wiesenthal.com/site/apps/nlnet/content.aspx?c=lsKWLbPJLnF&b=8776547&ct=14922571&notoc=1

Det är helt uppenbart att för Samuels och Wiesenthal-centret är yttrandefriheten endast av värde om ”rätt” åsikter uttrycks. Det innebär att man helt och hållet missförstått innebörden i ordet ”yttrandefrihet”, som i första hand måste sägas vara till för just obekväma och kontroversiella åsikter. Att be Sveriges regering att gripa in och hindra oönskade deltagare att närvara vid ett evenemang i privat regi – som till på köpet har yttrandefrihet som tema – visar att man därtill inte har en susning om vad demokrati innebär. Det är ju precis så här det går till i diktaturstater!

Särskilt bedrövligt är det att centret på detta sätt förfuskar arvet efter Simon Wiesenthal (1908-2005), Förintelse-överlevaren som efter krigsslutet 1945 satte igång med att dokumentera krigsbrott och att spåra upp naziförbrytare som sökte undkomma rättvisan. Han verkade först i Linz i Österrike men överflyttade efter några år verksamheten till Wien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Simon_Wiesenthal

Simon Wiesenthal vid 80 års ålder på sitt dokumentationskontor i Wien 1988.

Bland de nationalsocialistiska krigsförbrytare Wiesenthal lyckades spåra upp och överlämna till rättvisan märks Franz Stangl, Klaus Barbie, Peter Menten och Karl Silberbauer. Han var även inblandad i spaningarna efter Adolf Eichmann men får här inget gott omdöme av de israeliska underrättelseagenter som lyckades hitta Eichmann i Argentina och föra honom till Israel och galgen – Wiesenthal skall i själva verket ha försvårat deras arbete. Vad man vidare kan säga om Wiesenthal är att han inte godtyckligt stämplade folk och företeelser som nazistiska, en tvivelaktig konst som Shimon Samuels nu excellerar i.

Intressant att notera är, att Simon Wiesenthal initialt avsåg att dokumentera krigsbrott begångna inte bara av nazister utan också av kommunister och judar. Jag hade själv nöjet att närvara vid ett framträdande av Wiesenthal i Stockholm i början av 1980-talet i Raoul Wallenberg-sammanhang. Det framkom då med all önskvärd tydlighet att Wiesenthal var precis lika mycket antikommunist som han var antinazist.

För mig framstår Simon Wiesenthal som en av efterkrigstidens politiska och humanitära giganter. Det är därför djupt tragiskt att Shimon Samuels och Simon Wiesenthal Center nu kastar en mörk skugga över den man centret hämtat sin namn från, genom att ägna sig åt frihetsfientliga diktaturfasoner. Dessutom spär Samuels på samtidens irrationella judehat genom att klampa in på detta omdömeslösa sätt och lägga sig i saker han inte har med att göra.

Min egen inställning till Nya Tider? Även om tidningen innehåller en hel del matnyttig information, och håller sig med flera kapabla medarbetare, förhåller jag mig skeptisk till exempelvis dess genomgående negativa inställning till Israel och dess faiblesse för vissa konspirationsteorier av typ Estonias förlisning. Detta innebär det innebär emellertid inte att jag skulle komma på tanken att kalla tidningen ”nynazistisk”; det vore verklighetsförfalskning, ingenting annat.

Rättvisan hann till slut upp Franz Stangl, kommendant i Sobibor och Treblinka och ansvarig för 900 000 människors död, i form av Simon Wiesenthal.

Den som vill bilda sig en egen uppfattning om Nya Tider kan göra det via denna länk: http://nyatider.nu/

Simon Wiesenthal Centers idiotiska inblandning i svenska affärer borde medföra att Nya Tiders medverkan i Bokmässan om ett par veckor är definitivt säkrad. Alla berörda, hoppeligen till och med den rödgröna regeringen och dess bihang Expo, torde inse att den här sortens grötmyndiga försök att på sämsta Putin-maner söka få en regering att ingripa för att stoppa vissa medier och vissa åsikter är helt oacceptabla.

Eller är jag för optimistisk? Det får den närmaste tiden utvisa.

Ryssland alltmer slutet och diktatoriskt – men Putin är komplex

 Några av de böcker om Putins Ryssland som ingår i mitt bibliotek. Foto: Tommy Hansson

Ryssland håller på att bli alltmer auktoritärt och slutet.

Det skriver Alexandra Ivanov på ledarplats i Svenska Dagbladet den 16 december. ”De fria medierna har kvävts och konstitutionen reviderats efter Vladimir Putins tycke /…/ I dag är 256 människor frihetsberövade på politiska grunder i Ryssland. För två år sedan var motsvarande siffra 59 personer, och endast under de tre senaste månaderna har 39 nya namn tillkommit.”

”Utvecklingen bör inte förvåna någon”, menar Ivanov. ”Rysslands negativa trend har varit tydlig i många år nu – inte minst sedan 2006 då journalisten Anna Politkovskaja mördades.” Politkovskaja fick plikta med sitt liv för att ha granskat Rysslands insatser i kriget i Tjetjenien och även skrivit den starkt Putin-kritiska boken Putins Ryssland: livet under ett demokratiskt sönderfall.  http://www.svd.se/morkret-faller-over-ryssland

En av de politiska fångarna i de ryska fängelserna är den ukrainske regissören Oleg Sentsov, som av en rysk militärdomstol ådömdes 20 års fängelse för ”planerad terroristverksamhet”. Amnesty International har beskrivit processen som ”en skenrättegång som hämtad från Stalins rike”.

 Oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj har en villkorlig fängelsedom hängande över sig.

En hårt ansatt rysk oppositionell är Aleksej Navalnyj, som anses vara det enda realistiska politiska hotet mot Putin och som har en villkorlig dom för påstådda ekonomiska oegentligheter hängande över sig; hans bror Oleg dömdes till 3,5 års fängelse 2013.

Ett tecken på Rysslands tilltagande attityd av att vara sig självt nog är att Vladimir Putin för några dagar sedan undertecknade en lag som möjliggör för Ryssland att gå emot utslag från internationella domstolar. http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2928483-ryssland-kan-trotsa-domstolar

Under senare år har det kommit ut flera böcker som kritiskt granskar Ryssland under Putins ledarskap. Masha Gessen skriver i Mannen utan ansikte (2012) hur Vladimir Putin efter sitt makttillträde 1999 gradvis utmanövrerat eller eliminerat alla sina politiska rivaler. Han har nedmonterat den sköra demokrati som uppstod efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, icke minst genom sitt järnhårda grepp över medierna.

I Tsar Putin (2012) tecknar Anna Arutunyan bilden av en cynisk despot som förmår styra landet efter gottfinnande till följd av den outvecklade demokratin och kvardröjande feodalismen. Och i Putin rustar Ryssland (2014) visar försvarsanalytikern Jörgen Elfving,  före detta överstelöjtnant i armén, hur ryssarna för närvarande genomför en omfattande upprustning och omorganisering av sin krigsmakt.

 En rörd Jeltsin lämnar över till Putin.

Det är knappast någon alltför grov överdrift att hävda att ett nytt kallt krig inleddes år 2000, då den av Boris Jeltsin handplockade Vladimir Putin, med ett förflutet bland annat som hög KGB-officer i Östtyskland, etablerat sig vid makten.

Han har sedan dess, i rollerna som president eller premiärminister, styrt sitt väldiga rike med fast men ibland rätt nyckfull hand. Den ryska militära expansionen och offensiven, omfattande bland annat lika burdusa som medvetna kränkningar av andra länders territorier, har lett till en ökad spänning mellan Ryssland och NATO.

I vårt närområde råder det stor oro i Finland, åren 1809-1917 ett ryskt storfurstendöme, och de tre baltiska NATO-länderna – samtliga ockuperade av Sovjetunionen under det Kalla kriget – inför en tänkbar och kanske rentav trolig rysk invasion.

Jörgen Elfving beskriver sistnämnda spänningsförhållande avseende situationen kring Östersjön i en artikel i Dagens Nyheter den 18 juni 2015 med en liknelse från sportens värld: ”Det är litet som ett pingpong-spel.” http://www.dn.se/nyheter/varlden/nato-byter-taktik-nar-ryssland-rustar-upp/

 Avståndet mellan den ryska militärbasen Kalingrad och Gotland är försumbart.

Vladimir Putin är emellertid en komplex person. Ralph Haglund skriver i sammanhanget följande på sin blogg The Golani Spy den 17 december:

Putin fortsätter att förvåna med sina tvära kast. Ena ögonblicket säljer han långdistansrobotar till Syrien och Iran, i nästa ögonblick månar han mycket mer för kristna i Mellanöstern än varken (sic!) EU eller (Obama) /…/ och visar att Ryssland till stora delar är ett kristet land som månar om sin kyrka jämfört med primitiva Sverige som är ateistiskt och har satt i högsätet att ha en bestämd tro på ett vacuum, lämnat det judeo-kristna tänkandet som har format nästan hela Europa de senaste 1000 åren. http://thegolanispy.com/2015/12/17/putin-initierar-lag-mot-antisemitiska-bibelkommentarer/

Haglund länkar också till den israeliska sajten Haaretz, som den 10 december informerar om att den ryska duman på initiativ av presidenten stiftat en lag som gör det straffbart att uttrycka antisemitiska åsikter i samband med bibeltolkningar. Det är känt att Putin sedan länge har ett varmt förhållande till judar och tar avstånd från antisemitism, möjligen ytterst beroende på att han i sin barndom hade många judiska vänner och kontakter.

Varje gång jag lagt ut något Putin-kritiskt på min Facebook-sida har det omedelbums flutit upp idignerade kommentarer från uppenbara Putin-kramare. Det är vanligt att i dessa kretsar se Vladimir Putin som ett slags frälsargestalt som skall återställa ordningen i Mellanöstern och ge det dekadenta USA och EU-området välbehövliga knäppar på näsan.

 Anna Politkovskaja (1958-2006) hade ”fel” åsikter om Tjetjenien och Putin.

Putininisterna tenderar att blunda för förtrycket av oliktänkande i Putins rike och tycka att det är värre när personer med ”fel” åsikter och ”fel” parti i Sverige sparkas från jobb och fackföreningar, än när personer med ”fel” åsikter i Ryssland fängslas eller rentav mördas.

Lyfter man fram Putins diktatorsfasoner brukar svaret bli ”men titta på Obama”. Som om det är fritt fram för Putin att göra vad han vill därför att Obama är en usel president. Samma putinister bortser vidare från att Putin är betydligt mer intresserad av att hjälpa sin gamle vän, Syriens katastrofale president Bashar al-Assad – som är den grundläggande orsaken till allt det elände som nu plågar Syrien – kvar vid makten än att ”krossa IS”, som de utan övertygande bevisföring påstår att han är i färd med att göra. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/03/fallet-assad-hur-en-tystlaten-lakare-kan-bli-diktator-och-massmordare/

Putinbeundrarna återfinns till betydande delar i kretsarna kring ett antal tidningar, sajter och grupperingar som kan sägas stå till höger om Sverigedemokraterna alternativt ha en hätskare nationalistisk retorik än detta parti. Ett eklatant sådant exempel är tidningen Nya Tider med tidigare nationaldemokratiske frontmannen Vávra Suk som ansvarig utgivare och chefredaktör, som i senaste numret har en över två sidor utbredd intervju av det underdånigare slaget med en rådgivare till den ryske utrikesministern Sergej Lavrov.

 Putin träffar en grupp ortodoxa judar.

Allt vad Vladimir Putin gör respektive står för är inte dåligt. Jag tycker han och hans parti Enade Ryssland gör rätt som lyfter fram Rysslands och Europas kristna arv och betonar betydelsen av traditionella värderingar vad avser familj och sexualmoral. Hans avsky för antisemitismen och positiva inställning till det judiska folket är också ett klart sympatiskt drag.

Och när det gäller krisen i Ukraina har enligt min mening USA och EU väl så stor skuld i debaclet som Ryssland. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/27/vaclav-klaus-sagar-vasts-hallning-i-ukraina-fragan/

När jag sökt nyansera diskussionen om Vladimir Putins Ryssland genom att lyfta fram också det som enligt min uppfattning kan uppfattas som positivt med detta, brukar jag av somliga anklagas för att ha sällat mig till putinisterna. I denna fråga tycks det finnas föga eller inget utrymme för nyanseringar: allt skall vara svart och vitt. Detta är trist och hämmande för en fruktbar debatt.

 

 

Ministerstyre av Adelsohn Liljeroth?

När Lena Adelsohn Liljeroth inte viker ut sig så här lättklädd ägnar hon sig åt vad som sannolikt kan kallas ministerstyre.

Kultur- och medieminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) går i dag ut i en debattartikel i debatt.svt och kräver att den nationellt inriktade tidningen Nya Tider, som ansökt hos Presstödsnämnden om att få ett presstöd omfattande 1 679 000 kronor, inte skall få något stöd vid den kommande medeltilldelningen.

Kulturministern skriver bland annat:

Min uppfattning är klar: Skattemedel ska inte användas för att främja spridningen av åsikter som strider mot demokratins grundläggande värden.

I debattinlägget nämns även den Nationaldemokraterna närstående publikationen Nationell Idag, vilken häromåret tillerkändes presstöd, som ett exempel på tidningar som ej borde begåvas med detta. Se Lena Adelsohn Liljeroths hela debattinlägg här:

http://debatt.svt.se/2013/09/26/antidemokratiska-tidningar-bor-inte-fa-statsstod/

Däremot nämner kulturministern som exempel på odemokratiska publikationer inte Kommunistiska Partiets (KP) tidning Proletären, som i många år kunnat överleva enbart tack vare statligt stöd och i nuläget drar in 2 232 000 kronor i årliga subventioner. KP gör ingen hemlighet av att partiet avser genomföra ”proletariatets diktatur” genom väpnad revolution och upprätta ett samhälle modell Nordkorea.

Andra vänsterextremistiska tidningar som i dag erhåller presstöd är syndikalistiska Arbetaren, som bland annat förspråkar vilda strejker (2 239 000); trotskistiska Offensiv (2 239 000); samt likaledes trotskistiska Internationalen (1 679 000). Samtliga dessa extremvänsterorgan underkänner den västerländska demokratin och arbetar enligt konceptet ”den permanenta revolutionen”.

Nya Tiders chefredaktör Vavra Suk, tidigare på Nationell Idag.

En av metoderna är att sabotera det normala demokratiska arbetet genom att exempelvis störa fullmäktigemöten och genomföra olagliga ockupationer. Så vitt jag känner till har vare sig Nya Tider eller Nationell Idag – ingendera någon av mina favorittidningar – ens kommit i närheten av ett sådant antidemokratiskt tänkande eller handlande.

Om Lena Adelsohn Liljeroth nu är så angelägen om att antidemokratiska tidningar inte skall få något statligt stöd, borde hon rimligen tagit nämnda vänsterextrema alster som exempel. Frågan är då varför hon inte gör det. Jag tror för min del att svaret är ganska givet: det ger betydligt fler poäng i den politiska godhets- och skönhetstävlingen att slå ner på nationalistiskt präglade publikationer än på vänsterdito. Det är helt enkelt mer politiskt korrekt att slå åt vad som kan uppfattas som höger än åt vänster.

Statligt understödda revolutionsorganet Proletären med en palestinsk terrorist som omslagsflicka.

Jag menar att det är i allra högsta grad olämpligt för en regeringsminister att lägga sig i vilka en statlig nämnd skall ge pengar eller inte ge pengar åt. Frågan är om detta inte kan karaktäriseras som så kallat ministerstyre – att en minister detaljstyr ärenden som faller under aktuellt departement – vilket inte är tillåtet i Sverige (men som däremot är det i en rad andra länder).

Sedan är det en annan sak att det kan diskuteras om inte presstödet bör avskaffas helt och hållet.